58. Petter Northug (1986-)

OS i Vancouver 2010. 50 km klassisk stil. 55 skidåkare från 22 länder beger sig stakande ut från Whistler Olympic Park klockan halv tio på morgonen, lokal tid. För vissa av åkarna är det karriärens höjdpunkt, de är glada bara att få deltaga. Andra drömmer om toppresultat och ädla medaljer. I vanlig ordning i masstarter är det ett samlat fält långt in i loppet. Åkarna i täten turas om att dra: Södergren, Sundby, Legkov och Bauer. Och så Södergren igen. Sundby. Cologna. Så rullar det på. En som inte är särskilt intresserad av att dra är norrmannen Petter Northug. Han ligger längre ner i fältet, bidar sin tid. Utan att förta sig, utan att gå upp i ledning och kämpa i motvinden. Men alla de övriga åkarna känner av hans närvaro – en rödklädd skugga eller en varg som vallar en fårskock? – och alla vet vad de måste göra innan loppet ska avgöras, innan spurten, för att ge någon annan chansen att kliva högst upp på prispallen. Deras enda chans är att skaka av sig honom. 

Ett femmilslopp är ett enda långt fysiskt och mentalt kraftprov, där förmågan att uthärda smärta prövas till sitt yttersta. All träning och alla minutiösa förberedelser är bortkastade om man misslyckas i att möta smärtan och ta sig igenom den. Med någon kilometer kvar tills målgång ser det ut som om tysken Axel Teichmann är den för dagen starkaste. Han skapar sig en liten lucka i en uppförsbacke och när de kommer ner på stadion är tysken i ledning, med ett avstånd ner till Northug och Johan Olsson. Men efter några kraftiga stavtag är Northug ikapp. Han har Olsson hack i häl. Nu ska allt avgöras. Det är löst före i svängen in till upploppet och Teichmann vinglar till. Dario Cologna, som har kommit starkt på slutet, drattar på ändan. Men Northug håller sig på benen. Han gör inga misstag så här nära mål. Han sätter stakningen perfekt och när han tar sig upp jämsides med Teichmann vet tysken redan att han har förlorat. Teichmann in som tvåa. Johan Olsson trea. Northugs första individuella OS-guld är bärgat. Han skriker ut sin glädje genom smärta och tårar. 

Dags att fira? Nej för tusan. Efter ett lopp är det viktigt att göra sig av med slaggprodukterna i benen och det är ju fler tävlingar om hörnet. Säsongen är inte slut och nästa år väntar hemma-VM i Oslo. Samma kväll ger sig Northug ut på en längre rekreationstur i de kanadensiska skogarna. Han är helt ensam i spåret och bara elljuset lyser upp den nyblivna mästaren. Vid ett tillfälle tar han sig förbi husen där de aktiva OS-deltagarna håller till. I ett rum firas det högljutt. Northug känner strax igen de tyska åkarna: Jens Filbrich, Tobias Angerer och Axel Teichmann, tvåan i loppet. De dricker champagne och skålar. Fira ett silver? Inte underligt att "det tyska skidundret" inte producerar några guld längre, tänker Northug och fortsätter sin runda.

Anekdoten, som finns med i Min historia, självbiografin som Northug gav ut 2018, är givetvis en del av ett självförhärligande narrativ. Den ensamma hjälten som går sina egna okonventionella vägar och är sprø nog för att ge sig ut på en träningsrunda samma dag som han har vunnit ett individuellt OS-guld. Men den är (förmodligen) inte desto mindre sann, och gav Northug ännu en chans att pika Teichmann, en av många skidåkare han genom åren hade sina orddueller med. Det var i rättvisans namn en ganska enahanda duell. Teichmann kritiserade Northug för att vara en omogen spoling. Och Northug var, tja, en omogen spoling. Under vinter-OS i Vancouver sa Teichmann något överraskande att Northug höll på att "ändra sig invändigt och bli en bättre sportsman och en bättre människa". Möjligen var det ett aningen förhastat omdöme. Northug hade i alla fall inga planer på att ändra sig. Efter att ha spurtslagit Teichmann i sprintstafetten, sa Northug bland annat att den enda som skulle kunna ge honom en match på upploppet är kameran. Fast vem vet, Teichmann kanske inte såg det som "kaxigt", utan som ett konstaterande av vad som redan var tydligt för alla som hade ögon att se. Northug var vid det här laget inte bara tidernas spurtfenomen, utan också världens bästa skidåkare.

Och mitt hjärta bultade för den egensinniga trøndern. Det var inte ett vanligt supporterskap, baserat på att jag är halvnorsk och uppvuxen med norska skidframgångar. Bjørn Dæhlie är förmodligen tidernas bäste manliga skidåkare. Ett unikum med enorm syreupptagningsförmåga. Men jag blev aldrig sur eller arg när Dæhlie (för en gångs skull) förlorade en tävling. Bra för sporten (och kul att andra norrmän fick chansen att vinna). Dæhlie var perfekt. Redan under sin aktiva karriär kanoniserades han och upptogs i den norska skidhistoriens pantheon. Han tillfredsställde alla kriterier för hur en älskad norsk skidåkare skulle vara och bete sig. En skidåkare från det norska folkdjupet, helt uppfylld av ärlig sportsmannaanda. När Northug slog igenom – januari 2006, då Northug blev norsk mästare efter att ha spurtslagit hela den norska skideliten – blev det snabbt tydligt för den norska idrottspubliken att den här killen är annorlunda. Samma dag som sin triumf fick han besked om att han inte var uttagen till OS 2006, senare på säsongen. Dagen därpå säkrade han segern för sitt lag i stafetten och utbrast vid målgången, med ord som föll tungt på landslagsledningen: "Och jag ska inte till OS?" En skidåkare som vågar trotsa landslagsledningen? En skidåkare som uttrycker sig utmanande i pressen? Det hade inte hänt tidigare och det säger sig självt att Northugs stil inte gick hem i alla stugor runt om i landet. Men jag älskade det. Om Northug förlorade tog jag det personligt. Det kunde förstöra en hel helg för mig. Eller längre tid än så. Och innan varje större tävling ängslades jag för hur det skulle gå. Hur var hans form den här dagen? Med Northug var det aldrig lätt att veta. Antingen var han i toppslag eller så var han helt under isen. Northug var allt det Dæhlie inte var. Det vill säga, inte förutsägbar, perfekt – eller tråkig.

Northug slog igenom i en tid när skidsporten höll på att förändras. Som ett svar på vikande publikintresse minskade antalet individuella starter och ersattes av publikfriande masstarter. Sprint hade premiär i VM 2001. Och säsongen 2006/2007 – säsongen efter Northugs norska genombrott – hade Tour de Ski premiär, en tävling där åkarna samlar poäng till en avslutande och jippoartad klättring uppför en slalombacke. Den här utvecklingen möttes inte med hurrarop från alla håll, särskilt inte från dem som var uppväxta med stillastående tevebilder på backkrön och snöklädda granar. Istället för att vänta in åkarna vid tidskontrollerna fick tittarna nu följa åkarna genom hela loppet. Även själva sporten förändrades. Åkare som klarade av att hålla en jämn fart genom hela loppen missgynnades av det nya tävlingsformatet. Vad som tvärtom premierades var taktisk körning och förmågan att hänga sig fast i klungor när farten var hög eller rycktes sönder av plötsliga tempoväxlingar. Spurten blev helt avgörande. 

Istället för till OS åkte Northug till junior-VM och kammade hem alla de individuella distanserna. Samma vinter tog han också karriärens första världscupseger, som den yngsta manliga utövaren någonsin; en spurtstrid mot tyskarna Tobias Angerer och Axel Teichmann. Men hans stora mediala genombrott i Sverige kom först i Sapporo 2007. Northug låg bra till inför upploppet i skiathlonen, men ramlade olyckligtvis. Så när han stod i startgroparna inför stafetten, 4x10 km, var han naturligtvis helt uppumpad av oförlöst energi. Med någon kilometer kvar av sista sträckan var Anders Södergren (Sverige), Jevgenij Dementiev (Ryssland) och Petter Northug (Norge ) samlade i täten. De norska kommentatorerna var oroliga för att Northug slängde blickar bakåt, mot ryssen. Men Northug hade full koll. Han gick upp vid sidan av Anders Södergren och accelererade sig rakt in i idrottshistorien. "Det är så lett! Barneskirenn!" utbrast den adrenalinstinna unggutten i målfållan. Med den typen av kommentarer, som väckte uppmärksamhet (ilska) långt utanför skidsportens ganska snäva gränser, blev Northug sportens stora affischnamn och räddning, på samma gång som han gynnades av skidsportens förändring från individuella starter till masstarter.

Men det var inte bara Northugs kommentarer som väckte ont blod. Lika upprörande var att han inte drog och hjälpte till. Som om det var Northugs (eller någons) ansvar att hålla uppe farten i en tävling, där det faktiskt handlar om att komma först fram till mål. Hur missriktad den kritiken än var, belyser den hur befäst den traditionella bilden av en god idrottsman var i mångas ögon. Northug använde naturligtvis kritiken som tändvätska och försökte hela tiden hitta sina motståndares känsliga punkter. Särskilt svenskarna stod i centrum för hans skämtlynne. Med mer eller mindre lyckade resultat. (Efter målgången i stafetten 2011, med en referens till ett klassiskt norskt sportreferat: "Kong Carl Gustaf, hör du mig? Björn Borg, Ingemar Stenmark. You guys took a hell of a beat today." Och det stämmer ju, även om det som provokation är lite väl uttänkt.) Northugs ryggtavla blev en van syn för svenska skidåkare under de här åren. Framförallt under mästerskapen. Northug var bara stundtals framgångsrik i världscupen eller Tour de Ski. Klättringen upp för en slalombacke passade inte Northugs fysik och han behövde mästerskapens ansamling av adrenalin och medial uppmärksamhet. Han var bäst när det verkligen gällde.

Stillbild från NRK:s dokumentär Northugs triumf.

Under hemma-VM i Oslo tog Northug fem medaljer, varav tre guld. Han stod på toppen av sin karriär och hade uppnått allt han hade velat uppnå. Det är inte så konstigt att han efter mästerskapet började tappa i motivation. Han tog visserligen VM-guld i Val di Fiemme 2013, men det var på grund av en enorm grundträning. I själva verket blev han i allt sämre form. Han la ner mindre energi i träningen. Han började festa och dricka alkohol. Kraschen såg ut att komma. Men få anade att det verkligen skulle innebära en faktisk krasch. 2014 satte sig en alkoholpåverkad Northug bakom ratten och körde sönder sin Audi A7. En idiotisk sak att göra. Men samtidigt ett mönster vi känner igen från andra toppidrottsmän som har tappat kontrollen. För Northug betydde idrotten länge allt. Men när idrotten inte längre finns där för att skänka mening och syfte till tillvaron – vad gör man då? Var tar man vägen med sitt behov av dopaminkickar? Som tur var tog Northug inte livet av någon, vare sig själv eller någon annan. Det motsägelsefulla är att kraschen var precis vad Northug behövde för att kunna fortsätta sin karriär. Nu siktade han fram emot VM i Falun 2015. Framgångar där, ja det skulle betyda att svenskarna sattes på plats, en gång för alla.

Kan skidåkning vara vacker? Jag tror det. Den kan åtminstone bli det under rätt förutsättningar. VM i Falun blev en stor framgång för Northug. Han vann sprinten, sprintstafetten och stafetten. Men det var i femmilen han skulle stå för den mest imponerande insatsen i sin karriär. Tävlingen blev som vanligt en kamp för alla deltagare, såväl mot de andra åkarna som mot den egna kroppens smärta och begränsningar. Men den här gången blev tävlingen också en kamp mot väderelementen. Under nästan hela loppet föll tung blötsnö ner över åkarna, med ett klistrigt och löst före som resultat. Med mindre än fyra kilometer kvar att åka ligger Northug sist i en stor klunga av åkare. På tevebilderna ser han trött ut, och han vajar oroande mycket med överkroppen. Med en kilometer kvar har till och med de norska kommentatorerna räknat bort honom. Upphämtningen som följer är bland det råaste jag har sett. Någonstans inom sig hittar han nya krafter. Det är som att han plötsligt, genom trötthetens dimmor, kommer på att han är med i en femmil – i Sverige! – och att en guldpeng står på spel. Fram till mål tar han sig, på varierande sätt, förbi nio världsklassåkare, som är lika trötta som han själv och som kämpar allt vad de kan för att först nå fram till mål. För den svenska publiken är det en upplevelse av kollektiv stress. Johan Olsson ligger också där framme i täten och när Northug tar sig förbi honom utstöter publiken ett besviket "NEEEJ!" Det ska inte gå att göra vad Northug gör, men det gick. Det sista genidraget – pricken över i:et – var att hitta en väg fram mellan vilt kämpande Lukáš Bauer och Maxim Vylegzhanin på upploppet.

Northug fick sin revansch och han kunde inte ha önskat sig ett bättre avslut på sin karriär. (Även om han fortsatte i ytterligare ett par år, utan större framgångar.) Svenskarna var tystade, en gång för alla. Men nog sjutton var det många – även svenskar – som klappade på läktarna. En god skidpublik vet att uppskatta en fantastisk prestation. De såg väl vad som var tydligt för alla som hade ögon att se. När Northug slog igenom var det fortfarande möjligt av en stormakt (nåja) som Sverige att placera en åkare som Anders Södergren på en sistasträcka i en stafett. När han la skidorna på hyllan hade Johannes Høsflot Klæbo precis slagit igenom. På så vis knyter han samman det som hade varit med det som skulle att komma. Men det går också att säga att Northug förenade det som var imponerande med den gamla tidens skidåkning (uthålligheten och förmågan att uthärda mjölksyra) med den nya tidens egenskaper (det taktiska sinnet och det ostoppbar rycket). Ingredienser i det som, tillsammans med de beryktade kontroverserna, gjorde Northug till den starkast lysande skidstjärnan den här sidan av millenniet. 

Jag kollar fortfarande mycket på skidor. Men det är inte samma sak utan skidvärldens enfant terrible. 

59. Zacharias Topelius (1818-1898)

Två författare tävlar om titeln som Finlands genom tiderna mest produktive. Den ene är Mika Waltari, författare till den internationella bestsellern Sinuhe egyptiern och tja, fruktansvärt mycket annat. Den andre är Zacharias Topelius. Den sistnämnde hann under sitt liv skriva flera långa romaner, sagor och läroböcker för barn, dramatik för teatern (bland annat librettot till Fredrik Pacius Kung Karls jakt, Finlands första opera), psalmer, vetenskapliga publikationer, samt otaliga dikter och tidningsartiklar. Efter hans död har omfattande volymer med dagböcker och korrespondens givits ut. Han var professor i historia, redaktör för Helsingfors Tidningar, Finska Konstföreningens förste sekreterare, Finska fornminnesföreningens förste ordförande, ordförande för svenska psalmbokskommittén och rektor för Helsingfors universitet. Han var också aktiv i samhällsdebatten, bland annat i frågor om djurskydd och kvinnans ställning i samhället.

Varje människa som ska uppnå dessa alphöjder av gärningar och tryckta boksidor behöver en drivkraft. Vad det var för Mika Waltari vet jag inte, annat än att han utöver denna okända sporre också behövde flaskan som stöd. För Zacharias Topelius räckte det med detta enda: fäderneslandet.

Som en nästan oförskämt pigg och frisk fläkt svepte Zacharias Topelius i mitten av 1800-talet in i finländskt kulturliv för att bidra till det nationella uppvaknande som hans något äldre kollegor – tungviktarna Runeberg, Lönnrot och Snellman – hade påbörjat. Hans insatser kom att få stor betydelse för synen på och kunskapen om Finlands historia och geografi, och var mycket viktiga för populariserandet av idén om Finland som en nation med egen historia. Det mest berömda exemplet är mastodontverket Fältskärns berättelser (1854-1867), en i runda slängar 2000 sidor lång roman uppdelad i fem så kallade "cykler", som kretsar kring de två släkterna Bertelskiöld och Larsson, och deras äventyr kopplade till en ring med magiska krafter. Redan i inledningen ges en vacker och underbart exalterad beskrivning av Topelius hemland:

Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som växer än idag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.

Fältskärns berättelser är folkbildning när den är som bäst – läsaren snappar upp både det ena och andra ur finländsk historia, från stormaktstid till gustaviansk tid, samtidigt som det bjuds på spänning och underhållning längs vägen. Allt berättas ur ett finländskt perspektiv – kanske kan man säga att Topelius här, och i andra verk han skrev, skapade den finländska historien, åtminstone för det allmänna medvetandet.

Även poesin enrollerades av Zacharias Topelius i kampen för det finländska självmedvetandet, ofta via lovsånger till landets natur. "Den blå randen på havet" och "Islossningen i Uleå älv" är mäktiga hyllningar till våren. I den sistnämnda lyckas Topelius göra vårfloden till en storslagen, nationalistisk manifestation. I en dikt med namnet "Finlands höjning" sker något liknande med landhöjningen. Ett genomgående drag i Topelius lyrik är hans känsla för melodi och flyt – dikterna är alltid lätta och lediga, och går som ett rinnande vatten att läsa. Genomgående är också en ljus och optimistisk syn på tillvaron. Topelius är inte en av de där poeterna som tycker att jordelivet är idel fåfänglighet. Han intresserar sig för det stora och fina i livet, och hans dikter får ofta någon form av lyckligt slut. Salami och Zulamit i den astronomiska kärleksdikten "Vintergatan" får varandra till sist och till och med den tårframkallande "En liten pilt" (om ett litet barn som dött) slutar på något vis i dur. Det är ändå fint tycker jag. Sånt behöver man också ibland.

Zacharias Topelius om någon gjorde sig väl genom sin livsgärning förtjänt av att kallas "vuxen". Ändå går det inte att låta bli att tänka på honom som lite av ett barn. Den hejdlösa entusiasmen, friska optimismen och vad det verkar oskuldsfullt uppriktiga känslan av att vara bra på allt  –  allt detta är egenskaper som Topelius delade med det lilla barnet. Med den skillnaden att han faktiskt var bra på allt, vill man kanske tillägga. Men jag tror faktiskt inte det stämmer. Allt han skrev kan knappast ha blivit bra. Poängen här är att Topelius inte deppade ihop och lade av för det. Han fortsatte arbeta. Det finns något tilltalande i det.

Låt oss nu stanna upp ett tag och reflektera över hur fint det faktiskt är med kreativ produktivitet. Att inte sitta och tjuvhålla på sina talanger. Jag vet inte, kanske blev bara, säg, 20 procent av det Topelius skrev bra – med hans enorma produktion räcker det ändå till Fältskärns berättelser, x antal sagor, en drös med dikter och texten till "Sov du lilla videung" (som har en speciell plats i mitt hjärta i alla fall). Hade det varit bättre om han ägnat hela livet åt att knepa och knåpa med ett enda stort mästerverk, för att postumt bli hyllad som Mr. 100%? Topelius författarliv är något att inspireras av för alla er (förlåt, oss) som sitter på kammaren och beklagar att om inte om hade varit så hade de där hopknycklade papperna längst ner i skrivbordslådan varit en stor roman. Kör på, ut med det bara!

Nåväl. Zacharias Topelius produktivitet underlättades naturligtvis av att han på sin tid var oerhört populär och efterfrågad. Det är inte för inte som han har kallats för 1800-talets motsvarighet till 1900-talets Astrid Lindgren och Tove Jansson. Några av hans mest älskvärda alster är de på sin tid omåttligt populära sagorna för barn. Topelius menade att barnlitteraturen var mycket viktig för samhällets framtid, men avvisade samtidigt torra moralpredikningar som riskerade att uppfostra framtida generationer av "sladdrande papegojor". Skulle barnet få ut något av en saga, så måste den tala till barnets känsla och fantasi. Det är inte svårt att förstå att Topelius, med sin egen barnsliga entusiasm och optimism, kände stor sympati för barndomens lekfullhet och vidöppna förhållningssätt till världen. Om barnen skulle växa upp till fosterlandssinnade medborgare måste man (precis som Topelius gjort för egen del) använda sig av dessa fina egenskaper – inte bekämpa dem.

Liksom i lyriken finns i sagorna ett ljust och optimistiskt drag. Bröderna Grimms och H.C. Andersens sagor kan vara grymma och otäcka, med olyckliga slut. Inte Topelius berättelser. De verkar skapade för att ingjuta mod och framtidstro hos de läsande barnen – för att uppmuntra till bra saker, snarare än avskräcka från dåliga. Man behöver inte tvivla på hur sagan om Adalmina ska sluta, prinsessan som måste välja mellan å ena sidan skönhet, rikedom och klokhet, och å andra sidan ett ödmjukt hjärta – självklart får hon alltihop på slutet! Hos H.C. Andersen hade kammartjänarna och kammarjungfrurna som lät Adalmina rymma till skogs fått huvudena avhuggna utan pardon – i Topelius saga nöjer sig den ruskige bödeln (som trots allt finns med i berättelsen) med att hålla vakt utanför deras fängelsetorn (som de så klart släpps ut ifrån när allt blivit bra igen).

Och när vi ändå är inne på sagor, visst kommer ni ihåg Asbjørnsen och Moes historia om den där kvarnen, som stod på havets botten och bara fortsatte och fortsatte att spruta ur sig salt? Det är lite så jag ser på Zacharias Topelius, som en oändligt producerande kvarn som bara gjorde och gjorde, och skrev och skrev – storslagna romancykler, vackra dikter, banbrytande barnlitteratur och, vilket jag inte ens hunnit ta upp, pionjärinsatser på skräckens och detektivlitteraturens områden. Mycket bortglömt, men också en hel del som är hågkommet och uppskattat än idag. Topelius penna skrev fram Finland, och liksom havet inte kan tänkas utan sitt salt, går det knappast att föreställa sig den finska nationen utan hans ord.

Och hade han inte dött, så hade han väl skrivit än.

60. Karl Ove Knausgård (1968-)

Spårvagnen skulle gå 10.11 från Stigbergstorget. Det tog bara några minuter att gå ner, så jag var tvungen att komma på något att göra ett litet tag till för att inte behöva stå och vänta vid hållplatsen. Tygpåsen, som jag hade fått från Backateatern efter att ha deltagit i någon sorts undersökning, stod färdigpackad vid dörren. Hade jag kommit ihåg att stoppa ner allt? Badbyxorna låg där. De var egentligen lite för korta, och jag kände mig fånig i dem, men det enda andra alternativet var mina träningsshorts och jag hade tidigare gjort misstaget att bada i dem. Redan när jag var i vattnet insåg jag problemet och när jag sedan tog de första kliven upp på trappstegen bekräftades farhågorna. Byxorna smet åt kring kroppen på ett alltför avslöjande sätt. Det hade inte varit förödande genant, men ändå tillräckligt för att inse att jag hellre kände mig fånig än blottad. Handduken och vattenflaskan var också nedstoppade, samt en pocketversion av Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman Min kamp, andra delen. Hur tjock hade en volym innehållandes alla delar behövt vara? Jag hade läst någonstans att det rörde sig om 3600 sidor totalt. Ett litet leende kom över mig när jag föreställde mig hur löjeväckande det skulle se ut. Den hade förmodligen inte ens fått plats i tygpåsen. 

Det var fortfarande nästan tio minuter kvar och min erfarenhet sa mig att det inte var någon idé att vara där i god tid. Några minuter sen var spårvagnen ofta, men aldrig för tidig. Jag vände mig mot köksbänken. Tallriken från frukosten var odiskad och grötresterna hade redan börjat stelna. Det skulle bli ett mindre helvete att diska tallriken om den tilläts stå för länge, så jag tog fram diskborsten, duttade på lite diskmedel och började gnugga. Efter att ha ställt tallriken i diskstället snörade jag på mig skorna och gick ner till hållplatsen. 

På vägen tog jag upp mobilen för att se om jag hade fått något meddelande. Ljud eller vibration hade jag aldrig på längre. Fördelen var att det ingav en känsla av kontroll. Jag hade också fått för mig att det var bra för nerverna. Tidigare hade jag ibland störts av att det plötsligt kunde plinga till, ett pling som tog mig ur den koncentration som var riktad mot en film eller en bok eller vad det nu var. Jag stördes numera aldrig på ett oväntat sätt: de digitala knackningarna på min dörr kunde komma när som helst, men det var upp till mig att lyssna till dem när det passade. Nackdelen var att jag självmant fick ta fram mobilen och kolla om någon hade hört av sig, vilket jag gjorde mycket oftare än jag ville erkänna för mig själv. 

Solljuset bländade skärmen och jag var tvungen att lägga en kupad hand över den för att bättre kunna se. Rikard hade skrivit. "Jag sitter i bakre vagnen." Jag skickade en tumme upp som svar, innan jag lade ner telefonen i fickan igen. Precis då såg jag elvan rulla fram till hållplatsen och jag var tvungen att småspringa de sista stegen för att hinna fram. Det höll på att bli stressigt, eftersom framdörrarna var avstängda. Det hade de varit sedan pandemin skjutit fart. Jag var därför tvungen att ta mig ytterligare tio steg till nästa dörr. De övriga resenärerna hade hunnit på, men chauffören såg mig nog, för han lät dörrarna stå öppna några sekunder längre än normalt.

*

Det var som vanligt ganska mycket folk på Saltholmens klippor. Vi hade tur som hittade en plats med jämna och platta stenblock, vilket var sällsynt en solig sommardag. Rikard tog av sig t-shirten, satte på sig solglasögonen och lade sig ner för att värma kroppen inför stundande bad. Jag plockade fram handduken ur tygpåsen och bredde ut den på klippblocket. Sedan lade jag mig på mage på handduken och tog fram boken för att läsa. Jag tittade en stund på framsidan innan jag slog upp boken där jag hade lagt bokmärket, ungefär två tredjedelar in. Karl Ove och hans författarvän Geir har ett samtal om deras skrivande. Geir påpekar, inte utan avundsjuka, att Karl Ove har förmågan att låta ett banalt toalettbesök svälla ut över tjugo sidor och få det att tåras i ögonen på läsarna. Jag förstår vad Geir menar. Egentligen är det ironiskt att hela Min kamp-serien inleder med de vackra orden "För hjärtat är livet enkelt", eftersom alla de 3600 sidor som följer gör en poäng av att inte vara "vackert" skrivna, i någon litterär-estetisk mening. Knausgård "avsäger sig varje litterärt trick", som amerikanska författaren Jonathan Lethem träffande uttryckt det. Stilen framstår som nästan helt genomskinlig. Varför blir det så effektivt?

Den experimentella filmskaparen Jonas Mekas lyckas med något liknande. Mekas har ägnat en hel karriär åt att sätta samman filmer utifrån sina egna hemvideor. Det är klipp när han går i parken med sin familj, på katten som ligger på pianot, på kompisar som spelar krocket i trädgården, och så vidare. Det är fullständigt vardagligt och utan någon dramaturgi. Han poängterade rent av att klippen inte var sammanställda i någon särskild ordning. Jag minns att jag tittade på As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty och stundtals funderade på vad i hela fridens namn jag sysslade med, varför jag slösade bort timmar av mitt liv på att betrakta en främmande mans kaotiskt sammanställda dagboksliknande videoklipp från 70-talet. Men lika ofta satt jag där, starkt berörd, och kände att genom det partikulära och vardagliga skiner något allmängiltigt igenom, någon sorts vacker sanning om människan. Det är en fin gräns mellan den pretentiösa bluffen och det genuint sublima och det är svårt att säga hur gränsen ser ut.

– Är det spännande? Rör han med skeden i ett glas?

Rikard log när han fällde den skämtsamt föraktfulla kommentaren. Jag tittade upp från boksidorna och konstaterade att jo, det gör han, och det är riktigt spännande att läsa om. Rikard försökte läsa Min kamp men fastnade inte riktigt. För honom framstod de ordinära vardagsbeskrivningarna först och främst just som ordinära vardagsbeskrivningar. Han var mer förtjust i de essäistiska utvikningarna, om jag förstod honom rätt, och sådana finns det också ganska gott om i Knausgårds böcker, även om författarens årstidsböcker har mycket mer av den varan än Min kamp. Det är lustigt hur olika man kan uppfatta samma text. Min vän Sanna fullkomligt älskar de vardagliga detaljbeskrivningarna. Under en av våra promenader fångade hon kärnfullt sin upplevelse: "Jag kan läsa om hur han går över vägen och det känns verkligare än när jag själv går över vägen." En av Knausgårds stora bedrifter är just detta: han får oss uppmärksamma det banala och vardagliga, att liksom verkligen upptäcka det, utan att för den sakens skull ägna sig åt några litterära åthävor. 

Litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har konstaterat att Knausgård genomgående i Min kamp återkommer till en fras, som nästan fungerar som ett credo: "Det gäller att fästa blicken". Författaren söker oupphörligt att fästa blicken, på de dramatiska stunderna likväl som de långa händelselösa tomrummen däremellan, som han hjälper oss inse faktiskt inte är så händelselösa trots allt. "Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det", skriver Knausgård på ett ställe i serien. Hans skrivande kan ses som en kamp för att upptäcka det liv han, och vi alla, lever, hur ordinärt det livet än kan synas vara. Hägglund påpekar att dragningskraften i att läsa Min kamp inte består i att den tvingar dig att se hans liv med dina ögon, utan att den får dig att se ditt liv med hans ögon. Vi upptäcker allt det som pågår också i våra liv, genom att ta del av de otroligt specifika skildringarna av hans. Hägglund menar att medvetenheten om att allt detta en dag ska upphöra, att livet är ändligt, är vad som skänker alla ögonblicksbeskrivningar deras betydelse och mening: "Ja, känslan av förgänglighet är en inneboende del av själva ögonblickets strålglans."

Jag försökte läsa vidare i texten – fortfarande satt Karl Ove och Geir och diskuterade varandras skrivande – men tankarna ville inte fästa sig vid boksidorna. Istället började jag tänka på hur många paradoxer det finns mellan Knausgårds liv och litteratur. Han skriver ofta om hur mån han är att vara alla till lags och hur känslig han är för socialt tryck. Samtidigt fläker han ut inte bara sitt eget liv i böckerna, utan också sina närståendes. Han drar sig inte för att skriva genanta eller provokativa saker om ärligheten kräver det. Beter man sig så om man vill vara alla till lags? Han beskriver sig ofta som socialt inbunden, fåordig och tyst, men i litteraturen sväller hans ord över tusentals sidor. Han påstår att han är glömsk, men tycks kunna återge detaljerade skildringar av hur han höll i en cigarett på en fest när han var sexton. Den intressantaste paradoxen är kanske ändå det faktum att han ofta framhåller sitt liv som så banalt, samtidigt som det tycks vara värt att navelskåda in i minsta detalj. Men det är väl just det som Hägglund är inne på: kampen att äga sitt liv, uppmärksamma det, få det att betyda något. Kanske är han också ute efter att späka sig genom sitt litterära utlämnande, rena sig, i förhoppningen att nå fram till något heligt. Om och om igen återkommer Knausgård till sin fascination för religionen och för de heliga människornas livskänsla, som han känner avundsjuka inför.

– Ska vi ta ett dopp nu?

Rikards röst väckte mig ur mina tankar och jag lade ner boken. Övergången från den inre världen som jag hamnar i vid läsningen, när boken dessutom rent fysiskt fungerar som en sorts skärm mot omvärlden, till den ljusa sommardagen full med tjoande människor, tog det några sekunder att vänja mig vid. Jag reste mig sakta, drog med mig handduken som jag legat på, och började gå ner mot stegen. Framför mig gick två bikiniklädda flickor. När den ena plötsligt snubblade på en våt sten, skrek den andra till och tog tag i hennes arm, innan båda fnissade kokett åt det inträffade. Eftersom jag hade Knausgård i tankarna, och kanske för att jag själv är lärare, så gick associationerna genast till kontroversen kring den norska storsäljarens debutroman Ut ur världen. När den översattes till svenska dröjde det inte länge innan en debatt blossade upp. Romanen handlar om en manlig lärare som blir attraherad och romantiskt intresserad av en trettonårig elev. Litteraturprofessorn Ebba-Witt Brattström undrade varför unga flickor ofta tycks få bära upp den manliga genikulten och var helt enkelt inte särskilt förtjust i den "litterära pedofili" som hon menade att bland andra Knausgård ägnade sig åt. Norrmannen blev rasande och skrev en mycket läst och omdebatterad anklagelseskrift riktad mot svenskarna, detta trångsynta folk av "cykloper", som var mycket mer intresserad av moral än litteratur och som blev arga så fort någon skildrade delar av tillvaron som var ambivalent eller inte ansågs moraliskt korrekt. Texten kan användas som diskussionsunderlag för hela idén om PK-Sverige, landet där många menar att man om inte skräms så i alla fall skäms till tystnad ifall man inte skriver under på rådande konsesusuppfattning i en viss känslig fråga. Denna diskussion var kanske som allra livligast när inlägget publicerades, 2015. I andra delen av Min kamp återges flera reflektioner kring svenskarnas sätt att bete sig och Knausgård, som bott i Sverige många år, har sagt vid ett tillfälle att reaktionerna på hans debutbok bekräftade allt han skrev om svenskarna i denna del.

*

Samma kväll fortsatte jag läsa i Min kamp. Under tiden lade jag märke till att armarna blivit brunare efter dagens tur ut till Saltholmen. Det gladde mig lite, eftersom jag alltid hade förknippat brunhet med sommar, och sommaren var min favoritårstid på året. Badturen hade gjort gott, men också bidragit till viss utmattning, och det dröjde inte särskilt länge innan jag fick kämpa mot tröttheten. Eftersom boken saknar kapitelindelningar, så finns det inga naturliga avbrott i den. Jag bestämde mig därför för att stanna när jag kom fram till sida 500. Tjugo minuter senare var målet uppnått och jag lade boken på nattduksbordet, ovanpå Beng Liljegrens biografi över Adolf Hitler, och funderade på hur jag skulle formulera den text om Knausgård jag var ålagd att skriva som en del av ett bloggprojekt med mina vänner. Det skulle lösa sig, tänkte jag, och så släckte jag lampan.

61. Sonja Henie (1912-1969)

1971 gav en jugoslavisk filmregissör sju kolleger uppdraget att på under tre minuter spela in en film. De enda instruktionerna var att det skulle ske i ett sovrum, filmas med en statisk kamera och att meningen "I miss Sonja Henie" skulle vara med. Torts att respekterade storheter som Milos Forman och Frederick Wiseman deltog i projektet så liknar resultatet mest en tramsig filmskoleövning. Det intressanta är snarare instruktionen de fick. Vem var Sonja Henie egentligen och varför hade någon anledning att sakna henne? När det här filmexperimentet spelades in hade det bara gått två år sedan Henie avlidit, men känslan är att saknaden sträckte sig längre tillbaka än så. Det människor egentligen saknade var den Henie som tog över såväl idrottsvärld som underhållningsindustri på 30-talet. Den charmiga superstjärnan Sonja Henie, som på toppen av sin karriär sålde ut arenor och biosalonger med godmodiga leenden och häpnadsväckande dansturer på isen.

Men innan Sonja Henie blev ett, ska vi kalla det livsöde, så var hon en hårt arbetande och exempellöst framgångsrik idrottare. Henie är ett bra exempel på att det inte skadar att få "rätt" förutsättningar från början, om man vill nå framgång. Hennes pappa var en gammal världsmästare i cykel och hade blivit rik på pälsförsäljning. Den lilla flickan uppmuntrades mycket tidigt att testa flera sporter och hon visade sig ofattbart talangfull i flera av dem, skidor och tennis inte minst. Men det stod ändå tidigt klart att det var konståkningen som skulle bli flickans framtid. Att den verkligen skulle bli hennes framtid, det hade pappan beslutat sig för. Det dröjde inte länge innan han tog sin dotter ur skolan och anlitade världsledande tränare och experter, däribland en prisad rysk prima ballerina, för att Sonja nu skulle ha både tid och förutsättningar att bli bäst.

Vägen var utstakad, men naturligtvis krävs det mer än bara goda omständigheter och maniskt pushande föräldrar för att nå framgång. Det krävs egen talang och skicklighet och det hade Sonja Henie i överflöd. Annars hade hon inte kunnat sopa hem de norska mästerskapen i konståkning vid tio års ålder och medverka i de olympiska spelen vid elva års ålder, yngst av alla deltagande. Några få år senare, 1927, åkte den då fjortonåriga Sonja hem sitt första VM-guld. Segern omgärdades av viss kontrovers, eftersom det satt flera norska domare i juryn. Men att den unga flickan var bäst i världen på konståkning kunde snart ingen förneka. Under de närmaste tio åren dominerade hon sporten på ett sätt som knappt kan ha någon motsvarighet i idrottshistorien. Hon vann tio raka världsmästerskap, tre raka OS-guld och från och med 1931 också sex raka Europamästerskap. Det är sinnessjukt på en rent idrottslig nivå, men det säger ändå inte allt om hennes inflytande. Hon förändrade sporten på flera sätt: de bland damerna numera typiska korta kjolarna och vita skridskorna var det hon som populariserade, hon bidrog med skridskoåkningsmässiga innovationer, och hennes glamorösa uppträdande väckte sådan uppståndelse att det snart ansågs som en självklarhet att konståkningen skulle accepteras som olympisk idrott (det hade inte varit en självklarhet tidigare). Därutöver gjorde hon ett alldeles särskilt intryck på publiken. Den charmades, blev förtjust och förälskad.

En som blev förtjust var tyska rikskanslern, Adolf Hitler. Det tredje av de ovan nämnda Olympiska spelen gick av stapeln i Tyskland och Hitler tyckte mycket om den söta nordiska kvinnan. Den tjugofyraåriga Henie heilade tanklöst när så behövdes, och mottog glatt ett signerat fotografi av Hitler. Det hela var kanske mer aningslöst än avskyvärt, men när kriget väl drog igång skulle hon hamna i större politiskt blåsväder.

Mycket hände dock mellan 1936 och krigets utbrott. Sonja Henie hade efter det tio år långa segertåget inget kvar att bevisa längre som professionell idrottare. Sa jag professionell? Jag menade förstås amatöridrottare, eftersom det vid den här tiden inte var tillåtet att delta i de Olympiska spelen om man samtidigt tjänade pengar på sin sport. Den mycket ambitiösa och entreprenöriellt lagda familjen Henie var lite väl förtjusta i den nya lyxiga livsstilen för att vilja låta sig begränsas av amatörreglerna. De ville kunna slå mynt av kändisskapet. Nålen på kartan sattes ner i USA. Redan som barn hade hon bestämt sig för att bli filmstjärna efter idrottskarriären och nu var det dags. Inom kort tid hade hon lyckats få in både en och två skridskoklädda fötter i filmbranschen. Hennes första film, One in a Million, blev en stor kassasuccé. Henie var ingen stor skådespelare, men filmerna byggde till stor del på vackert koreograferade isdansscener och genren var lättsam humoristisk musikal, så hon behövde inte vara någon Isabelle Huppert för att nå framgång. Parallellt med det nya livet som filmstjärna turnerade hon USA runt med konståkningsshower. Överallt sålde hon ut arenor. Nya filmer väntade, också dessa stora succéer.

I hela livet hade Sonja Henie fått stå i centrum av all uppmärksamhet och förväntat sig att bli framgångsrik, vilket hon också blev. Hon hade levt i en bubbla, skyddad från omvärlden av överbeskyddande föräldrar som var konstant närvarande. Pengar hade hon skaffat sig mer än nästan någon annan kvinna: det finns bedömare som menar att hon var en av världens rikaste kvinnor vid den här tiden, om man bara räknar till egen intjänad förmögenhet. Kanske är det inte receptet för att bli den mest sympatiska personen. En gammal skridskokollega säger i en dokumentär att det var två eller tre saker Sonja Henie ville ha av en man: "Power, money, and maybe love." Henie var charmig, men hon var också av allt att döma en ganska självupptagen diva.

Vad skulle divan göra när Tyskland plötsligt invaderade Norge och norska styrkor som befann sig i Kanada bad henne om finansiell hjälp? Ingenting som imponerade på sina landsmän. Henie, numera amerikansk medborgare, ville inte ta sida i kriget eftersom USA själva var neutrala. Det kunde ses som olämpligt, resonerade hon. Kanske kan man förstå hennes förvirring: Henie levde i en sagovärld, hennes filmer utgjorde sagovärldar, och hon var uppfostrad att tro att hon själv var viktigast i världen. När det plötsligt krävdes av henne att ta moraliskt och politisk ansvar, så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Efter att USA väl gått med i kriget så började Henie engagera sig ganska kraftfullt på olika sätt. Men det ursprungliga sveket hade norrmännen svårt att förlåta.

Kriget fortsatte att plåga världen, och Sonja fortsatte att åka skridskor. Men stjärnan började dala. Filmpubliken hade tyckte det var kul med konståkningsuppvisningarna ett tag, men nyhetens behag hade lagt sig och nu drog inte hennes filmer in lika mycket pengar längre. Efter att ha tagit flera dåliga företagsrelaterade beslut så började också hennes shower inför publik att bli mindre inkomstbringande. Den drygt trettioåriga norskan befann sig inte längre på toppen av världen och det hade hon förtvivlat svårt att acceptera. Hon vände sig till flaskan. Kriget hade tagit slut men det hade också Sonja Henies storhetstid.

Det fanns fortfarande rum för vissa bejublade återkomster, inte minst är det glädjande att konstatera att Norge till slut tycktes acceptera henne igen efter sveket under kriget. Men det skulle aldrig bli som förr och när hon träffade en norsk företagare så lade hon ner skridskoåkningen för gott. Den nya passionen blev konst och mycket tyder på att hon ändå levde ganska lyckligt under slutdelen av sitt liv. I mitten av 60-talet diagnosticerades hon med leukemi, och hon avled 1969 på väg till en operation.

Hela den här texten har varit en genomgång av hennes liv. Men det är också hennes liv som fascinerar, som är det dramatiska konstverket. Sonja Henie förändrade en hel sport och blev under några år centrum i världens största underhållningsindustri. Samtidigt, i bakgrund och förgrund om vartannat, så pågick omvälvande världshändelser. Henie var ibland tvungen att förhålla sig till dem, men lyckligast var hon alldeles säkert när hon kunde stänga ute världen utanför arenorna och inför en beundrande publik sväva runt på isen. Då fick hon stå i centrum och njuta av smattrande applåder. Då fick hon, kort sagt, vara älskad.

62. Peder Balke (1804-1887)

Vad är poängen med konst? Medan jag funderar på den saken så erinrar jag mig en person på internet, som utförligt beskrev allting han gillade med ett musikalbum av svenska duon The Tough Alliance. Efter att ha konstaterat det ena och det andra så ville han till slut understryka det han såg som allra viktigast, själva kärnan i varför han älskade skivan: "It didn't bore me." Det kan förstås läsas med en suck. Dagens ungdom va, allt ska vara roligt hela tiden, inget får kräva motstånd, koncentrationsförmågan är utdöd, uppmärksamhetsspannet nere på noll, och så vidare. Men vid närmare eftertanke är det nog ingen dum sammanfattning av nästan all värdefull konst. Inget är värre än likgiltighet. Konst måste röra vid oss på något sätt, intellektuellt eller emotionellt. Den måste höja sig från den gråa massan av utbytbara produkter och väcka vår uppmärksamhet. Den får göra vad som helst, men inte tråka ut oss.

Inte minst gäller det förstås sådan konst som producerats i oöverskådliga mängder. Ni gissade rätt: jag tänker närmast på landskapsmåleriet. Målningar av soldränkta ängar eller vidsträckta hav, ja över vår natur överlag, har skapats i så stora mängder av så många konstnärer att inte ens en mästare som John Constable får mig att riktigt fascineras längre. Det behövs en William Turner, en Caspar David Friedrich eller – varför inte – norska artonhundratalsmålaren Peder Balke.

Balke föddes i ett Norge som tillhörde Danmark, men snart skulle hamna i union med Sverige. Förändringarna väckte den norska nationskänslan till liv. De starka och stolta känslorna passade som hand i handske med det romantiska ideal som vid den här tiden hade sköljt över så gott som hela Europa. För de romantiska konstnärerna var landskapsmåleriet helt centralt. Det fanns en intensiv och högstämd fascination för naturens mest grandiosa och sublima vyer. En tysk intellektuell beskrev det på ett som säger allt om hur romantikerna uppfattade naturen:

Climb to the topmost mountain peak, gaze out across long chains of hills, and observe the rivers in theirs courses and all the magnificence that offers itself to your eye – what feeling takes hold of you? There is a silent reverence within you; you lose yourself in infinite space; silently, your whole being is purified and cleansed; your ego disappears. You are nothing; God is all. 

Inte minst fanns det bland romantikerna en fascination och skräck för Skandinaviens nordligaste delar, de iskalla områdena nära nordpolen. På tidens kartor kunde man se platsen utmärkt med okända odjur och monster. Edgar Allan Poe, Mary Shelley, nyss nämnde Friedrich – alla försökte de fånga de nordliga landskapens mystik. Naturligtvis utan att någonsin faktiskt bemöda sig med att åka dit. Men det gjorde däremot Peder Balke.

Balke var en resande konstnär. Han var inte alls ensam om att ge sig iväg, med penseln i hand, för att hitta värdiga vyer att måla av. Under hans samtid hade det växt fram ett ideal att lämna ateljén och måla sina tavlor ute i naturen – plein air, som fransmännen säger. Upptäck naturen, utgå från själva källan, istället för att sitta hemma och studera tallarnas proportioner ur någon handbok. Balke tog till sig av idealen, men gick ett steg längre: han var konstnären som var lika mycket äventyrare som målare. Hans kolleger vandrade runt i de bekvämliga, läs södra, delarna av Norge. Balke gav sig längst upp i den oländiga terräng som norra Norge utgör; ett område som fortfarande var terra incognita bland konstnärer. Flera skulle senare följa honom i spåren, men få om någon har fångat den imposanta skönheten hos Europas nordligaste delar lika väl.

Nordkap. Ofta ansedd som Europas nordligaste plats. (Det stämmer nästan.)

Balke reste snart vidare. Han studerade under den ledande svenske landskapsmålaren, Carl Johan Fahlcrantz, medan han bodde i Stockholm en tid. Balke tog stort intryck från svensken och dennes lite friare stil, jordiga toner och skildringar av sublima (i bemärkelsen vördnadsbjudande, nästan skrämmande) landskap. I Stockholm fick han också en minst sagt mäktig mecenat: Bernadotte själv, känd i kungalängden som Karl Johan, beställde flera verk av Balke. Ändå känns Sverigeperioden nästan som en parentes i Balkes karriär. Snart hamnade han i Dresden, som närapå kan betraktas som romantikernas huvudstad. Om han studerade under den ledande svenska landskapsmålaren i Stockholm, så fick han nu tillfälle att lära av det norska landskapsmåleriets motsvarighet: Johan Christian Dahl. Balke såg på Dahl närmast som en idol, och att Caspar David Friedrich också hängde i samma kretsar och rent av bodde i samma hus som Dahl och Balke, får ses som en sorts bonus. (Har något hus någonsin inhyst så mycket konstnärskvalitet, eller kan vi utse detta till bästa "målarhuset" någonsin?)

Rik av lärdomar från sina läromästare begav sig Balke till Paris, där ytterligare en kunglig mecenat, Ludvig Filip I, föll för Balkes skapelser. När februarirevolutionen kom 1848 skildes Balke och kung åt, och norrmannen fick lämna utan att riktigt ha hunnit etablera sig på det sätt som han önskat. Ytterligare perioder i Dresden och London följde innan han begav sig av hemåt till Norge. Han hade nu en rik produktion av högkvalitativa verk i sin portfölj. Hans stil var tydlig: bilderna hade ofta en låg horisont, med små enskilda motiv i bilderna, ofta en fyr eller en båt, eller ett litet hus om det var en bild som skildrade land, mot en väldig bakgrund av hav och himmel. Ibland framträder motivet nästan omärkligt ur bakgrunden. Hans målningar är sällan rika på detaljer och präglas av en vördnadsbjudande ödslighet. Färgmässigt var hans verk ofta tämligen monokroma. 

En konstnär som studerat under de största och vunnit gehör bland kungligheter ute i Europa, naturligtvis måste han tas emot med öppna armar av en stolt inhemsk kulturkrets? Inte då. Den dresdenska romantiken föll inte de norska kritikerna i smaken, som föredrog Düsseldorfsskolans färggladare och mer detaljspäckade måleri framför de ganska färglösa och dystra landskapsskildringarna som Balke var en tydlig representant för. Men så bra – om de professionella bedömarna ändå inte bryr sig, om ens stjärna snabbt dalar, då kan man ju lika gärna stänga in sig och hänge sig fritt åt sina egna visioner utan hänsyn till andra. Det var åtminstone vad Balke gjorde. Det var också nu, på äldre dar, när han egentligen bara målade för sin egen skull, som han skapade sina allra mest slående och unika alster. Målningarna är nu ännu barskare, ödsligare, enklare och mystiska. Mot en vit bakgrund tecknar sig svarta ytor: vågor, berg, himmel, fåglar.  Hans målningar av norrsken har en starkt expressionistisk kvalitet, och det är inte helt orimligt att beteckna vissa av hans sena verk som abstrakta, 40 år innan abstrakt konst blev en grej. Stämning har alltid varit viktigare än realistisk återgivning i Balkes konst, men det blir särskilt påtagligt i den sena fasen av hans karriär.

När Peder Balke dog hade han redan hunnit falla i glömska. Några decennier senare visades hans konst offentligt för första gången, men det dröjde egentligen ändå till 2000-talet innan han började uppmärksammas på allvar också internationellt. Idag är Balkes plats bland norra Europas kanoniserade romantiska målare befäst. Bra så. Men det viktigaste av allt? Jag tittar på Balkes konst och när jag är klar kan jag konstatera, utan att tveka: It didn't bore me.

63. Sigbjørn Obstfelder (1866-1900)

Januari 1895. Den norske poeten Sigbjørn Obstfelder är på besök i Stockholm. Han avskyr det. Skärgården går väl an, men han kan inte stå ut med själva staden. I ett brev till sin bror skriver han att det inte är ett ställe för konstnärer. Det finns ingen storstadsluft och inga konstnärskaféer. I jämförelse med Kristiania är Stockholm som en kyrkogård, där invånarna spatserar omkring som "ståtliga lik". Han har aldrig varit i en mindre inspirerande stad. Men nu är han här. Det är isande kallt och Obstfelder känner av sin vanliga livsångest – han är "jordens elendigeste lus". Han går förbi en skridskobana, där glada och friska människor i par eller för sig själva svänger omkring på isen, och han drabbas av en tanke: melankoliska diktare gör i grunden inte lika mycket nytta i världen som ett par skridskor.

Han hade inte fel. Om vi gör ett snabbt överslag (som de lärde oss göra på matematiken i skolan) kommer vi snabbt fram till att skridskor förmodligen gör människor lyckligare och mer hälsosamma än melankoliska dikter. Det bara är så. Men varför fortsatte Obstfelder att skriva sina melankoliska dikter, trots att han uppenbarligen hyste en hel del tvivel om sysslan? Han kunde väl inte låta bli. För vissa människor är dikt detsamma som liv. En dikt ska vara som ett bröst som andas, har någon sagt, och det är ett ideal som Obstfelder genom hela sitt liv försökte och även lyckades förverkliga.

Diktare lever av verkligheten. Och som alla bra diktare hade Obstfelder arbetslivserfarenhet. Han studerade byggnadsteknik i Kristiania och arbetade även en tid som byggnadsingenjör i USA. Debuten kom med Digte 1894, efter hemkomsten till Norge. Han befann sig strax i en cirkel av nyromantiker, som tog avstånd från tidens tendenslitteratur där problem skulle "sättas under debatt". De hade samtliga Dostojevskij som stor idol, J.P. Jacobsen var den stora läromästaren, och Johannes Jørgensen med tidskriften Taarnet en välvillig ideolog för deras sak. Har man, som jag, varit tvungen att plöja igenom en hel del 1800-talslitteratur för att få en uppfattning om tidens smak, är det en uppenbarelse att komma fram till Obstfelders dikter. Här finns liv och uttrycksfulla känslor, uttalade av ett "jag". Det gör att det är lätt för en modern läsare att ta till sig Obstfelders diktning. 

Efter att ha läst igenom merparten av Obstfelders oeuvre – dikter, noveller, pjäser och några längre berättelser, utgivna i tre band av förlaget Gyldendal – tycker jag mig kunna urskilja de viktigaste delarna av hans författarskap. Det första temat är vilsenheten eller vantrivseln i skapelsen. I flera av Obstfelders texter ställs frågor som "varför finns jag till" och "vad är meningen med allt"? En dikt som "Jeg ser" (från Digte) är typisk. Här har vi en person som försöker finna sig en plats på jorden, men allt han ser är främmande:

Jeg ser på den hvide himmel,
jeg ser på de gråblå skyer,
jeg ser på den blodige sol.

Dette er altså verden.
Dette er altså klodernes hjem.

En regndråbe!

Jeg ser på de høie huse,
jeg ser på de tusende vinduer,
jeg ser på det fjerne kirketårn.

Dette er altså jorden.
Dette er altså menneskenes hjem.

De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser på de velklædte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser paå de ludende heste.

Hvor de gråblå skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser …
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt …

Jaget i dikten studerar i tur och ordning himlen, staden och stadsborna. Han kan inte tro sina ögon. Det här är alltså världen och människornas hem? Genom hela dikten ljuder en obehaglig insikt: Jag hör inte hemma här. Obstfelder beskrivs på många ställen som ungdomens diktare. Men i så fall är det en ungdom som precis har tagit ett kliv ut i vuxenlivet, med all den förvåning och besvikelse det kan innebära. (Till skillnad från den mogna människans kanske mer liknöjda resignation inför sakernas tillstånd.) Om Edvard Munchs mest kända målningar går det att säga att de är ikoniska: de illustrerar ångest, avundsjuka och förtvivlan på ett sådant vis att de återverkar på begreppen själva. Går det att tänka ångest utan att se Skriet på näthinnan? "Jeg ser" har för mig blivit ikonisk. Jag har svårt att längre tänka rotlöshet eller existentiell vantrivsel utan att tänka på Obstfelders "Her er så underligt".

Ett annat av Obstfelders teman är erotiken som pockar, suckar och vibrerar. Men det finns inget fullbordat i Obstfelders erotik. Det handlar om otillfredsställda begär och ilska över att begäret sliter en itu. I dikten "Kval" skriker han ut sin ångest mot liljorna som skälver i vinden: "Død og helvede, hvorfor står I og dirrer?" Utbrottet hade varit helt obegripligt om vi inte tidigare hade fått veta att jordens blommor i själva verket är kvinnor, med vita fingrar, runda bröst och glödande pupiller – och att en av dem precis har format sina händer om hans hals. I dikter som "Kval" och "Elskovshvisken" är kvinnan nämligen en fresterska, som lockar mannens begär med sin kropp och sina behag. Stackars unge man som måste se allt detta lockande omkring sig! Det hindrar honom inte från att ställa orimligt höga krav på sin omgivning. Finns det på jorden en kvinna som är kysk, frågar sig Obstfelder i slutet av "Kval", och i "Drikkevise" drömmer han om en kvinna vars kropp förvisso har skapats av den stora Satan, men med en själ framdiktad av Gud. Här kan man med fog säga att Obstfelder håller upp kvinnor mot en dubbel måttstock. Å ena sidan ska de vara lockande, å andra sidan rena som snö.

Relief av Gustav Vigeland (1895)

Nog finns det där. Kvinnoföraktet och det febrigt och rastlöst destruktiva. Det sena 1800-talets motsvarighet till klagoropen på diverse incelforum. Det går att skylla på "tidsandan" men det gör det inte bättre. Killar av Obstfelders typ finns fortfarande. De drar inte längre runt på stadens gator och de skapar inte melankoliska dikter. De har skaffat sig en internetuppkoppling, men alienationen från mänskligt samliv är lika smärtsam och påträngande.

Drömmen om den rena kvinnan hänger samman med Obstfelders obotliga längtan efter det vackra och fullkomliga. Han sökte livet igenom efter "livets dejlighet". Överallt där han träffade människor, slogs han efter ett tag av all falskhet som finns bakom allt prat och alla de fina orden. Besviken över människornas värld tog han sig ut i naturen, där livet var renare och vackrare. Obstfelder slungades livet igenom fram och tillbaka från ångest och tungsinne till glädje och eufori. I dessa extatiska ögonblick närmade sig Obstfelder en panteistisk naturdyrkan, och med sin musikbakgrund såg han skapelsen grundtillstånd som ett slags "sfärernas musik". Där ville han vara. I takt med världsrytmen. En gemensam nämnare för Obstfelders alla dikter är nämligen rytmen och melodin. Obstfelder var en hängiven fiolspelare och övervägde genom sitt liv om det inte var musiken som var hans främsta kall. Han var tillbakadragen i större sällskap. Han tystnade och gick undan. Och tog fram fiolen och spelade. Då kunde det hända att sällskapet stannade upp i sina triviala meningsutbyten och bara lyssnade på mannen som spelade så vackert från rummet intill. 

Hela Obstfelders författarskap kulminerar i En prests dagbok, som han arbetade på de sista åren av sitt liv. En prests dagbok är ett försök att skildra en modern människas tankar och känslor. I boken är det en präst (förmodligen en ställföreträdare för Obstfelder själv) som skildrar sina pågående religiösa tvivel, mitt i en tidpunkt av rasande snabba industriella genombrott och storstadens rörelse och larm. Det är den rotlösa och tvivlande moderna människan som får sin röst i prästens klagorop. Varför är människan inte lycklig, trots samhällets och vetenskapens framsteg? Och behövs verkligen Gud i dessa tider? I slutet av boken ger sig prästen av ut i naturens avskildhet. Han tar sig upp på ett berg. (Obstfelder var en ivrig bergsvandrare.) Han är med om ett kraftigt åskväder och hela hans livskris slutar med att han talar med solen (!), och bestämmer sig för att återgå till människorna, till gemenskapen och, ja – till en kopp kaffe. En prests dagbok blev aldrig färdigskriven. Boken gavs ut 1900, strax efter Obstfelders för tidiga död i tuberkulos. Han skulle det året fylla 34. Men även om boken aldrig blev klar har den ett tydligt dramaturgiskt slut. De religiösa tvivlen är visserligen olösta, men efter en stund i ensamhet saknar prästen andra människor, deras varma skratt och enfaldiga buller. 

Obstfelders liv var tragiskt. Han var vilsen i skapelsen, vilsen i förhållande till sitt eget begär. Först i hans sista bok finns det en vändning mot någonting annat. Men det är framförallt dikterna som lyser efter mer än hundra år. De är vittnesbörd om en frustrerad, ensam och melankolisk själ. Att läsa dem är smärtsamt. Inte uppbyggligt men sant. En spegel som visar upp det man inte är stolt över hos sig själv.

Ett råd till alla incelkillar. Lägg undan laptopen. Skaffa dig... ett par skridskor.

64. Unto Mononen (1930-1968)

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.

Så inleder Arto Paasilinna sin roman Kollektivt självmord, en tragikomisk berättelse om en grupp dystra finnar som ger sig ut på en bussresa för att gemensamt ta sig själva av daga. Citatet fångar på pricken en vanlig bild av Finland som en hemvist för ett synnerligen tungsint och svårmodigt folk. Helt passivt lägger man sig dock inte under svårmodets ok. Paasilinna fortsätter:

Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Texten fortsätter med en skildring av det finska midsommarfirandet som ett slags heroiskt slag mot dysterheten. Inte utan offer – Finland är som alla vet också ett land med viss alkoholkonsumtion, med allt vad det innebär. 

Midsommarfirandet är emellertid inte det enda vapnet finnen har i sitt artilleri. Ett annat är den finska tangon. Inte heller den är helt utan offer. Det mest berömda hette Unto Mononen.

*

Tangon kom till Finland på 1910-talet och blev under det glada 20-talet populär bland den finska intelligentian. Under sin tidiga period var den starkt tyskinfluerad, men efterhand kom den att utveckla en alldeles egen nationell särprägel. När vi idag talar om den finska tangon är det som en helt egen genre, relaterad till, men på många sätt också tydligt skild från sin argentinska förlaga.

Medan internationell tango ofta går i dur, så går den finska tangon så gott som alltid i moll, oavsett känslan som ska uttryckas. Den finske kapellmästaren Jani Uhlenius har sagt att finnarna är det enda folk i världen som gläder sig i moll och Johanna Koljonen har i en text om efterkrigstidens finska schlager på 40- och 50-talet, jämfört den med diskomusiken i aids-epidemins New York: "det är musik unga människor ska dansa till, men alla texterna handlar på något plan om döden".

Jag hade fram tills helt nyligen ingen som helst kunskap om den finska tangon och har således varit i stort behov av en vägvisare i dess värld. En sådan har lyckligtvis erbjudit sig i form av ingen mindre än M.A. Numminen, vars underhållande roman Tango är min passion också fungerar som en guide till genren. Berättelsen kretsar kring Virtanen, en man som ägnar sitt liv åt tangon, samtidigt som han efter läsning av Platon bestämt sig för att undvika allt sexuellt umgänge innan han fyllt 36 år. Den sexuella lust, som av naturliga skäl inträffar titt som tätt på dansgolvet, tyglar han genom att piska sitt könsorgan. (Se där en träffande, om än kanske något tillspetsad, bild av den inbundna passion man gärna associerar med såväl finnen som den finska tangon.) I boken beskriver Numminen finnarnas sätt att dansa som att "trampa tango" – de argentinska utsvävningarna på dansgolvet är på tok för komplicerade för den genomsnittlige finnen: "Om en argentinsk tango-orkester uppenbarade sig på en österbottnisk dansbana, skulle männen i publiken troligen dra kniv: spela ordentligt, om livet är er kärt."

Låt argentinarna krumbukta sig, finnen trampar i takt med bastrumman.

*

Den finska tangon uppvisar tre distinkta blomstringsperioder: genombrottet på 40-talet (med kompositören Toivo Kärki som viktigaste figur), mitten av 50-talet (storhetstiden för mäktige sånglegenden Olavi Virta), och så guldåldern mellan 1962 och 1965 då tangofebern grasserade som aldrig förr i Finland. Det var under denna sistnämnda period som denna texts huvudperson, kompositören Unto Mononen, hade sin stora tid.

Tillsammans med Toivo Kärki är Unto Mononen den främste kompositören i den finska tangons historia. Tack vare sitt korta, bohemiska och delvis tragiska liv är han också den störste legenden av de två. Under sin ungdom hade Mononen sångardrömmar som grusades av en misslyckad strupoperation. Han fick istället satsa helhjärtat på en bana som kompositör och orkesterledare. Men med växande framgångar växte också Mononens oregelbundna levnadsvanor och problem med alkoholen. Samtidigt som hans bana som kompositör stod på sin topp i mitten av 60-talet var han flera gånger intagen på alkoholistanstalt. De intäkter som genererades av Mononens kompositioner gick åt till att betala skulder. 1968 sköt han ihjäl sig "i fyllan och villan" (Numminens ord) – om det var självmord eller en olycka vet man än idag inte med säkerhet. 

När jag under mina förberedelser till det här projektet lyssnade in mig på den finska tangon, så var Unto Mononen den tangokompositör jag föll absolut mest för. Delvis beror det kanske på att originalinspelningarna av hans tangor har ett mer modernt och varierat sound i jämförelse med exempelvis Toivo Kärkis, där inte minst de genialiska arrangemangen (ofta signerade producenten och arrangören Jaakko Salo) gör sitt till. Som exempel kan nämnas "Kangastus" (Hägring), vars arrangemang Numminens huvudkaraktär hyllar som "enormt och lavinartat" och med en mystisk stämning som får honom att känna som om han stod bland Saharas sanddyner. 

Men det är också så att Unto Mononens melodier har något alldeles särskilt. Trots stora variationer i låtarnas stil och arrangemang, är det enligt Numminen lätt att känna igen hans sätt att komponera: "Det är så egenartat och på samma gång så i grunden bekant – som taget ur en folksång, eller en psalm." Det stämmer, Mononens melodier är originella och självklara på en och samma gång. När man hör vackra tangor som "Jos nähdä voisin" (Om jag kunde se) och "Kohtalon tango" (Ödets tango)  är det svårt att inte få en diffus känsla av att man hört dem någon gång förut, kanske i en dröm eller ett tidigare liv. 

Ni som förstår finska får rätta mig om jag har fel, men Unto Mononen får det också att i alla fall kännas som att man förstår vad hans kompositioner handlar om, trots att man inte fattar ett dyft av vad sångaren faktiskt sjunger. (Spoiler alert: De handlar i regel om olycklig kärlek mellan man och kvinna – även om det faktiskt finns undantag, såsom evergreenen "Lapin tango" (Lapplandstango) som på klassiskt nordiskt manér hyllar naturen, i det här fallet den lappländska.) 

Den absolut mest berömda av Unto Mononens kompositioner är "Satumaa" (Sagolandet), låten som i den store Reijo Taipales tolkning inledde den finska tangons verkliga guldålder i mitten av 60-talet. "Satumaa" är den mest legendariska av finska tangor och har kallats för "Finlands nationaltango". (Huvudkaraktären i Numminens roman har datumet för dess utgivning 13/10 1962 uppskrivet i guldskrift på sin vägg.) Det var inte alltid som Mononen själv skrev texterna till sina låtar, men det gjorde han till "Satumaa". Att döma av den här svenska tolkningen av Arja Saijonmaa (med svensk text av finlandssvenske författaren Lars Huldén) är den helt fantastisk och borde kunna träffa rätt in i hjärtroten på var och en som någon gång upplevt omöjlig kärlek – eller bara i största allmänhet sett drömmar om något annat och bättre gå i kras:

Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.

Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.

Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.

Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.

Den finska melankolin destillerad i fyra rader och en enkel melodi. 

*

I Finland har tangon fortsatt behålla sin styrka genom årtiondena och fylla en viktig funktion. ("I dansen kan även den verbalt tafatte finske mannen uttrycka hela skalan av känslor", har någon sagt.) Även efter att den egentliga finska tangon tappade i popularitet mot slutet av 60-talet och fick ge vika för rocken, så har den långt efter det fortsatt att leva vidare genom att många av de populäraste låtarna i Finland varit s.k. "smygtangor" – med samma rytm som tidigare, men med lite poppigare/rockigare sound. Sedan 80-talet arrangeras den stora Tangomarknaden i Östermyra som blivit en av Finlands största sommarfestivaler. (Här utses bland annat varje år en ny tangokung och tangodrottning.) 

Kanske är egentligen inte finnarna så mycket olyckligare än andra folk. Visst, deras 1900-talshistoria är förfärlig i jämförelse med Sveriges – men det gäller ju för nästan alla länder. Måhända är det som utmärker finnarna istället att de har ett väldigt öppet och avslappnat förhållningssätt till sin sorg. I Sverige blir sorgen gärna något lite upphöjt och estetiskt, som i likhet med Gud och skönheten bör hållas utanför vardagliga samtal. Finnarna, upplever i alla fall jag, är mer rakt på sak när det kommer till livets bekymmer. Den finska tangon är ett utmärkt exempel på det.

Är tangon då ett vapen mot eller för tungsinnet? En klassisk fråga som skulle kunna ställas om så gott som all musik – ja, om så gott som all konst. Hjälper den oss i tungsinnet eller lockar den oss bara att vältra oss i det ännu mer? Jag vet inte svaret på frågan, men det spelar heller ingen roll. Vi människor kommer i vilket fall fortsätta att klä vår sorg i dragspel och trumslag. Och trampa på över dansgolvet, mot sagolandet.