89. Knut den store (ca 995-1035)

Legenden berättar att kung Knut av England en dag satt på stranden och såg tidvattnet komma rullande. Han beordrade vattnet att inte blöta ner honom. Det gick inte. Fötterna blev våta ändå.

"Crazy King Canute". Kung Knut som var så galen och så övertygad om sin egen makt, att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Så har man ofta sett på honom på grund av den här episoden. Men det finns en fortsättning på historien. När Knut såg att hans befallning var förgäves ska han ha sagt: "Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws."

Kanske var han inte så galen ändå.

*

Vid kyrkan i den lilla danska orten Jelling står ett par av Nordens mest berömda runstenar. Den första reste Gorm den gamle till minne av sin hustru Tyra Danebot. Den andra restes av Harald Blåtand till minne av Gorm, hans far. På denna andra sten, den så kallade "större Jellingestenen", berättar Harald också hur han lagt under sig Danmark och Norge, samt kristnat danerna. Harald Blåtand har gått till historien som den kung som införde kristendomen i Danmark. Hans passion för den nya religionen visas av att han ska ha låtit gräva upp sin hedniske fars lik ur marken och sedan begravt honom på nytt i ett monument vid Jelling.

Harald tycks ha skaffat sig ett säkrare och mer utvidgat grepp om Danmark än vad någon annan härskare tidigare hade haft. Haralds son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror där fadern störtades och sedan själv tog över kronan, fortsatte på den inslagna vägen. Harald och Sven byggde infrastruktur, anlade fort och grundade städer (bland annat Roskilde och Lund) och höjde sig på så vis en smula över det kaosartade käbbel mellan olika släkter som annars var det normala i dåtidens Skandinavien.

Sven gifte sig med en polsk prinsessa som av eftervärlden kallats Sigrid Storråda. Deras första son och den naturlige arvtagaren till kungariket hette Harald, döpt efter farfar vilket tycks ha varit sed och bruk för förstfödda söner vid den här tiden.

Andra sonen hette Knut.

*

Knut var alltså född som nummer två. Det stod inte skrivet i stjärnorna att han skulle härska över någonting. Han var tvungen att skapa sitt eget öde och det någon annanstans än i Danmark. Som så många andra före honom riktade därför Knut blickarna västerut mot anglosaxarnas land och följde med när fadern Sven Tveskägg gav sig iväg ditåt år 1013 för ytterligare en nordisk vikingaräd.

Sven och Knut levde i en tid då vatten förenade snarare än skilde åt. Idag susar vi fram i bil genom den mest oländiga inlandsterräng – eller fuskar och tar flyget. Sådana möjligheter stod inte Knut och hans samtida till buds. Det var havet som bjöd på möjligheterna. Därför är det inte så konstigt att de brittiska öarna var en naturlig del av nordbornas intressesfär. Åker man västerut från Danmark i båt hamnar man förr eller senare i England, något de stackars engelsmännen bittert fått erfara vid ett flertal tillfällen. 

Knuts första englandsresa blev på kort sikt en besvikelse. Sven Tveskägg lyckades visserligen driva ut den engelske kung Ethelred (av eftervärlden tilldelad det lite taskiga tillnamnet "the unready" eller "den villrådige" på svenska), skaffa sig en maktbas i norra England och gifta bort sonen Knut med Aelfgifu av Northampton, dotter av en inflytelserik familj i regionen. Inte långt därefter dog dock Sven, knall och fall vad det verkar, och Ethelred kom tillbaka från Normandie dit han flytt med sin familj. Knut fick skynda hem igen i sådan brådska att han inte ens hann få med sig liket av sin far på båten. I Danmark härskade dock brorsan Harald och Knut hade inga planer på att stanna där någon längre tid, utan började istället bygga upp en ny armé att invadera England med.

1016 var det således dags igen. Läget var gynnsamt. Ethelred hade hamnat i konflikt med sin egen son Edmund Järnsida hemma i England. Knut tog chansen och hade knappt anlänt till England förrän Ethelred dessutom blev allvarligt sjuk och tvingades förlita sig på sin son och ovän Edmund när det gällde försvaret av landet. Knut och hans danska soldater slog ihjäl engelsmän på löpande band och Edmund tvingades snart fly till London. När Ethelred så dog i april 1016 uppstod en situation där vissa i den engelska eliten ville se Knut som kung och andra Edmund. Knuts styrkor visade sig snart vara starkare. Edmunds egna bundsförvanter började vända sig emot honom. Lojalitet var en värdefull men skör tillgång under 1000-talet. Vissa tycks ha gjort en konst av att ständigt befinna sig på rätt sida om stridslyckan. Den mäktige engelske adelsmannen Eadric streona ska således ha bytt sida åtminstone tre gånger under denna ganska korta konflikt. Efter att Edmund Järnsida dött en våldsam död, möjligtvis genom att ha blivit skjuten underifrån med ett armborst när han satt på dass, blev Knut vald till kung över England.

Som tur var för engelsmännen visade sig Knut vara en ny typ av nordisk englandsresenär. Erövrare snarare än härjare, strävande efter permanent makt mer än tillfälliga vinster. Där tidigare vikingar kommit för att plundra vad som plundras kunde och sedan åkt hem med bytet tills det var dags för nästa räd, så lovade Knut ett slut på alla plundringståg från öster. Naturligtvis i utbyte mot den engelska kronan. Affären måste trots allt ha framstått som ganska lockande för många engelsmän. Efter de obligatoriska avrättningarna kanske allt kunde återgå till det normala igen. Dessutom rörde det sig ju den här gången om kristet folk, vilket engelsmännen troligtvis måste ha sett som en viss förbättring jämfört med tidigare hedniskt slödder (även om själva armén nog fortfarande kunde bestå av en hel del sådant). Liksom för att betona kontinuiteten med det gamla lät Knut hämta hem den avlidne Ethelreds hustru Emma från Normandie och gifte sig med henne (tidigare hustrun Aelfgifu hade uppenbarligen spelat ut sin roll och sattes åt sidan). Emma kom så småningom att få ett stort inflytande över det engelska hovet.

Knappt hade Knut fått den engelska kronan i sin hand förrän det rapporterades från Danmark att hans bror Harald hade dött. Han begav sig genast dit och lät sig bli utsedd till dansk kung. Knut hade dock fullt upp i England och sände några år senare sin då femårige son Hardeknut (med några lojala rådgivare som hjälp får man förmoda) till Danmark för att fungera som ledare där i hans egen frånvaro. Knuts nordiska grannar började nu snegla oroligt och avundsjukt på hans framgångar. År 1026 allierade sig delar av den danska makteliten med den norske kungen Olof Haraldsson (senare känd som Olof den helige, Norges nationalhelgon) och den svenske kungen Anund Jakob (son till Olof Skötkonung), och attackerade Knuts ställningar i Danmark. Knut gav sig raskt av med en flotta till sitt gamla hemland och tryckte tillbaka erövringsförsöket. Han ska sedan ha blockerat Öresund med sina skepp och på så sätt stängt in norrmännen och svenskarna i Östersjön. Ett klassiskt danskt fulknep. Anund Jakob åkte väl helt enkelt hem med sina män, men för norrmännen var situationen värre. De tvingades till sist ta den beryktade inlandsvägen till Norge, under begynnande vinter dessutom, och kan knappast ha varit i särskilt stridsdugligt skick när de så småningom kom tillbaka till sina hem. Knut tog tillfället i akt, förde sin flotta till Norge och satte sin allierade Håkon Eriksson på tronen. Håkon dog några månader senare, varpå Knut istället skickade dit sin tonårige Sven tillsammans med dennes mor och Knuts första fru Aelfgifu (och löste då också på samma gång en gissningsvis lite stel hustrusituation hemma i England).

Knut hade nu makten över England, Danmark och Norge. Varken någon engelsk eller skandinavisk kung hade någonsin tidigare härskat över ett så stort område. Hans rykte och status steg i Europa. Påsken 1027 reste Knut till Rom för att som ett av två vittnen medverka vid kröningen av den tyskromerske kejsaren Konrad II. Det var så klart en stor ära och säger något om vilket anseende den unge mannen som var född som nummer två hade uppnått. På hemmaplan rådde nu dessutom fred och stabilitet – hittills nästan okända fenomen i Knuts liv. Med detta följde ökat välstånd och de flesta verkade nu vara tillfreds med dansken på den engelska tronen.

Men vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen? Allt är förgänglighet och ett jagande efter vind.

Åtta år senare var Knut den store död.

*

Livet var jäktigt för kungarna på 1000-talet. Knappt hade man stuckit en knivspets i sin föregångares rygg, förrän man såg en annan sticka ut mellan de egna revbenen. När man betraktar den makabra karusellen av härskare som avlöser varandra är det lätt att få en stark känsla av meningslöshet, inte minst så här på tusen års avstånd, då dynastier och kungar alltmer framstår som enformiga räckor av namn och år, möjligtvis intressanta för kalenderbitare. Men säkert fanns känslan där redan på 1000-talet. Därav historien om tidvattnet.

Jag önskar att jag skulle kunna peka på något bestående i Knuts gärning. Att på så sätt kunna göra honom till något mer än en knappt skymtad, tusenårig skuggestalt med några imponerande landvinningar på sitt samvete. Och det är klart att, med tanke på hans stora betydelse i sin samtid, historien antagligen hade sett annorlunda ut utan honom. Men på vilket sätt är närapå hopplöst att spekulera i så här långt efteråt. Historiens möjliga förgreningar i sannolikhetens universum hinner på tusen år bli ett oöverskådligt virrvarr. I viss mån är det rena tillfälligheter som styr. Påfallande många i Knuts släkt dog plötsligt och i relativt ung ålder. Som vi sett gäller det både hans far Sven Tveskägg och brodern Harald. Själv kan han bara ha blivit runt 40 år.  Samma öde skulle drabba hans söner. Sonen Sven hade tvingats fly Norge till Danmark tillsammans med sin mor redan strax före Knuts död, då norrmännens missnöje efter några hårda år (om de nu orsakades av naturen eller av Sven och Aelfgifu) så småningom blivit för stort. Han dog 1034, ett år innan sin far. Knuts två andra söner – Harald (Aelfgifus andra son) och Hardeknut (son till Emma) – käbblade något år om makten, men eftersom Hardeknut hade fullt upp i Danmark tog så småningom Harald över efter sin far. Emma fördrevs från landet och Aelfgifu fick sin revansch. Lyckan (eller olyckan, beroende på från vems perspektiv man ser saken) blev dock kortvarig. Harald dog bara några år senare, 1040, och när även Hardeknut dog 1042 upplöstes hela konflikten av sig själv. 

Kanske hade Knut och hans familj någon form av ärftlig sjukdom. Den samtida beskrivningen av hur Hardeknut faller ihop i konvulsioner under en bröllopsfest tyder på någon form av stroke. Hur bestående Knuts gärningar hade blivit om medlemmarna i hans släkt fått leva längre kan vi inte veta. Kanske hade kulturen i såväl England som Danmark sett helt annorlunda ut. Som det blev nu föll det anglo-skandinaviska riket samman. Edvard Bekännaren ("the Confessor", en av Emmas söner med Ethelred) tog över makten efter Hardeknuts död. Länken till Skandinavien bröts. En anglo-skandinavisk elit fortsatte att göra avtryck i några decennier, men när vi kommer fram till 1066, ett av historiens mest berömda årtal då normanderna invaderade England, verkar den ha varit ett minne blott. Danska kungar å sin sida gjorde sporadiska försök att realisera sin upplevda rätt till landet i väster – samtliga misslyckades. Normandernas invasion blev bestående, nordbornas sveptes iväg av tidvattnet. Kanske var det Guds vilja.

90. Joachim "Jokke" Nielsen (1964-2000)

Han vaknar med ett ryck mitt i natten, med hjärtat i halsgropen och "noja langt inni tarmen". Svetten rinner i nacken. Tankarna mal och han försöker komma på vad det är han känner sig rädd för egentligen. "Jag føler meg som en forbryter som sakte og sikkert blir sirklet inn". Han konstaterar att han känner av det mesta som han stoppade i sig igår, "men har litt problemer med hvem och hvor och når". Madrassen bredvid honom är tom – varför en madrass, varför tom? Det är nånting att grubbla över, "men min hjerne er en langsom ting". Och så, i refrängen, visar sig försvarsmekanismen, hoppet som ska fungera som ångestdämpare: kanske var det bara en dröm. Låt oss hoppas på det. Det ringer på dörren och han rycker till, men det är bara "Goggen" (en vän?). Han kan andas ut. När vår protagonist äntligen kommer på spårvagnen känns det bättre, eftersom han slipper stå upp. Dessutom var det ju kanske bara en dröm ändå. Vad är det som han hoppas på ska vara en dröm? Möjligen något särskilt, som han själv inte riktigt minns vad det är, eller också hela skiten. Alltihopa. Det får vi inte veta.

Den som hört en bättre beskrivning av svår bakfylleångest räcker upp en hand.

Joachim "Jokke" Nielsen, låtskrivaren till "Eller var det en drøm", visste ett och annat om bakfyllor. Normalt sett ska man ju vara försiktig med att blanda ihop författare och berättarjag, det har ni alla hört på grundkurserna i litteraturvetenskap, men man får anstränga sig till det yttersta för att föreställa sig något annat än att Jokkes låtar utgår från honom själv. De handlar påfallande ofta om öl, och det var ingen hemlighet att den norska rockartisten själv gärna tog sig en bira eller sju. Faktum är att han uppträdde full regelbundet. Han framstod väl inte som helt nykter när han skulle ta emot priser på galor heller. Det kan frammana bilden av en stereotyp manlig rockartist, och det kanske han var på vissa sätt, men han var inte en bredbent machostjärna med flaskan i ena handen och en groupie i andra. Han var snarare en Charles Bukowski med gitarr, en skarp inifrån-skildrare av de utstötta, av förlorarna och alkoholisterna. 

De vardagsnära beskrivningarna, dekadensen och humorn som framkommer i "Eller var det en drøm" är typiska för Jokkes konstnärskap överlag. Det var ingredienser som fanns med redan från starten. 1982 bildade Jokke, en artonårig serietidningsnörd, bandet Jokke & Valentinerne i Oslo. Tre år senare gavs det ut en samlingskassett med nya norska band, där Jokkes band – ja, det var hans band; Jokke skrev nästan alla låtar, sjöng och spelade gitarr – var representerade med två låtar. En av dem var "Alt kan repareres" och den innehöll redan allt det som skulle bli typiskt för bandet: skramlig ljudbild, medryckande refränger och vardagsrealistiska betraktelser över det hårda livets bak(is)sidor. Men också dråpligheten och humorn. Jokke sjunger om hur jobbigt det är när man vaknar upp och mår dåligt över fylleslagsmålen man varit med om kvällen innan, men konstaterar hoppfullt, nästan jublande, att "alt kan repareres". Sen kommer sista versen, drypande av karaktäristisk självironi och svart humor:

Når jeg engang i min kiste ligger
På vei til graven med en sprukken lever og roser
Et følge i sort, woo-hoo

Da kan det hende at jeg blir for tung
At taket glepper og min, min kiste går i stykker
Jeg snur meg, jeg

For alt kan repareres
Alt kan repareres
Alt kan repareres

I "Hvis jeg var deg" tycker Jokke att den han hänger med borde bjuda honom på bärs och bli full tillsammans med honom. Han skojar om att du:et i låten kanske borde ge honom allt den äger också, det skulle väl lätta hjärtat? Det är rättframt, harmlöst, lite roligt så där. Men så får vi veta varför han så gärna vill dröja kvar där på puben:

For jeg orker ikke tanken på å gå ned til min seng
Ligge der i mørket og lytte til min by
En by som alle rømmer til, en kirkegård av drømmer
Og ingen veit helt hva dem vil, eller hvordan dem skal få det til

Vändningen är drastisk, men inte åt det dråpliga hållet den här gången, utan det sorgliga. Jokkes låtar handlar aldrig bara om bärs, utan alltid också om depression, skuld, hopp, vänskap, eller något annat. Hans låtskrivarkvaliteter, de musikaliska såväl som de textmässiga, gav inom bara några år hans band status som en av norsk rocks "fyra stora". De andra var deLillos, Raga Rockers och DumDum Boys. Jag har lyssnat ganska mycket på alla banden och kan utan att darra på manschetten utse Jokke & Valentinerne till tämligen överlägsna segrare i den interna kampen banden emellan. Det finns en sorts nakenhet och sårbarhet i uttrycket som de andra banden saknar. Även om själva musiken har sina stadiga rötter i punk och hardcore äger bandet ändå en stor originalitet. Jokkes personlighet och skickligt ihopsnickrade livsbetraktelser är avgörande för bandets unika karaktär.

Punk och hardcore, ja, men på 90-talet visade bandet också upp allt fler poppiga sidor. Ibland känns det nästan som om Jokke fått lyssna till någon sorts framtidsradio och bekantat sig med Göteborgsindie från 00-talet (tänk exempelvis Jonas Game). I studsiga "Ta meg med" har rent av reggaeinfluenser letat sig in. Bandet har vunnit erkännande och allt rullar på fint. Eller? Nej. I mitten av 90-talet skulle ett par avgörande förändringar inträffa i Jokkes liv. Dels en professionell, då Jokke & Valentinerne splittrades, dels en privat, då Jokke fastnade i heroinmissbruk.

Den första förändringen innebar att Jokke snart bildade ett nytt band tillsammans med några barndomsvänner (gitarristen och bassisten Peter Pogo följde med från Valentinerne). Det nya bandet, Jokke med Tourettes, hade kanske ett aningen mer polerat och vuxet sound, men mycket annat var sig likt. Jokke fortsatte att berätta små historier om stökiga liv, relationslängtan, vänskap, öl och klassåterträffar. Ett av flera underbara exempel är "Ut av byen", där de första två verserna återger ett bråk Jokke haft med en vän eller käresta. Varför är du alltid så dryg när du pratar med mig? Vad har jag gjort? Men visst, jag är ledsen för skiten jag hävde ur mig igår. Osv. Till slut slänger han ur sig att de kanske borde flytta till landet istället. Vi kan baka eget bröd! Ha en najs balkong och bara hålla alla jävlarna på långt avstånd. Men så tänker han ett varv till. Vad jobbigt det blir att skotta all snö ("fy faen") och alla jävla frön som måste sås ("fy faen") och så landar han i att det kanske är bäst att stanna i stan ändå. Vi har väl ändå blivit sams nu? Det är inte Bröderna Karamzov, men det enkla kan vara nog så svårt och låtarnas vardagligt konverserande stil fungerar utmärkt för låttextgenren.

Kanske var Jokke medveten om att hans låtar ofta hade slagsida åt det mörka hållet, för när han väl gör en peppig låt om kärlek är det som att han måste betona att den är ljus. I "Positiv kjærlighetssang" understryker han genast att det här är en positiv kärlekssång, som varken är bitter eller lång. Hela livet har han varit sarkastisk, "aldri et ekte smil", men så har han äntligen tänkt till, och kommit fram till att han är som andra: normal och jävla sentimental. Vad som följer är en vacker kärlekssång, klädd i jublande popdräkt. Sista versen är förbluffande rörande i all sin enkelhet. Ironin och sarkasmen är som bortblåst, helt i linje med vad första versen lovade oss:

Vi er gode venner
Vi er gode mer enn det
Mer enn gode venner
Kanskje vil du gifte deg med meg engang?

Men tvivlet och mörkret lämnade aldrig Joachim Nielsen. I "Verdiløse menn" riktar han sig till de värdelösa männen, en grupp han själv genast erkänner att han tillhör. De framgångsrika ber han snällt gå hem – den här sången är inte för dem. Jokke tycker att han och de andra värdelösa männen är för tråkiga, för ointressanta, de som alltid blir dumpade. Männen som aldrig kommer varken till himlen eller helvetet utan förblir i skärselden. Låten är sorglig att lyssna på, samtidigt som den tillhör artistens bästa alster. Det blir förstås än mer ledsamt när man beaktar hur det gick för Jokke själv. Den andra förändringen jag talade om tidigare, hans heroinmissbruk, hade han envetet försökt bekämpa genom att lägga in sig på flera rehabiliteringskliniker. Hans vänner trodde också att han tagit sig ur problematiken när de märkte att han fick tillbaka vikt på kroppen och färg om kinderna. Det var därför med extra stor bestörtning de vaknade upp till nyheten att deras vän hade dött i en heroinöverdos. Året var 2000 och Joachim Nielsen var 36 år gammal. 

Jag vet inte om kistan sprack när de bar honom till sista vilan, som han galghumoristiskt skaldade femton år tidigare. Jag vet inte om allt kan repareras. Men jag vet, kära Jokke, att du inte var en värdelös man. Du var Norges genom tiderna bästa rockartist. Hvis jeg var deg skulle jag vara otroligt stolt över det.

91. Anne Linnet (1953-)

Anne Linnets självbiografi heter Testamentet och kom ut 2012. I bokens början är det 70-tal och Linnet är fast i ett destruktivt förhållande med Holger Lauman, störig saxofonist i jazz-rockgruppen Tears. De bråkar, han slår. Det är ett förhållande som sakta löses upp, inte utan stormiga återföreningar. Linnet säger till sig själv att livet borde, ja måste vara någonting mer. Resten av boken blir på så vis en upptäcktsresa i vad detta "någonting mer" skulle kunna vara. Boken följer hennes livserfarenheter som ung mor, hennes spirituella intressen och ständiga strävan efter att förverkliga sig som musiker. 

Men framförallt är det en lysten kvinnlig blick läsaren möter.

Fyrtio sidor in på Testamentet förstår jag att det här inte är en vanlig självbiografi. Bandet Shit & Chanel ska repa för första gången och det tar, enligt Anne Linnet, en helvetes tid att få bas och trummor på plats. På väg upp till köket går bandmedlemmen Lis Sørensen före henne i trappan: "Hold kæft, hvor har hun en lækker røv." Jaja, men vad gör det, fortsätter Linnet, det har ju aldrig skadat någons gitarrspel, att ha en snygg röv. 

I ett annat avsnitt av boken jämför Linnet sig själv med Don Juan. Den senare älskade med över tusen kvinnor. Amatör! utbrister Linnet. Hon har älskat med långt fler, och då återstår dessutom att räkna alla män som har fallit för hennes kärlekskonster. Varenda en av kvinnorna har varit "smukke", underbara. De har (och nu återberättar jag ur boken) haft ett gudomligt ljus över sig, som om gudarna har givit dem en särskild förmåga att stråla. Ljuset har fångat Linnets uppmärksamhet och tänt hennes önskan att förena sig med det himmelska. Det är nämligen vad sexualakten är för Anne Linnet, en förening med gudarna. Gudarna är andra själar, andra kroppar. I en annan del av boken skriver Linnet om en trekant hon en gång hade tillsammans med sin lärare, musikkompositören Per Nörgård och en gemensam kvinnlig bekant. Linnet skildrar hur hon och kvinnan masserar och oljar in sig innan de går ner och "tilbyder denne gudindernes gyldne verden til guden". Nörgård har stängt sin flygel "og åpner indgangen til meningen med det jordiske liv, som er det Zeus, der nyder Afrodite og Venus". 

Ja herregud. Avsnittet ovan är till och med pinsamt på danska, och det säger en del. Men det Linnet gör i boken – och har gjort under hela sin karriär – är att skriva in sig i en tradition. Tove Ditlevsen, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Märta Tikkanen är bara några andra exempel på kvinnor som har skrivit öppet och ärligt om intimsfären. Som har återerövrat den kvinnliga blicken och den kvinnliga subjektiviteten. Det är, utan omsvep, oerhört befriande att ta del av. Skämskudden är visserligen framme ganska ofta när man läser Testamentet, men lika bra är det – man behöver den för att fläkta sig med.

Holger Lauman var en skit, men det var med hans band Tears som Anne Linnet tog sina första steg i musikbranschen. Hon gjorde ett par album med dem och på egen hand. Det är album som utmärks av trevlig och lite folkig jazz-pop. På Kvindesind (1977) tog hon sig an Tove Ditlevsens dikter, och tog därmed ett rejält kliv fram mot ett eget uttryckssätt. Kvindesind har ett tydligt narrativ: förälskelse, äktenskap, mannens otrohet och skilsmässa. Det var första gången Linnet sjöng på danska och Linnet, som samtidigt brottades med relationen till Holger Lauman, hittade i Ditlevsens dikter ord och teman som talade till henne. Samma självständighet som drev Linnet i privatlivet gjorde också att hon tog musikaliska risker. Musikscenen i Danmark på 70-talet var oerhört mansdominerat och bandet Shit & Chanel bildades redan 1973 som ett försök att skapa ett helkvinnligt rockband. Bandets största hit var "Smuk og Dejlig", där Linnet sjunger om hur svårt det är att hålla tassarna borta från den hon åtrår. Bandnamnet stötte dock snart på problem. Modeföretaget Chanel var inte helt sålda på att bli sammanblandade med ett danskt folkrockband och, tja, skit. Efter ett domstolsbeslut 1981 bytte bandet namn till Shit & Chalou. Nu spelade det inte så stor roll, eftersom bandet ändå splittrades året därpå. Linnet slutade emellertid inte samarbeta med andra kvinnor. Tillsammans med Sanne Salomonsen och Lis Sørensen hade hon 1980 bildat Anne Linnets Band, som gav ut ett par skivor med allt från softrock till mer dansanta grejer. Under hela 80-talet skördade Linnet enorma framgångar. Här vill jag framförallt lyfta fram Barndomens gade (1986), där hon återkom till Ditlevsens dikter, och Jeg er jo lige her (1988) med dunderhiten "Tusind Stykker", som Björn Afzelius skapade en svensk klassiker av, och "Kærlighedens Farer" och "Forårsdag", vars öppenhjärtiga texter om kärlek och svek etablerade Linnet som en av Danmarks bästa textförfattare. 

Men jag föredrar hennes svarta sida.

Anne Linnet hade under början av 80-talet börjat resa en del. Hon besökte New York och gick på vilda sexklubbar. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig hem in i bandet Marquis de Sade, som skilde sig musikaliskt från vad hon hade gett ut tidigare. Rytmen var hårdare och texterna hade tydliga sadomasochistiska influenser. "Glor på vinduer" och "Nattog" från deras självbetitlade första skiva osar av sex. I den tidigare låten sjunger Anne Linnet om vulkanen som väcks i hennes kropp varje gång hon börjar fantisera. Den är farlig för kropp och själ, men det finns faktiskt inget att göra åt saken, för "vulkaner spørg' jo ikk' om noget, vel?" Lustan bara väller fram. I den senare låten älskar hon på ett nattåg, till ljudet av metall mot metall, djupt i natten, där ingen kan säga vad man inte ska och inte bör göra. Anne Linnet visar sig här vara en äkta elev till Tove Ditlevsen. Ditlevsen tog nämligen avstånd från modernismens sakliga poesi, och såg ingen anledning att "bryta ut i sång om rostiga vattenrör, kloaker eller andra litet poetiska fenomen". På samma sätt ser Linnet ingen anledning att sjunga om nattågens egentligen smala och obekväma sovbritsar, som knappt gör mödan värd att man kryper ihop tätt intill varandra, och som gör att man av sömnbrist vaknar upp med huvudvärk av att tåget står still någonstans utanför Sundsvall. Nej, Linnets texter handlar om de stora sakerna i livet, om kärlek, svek och sex på tåg – och går rakt in i kroppen där det känns som bäst.

Uppföljaren Hvid magi med hiten "Venus" sålde ännu bättre. På "Hils din mor" skickar Linnet med sina älskarinnor ett pro-lesbiskt budskap: hälsa din mor att det är en tjej du är förälskad i och hälsa din far "At vi da ikke hele tiden er begravet i / Hinandens hår og lår". Linnet har aldrig varit intresserad av att bli accepterad genom att förneka den hon är. Efter ett par dåliga erfarenheter lämnade Linnet till slut den sadomasochistiska världen. Det är lätt att föreställa sig att även gungor och piskor blir tråkiga i slutändan. Hennes "svarta period" var över. Men hon provade på det. Hade kul. Och skrev om det. Utan att moralisera i efterhand eller vifta bort det som en omogen "fas".

När jag närmar mig slutet av Testamentet märker jag att jag börjar bli irriterad på den danska stjärnan. Linnet pratar om globalisering och kontaktskapande världen över (vakna upp i Köpenhamn, äta middag i London etc.) utan att i ett enda andetag fundera på om hennes ständiga resande är hållbart för jorden och klimatet. Dessutom undrar man som läsare i vilken mån Linnets självförverkligande har påverkat andra människor i hennes närhet. Det är tydligt att Linnet efter separationen med Holger Lauman började prioritera sig själv. Om man kallar det frigörande eller egoistiskt, ja det kanske har att göra med vem man är och vad man har för erfarenheter. Jag tycker att det är underhållande att läsa om när Linnet åker iväg på en spontan roadtrip bland Danmarks nakenstränder med en tillfällig flamma. Men har man erfarenheter av frånvarande föräldrar är det nog lättare att fundera på hur Linnets barn upplevde uppväxten. Jag säger verkligen inte att de blev nonchalerade, det vet jag ingenting om, men det är lätt att få det intrycket.

Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är tidsandan som talar genom Linnets livsval. Linnets generation drömde om att sova under bar himmel i Paris, eftersom de visste att det alltid fanns en backup plan om allt sket sig. Idag har drömmarna blivit mindre, som en trist konsekvens av att det som Linnets generation tog för givet (att det finns jobb, bostäder och framtid) inte längre är lika självklart. Nog blir jag ibland irriterad på Linnets sätt att vara, och visst förbannar jag världen som gör det så svårt att drömma större, men den kvardröjande känslan efter att ha läst Testamentet, som är lika tjock och omfångsrik som namnet antyder, är en gränslös beundran för Linnets mod och ärlighet. För det krävs en hel skopa av det för att göra det man har lust med. 

Även om detaljerna skiljer sig åt, tror jag att vi alla kan känna igen oss i Anne Linnets livssituation tidigt på 70-talet, innan hon tog klivet ut i världen. När hon plötsligt ställdes inför insikten: livet borde, ja måste vara någonting mer. 

92. Maija Isola (1927 - 2001)

Armi Ratia, Marimekkos grundare, var fjorton när hon år 1926 skrev i sin dagbok: "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken". Det visade sig vara ett profetiskt citat, för det är precis vad den samlade finländska formgivningen ville återskänka folket efter det andra världskriget: framtidstro, drömmar och skönhet. Med Alvar Aalto i spetsen hade finländsk arkitektur och formgivning spelat en viktig roll redan under den modernistiska rörelsen på 30-talet. Efter kriget tog utvecklingen fart på nytt och en hel rad unga finländska formgivare gjorde sig ett namn: Kaj Franck, Timo Sarpaneva, Tapio Wirkkala. Alla var de oerhört duktiga. Alla var de män. Samma sak gällde alla stora textil- och klädesföretag. De leddes av män. Med ett enda lysande undantag. 

Marimekko var också en produkt av kriget. Armi Ratia föddes i norra Karelen, som en av två flickor i en syskonskara av fem. De tre bröderna dog i strider mot ryssarna. Och Ratia tvingades fly Karelen efter Sovjetunionens angrepp. 1951 grundade hon textil- och klädesföretaget Marimekko. Det tog lång tid för Marimekko att bli en del av historien om finsk efterkrigsdesign. För Marimekko stack ut. Det var inte som andra modeföretag. Företaget var helt privatägt och tog inte emot någon extern finansiering. Men viktigare var att en kvinna stod i centrum. 

Armi Ratia

Armi Ratia var en imponerande person. Finland har haft sina företagsledare och entreprenörer. Jag tänker på ett par Nokialedare och – ja varför inte – Karl Fazer som grundade konfektyrföretaget Fazer. Men frågan är om inte Ratia var snäppet eller ett par snäpp vassare. Mitt omdöme baserar sig inte bara på hur populärt Marimekko har blivit. Efter att Jackie Kennedy syntes i en Marimekki-klänning vid slutet av 50-talet tog den internationella försäljningen fart. Efter Ratias död 1979 inleddes visserligen en nedgångsperiod, men Marimekkos mönster kom i modet igen vid millennieskiftet. Idag är företaget större och mer populärt än någonsin. Till den grad att märket har blivit synonymt med det moderna och framåtblickande Finland. En tacksam dragkrok för politiker att haka upp sig på, och för kommersiella krafter att exploatera. Marimekkos mönster syns på såväl pennskrin och tekoppar som luftballonger och flygplan.

Nej, mitt omdöme har med personen Armi Ratia att göra. När jag ser fotografier av henne får jag intryck av en person som får saker och ting gjorda. En naturkraft. När Marimekko stod på sin höjd envisades hon med att påstå att hon var den "sämst klädda kvinnan i Helsinki". Hon försökte ödmjukt distansera sig från bilden av en internationell trendsättare. Samtidigt lyckades hon med Marimekko skapa en fristad för kreativa kvinnliga formgivare, där friheten att experimentera var stor. På Marimekko får man göra vad man vill, var den allmänna meningen bland finska formgivare.

Amfora (1949)

Ratia var själv utbildad formgivare, men hennes skicklighet låg främst i att hitta talanger. 1949 fick Ratia syn på mönstret Amfora, av den då tjugotvååriga Maija Isola. Henne ska vi ha, tänkte Ratia. Samarbetet mellan Isola och Marimekko varade i över 38 år. Under den tiden skapade Isola hela 533 olika mönster. Stundtals var relationen mellan Ratia och Isola stormig. En schism ledde till att Isola 1961 flyttade till en egen studio. Men relationen var också produktiv. Ratia var tidig med att förorda geometriska mönster, i en tid när de flesta höll på med blommor. Som en reaktion på Ratias uttalande att hon "hatade blommönster" skapade Isola 1964 Unikko, som är så mycket blommönster ett mönster bara kan bli: rosa och röda vallmoblommor mot en vit bakgrund. Resten av historien är välkänd: Unikko kom att bli Marimekkos mest kända mönster. Ja, en symbol för allt företaget ville vara. 

Unikko (1964)

Att vi valde Isola över Ratia är inte alldeles självklart. Kanske är det alltför lätt att välja det kreativa geniet framför den som skapar förutsättningarna, målskytten framför tränaren som lägger upp taktiken. Å andra sidan är det Isolas mönster som alla älskar och kommer ihåg. 

De är ju så rasande bra. 

Isolas verk brukar delas upp i olika serier, som knyts samman av ett övergripande tema eller idé. En av de tidigaste är Luonto (1957), som består av tjugofyra mönster. Serien inspirerades av konsten att pressa växter. Isola målade inte mönstren, utan tog enskilda växter och exponerade dem mot en vit bakgrund. Sedan användes exponeringen för att tillverka silkscreentryck. Tillvägagångssättet var banbrytande. Resultatet är tja, helt okej. Det är talande för min smak att de mönster från den här serien som jag tycker är bäst är de där Isola har gjort något ytterligare. Där naturen inte bara har gjort ett naket avtryck. Mönster som Humiseva gör ett obehagligt intryck på mig. Det är naturligtvis bara en inbillning, men jag får känslan av att det fortsätter att växa när jag tittar bort. För mycket vindlande och myllrande. För mycket natur. I den mer balanserade Auringonkukka däremot har solrosorna stiliserats och förstorats.

Humiseva (1957)

Efter Luonto följde Ornamentti (1959) och Barokki (1962). Isola reste flitigt och serien Ornamentti är inspirerad av slovakisk folkkonst och Barokki av annan europeisk folkkonst. Marimekkis formgivning befann sig i en ständigt spänning mellan det traditionella och det samtida. I de här två serierna ligger tyngdpunkten på det första benet, snarare än det andra. Isola ville vid den här tidpunkten ta avstånd från den avskalade skandinaviska formgivningen. Vissa mönster i Ornamentti och Barokki tycker jag är spännande och häftiga, andra är åtminstone i mina ögon tunga och överbelastade.

Joonas (1961) däremot pekar fram emot Isolas bästa verk. Isola jobbade helst sittande på golvet, och det är i den ställningen hon oftast syns på fotografier. På knä eller i skräddarställning, mitt uppe i den skapande aktiviteten. Som vilken amerikansk abstrakt expressionist som helst. Det är inte för att bevisa textilkonstens värde jag jämför med målarkonsten, även om textilkonst, av vissa, orättvist har behandlats som en andra gradens konstart. Isola höll även på med oljemåleri och till hennes inspirationskällor hörde såväl Matisse, Picasso och Chagall, som amerikanska expressionister och popkonstnärer. Men vid skapandet av Joonas stod hon upp. Med penseln i handen och till ackompanjemang av musik skapade hon lekfulla asymmetriska mönster, inspirerade av vatten och ljus. De dansades fram.

Joonas (1961)

Melooni (1963)

Serien Arkkitehti (som skapades vid mitten av 60-talet) innehåller Isolas bästa verk. Bakgrundshistorien till Unikko har jag redan redogjort för, men det är värt att påminna sig om hur radikalt mönstret var. Det här var 1964, innan Flower Power, innan Carnaby Street i London och Haight-Ashbury i San Francisco fylldes av blommotiv. Unikko skapades för tusan samma år som Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte runt i USA med sin färgglada buss. Man ska leva i sin egen tid och lite före den, som Isola själv uttryckte saken. Men det är inte bara Unikko som är värd att lyfta fram från Arkkitehti. I serien lyckades Isola förena det geometriska med det organiska, det rigida med det dansanta. Mönster som Kaivo, Paprika, Albatrossi och Melooni är ikoniskt självklara och uppenbarligen gjorda av en formgivare med stort självförtroende. 

I andra mönster är inspirationen från omvärlden tydlig. Jag tänker på de Beatlesinspirerade Lovelovelove och Mansikkavuoret. Omvärlden gör sig även påmind i serien Avaruus (1969). Här är det månlandningen som är en tydlig inspiration. Jag är personligen väldigt förtjust i den här serien, med planeter och stjärnor mot en oändlig rymd. Isolas verk från 60-talet är djärva, lekfulla och framåtblickande, och jag känner ett visst vemod över att stora delar av kulturen de senaste årtiondena har fastnat i pastischer och ironi. Det är lätt att känna saknad över en tid när en ny serie mönster från ett finskt klädesföretag hälsades som en betydande händelse som gav upphov till bedömningar och diskussioner.

Mansikkavuoret (1969) eller Strawberry Fields?

Jag har i den här texten hållit mig till Isolas viktigaste serier och mönster. Marimekko som stilbildande företag peakade på 60-talet, men Isolas kreativitet sinade inte för det. Hon fortsatte att skapa mönster efter mönster. Isola började med tiden samarbeta med sin dotter Kristina och 1987 slutade hon på Marimekko för att koncentrera sig på måleri. Det är fint att Marimekko på nytt blev populärt vid slutet av 90-talet. Och att Isola fick uppleva det. Hon gick bort 2001.

Det finns andra formgivare knutna till Marimekko som är värda er uppmärksamhet. Vuokko Nurmesniemi och Annika Rimala bland andra. Men sammantaget är det nog inte en överdrift att säga att det är Isolas verk som bäst motsvarar Armi Ratias snart hundra år gamla dagboksanteckning. "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken".

Nu får ni ursäkta. Jag har några pennskrin och tekoppar att beställa hem.

93. Ivar Aasen (1813-1896)

En klassisk skämtteckning från 1919 visar en hop norrmän i färd med att puckla på varandra. Män och kvinnor har gevär, sopborstar och paraplyer i högsta hugg. Till och med ett par hundar är involverade i bråket. Vad som ser ut att vara en besökande bolsjevik riktar en nyfiken fråga till en man med ett gevär i armarna: "Nå, hvor langt er dere kommet med revolusjonen her i Norge?" Mannen ser sig om och svarar: "Foreløbig slåss vi om hvordan den staves." Norrmän är inget folk som skyggar för konflikter – det vet alla som har tillbringat en längre tid i landet –  men det alla norrmän gemensamt kan enas om, är att språkstriden går före allt annat. Andra frågor får faktiskt vänta ett tag, innan man har bråkat färdigt om hur man ska formulera dem. 

Vad allt bottnar i är språkstriden mellan bokmål och nynorska (nynorsk), en konflikt som går tillbaka till mitten av 1800-talet och som stundtals har varit hätsk. Det är den fortfarande i vissa läger. Många norrmän avskyr nynorsk för att de tvingas lära sig det i skolan, och en Facebook-grupp för avskaffandet av språket har samlat hundratusentals. Andra norrmän skriver medvetet på nynorsk för att de anser det vara det mest genuina norska skriftspråket. Framförallt är det företrädare för olika språkförbund som bråkar. Striderna gäller bland annat den norska språkpolitiken som kostar flera hundratals miljoner kronor varje år, och kravet att NRK (Norges motsvarighet till SVT) ska använda nynorsk i 25 procent av sina program.

Man behöver inte vara bolsjevik för att bli förvånad över bitterheten i dessa strider. När man betraktar den norska språkstriden utifrån är det med en lätt overklighetskänsla. Hur kan nynorskan väcka så mycket ont blod? Hur kan människor engagera sig så mycket i om man ska stava landet "Norge" eller "Noreg". Och – beroende på ens perspektiv – vem ska man skylla på eller höja till skyarna för att det har blivit så här?

Det här med skriftspråk har aldrig varit helt okomplicerat. De tidigaste skriftspråken (till exempel kilskrift) infördes inte för att människor skulle få uttrycka sig hur som helst, utan för att hålla koll på människor och hur mycket de ägde. Skriftspråken underlättade handel och skatteindrivning och var tätt sammanbundna med den tidens styre och samhällsform. Men varje stor uppfinning kan användas på mer än ett sätt. Snart började människor använda samma skriftspråk för att skriva ner upplevelser och berättelser. Och i förlängningen är det skriftspråket vi har att tacka för såväl Gilgamesh, Hjalmar Söderberg som vad nu än det här kan kallas. Varje nytt språk öppnar upp nya möjliga sätt att beskriva eller skildra vår gemensamma mänskliga tillvaro. Det är därför det är så tragiskt när språk, muntliga eller skriftliga, glöms bort eller dör. 

Som ni säkert inser var vi i Norden väldigt sena på bollen. Det första skriftspråket i Norden var urnordiska, och det är nästan helt obegripligt för en modern läsare. Inskriptionerna på Gallehushornen som hittades i Danmark på 1600-talet och som härstammar från 400-talet lyder så här:

Ek HlevagastiR holtijaR horna tawido
Eg/jeg/jag Legjest holtingen gjorde hornet

Vi känner igen "eg", "gjorde" och "horn". De övriga orden är höljda i dunkel, men vi kan ändå utläsa att en man vid namn HlevagastiR vill säga att det var han och inte någon annan som färdigställde hornen. Århundraden efter 400-talet präglades av pest, nödår och krig. Språket förändrade sig radikalt. Om HlevagastiR – uppenbarligen en man stolt över sin hantverksskicklighet – några århundraden senare ville förmedla samma sak, så hade hans inskriptioner sett helt annorlunda ut. 

Gallehushornen.

Med kristendomen kom de latinska bokstäverna, och det skriftspråk som började skrivas på 1000-talet kallas omväxlande för runsvenska, fornisländska, gammelnorsk – eller det mer neutrala norrönska. Norrmännen förde med sig norrönska till Island och alla de isländska sagorna är skrivna på språket. (Norrönska finns bevarat i isländska, vilket gör att dagens islänningar kan läsa de gamla sagorna i original.) På 1200-talet var Norge ett stort och mäktigt rike. Sedan inleddes en nedgångsperiod och från cirka 1400 till 1814 var landet i en (enligt vissa förnedrande) politisk union med Danmark. Under hela den tiden var danska det rådande skriftspråket i landet. Norska dialekter fanns naturligtvis i överflöd, men varje text (oavsett om det handlade om rättsdokument eller blödande kärleksdikter) författades på danska. Det är förhållanden som höll i sig länge. Islänningen Halldór Laxness, som föddes tidigt på 1900-talet, påstod att han lärde sig danska av att läsa Henrik Ibsen. De flesta norska författare, även under den så kallade norska guldåldern, skrev på ett språk som i stora drag såg precis ut som danska!

Under de första decennierna av 1800-talet blåste nationalismens vindar över Europa. Norge fick visserligen en egen konstitution 1814 men tvingades in i en (enligt vissa ännu mer förnedrande) politisk union med Sverige. Men hur markerar man självständighet gentemot en övermakt? Jo, delvis genom att ta makt över språket. På 1840-talet var frågan oerhört central och brännande: skulle man försöka förändra danskan så att den bättre anpassades efter norska förhållanden, eller skulle man hitta på ett eget skriftspråk? Författaren och den kulturella landsfadern Henrik Wergeland var en av dem som menade att danskan borde "förnorskas". Det skedde också. Arbetet med att "förnorska" danskan i Norge kan framförallt knytas till Knud Knudsen, "bokmålets fader". Den andra sidan i debatten, med historikern P.A. Munch i spetsen, menade däremot att danska ska förbli danska och att man borde skapa ett norskt skriftspråk baserat på norska dialekter och norrönska. Många var kallade, men få var utvalda, som det heter, och det blev upp till en lantbrukarson från gården Åsen i Hovdebygda att skapa det första helt norska skriftspråket.

Ivar Aasen var 28 när han 1841 företog sig sin första längre resa, till Bergen på den norska västkusten. Med sig hade han sina språkarbeten och dessutom – som en duktig liten skolpojke – 509 växter ordnade efter Linnés sexualsystem. Redan några år tidigare hade han i texten "Om vort Skriftsprog" formulerat idén om ett "huvudspråk" som inte skulle vara baserat på en enda dialekt, utan på hela landets dialekter. Resan till Bergen blev den utlösande faktorn i Aasens karriär som språkforskare. Han kom i kontakt med rätt personer (som blev imponerade av den självlärde unge mannen) och ansökte om ett resestipendium, som till slut beviljades. Sagt och gjort, han tog sin lusekofta och en ränsel och begav sig iväg. Under åren 1843 till -47 var han nästan konstant på resande fot och lyssnade på olika norska dialekter. Han skrev ner ord, uttryck och ordspråk. Han koncentrerade sig på Vestlandet, där han räknade med att hitta de bästa (det vill säga, minst danskpåverkade) dialekterna. 

Den traditionella bilden av Aasen är att han var en folkskygg särling som högst motvilligt pratade med folk. Det är en bild som okritiskt har levt kvar i litteraturhistorien och senare forskare har velat lyfta fram Aasen som en handlingskraftig man med ett visionärt projekt. Men det är över huvud taget inte lätt att komma Aasen nära. Han förde en omfattande dagbok, men enligt dem som har läst den innehåller den mest torra beskrivningar av vädret och personer han har träffat. Mitt främsta intryck av Aasen är att han var en väldigt ordentlig människa, som inte lämnade mycket utrymme för tillfälligheter. Ni vet, en av dem som håller sig till receptets enda vitlöksklyfta – och är nöjd med det. Allt tyder på att Aasen också var en ytterst ensam människa. Han letade efter en hustru, men förblev ogift trots upprepade raggningsförsök. 1856 skriver Aasen att han har pratat mycket med "damer" och diktat allvarliga verser till dem. Men han tog sig, trots verserna och sin burriga skepparkrans, aldrig så långt som till first base: "Jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang." Ja, vad ska man säga? Inte ens geniala språkforskare hittar alltid kärleken. 

1847 slog sig Aasen ner i Oslo med allt sitt material från resorna och började skriva. 1848 publicerades Det norsk Folkesprogs Grammatik och två år senare Ordbog over det norske Folkesprog. P.A. Munch menade att det var storverk som hela Norge borde vara stolta över. Nu hade Aasen lanserat ett eget språk, landsmålet, ett alternativ till dansk-norskan som var det dominerande skriftspråket i Norge. Landsmålet (som vi idag kallar nynorsk) möttes i början av entusiasm, böckerna sålde bra och den kända författaren Bjørnstjerne Bjørnson satte ner foten genom att säga att han numera skulle skriva på det nya språket. Men det dröjde inte länge innan hyllningskören tystnade. Den känsliga överklassen var orolig över att en övergång till ett språk som baserades på bönders dialekter skulle innebära en kulturell utarmning. Aasen fick ägna mer och mer tid åt att försvara landsmålet, som dessutom visade sig vara krångligt och otympligt att använda. 

Hur gick det sedan? För att göra en lång historia (med otaliga stavningsreformer) kort: bägge språken vann. Bokmål fortsatte att vara den mest populära formen, men nynorsk etablerade sig i områdena runt Vestlandet. Striden mellan bokmål och nynorsk har rasat sedan dess och rasar fortfarande. Eftersom nynorsk främst användes på landsbygden fick striden en prägel av konflikten mellan stad och land. Fram till början på 2000-talet försökte den norska staten medvetet föra samman de bägge språken till ett. Men samnorskan blev ett misslyckande och idag har Norge två skriftspråk som det är fritt att välja mellan. De är likställda i skolorna och all myndighetsinformation ska tillhandahållas på bägge språken. Här hittar vi nog förklaringen till det bittra motståndet till nynorsk. Visst, det kostar staten mycket pengar att bekosta satsningar på nynorskan. Men senast jag kollade var Norges oljefond fortfarande världens största. Nej, förklaringen har nog snarare att göra med att språket har pådyvlats många norrmän uppifrån, trots att det är så få (runt 10 procent) som faktiskt använder det. Precis som i det gamla Mesopotamien är dagens språkpolitik i Norge fortfarande tätt sammankopplat med det politiska styret och samhällsformen. Ett slags maktutövning helt enkelt, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att rädda och bevara ett språk. Motståndet mot nynorsk går alltså till viss del att förstå, även om man förmodligen måste ha tragglat sig igenom biologi eller samhällskunskap på två språk i skolan för att verkligen känna oviljan i kroppen. Samtidigt innebär närvaron av nynorskan en rikedom, som kanske inte märks förrän den är borta. Vad man än tycker om de hundratals miljonerna till språksatsningar eller NRK:s programutbud, går det inte att komma runt att språket öppnade upp för nya och helt andra sätt att beskriva, skildra och berätta. 

Nynorskan har sina Gilgamesh.

Det kan komma som en överraskning, men Aasen använde själv aldrig det nyuppfunna språket. Hans språkvetenskapliga böcker, dagböcker och verser skrevs alltså på tidens dansk-norska. Det blev alltså upp till författare som Arne Garborg, Tarjei Vesaas och Olav H. Hauge att plocka upp där Aasen hade avslutat och få nynorskan att leva upp. Mästerverk som diktcykeln Haugtussa (1895) och romanen Fuglane (1957) gör sig särskilt bra i nynorsk språkdräkt. Och så här lyder "Når hausten kjem" ur Hauges diktsamling Dropar i austavind från 1966: 

Når hausten kjem,
når kulden kjem
og kveldane vert myrke,
sit eg ved elden
og hullar min song -
held liv i kvida,
manar fram solminne.

I jämförelsen mellan Hauges dikt och Aasens klagande "jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang" blir några saker tydliga. Notera danskans blöta "smage" och "meget", i jämförelse med nynorskans flitiga användning av "k", en bokstav som stupar vertikalt, likt de norska bergväggarna. Hauges dikt handlar om en person som om hösten nynnar fram soliga minnen. Dikten går att översätta till andra språk utan att det sakliga innehållet går förlorat. Men någonting följer inte riktigt med i översättningen. De nordiska språken är inte likvärdiga, i den meningen att allting går att uttrycka lika bra på de olika språken. Det korthuggna "når hausten kjem" är betydligt bättre än bokmålets "når høsten kommer" och svenskans "när hösten kommer". Samma sak gäller för "sit" istället för "sitter" och "held" istället för "håller". Nynorsk är ett språk som går rakt på sak och – i den mån poesi är detsamma förtätad betydelse – ett språk för poesi och allvarliga verser.

Ivar Aasen är naturligtvis inte i behov av kärleksråd. I nuläget alltså – han är sedan länge död och begraven. Men om jag hade fått viska några ord i örat på en både imponerande och en aning ömkansvärd språkforskare på 1800-talet, så vet jag vilket råd jag hade gett: prova att ragga på nynorsk istället!

94. Linus Torvalds (1969-)

År 1999 sammanställde den amerikanska tidskriften Time en lista över 1900-talets viktigaste personer. Albert Einstein kom etta, tätt följd av Mahatma Gandhi och Franklin D. Roosevelt. I samma veva anordnades också en omröstning där det var fritt fram för tidskriftens läsare att själva rösta fram vem som var århundratets viktigaste – och här på sjuttonde plats, strax efter Winston Churchill, strax före Nelson Mandela, dyker en finlandssvensk vid namn Linus upp. Vad sjutton gör han där?

Linus Torvalds är ingen politisk ledare eller banbrytande vetenskapsman. Hans främsta drivkraft har inte varit ideologier eller visioner, inte ens makt eller pengar. Det har gjorts många och långa försök att förklara varför personer som Churchill och Mandela gjorde som de gjorde. Få av dem går ut på att det bara var för att det var kul. Just for fun är dock titeln på den bok från 2001 där Linus Torvalds tillsammans med journalisten David Diamond berättar om sitt liv. I boken menar Torvalds att det i grund och botten är just det allt handlar om: han har gjort det han tyckte var roligt. Förändra världen är en bisak i sammanhanget.

Men förändra världen har han gjort. Linus Torvalds är skaparen av operativsystemkärnan Linux. Eftersom relativt sett få persondatorer använder Linux som operativsystem har jag (som egentligen inte vet någonting om sådant här, det kan vara lika bra att säga direkt) länge trott att det mest var något för entusiaster. Jag visste inte att Linux utgör basen för Android och därmed är det av alla operativsystem som är installerat på flest antal enheter. Dessutom är systemet det överlägset mest använda för webbservrar och superdatorer. Bilar, tv-apparater, tv-spelskonsoler, smartklockor … en otrolig mängd teknologi vi har omkring oss bygger på Linux. Min smartphone som jag skriver de här orden på – Linux. Webbservrarna som gör att vi kan publicera vår lista – Linux. Linus Torvalds fingeravtryck finns överallt i vår vardag och är djupt inbäddade i hela vårt informationssamhälles blodomlopp, skelett, nervsystem eller vilken fysiologisk liknelse man nu vill dra till med. Linux dyker för fan till och med upp på mitt jobb nu för tiden. (Jag blev arkivarie för att jag tyckte det verkade trevligt att hålla på med gamla papper. Nu måste jag sätta mig in i open source-lösningar för e-arkiv. Livet är grymt.)

Pingvinen Tux är Linux maskot

Uöver detta finns också en annan, minst lika fascinerande aspekt av Linux, nämligen den roll Linus Torvalds operativsystemkärna, och de system som bygger på den, har spelat i rörelsen för öppen källkod. 1984 startade amerikanen Richard Stallman GNU-projektet med målet att utveckla ett komplett och helt fritt operativsystem. (Stallman och hans anhängare talade dock om ”fri programvara” snarare än ”öppen källkod”.) Som en del av projektet tog Stallman också fram ett ”Free Software”-manifest och en licens – GNU General Public License (ofta förkortad GNU GPL) – som innebar att det skulle stå fritt för vem som helst att se, ändra och förbättra källkoden till alla program som använde sig av licensen, med den enda restriktionen att samma frihet sedan i sin tur måste ges till den som använder det ändrade programmet. Stallmans syften var till stor del moraliska och politiska. Proprietär programvara (såsom den från Microsoft, företaget som kom att bli den stora boven i dramat för anhängare av fri programvara) är fel eftersom den begränsar användarnas frihet, kontroll och möjlighet att samarbeta. 

GNU-projektet producerade ett stort antal program, men en pusselbit för ett komplett operativsystem saknades länge – operativsystemkärnan, den innersta delen av ett operativsystem som kommunicerar med hårdvaran och sköter de mest grundläggande processerna. Linux blev den sista byggstenen som behövdes för att kunna bygga fullt fungerande operativsystem under GNU GPL-licensen, dvs. system vars alla beståndsdelar är fria att använda sig av och utveckla vidare. Dessa system (som ofta, lite felaktigt kanske, kallas kort och gott "Linux") har som vi sett blivit oerhört populära och använda, och tack vare den öppna källkoden kan de ständigt förbättras av programmerare världen runt – utvecklandet av Linux har kallats för världens största samarbetsprojekt.

Richard Stallman och Linus Torvalds brukar ses som två motpoler inom rörelsen för öppen källkod och fri programvara – den förre driven av ett moraliskt engagemang för datoranvändares frihet och kontroll; den sistnämnde mer fokuserad på den praktiska sidan av saken (öppen källkod är helt enkelt ett smart sätt att utveckla program). Stallman är en visionär i helskägg (”free software-världens gud” som Torvalds kallat honom”), Torvalds en vanlig kille som gillar att skriva kod. Kanske man kan säga.

Visionär i helskägg

Vanlig kille

Kanske är Linus Torvalds apolitiska hållning en reaktion på den miljö han växte upp i. Som Torvalds själv säger apropå första gången han hörde Richard Stallman tala: ”Jag var intresserad av teknologin, inte politiken – politik var något jag hade fått tillräckligt av hemma.” Låt oss alltså för ett ögonblick skifta fokus till ett område som känns betydligt mera hemmaplan för mig – finlandssvensk släktkuriosa. Linus farfar var Ole Torvalds, en hyfsat uppburen poet, journalist och översättare som dyker upp titt som tätt när man (som jag gjort de senaste ett och ett halvt åren) ägnar tid åt att läsa in sig på finländsk litteratur. Pappa Nils å sin sida är journalist och politiker, sedermera europaparlamentariker och (så sent som 2018) presidentvalskandidat för Svenska folkpartiet. Under Linus barndom var Nils Torvalds emellertid en känd kommunist och det hände att sonen blev retad, ja till och med att föräldrar förbjöd sina barn att leka med honom, på grund av faderns politiska åsikter. Nils Torvalds har själv sagt att Linus därför senare ansträngde sig för att distansera sig från den vänsterretorik han växte upp med.

Linus Torvalds skulle som vi sett hamna i radikalernas famn ändå, men det skedde via en flykt till teknologin. Intresset för datorer kom från morfar som var professor i statistik vid Helsingfors universitet. Tack vare honom hade den unge Torvalds tillgång till dator redan som tolvåring tidigt 80-tal, en tid då datorer var något obekant för de flesta barn. Medan andra grabbar spelade fotboll började Linus programmera. Linux började som ett hobbyprojekt i början av 90-talet, i ett litet rum hemma hos mamma, för att Torvalds ville lära sig mer om hur ett operativsystem fungerade.

Det hela passar fint in i berättelsen om nördens revansch i IT-samhället. En vanlig kille (har det oftast varit) i glasögon som från kammaren leker sig fram till rikedomen och berömmelsen. Det hör på något sätt till storyn att IT-pionjären under uppväxten ska vara ful och sakna social talang – vilket också är det första Linus Torvalds konstaterar om sig själv i inledningen till Just for fun. Resan från tönt till stormrik IT-legend är en vår tids dominerande askunge-historier. Till dess charm hör så klart att flera av de egenskaper som ligger till grund för framgången är just sådana som traditionellt betraktas som något negativt – instängdhet, stillasittande, brist på fysisk kontakt med andra människor.

Själv känner jag mig verkligen ute på hal is när jag skriver om det här. Att vara ful och sakna social talang kan jag relatera till. Att skriva kod till operativsystemkärnor? Nä. Inte ens när jag skrivit om klassisk musik har jag känt mig så hjälplös. Jag är en av förmodligen ganska många människor för vilken modern teknik är en självklarhet, men som inte har en aning om hur det hela egentligen fungerar. Denna grundläggande handfallenhet inför en stor del av den värld jag verkar i ger upphov till en ångest av närmast existentiell karaktär. Ett uttryck för detta är det besinningslösa, irrationella raseri som drabbar mig och många andra vid datorstrul – men också den gnagande otillfredsställelsen över att när allt väl fungerar så har man ingen aning om varför. Det hela upplevs nästan gammaltestamentligt, med informationstekniken som en nyckfull gud som kan ge och ta nåd utan förvarning; och jag i rollen som Job vid tangentbordet.

På motsvarande sätt tänker jag mig att den som faktiskt förstår kan få en euforisk känsla av makt och självförtroende – en känsla jag tycker lyser igenom hos Linus Torvalds. Som när han i sin ungdom sitter och kodar och upptäcker ett programfel med följande enkla resonemang: ”Min kod är alltid felfri. Därför visste jag att felet måste finnas någon annanstans.” Eller när han apropå Bill Gates (de mer radikala öppen källkods-förespråkarnas stora nemesis) kan uttrycka sig på följande sätt: ”Jag är totalt ointresserad av det han är bäst i världen på. Och han är inte intresserad av det som jag kanske är bäst i världen på. Jag skulle inte kunna ge honom råd i affärer och han skulle inte kunna ge mig tekniska råd.”

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte vet vad Linux gör eller hur det funkar. Linus Torvalds talar i sin bok om att operativsystem kan vara "starka, rena och vackra" – jag vet inte vad det betyder. Men att Linux finns där och spelar en stor roll i våra liv, det förstår jag. Och vem kan inte se det vackra i att skapa något tillsammans? (Framför allt på ett område där det faktiskt verkar funka.)

Om det är rätt eller fel att Linus Torvalds kom så högt på den där Times-listan får någon annan avgöra. Vissa kanske hellre hade sett Richard Stallman – ideologen och visionären i helskägg – på Torvalds placering. Men ibland blir det inte dem vi tänkt oss som står för de största omvälvningarna. Nu råkade det bli den där finlandssvenske nörden i glasögon med programmering som hobby.

Ibland sker väl revolutioner helt enkelt bara för att det är kul.

95. Jan Garbarek (1947-)

Kanske var det för att den var stor och imponerande och att jag hoppades att den skulle göra intryck på tjejer. Kanske fascinerades jag av dess ormlika, glänsande styvhet. Det kan också ha varit så enkelt att jag gillade tanken på att sätta munnen till och fingra på dess olika delar. Ja, jag kan nu inte riktigt minnas anledningen, men av någon orsak ville i alla fall nioåriga Martin börja spela saxofon. Karriären var kort och innehöll endast medelmåttiga framgångar: knappt passabla versioner av Pippi Långstrump-melodin i lärare Krakowskis rum. Men den unge Martin ville inte ta någon skit, och eftersom Krakowski ibland skällde ut mig för att jag bet på naglarna så fick jag nog efter bara ett år. (Jag tyckte också att det var jobbigt att bära på saxofonen till och från skolan varje onsdag.)

Sedan föll saxofonen i glömska. Tonårs-Martin upplevde den nog mest som ett fläskigt, bredbent och/eller sentimentalt inslag i musik. Jag suckade när rockmusiker skulle "krydda" sina låtar med ett saxofonsolo och jag ryste av obehag när jag såg Kenny G, med håret svävande i vinden, stå på någon sandstrand och smeta sig igenom ännu en melodi. Det dröjde emellertid inte länge förrän jag upptäckte jazzen och fascinerades av coola och experimentella giganter som John Coltrane, Rahsaan Roland Kirk och Albert Ayler. Saxofonen och jazzen. Nu var de båda häftiga igen.

Jan Garbarek, Norges internationellt största jazzartist och sazofonspelare, vars genombrott kom på 70-talet, hade med det sagt inte fallit mig i smaken vid den tiden. Han har aldrig ägnat sig åt smått olyssningsbar frijazz. Han var inte en afroamerikan som kommenterade tidens sociala orättvisor. Han döpte inte sina kompositioner till "The Shoes of the Fisherman's Wife Are Some Jive Ass Slippers". Kort sagt: Jan Garbarek har aldrig varit särskilt cool.

Det tyska skivbolaget ECM Records, i vars stall Jan Garbarek ingick, satsade aldrig på den sortens coolhet. Deras motto, "the most beautiful sound next to silence", säger något om inställningen: den lugna tystnaden är egentligen bäst, men våra välljudande och smekande toner kan kanske vara trevliga som variation. Nej, Peter Brötzmann utgavs inte av ECM. De vassa kanterna kunde andra ägna sig åt; det skulle vara rent och vackert, avskalat och lågmält. Keith Jarrett är sannolikt bolagets mest respekterade namn, men Garbarek var också en av de stora. Ofta spelade de med varandra. 

Garbarek tillsammans med pianistlegenden Keith Jarrett.

Garbarek själv tillbringade en stor del av sin tid i en fjällstuga, när han inte gick i kloster. Det är biografiska uppgifter som säger något om hans musik: mäktiga vyer och tystnad är viktiga komponenter i norrmannens skapelser. När musiken är som bäst kombinerar den en varm-kopp-te-vid-brasan-känsla med storögda svindlande panoramavyer över norska naturen. Det är grandios men lättlyssnad musik; den är väloljad, men inte smetig. Fjälljazz, har någon kallat den. I likhet med vår egen Jan Johansson var Garbarek kraftigt influerad av skandinavisk folkmusik. Dessa influenser skänker många av hans låtar ett visst vemod, som bidrar med ytterligare skönhet till musiken och hindrar den från att uppfattas som menlös. Det är också intressant, nästan lite paradoxalt, att hans musik är välljudande men hans saxofonton hård, ren och ofta utan vibrato. Han var inspirerad av tidigare nämnda Coltrane och Ayler, men tar inspirationen och placerar den i helt nya kontexter. Det är otvetydigt så att Garbareks jazz var nyskapande – den låter inte som något som kom innan – och han har fått allmänt erkännande som en av europeisk jazzmusiks verkliga innovatörer.

Garbarek vågade sig också på oväntade tolkningar, som när han tog Carlos Pueblas hyllningssång till Che Guevara och omvandlade den till ett både intensivt och drömskt jazzstycke, vars vårfriska luftighet och himlastormande solon är en fröjd att lyssna till varje gång. Det här är Garbarek när han är som bäst. Jag hade först tänkte skriva "när jag lyssnar på Jan Garbarek önskar jag att mitt nioåriga jag hade gjort sig av med sina nagelbitande ovanor och bett sina föräldrar om skjuts på onsdagarna". Men det är faktiskt inte sant. Jag vill inte vara Jan Garbarek och jag känner ingen avundsjuka mot honom. Jag är bara glad att jag då och då kan trycka på play och uppleva de vackra vyer som min lilla lägenhet på Stigbergstorget inte kan erbjuda mig.