Har du någonsin undrat varför havsvattnet är så salt? Jo se det ska jag berätta för dig. Det var en gång två bröder, en rik och en fattig. När julafton kom gick den fattige mannen, som inte hade något att äta i hemmet, till sin bror för att be om en liten matbit. Den rika och snikna brodern tyckte inte om att hjälpa, men gjorde det under förutsättning att den nödställde gjorde vad han bad honom om. Den fattige brodern skulle få ett stycke skinka, om han lovade att fara raka vägen till trollen (utan syfte vad det verkar – ren sadism, således). Den fattige brodern lovade detta, tog skinkan och gav sig iväg för att leta rätt på trollen.
Efter att ha vandrat genom skogen träffade han på en gammal man som högg julved. Av denne fick han upplysningen att trollen bodde alldeles i närheten och att de hemskt gärna skulle vilja ha skinkbiten. Men, sa vedhuggaren, be inte om pengar som ersättning för skinkan utan be om att få deras handkvarn. Den fattige mannen tog rådet till sig. När han mötte trollen och dessa trugade efter skinkan så gick han bara med på att lämna den ifrån sig om han fick kvarnen som ersättning. Sagt och gjort. När mannen kom tillbaka med kvarnen fick han höra av den gamla vedhuggaren att kvarnen kunde mala fram vad som helst bara man befallde den. Den fattiga mannen fick lära sig alla nödvändiga instruktioner och gav sig hemåt med kvarnen, där hans hungrande familj väntade. Med storögda ögon såg de hur kvarnen på befallning malde fram ljus, duk, porslin och den godaste julmaten man kunde tänka sig. Den malde och malde, och familjen kunde bjuda hela byn på utsökta läckerbitar i flera dagar.
Den snikna brodern kände inte någon glädje för sin brors skull. Han blev avundsjuk och krävde att få köpa kvarnen. När den fattige brodern till slut gick med på detta och fick gott om pengar i retur, skyndade den rike brodern hem utan att bry sig om att lyssna till hur man skulle få stopp på kvarnen. Resultatet blev katastrofalt och hela byn höll på att översvämmas med mat. Desperat bad han sin fattige bror att ta tillbaka kvarnen. Den tidigare fattiglappen hade nu både pengar och kvarn, och kunde bygga sig en fin gård vid havet och leva bättre än sin rika bror någonsin gjort.
 |
| Den rika brodern flyr översvämmande gröt. Illustration av Tord Nygren. |
Men så en dag stannade en skeppare till vid gården och bad enträget om att få köpa den beryktade handkvarnen. Han ville nämligen mala salt med den, så han slapp segla långt över havet efter den eftertraktade varan. Till slut gav mannen med sig. Tyvärr var även skepparen alltför ivrig och inväntade inga instruktioner på hur man skulle få stopp på kvarnen. När den nöjda köparen baxat mirakelmaskinen på båten och börjat segla iväg, dröjde det inte länge innan han befallde den att mala salt. Ordern uppfylldes genast och saltet sprutade fram utan hejd. Skepparen försökte få stopp på det hela, men lyckades inte, vad han än sa och vilka av kvarnens delar han än skruvade på. Följden blev att skeppet sjönk till botten, där kvarnen fortsätter att mala salt än idag.
Och det är alltså därför som havsvattnet är så salt, om ni inte visste det.
Den historien jag återberättat här har givits namnet Kvarnen som mal på havets botten och är en av de många folksagor, eller folkeeventyr, som norrmännen Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe samlade på sig och utgav i mitten av 1800-talet. Likt alla folksagor är den en kort uppdiktad berättelse som äger rum i ett fantastiskt och magiskt universum. Till skillnad från konstsagan är den emellertid inte uppdiktad av en enskild person, utan snarare folket som kollektiv. Folksagorna har berättats och återberättats i århundraden, med de dynamiska förändringar och variationer som all muntlig tradering för med sig. Kanske har folksagan, genom sin breda folkliga förankring, oftare än konstsagan en djupt allmänmänsklig klangbotten. De är allt som oftast enkla, på ytan ibland närmast banala, men med en tematik som är evig och en fantasifullhet som aldrig upphör att fängsla läsare.
Kvarnen som mal på havets botten kan också fungera som exempel på mycket av det som är typiskt för folksagan som genre. Berättelsen består av situationer som upprepas med olika variationer (kvarnen säljs om och om igen till olika personer, som reagerar likartat), huvudpersonen åläggs något uppdrag som måste utföras ("Ge dig av till trollen!") och i slutänden får de inblandade sin lön: den som uppträtt gott och värdigt belönas – påfallande ofta genom att vinna en skön ung prinsessas hand – och den som uppträtt sniket eller elakt straffas. Folksagorna är tidlösa, i bokstavlig bemärkelse; de kan ha utspelat sig lite när som helst, och lite var som helst. Med "Det var en gång" inleds så gott som samtliga, som för att säga att det inte är så viktigt exakt när, och ofta "i ett land långt borta", eftersom det inte är så viktigt exakt var. Vi kan nog lättare drömma oss bort tillsammans med en berättelse, om den är tid- och platslös. Den blir på en och samma gång mer allmänmänsklig och mer magisk om den inte smutsas ner av alltför konkreta kontexter. Inte sällan inleds folksagorna ganska realistiskt, men verklighetens ramar sprängs alltid förr eller senare.
Den ovan återgivna och diskuterade sagan tillhör inte de allra mest kända historierna som Asbjørnsen och Moe samlade på sig. Mest berömd är väl De tre bockarna Bruse, som jag gissar att nästan varenda svensk har ett mer eller mindre vagt obehagligt barndomsminne av. Det norska folkets egen variant av Skönheten och odjuret har också vunnit berömmelse, under namnet Östan om sol, västan om måne. Det är knappast heller bara i Norge eller Skandinavien som de norska folksagorna nått fascinerade människors ögon och öron. När Asbjørnsen och Moe 1841 till slut, efter att först ha fått utgivningen refuserad, fick den första samlingen med folksagor publicerad så dröjde det inte länge innan historierna spreds till stora delar av Europa. Tänka sig, Norge hade fått sina alldeles egna bröderna Grimm! Med det sagt så var det ändå i hemlandet som utgivningen av sagorna gjorde störst avtryck. I förordet till en gammal svensk utgåva har författaren Peter August Gödecke beskrivit hur norrmännen tog till sig av sagorna: "Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder." Sagor som egentligen tillhörde hela folket, var förstås ändå inte allmänt kända överallt, och Asbjørnsen och Moe ska äras för att de fick sitt eget folk att inse vilka skatter som fanns över landet, att det runtom i Norge fanns "en hel verld af skaldeverk utan skalder".
Men det var inte bara folk i allmänhet som uppskattade berättelserna. Det är väl belagt att de norska folksagorna utövade stort inflytande på de litterära giganter som beträdde den litterära scenen mot slutet av 1800-talet. Den ena nationalförfattaren, Bjørnstjerne Bjørnson, uttryckte inför Asbjørnsen vilken betydelse sagorna haft för honom: "Gud skall veta, att det hade blifvit föga af mig, hade du icke varit." Den andra nationalförfattaren, Henrik Ibsen, var uppenbart influerad av den sagovärld Asbjørnsen och Moe hade öppnat upp för honom, när han skrev sitt berömda drama Peer Gynt. Själva ämnet och tematiken var saker som influerade samtida och efterföljande författare, men förmodligen var Asbjørnsen och Moes gärning ännu viktigare rent språkligt. Sagorna gavs en mer utpräglat norsk språkdräkt än vad som brukligt var i utgiven litteratur, och blev på så sätt mycket viktiga för det norska språkets gradvisa utbrytning ur danskan.
Jag har inte skrivit mycket om herrarna Asbjørnsen och Moe själva och jag tänker heller inte göra det. Men något kort bör ändå sägas. De var vänner ändå sedan barnsben, men intressant nog ganska olika karaktärer. Asbjørnsen hade ett stort naturvetenskapligt intresse och introducerade Darwin för det norska folket. Han levde med en älskarinna under många decennier utan att någonsin gifta sig. Moe var en helt annan typ. Han var den duktiga akademikern som också kom att bli en from präst. Moe var först i världen att få en professurtjänst i folkminnesvetenskap och statigt bidrag för att åka runt och samla folkminnen. Tillsammans utgjorde de en välfungerande duo: Moe den samvetsgranne och kritiska forskaren och Asbjørnsen mer av den konstnärligt skicklige epikern. De jobbade dock så mycket tillsammans och bearbetade varandras texter så mycket, att tonen i berättelserna är helt konsekvent.
Slutligen bör vi ställa oss en fråga: vad är det egentligen som gör att Asbjørnsen och Moe är värda en plats på den här listan? De har ju inte skrivit sagorna själva, utan "bara" nedtecknat och bearbetat dem. Vem som helst kan väl åka runt och lyssna till några gamlingar som berättar några sköna historier? Nej, så enkelt är det förstås inte. Det kräver stort tålamod och rätt typ av personlighet för att vinna det förtroende som krävs för att människor ska vilja dela med sig av berättelser. Asbjørnsen kom själv från landsbygden och när han gav sig ut bland folket gjorde han det med bössan på axeln och metspöt i handen. Han lärde känna människor och blev omtyckt av dem. Nyckeln är att skapa förtroende och det kräver både eftertänksamhet och social kompetens. Sedan krävs det en disciplinerad forskares outtröttliga och systematiska arbete för att samla ihop och sortera alla (ofta fragmentariska delar av) historier man får höra. Därutöver krävs det förstås också konstnärlig talang för att klä materialet i folksagans enkla men vackra språkdräkt. (Apropå språkdräkt: Ibland behövde sagorna friseras en aning för att passa den borgerliga läsekretsens pryda smak: I Prinsessen som ingen kunne målbinde svarar prinsessan egentligen inte "det är varmare i glödhögen" utan "det är varmare i röven min!" Den senare versionen förblev otryckt.)
Kanske är det vi själva, vi alla som tillsammans utgör folket, som är värda att komma med på listan. Folksagornas skönhet och fantasirika historier är ett kvitto på mänsklighetens berättarkärlek och uppfinningsrikedom. Men minnet är bräckligt och det muntliga berättandets räckvidd begränsat i tid och rum. Vi ska vara tacksamma att det finns de som bestämt sig för att med metspöt och anteckningsblocket i hand ge sig ut och lyssna till folkets sagor, med målet att skriva ned dem åt alla oss andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar