92. Maija Isola (1927 - 2001)

Armi Ratia, Marimekkos grundare, var fjorton när hon år 1926 skrev i sin dagbok: "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken". Det visade sig vara ett profetiskt citat, för det är precis vad den samlade finländska formgivningen ville återskänka folket efter det andra världskriget: framtidstro, drömmar och skönhet. Med Alvar Aalto i spetsen hade finländsk arkitektur och formgivning spelat en viktig roll redan under den modernistiska rörelsen på 30-talet. Efter kriget tog utvecklingen fart på nytt och en hel rad unga finländska formgivare gjorde sig ett namn: Kaj Franck, Timo Sarpaneva, Tapio Wirkkala. Alla var de oerhört duktiga. Alla var de män. Samma sak gällde alla stora textil- och klädesföretag. De leddes av män. Med ett enda lysande undantag. 

Marimekko var också en produkt av kriget. Armi Ratia föddes i norra Karelen, som en av två flickor i en syskonskara av fem. De tre bröderna dog i strider mot ryssarna. Och Ratia tvingades fly Karelen efter Sovjetunionens angrepp. 1951 grundade hon textil- och klädesföretaget Marimekko. Det tog lång tid för Marimekko att bli en del av historien om finsk efterkrigsdesign. För Marimekko stack ut. Det var inte som andra modeföretag. Företaget var helt privatägt och tog inte emot någon extern finansiering. Men viktigare var att en kvinna stod i centrum. 

Armi Ratia

Armi Ratia var en imponerande person. Finland har haft sina företagsledare och entreprenörer. Jag tänker på ett par Nokialedare och – ja varför inte – Karl Fazer som grundade konfektyrföretaget Fazer. Men frågan är om inte Ratia var snäppet eller ett par snäpp vassare. Mitt omdöme baserar sig inte bara på hur populärt Marimekko har blivit. Efter att Jackie Kennedy syntes i en Marimekki-klänning vid slutet av 50-talet tog den internationella försäljningen fart. Efter Ratias död 1979 inleddes visserligen en nedgångsperiod, men Marimekkos mönster kom i modet igen vid millennieskiftet. Idag är företaget större och mer populärt än någonsin. Till den grad att märket har blivit synonymt med det moderna och framåtblickande Finland. En tacksam dragkrok för politiker att haka upp sig på, och för kommersiella krafter att exploatera. Marimekkos mönster syns på såväl pennskrin och tekoppar som luftballonger och flygplan.

Nej, mitt omdöme har med personen Armi Ratia att göra. När jag ser fotografier av henne får jag intryck av en person som får saker och ting gjorda. En naturkraft. När Marimekko stod på sin höjd envisades hon med att påstå att hon var den "sämst klädda kvinnan i Helsinki". Hon försökte ödmjukt distansera sig från bilden av en internationell trendsättare. Samtidigt lyckades hon med Marimekko skapa en fristad för kreativa kvinnliga formgivare, där friheten att experimentera var stor. På Marimekko får man göra vad man vill, var den allmänna meningen bland finska formgivare.

Amfora (1949)

Ratia var själv utbildad formgivare, men hennes skicklighet låg främst i att hitta talanger. 1949 fick Ratia syn på mönstret Amfora, av den då tjugotvååriga Maija Isola. Henne ska vi ha, tänkte Ratia. Samarbetet mellan Isola och Marimekko varade i över 38 år. Under den tiden skapade Isola hela 533 olika mönster. Stundtals var relationen mellan Ratia och Isola stormig. En schism ledde till att Isola 1961 flyttade till en egen studio. Men relationen var också produktiv. Ratia var tidig med att förorda geometriska mönster, i en tid när de flesta höll på med blommor. Som en reaktion på Ratias uttalande att hon "hatade blommönster" skapade Isola 1964 Unikko, som är så mycket blommönster ett mönster bara kan bli: rosa och röda vallmoblommor mot en vit bakgrund. Resten av historien är välkänd: Unikko kom att bli Marimekkos mest kända mönster. Ja, en symbol för allt företaget ville vara. 

Unikko (1964)

Att vi valde Isola över Ratia är inte alldeles självklart. Kanske är det alltför lätt att välja det kreativa geniet framför den som skapar förutsättningarna, målskytten framför tränaren som lägger upp taktiken. Å andra sidan är det Isolas mönster som alla älskar och kommer ihåg. 

De är ju så rasande bra. 

Isolas verk brukar delas upp i olika serier, som knyts samman av ett övergripande tema eller idé. En av de tidigaste är Luonto (1957), som består av tjugofyra mönster. Serien inspirerades av konsten att pressa växter. Isola målade inte mönstren, utan tog enskilda växter och exponerade dem mot en vit bakgrund. Sedan användes exponeringen för att tillverka silkscreentryck. Tillvägagångssättet var banbrytande. Resultatet är tja, helt okej. Det är talande för min smak att de mönster från den här serien som jag tycker är bäst är de där Isola har gjort något ytterligare. Där naturen inte bara har gjort ett naket avtryck. Mönster som Humiseva gör ett obehagligt intryck på mig. Det är naturligtvis bara en inbillning, men jag får känslan av att det fortsätter att växa när jag tittar bort. För mycket vindlande och myllrande. För mycket natur. I den mer balanserade Auringonkukka däremot har solrosorna stiliserats och förstorats.

Humiseva (1957)

Efter Luonto följde Ornamentti (1959) och Barokki (1962). Isola reste flitigt och serien Ornamentti är inspirerad av slovakisk folkkonst och Barokki av annan europeisk folkkonst. Marimekkis formgivning befann sig i en ständigt spänning mellan det traditionella och det samtida. I de här två serierna ligger tyngdpunkten på det första benet, snarare än det andra. Isola ville vid den här tidpunkten ta avstånd från den avskalade skandinaviska formgivningen. Vissa mönster i Ornamentti och Barokki tycker jag är spännande och häftiga, andra är åtminstone i mina ögon tunga och överbelastade.

Joonas (1961) däremot pekar fram emot Isolas bästa verk. Isola jobbade helst sittande på golvet, och det är i den ställningen hon oftast syns på fotografier. På knä eller i skräddarställning, mitt uppe i den skapande aktiviteten. Som vilken amerikansk abstrakt expressionist som helst. Det är inte för att bevisa textilkonstens värde jag jämför med målarkonsten, även om textilkonst, av vissa, orättvist har behandlats som en andra gradens konstart. Isola höll även på med oljemåleri och till hennes inspirationskällor hörde såväl Matisse, Picasso och Chagall, som amerikanska expressionister och popkonstnärer. Men vid skapandet av Joonas stod hon upp. Med penseln i handen och till ackompanjemang av musik skapade hon lekfulla asymmetriska mönster, inspirerade av vatten och ljus. De dansades fram.

Joonas (1961)

Melooni (1963)

Serien Arkkitehti (som skapades vid mitten av 60-talet) innehåller Isolas bästa verk. Bakgrundshistorien till Unikko har jag redan redogjort för, men det är värt att påminna sig om hur radikalt mönstret var. Det här var 1964, innan Flower Power, innan Carnaby Street i London och Haight-Ashbury i San Francisco fylldes av blommotiv. Unikko skapades för tusan samma år som Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte runt i USA med sin färgglada buss. Man ska leva i sin egen tid och lite före den, som Isola själv uttryckte saken. Men det är inte bara Unikko som är värd att lyfta fram från Arkkitehti. I serien lyckades Isola förena det geometriska med det organiska, det rigida med det dansanta. Mönster som Kaivo, Paprika, Albatrossi och Melooni är ikoniskt självklara och uppenbarligen gjorda av en formgivare med stort självförtroende. 

I andra mönster är inspirationen från omvärlden tydlig. Jag tänker på de Beatlesinspirerade Lovelovelove och Mansikkavuoret. Omvärlden gör sig även påmind i serien Avaruus (1969). Här är det månlandningen som är en tydlig inspiration. Jag är personligen väldigt förtjust i den här serien, med planeter och stjärnor mot en oändlig rymd. Isolas verk från 60-talet är djärva, lekfulla och framåtblickande, och jag känner ett visst vemod över att stora delar av kulturen de senaste årtiondena har fastnat i pastischer och ironi. Det är lätt att känna saknad över en tid när en ny serie mönster från ett finskt klädesföretag hälsades som en betydande händelse som gav upphov till bedömningar och diskussioner.

Mansikkavuoret (1969) eller Strawberry Fields?

Jag har i den här texten hållit mig till Isolas viktigaste serier och mönster. Marimekko som stilbildande företag peakade på 60-talet, men Isolas kreativitet sinade inte för det. Hon fortsatte att skapa mönster efter mönster. Isola började med tiden samarbeta med sin dotter Kristina och 1987 slutade hon på Marimekko för att koncentrera sig på måleri. Det är fint att Marimekko på nytt blev populärt vid slutet av 90-talet. Och att Isola fick uppleva det. Hon gick bort 2001.

Det finns andra formgivare knutna till Marimekko som är värda er uppmärksamhet. Vuokko Nurmesniemi och Annika Rimala bland andra. Men sammantaget är det nog inte en överdrift att säga att det är Isolas verk som bäst motsvarar Armi Ratias snart hundra år gamla dagboksanteckning. "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken".

Nu får ni ursäkta. Jag har några pennskrin och tekoppar att beställa hem.

93. Ivar Aasen (1813-1896)

En klassisk skämtteckning från 1919 visar en hop norrmän i färd med att puckla på varandra. Män och kvinnor har gevär, sopborstar och paraplyer i högsta hugg. Till och med ett par hundar är involverade i bråket. Vad som ser ut att vara en besökande bolsjevik riktar en nyfiken fråga till en man med ett gevär i armarna: "Nå, hvor langt er dere kommet med revolusjonen her i Norge?" Mannen ser sig om och svarar: "Foreløbig slåss vi om hvordan den staves." Norrmän är inget folk som skyggar för konflikter – det vet alla som har tillbringat en längre tid i landet –  men det alla norrmän gemensamt kan enas om, är att språkstriden går före allt annat. Andra frågor får faktiskt vänta ett tag, innan man har bråkat färdigt om hur man ska formulera dem. 

Vad allt bottnar i är språkstriden mellan bokmål och nynorska (nynorsk), en konflikt som går tillbaka till mitten av 1800-talet och som stundtals har varit hätsk. Det är den fortfarande i vissa läger. Många norrmän avskyr nynorsk för att de tvingas lära sig det i skolan, och en Facebook-grupp för avskaffandet av språket har samlat hundratusentals. Andra norrmän skriver medvetet på nynorsk för att de anser det vara det mest genuina norska skriftspråket. Framförallt är det företrädare för olika språkförbund som bråkar. Striderna gäller bland annat den norska språkpolitiken som kostar flera hundratals miljoner kronor varje år, och kravet att NRK (Norges motsvarighet till SVT) ska använda nynorsk i 25 procent av sina program.

Man behöver inte vara bolsjevik för att bli förvånad över bitterheten i dessa strider. När man betraktar den norska språkstriden utifrån är det med en lätt overklighetskänsla. Hur kan nynorskan väcka så mycket ont blod? Hur kan människor engagera sig så mycket i om man ska stava landet "Norge" eller "Noreg". Och – beroende på ens perspektiv – vem ska man skylla på eller höja till skyarna för att det har blivit så här?

Det här med skriftspråk har aldrig varit helt okomplicerat. De tidigaste skriftspråken (till exempel kilskrift) infördes inte för att människor skulle få uttrycka sig hur som helst, utan för att hålla koll på människor och hur mycket de ägde. Skriftspråken underlättade handel och skatteindrivning och var tätt sammanbundna med den tidens styre och samhällsform. Men varje stor uppfinning kan användas på mer än ett sätt. Snart började människor använda samma skriftspråk för att skriva ner upplevelser och berättelser. Och i förlängningen är det skriftspråket vi har att tacka för såväl Gilgamesh, Hjalmar Söderberg som vad nu än det här kan kallas. Varje nytt språk öppnar upp nya möjliga sätt att beskriva eller skildra vår gemensamma mänskliga tillvaro. Det är därför det är så tragiskt när språk, muntliga eller skriftliga, glöms bort eller dör. 

Som ni säkert inser var vi i Norden väldigt sena på bollen. Det första skriftspråket i Norden var urnordiska, och det är nästan helt obegripligt för en modern läsare. Inskriptionerna på Gallehushornen som hittades i Danmark på 1600-talet och som härstammar från 400-talet lyder så här:

Ek HlevagastiR holtijaR horna tawido
Eg/jeg/jag Legjest holtingen gjorde hornet

Vi känner igen "eg", "gjorde" och "horn". De övriga orden är höljda i dunkel, men vi kan ändå utläsa att en man vid namn HlevagastiR vill säga att det var han och inte någon annan som färdigställde hornen. Århundraden efter 400-talet präglades av pest, nödår och krig. Språket förändrade sig radikalt. Om HlevagastiR – uppenbarligen en man stolt över sin hantverksskicklighet – några århundraden senare ville förmedla samma sak, så hade hans inskriptioner sett helt annorlunda ut. 

Gallehushornen.

Med kristendomen kom de latinska bokstäverna, och det skriftspråk som började skrivas på 1000-talet kallas omväxlande för runsvenska, fornisländska, gammelnorsk – eller det mer neutrala norrönska. Norrmännen förde med sig norrönska till Island och alla de isländska sagorna är skrivna på språket. (Norrönska finns bevarat i isländska, vilket gör att dagens islänningar kan läsa de gamla sagorna i original.) På 1200-talet var Norge ett stort och mäktigt rike. Sedan inleddes en nedgångsperiod och från cirka 1400 till 1814 var landet i en (enligt vissa förnedrande) politisk union med Danmark. Under hela den tiden var danska det rådande skriftspråket i landet. Norska dialekter fanns naturligtvis i överflöd, men varje text (oavsett om det handlade om rättsdokument eller blödande kärleksdikter) författades på danska. Det är förhållanden som höll i sig länge. Islänningen Halldór Laxness, som föddes tidigt på 1900-talet, påstod att han lärde sig danska av att läsa Henrik Ibsen. De flesta norska författare, även under den så kallade norska guldåldern, skrev på ett språk som i stora drag såg precis ut som danska!

Under de första decennierna av 1800-talet blåste nationalismens vindar över Europa. Norge fick visserligen en egen konstitution 1814 men tvingades in i en (enligt vissa ännu mer förnedrande) politisk union med Sverige. Men hur markerar man självständighet gentemot en övermakt? Jo, delvis genom att ta makt över språket. På 1840-talet var frågan oerhört central och brännande: skulle man försöka förändra danskan så att den bättre anpassades efter norska förhållanden, eller skulle man hitta på ett eget skriftspråk? Författaren och den kulturella landsfadern Henrik Wergeland var en av dem som menade att danskan borde "förnorskas". Det skedde också. Arbetet med att "förnorska" danskan i Norge kan framförallt knytas till Knud Knudsen, "bokmålets fader". Den andra sidan i debatten, med historikern P.A. Munch i spetsen, menade däremot att danska ska förbli danska och att man borde skapa ett norskt skriftspråk baserat på norska dialekter och norrönska. Många var kallade, men få var utvalda, som det heter, och det blev upp till en lantbrukarson från gården Åsen i Hovdebygda att skapa det första helt norska skriftspråket.

Ivar Aasen var 28 när han 1841 företog sig sin första längre resa, till Bergen på den norska västkusten. Med sig hade han sina språkarbeten och dessutom – som en duktig liten skolpojke – 509 växter ordnade efter Linnés sexualsystem. Redan några år tidigare hade han i texten "Om vort Skriftsprog" formulerat idén om ett "huvudspråk" som inte skulle vara baserat på en enda dialekt, utan på hela landets dialekter. Resan till Bergen blev den utlösande faktorn i Aasens karriär som språkforskare. Han kom i kontakt med rätt personer (som blev imponerade av den självlärde unge mannen) och ansökte om ett resestipendium, som till slut beviljades. Sagt och gjort, han tog sin lusekofta och en ränsel och begav sig iväg. Under åren 1843 till -47 var han nästan konstant på resande fot och lyssnade på olika norska dialekter. Han skrev ner ord, uttryck och ordspråk. Han koncentrerade sig på Vestlandet, där han räknade med att hitta de bästa (det vill säga, minst danskpåverkade) dialekterna. 

Den traditionella bilden av Aasen är att han var en folkskygg särling som högst motvilligt pratade med folk. Det är en bild som okritiskt har levt kvar i litteraturhistorien och senare forskare har velat lyfta fram Aasen som en handlingskraftig man med ett visionärt projekt. Men det är över huvud taget inte lätt att komma Aasen nära. Han förde en omfattande dagbok, men enligt dem som har läst den innehåller den mest torra beskrivningar av vädret och personer han har träffat. Mitt främsta intryck av Aasen är att han var en väldigt ordentlig människa, som inte lämnade mycket utrymme för tillfälligheter. Ni vet, en av dem som håller sig till receptets enda vitlöksklyfta – och är nöjd med det. Allt tyder på att Aasen också var en ytterst ensam människa. Han letade efter en hustru, men förblev ogift trots upprepade raggningsförsök. 1856 skriver Aasen att han har pratat mycket med "damer" och diktat allvarliga verser till dem. Men han tog sig, trots verserna och sin burriga skepparkrans, aldrig så långt som till first base: "Jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang." Ja, vad ska man säga? Inte ens geniala språkforskare hittar alltid kärleken. 

1847 slog sig Aasen ner i Oslo med allt sitt material från resorna och började skriva. 1848 publicerades Det norsk Folkesprogs Grammatik och två år senare Ordbog over det norske Folkesprog. P.A. Munch menade att det var storverk som hela Norge borde vara stolta över. Nu hade Aasen lanserat ett eget språk, landsmålet, ett alternativ till dansk-norskan som var det dominerande skriftspråket i Norge. Landsmålet (som vi idag kallar nynorsk) möttes i början av entusiasm, böckerna sålde bra och den kända författaren Bjørnstjerne Bjørnson satte ner foten genom att säga att han numera skulle skriva på det nya språket. Men det dröjde inte länge innan hyllningskören tystnade. Den känsliga överklassen var orolig över att en övergång till ett språk som baserades på bönders dialekter skulle innebära en kulturell utarmning. Aasen fick ägna mer och mer tid åt att försvara landsmålet, som dessutom visade sig vara krångligt och otympligt att använda. 

Hur gick det sedan? För att göra en lång historia (med otaliga stavningsreformer) kort: bägge språken vann. Bokmål fortsatte att vara den mest populära formen, men nynorsk etablerade sig i områdena runt Vestlandet. Striden mellan bokmål och nynorsk har rasat sedan dess och rasar fortfarande. Eftersom nynorsk främst användes på landsbygden fick striden en prägel av konflikten mellan stad och land. Fram till början på 2000-talet försökte den norska staten medvetet föra samman de bägge språken till ett. Men samnorskan blev ett misslyckande och idag har Norge två skriftspråk som det är fritt att välja mellan. De är likställda i skolorna och all myndighetsinformation ska tillhandahållas på bägge språken. Här hittar vi nog förklaringen till det bittra motståndet till nynorsk. Visst, det kostar staten mycket pengar att bekosta satsningar på nynorskan. Men senast jag kollade var Norges oljefond fortfarande världens största. Nej, förklaringen har nog snarare att göra med att språket har pådyvlats många norrmän uppifrån, trots att det är så få (runt 10 procent) som faktiskt använder det. Precis som i det gamla Mesopotamien är dagens språkpolitik i Norge fortfarande tätt sammankopplat med det politiska styret och samhällsformen. Ett slags maktutövning helt enkelt, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att rädda och bevara ett språk. Motståndet mot nynorsk går alltså till viss del att förstå, även om man förmodligen måste ha tragglat sig igenom biologi eller samhällskunskap på två språk i skolan för att verkligen känna oviljan i kroppen. Samtidigt innebär närvaron av nynorskan en rikedom, som kanske inte märks förrän den är borta. Vad man än tycker om de hundratals miljonerna till språksatsningar eller NRK:s programutbud, går det inte att komma runt att språket öppnade upp för nya och helt andra sätt att beskriva, skildra och berätta. 

Nynorskan har sina Gilgamesh.

Det kan komma som en överraskning, men Aasen använde själv aldrig det nyuppfunna språket. Hans språkvetenskapliga böcker, dagböcker och verser skrevs alltså på tidens dansk-norska. Det blev alltså upp till författare som Arne Garborg, Tarjei Vesaas och Olav H. Hauge att plocka upp där Aasen hade avslutat och få nynorskan att leva upp. Mästerverk som diktcykeln Haugtussa (1895) och romanen Fuglane (1957) gör sig särskilt bra i nynorsk språkdräkt. Och så här lyder "Når hausten kjem" ur Hauges diktsamling Dropar i austavind från 1966: 

Når hausten kjem,
når kulden kjem
og kveldane vert myrke,
sit eg ved elden
og hullar min song -
held liv i kvida,
manar fram solminne.

I jämförelsen mellan Hauges dikt och Aasens klagande "jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang" blir några saker tydliga. Notera danskans blöta "smage" och "meget", i jämförelse med nynorskans flitiga användning av "k", en bokstav som stupar vertikalt, likt de norska bergväggarna. Hauges dikt handlar om en person som om hösten nynnar fram soliga minnen. Dikten går att översätta till andra språk utan att det sakliga innehållet går förlorat. Men någonting följer inte riktigt med i översättningen. De nordiska språken är inte likvärdiga, i den meningen att allting går att uttrycka lika bra på de olika språken. Det korthuggna "når hausten kjem" är betydligt bättre än bokmålets "når høsten kommer" och svenskans "när hösten kommer". Samma sak gäller för "sit" istället för "sitter" och "held" istället för "håller". Nynorsk är ett språk som går rakt på sak och – i den mån poesi är detsamma förtätad betydelse – ett språk för poesi och allvarliga verser.

Ivar Aasen är naturligtvis inte i behov av kärleksråd. I nuläget alltså – han är sedan länge död och begraven. Men om jag hade fått viska några ord i örat på en både imponerande och en aning ömkansvärd språkforskare på 1800-talet, så vet jag vilket råd jag hade gett: prova att ragga på nynorsk istället!

94. Linus Torvalds (1969-)

År 1999 sammanställde den amerikanska tidskriften Time en lista över 1900-talets viktigaste personer. Albert Einstein kom etta, tätt följd av Mahatma Gandhi och Franklin D. Roosevelt. I samma veva anordnades också en omröstning där det var fritt fram för tidskriftens läsare att själva rösta fram vem som var århundratets viktigaste – och här på sjuttonde plats, strax efter Winston Churchill, strax före Nelson Mandela, dyker en finlandssvensk vid namn Linus upp. Vad sjutton gör han där?

Linus Torvalds är ingen politisk ledare eller banbrytande vetenskapsman. Hans främsta drivkraft har inte varit ideologier eller visioner, inte ens makt eller pengar. Det har gjorts många och långa försök att förklara varför personer som Churchill och Mandela gjorde som de gjorde. Få av dem går ut på att det bara var för att det var kul. Just for fun är dock titeln på den bok från 2001 där Linus Torvalds tillsammans med journalisten David Diamond berättar om sitt liv. I boken menar Torvalds att det i grund och botten är just det allt handlar om: han har gjort det han tyckte var roligt. Förändra världen är en bisak i sammanhanget.

Men förändra världen har han gjort. Linus Torvalds är skaparen av operativsystemkärnan Linux. Eftersom relativt sett få persondatorer använder Linux som operativsystem har jag (som egentligen inte vet någonting om sådant här, det kan vara lika bra att säga direkt) länge trott att det mest var något för entusiaster. Jag visste inte att Linux utgör basen för Android och därmed är det av alla operativsystem som är installerat på flest antal enheter. Dessutom är systemet det överlägset mest använda för webbservrar och superdatorer. Bilar, tv-apparater, tv-spelskonsoler, smartklockor … en otrolig mängd teknologi vi har omkring oss bygger på Linux. Min smartphone som jag skriver de här orden på – Linux. Webbservrarna som gör att vi kan publicera vår lista – Linux. Linus Torvalds fingeravtryck finns överallt i vår vardag och är djupt inbäddade i hela vårt informationssamhälles blodomlopp, skelett, nervsystem eller vilken fysiologisk liknelse man nu vill dra till med. Linux dyker för fan till och med upp på mitt jobb nu för tiden. (Jag blev arkivarie för att jag tyckte det verkade trevligt att hålla på med gamla papper. Nu måste jag sätta mig in i open source-lösningar för e-arkiv. Livet är grymt.)

Pingvinen Tux är Linux maskot

Uöver detta finns också en annan, minst lika fascinerande aspekt av Linux, nämligen den roll Linus Torvalds operativsystemkärna, och de system som bygger på den, har spelat i rörelsen för öppen källkod. 1984 startade amerikanen Richard Stallman GNU-projektet med målet att utveckla ett komplett och helt fritt operativsystem. (Stallman och hans anhängare talade dock om ”fri programvara” snarare än ”öppen källkod”.) Som en del av projektet tog Stallman också fram ett ”Free Software”-manifest och en licens – GNU General Public License (ofta förkortad GNU GPL) – som innebar att det skulle stå fritt för vem som helst att se, ändra och förbättra källkoden till alla program som använde sig av licensen, med den enda restriktionen att samma frihet sedan i sin tur måste ges till den som använder det ändrade programmet. Stallmans syften var till stor del moraliska och politiska. Proprietär programvara (såsom den från Microsoft, företaget som kom att bli den stora boven i dramat för anhängare av fri programvara) är fel eftersom den begränsar användarnas frihet, kontroll och möjlighet att samarbeta. 

GNU-projektet producerade ett stort antal program, men en pusselbit för ett komplett operativsystem saknades länge – operativsystemkärnan, den innersta delen av ett operativsystem som kommunicerar med hårdvaran och sköter de mest grundläggande processerna. Linux blev den sista byggstenen som behövdes för att kunna bygga fullt fungerande operativsystem under GNU GPL-licensen, dvs. system vars alla beståndsdelar är fria att använda sig av och utveckla vidare. Dessa system (som ofta, lite felaktigt kanske, kallas kort och gott "Linux") har som vi sett blivit oerhört populära och använda, och tack vare den öppna källkoden kan de ständigt förbättras av programmerare världen runt – utvecklandet av Linux har kallats för världens största samarbetsprojekt.

Richard Stallman och Linus Torvalds brukar ses som två motpoler inom rörelsen för öppen källkod och fri programvara – den förre driven av ett moraliskt engagemang för datoranvändares frihet och kontroll; den sistnämnde mer fokuserad på den praktiska sidan av saken (öppen källkod är helt enkelt ett smart sätt att utveckla program). Stallman är en visionär i helskägg (”free software-världens gud” som Torvalds kallat honom”), Torvalds en vanlig kille som gillar att skriva kod. Kanske man kan säga.

Visionär i helskägg

Vanlig kille

Kanske är Linus Torvalds apolitiska hållning en reaktion på den miljö han växte upp i. Som Torvalds själv säger apropå första gången han hörde Richard Stallman tala: ”Jag var intresserad av teknologin, inte politiken – politik var något jag hade fått tillräckligt av hemma.” Låt oss alltså för ett ögonblick skifta fokus till ett område som känns betydligt mera hemmaplan för mig – finlandssvensk släktkuriosa. Linus farfar var Ole Torvalds, en hyfsat uppburen poet, journalist och översättare som dyker upp titt som tätt när man (som jag gjort de senaste ett och ett halvt åren) ägnar tid åt att läsa in sig på finländsk litteratur. Pappa Nils å sin sida är journalist och politiker, sedermera europaparlamentariker och (så sent som 2018) presidentvalskandidat för Svenska folkpartiet. Under Linus barndom var Nils Torvalds emellertid en känd kommunist och det hände att sonen blev retad, ja till och med att föräldrar förbjöd sina barn att leka med honom, på grund av faderns politiska åsikter. Nils Torvalds har själv sagt att Linus därför senare ansträngde sig för att distansera sig från den vänsterretorik han växte upp med.

Linus Torvalds skulle som vi sett hamna i radikalernas famn ändå, men det skedde via en flykt till teknologin. Intresset för datorer kom från morfar som var professor i statistik vid Helsingfors universitet. Tack vare honom hade den unge Torvalds tillgång till dator redan som tolvåring tidigt 80-tal, en tid då datorer var något obekant för de flesta barn. Medan andra grabbar spelade fotboll började Linus programmera. Linux började som ett hobbyprojekt i början av 90-talet, i ett litet rum hemma hos mamma, för att Torvalds ville lära sig mer om hur ett operativsystem fungerade.

Det hela passar fint in i berättelsen om nördens revansch i IT-samhället. En vanlig kille (har det oftast varit) i glasögon som från kammaren leker sig fram till rikedomen och berömmelsen. Det hör på något sätt till storyn att IT-pionjären under uppväxten ska vara ful och sakna social talang – vilket också är det första Linus Torvalds konstaterar om sig själv i inledningen till Just for fun. Resan från tönt till stormrik IT-legend är en vår tids dominerande askunge-historier. Till dess charm hör så klart att flera av de egenskaper som ligger till grund för framgången är just sådana som traditionellt betraktas som något negativt – instängdhet, stillasittande, brist på fysisk kontakt med andra människor.

Själv känner jag mig verkligen ute på hal is när jag skriver om det här. Att vara ful och sakna social talang kan jag relatera till. Att skriva kod till operativsystemkärnor? Nä. Inte ens när jag skrivit om klassisk musik har jag känt mig så hjälplös. Jag är en av förmodligen ganska många människor för vilken modern teknik är en självklarhet, men som inte har en aning om hur det hela egentligen fungerar. Denna grundläggande handfallenhet inför en stor del av den värld jag verkar i ger upphov till en ångest av närmast existentiell karaktär. Ett uttryck för detta är det besinningslösa, irrationella raseri som drabbar mig och många andra vid datorstrul – men också den gnagande otillfredsställelsen över att när allt väl fungerar så har man ingen aning om varför. Det hela upplevs nästan gammaltestamentligt, med informationstekniken som en nyckfull gud som kan ge och ta nåd utan förvarning; och jag i rollen som Job vid tangentbordet.

På motsvarande sätt tänker jag mig att den som faktiskt förstår kan få en euforisk känsla av makt och självförtroende – en känsla jag tycker lyser igenom hos Linus Torvalds. Som när han i sin ungdom sitter och kodar och upptäcker ett programfel med följande enkla resonemang: ”Min kod är alltid felfri. Därför visste jag att felet måste finnas någon annanstans.” Eller när han apropå Bill Gates (de mer radikala öppen källkods-förespråkarnas stora nemesis) kan uttrycka sig på följande sätt: ”Jag är totalt ointresserad av det han är bäst i världen på. Och han är inte intresserad av det som jag kanske är bäst i världen på. Jag skulle inte kunna ge honom råd i affärer och han skulle inte kunna ge mig tekniska råd.”

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte vet vad Linux gör eller hur det funkar. Linus Torvalds talar i sin bok om att operativsystem kan vara "starka, rena och vackra" – jag vet inte vad det betyder. Men att Linux finns där och spelar en stor roll i våra liv, det förstår jag. Och vem kan inte se det vackra i att skapa något tillsammans? (Framför allt på ett område där det faktiskt verkar funka.)

Om det är rätt eller fel att Linus Torvalds kom så högt på den där Times-listan får någon annan avgöra. Vissa kanske hellre hade sett Richard Stallman – ideologen och visionären i helskägg – på Torvalds placering. Men ibland blir det inte dem vi tänkt oss som står för de största omvälvningarna. Nu råkade det bli den där finlandssvenske nörden i glasögon med programmering som hobby.

Ibland sker väl revolutioner helt enkelt bara för att det är kul.

95. Jan Garbarek (1947-)

Kanske var det för att den var stor och imponerande och att jag hoppades att den skulle göra intryck på tjejer. Kanske fascinerades jag av dess ormlika, glänsande styvhet. Det kan också ha varit så enkelt att jag gillade tanken på att sätta munnen till och fingra på dess olika delar. Ja, jag kan nu inte riktigt minnas anledningen, men av någon orsak ville i alla fall nioåriga Martin börja spela saxofon. Karriären var kort och innehöll endast medelmåttiga framgångar: knappt passabla versioner av Pippi Långstrump-melodin i lärare Krakowskis rum. Men den unge Martin ville inte ta någon skit, och eftersom Krakowski ibland skällde ut mig för att jag bet på naglarna så fick jag nog efter bara ett år. (Jag tyckte också att det var jobbigt att bära på saxofonen till och från skolan varje onsdag.)

Sedan föll saxofonen i glömska. Tonårs-Martin upplevde den nog mest som ett fläskigt, bredbent och/eller sentimentalt inslag i musik. Jag suckade när rockmusiker skulle "krydda" sina låtar med ett saxofonsolo och jag ryste av obehag när jag såg Kenny G, med håret svävande i vinden, stå på någon sandstrand och smeta sig igenom ännu en melodi. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag upptäckte jazzen och fascinerades av coola och experimentella giganter som John Coltrane, Rahsaan Roland Kirk och Albert Ayler. Saxofonen och jazzen. Nu var de båda häftiga igen.

Jan Garbarek, Norges internationellt största jazzartist och sazofonspelare, vars genombrott kom på 70-talet, hade med det sagt inte fallit mig i smaken vid den tiden. Han har aldrig ägnat sig åt smått olyssningsbar frijazz. Han var inte en afroamerikan som kommenterade tidens sociala orättvisor. Han döpte inte sina kompositioner till "The Shoes of the Fisherman's Wife Are Some Jive Ass Slippers". Kort sagt: Jan Garbarek har aldrig varit särskilt cool.

Det tyska skivbolaget ECM Records, i vars stall Jan Garbarek ingick, satsade aldrig på den sortens coolhet. Deras motto, "the most beautiful sound next to silence", säger något om inställningen: den lugna tystnaden är egentligen bäst, men våra välljudande och smekande toner kan kanske vara trevliga som variation. Nej, Peter Brötzmann utgavs inte av ECM. De vassa kanterna kunde andra ägna sig åt; det skulle vara rent och vackert, avskalat och lågmält. Keith Jarrett är sannolikt bolagets mest respekterade namn, men Garbarek var också en av de stora. Ofta spelade de med varandra. 

Garbarek tillsammans med pianistlegenden Keith Jarrett.

Garbarek själv tillbringade en stor del av sin tid i en fjällstuga, när han inte gick i kloster. Det är biografiska uppgifter som säger något om hans musik: mäktiga vyer och tystnad är viktiga komponenter i norrmannens skapelser. När musiken är som bäst kombinerar den en varm-kopp-te-vid-brasan-känsla med storögda svindlande panoramavyer över norska naturen. Det är grandios men lättlyssnad musik; den är väloljad, men inte smetig. Fjälljazz, har någon kallat den. I likhet med vår egen Jan Johansson var Garbarek kraftigt influerad av skandinavisk folkmusik. Dessa influenser skänker många av hans låtar ett visst vemod, som bidrar med ytterligare skönhet till musiken och hindrar den från att uppfattas som menlös. Det är också intressant, nästan lite paradoxalt, att hans musik är välljudande men hans saxofonton hård, ren och ofta utan vibrato. Han var inspirerad av tidigare nämnda Coltrane och Ayler, men tar inspirationen och placerar den i helt nya kontexter. Det är otvetydigt så att Garbareks jazz var nyskapande – den låter inte som något som kom innan – och han har fått allmänt erkännande som en av europeisk jazzmusiks verkliga innovatörer.

Garbarek vågade sig också på oväntade tolkningar, som när han tog Carlos Pueblas hyllningssång till Che Guevara och omvandlade den till ett både intensivt och drömskt jazzstycke, vars vårfriska luftighet och himlastormande solon är en fröjd att lyssna till varje gång. Det här är Garbarek när han är som bäst. Jag hade först tänkte skriva "när jag lyssnar på Jan Garbarek önskar jag att mitt nioåriga jag hade gjort sig av med sina nagelbitande ovanor och bett sina föräldrar om skjuts på onsdagarna". Men det är faktiskt inte sant. Jag vill inte vara Jan Garbarek och jag känner ingen avundsjuka mot honom. Jag är bara glad att jag då och då kan trycka på play och uppleva de vackra vyer som min lilla lägenhet på Stigbergstorget inte kan erbjuda mig.

96. Asta Nielsen (1881-1972)

En kvinna leds nedför en trappa av en polis. Hon har just mördat mannen hon älskade och går som en levande död utför trappstegen. Hennes ögon är tomma. Ansiktet en bild av total förkrosselse. Filmen är från 1910 och heter Avgrunden. Och just avgrunden är vad hennes ögon tycks stirra in i. Scenen varar bara ett ögonblick, men den etsar sig fast på näthinnan. Skådespelerskan heter Asta Nielsen och just det här är de allra första sekunder hon någonsin spelar in på film.

Något år senare är hon världens kanske allra första filmstjärna.

*

Asta Nielsens bana börjar emellertid på teatern. Hon verkar tidigt ha haft en förmåga att bli starkt berörd av det teatraliska. I sin självbiografi Den tiende muse berättar hon om hur hon redan som litet barn försätts i ett närmast tranceliknande tillstånd när hennes mor deklamerar dikter framför brasan i barndomshemmet i Malmö (ja, hon bodde faktiskt i Sverige några år under barndomen). Och det allra första, betydelsefulla mötet med dramatikens värld utspelar sig på hennes vind när hon är blott åtta år gammal. Den unga Asta hittar där ett exemplar av Henrik Ibsens Brand. Hon begriper ingenting av innehållet, men scenen där Agnes (hustru till huvudkaraktären Brand) ligger framför en byrå med sitt döda barns kläder etsar sig fast – delvis kanske eftersom Asta associerar den med sin sjukliga, högt älskade syster Johanne; med den osägbara rädslan för att den man älskar mest av allt ska dö. 

När Asta Nielsen har åldern inne styr hon stegen mot Den kungliga teatern (“Det kgl. Teater”) i Köpenhamn. Hon får provspela för skådespelaren och teaterläraren Peter Jerndorff. Självklart blir det som Agnes i Brand. Men det hela slutar snöpligt. Jerndorff läser den första repliken. Nielsen stirrar förtvivlat på honom.

"Har De glemt, hvad De skal sige?", spurgte han mig venligt. Nej, det havde jeg ikke, for det var slet ikke min mening at ville sige noget. Han stirrede desorienteret på mig.

"Har De ikke lært teksten?"

Nej, det havde jeg ikke, jeg ville spille scenen for ham kun ud fra mine følelser og altså stum, tekst mente jeg ikke var nødvendig.

Är historien sann råder det inget tvivel om att det är minspelet och det kroppsliga agerandet som lockar henne. Hon är redan som gjord för stumfilmen. Men det vet varken Asta Nielsen eller Peter Jerndorff än.

Jerndorff ger henne hur som helst en ny chans, ser hennes talang och tar henne i lära. Det lyckas så småningom för henne i teatervärlden. Asta Nielsen är kanske ingen stor stjärna på scenen, men hon får roller och får åka på turnéer. Den nya konstformen film har hon dock (liksom den kulturella världen i stort vid denna tid) inga högre uppfattningar om:

 den nye ’kunst’ bestod dog hovedsaglig i cowboyscener fra den vilde vesten eller farcesituationer, hvor bagerdrenge tørnede sammen med skorstensfeiere, politibiler i uhørt tempo på to hjul susede om gadehjørner, eller selskabsklædte herrer og damer forlustede sig med at kaste flødeskum i ansigtet på hverandre.

Der första trevande erbjudandet om att spela in film avböjs vänligt men bestämt.

När Asta Nielsen väl hoppar på filmtåget är det snarast en akt av frustration. Året är 1910 och Det ny Teater (där hon är verksam för tillfället) har för att få in pengar övergett den “seriösa” teatern för att satsa på operetten Dollarprinsessan, som nu gör stor succé. Asta Nielsen och teaterns konstnärliga rådgivare Urban Gad sitter sysslolösa och beklagar sig över sakernas tillstånd. Om jag nu bara hade lyssnat på mitt erbjudande, menar Nielsen, så hade jag åtminstone kunnat spela in film, varpå Gad replikerar att han ju kanske kunde skriva en till henne. Sagt och gjort. Gad skriver ihop ett manus på några veckor och presenterar det för Nielsen, som är nöjd med resultatet. Ambitionen är att skapa en film med mer djuplodande ambitioner än cowboyscener och tårtkastning. Egentligen är det förbjudet för skådespelarna att medverka i film utan teaterns uttryckliga tillåtelse, men för att inte riskera att få ett nej, väljer Nielsen och co att ta risken och spelar in filmen under sommarledigheten utan att säga något till sin arbetsgivare. Inspelningsförhållandena är primitiva och så gott som alla inblandade är fullständiga nybörjare på området. Inspelningarna sker på gårdsplanen till ett gammalt fängelse, där ytterst enkla dekorationer byggs upp. Som ljuskälla förlitar man sig på solen. De gamla fångcellerna fungerar som omklädningsrum för skådespelarna.

Filmen heter Avgrunden och som redan nämnts så spelas filmens sista scen in först – den där Asta Nielsen går nedför trapporna vid restaurang Lorry i Frederiksberg (trapporna finns kvar där än idag). Hon vill inte repetera scenen innan inspelning – nej, sätt igång kamerorna direkt! Medan den skådespelare som spelar polisen får instruktioner, står hon och väntar bakom dörren och föreställer sig mordscenen i huvudet. Signalen för tagning ljuder. Asta Nielsen förs nedför trappan förbi det snurrande filmbandet - “en lyd, der fra første øjeblick virkede sælsomt inciterende på mig”. När det hela är klart råder tystnad omkring henne. Skådespelaren Oscar Stribolt, som i filmen spelat kypare, kommer fram till henne och säger: “Om två månader är Ni världsberömd.”

Filmaffisch till Avgrunden (1910)

Och så blir det. Till viss del tack vare en berömd och än idag smått chockerande dansscen blir filmen en sensationell succé och visas snart över hela världen. Enligt Nielsen är man “overalt enige om, at den kunstneriske film var opstået og et vendepunkt indtrådt i filmens historie”. Jag tror inte så många som ser Avgrunden idag tycker det är något konstnärligt mästerverk. Skådespeleriet är sådär och man letar förgäves efter konstnärliga grepp som skulle kunna piffa upp den stela anrättningen. Moralen är förresten mer än lovligt mossig. En kvinna (Nielsen) vill gå på cirkus en kväll. Hennes träige fästman tycker cirkus är trams och motsätter sig bestämt idén. Till sist ger han ändå motvilligt efter för hennes övertalning och de två går tillsammans på föreställningen. Det skulle de inte ha gjort. På cirkusen stöter kvinnan på en stilig (nåja) medlem av det svartmuskiga cirkussällskapet. Hon rymmer med honom och det hela slutar i allt värre utsvävningar och slutligen knivmord. Mot slutet ser vi den förkrossade fästmannen gå nedför den tidigare nämnda trappan där mordet begåtts, förmodligen tänkandes någonting i stil med “Varför lät jag henne gå på cirkus?”. Alla ni män därute – låt inte era kvinnor gå på cirkus!

Man kan väl också ifrågasätta om den var riktigt så epokgörande som Asta Nielsen vill göra gällande. Men samtidigt, hur många filmer innan 1910 har man egentligen sett som är så mycket bättre? Bröderna Lumiéres filmer på tåg och dylikt har sin dokumentära charm, men försöker ju inte ens berätta en historia. George Meliés filmspektakel är ljuvliga, men det är film som show och gimmick, inte som dramatiskt berättande. En tidig klassiker som The Great Train Robbery kom några år före, men är inte heller särskilt bra om man ska vara ärlig. Standarden såg kort och gott annorlunda ut. Filmen var ännu inte den konstform den snart skulle bli. Vi kan börja skönja ett filmlandskap vi känner igen, med biografer och filmstjärnor, men allt är än så länge helt nytt. Ingenting har en definitiv form. Vad är film? Hur skiljer den sig från teater? Vad är egentligen en filmstjärna? 

Man prövar sig fram.

*

Asta Nielsen är nu plötsligt ett berömt namn, och både hon och regissören Urban Gad blir hett villebråd för filmproducenterna ute i Europa. De två får snart erbjudande om att spela in film tillsammans i Tyskland (och gifter sig förresten inte långt därefter). Och medan inspelningarna börjar avlösa varandra i ett rasande tempo (åtta filmer om året är takten som gäller de första åren i Tyskland) stiger Asta Nielsens stjärna snabbt. Hon blir die Asta. Tidningarna hyllar henne, snart följer poeterna efter. Av den stora massan är hon älskad – kanske är hon historiens första internationella filmstjärna i egentlig mening (den franska komikern Max Linder brukar nämnas som möjlig konkurrent till titeln). När hon åker på Tysklands järnvägar samlar sig folk för att hylla henne på de stationer där tåget gör uppehåll. Hon tränar upp sin sekreterare att skriva hennes namnteckning, så hon ska kunna svara på alla brev med önskemål om hennes autograf. Polisen måste meddelas om hennes premiärer för att kunna hålla ordning på den begeistrade biopubliken. Vid ett besök i Budapest står tiotusentals människor och väntar på stationen, under den korta promenaden till bilen börjar folk riva av flikar av hennes kappa, man vill ta på hennes ansikte – till sist måste hon bäras av polisen över folkhavet. Nielsen njuter av populariteten, men lider av dess följder för privatlivet. Hon håller sig till hemmet, studion och bilen som tar henne däremellan – att gå på gator eller i affärer blir en omöjlighet. Under sina ledigheter drar hon sig tillbaka från världen: 

Det er jo det paradoksale vid att vaere kaendt, at jo mere menneskene söger én, des mere frigör man sig for dem. Man laerer lykken at hvile i sig selv helt uafhengig af andre. Og således kunne flere måneder gå, uden at jeg tog bevidst del i det liv, der rörte sig uden for mit hjem.

Asta Nielsens beskrivning av förhållandena i filmbranschen innan första världskriget är roande och värda att notera. Det konstgjorda ljuset var ännu så pass outvecklat, att man måste spela in alla filmer på dagen och om sommaren – skådespelarna arbetar allt som oftast i en omänsklig hetta. När filmen väl är inspelad så uppstår nästa problem: den nyckfulla censuren. Scener där Nielsen gråter stryks eftersom de kan göra ett för starkt intryck på nervsvaga individer, i ett annat fall klipps en hel scen bort för att den utspelar sig på ett katolskt sjukhus och det hänger ett kors i bakgrunden – och kors får inte vanhedras genom att visas på vita duken. Stor uppståndelse bland censorerna uppstår när Asta Nielsen eventuellt råkar visa ett strumpeband när hon klättrar upp för en stege. Scenen spelas fram och tillbaka. Är det ett strumpeband som skymtar fram eller inte? Nå, filmen får till sist passera (bara för att bli totalförbjuden när det senare visar sig att Nielsens karaktär är född utanför äktenskapet). När filmen så väl har passerat genom censuren ska den ut till biograferna, vars ägare inte drar sig för att klippa ner den efter eget skön om de tycker den går för långsamt ("ofte kom filmsrullerne tilbage til producenten i ukendelig skikkelse”).

För den som vill få en liten inblick i hur inspelningsplatserna kunde se ut på 1910-talet, rekommenderas Die Filmprimadonna, som utspelar sig i filmbranschen, och där Nielsen så klart spelar rollen som just filmstjärna. Tyvärr återstår bara ett fragment, men det är värt att se om inte annat för den fantastiska scen där Nielsens rollfigur sliter åt sig ett negativ, ögnar igenom det och sedan skäller ut regissören efter noter. Någonting säger mig att den inte ligger alltför långt ifrån hur det kan ha gått till i verkligheten.

*

Övergången till film kan tyckas nog så naturlig för en teaterskådespelare, men innebär dock förlusten av just detta som verkat så trollbindande på den unga Asta vid brasan i barndomshemmet. Det talade ordet. Språket med dess rytm och melodi. Den mänskliga rösten.

Vad gör en skådespelare som förlorat sitt viktigaste verktyg? Detsamma som den människa som förlorat ett av sina sinnen – hon förstärker de övriga. Miner, åtbörder, kroppsspråk och hållning. Kanske är det ändå främst ögonen det kommer an på. Asta Nielsens ögon väckte uppseende redan när hon föddes:

Da jeg kom till verden, fik min moder en frygtelig forskrækkelse. En tyk, sort pandemanke dækkede mit ansigt til næsetippen, hun troede, jeg var født uden øjne. Men da jordemoderen strøg håret til side, skal et par øjne af en så eventyrlig størrelse have åbenbaret sig, at de alle brast i latter. Med en vis stoldthed fortalte moder ofte, at når hun senere spadserede med mig på gaden i barnevagn og mødte bekendte, at de, når de stak hovedet ind under kalechen for at beundre den lille, med et skrig trak høvedet tilbage af forskrækkelse over de kæmpeøjne, der mødte dem inde fra puderne [= sv. kuddarna].

Asta Nielsens ögon har både av hennes samtid och av eftervärlden varit av särskilt intresse. Det finns något magiskt hos dem. I en dikt som ofta (felaktigt vad det verkar) tillskrivs den franske poeten Guillaume Apollinaire heter det att "när hatet lyser i Asta Nielsens ögon, knyter vi nävarna, och när hon slår upp ögonlocken, är det stjärnor som där lyser". Filmkritikern och manusförfattaren Willy Haas har å sin sida sagt att hade die Asta levt på medeltiden hade hon troligtvis blivit bränd som häxa. Nielsen själv roar sig över fixeringen vid hennes ögon – och ber Urban Gad skriva en film till henne där hon är helt blind. Den evige Nat heter den.

I självbiografin förekommer gott om handfasta tips och reflektioner kring stumfilmsskådespelarens utmaningar. Måttfullhet är till exempel viktigt framhåller Nielsen – men svårt. Vetskapen om att det talade ordet inte hörs förleder de flesta skådespelare till överdrifter och grimaser, något som de för filmkonsten utmärkande närbilderna avslöjar obönhörligt. Nej, stumfilmsskådespeleriet kräver ett slags inåtvändhet, som bara få skådespelare behärskar. Men hon ser också egenskaper hos filmen som gör skådespelarens uppgift lättare. Under hennes tid på teatern brukar man göra henne uppmärksam på en tendens att skjuta upp axlarna varje gång hon blir överraskad – den gången har hon ingen möjlighet att själv kontrollera fenomenet och låter saken bero. Men redan efter hennes första film Avgrunden ser hon med egna ögon hur det ser ut:

Fra nu af gav jeg i lignende situationer mine skuldre en bevaegelse nedefter, en reaktion, der ikke alene meget snart blev selfölgelig, men typisk for mig. Det, instruktören gennem år forgaeves havde forsögt at rette, behövedes der blot ét filmsbillede til at afskaffe.

Den som vill kan kontrollera uppgiften själv genom att jämföra Avgrunden med efterföljande filmer – baserat på det jag sett verkar den stämma.

*

Första världskriget innebär en svår tid för Asta Nielsen. Under långa perioder är det omöjligt för henne att spela in film, och de inspelningar som faktiskt görs sker under svåra förhållanden. Efter kriget vidtar dock en ny guldålder för tysk film. 20-talets Berlin är fullkomligt proppfullt av filmisk talang: Ernst Lubitsch, Paul Wegener, Fritz Lang, F.W Murnau, för att inte tala om alla skickliga skådespelare. Och Nielsen drar sig inte tillbaka, utan intar tvärtom en central roll i dessa gyllene år för den tyska filmkonsten. Hon är med i den blivande stjärnregissören Ernst Lubitsch genombrott Rausch, baserad på Strindbergpjäsen Brott och brott; gör flera filmer med Paul Wegener – men mest berömd är kanske insatsen i G.W Pabst Die Freudlose Gasse där hon spelar tillsammans med Greta Garbo. (Regissören Pabst sade apropå de två skådespelerskorna att: "Lange hat man Greta Garbo Die Göttliche genannt, für mich war und bleibt Asta Nielsen Die Menschliche.") För att få större makt över sitt konstnärskap startar Nielsen nu också ett eget filmbolag (Art Film), där hon agerar som både producent och stjärna. Filmbolagets logga är ett stiliserat porträtt av henne själv och dess första verk en filmatisering av Hamlet, med Asta i huvudrollen (en av filmens premisser är nämligen att Hamlet i själva verket är en kvinna som klär ut sig till man). Hamlet blir tysk films första internationella succé efter kriget och är väl värd att se.

Filmaffisch till Asta Nielsens Hamlet (1921)

Men tiden som Asta Nielsen var verksam i Tyskland är också en minst sagt dramatisk sådan för landet, vilket återspeglar sig i flera anekdoter. Under första världskriget kommer plötsligt polisen en dag och vänder upp och ned på hela hennes hem – ett par ovänner har försökt sätta dit henne som spion. (Det sägs inte öppet i självbiografin, men en av dem ska ha varit regissören och tidigare maken Urban Gad! Om det nu är sant.) Under 20-talet driver hon en långvarig process mot ett filmbolag angående en försäkringssumma för några uppbrända filmnegativ – hon vinner processen, men när hon slutligen efter några år ska få ut sina pengar har inflationen gjort dem värdelösa och rätten meddelar henne att hon istället är skyldig dem fem miljoner för frimärket. Ryska revolutionen sätter också sitt spår – Berlin översvämmas efter kriget av ryssar och i en filmatisering av Dostojevskijs Idioten (där Nielsen spelar Nastasja Filippovna) spelas statistrollerna av ryska officerare och furstar på flykt, bärandes sina riktiga uniformer och ordnar. En episod i självbiografin involverande Nielsens kammarpiga avbryts av ett isande stycke där Nielsen konstaterar att flickan senare dog i en av Polens gaskammare. 

Asta Nielsens förhållande till nazismen har varit omdiskuterat. I självbiografin menar hon att hon alltid varit kritisk mot nazisterna (om än inom hemmets fyra väggar och "i en hviskende tone"). Hon berättar en roande episod, vars sanningshalt i detaljerna dock kan betvivlas. 1933 får Nielsen en inbjudan till en tebjudning på propagandaministeriet tillsammans med andra välkända namn inom film och teater. Hon får så klart den finaste platsen vid bordet, vid führerns högra sida. Nielsen ska strax ha lett in samtalet på judarna och förklarat hur flera av hennes bästa vänner var judar, hyllat ett antal judiska konstnärer och uttryckt sin tacksamhet över den insats som gjorts av judar i teatervärlden. Hitler försöker smickra Asta med ord om att en enda rörelse från henne säger mer till folket än tusentals ord från honom. "Menar ni den här rörelsen?" frågar Nielsen och sträcker ut högerarmen i en nazisalut.  Samtalet avslutas med att Nielsen konstaterar att hon aldrig träffat en politiker som förstått något om konst. Innan hon lämnar tillställningen hinner hon också tacka nej till ett erbjudande från Joseph Goebbels om ett eget statsfinansierat filmbolag.

Asta Nielsen antyder i självbiografin att det efter nazisternas övertagande inte längre är möjligt för henne att stanna i Tyskland. Men i själva verket återkommer hon flera gånger till landet under nazitiden, bland annat en gång 1938 inbjuden av Goebbels till en teaterpremiär. Det finns även uttalanden från henne i samband med nazisternas maktövertagande där hon talar i positiva ordalag om deras kulturpolitik, eftersom den "inte kan bli värre" än vad den var innan. Av kulturradikaler i Danmark stämplas hon som nazisympatisör och måhända bidrar det till den rätt undanskymda roll hon spelar i danskt kulturliv en tid under och efter kriget.

En bit in på 20-talet går Asta Nielsen alltmer över till teatern. Hon är osäker på hur det ska gå efter så lång frånvaro, men gör succé även på scenen trots att hon själv ser problem med sin röst: “min stemme blev aldrig det klaviatur for mig att spille på som mit ansigt”. Ljudfilm är hon dock aldrig intresserad av. Det blir bara en (Unmögliche Liebe från 1932), därefter är filmkarriären slut. Nielsen slår sig dock inte till ro, trots avskedet från filmen. Hon skriver en självbiografi, flera noveller och skapar dessutom bildkonst (bland annat klipper hon sönder kostymer från sin filmkarriär och gör collage av dem). Allt hon företar sig gör hon med bravur. Hon är ett mångsidigt geni Asta Nielsen och dessutom aktiv in in det sista. Ett par år innan hennes död, när hon är 87 år gammal, skriver hon manus, regisserar och spelar huvudrollen i en porträttfilm om sig själv (Asta Nielsen från 1968).

*

Vilken konst som förblir levande styrs naturligtvis till viss del av teknologin. Det tidiga 1900-talets stora teaterskådespelare är idag glömda, tillsammans med sina en gång så imponerande stämmor; minnet av Asta Nielsens stumma geni lever och lär fortsätta leva så länge det finns kopior av hennes filmer någonstans där ute. På något vis blev det precis så som den lilla flickan som ljudlöst agerade ut Agnes smärta på en vind i Malmö hade tänkt sig.

Jag drabbades själv av det förra sommaren under min föräldraledighet. Min dotter hade då för vana att sova på min mage i soffan under sin middagsvila. För att få tiden att gå utan att väcka henne började jag titta på stumfilm. D. W. Griffith, Douglas Fairbanks och Buster Keaton. Sovjetiska montage och tysk expressionism. Avgrunden och Hamlet. Ljudet är avstängt. På skärmen och i rummet råder tystnad. Bilarna brusar och fåglarna sjunger utanför fönstret. 

Och jag möter Asta Nielsens ögon.

97. Susanne Bier (1960-)

Susanne Bier, verkligen? För den som är bekant med lökiga svenska 90-talsfilmer med manus av Jonas Gardell kan det framstå som ögonbrynshöjande att ha med den danska regissören Bier på en lista över bästa-någonting-överhuvudtaget. För jo, det var Bier som rattade regispakarna medan Helena Bergström sprang runt och gjorde Helena Bergströmska saker i Livet är en schlager: en film man möjligen kan tycka är värd att se om man tjusas av tanken på att döpa sina barn till Lena PH och Anna Book, men som för övriga delen av mänskligheten äger föga av intresse. 

Men alla måste ju börja någonstans. Den verkliga startpunkten för filmkonstnären Susanne Bier, står snarare att finna i den danska dogmafilmens skitiga mylla. År 2002 släpptes Älskar dig för evigt och det är nu som finsmakarna börjar räta på sig i biostolarna och ta notis. Bier visade sig kunna presentera jobbiga moraliska problem i realistisk miljö med samma kompromisslösa skärpa som de, särskilt vid den tiden, mer namnkunniga danska kollegerna Lars von Trier och Thomas Vinterberg. Filmen handlar om ett kärleksfullt förlovat par vars framtid ser ljus ut när mannen i paret blir påkörd av en bil och förlamas från halsen och neråt. Kvinnan riktar in sig på att tappert stå kvar vid hans sida men mannen uppvisar bitterhet över det inträffade och till slut faller kvinnan för en läkare (spelad av ingen mindre än Mads Mikkelsen) på sjukhuset där mannen vårdas – en läkare som också råkar vara gift med den person som körde på mannen och därigenom orsakade förlamningen. Ska kvinnan lämna sin bittre man, som hon inte har några större utsikter att leva ett lyckligt liv tillsammans med och satsa på den tröstande läkaren? Ska läkaren lämna sin fru och sina barn för sin nya kärlek? För kvinnan inte minst uppstår en plågsam moraliskt situation, där pliktkänsla och gammal kärlek ställs mot chansen till ett lyckligt liv.

Det var första gången Bier presenterade ett sådant brännande moraliskt dilemma på vita duken, ett dilemma som uppstått genom mer eller mindre osannolika sammanträffanden – men det var sannerligen inte den sista. Det har blivit något av hennes signum. Lugnt och metodiskt, men som sagt gärna med hjälp av slumpmässiga sammanträffanden, knyts snarorna åt kring huvudpersonerna. Till slut, när den känslomässiga bristningsgränsen nås, måste ett eller annat beslut tas – med konsekvenser som karaktärerna får försöka hantera, försvara och förstå. Ibland är omständigheterna nästan väl tillrättalagda för att passa filmens syften. I Efter bröllopet är det tillräckligt många relationella förvecklingar och va-är-DU-mitt-riktiga-barn?-omständigheter att det kunde varit en fars på den lokala teatern, om det nu inte vore ett dödsallvarligt danskt drama istället. Men på något sätt fungerar det ändå. Bier vet hur man håller sig på rätt sida gränsen. Och i slutänden sitter man där, med små tårar i ögonvrårna och rysningar längs ryggraden.

Det säger något om Biers skicklighet att hon lyckas få de här konstruerade situationerna att kännas djupt mänskliga. Trots den stilistiskt realistiska paketeringen av hennes filmer så är det inte verklighetstrogen realism som står i centrum, utan själva problemet. Och den moraliska situationen, dilemmat, är mänskligt och verkligt och hur karaktärerna sedan tänker, känner och agerar säger något intressant om hur vi människor fungerar. På så sätt kan Biers bästa verk jämföras med vår egen Ruben Östlunds skapelser, även om Biers filmer är varmare i tonen. De kan skapa en hulkande klump i halsen, och inte bara en nervös klump i magen.

Bier fortsatte under 00-talet på sin inslagna bana och över en tioårsperiod satte hon knappt en fot fel. Förutom redan nämnda filmer fick Bröder och Hämnden (med vår egen Mikael Persbrandt) mycket gott mottagande och Bier lyckas även här trycka på precis rätt känslomässiga knappar. Psykologiska trauman och barn som blir mobbade – det är inte filmer man väljer att titta på om man egentligen är mer sugen på Allsång på Skansen. Men varför måste allt vara så roligt hela tiden? Trots de tunga ämnena blir filmerna aldrig kvävande, tråkiga eller enbart deprimerande. De är heller inte svårtittade, på så sätt att de kräver en extra intresserad och filmvan betraktare. Faktum är att Bier fallit lite mellan stolarna: hon är för mainstream för att fullt ut gå hem hos riktiga cineaster (tänk typen som tittar på Ozu-filmer när de är bakfulla), men inte tillräckligt mainstream för att man någonsin ska höra tonåringar längst bak i bussen skräna om hur bra Biers danska dramer är. Inte riktigt en del av europeisk arthouse-elit, men inte riktigt Hollywood (även om de faktiskt plockade upp henne efter ett tag). Samtidigt kan man lika gärna argumentera för att hon faktiskt sitter på båda stolarna samtidigt: hennes filmer har nått en bred publik, men också uppskattats av kritikerna. 

Ett par tre decennier in i sin karriär har Bier numera tillåtit sig att aningen mer bekvämt rida på den framgång hennes tidigare filmer gett henne. Hennes Hollywoodäventyr har varierat mellan bra (Things We Lost in the Fire), inte särskilt bra (Serena) och ... tja, Bird Box. Störst avtryck internationellt har hon på senare tid gjort med serierna The Night Manager (Tom Hiddlestone, m.fl.) och The Undoing (Hugh Grant och Nicole Kidman), i vilka hon visat att hon inte bara är en utsökt framställare av svåra dilemman och svidande mänskliga känslor, utan en tekniskt sett skicklig regissör som vet hur man skapar och bibehåller spänning utan att använda sig av billiga knep. Det faktum att Bier regisserat thrillers, romantiska komedier och skräck på senare tid kan också vara ett tecken på att hon har en alltmer avslappnad inställning till sin konstnärsroll. "Man måste sluta oroa sig för 'god smak'" konstaterade hon i en intervju med The Guardian, i samband med att hon släppte lös sentimentaliteten i den romantiska filmen Bröllop i Italien. (Absolut, Susanne, bara du inte helt slutar oroa dig för den saken.)

I samma intervju säger hon också att man inte kan vara rädd för stora känslor om man gör film. Men stora känslor behöver inte resultera i klibbig gråtmildhet. När Bier är som bäst hittar hon balansen mellan intellektuell kyla och känslomässig drabbning, mellan film som diskussionsseminarium och film som emotionell upplevelse. Det är inget dumt sätt att göra film på, men det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas att Bier efter några ljumna Hollywoodprojekt går tillbaka till sin specialitet: att kompromisslöst borra sig in i människors psyke och känsloliv, och inte stanna förrän hon nått fram till någon sorts sanning.

98. Jan Erik Vold (1939-)

En av mina favoritdikter går så här:

hva gjør lyset

i bjørketrærne? lyset

ser seg om

Det behövs inte mer. En bild av björkträd och ljus. En fråga. Och så den poetiska touchen: ljuset ser sig om. Det är svårt att säga vad som gör dikten så bra. Men alla som har varit i en björkskog en vacker sommardag vet vad Jan Erik Vold talar om. Jag antar att det är poesins makt: att med språkets hjälp skapa någonting nytt och oväntat; att med några ord och ett par radbrytningar göra ljuset seende. Jag läste dikten för första gången i Olav H. Hauges dagböcker. Så ska det göras! utbrast den barske norrmannen, när han precis hade läst den unge kollegans dikt.

Det är lätt, ja alltför lätt att avfärda Vold som diktare. Det har sina anledningar. Framförallt för att Vold har humor. Av en värld som vill placera allt i fack (där humorister och Stora Diktare tydligen inte kan samsas), riskerar Vold att placeras i humoristfacket. Ja, han är lustig. Ja, han har diktat om tallkottar och vitt bröd. Han har en säregen röst och han har gjort den här typen av uppläsningar:

Men det finns egentligen ingen motsättning. Vold är kul och en utmärkt diktare. 

Tiderna förändras, och poesin med den. Varför är inte helt lätt att veta, men på 60-talet var det som om alla plötsligt ville ta avstånd från 50-talets symbolistiska och metaforrika poesi. Nu var det vardagen som skulle skildras och beskrivas. Ut med överlastade bilder och symbolik, in med vardagsspråk och ett enkelt tilltal. Framträdande poeter i denna våg av nyenkel poesi var i Sverige Göran Palm och Sonja Åkesson – i Norge Jan Erik Vold. I en TV-intervju från 60-talet säger Vold att poeten har kommit ned från sin upphöjda plats och går på samma Karl Johans gate och Oscars gate som andra människor i Oslo. Det har han ju förvisso alltid gjort, men nu syntes det även i dikterna som skrevs. 

Det är inte minst tydligt i Mor Godhjertas glade versjon. Ja från 1968. Diktsamlingen med det krångliga namnet och det karakteristiska gröna omslaget gjorde Vold känd för en bredare läsekrets. Det här var under den stora vänstervågen på 60-talet, och man vill ju gärna tro att människor på gatorna i Oslo gick runt med både Maos lilla röda och Volds tjocka gröna under armen. Fast vad vet jag, förmodligen var det inte samma personer som läste Mao som läste Vold. Den som letar efter marxistiska analyser i diktsamlingen letar nämligen förgäves. Visst, Vold deppade över att Oslos trähus ersattes av betong och bredare vägar, och över att "pengamännen" alltid får som de vill. Men det gjorde väl alla i den så kallade upplysta kulturvärlden. Vold var i grund och botten (hur galet det än låter) mer intresserad av Oslos spårvagnslinjer och Monica Zetterlund, än av den rätta tolkningen av profitkvotens fallande tendens. 

Mor Godhjertas glade versjon. Ja introducerade någonting nytt i norsk poesi: en kamratlig "snakketon" och en hel värld av nya saker att dikta om. Det är i det sammanhanget man ska betrakta Volds famösa dikt om "loffen", det vill säga vitt bröd. Den börjar så här:

Jeg vil holde en tale 

for de tykke og de smale – nej

det vil jeg ikke, jeg vil snakke

om loffen, vår alles venn

Dikten är knappast en av Volds bästa, men den var nödvändig för att peka ut en riktning. Poeten var nu fullständigt fri att välja motivval. Ingenting är för litet eller betydelselöst för att kunna föräras en dikt. Jag drar mig inte för att kalla Mor Godhjertas glade versjon. Ja för ett mästerverk. Diktsamlingen är oerhört rik och spretig, och innehåller några av Volds bästa dikter. Bland andra "Funny", där han förundras över att just han vann den kapplöpning som inleder våra liv. Dikten avslutas med två rader i versaler, där han riktar sig till de spermier som kom second best:

SORRY BRØDRE, DET BLE MEG

JEG FÅR PRØVE Å GJØRE SÅ GODT JEG KAN

Jan Erik Vold har publicerat diktsamlingar i sex olika decennier. Hans senaste kom 2011. Det är imponerande i sig att samma röst och samma slags igenkännbara vardagsfunderingar återkommer i alla. Möjligen kan man säga att Volds samhällsengagemang har blivit allt tydligare med tiden. I diktsamlingarna Elg (1989) och Kalenderdikt (1995) stormar Vold mot invandrarfientlighet och krigshets. Roliga är hans återkommande duster med Oslos stadsstyre. Även om Vold sedan 1978 har bott i Stockholm har det inte hindrat honom från att lägga sig i frågor som engagerar honom. Ja, frågor som nedlagda spårvagnslinjer, konstis på Bislett och liknande. Det är strider där staden hittills har dragit det längsta strået. I en artikel från 2009 sammanfattar han lakoniskt: "Vold – Oslo, 1 – 8".

För några år sedan fick sportjournalisten Erik Niva frågan vilken svensk författare som vet mest om fotboll. Efter en stunds funderande kom Niva fram till att det måste vara han själv – eftersom han också har gett ut böcker och är författare. Frågan från journalisten är rimlig utifrån en svensk kontext, där sport och finkultur inte alltid har gått hand i hand. I Norge är skillnaden inte lika markerad. Kanske har det att göra med att Norge är en betydligt mindre kulturnation. Eller helt enkelt är bättre på sport. Hur det än är med den saken är idrottsintresse inget man hymlar eller smyger med. Det går an för en välrenommerad författare som Dag Solstad att skriva ett gäng böcker om fotbolls-VM och en diktare som Jan Erik Vold att dikta om sitt idrottsintresse. Men från sin skrivarlya i Stockholm har Vold också varit en skarp iakttagare av unken norsk nationalism och det tomma jagandet efter ständigt fler vinster och fler medaljer. I "Landet som led av medaljfeber" ur diktsamlingen IKKE (1993, ett år innan OS i Lillehammer), heter det att varje brakseger gör norrmännen ännu blindare. I nästa andetag skriver han att Sverige tog emot 55 000 flyktingar, Norge bara 2 000. Vold intar här den obekväma positionen som sanningssägare, den som vågar påtala att kejsaren är naken. Det ständiga idrottstjafset i Norge skymmer enligt Vold landets invandrarfientlighet och politiska beslut om att deportera flyktingar. Det är lätt att dra paralleller med samtiden, men frågan om svenskerne har sportsliga framgångar att skylla på lämnar jag öppen för någon annan att svara på. 

Året därpå kom En sirkel is, där Vold diktar om Johan Olav Koss, Oscar Mathisen och finnen Clas Thunberg; och i dikten "Toernes sang" om förlorarna, de eviga tvåorna, "som lär oss något om livet". Diktsamlingen är upplagd som ett 10 000-meterslopp. En dikt för varje varv som åkarna genomför. Tjugofem varv och dikter sammanlagt. Det är verkligen en underbar diktsamling. Vold skriver kärleksfullt om skridskosporten ur en passionerad åskådares perspektiv. Samlingen skrevs till minnet av det norska skridskoförbundets hundraårsjubileum. "Hundra år / och inte en varvtid / gick förlorad." Det är tydligt att Vold är en av dem som följer sporten slaviskt, som håller koll och för statistik. Lika passionerad är han av musik. Med inspiration av amerikanska jazzpoeter samarbetade han redan 1969 med jazzmusikern Jan Garbarek. På Briskeby blues läser Vold upp dikter från Mor Godhjertas glade versjon. Ja till trevliga jazztoner. Nästan tjugo år senare, 1988, samarbetade han med Chet Baker på Blåmann! Blåmann!, där han framför både andras dikter och egna. Vold menar själv att det är höjdpunkten i hans karriär. När en romanförfattare säger att han har skrivit en roman på 700 sidor kan Vold förnöjt replikera: "Jeg har vært i Paris og spelt inn ei skive med Chet Baker."

Namnet Jan Erik Vold var okänt för mig när vi började arbetet med den här listan. Nu vet jag inte hur jag har kunnat undgå den originelle mannen hela mitt vuxna liv. Det märkliga är att hans namn för mig har börjat dyka upp på olika platser, i olika sammanhang. Eftersom jag jobbar på ett bibliotek är det lätt hänt att man slår upp böcker på måfå. Att det är Vold som har skrivit förordet till en utgåva av den norska poeten Gunvor Hofmos dikter är kanske inte så konstigt. Men vid ett annat tillfälle tog jag en titt i Cornelis Vreeswijks samlade texter, och blev överraskad över att upptäcka att Jan Erik Vold står som redaktör. Jag vet att det här kallas confirmation bias eller konfirmeringsbias på svenska, det vill säga att man ser det man har lärt hjärnan att se eller känna igen. Men det blev ändå kusligt när jag upptäckte att Vold vid ett tillfälle bodde i Uppsala och har diktat om den väg (Enköpingsvägen) jag ibland tar på vägen till jobbet. Följer han efter mig, eller är det snarare jag som följer efter honom?

Nåja, Vold har varit en del av kulturlivet sedan 60-talet, och har genom åren hunnit med att skriva en mängd, biografier, antologier och essäer. Det är kanske inte så konstigt att hans namn ofta dyker upp, särskilt inte för någon som försöker läsa in sig på de nordiska grannländerna. Vold är en utmärkt ledsagare till andra poeter och författare. 

Men det är för sina egna dikter han tar plats här. 

För att vara en så snacksalig och produktiv herre, är det förunderligt att han nästan är bäst i det korta formatet. En annan av mina favoritdikter går så här:

Dråpen

henger der

ikke

Inte det – men har den gjort det tidigare? Och var är där i dikten? En hängande droppe är, när man tänker efter, konstant fångad mellan två krafter: tyngdkraften och ytspänningen. När den förra kraften blir för stark faller droppen mot marken. Men det säger dikten ingenting om. Den belyser bara en frånvaro som plötsligt har blivit ytterst meningsbärande. Ett enkelt konstaterande som med hjälp av ett par radbrytningar har blivit en tänkvärd dikt. 

Jag hör en barsk stämma: Så ska det göras!