80. Aleksis Kivi (1834-1872)

När Aleksis Kivi dog – 38 år gammal, försupen och sinnessjuk – var det nog inte många som såg framför sig att han i framtiden skulle betraktas som en finsk nationalikon. Hans roman Sju bröder hade gjort platt fall. Han var ett löfte som kastat bort sin talang. En sorglig parantes i litteraturhistorien. Och ändå hade förhoppningarna på honom varit så stora. Självaste Johan Vilhelm Snellman, fennomanernas store ledarfigur, hade ju sett honom som ett lovande författarämne och samlat in pengar för att stödja den fattige unge mannen. Kivi hade omgivits av intellektuella och förfinade stadsbor som med försiktiga puffar försökt styra den oborstade talangen i rätt riktning – det vill säga, i riktning mot rollen som den finskspråkiga litteraturens banbrytare. Att de lyckades med sin uppgift skulle stå klart först långt efter hans egen död.

Kivi föddes 1834 som Alexis Stenvall, son till en skomakare på den nyländska landsbygden. Han flyttade i tonåren till Helsingfors för att studera och var redan från början en outsider i den lärda miljön. Enligt uppgift från en studentkamrat till Kivi var denne en enstöring, tungsint, orolig och nervös. Han hade dåliga kläder, vanvårdade sitt yttre och ska inte ens ha ägt en kam. Han var en storrökare och stordrickare, men blev berusad redan efter två glas öl. Mer än en gång hamnade han i slagsmål. Han var i ständig brist på pengar och levde under långa perioder endast på bröd och mjölk. Kivi verkar kort sagt ha varit en sådan där person som folk tenderar att hålla på armslängds avstånd i klassrummet. Han kompenserade dock sina brister med att vara kvick och slagfärdig. Och han hade ett gott och generöst hjärta. Trots att rocken var sliten och pengarna få, var han i stånd att ge bort såväl rock som pengar till förbivandrande tiggare. 

Men framför allt var Kivi en litterär talang av stora mått. Redan hans samtid visade stor uppskattning för de många skådespel han skrev, varav Sockenskomakarna idag är det mest kända. Just detta verk tilldelades ett stort litterärt pris från staten, på bekostnad av självaste Runebergs Kungarne på Salamis. Kivi var också en pionjär för finskspråkig lyrik och har skrivit många vackra dikter. Gungan (1866) är en personlig favorit. Så här går första strofen:

Så kom då och gunga med mig,

min flicka med svanevit duk:

som brud på ett bröllop står hela naturen

nu denna pingstaftonskväll.

Svinga dig högre, min gunga,

och fladdra, min gullflickas duk,

genom vår ljumma kväll.

(Översättning Torsten Pettersson.)

De sista raderna ("Svinga dig högre, min gunga ..." osv)  återkommer som ett mantra genom dikten, som utvecklar sig till en allt mer extatisk drömsyn av ett "Livslyckans avlägsna land" dit diktaren och hans älskade ska flyga "på Västvindens vingar". Ändå fram till sista strofen där drömsynen tas ner på jorden igen:

Och kvällen och gryningen möts

och snabbt som en flödande fors 

drar tidens ständiga flodvågor bort mot

Glömskans grånande land. 

Stanna, min gunga, nu ser jag 

min gullflickas kinder blekna

genom vår ljumma kväll.

Det finns något typiskt finskt, ja kanske typiskt nordiskt, över hur vemodet alltid skymtar fram bakom naturens undersköna anlete.

En annan dikt jag fastnat för är Mitt hjärtas sång (1870). Det finns onekligen något både vackert och kusligt över denna vaggvisa om hur barnet skulle ha det mest fridfullt i Dödens rike:

Dödens lund är en lund av frid.

Fjärran lämnas hat och strid,

fjärran den svekfulla världen. 

(Översättning Torsten Pettersson.)

Den som sjunger vaggvisan är en hustru till en av bröderna i Sju bröder, den enda roman Kivi någonsin skrev och det verk hans berömmelse idag framför allt vilar på.

Sju bröder är en underhållande historia om de vilda bröderna i Jukola som när deras föräldrar dör tvingas klara sig själva på gården. Kivi ska vid något tillfälle ha sagt att hans vilja var att "skildra detta vårt folk i all dess storhet och ädelhet, i glädje och sorg, i fattigdom och omutligt tålamod", så att alla skulle älska det lika mycket som han själv gjorde. Och i de sju bröderna skapade Kivi något slags definition av den finska nationalkaraktären: de är tjurskalliga och hårda, temperamentsfulla och självständiga; de super, slåss, jagar björn och ägnar sig åt spelet "slå trissa" (en vad det verkar mycket energikrävande lek som går ut på att med trästockar slå någon form av hjul över en hed eller dylikt). Som det står på baksidan av den utgåva jag läste: "Har man någon gång tvekat om vad finsk sisu är, så gör man det inte efter att ha läst Sju bröder". Kivis födelsesocken Nurmijärvi var en plats som under hans uppväxt var mest känd för sina rövarband som härjade bygden i inte alltför avlägsna tider (en farfars bror till Kivi ska ha varit en på sin tid ökänd rövare). Bröderna i Sju bröder är inga rövare, men nog kan deras flykt från samhällets förpliktelser ha inspirerats av de ännu levande rövarsägner som florerade i Kivis uppväxtmiljö.

Den mustiga berättelsen bjuder på många höjdpunkter, men kanske gillar jag ändå nästan allra mest det vackra, både lyckliga och vemodiga, slutkapitlet, där det berättas om hur det sedan gick för var och en av bröderna i livet. Glädjen över att ha lyckats komma från deras vilda liv till en trygg och ärbar tillvaro som vuxna; men också den lätta sorgen över de äventyr som nu oåterkalleligen gått förlorade. Kapitlet ger ytterligare en dimension till romanen som helhet.

Nu har jag inte läst Sju bröder på originalspråket, men jag får ändå intrycket av att det finns något opolerat, kanske lite naivt, över hans skrivande. Det märks att Kivi inte var en författare skolad i skrivande sedan barnsben, utan en som prövar sig fram på tidigare okänt område, både rent personligen men också i den mening att den finskspråkiga litteraturen i hög grad var något okänt när han började skriva. Jag kan störa mig på detaljer, såsom den formmässigt lite märkliga kombination av roman och drama, där en stor del av texten består av repliker och den löpande texten ibland närmast kan kännas som en utvidgad scenanvisning. Men jag kan också charmas av det vildvuxna och ostyriga; av upptäckarlustan och nyfikenheten på en tidigare okänd värld – den finspråkiga litteraturen. Så sent som 1850, då Kivi var tonåring, utfärdades ett språkmanifest av den ryska övermakten, som förbjöd all litterär utgivning på finska språket, förutom religiös och ekonomisk sådan. Att mot den bakgrunden skriva på den första finskspråkiga romanen var naturligtvis inte bara en litterär utan också en politisk gärning. Efter att fennomanen Snellman 1863 fått kejsaren att utfärda ett nytt språkmanifest, som garanterade att finskan efter en 20 års övergångsperiod skulle uppnå status som officiellt språk i landet tillsammans med svenskan, sågs Kivi som en av de författare som skulle bidra till skapandet av ett användbart finskt skriftspråk. Sju bröder, den första finskspråkiga romanen, skulle bli den viktigaste byggstenen i detta arbete.

Mottagandet av romanen skulle dock bli en enorm missräkning för Kivi, som kanske rentav bidrog till hans slutliga fall ner i depression, sinnessjukdom och död. När Kivi blivit klar med manuskriptet till Sju bröder åkte han in till Helsingfors för att visa det för betydande personer där. Han var dock så berusad att det inte blev något av detta. Kivi var besviken på sig själv och planerade enligt uppgift att skjuta sig vid hemkomsten från huvudstaden. Finska litteratursällskapet, som Kivi lämnat manuskriptet till, dröjde ett halvt år med publiceringen och när romanen väl gavs ut drog man av 100 mark av de 700 som var Kivis honorar, för att betala en språkgranskare att rätta alla påstådda "fel". (Kivis vän Julius Krohn kom att utföra denna uppgift och gav sedan storsint tillbaka de 100 marken till Kivi.) Att Sju bröder över huvud taget blivit publicerad fick Kivi inte reda på förrän han fick ett brev från en vän med krav på att betala in en gammal skuld, nu när han hade fått en summa pengar för sin roman.

Romanen sablades ner av många kritiker, mest berömt av August Ahlqvist, dåtidens enda professor i finska språket och litteraturen, och en betydande auktoritet. Denne hade redan när Kivi fått sina första dikter publicerade sagt att "när man läser hans verk skulle man tro att Finland inte har ett litterärt språk, att finskan har varken grammatik eller regler". Sju bröder ansåg han vara skriven av en galning.  Ahlqvists motvilja mot Kivi framstår nästan som sjuklig. Efter att Kivi dött skrev han följande gravskrift:

Till "diktare" man döpte mig,

Kallade mig en Shakespeare,

Såg i mig en Väinös like:

Men jag var dock intet annat 

Än en klåpare förutan kunnande

Och en galen drinkare allenast.

Vilket slags människa gör en sådan sak? Visserligen ska det väl ses mot bakgrund av vissa Kivi-anhängares försök att försvara författaren genom att hänvisa till hans känsliga själ osv. snarare än att lyfta fram de litterära kvaliteter de själva inte verkar ha haft omdöme och/eller mod att uppfatta. Men ändå.

Det finska partiet ansåg bittert att deras förhoppningar på Kivi hade grusats. I tio år hade man väntat på romanen och Kivi hade under denna period hunnit skriva den tre gånger om. Det finska litteratursällskapet fann det befogat att inleda boken med ett slags försvarsskrift, där man på förhand erkände romanens svagheter. Kivis stjärna föll. Han började se smågubbar och tummelisor. I december 1870 fick han under ett anfall för sig att han hade djävulen själv instängd i en brännvinsflaska  och försökte genom häftiga skakningar göra tillvaron så besvärlig som möjligt för den onde. Våren 1871 skrevs han in på Allmänna sjukhusets patologisk-anatomiska avdelning, och en månad därefter på Lappvikens sinnessjukhus. Han ansågs lida av kronisk depression. Dryckenskap och "sårad författarära" angavs som tänkbara orsaker. Där sjönk han steg för steg allt djupare i sin sinnessjukdom. I början av 1872 överlämnades han i sin broder Alberts vård. Med en käpp spankulerade han runt i omgivningen och tittade in i de gårdar där han visste att det bjöds på kaffe. Han var sliten, smutsig och gjorde allt som oftast ett tokigt intryck. Skolpojkarna i trakten drev med Kivi och kastade hästskit på honom. Han kallades för "den galne magistern" i bygden. 

Nyårsafton 1872 avled han. Vad han dog av vet man inte med säkerhet. Troligtvis var det en lungsjukdom. När han dog trodde han att han befann sig i barndomshemmets vindskammare och var glad över att få dö där.

Det skulle dröja till sekelskiftet innan han i Finland erkändes som en genial författare och så småningom som Finlands andra nationaldiktare (tillsammans med Runeberg). Först 50 år efter hans död började hans böcker säljas med framgång. Idag betraktas Kivi som den finskspråkiga skönlitteraturens pionjär på både romanens, dramatikens och lyrikens område. Det vi uppfattar som typiskt finskt hos senare författare som Arto Paasilinna, Väinö Linna, Eeva Kilpi och Veijo Meri (den sistnämnde författare till den oerhört underhållande biografi som jag baserat stora delar av den här texten på) – grovkornigheten, galghumorn, ett slags illusionslös rakt-på-sak-mentalitet – alltihop tycks kunna spåras tillbaka till den enkle skomakarsonen från Palojoki. Inflytande på andra tidiga litterära banbrytare på finska språket, såsom Juhani Aho och Frans Eemil Sillanpää, är också uppenbart. Sju bröder har genom årens lopp behållit sin status som Den Stora Finska Romanen (ende konkurrent om den titeln är väl Väinö Linnas Okänd soldat).

De många anekdoterna om Kivi säger något om hur viktig myten om människan Aleksis Kivi är i Finland. Kanske är det i själva verket Kivi själv lika mycket som något av hans verk som blivit urtypen för det finska nationalkynnet – med sitt lantliga ursprung, med sitt supande och sin sorg, med sin förening av känslighet och grovkornighet, och (inte minst) med sin humor. Ett folk som väljer att resa monument och införa flaggdagar (Aleksis Kivis födelsedag 10 oktober är den finska litteraturens dag) för en sådan person, måste vara ett folk där underdog-mentaliteten varit en avgörande del av självbilden. I någon grad lever den kanske fortfarande kvar, trots att Finland idag är ett av världens mest välmående och välfungerande länder. Kanske fungerar Aleksis Kivi idag mest som ett slags påminnelse om vilka man en gång var?

En gång när Aleksis Kivi i slutet av sitt liv satt på trappan till broder Alberts stuga ska han ha sagt: "Herrarna kommer nog dragande med lagrar åt mig, men inte hjälper det mot hungern." Och nog fick han lagrar vad det led. Men då var Aleksis Kivi död sedan länge, borta tillsammans med sin hunger, sin sorg, sitt supande och sin oändligt stora kärlek för det finska folket och språket.

81. Peter Wessel Zapffe (1899-1990)

- Vet du hvad for et sted dette er, Peter?
- Ja, far.
- Ja?
- En kirkegaard, far.
- Vet du hvad en kirkegaard er for noget da, Peter?
- Det er der de døde er begravet, far.
- Riktig.

Året är 1905 och en man och hans son är ute på en söndagspromenad. Det är en vacker sommardag, solen skiner och naturen står i full blom. De kommer förbi en kyrkogård. Fadern, Fritz Gottlieb Zapffe, förenar gärna nytta med nöje och ser kyrkogården som en möjlighet till undervisning. Han frågar sin femårige son om han vet vad som händer med de döda, efter begravningen. Det vet sonen inte. Fritz är en nykter man och vill inte slå blå dunster i de små pojkögonen; det är viktigt med en naturlig syn på döden. Därför berättar han för sonen att kroppen består av äggviteämnen och fett som spaltas vid jäsning, lite som en bröddeg, och precis som en bröddeg, förändras också kroppen av jäsningen som påbörjas vid dödens inträde. Inälvorna, huden och hjärnan – alltsammans liksom väller ut, förklarar Fritz, innan det förvandlas till slem. 

Jag tror att den här berättelsen är en nyckel till den Peter Wessel Zapffe kom att bli. Det är i alla fall inte omöjligt att tänka sig att denna skräckupplevelse satte spår i den femåriga pojken. Hela Zapffes barndom var ett enda långt uppror mot faderns stränghet och dominans. Det var ett uppror som kom till sin ändpunkt när Zapffe i tjugoårsåldern, mot faderns vilja, valde att bli författare och filosof istället för att fortsätta sin juristbana. Men som så ofta är fallet blev upproret aldrig fullständigt. Far och son kom att dela samma krassa inställning till livet och allt levande. Zapffe berömde sig om att vara en av dem som "ser". Han menade att han hade ett slags "röntgenblick" med vilken han kunde se världen som den egentligen var. När han pratade med människor hände det att deras personlighet försvann för hans ögon och de blev till skelett eller "anatomiskt-fysiologiske system". För den som har röntgenblick blir andra människor löjliga, motbjudande och likgiltiga. Det här är inte ett recept för den som vill ha hälsosamma relationer till sina medmänniskor eller till sina egna känslor. Zapffe brottades livet igenom med sina begär och sin lust, som i seendets avförtrollande blick naturligtvis blir lika löjlig, motbjudande och likgiltig. "Hvem kan leve", klagade Zapffe, "naar kysset blir til en slemhindeberöring med vedtatt symbolsk betydning". 

En annan nyckel är systern Signes bortgång i tuberkulos. Zapffe var vid tidpunkten tjugosju år gammal och tog systerns bortgång hårt. Hennes lidande kändes så onödig och meningslös. Där och då bestämde sig Zapffe för att inte sätta några liv till världen. Inga fler nya små människor som skulle längta, lida och dö, "det sverger jeg saasandt hjælpe mig Gud den almægtige og alvidende". Inte för att han egentligen trodde på Gud eller någonting bortom det biologiska livet. En anekdot berättar om när den unge Zapffe, redan då en hängiven bergsklättare, en gång klättrade upp i kyrktoppen i hemstaden Tromsø. Efter klättringen förklarade Zapffe muntert: "Nærmare himmelen kommer jeg ikke med kirkens hjelp."

Nej, det var inte så gøy att vara Peter Wessel Zapffe. Faderns stränghet och systerns död var upplevelser som formade honom, och som delvis kan förklara varför Zapffe ofta ställs bredvid Schopenhauer, Lovecraft och Cioran i ett slags pessimismens kanon. Han avskydde verkligen livet. Inte bara sitt eget, utan allas. Eller rättare sagt: livet som sådant.

För att förstå Zapffes livssyn räcker det med att läsa två korta texter. Först "Parabeln om katterna", som är tagen från hans doktorsavhandling Om det tragiska från 1941. Texten är ett tankeexperiment. Ett skepp med katter har gått på grund på en avlägsen ö. Öns enda invånare är en art av lekfulla men oätliga skalbaggar. Men i den mjuka leran vid vattenbrynet upptäcker katterna till slut välsmakande snäckor. Mums, tänker det stora flertalet. Men för vissa av katterna känns det inte särskilt värdigt att gräva i lera istället för att på katters vis smyga sig på och överraska sina byten. Det är bara det senare som i dessa katters mening utgör ett ett värdigt kattliv. En spricka uppstår strax mellan de katter som gräver i leran efter snäckor och de som svälter på land. De snäckätande katterna ser ner på de stolta jägarkatterna och kallar dem för neurotiker och psykopater. Men det är – enligt Zapffe – ett förakt fyllt med självhat, eftersom de inser vad som krävdes för att de skulle få äta sig mätta, nämligen att de avsade sig den värdiga jakten. Jägarkatterna blir i sin tur pessimister, eftersom de inte kan fullgöra sin inneboende potential – och de slutar att föröka sig. Det är uppenbart från texten att Zapffe såg sig själv som en jägarkatt, som avstod från sinnliga njutningar för den större tillfredsställelsen av ett högre och värdigt mål. Zapffe hade ett par längre relationer, men försökte att leva i celibat. Hans enda riktiga last var choklad och jag tror att det säger någonting om hans inställning till livet att han innan han slängde in chokladbiten i munnen tog en lång titt på den, som för att föregripa njutningen.

I "Den siste Messias" från 1933 utvecklar Zapffe sin idé om mänskligheten som en biologisk paradox, ja som ett misstag. Zapffe jämför människan med ett förhistoriskt hjortdjur, den irländska älgen (Megaloceros giganteus), som med evolutionens hjälp utvecklade enormt stora horn. Men just den egenskapen som utgjorde hjortens storhet, de stora hornen, gjorde djuret tungt och klumpigt och bidrog till att arten dog ut. På samma sätt menar Zapffe att människan har förmågor, rationellt tänkande och självmedvetenhet, som gör att hon känner en sorts "kosmisk panik" i förhållande till universums oändlighet. Men vi har ju inte dött ut? Det menar Zapffe beror på att människan har utvecklat strategier för att hålla den kosmiska paniken i schack. Dessa är isolering, förankring, distraktion och sublimering. Isolering är egentligen inte mycket till strategi, den går ut på att helt enkelt låta bli att tänka på saken. Mer intressant är förankring som handlar om att sätta sin tillit till olika trygghetsskapande värdesystem. Barndomen är (förhoppningsvis) stabil och trygg eftersom vi har föräldrar som klappar oss på huvudet och säger att allting kommer att bli bra. Olika livsmål kan också betraktas som ett slags förankring. Vissa människor offrar allt för en karriär, andra för olika rättvisefrågor. Vad gäller distraktion är allt tillåtet så länge det håller den kosmiska paniken borta: film, musik, sex – eller choklad. Sublimering är den mest intressanta av dessa strategier. I sublimeringen omvandlar vi den kosmiska paniken till en konstnärlig skapelse. Zapffe skriver själv att hans essä är ett exempel på en sådan sublimering. Efter att ha gått igenom dessa fyra strategier beskriver Zapffe "den siste Messias", den man som har tagit konsekvenserna av sitt eget tänkande och sin egen vanmakt. Han vänder sig, som en Messias, en frälsare, till hela mänskligheten, med ett radikalt och annorlunda budskap: "vær ufruktbare og la jorden bli stille etter Eder". Mänskligheten har inte dött ut och den kommer förmodligen inte att dö ut, men den bör dö ut.

Snygga men för stora horn.

Det tar tretton minuter – snabbaste vägen – från min mormors hus i Asker, där jag tillbringade många sommarlov, till huset där Zapffe bodde stora delar av sitt liv. Jag minns loven i Norge som fulla av liv. Mormor bredde smörgåsar med krydderost (ett slags mjukost), banan och jordgubbar. Jag och mina syskon sprang nakna i mormors trädgård och vi cyklade till Oslofjorden för att svalka oss i havet. Cyklar man ner för Skytterveien och svänger av vänster och följer Slemmestadsveien mot Hvalstrand, den närmast belägna sandstranden, cyklar man vid ett tillfälle ungefär hundra meter från Zapffes tidigare bostad. Zapffe gillade själv att ta sig runt i Asker på cykel, men kände sig utsatt av den intensiva biltrafiken. Därför cyklade han gärna med småsten i fickorna, ifall han skulle bli överfallen av en bil, beredd att ge sig på bilfönster och glänsande bilkarosser om attackerna inte slutade. Men 1990 hade han cyklat färdigt. Samtidigt som jag tillbringade sommaren i Asker hade Zapffe inte långt kvar att leva. Han dog i oktober det året och är gravlagd på samma kyrkogård (Askers kirke) som min mormor. Kontrasten mellan det lekande barnet och den döende äldre mannen blir extra tydlig eftersom Zapffe avskydde fruktbarheten och det stora kretsloppet. Sin krassa syn på livet behöll han på dödsbädden. Den norske filosofen och gode vännen Arne Næss besökte honom på slutet. Næss satt vid sängkanten, när Zapffe utstötte en suck: "livet är mystiskt". Næss var tvungen att dubbelkolla, hade den gamle nihilisten möjligen ändrat sig på det yttersta? Han lutade sig fram och frågade: "Menar du djupt underligt?" Ja, det gjorde han. Livet blev aldrig något mysterium i positiv mening för Zapffe.  

Jag har nästan svårt att ta Zapffes antinatalism – läran om att reproduktionen har ett negativt värde och att vi därför ska sluta sätta barn till världen – på allvar. Menade han verkligen att mänskligheten frivilligt ska dö ut? Av barmhärtighet? Som råd känns det både omänskligt och utopiskt. Omänskligt eftersom det går emot många människors drömmar om att skaffa barn. Utopiskt eftersom det aldrig kommer att efterlevas. I förlängningen är jag rädd att rådet öppnar upp för eugenisk folkkontroll, även om Zapffe själv var tydlig med att rådet skulle följas på frivillig basis. Nåja, det är antinatalismen hos Zapffe som har fått störst uppmärksamhet, men det är inte den delen av hans tänkande som jag tycker är mest intressant och tankeväckande. 

Det kan tyckas förvånande att Zapffe ägnade så mycket tid åt frågan om ett värdigt liv. Om livet i sig saknar värde, varför ska man då bry sig om hur man lever det? Frågan är kanske felställd. Kanske är det just på grund av att livet saknar värde som det är så viktigt att klura ut vad som utmärker ett liv värt att leva. I sina texter, många skrivna med glimten i ögat, återkommer Zapffe till frågan. Han var till exempel starkt emot användningen av flygmaskinen för att upptäcka nya landområden, eftersom det hindrar människor från heroiska bedrifter. Han hade bara förakt till övers för samtidens "reseboskap" som transporteras över hela jordklotet: "bekvämlighetsnjutare, med tidningen i ena handen och cigaretten i den andra, betalande segerherrar, som ser ut att ha blivit lovade en cocktail." Zapffe skulle utan tvekan förkasta all teknik som bara gör livet mer bekvämt och som inte bidrar till själslig utveckling. Det är ideal som avspeglas i Zapffes egen livsföring. Han gillade att hugga ved, bära in vatten och klättra upp för berg. Det är en livsföring som kan sammanfattas i  Arne Næss utmanande ord: "rikt liv, enkle midler". Men den som tror att Zapffe för den sakens skull var en allvarlig dysterkvist får tänka om. 1942 gav han ut en bok med titeln Vett og uvett, som samlar 49 humoristiska berättelser från Nordnorge. Det stämmer verkligen till eftertanke att Nordens största pessimist också skrev en bok som har kallats för den nordnorska humorbibeln.

Ett kanske överraskande faktum är att Zapffe har fått förnyad aktualitet i och med klimatkrisen. Då är det Zapffe som naturtänkare och ekolog som lyfts fram. Han var en tidig förespråkare för naturvård (eller naturskydd som det tidigare kallades) och var starkt kritisk mot människans (och framförallt norrmännens) giriga jakt efter att profitera på jordens naturresurser. Zapffe slog igenom som författare vid en tid då norsk industri slog rekord efter rekord. Ett par årtionden senare, vid mitten av 1900-talet, upptäcktes enorma oljefyndigheter och miljarderna rullade in i statskassan – samtidigt som miljöskulden ökade i samma takt. Det här är en utveckling som ännu inte har vänts och som inte går ihop med schablonbilden av det naturälskande brödrafolket. 

När elsparkscyklar kläggar igen vår infrastruktur, när nya appar lanseras för att täcka behov vi inte har, och när ny grön teknik lanseras som den enda lösningen för att vända klimatförändringarna, ja då tänker jag på den cyklande norske pessimisten med grus i fickorna. 

82. Peter Wessel Tordenskiold (1690-1720)

På våren 1714 går en norsk kapten verksam i den danska flottan iland vid Torekov, på den svenska kusten. Med sig har han ett par matroser. Det dröjer inte länge innan en trupp svenska dragoner uppenbarar sig. De två matroserna lägger genast benen på ryggen och lämnar sin kapten i sticket. Han ser sig om efter en flyktväg, men tre dragoner skär av hans väg mot vattnet. De uppmanar honom att ge upp och överlämna sin värja. Men när en av dragonerna närmar sig och sträcker fram handen för att ta emot värjan får han ett slag över armen: "Inte den här gången!" ropar den norske kaptenen och störtar sig fram mellan dragonerna, kastar sig i vattnet och simmar ikapp de flyende matroserna med värjan i munnen. Vilken man!

Man får förmoda att de svenska dragonerna återvände hemåt besvikna och modstulna, men kanske även lite stolta över att ha överrumplats av den berömda Peter Wessel Tordenskiold. Nu hade de något att berätta för barnbarnen.

För den här texten har jag tagit hjälp av Oswald Kuylenstiernas bok Tordenskiold: Nordens ryktbaraste sjöhjälte från 1930. Det är en personligt färgad skildring av Tordenskiolds liv, från barndomen i Trondheim till tjänsten som dansk amiral under det stora nordiska kriget. Tordenskiolds bedrifter sammanföll med att den svenska krigsmakten var på dekis efter slaget vid Poltava 1709. Vid den tidpunkten var Tordenskiold en simpel sjökadett. Men han avancerade snabbt i graderna och fick bossa över ett eget skepp redan 1711, som tjugoettåring. I nästan tio år kom han att gäcka de svenska trupperna. Tordenskiold utmärkte sig i kontrast till det övriga danska försvaret. Peter den Store sa skämtsamt att "danskarna buro sig åt med sin flotta som en gammal äkta man mot en ung hustru, han kelar med henne och kysser henne, men något vidare blir det inte av". Underförstått: danskarna är så rädda om sin flotta, att de inte vill riskera några förluster. Tordenskiold gav sig däremot gärna in i strider, och gärna mot större och bättre utrustade skepp. Tordenskiold var ung, snygg och kunde manövrera skeppen bättre än någon annan. När han adlades 1716 valde han namnet Tordenskiold eftersom han som ett tordön, ett åskväder, överraskade och slog ner på sina fiender. 

Kuylenstierna är uppenbart fascinerad av sitt studieobjekt. Han placerar sjöhjälten i sin kader av Stora Män, bredvid Peter den Store och Karl XII. (Den danske kungen Fredrik IV var däremot en feg stackare och får förlita sig på att historiens glömska lägger sig över hans oansenliga bedrifter.) Kuylenstierna bryr sig föga om att Tordenskiold slogs för den danska flottan och därför mot Sverige. Tordenskiold tillhör, skriver han, samma vikingastam som svenskarna och tillhör därför hela Norden. Till råga på allt är Kuylenstierna, likt de flesta män i sin generation, militärt överintresserad. Jag får reda på vad som skiljer linjeskepp från fregatter, skottpråmar från galejor och galärer; och sjöslagen skildras noggrant för den presumtivt lika intresserade läsaren. Över alla strider i boken ligger dessutom en aura av nobless, som konflikter gentlemän emellan. En av Tordenskiolds blodiga strider beskrivs som "ett hårt nappatag med svenskarna". I en passage nämns en annan norsk-dansk sjöman, Christian Jakobsen Drakenberg, vars ryktbarhet främst kommer sig av att han uppnådde den imponerande åldern av 146 år. Kuylenstierna ser ingen anledning att betvivla uppgiften. 

Nej, Kuylenstiernas biografi över Tordenskiold kan inte kallas helt tillförlitlig. Det är ett hyllningsporträtt, ingen historisk avhandling. Men vad spelar det för roll? I Tordenskiolds fall är jag bara delvis intresserad av människan av kött och blod. Lika intressant är myten om Tordenskiold. Redan under sin livstid blev Tordenskiold föremål för ryktbildning och legender spanns kring hans namn. I alla dessa anekdoter om Tordenskiold är det svårt, ja nästintill omöjligt, att särskilja verklighet från dikt.

En gång hamnade Tordenskiold i en strid med en svensk kapare (ett slags legala sjörövare). Efter ett häftigt sjöslag började Tordenskiold få slut på krut. Han skickade då över en av sina trumpetare till fiendesidan med en anhållan om att få låna krut från motståndaren. Denne svarade att han inte hade mer krut än han själv behövde. När bombardemanget stillnade låg de två skeppen så nära varandra att befälhavarna kunde ropa till varandra. Eftersom de bägge hade slut på krut återstod bara att skåla i ett glas vin och hurra. (För att de klarade livhanken, får man förmoda.) För det här tilltaget ställdes Tordenskiold inför krigsrätt – man skålar inte med fienden – men frikändes efter att ha försvarat sig lysande i rätten. 

En av Tordenskiolds starka sidor var att han var ytterst välunderrättad. Han rekognoscerade flitigt och begagnade sig även av svenska spioner. Det gick historier om att Tordenskiold själv klädde ut sig som fiskare och även lyckades ta sig ombord på svenska skepp. Det är med all säkerhet inte sant, säger vän av ordning. Under attacken mot Marstrand 1719 åt Tordenskiold frukost med den svenska befälhavare von Utfall. Han ska då ha låtit samma truppstyrka upprepade gånger passera förbi utanför fönstret, för att ge sken av att den var större än den egentligen var. Inte heller den historien är sann. Sedan har vi den nattliga överrumplingen av Nya Varvet 1719, då Tordenskiold mötte en vaktbåt och på frågan "wer da?" (vem där?) med bullrande röst svarade "Tordenskiold!" och tillade: "Vänd om och hälsa er kommendant från mig och säg, att jag är här för att lära honom att hålla sig vaken!" Om det är sant? Ja, vem vet, men det är en bra historia.

Sant är i alla fall att Tordenskiold var högst delaktig i mytbildningen kring sin egen person. Efter slaget vid Dynekilen (då han överraskade en svensk transportflotta och vann en överlägsen seger) överdrev han de svenska styrkorna i ett brev till sin arbetsgivare Fredrik IV. Och efter den misslyckade attacken mot Strömstad (där Tordenskiold för första gången sårades: en kula i vänstra armen och en annan genom låret), och där hans samlade förluster uppgick till 104 döda och 246 sårade, skrev han till kungen att de svenska förlusterna var tre eller fyra gånger så stora. I verkligheten var de inte ens hälften så stora.

Tordenskiold framstår i dessa anekdoter som något av en pojkhjälte. Precis lika djärv och företagsam som de protagonister som dyker upp i åtskilliga ungdomsromaner. En Biggles på de sju haven. Anekdoterna skvallrar om hur skrämmande han var i det svenska medvetandet. De fungerade säkert också som tröst för de svenska styrkorna: man ville inte gärna bli slagen av en klåpare. Om man överdrev fiendens skicklighet behövde man inte erkänna de egna svagheterna. I juli 1720 slöts slutligen ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige på Frederiksborg. Det stora nordiska kriget var tillända. Tillända var också Tordenskiolds livs bana. Han dog senare samma år i en framprovocerad duell. Det var som om högre makter ville säga att hans liv var oupplösligt förenat med kriget.

Kuylenstiernas bok är högstämd och historiskt tveksam. Den är skriven av en person som förmodligen aldrig har tagit del av ett sjöslag. Hur var det på de där båtarna egentligen? Det var säkert oerhört skitigt och jobbigt om man inte var del av befälsledet. För den största delen av manskapet var tiden på sjön fylld av outhärdlig tristess. Och när man väl var inbegripen i ett slag var risken stor att man dog. Det finns ingenting att romantisera här. Krig utan enormt lidande är en illusion och stornationsdrömmar fåniga.

Men ändå.

Det kanske är för att jag läste Biggles när jag var liten och även närde pojkdrömmar om äventyr på de sju haven. Skattkammarön har format mig.

Istället för att likt Kuylenstierna se Tordenskiold som "den sista vikingen" eller som en representant för det nordiska, tar jag hellre fasta vid att Tordenskiold återkommande gånger tog våghalsiga beslut som bröt mot flottans regler och riktlinjer. Han kastade sig in i faran, han levde på den knivsegg som skiljer segern från misslyckandet. Det var där han trivdes. I grund och botten är det kanske inte mycket som skiljer Tordenskiold från de sjörövare som drog omkring på världshaven. Han hittade bara ett sätt att göra det han ville inom en militärmakt. Han la snärtiga one-liners och dog ung som en förmögen och pensionerad sjöhjälte. En sorts havets rockstjärna, även om Tordenskiold ofint nog överlevde sitt tjugosjunde år med några jordsnurr. Men ingen kunde ju räkna på den tiden.

Jag säger inte att min bild av Tordenskiold är mer sann eller historisk korrekt än Kuylenstiernas. Men den är banne mig så mycket roligare.

83. Karen Blixen (1885-1962)

I Karen Blixens novell "Peter och Rosa" sitter femtonårige Peter vid fönstret i sitt rum och tragglar med böckerna om kyrkohistoria. Plötsligt hör han suset från flyttfåglarna och drömmen om ett annat liv tar fart. Peter är en föräldralös pojke som uppfostras av sin morbror, en präst, men han är varken lämpad för eller intresserad av ett hemmasittande liv med disciplinerat och pliktskyldigt studerande. 

Peter ville gå till sjöss, men hans morbror, prästen, höll honom vid boken. I kväll, vid det öppna fönstret, gick han långsamt och allvarligt igenom sitt förflutna och sin framtid, och lovade högtidligt sig själv att rymma sin väg och bli sjöman. I detta ögonblick förlät han sina böcker och funderade inte längre på att bränna upp dem allesammans. "Låt dem samla damm", tänkte han, "eller falla i händerna på dammiga människor, som passar för böcker." Själv skulle han leva under segel, på ett gungande däck, och se en ny horisont stiga upp med varje morgonsol. Då han sålunda fattat sitt beslut, fylldes han av tacksamhet, och knäppte händerna på fönsterkarmen. Han hade fått en from uppfostran, hans tack riktades till Gud, men det gjorde små avstickare på vägen, som om regnet drivit det ur kursen, han tackade våren, fåglarna och själva det strömmande regnet.

Vad som sedan följer är trettio sidor om längtan, kärlek, svek och ljuv död. Det bibliska varvas med det vardagliga, sagans förhöjda tillstånd med den psykologiska realismens skärpa. Allting berättat med stor människokännedom och empati. Peters och jämnåriga flickan Rosas tankar och våndor skildras med rörande träffsäkerhet och i slutet av berättelsen är det svårt att hålla känslorna borta. Allt detta är typiskt för Karen Blixens novellkonst.

Anledningen till att jag inledde med ett längre citat ur "Peter och Rosa" var inte först och främst för ge ett smakprov på hennes stil, utan för att Peters situation påminner så tydligt om Karen Blixens egen. Karen, född med efternamnet Dinesen, föddes i slutet av 1800-talet på släktgården Rungstedlund, där författarpionjären Johannes Ewald bott på 1700-talet. Hennes far var äventyrare: kaptenen och konstnärssjälen som för den unga flickan Karen representerade det vilda, det spännande, erotiken. Mamman var den strikt religiöse allvarskvinnan från en rik borgerlig släkt. Precis som för Peter i novellen så var slitningarna mellan det plikttrogna livet och det frigörande lustfyllda något som unge Karen brottades med. Hon insåg emellertid tidigt att fadern var hennes sammansvurne, den vars karaktär hon delade. Chocken när han tog livet av sig var därför stor och innebar den tioåriga flickans första stora sorg i livet.

När Karen nådde ungdomsålder och bekantade sig med landsmannen Søren Kierkegaards texter, läste hon om filosofens kontrasteringar av det estetiska och det etiska livet. Parallellerna till hennes föräldrars olika livsinställningar kan knappast ha undgått henne och Kierkegaard skulle bli en stor influens på hennes egen litteratur. Under 1900-talets första decennium ägnade hon sig åt konststudier och skrivande. Hennes berättelser refuserades med undantag av några få enstaka historier som publicerades i olika tidskrifter. Men hellre än att vara författare, önskade hon "resa, dansa, leva och ha frihet att måla", som hon sa till en vän. Det estetiska livet tycks ha lockat mer än det etiska, för att återknyta till Kierkegaard. Hennes motto säger någonting om inställningen: "det är nödvändigt att segla; det är inte nödvändigt att leva." Sven Delblanc har skrivit om henne att hon "tillhörde en klass och en generation, som ännu drömde om att göra livet till ett konstverk."

Karen hade ärvt faderns drömska rastlöshet och hon började längta bort från Danmark. En passionerad förälskelse i sin svenske kusin besvarades inte, och Karen blev djupt deprimerad. Om det var trots, hämnd, uppgivenhet eller äkta känslor som gjorde att hon istället förlovade sig med den älskades bror, det är svårt att säga. Men det gjorde hon i alla fall, och Karen Dinesen blev Karen Blixen, efter att ha gift sig med brodern, som passande nog hette Bror. Paret delade den äventyrlig ådran, och när giftermålet gick av stapeln var de redan på väg ner till Kenya. Bror von Blixen-Finecke hade, som den uppmärksamma precis insett, en adelstitel och med hjälp av kontakterna den medförde och Karens mammas pengar kunde de genomföra flytten till Afrika, där de skulle starta och driva en kaffefarm tillsammans. Det var Brors idé och det faktum att han inte visste något om kaffe ansågs inte som något hinder. 

Det borde det ha gjort. Farmen gick aldrig bra ekonomiskt eftersom Bror var ansvarslös med pengar och okunnig när det gällde driften av ett företag. Karen blev ändå kvar vid Ngongbergen, nära Nairobi, i nästan tjugo år. Hon stannade där efter att paret till slut separerade och skötte farmen själv, med hjälp av olika insatser från familjemedlemmar. Men efter nya kärlekssorger (hennes nya livskamrat Denys dog i en flygkrasch) och en slutlig acceptans av misslyckandet med farmens ekonomi, flyttade hon tillbaka till Danmark. Karen Blixen var då 46 år gammal, arbetslös, barnlös och djupt sorgsen över såväl Denys död som att lämna sina afrikanska vänner bakom sig. Hon hade älskat livet i Ngong: de vilda djuren, resorna i Denys flygplan och jakten under safari-turer. Hon hade också till skillnad från många andra vita verkligen brytt sig om de afrikanska invånarna och var genuint intresserad av deras sätt att leva.

Nu fanns det bara en sak att göra: börja skriva. Allt det stoff hon samlat på sig under samvaron med stamfolken i Kenya, alla historier hon berättat för Denys under deras långa nätter tillsammans och all den sorg hon upplevt skulle nu omformas till litteratur. "Man kan bära vilket lidande som helst om man använder det i sitt historieberättande", har hon sagt, och det visade hon prov på nu. Hon skrev på engelska, språket som hon tillsammans med swahili hade pratat i nästan tjugo års tid. Hon trodde också att hennes berättelser skulle passa den engelskspråkiga publiken bäst. Det här var modernismens storhetstid, men Blixens prosa är av en mer konventionell sort. Det är en form av lägereldsberättande, långt ifrån de hyllade samtidskollegornas svårbegripliga experimenterande och nydanande angreppssätt. 

Hennes första verk, novellsamlingen Gotiska berättelser, refuserades på hemmaplan men accepterades av ett förlag i USA. Gensvaret lät inte vänta på sig. Isak Dinesen, som var hennes författaralias, gjorde succé. Det dröjde inte länge innan hennes riktiga identitet avslöjades och den internationella uppmärksamheten kring Blixen blev stor. Snart gavs samlingen ut även på andra håll (inklusive i Danmark) och nya framgångar skulle följa med det verk som Blixen är internationellt mest känd för, Den afrikanska farmen, som består av en samling minnen över tiden i Kenya.

Den afrikanska farmen är intressant som en skildring av vitas liv i det svarta Afrika och boken har analyserats av postkolonialt intresserade akademiker. Men konstnärligt? Mja, helt okej, men den kan inte jämföras med hennes otroliga noveller. Det är i dessa sagolika, inkännande, ofta mytiskt färgade noveller som hennes storhet ligger. Kanske nådde hon sin största stund med samlingen Vintersagor. Flera av berättelserna där handlar om barn och unga som på olika sätt känner sig ensamma och missförstådda, men samtidigt bär på en egendomlig känsla av att vara utvalda. Ödet tycks styra händelseförloppen på ett sätt som fått vissa att karaktärisera Blixen som fatalist. Men det ödesmättade i historierna skänker dem också en särskild skönhet och sorgsenhet, som är svår att värja sig mot. Novellerna säger något om livet, men jag vet inte alltid exakt vad det är. Men vad det än är, så är det åtminstone något som vanlig sakprosa aldrig kan ersätta. Kanske var det just den upplevelsen Blixen hoppades att hennes historier skulle skänka, när hon konstaterade att "konst är sanningen om fakta." 

När Blixen mot slutet av sitt liv besöker USA gör hon det som litterär superstjärna. Hon intervjuas i tv-program och träffar Marilyn Monroe. Karen Blixen njöt av uppmärksamheten, men hennes nya kändistillvaro innebar inte att hon glömde bort sina tidigare erfarenheter, sina tidigare vänner, sitt tidigare liv. "Jag har en känsla av att var jag än kommer att vara i framtiden, så kommer jag alltid undra om det regnar i Ngong." Detta uppriktiga intresse för människor och platser utgjorde tillsammans med hennes fantasifulla gestaltningsförmåga förutsättningarna för hennes sympatiska litteratur. Nu när novembermörkret ligger tungt över oss (jag vet inte hur det är i Ngong, men det regnar i Göteborg) är det en glädje att få ta del av hennes bitterljuvt värmande små historier.

84. Oluf Høst (1884-1966)

Vissa personer kan helt enkelt inte släppa taget. De får en idé, intresserar sig för ett motiv, halkar in på ett tema – och sedan finns det inte längre några begränsningar för hur många gånger det kan repeteras. I privatlivet kallar vi dem ältande, i kulturens värld inte sällan genier. Yasujiro Ozu regisserade jag vet inte hur många filmer med samma kameravinkel, samma skådespelare, samma teman och (näst intill) samma titlar. Allihop är lysande och den envetna konsekvensen i utförandet gör att man älskar dem ännu mer. Inom målarkonsten har vi Claude Monet med sina höstackar. 

Motivet den danske konstnären Oluf Høst inte kunde släppa taget om var en gårdsbyggnad på Bornholm med en liten öppning ut mot havet. Samma sak målat ur samma vinkel. Gång på gång på gång.

Det är lätt att dra slutsatsen att motivet i dessa fall inte spelar någon roll; att den som målar på ett sådant vis egentligen bara bryr sig om former, färger och måhända olika ljusförhållanden – eller (om det är en expressionist det rör sig om) egna själstillstånd. Det faktiska föremål som befinner sig framför målarens staffli? Oväsentligt!

Jag tror inte riktigt det är så enkelt, åtminstone inte i fallet Oluf Høst. Hans motiv är knappast valt slumpmässigt. Alla förutsättningar för att skapa berörande konst som säger något om livet finns ju där. Marken i förgrunden och himlen i fonden  – färgsjok som sätter den grundläggande stämningen. Huskroppen som livets kompakta massa, vardagen, ordningen, kulturen. Och viktigast av allt: husets port, öppningen mot världen utanför, glipan mot något annat, kaoset, drömmarna, fantasin  – eller tomrummet där detta hade kunnat finnas.

Oluf Høst provade på många stilar under sitt långa målarliv. Men så vitt jag kan se är det på 30-talet som hans konst börjar bli riktigt fascinerande med expressiva färger och en tung, laddad stämning över bilderna. Van Gogh tar över som inspirationskälla efter tidigare idolen Cezanne. Intressant nog sammanfaller detta måleri nästan precis med att Høst börjar tillbringa större delen av året på Bornholm och över huvud taget börjar intressera sig mer för allt som har med ön att göra – ja, han börjar rentav skriva på dialekten "bornholmsk" i sina dagböcker. (Oluf Høst skrev nämligen också. Dagböcker, eller som han själv kallade dem: loggböcker. Mer än 1300 ska finnas bevarade på Det Kongelige Bibliotek i Köpenhamn.) Bornholm var en trendig plats för danska konstnärer under början av 1900-talet, men till skillnad från de flesta av sina kollegor var Oluf Høst född och uppvuxen på ön, och skulle också tillbringa de sista decennierna av sitt liv där. Detta är ytterligare ett tecken på att det inte bara är en lek med färger vi har att göra med. Här finns en genuin känsla för platsen, för det konkreta. En laddning i själva miljön, som kanske var och en som någon gång återvänt till sin barndomstrakt efter en tids uppehåll kan känna igen sig i. En fixering vid det ursprungliga i hembygdens natur och kultur, vid det nordiska över huvud taget, som så klart också kan vara farlig. Høst får en aktiv förespråkare i den inflytelserike, österrikiske konstkritikern Fritz Waschnitius – från 1936 uttalad nazist och senare ledare för ockupationsmakten Tysklands censur av den danska radion. Via bland annat Waschnitius inflytande blir Oluf Høsts son Ole övertygad nazist och går med som frivillig i SS. År 1943 dör han på östfronten. Det går strax efter kriget illvilliga rykten (bland annat spridda av konstnärskollegan, ovännen och kommunisten Niels Lergaard) om att Oluf själv haft nazistiska sympatier. Dessa har i så fall strukits ut ur loggböckerna (som har en del luckor på 30-talet) och det verkar svårt att avgöra om det finns någon sanning i ryktena. 

När Oluf Høst på 30-talet börjar med den serie målningar han idag är mest känd för är han i 50-årsåldern. Bondgården som skulle bli Høsts favoritmotiv förvärvas av konstnären 1935 och får sedermera namnet Bognemark. Høst har målat av gården redan tidigare, men då ofta ytterst neutralt framställd, som en typisk bornholmsk bondgård i vitt och brunt, med ljusblå himmel och några antydda figurer. Det är efter förvärvandet  av gården som Bognemark blir närmast en besatthet för Høst. Att han köper gården från första början har troligtvis att göra med utsikten över havet, en självklart åtråvärd tillgång för en konstnär. Desto mer anmärkningsvärt att han oftast låter denna utsikt blockeras helt, eller nästan helt, av gårdsbyggnadens huskropp. I regel försvinner också människorna från bilderna. Huset, marken och himlen får tala för sig själva. Genom att hitta ett sätt att begränsa naturen, att sätta en ram runt den, kan konstnären uttrycka sina känslor för den starkare än någonsin. En bild som till exempel Nat ved hamnen (1935) är mäktig, men saknar trots allt laddningen som finns i en målning som Vinterdagen dör (1943), där solnedgången och havet känns vidunderliga just eftersom vi bara skymtar dem.

Nat ved havnen. 1935.

Vinterdagen dör. 1943.

(Sen är det en annan sak att man i verkligheten aldrig har kunnat se solen gå ner genom porten ifråga – denna solnedgång finns bara i Høsts konst.)

Variationen av mänskliga känslor och tillstånd som kan uttryckas av detta om och om igen upprepade motiv är häpnadsväckande. Jämför till exempel Vinterdagen dör ovan med Nyfalden sne från 1936. 

Nyfalden sne. 1936

Här är allt vitt och grått. Verkligheten har tappat sina dimensioner till den grad att den blivit nästan lika platt som duken den avbildas på. Inte en tillstymmelse till utsikt. Ingen horisont, ingen rymd, inga drömmar. Istället för en glipa, en stängd port – ett stumt, brunsvart mörker. Det är en fantastisk bild – både av en mulen, snöig vinter och av ett själstillstånd. Och kontrasten mot en brännande, färgstark och förebådande bild som Vinterdagen dör kunde inte ha varit större.

Ibland, som i exemplet nedan till höger, dyker faktiskt figurer upp i Bognemarkbilderna, men de är genomskinliga som om de inte riktigt existerar, eller endast är tillfälligt besökande vålnader på gårdsplanen. Kanske kan man se det som ett uttryck för att individerna förgår, medan de mänskliga grundvillkoren består.

Vinterlandskab. Gården indvendig, 1940.

Till de mänskliga grundvillkoren hör så klart vädret. Oluf Høst har sagt att "billeder skal være sådan at man kan aflæse vejrets temperatur på dem" och han är en mästare på just detta. När det är vinter på Høsts målningar (och det är det ofta), fryser betraktaren.

Blåkoldt.

Den som kan måla temperaturer har också goda förutsättningar att måla känslor. När vi säger att någon blir kall av skräck eller känner en varm känsla av tillfredsställelse sprida sig genom kroppen – ja, till och med när vi blir heta av kärlek – så är det i förvånansvärt hög grad inte poetiska liknelser. Det känns faktiskt precis så.

Ibland finns en stark biografisk bakgrund till bilderna. Se hur intensivt kvällssolen lyser genom porten till Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo från 1943, samtidigt som resten av bilden har reducerats till suddiga konturer; en dröm så stark att verkligheten tycks upplösas omkring den. 

Bognemark med rød port, Bognemark-Barwenkowo. 1943.

Titeln ger en ledtråd till vad konstnären haft i tankarna när han målat tavlan. Barwenkowo är namnet på den by i Ukraina där sonen Ole några månader tidigare mött sitt öde. Står det röda solljuset för en smärtsam saknad – eller kanske hoppet om att sonen hamnat på en bättre plats, bortom det jordiska? Den materiella verklighetens obeständighet framgår i alla fall klart och tydligt.

Och kanske är det den viktigaste lärdomen vi kan få av Oluf Høsts konst. Ta dig tid att betrakta det till synes oansenliga, inom dig och utom dig. Betrakta himlen, marken och huset. Ljusets skiftningar och årstidernas växlingar. Passa på att betrakta porten du har mitt framför dig varje dag –  för det kommer en stund då du ska gå ut genom den.

85. Peter Schmeichel (1963-)

Som anhängare av fotbollsklubben Liverpool FC har jag mått finfint de senaste knappa tio åren. Exalterande fotboll. Jürgen Klopp. Segrar i Premier League och Champions League. Den episka vändningen mot Barcelona. Luis Suárez, Mohamed Salah och, er, Mario Balotelli. Fantastiskt alltsammans. Men det räcker inte för att beskriva hur gött vi Liverpool-fans har haft det, för som varenda tysk vet finns det två sorters lycka: den som grundar sig i egna framgångar och så schadenfreude, den glädje som i korthet kan sägas uppstå när det går dåligt för fotbollsklubben Manchester United. På svenska säger vi att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Det stämmer inte. Det är till exempel verkligt lyckobringande att få ett kärleksfullt leende från någon man tycker om. Men det är också, om jag nu inte sa det, roligt när det går dåligt för Manchester United. Sedan lagets legendariske manager Sir Alex Ferguson avgick 2013 har klubben anställt den ena misslyckade stortränaren efter den andre, med tungrodd fotboll och titeltorka som konsekvens. Föreningen har misskötts och laget ständigt underpresterat utifrån sina otroliga ekonomiska förutsättningar.

Varför tycker sadisten Martin att det är så roligt, kanske ni undrar? Visst, det finns en stark rivalitet mellan Liverpool och Manchester United, ett ingrott "hat" som liksom följer med på köpet om man väljer att supporta någon av klubbarna. Men det finns en rivalitet mellan Liverpool och stadskonkurrenten Everton också, och jag önskar ingen olycka över Everton. Nej, det handlar om något annat. Min motvilja mot Manchester United härstammar från barn- och ungdomen, när klubben vann allting hela tiden, kändes det som. Där satt jag i soffan och tillbringade hundratals timmar med att följa en liga som ändå alltid slutade med att några skrattande rödklädda män med en glasögonprydd skotte i täten lyfte segerbucklan. Manchester United var bäst helt enkelt, det var bara så det var, och det var tröttsamt att behöva konstatera. Men det var en sanning som inte gick att blunda för. Det gick heller inte att blunda för att en av de viktigaste spelarna i bygget av det här världslaget var den omutliga giganten i målvaktsburen: Peter Schmeichel, The Great Dane.

Gigantisk och great var han verkligen, inte bara i bildlig utan även bokstavlig bemärkelse. Mannen med specialgjorda XXXL-tröjor kunde upplevas som en utbredande mur för motståndarna. Ja, även som tv-tittare uppfattade man alltid hans oerhörd fysiska närvaro som ytterst påtaglig. Det var lätt att förvånas när man såg hans atletiska reflexräddningar. Kan något så stort och tungt verkligen röra sig så snabbt och smidigt? Ja, tydligen. Ibland agerade han både som fotbollsmålvakt och handbollsmålvakt, alltid fullständigt orädd. Peter Schmeichel är en av historiens bästa spelare i sin position och i början av 90-talet utsågs han till världens bästa målvakt två år i rad. 

Hade någon sagt det sju åtta år tidigare hade förmodligen de flesta som kände Peter Schmeichel satt sitt danska öl i halsen. När Schmeichel redan gott och väl hade passerat tjugoårstrecket – en ålder när de flesta fotbollstalangerna filar på sina kunskaper i ett eller annat världslag – arbetade Peter på golvfirmor och andra ströjobb för att få ihop ekonomin. Fotbollen fick han syssla med vid sidan av. Men bäst i världen? Jaja, det är klart han skulle bli det. När Bröndby 1987 slutligen plockade upp talangen och Peter för första gången skulle spela professionell fotboll, hade han redan auran av en arrogant (men enligt lagkamraterna ändå trevlig) stjärna som visste allt, inte minst att han själv skulle bli bättre än alla andra. Självsäkerheten stoppade honom emellertid inte från att bli riktigt nervös när han i sin första match för danska storlaget skulle lira inför 80 000 hängivna supportrar. Det var en tiodubbelt större publik än han någonsin spelat för tidigare. Inte var det hans egna supportrar heller. Portugalklubben Porto stod för motståndet och matchen var oerhört viktig: kvartsfinal i Europacupen (nuvarande Champions League). I en intervju berättar Schemichel att han hoppades att lagbussen skulle fastna i trafiken så han skulle slippa behöva spela matchen. Men när han väl tog klivet in på arenan insåg han att det ju var precis det här han arbetat så hårt för, det här som han alltid velat göra. Peter Schmeichel bestämde sig helt sonika där och då för att aldrig bli nervös igen.

Efter att ha hjälpt Bröndby till den ena ligasegern efter den andra ringde så en dag telefonen. Det var klubben han hejat på sedan barnsben, Manchester United, som ville att han skulle ta klivet över till the big boys i engelska ligan. Utmaningen var förstås stor. Vid den här tiden var det bara 12 andra spelare i hela ligan som kom från ett land utanför de brittiska öarna. Spelet var erkänt tufft och det fanns inget överseende med misslyckanden. Det hade kunnat gå snett, men istället började här en framgångssaga som i det närmaste saknar motstycke.

Manchester United inledde sin (andra) storhetstid och frågan är om Peter Schmeichel inte var den viktigaste spelaren under den här perioden, möjligen näst efter Eric Cantona. Snart skulle storstjärnor som Ryan Giggs, Roy Keane och David Beckham kräva sin del av uppmärksamheten, men Schmeichel var alltid lika viktig som dessa spelare. Han kom också bra in i gänget och hängde ofta med Steve Bruce, Gary Pallister och de andra ut på pubkvällar, även om han tydligen fick bli hemskjutsad tidigt. Det är märkligt att tänka sig att denna skräckinjagande jätte på planen, som dominerade sitt straffområde och ofta högljutt skällde ut sina stackars lagkamrater, kunde vara relativt vek när det gällde alkohol. I övrigt fanns åtminstone ingen vekhet, och årtiondet med den engelska storklubben slutade med lagets historiska trippel 1999: seger i ligan, FA-cupen och Champions League. Peter Schmeichel var i Roy Keanes frånvaro kapten i Champions League-finalen, och när hans skandinaviske lagkompis Ole Gunnar Solskjaer dunkade in det sena segermålet hjulade Schmeichel av glädje.

Mentalt slutkörd lämnade Schmeichel Manchester United efter dessa framgångar och även om han spelade vidare flera år till i olika klubbar så är det som ikon i United han är ihågkommen. Ja, och det danska landslaget förstås, som han representerat fler gånger än någon annan spelare. Danmark hade charmat världen i VM 1986 när Nordens brassar imponerade med offensivt och attraktivt spel. I början av 90-talet hade stommen i det laget slutat, bland andra tränaren Sepp Piontek och storstjärnan Michael Laudrup. När Sverige-EM 1992 drog igång fick danskarna plats enbart för att krigshärjade Jugoslavien var tvunget att dra sig ur. Yrvakna danska spelare fick avbryta sina semestrar och tillsammans med en rätt så impopulär tränare försöka undvika att skämma ut sig när turneringen skulle gå av stapeln. Hur det slutade? Med en mästerskapsskräll av en magnitud som fotbollsvärlden dittills aldrig tidigare skådat. Danmark trampade igång med full kraft och stannade inte förrän de stod med guldmedaljer om halsen. Viktigaste och bästa spelaren i det här laget var Peter Schmeichel, förstås. De sista matcherna i turneringen var han omutlig, och räddningen på Jürgen Klinsmanns skott i finalen ("Den går in 99 gånger av 100" har tysken själv imponerat suckat) var bara en av flera avgörande insatser.

Jag har nu tänkt över saken och jo, jag förlåter dig Peter för alla dina räddningar för Manchester United och danskjävlarna. Konsten står över futtiga rivaliteter, och målvaktskonsten har sällan nått så höga höjder som när The Great Dane rörde sig mellan stolparna. 

86. Halldór Laxness (1902-1998)

En österländsk saga berättar om en mästare som bor i en bambuhydda under ett mangoträd på en flodbank. En dag skickar han ner sin lärjunge till floden för att hämta vatten. På väg till floden möter lärjungen en underskön flicka. Lärjungen blir så hänförd att han faller på knä och anhåller om hennes hand. De gifter sig och börjar bruka jorden. De får barn och gör sig ett hem. Allt går väl för det unga paret. Men så blir det missväxt och barnen dör. Krig utbryter och sedan kommer pesten. Till slut återstår bara lärjungen, som vid det här laget är en utblottad gammal man, klädd i trasor. När han betraktar flodens stilla flöde erinrar han sig sitt ärende. Han tar sig tillbaka till sin mästare och faller på knä och ber om förlåtelse. Mästaren betraktar honom en stund, innan han ler älskvärt och säger: "Min vän, var är vattnet som jag bad dig hämta?"

*

Han hade skrivit så länge han kunde minnas. Var den kom ifrån, denna skrivklåda, die lust zum fabulieren, kunde han själv inte begripa. Andra barn lekte ute i det fria, han satt istället inne på sitt rum och skrev och skrev. Att det var ett otyg, det var alla överens om. Pojken skickades ut på uppdrag så att han inte skulle förskriva sig åt djävulen, vilket ibland hände pojkar som satt med näsan i böcker. Det hjälpte föga. Han tog långa omvägar och dagdrömde om nya romanuppslag. Hans fabuleringskonst innebar naturligtvis problem. I skolan var hans historiska uppsatser fulla av påhitt och fantastiska inslag. Men det var nu inte historiker han hade föresatt sig att bli. Pojken visste tidigt att han ville bli författare. Det var en väg som gick vid sidan av, ibland på tvärs med, sanningens allfarväg, och som han visste skulle kosta hans lärare mycket hårslitande frustration och honom själv mycket hårt arbete.

Han föddes i Reykavik som Halldór Guðjónsson 1902. Det var först senare han tog namnet efter den gård dit hans föräldrar flyttade när han var några år gammal, Laxness i Mosfellsbær. Det var där han växte upp, nära fjällheden och jöklarna. Han var pojken på tunet. Det tog sin tid, men han blev till slut Islands nationalförfattare, kanske Nordens enda av sitt slag. Under flera decennier var det runt Halldór Laxness som Islands övriga litteratur cirkulerade. Hela nationen stod i väntan på en ny bok av honom, som sedan blev föremål för intensiv debatt. När han dog 1998 hade han levt under nästan hela 1900-talet, det längsta av alla isländska århundraden. Landet hade gått från att vara ett fattigt fisk- och fårland till ett europeiskt mönsterland som exporterade allt från högteknologi till musik. 

För att bli författare visste han att han var tvungen att lämna tunet. Han kunde inte stanna på Island, en avlägsen ö långt ifrån alla vibrerande europeiska kultursamtal. Den första, men långt ifrån sista, resan gick till Köpenhamn. Han hade inga större tankar om danskarnas litteratur. Han klarade inte av H.C. Andersens överlärarmoralism och skrev beskt att danskarna var bättre på att baka wienerbröd än på att skriva epik. Han valde Danmark av rent praktiska skäl. För många islänningar var den forna kolonialmaktens huvudstad ett fönster mot världen. I Danmark stötte han på utlänningarnas fördomar om islänningarna, detta fattiga och kulturlösa folk i Atlanten som endast åt fårkött. Han avfärdade med kraft alla sådana fördomar – även fisk stod ofta på menyn, kunde han berätta. I Danmark lärde sig Halldór att äta gott och dricka öl och snaps. Men han gjorde också bilden av det akterseglade Island till sin egen. Genom hela sitt liv skulle han bibehålla en ambivalent inställning till sitt hemland. Å ena sidan förakt för det provinsiella och inskränkta, å andra sidan en enorm stolthet över islänningarnas seghet och de gamla isländska sagorna.

I Köpenhamn blev han strax en del av en ny generation unga isländska författare, som var fulla av självförtroende och åsikter om hur man inte skulle skriva. De dömde ut all nyutkommen isländsk litteratur, den bestod mest av trista bondeberättelser och jolmig senromantisk poesi. I ett brev till Halldór skriver Þórbergur Þórðarson att de två är de enda som har något nytt att komma med, "allt det andra var nattståndet piss som hade råkat bli över när man tvättade i urin på 1800-talet." Med inspiration av favoriterna Hemingway, Hamsun och Strindberg, och inte minst daoistisk filosofi, skrev Halldór Den store vävaren från Kashmir, som tog modernismen till Island och som etablerade honom som den unga generationens starka röst. Vid den här tidpunkten fanns det ingen hejd på hans ambitioner. Han ville bli en internationell författare av rang och frågan virvlade i hans bröst, skulle han skriva på isländska eller på andra språk. På danska kanske, eller varför inte på engelska?

Sommaren 1927 tog han sig till Hollywood med storslagna planer. Med sig hade han ett par filmmanus som han hoppades – ja nästan utgick från att kunna – sälja in till något stort filmbolag. Han hade sett några filmer och bildat sig en åsikt: det var för lite konst i filmkonsten. Han gillade Asta Nielsen, Charlie Chaplin och Greta Garbo, men det mesta som gjordes var kommersiellt strunt. Den sistnämnda skulle spela huvudrollen i hans Salka Valka och inspelningen skulle ske hemma på Island. Det hade han redan bestämt. Till slut lyckades han intressera MGM, som dessutom avsatte flera tiotusentals dollar till projektet. Men i sista hand hoppade de av. Det var väl för dyrt och Island för långt bort. Halldór fick sig en rejäl näsbränna, men deppade inte ihop för det. Det var inte fel på honom eller hans skrivförmåga, utan på krämarna i den genomruttna filmindustrin. "Här kommer man ingenstans med genialitet" klagade han och begav sig hem igen.

På ett oväntat vis var erfarenheterna från USA med och formade Halldór som författare. Paradoxen i hans förhållande till Island var att ju längre ifrån landet han befann sig, desto mer tänkte han på det. Nu bestämde han sig för att i fortsättningen skriva på isländska och motgångarna i USA tog han med sig in i skrivandet av Fria män, som handlar om bonden Bjarturs kamp mot det isländska klimatet och världens jävlighet. Boken har en struktur som en klassisk tragedi i fem delar. I slutet av varje del förlorar Bjartur någonting som betyder mycket för honom: han förlorar sin hustru Rosa, han förlorar all sin boskap, han förskjuter sin dotter, och får lämna sitt älskade hem. I slutet av sista delen beger Bjartur upp på fjällheden med sin döende dotter i famnen. Det är en scen som påminner om Einar Jonssons skulptur Den fredlöse, som Halldór hade sett som ung.

Bjartur är prisgiven åt ideal som inte stämmer med verkligheten. Istället för att ge upp eller be om hjälp driver han sig själv mot undergången. Halldór skrev Fria män som ett svar på Hamsuns idealistiska Markens gröda, en nybyggarsaga om en fattig bonde som kämpar sig till välstånd och självrespekt. Hjälten Isak Sellanraa i Markens gröda känns overklig i sin dådkraft. Bjartur är en tragisk karaktär och finns däremot överallt där människor kämpar för sin existens. Att vi som läsare föredrar Bjartur framför Isak Sellanraa handlar nog om att det är lättare att uppbåda sympati för olycksfåglarna. Man föredrar förlorarna framför vinnarna, Kalle Anka framför Alexander Lukas. Halldórs världssyn var nu helt utmejslad. Strax efter USA-resan skrev han i ett brev: "Nederlaget är regel, segern är ett undantag, en slump." Det enda som går att göra som människa är att kämpa på. Och i Bjarturs slitsamma strävanden och frihetslängtan såg Halldór mänsklighetens apoteos. 

 

Berättelsens andra tyngdpunkt befinner sig i dottern Asta Solliljas bröst. Hennes medkänsla uppfattas av brodern Nonni (som senare drar ut i världen för att studera sång) när han ser henne bryta ihop, i en vacker passage som är värd att citera i sin helhet.

Det var första gången, som han såg in i människosjälens labyrint. Det var långtifrån att han förstod det. Men det som bättre var: han led med henne. Långt, långt senare återupplevde han detta minne i sång; både i sin skönaste sång och i världens skönaste sång. Ty förståelsen av själens värnlöshet, av kampen mellan de två polerna, det är icke urkällan till den högsta sången. Medlidandet är källan till den högsta sången. Medlidandet med Asta Sollilja på jorden.

Halldór skrev flera andra berättelser som har fått plats i den nordiska litteraturhistorien. Jag tänker närmast på Islands klocka, som utspelar sig under den danska ockupationen på 1600-talet, med ett odödligt persongalleri: Jón Hreggviðssons kamp mot överheten, Arnas Arnæus jakt på gamla isländska sagor, och den gåtfulla och vackra Snæfríður Íslandssól. Jag tänker också på den enormt uppmärksammade Atomstationen, en vass kritik av samtidens historielöshet och den amerikanska närvaron på Island efter andra världskriget. (Som med tiden har blivit en aning trubbig; samhällskritik åldras snabbt.) I en längre text hade jag också gått in på Halldórs vilsna politiska kompass. Han var länge en försvarare av Sovjetunionen och satt otroligt nog med i slutet av de förfärliga Moskvaprocesserna, en rad skenrättegångar då Stalin ställde tidigare medlemmar av kommunistpartiet till svars. Som en duktig idiot rapporterade han hem om hur korrekt allt hade gått till. Han gjorde senare avbön, inte utan att fabricera och snygga till sina tidigare åsikter i efterhand. 

Men det är Fria män som för mig motiverar Halldórs plats på den här listan. Här finns allt det man älskar med hans episka berättarkonst: underifrånperspektivet, där han alltid tog parti för de små och fattiga, de förorättade och förfördelade, och framförallt medkänslan med allt som existerar.

Halldór var ingen man som led av dåligt självförtroende. Han axlade sin roll som nationalförfattare med självklarhet och pondus. Nobelpriset 1955 kom som av bara farten, även om Svenska Akademien hade vissa betänkligheter mot hans politiska tidningstexter. Men möjligen kan det sena 60-talet beskrivas som ett slags skapandekris. Kanske fick han inte tillräcklig uppmärksamhet. Kanske var det romanens död som diskuterades i alldeles för hög grad. Kanske var det vindarna från ungdomsgenerationens nya kultursmak som gjorde att han kände sig utanför och bortglömd. Själavård vid jökeln från 1968 är en märklig bok. På ytan handlar den om en ombudsman som skickas ut i obygden för att undersöka själavården – hanteringen av döda och odöda – i en liten by under vulkanen Snæfellsjökull. Boken innehåller bisarra inslag, ett slags magisk realism. Men det är framförallt en idéroman om språkets och ordens begränsningar. Mot orden ställer Halldór den vackra musiken och fåglarnas kvitter. Boken har en sorgsen ton. Sorgsenheten kommer sig av att författaren inte längre trodde på romanens förmåga att väcka sympati med människorna, med Asta Sollilja här på jorden.

Han försökte ta konsekvenserna av sina tvivel och övergick en tid till dramatik. Det var en kostym som passade ganska illa till hans episka kroppshydda. Som tur var visade sig Själavård vid jökeln bara vara en tillfällig svacka. Halldór blev åter igen övertygad om att kunna beröra människor med sina texter. 70-talet blev ett av hans mest produktiva decennier, och han hann med att publicera inte mindre än fyra minnesberättelser om sin barn- och ungdom. Han kunde inte sluta skriva. Om han inte på sin ålderdom hade drabbats av afasi – en för författare förskräcklig sjukdom – hade han skrivit in i döden. Då bodde han sedan några årtionden tillbaka på en egen gård nära sitt barndomshem i Laxness. Han reste långväga för att nå sitt mål. Men han kom tillbaka, pojken på tunet. 

Den österländska sagan i den här textens inledning återfinns i Ung var jag fördom, en av Halldórs många minnesberättelser. Kanske såg han likheter mellan sig själv och lärjungen som blir distraherad av skönheten och som i slutet av livet återvänder hem. Kanske ville han bara dela med sig av en bra berättelse. Något han ägnat sitt liv åt att göra.