Den här texten blir skriven en eländig fredag. Det är november utanför mitt vardagsrumsfönster. Kallt och rått. Molnen på himlen letar sig in i varje själslig vrå. Det är ett väder som bara är. Det är den tiden på dagen då lövblåsarna har slutat med sitt värv, lämmeltågen med barn i reflexvästar har försvunnit från gatorna. Alla och allting kurar ihop sig inför vintern. Jag är småförkyld och sitter hukande framför laptopen. Som en oblomovsk hjälte med känslan av att stå lite vid sidan av händelserna i samhället. En svag nacksmärta gör sig påmind. Jag häller upp te.
Uppgiften idag är att skriva om en av Norges största hjältar i modern tid, den mest dekorerade av motståndsmännen mot tyskarna under andra världskriget. Kontrasten mellan honom och mitt komfortabla och omstoppade liv kunde inte kännas större. Men jag ska ändå göra ett försök. Den första frågan man kan ställa sig är om det ens är möjligt att peka ut en enda hjälte bland så många tänkbara kandidater. Han var ju inte ensam.
I förberedelserna till den här listan såg jag Nio liv av Arne Skouen, som ofta hamnar högt i omröstningar om Norges bästa film. Det är den inte. (Den tveksamma utmärkelsen "Norges bästa film" – vad säger det egentligen att vara bäst på film, i Norge? – skulle jag ge till Erik Löchens Jakten eller den där nya av Joachim Trier som jag inte har hunnit se, men tror mycket på.) Det jag emellertid gillar med Nio liv är att den tydligt visar att motståndskampen mot tyskarna var en kollektiv kamp. Filmen utspelar sig 1943 och följer motståndsmannen Jan Baalsrud, som efter ett misslyckat sabotageförsök flyr till Sverige. Baalsrud får hjälp av en rad andra norrmän, när han stapplande tar sig över de snötäckta nordnorska fjällen. Han tar tacksamt emot både mat och husrum. Det är Baalsrud vi följer, det är han som är hjälten i berättelsen, men hjältemod utesluter inte att fråga efter eller ta emot hjälp av andra. Med det i tankarna blir det nästan lite absurt att ställa frågan vem som "bidrog mest" till motståndskampen. Det är ju inte det motståndskampen handlade om. Kampen fördes i varje sinne, i varje hem, under flera års tid. Ur den synvinkeln är frågan om vem som apterade sprängladdningen eller höll i tändstickan mindre viktig, mer en fråga om tillfälligheter och slump.
Men om man ändå ska ställa sig frågan. Vem eller vilka höll i tändstickan?
Bland motståndsmännen fanns det vissa som utmärkte sig, som nazisterna försökte komma åt extra mycket, för att de visste att den organiserade motståndskampen stod och föll på några dussin män. Bland dessa finner vi Max Manus, rockstjärnan bland motståndsmän, med sitt turbulenta liv och alkoholproblem; Jens Christian Hauge, chefen för MILORG, den hemliga militärorganisationen under ockupationen; Jochim Rønneberg, som var en av de ledande männen bakom aktionen mot tungvattenanläggningen på kraftverket Vemork vid Rjukan; och – min favorit som karaktär betraktad – Leif Larsen, "Shetlands-Larsen", den mest kände skepparen på rutten mellan Norge och Shetland. Shetlands-Larsen företog mellan 40 och 50 lyckade resor över Nordsjön, trots tyskarnas försök att stoppa hans framkomst. En av skutorna under hans kontroll blev praktiskt taget sönderskjuten under fötterna på honom. Shetlands-Larsen var en ovanligt tystlåten man och även efter den här incidenten löd hans rapport: "Inget anmärkningsvärt."
Valet föll till slut på Gunnar Sønsteby. Han får på vår lista representerade den samlade motståndskampen mot tyskarna. Sønsteby har skildrat ockupationsåren i den självbiografiska Rapport från Nr 24. Boken är verkligen skriven som en rapport. Det vill säga, inte så underhållande alltid, men noggrant och samvetsgrant. Intrycket är att ingenting väsentligt, med andra ord ingen sprängning, inget inbrott eller annan motståndsaktion, har utelämnats.
De flesta som engagerade sig i motståndskampen mot tyskarna var unga män. Gunnar Sønsteby var inget undantag. När Tyskland anföll Norge, natten till den 9 april 1940, jobbade Sønsteby som revisorassistent. När han satt i lunchrummet på sitt jobb dagen därpå, den så kallade "panikdagen", kunde han inte ta ryktena om bombningar och evakuering på allvar. Låt mig få äta min lunch ifred, klagade han. (Eftersom Sønsteby var norrman bestod lunchen av smörgåsar och chokladmjölk.) Men när han vaknade upp den 11 april insåg han snart att det var allvar, Tyskland hade ockuperat Norge. Han talade med en god vän och de kom gemensamt fram till att det bara fanns en enda sak att göra: att ge sig iväg och slåss. Det säger något om Sønstebys naivitet att han först ställde sig frågan sig om han skulle få ledigt från jobbet av detta skäl. Han gick till sin arbetsgivare och frågade försiktigt om han kunde få ledigt. Svaret kom genast och resolut: "I himmelens namn, det är bara att ge sig iväg!"
Sønsteby blev en jössing, som de norska motståndsmännen kom att bli kallade. Den första tiden efter Tysklands ockupation av Norge var motståndet sporadiskt och oorganiserat. Det handlade framförallt om att upprätta ett kontaktnät med likasinnade som kunde transportera information och människor fram och tillbaka över gränsområdet mellan Norge och Sverige. De upprättade också gömställen runt om i landet där människor, vapen och radioutrustning kunde gömmas. (Bara att inneha en radio kunde innebära att man blev arresterad.) Direkta aktioner mot tyskarna var få. Men sommaren 1941 tog kriget en ny vändning. Hitler bröt vänskapspakten med Sovjetunionen och invaderade landet på bred front. Med det inleddes samtidigt en ny fas i motståndsarbetet. Motståndsmännen räknade ut att kriget på östfronten skulle öka belastningen på Tysklands militära förmåga och intensifierade sitt motstånd. Vilket i sin tur ledde till att tyskarna hårdnade sitt grepp om civilbefolkningen i de ockuperade länderna. Tortyr av fångar blev allt vanligare och det förhatliga likvidationssystemet i koncentrationslägren nådde Norge. Så kallade NN-fångar, "nacht und nebel", som hade gjort sig skyldiga till sabotage eller motstånd, skickades till Tyskland för att där avrättas.
Gunnar Sønsteby hade vuxit upp i Rjukan, en liten småstad i Telemark, men föredrog att agera i Oslo. Det var där han kunde gömma sig i massan, bakom sitt snälla och beskedliga yttre. Han sov med skjutvapen under kudden och bytte regelbundet uttjänta gömställen mot nya. För alla motståndsmän gällde det att akta sig för tyskarna och den norska specialpolisstyrkan. De flesta poliser sympatiserade med motståndskampen, men till specialpolisstyrkan rekryterades bara övertygade nazister. Sønsteby tog sig fram med cykel eller bil. Lite överraskande var det lättare med bil, eftersom tyskarna hade respekt för personer som färdades i ett fordon. Blev man ändå stoppad fick man hala upp ett av sina falska pass. Sønsteby gick, likt alla motståndsmän, under en mängd olika namn och alias. (Kjakan eller Nr 24 är de mest berömda.) Det kunde emellanåt bli humor av det hela. Sønsteby berättar om en gång då han av en parkvakt uppmanades att visa legitimation. Sønsteby blev irriterad – leder man motståndskampen vill man kanske inte besväras av en sketen parkvakt – och visade upp två pass med samma foto men med olika namn. Parkvakten gick ödmjukt därifrån. En annan gång höll det på att gå riktigt galet. Sønsteby blev stoppad vid en kontroll och halade upp ett av sina pass. En av poliserna lös upp: "Men Sekkelsten! Honom känner ju jag." Så, det finns flera som heter Sekkelsten, svarade Sønsteby. "Ja, men den Sekkelsten jag känner är också från Eidsberg." Sønsteby, nu lite mer svettig, svarade att det nog stämmer i alla fall, det finns nämligen en annan familj med det namnet i Eidsberg. "Ja, men den jag känner är ju också född samma år som ni." Ja, det kan inte jag rå för, försökte Sønsteby avsluta samtalet. Mannen blev irriterad och bad Sønsteby att köra åt sidan. I fickan på bakdörren hade Sønsteby en Colt 45. Tanken föresvävade honom att dra upp pistolen, skjuta och köra iväg. Men istället låtsades han bara köra in till vägkanten och satte plötsligt gasen i botten och körde mot Oslo.
I maj 1943 tog sig Sønsteby efter flera försök till England, där han enrollerades i det beryktade Kompani Linge, som bestod av norska frivilliga. Sønsteby hade vid det här laget blivit ytterst självständig som motståndsman och hade svårt att inordna sig den militära disciplinen, men han lärde sig nyttiga saker som att aptera sprängladdningar och att hoppa fallskärm. Samma höst släpptes han i fallskärm över Norge för att fortsätta motståndskampen i hemlandet. I Oslo blev han nu ledare för Oslogjengen, en sabotagegrupp som strax inledde en rad aktioner mot tyskarna. Den tyska framryckningen mot Sovjetunionen hade haltat av och det blev tydligare för de flesta – även tyskarna – att Tyskland höll på att förlora kriget. Men det gjorde inte situationen lättare för människorna i de ockuperade länderna. Oslogjengen slog till mot industrier, banker, vapenfabriker, oljelager och järnvägstrafiken. Målet var att försvåra för tyskarna och hindra dem från att förlänga kriget. Vid ett tillfälle förstördes hålkortsmaskiner som användes för att kalla in norska ungdomar till tjänstgöring. Vid ett annat tillfälle räddades ett arkiv som innehöll dokumentation över tyskarnas krigsbrott. För att undvika repressalier mot den norska civilbefolkningen lämnade sabotagemännen ofta kvar engelska uniformsattiraljer, för att få det att se ut som om aktionerna var utförda av engelska fallskärmstrupper.
Delar av Sønstebys självbiografiska bok har en hurtig ton, som om motståndskampen endast var en strapatsrik fjälltur i den norska naturen. Men det finns ett mörkt allvar bakom de humoristiska episoderna. Flera av Sønstebys vänner och bekanta togs till fånga och fick tillbringa tid på Grini, det norska koncentrationslägret. Andra torterades brutalt av tyskarna eller sköts till döds i hämndaktioner. Men Sønsteby undslapp varje gång tyskarnas försök att få fast honom. Oslogjengen blev den mest aktiva sabotagegruppen i Norge (och kanske även i Europa) vid krigets slutskede och Sønsteby den mest beryktade av motståndsmännen, en konstant nagel i ögat på tyskarna. Det är lätt att se framför sig hur Heinrich Fehlis och Josef Terboven (och allt vad de hette) svor över Nr 24 i sitt högkvarter. Det var först strax innan Tysklands kapitulation som Gestapo fick reda på Sønstebys riktiga namn.
Gunnar Sønsteby var en hjälte och det är både vördnadsinbjudande och lite svårt att förhålla sig till. Sønsteby verkar i stort ha varit en vanlig grabb. Det finns inget upphöjt i vare sig hans person eller sätt att agera. Han var på rätt plats vid rätt tillfälle. Men inte alla hade gjort vad han gjorde. Inte alla hade gett upp sitt bekväma liv för en farofylld tillvaro, där risken var stor att man sköts till döds eller i bästa fall förfrös fötterna i en flykt genom kyla och snö. Jag hittar ingenting i Rapport från Nr 24 som egentligen förklarar varför Sønsteby tog upp vapen mot ockupationsmakten. Kanske var det en kombination av ungdomlig entusiasm och moraliskt övertygelse som avgjorde saken. Sønsteby kände att tyskarnas invasion av Norge var fruktansvärd och reagerade spontant och självklart. Det var varken genomtänkt eller överlagt. Men för honom fanns det inga andra alternativ. Ingen är hjälte på egen hand, men det är möjligt att alla hjältar på något vis har detta gemensamt.
Det får mig att fundera. Om ett fientlig land anföll Sverige imorgon – vad skulle jag göra då? Skulle jag släppa allt för handen och inleda motståndskampen? Jag häller upp mer te. Vädret har inte förändrats utanför mitt fönster. Möjligen har färgen på molnen gått från en ljusare till en mörkare nyans av grått.
Det är lördag imorgon. Jag behöver åtminstone inte fråga om ledigt först.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar