Gunde Svan var en allestädes närvarande superhjälte under min uppväxt. Där stod han i tv-rutan, den oantastliga idrottsidolen, och ropade på Pernilla Wahgren att skynda sig i Fångarna på fortet, när han inte piggt upplyste den slöa tv-tittaren om att "ingenting är omöjligt!" i programmet med samma namn. (Lätt för dig att säga Gunde, med dina fyra OS-guld, omänskliga träningsdisciplin och pigga utstrålning.) Gunde Svan är en av våra absolut största idrottsutövare någonsin och vid den här tiden sannolikt den allra främsta längdskidåkaren genom tiderna.
Men samtidigt som Gunde småpratade med Fader Fouras och glatt uppmuntrade nöjesprofiler att gräva djupare i de spindelfyllda krukorna, så tornade sig mörka moln upp över skidsportens himmel. Med "mörka moln" menar jag norrmän, och med norrmän menar jag först och främst Bjørn Dæhlie. Gunde Svan hade kanske trott sig få behålla titeln som längdskidåkningens främsta genom tiderna ett bra tag framöver. Håll min vattenflaska, var Dæhlies respons, när han under 90-talet tog guld efter guld efter guld. Han stannade inte förrän en rullskridskoolycka tvingade honom att avsluta karriären vid sekelskiftet. Vid det laget var han med sina åtta OS-guld vinterspelens största genom tiderna, och tillsammans med en hel hög VM-medaljer av olika valörer så rådde det inga tvivel om att han också var den mest framgångsrika längdskidåkaren.
Gissningsvis anade Gunde Svan vad som väntade, när han klev ut ur spåren och in i svenska folkets vardagsrum. I slutskedet av hans skidkarriär, vid VM i Val di Fiemme 1991, hade Gunde hoppats att ta hem ännu en guldmedalj i 15 km fritt. Vladimir Smirnov skulle bli en farlig utmanare, möjligen. Men ... vem är den här relativt okände norrmannen, Bjørn Dæhlie? Varför kör han så fort? Dæhlie tog nu sitt första guld, före Svan, och tronskiftet hade inletts.
Det var ändå först året därpå, 1992, som vintersportvärlden verkligen rätade på sig och gnuggade sina ögon. Dæhlie vann nu den totala världscupen för första gången (den skulle han närmast prenumerera på resten av 90-talet) men framförallt begav han sig till franska orten Albertville och delog i sina första olympiska spel. Det gick bra, får man väl lov att säga. Han sopade hem guld på tre distanser: stafetten (4*10 km), skiathlon (när man tävlar i båda åkstilarna, det vill säga klassiskt och fritt) samt den klassiska femmilen. Dæhlie och landsmannen Vegard Ulvang gjorde rent hus med alla konkurrenter. Var man inte redan trött på den norska flaggan, så blev man det nu.
Eftersom IOK hade beslutat att sommar- och vinter-OS inte längre skulle gå av stapeln samma år, så dröjde det bara två år innan Dæhlie fick chansen att delta i ännu ett OS. Den här gången på hemmaplan, i Lillehammer. Dessförinnan hade norrmannen varit fräck nog att sno några VM-guld från oss svenskar, genom att dominera mästerskapen i Falun 1993. Men det var på hemmaplan som han cementerade sin status som den allra bästa, med nya guld och silver. Mannen som inte ens hade tänkt satsa på skidor, utan på fotboll, var nu ostoppbar i spåren. Det var runt den här tiden som den unge Martin, nybliven sportfanatiker, befarade att han skulle behöva stå ut med att se norrmän vinna lopp efter lopp i turnering efter turnering. Det var ingen obefogad farhåga.
Visst, norrmännen fick se sig knäppta på näsan nu och då. I VM 1995 (Thunder Bay, Kanda) tog ryssarna faktiskt en medalj fler än norrmännen, och Vladimir Smirnov slog Dæhlie i såväl 10 som 30 kilometer klassisk stil. Men det var faktiskt undantag, och i vilket fall som helst var det inga svenskar som på allvar utmanade. Ja, åtminstone inte förrän det var dags för femmilen i Nagano-OS 1998. Åkarna lämnade startfållan med 30 sekunders mellanrum och precis före Dæhlie, halvminuten före med andra ord, hade svenske Niklas Jonsson kastat sig iväg. Jonsson var ingen av våra större skidåkarnamn och det kan inte ha förvånat någon att den norska guldfavoriten nästan omgående åkte ifatt svensken. Sida vid sida tuffade de sedan på, mil efter mil. Men kanske hade Jonsson sparat lite energi, för när det närmade sig upploppet, samlade han ihop alla sina krafter och slet sig lös från Dæhlie. Avståndet blev längre och längre, men problemet var bara att det inte var långt kvar till mållinjen. Skulle Jonsson hinna skaffa sig ett tillräckligt stort avstånd? Skulle han knäcka den överlägsna giganten i dennes sista stora show? Spoiler alert: nej, det skulle han inte. När Jonsson ramlat ihop efter mållinjen återstod bara en spänd väntan på Dæhlie. När den utmattade norrmannen passerat mållinjen (båda två ligger som slagna soldater i snön efter målgång) står det klart att han genomfört fem mil på skidor åtta sekunder snabbare än sin svenske utmanare. Femmilen i Nagano var det sista riktigt klassiska Dæhlie-loppet och markerar samtidigt klimax på hans karriär. "Det tuffaste loppet jag varit med om", enligt segraren själv.
Efter detta väntade ett mindre lyckat VM i Österrike, där det bara blev ett silver och ett brons – undermåligt, med Dæhlie-mått mätt. Landsmannen Thomas Alsgaard och finnen Mika Myllylä dominerade turneringen på herrsidan, och vi får aldrig veta om Dæhlie hade tagit sig tillbaka upp på guldpallen. 33 år gammal snörade han på sig rullskridskorna, och en olycka senare var karriären över, även om han gjorde tappra försök att komma tillbaka.
När Dæhlie tvingades lägga av, så bytte han bara spår, så att säga, och fortsatte att göra succé inom andra områden. Likt en annan Björn Borg startade han ett blomstrande klädmärkesföretag, men det var inom fastighetsbranschen han nådde sina största finansiella framgångar. Han har bland annat låta bygga många fastigheter i Åre, till glädje för en och annan semestrande svensk barnfamilj. Dæhlie har efter sin karriär tjänat långt mycket mer pengar än han någonsin gjorde som skidåkningsstjärna. Hur mycket? Tja, i runda slängar sisådär en halv miljard kronor. (Det kanske var tur att han nobbade möjligheten att vara med och starta upp sportföretaget XXL, som idag omsätter flera miljarder kronor per år. Någon måtta får det ju vara. "Mitt livs misstag" har han sagt, den stackars stenrika, omhuldade norska hjälten.)
På senare tid har Dæhlie kommit med förslag till drastiska förändringar av längdskidsporten. Han har lyft tanken att det kanske är dags att slopa klassisk stil helt, eftersom det gör sporten så mycket dyrare att hålla på med. Nu krävs en uppsättning skidor och pjäxor för den ena stilen, och en annan för den andra. Dessutom är de allra flesta åkarna runtom i Europa ändå mer intresserad av fristil. Bakgrunden till utspelet är inte bara omsorg om barnfamiljers ekonomi, utan en oro för att intresset för sporten sjunker i takt med norrmännens allt kraftigare dominans. "Vi blir sämre och sämre på fotboll, men bara bättre och bättre på skidor" som Dæhlie kommenterat saken. Kan man göra det enklare och billigare att utöva sporten ökar chansen att fler runtom i Europa (och världen) kan satsa på den, och förhoppningsvis också konkurrera med de omöjliga norrmännen. Det är en god tanke, även om det vore ledsamt att se den klassiska stilen försvinna från schemat. I mitt stilla sinne undrar jag om Dæhlie också drevs att ett visst dåligt samvete när han gjorde sitt utspel. För det ska gudarna veta, att ingen har bidragit så mycket till längdskidåkningens popularitet i landet, och därmed också till dagens norska framgångar, som den störste av dem alla, Bjørn Dæhlie.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar