98. Jan Erik Vold (1939-)

En av mina favoritdikter går så här:

hva gjør lyset

i bjørketrærne? lyset

ser seg om

Det behövs inte mer. En bild av björkträd och ljus. En fråga. Och så den poetiska touchen: ljuset ser sig om. Det är svårt att säga vad som gör dikten så bra. Men alla som har varit i en björkskog en vacker sommardag vet vad Jan Erik Vold talar om. Jag antar att det är poesins makt: att med språkets hjälp skapa någonting nytt och oväntat; att med några ord och ett par radbrytningar göra ljuset seende. Jag läste dikten för första gången i Olav H. Hauges dagböcker. Så ska det göras! utbrast den barske norrmannen, när han precis hade läst den unge kollegans dikt.

Det är lätt, ja alltför lätt att avfärda Vold som diktare. Det har sina anledningar. Framförallt för att Vold har humor. Av en värld som vill placera allt i fack (där humorister och Stora Diktare tydligen inte kan samsas), riskerar Vold att placeras i humoristfacket. Ja, han är lustig. Ja, han har diktat om tallkottar och vitt bröd. Han har en säregen röst och han har gjort den här typen av uppläsningar:

Men det finns egentligen ingen motsättning. Vold är kul och en utmärkt diktare. 

Tiderna förändras, och poesin med den. Varför är inte helt lätt att veta, men på 60-talet var det som om alla plötsligt ville ta avstånd från 50-talets symbolistiska och metaforrika poesi. Nu var det vardagen som skulle skildras och beskrivas. Ut med överlastade bilder och symbolik, in med vardagsspråk och ett enkelt tilltal. Framträdande poeter i denna våg av nyenkel poesi var i Sverige Göran Palm och Sonja Åkesson – i Norge Jan Erik Vold. I en TV-intervju från 60-talet säger Vold att poeten har kommit ned från sin upphöjda plats och går på samma Karl Johans gate och Oscars gate som andra människor i Oslo. Det har han ju förvisso alltid gjort, men nu syntes det även i dikterna som skrevs. 

Det är inte minst tydligt i Mor Godhjertas glade versjon. Ja från 1968. Diktsamlingen med det krångliga namnet och det karakteristiska gröna omslaget gjorde Vold känd för en bredare läsekrets. Det här var under den stora vänstervågen på 60-talet, och man vill ju gärna tro att människor på gatorna i Oslo gick runt med både Maos lilla röda och Volds tjocka gröna under armen. Fast vad vet jag, förmodligen var det inte samma personer som läste Mao som läste Vold. Den som letar efter marxistiska analyser i diktsamlingen letar nämligen förgäves. Visst, Vold deppade över att Oslos trähus ersattes av betong och bredare vägar, och över att "pengamännen" alltid får som de vill. Men det gjorde väl alla i den så kallade upplysta kulturvärlden. Vold var i grund och botten (hur galet det än låter) mer intresserad av Oslos spårvagnslinjer och Monica Zetterlund, än av den rätta tolkningen av profitkvotens fallande tendens. 

Mor Godhjertas glade versjon. Ja introducerade någonting nytt i norsk poesi: en kamratlig "snakketon" och en hel värld av nya saker att dikta om. Det är i det sammanhanget man ska betrakta Volds famösa dikt om "loffen", det vill säga vitt bröd. Den börjar så här:

Jeg vil holde en tale 

for de tykke og de smale – nej

det vil jeg ikke, jeg vil snakke

om loffen, vår alles venn

Dikten är knappast en av Volds bästa, men den var nödvändig för att peka ut en riktning. Poeten var nu fullständigt fri att välja motivval. Ingenting är för litet eller betydelselöst för att kunna föräras en dikt. Jag drar mig inte för att kalla Mor Godhjertas glade versjon. Ja för ett mästerverk. Diktsamlingen är oerhört rik och spretig, och innehåller några av Volds bästa dikter. Bland andra "Funny", där han förundras över att just han vann den kapplöpning som inleder våra liv. Dikten avslutas med två rader i versaler, där han riktar sig till de spermier som kom second best:

SORRY BRØDRE, DET BLE MEG

JEG FÅR PRØVE Å GJØRE SÅ GODT JEG KAN

Jan Erik Vold har publicerat diktsamlingar i sex olika decennier. Hans senaste kom 2011. Det är imponerande i sig att samma röst och samma slags igenkännbara vardagsfunderingar återkommer i alla. Möjligen kan man säga att Volds samhällsengagemang har blivit allt tydligare med tiden. I diktsamlingarna Elg (1989) och Kalenderdikt (1995) stormar Vold mot invandrarfientlighet och krigshets. Roliga är hans återkommande duster med Oslos stadsstyre. Även om Vold sedan 1978 har bott i Stockholm har det inte hindrat honom från att lägga sig i frågor som engagerar honom. Ja, frågor som nedlagda spårvagnslinjer, konstis på Bislett och liknande. Det är strider där staden hittills har dragit det längsta strået. I en artikel från 2009 sammanfattar han lakoniskt: "Vold – Oslo, 1 – 8".

För några år sedan fick sportjournalisten Erik Niva frågan vilken svensk författare som vet mest om fotboll. Efter en stunds funderande kom Niva fram till att det måste vara han själv – eftersom han också har gett ut böcker och är författare. Frågan från journalisten är rimlig utifrån en svensk kontext, där sport och finkultur inte alltid har gått hand i hand. I Norge är skillnaden inte lika markerad. Kanske har det att göra med att Norge är en betydligt mindre kulturnation. Eller helt enkelt är bättre på sport. Hur det än är med den saken är idrottsintresse inget man hymlar eller smyger med. Det går an för en välrenommerad författare som Dag Solstad att skriva ett gäng böcker om fotbolls-VM och en diktare som Jan Erik Vold att dikta om sitt idrottsintresse. Men från sin skrivarlya i Stockholm har Vold också varit en skarp iakttagare av unken norsk nationalism och det tomma jagandet efter ständigt fler vinster och fler medaljer. I "Landet som led av medaljfeber" ur diktsamlingen IKKE (1993, ett år innan OS i Lillehammer), heter det att varje brakseger gör norrmännen ännu blindare. I nästa andetag skriver han att Sverige tog emot 55 000 flyktingar, Norge bara 2 000. Vold intar här den obekväma positionen som sanningssägare, den som vågar påtala att kejsaren är naken. Det ständiga idrottstjafset i Norge skymmer enligt Vold landets invandrarfientlighet och politiska beslut om att deportera flyktingar. Det är lätt att dra paralleller med samtiden, men frågan om svenskerne har sportsliga framgångar att skylla på lämnar jag öppen för någon annan att svara på. 

Året därpå kom En sirkel is, där Vold diktar om Johan Olav Koss, Oscar Mathisen och finnen Clas Thunberg; och i dikten "Toernes sang" om förlorarna, de eviga tvåorna, "som lär oss något om livet". Diktsamlingen är upplagd som ett 10 000-meterslopp. En dikt för varje varv som åkarna genomför. Tjugofem varv och dikter sammanlagt. Det är verkligen en underbar diktsamling. Vold skriver kärleksfullt om skridskosporten ur en passionerad åskådares perspektiv. Samlingen skrevs till minnet av det norska skridskoförbundets hundraårsjubileum. "Hundra år / och inte en varvtid / gick förlorad." Det är tydligt att Vold är en av dem som följer sporten slaviskt, som håller koll och för statistik. Lika passionerad är han av musik. Med inspiration av amerikanska jazzpoeter samarbetade han redan 1969 med jazzmusikern Jan Garbarek. På Briskeby blues läser Vold upp dikter från Mor Godhjertas glade versjon. Ja till trevliga jazztoner. Nästan tjugo år senare, 1988, samarbetade han med Chet Baker på Blåmann! Blåmann!, där han framför både andras dikter och egna. Vold menar själv att det är höjdpunkten i hans karriär. När en romanförfattare säger att han har skrivit en roman på 700 sidor kan Vold förnöjt replikera: "Jeg har vært i Paris og spelt inn ei skive med Chet Baker."

Namnet Jan Erik Vold var okänt för mig när vi började arbetet med den här listan. Nu vet jag inte hur jag har kunnat undgå den originelle mannen hela mitt vuxna liv. Det märkliga är att hans namn för mig har börjat dyka upp på olika platser, i olika sammanhang. Eftersom jag jobbar på ett bibliotek är det lätt hänt att man slår upp böcker på måfå. Att det är Vold som har skrivit förordet till en utgåva av den norska poeten Gunvor Hofmos dikter är kanske inte så konstigt. Men vid ett annat tillfälle tog jag en titt i Cornelis Vreeswijks samlade texter, och blev överraskad över att upptäcka att Jan Erik Vold står som redaktör. Jag vet att det här kallas confirmation bias eller konfirmeringsbias på svenska, det vill säga att man ser det man har lärt hjärnan att se eller känna igen. Men det blev ändå kusligt när jag upptäckte att Vold vid ett tillfälle bodde i Uppsala och har diktat om den väg (Enköpingsvägen) jag ibland tar på vägen till jobbet. Följer han efter mig, eller är det snarare jag som följer efter honom?

Nåja, Vold har varit en del av kulturlivet sedan 60-talet, och har genom åren hunnit med att skriva en mängd, biografier, antologier och essäer. Det är kanske inte så konstigt att hans namn ofta dyker upp, särskilt inte för någon som försöker läsa in sig på de nordiska grannländerna. Vold är en utmärkt ledsagare till andra poeter och författare. 

Men det är för sina egna dikter han tar plats här. 

För att vara en så snacksalig och produktiv herre, är det förunderligt att han nästan är bäst i det korta formatet. En annan av mina favoritdikter går så här:

Dråpen

henger der

ikke

Inte det – men har den gjort det tidigare? Och var är där i dikten? En hängande droppe är, när man tänker efter, konstant fångad mellan två krafter: tyngdkraften och ytspänningen. När den förra kraften blir för stark faller droppen mot marken. Men det säger dikten ingenting om. Den belyser bara en frånvaro som plötsligt har blivit ytterst meningsbärande. Ett enkelt konstaterande som med hjälp av ett par radbrytningar har blivit en tänkvärd dikt. 

Jag hör en barsk stämma: Så ska det göras!