70. Kristian Birkeland (1867-1917)

– Vad heter filmen nu igen?
– Jakten på nordlyset. Det är en norsk film, om en vetenskapsman, Kristian någonting. Den dyraste nordiska filmen någonsin. Tänk dig: fem gånger så höga produktionskostnader som Max Manus.
– Jaja, vi får väl se. Jag gillar egentligen inte nordisk film.
– Och Daniel Day Lewis i huvudrollen.
– Va, är det sant?
– Shhh, nu börjar det! 

Filmduken fylls av ett ymnigt snöande och ur bions högtalare hörs ett vinande ljud. Ur snöfallet framträder strax en liten stuga på en bergstopp. En bildtext upplyser tittaren: Halddetoppen, Finnmark 1899. I stugan sitter en samling hopkurade människor. Trots att de är ordentligt påpälsade gör de åkerbrasor och stryker handflatorna mot varandra för att få upp värmen. Men de måste göra vad de är där för att göra. De är på en vetenskaplig expedition, ingen picknick i det gröna. Snöfallet har nu avtagit. En person tar sig ut för att läsa av mätinstrumenten som står utplacerade utanför stugan. Det är den unge Kristian Birkeland (Daniel Day Lewis i mustasch), expeditionens ledare. Han tar sig fram till de olika instrumenten och skriver ner några anteckningar i ett block. Han tar sig knappt tid att se upp på de otroliga ljusformationer som dansar ovanför hans huvud.

Samtidigt i stugan. En äldre expeditionsdeltagare förklarar varför de är där för en av de yngre deltagarna, en ung student. Norrsken har länge framstått som en av naturens sista olösta mysterier. Det är ingen som längre tror på de folkloristiska förklaringar där norrsken är en återspegling av silverglittrande sillstim som simmar nära ytan eller av desperat flaxande svanar som fastnat i polarisen. Men så mycket närmare en förklaring är man inte. Man vet att norrskenet påverkar kompasser, så fenomenet står på något vis i samband med jordmagnetismen. Men hur och på vilket sätt är okänt. Det är inte ens klarlagt på vilken höjd norrsken uppträder. Men den här expeditionen har bekräftat att norrsken verkar uppstå under kyliga förhållanden. Minst sagt, säger studenten och ler. Vad exakt är Birkelands plan? 

Värst vad du glömmer. Men så här ligger det till. Birkelands plan är att tillbringa en hel vinter på den här ensliga fjälltoppen för att studera norrskenet. Han är lite excentrisk, men man kan inte ifrågasätta hans ihärdighet. Under många långa nätter har han suttit uppe med data från mätinstrumenten framför sig och, vet du vad, en teori har börjat formera sig i hans huvud. Till skillnad från andra vetenskapsmän som studerat norrskenet ser Birkeland upp och längre. Hans teori går ut på att solen skickar ut smala strålar av elektriskt laddade partiklar, så kallade katodstrålar. När dessa emellanåt träffar jordens magnetfält och följer kraftlinjerna mot polerna stöter de på atomer i jordens atmosfär. Ur kollisionen frigörs energi som strålar ut som ljus, vilket skapar mångskiftande böljande ljusformationer på himlen. I Birkelands världsbild blir norrskenet på så vis en länk mellan jorden och resten av rymden, själva tröskeln mellan människans värld och de okända krafter som skapat universum.

Norrskensobservatoriet på Halldetoppen.

Nordlys av Peder Balke

En nordman har löst norrskenets gåta! Året är 1901 och Birkeland har precis publicerat sin teori om norrskenet. På filmduken syns löpsedel efter löpsedel av norska tidningar som slår på stort med att norrskenets gåta äntligen är löst. Men alla är inte lika tillfredsställda. Medlemmarna i The Royal Society avfärdar Birkelands forskning. Filmen visar två engelsmän stå och skrocka åt Birkelands idéer. Det radikala och kontroversiella med Birkelands teori är att den förutsätter existensen av partiklar som snabbt rör sig genom rymden. Men rymden är ju tom. Att erkänna Birkelands teori vore detsamma som att erkänna att den dominerande uppfattningen om rymden är fel. Det kan man ju inte göra bara för att en forskare i en perifer svensk koloni har kommit på en exotisk idé. Haha, vilken galning.

Birkeland blir rasande. Han börjar genast skissera på ytterligare en expedition. Den här gången ska han samla in data från fyra olika mätobservatorier runt om i världen. Det ska väl få de nonchalanta engelsmännen att acceptera hans teori. Men till slut inser han att expeditioner till världens alla hörn blir för farliga (och mätresultaten osäkra på grund av vädret). Därför byter han ut de strävsamma expeditionerna mot lika strävsamt arbete i ett laboratorium. Det är inte billigt med eget laboratorium och experimenten med en terrella (ett klot som återskapar jordens magnetfält) slukar pengar. Birkelands ständiga ekonomiska trångmål gör att han tar på sig uppgifter och problem som han egentligen inte är särskilt intresserad av, men som han ägnar timmar och dagar (och sin hälsa) åt att lösa. Han uppfinner en ny sorts hörapparat och nosar på teknologi som först långt senare kommer att realiseras: atomkraft, raketdrift, framställning av kaviar ur torskägg, margarin av vegetabiliska oljor, etc. (Vi ser alla idéer i ett längre bildmontage. Här tar sig filmen dramaturgiska friheter, eftersom Birkeland fick några av dessa idéer först mot slutet av sitt liv.) Birkeland arbetar maniskt och lider av sömnproblem. Han börjar också bli frustrerad över att han kommer allt längre bort från norrskensforskningen. Han börjar ta sömnmedlet veronal, som egentligen ska tas med vatten. Birkeland sköljer istället ner veronal med ett halvt ölglas whisky.

Birkeland och en kollega under ett terrella-experiment.

Av en slump uppfinner Birkeland en elektromagnetisk kanon. Aha, tänker han, det här kan ge lite intäkter. Filmen påminner försiktigt tittaren om att det här är åren innan första världskriget. Birkeland är inte ointresserad eller omedveten om kapprustningen runt om i världen, men hans norrskensforskning får faktiskt gå före allt annat. Birkeland samlar alla tänkbara intressenter och militära höjdare för en offentlig demonstration i Oslo. Som tur var (för världen) misslyckas demonstrationen. Det går helt enkelt inte att omvandla kanonen till ett resurseffektivt vapen. Men Birkeland ger inte upp! Demonstrationen av kanonen misslyckas, men kanske kan man använda samma teknologi för att skapa salpeter? Jodå, det går greit det. Han träffar affärsmannen Sam Eyde och presenterar sin idé. Tillsammans grundar de Norsk Hydro, som med tiden blir världens största konstgödselföretag. 

Filmen tar ytterligare ett skutt i tiden. Året är nu 1910. Vad har hänt sedan sist? Jo, Birkeland har träffat en flicka och gift sig. Inte för att han egentligen har tid för henne. På bröllopsdagen har Birkeland råkat planera in en föreläsning på universitetet. Birkeland ställer naturligtvis inte in, utan håller föreläsningen i bröllopskläder. Dagen därpå åker det nygifta (men kanske inte helt lyckliga) paret på bröllopsresa till Notodden, där en av Eyde och Birkelands salpetersugnar har fått problem. En annan sak som har hänt är att relationen mellan Sam Eyde och Birkeland, som redan från början präglades av ömsesidig misstänksamhet, har börjat krackelera allt mer. Produktionen av salpeter är en dundersucce, men Eyde vill ha äran själv. Han lobbar för att han ensam ska tilldelas Nobelpriset och försöker med utstuderade metoder få Birkeland att lämna företaget. Här bygger filmen upp mot ett crescendo som kulminerar i en tävling mellan norska och tyska ugnar. Sam Eydes plan är att Birkeland, som arbetar med de norska ugnarna, ska förlora tävlingen och på så vis göra sig överflödig i företaget. Mycket står på spel: ära och prestige inte minst. Ugnarna arbetar för fullt för att skapa den åtråvärda salpetern. Svetten lackar. Hur ska det gå? Filmen håller skickligt tittaren på halster. Birkeland, som har varit smart nog att innan tävlingen utöka sina ugnars kapacitet, avgår till slut med segern. Stort firande? Nåja, en och annan öl kanske. Men Birkelands heder är upprättad och han väljer att bryta all kontakt med Sam Eyde.

En ny plan formerar sig i Birkelands rastlösa hjärna. Nu vill han till Egypten för att studera zodiakalljuset. Birkeland har en misstanke om att både norrskenet och (i mindre grad) zodiakalljuset hänger samman med katodstrålar som stör jordens magnetfält. Kan han påvisa det, har han ännu fler argument i sin strid med skeptikerna i The Royal Society. Arbetet flyter på bra i början, och han inleder ett förhållande med en grekisk pianist. (Filmen innehåller här ett par onödiga men välkomna sexscener, vilket puttar upp åldersgränsen några hack.) Men Birkeland blir också alltmer paranoid över att engelsmännen spionerar på honom. Vill de kanske ha tag på hans elektromagnetiska kanon? Och missbruket av veronal fortsätter. År 1917 tar han sig till Japan, där han jobbar intensivt på sina nya rön. Efter en tid hittas han livlös på sitt hotellrum – döden förklaras vara orsakad av en överdos av veronal. En japansk professor, som beundrar Birkeland, ser till att packa ihop alla hans kvarlämnade papper och skicka dem till Norge. Båten med paketet förliser dock, och Birkelands forskning sjunker till havets botten. Filmens sista scen utspelar sig på The Royal Society. Ett par engelsmän spelar biljard. En tidning ligger uppslagen i en fåtölj. En liten liten notis berättar om Birkelands död. 

Filmen är slut. En bildtext upplyser tittaren om att anledningen till att Birkeland inte är mer känd runt om i världen delvis beror på engelsmännens kyliga inställning, delvis på att han aldrig fick Nobelpriset (Svenska akademien hade svårt att skilja Birkeland och Sam Eyde åt), och delvis på att Birkelands teori – att rymden är full av partiklar som rör sig kors och tvärs – först på 60-talet kunde bekräftas. Birkeland föregick sin tid med mer än ett halvt sekel.

Eftertexterna börjar rulla.

– Den var väl okej. Man förstår att den blev dyr med så många inspelningsplatser. En fascinerande person.
– Och snygg var han.
– Han spelades ju av Daniel Day Lewis.
– Jo, men ändå.