67. Runar Schildt (1885-1925)

De flesta av oss har någon gång promenerat genom parken en stilla höstdag, betraktat de vackra färgskiftningarna i omgivningens grönska, och känt ett gripande vemod ta oss i besittning. Skönheten i naturen förstärker vid dessa stunder melankolin; det är som om världen ville påminna oss om hur praktfull den är, medan själva livet som vi lever, omgiven av denna skönhet, aldrig lyckats leva upp till de förhoppningar vi en gång hade på det. Illusionerna har kanske inte krossats, utan snarare sakta och varsamt upplösts. Med mild resignation har vi sedan vandrat hemåt igen och skakat av oss vemodet.

Eller så levde vi kvar i det, och satte oss för att läsa Hjalmar Söderberg. Det är ju Söderbergs berättarkonst som för oss svenskar allra tydligast representerar den någorlunda unga människans sysslolösa tankfullhet och riktningslösa illusionslöshet. Klart och kärnfullt skrev han fram vemodet. "Och tåget gick." Ja, många av er vet säkert vad jag pratar om. (Om inte: läs genast.) Men hur många vet att det fanns en delvis samtida finlandssvensk motsvarighet som – jag dristar mig till att säga det – var precis lika skicklig på att fånga alla dessa stämningar jag just talat om?

Runar Schildt var precis som Söderberg en mästare i det korta formatet. Novellen skulle bli hans tveklöst främsta uttrycksform och i den mån Schildt äger någon berömmelse idag, är det på novellerna den vilar. Det finns ändå skillnader mellan författarna, förutom den att Söderberg också skrev fulländade romaner. Jag tycker att Söderbergs historier sammantaget utgör en snävare värld. Det är ofta unga män från den tidens medelklass som plågsamt flanerar sig igenom tillvaron i Stockholm. (Flanörlitteratur kallas det ju i Sverige, medan man i Finland på typiskt rättframt manér betecknar den "dagdrivarlitteratur".) Schildts persongalleri är större. Människor från toppen och botten av samhällsskiktet, män och kvinnor, konservativa och kommunister – alla turas de om att spela huvudrollen i Schildts berättelser. Visst är det ofta överkänsliga Helsingforsbohemer som står i centrum, men långt ifrån alltid, och även när så är fallet utspelas historierna mot en fond av tidens världshändelser: första världskriget, finländska inbördeskriget och dramatiska europeiska revolutioner. Blicken är något bredare, helt enkelt.

Stilen däremot är lika smärtsamt klar och skärskådande som hos Söderberg. Melankolin framträder inte bara i människornas sinnesstämningar, utan också i besjälade ting: "Klockan i rådhustornet slog åtta försynta tveksamma slag, som om den endast motvilligt fullgjort sin plikt att underrätta människorna om tidens flykt, om en struken timme av deras livslängd." Det citerade kommer från novellen "Zoja", som berättar historien om en ung rysk kvinna från överklassen, som tillsammans med sin familj tvingats fly revolutionen i Ryssland. I inledningen förstår vi att Zoja beslutat sig för att sälja sin kappa; ett av få värdefulla ting som någon i den allt fattigare överklassfamiljen fortfarande äger. Zoja, likt resten av familjen, avskyr livet i exil och drömmer om att få tillbaka en meningsfull tillvaro. I mer eller mindre fruktlösa försök att slå undan sina förtvivlade tankar läser hon böcker, promenerar runt i staden och besöker biografen. När hoppet om de vitas seger i hemstaden Petersburg väcks, vaknar familjen till liv, men naturligtvis skulle det visa sig vara falska förhoppningar. Mot slutet, när Zoja besöker en kyrkogård och fascineras extra mycket av en nittonårig flickas grav, får läsaren en föraning om vad som väntar. Novellen slutar som man kan tänka sig: i grymmaste, vackraste moll. 

Karaktärer som inser att tiden sprungit ifrån dem, eller åtminstone på ett eller annat sätt oåterkalleligt förändrat dem, är vanligt återkommande i Schildts berättelser. I den korta "Sinande källor" (från samlingen Perdita och andra noveller) stiftar vi bekantskap med en vad det verkar yngre medelålders herre, som fått i uppgift att släktforska på en artonårig kvinnas vägnar. Vi får endast ta del av den historieintresserade mannens brev till den unga kvinnan. Breven är genomgående artiga och gentlemannamässiga, om än pratigt tillkrånglade emellanåt. Snart börjar han i breven reflektera mer över tillvaron än hans släktforskande uppgift egentligen kräver. Det är som om mannen, i sitt samröre med den yngre brevvännen, upptäcker att han åldrats och att hans intressen numera tillhör en människa som stängt dörren till den stora världen och slutit sig kring sina böcker och sina inåtvända hobbyprojekt. 

Det var förfärligt vänligt tänkt av er – också om ni inte menar det – då ni skriver att ni fattat ett sådant intresse för oss halvgamla bokmalar och pappersråttor, som redan kunna räkna åtskilliga tjänsteår i fårorna i varandras ansikten. Tidens pekfingernagel är obehagligt vass.

Än så länge är det lite lätt ironiskt och distanserat skrivet av mannen, men så kan han inte låta bli att släppa garden lite:

Jag är inte så förfärligt gammal, åtminstone finns det ju en del individer som äro äldre än jag. Emellertid har jag redan hunnit uppleva två invasioner här i min barndoms stad. Den första kom från norr, om den är mycket litet att säga, den måste ju komma. Men den nya, den östliga! Jag går här som en främling och minst gynnad nation i mitt eget land, i min egen stad. Och alla portar är stängda.

I nästa brev ber han genast om ursäkt för sitt lilla känsloutbrott och återgår till att berätta om de upptäckter han gjort genom sin släktforskning. Men han kommer snart in på allmänna resonemang igen. Han avundas ungdomen som ser allt i svart eller vitt och har en stark tro, vilket krävs för att "kunna hoppas på en ljus och harmonisk framtid för detta vårt Finland, som är kluvet på alla leder, i alla dimensioner och mest i den fjärde, i den som inte kan mätas och vägas och pressas in i termer och slagord, men som kanske är den avgörande. Jag är mycket glad att ungdomen har den tron." 

När mannen släktforskat klart finns det inte längre någon anledning att fortsätta korrespondensen med den unga kvinnan, som dessutom ska ge sig iväg på en längre resa. Precis i slutet, i sista brevet, förstår vi att mannen en gång varit förälskad i kvinnans mor. Det beskrivs utsökt subtilt, nästan i förbifarten. Avslutningsraderna i det brevet, och novellen som helhet, är typiska för Schildts berättelser. Det viktigaste blir aldrig riktigt sagt, eller kanske inte längre kan sägas, och det spelar ändå ingen roll längre: "Ja, vad har jag mer att säga er? Ännu för en tid sedan tyckte jag det var så mycket jag ville ha sagt, men det var nog ett misstag; det kan allt sammanfattas i en enda önskan: lycka, lycka på resan."

De två noveller jag diskuterat närmare här kommer båda från hans senare novellsamlingar. Det ska dock inte misstolkas som att Schildt var gammal när han skrev dem. Debutsamlingen släppte han 1912 som 24-åring, och den sista, Häxskogen, publicerades när han bara var 32 år. Under denna korta tid hann Schildt förädla sitt mästerskap. Allra bäst är förmodligen nyss nämnda Häxskogen. Alla tre noveller i den är mycket bra ("Zoja" är en av dem) men ska ni bara läsa en, är det den lite längre titelnovellen ni ska ta er an. Redan inledningsmeningen fångar inte bara novellens stämning, utan hela dagdrivarlitteraturens: "Och åter hade Jacob Casimir förspillt en dag." Vad som sedan följer är en skirande vemodig betraktelse över livet, konsten och kärleken. Jag tänker inte säga mer än så om den – ni får läsa själva.

Schildt ställde sig alltid på den känsliga och psykologiskt "svaga" människans sida, oavsett om hon tillhörde en uppburen eller bespottad del av samhället. Den personen vars psyke inte riktigt var skapt för den hårda världen, intresserade honom. Det var kanske inte så konstigt, eftersom han tillhörde den gruppen människor själv. Schildt kom från en fin familj och arbetade vid sidan av sitt författarskap på respekterade kulturinstitutioner i Helsingfors. Men han kände sig aldrig stark. De existentiella grubblerierna som hemsöker hans karaktärer hemsökte också honom. När Schildts dröm att starta en bokhandel i den finska huvudstaden misslyckades, med konkurs som följd, blev han alltmer nedstämd. En månad före sin 37:e födelsedag tog Runar Schildt sitt liv. Det är, som alltid när människor inte längre vill leva, ofattbart tragiskt. Men hans litteratur är inte nedtyngande att läsa. All stor konst, även när den är vemodig eller sorglig, har en förmåga att snarare göra oss upprymda. Jag läser ännu en Schildtnovell och tänker: vad fantastiskt, att en människa har kunnat åstadkomma det här!

68. Jon Fosse (1959-)

"Jag vet inte vad det är eller var det kommer ifrån. Det är ett mysterium."

Jon Fosse försöker i dokumentären Jon Fosse - Det som inte kan sägas förklara sitt skrivande, men tvingas ge upp. Han verkar lika handfallen som vi andra, vi som läser denna litterära gigant – Norges mest spelade dramatiker sedan Henrik Ibsen och en ständig kandidat till Nobelpriset. Själv vet han bara att han lyssnar. Lyssnar på den andre Jon Fosse, den skrivande. I en intervju i tv-programmet Babel säger han något i stil med att "någonstans inne i Jon finns den skrivande Jon Fosse och han är inte alls lik den du pratar med nu". Skrivandet är en gåva, till stor del bortom författarens kontroll. En som skriver på det sättet måste vara ödmjuk inför sin uppgift. Kommer det så kommer det. Man kan inte tvinga fram det.

*

Det går inte att säga något annat än att Jon Fosse är en författare med en tydlig stil. En författare att göra parodier och pastischer på för den som så önskar. Hans texter är rytmiska, musikaliska, präglade av ständiga omtagningar och upprepningar. Ofta forsar orden fram i ett flöde som är svårt att slita sig ifrån. Man sveps med. Vissa författare övertygar en om sitt mästerskap redan på första boksidan. I andra fall övertygas man gradvis i takt med att den magnifika konstruktionen vecklas upp framför ens ögon. Jon Fosse besegrar en med sin envishet. Han vrider fram erkännandet ur en, ja nästan tjatar sig till det. Det börjar kanske med en replik av typen: "Jag är här / Och jag är inte här". Som läsare suckar man över det banala försöket att verka djupsinnig. Sen upprepas samma replik några gånger, lätt varierad. Ska man verkligen gå på det billiga knepet? Men Fosse ger sig inte. Omtagningarna fortsätter. Motståndet bryts långsamt ner. "Jag är här / Och jag är inte här." Plötsligt är det inte längre bara en fras.

Han har tagit sig in på andra sidan, om ni fattar vad jag menar. 

Jag skulle gärna ge exempel på hans sätt att skriva dramer och romaner, men hur jag än försöker kan jag inte hitta lämpliga ställen att avgränsa hans textflöden på. Delarna kräver helheten. Tagna ur sitt sammanhang skulle de bli något annat, kanske bra, men inte Jon Fosse. Men jag ska ge er en dikt i alla fall, som jag tycker säger något om hans klara, enkla sätt att uttrycka sig, om hans intresse för det osägbara i människan och (inte minst) om den säregna poesin i den nynorska han skriver på:

usynlege hender leier oss

rundt omkring ingen ser hendene ingen veit om dei

men utan desse hender ville dei svarte taka i hjarta våre

drive oss ned i ei trampande uro

der vi står

og ikkje kan sjå

Det er desse usynlege hender som legg sin stille musikk

inn i oss

som eit lyftande sug

inn mot den stilla

som gjer at dagen kan levast

*

Var kommer hans sätt att skriva ifrån? Kanske är det i Strandebarm på Vestlandet, där Jon Fosse växte upp, som vi kan hitta svaret. De snötäckta bergen i bakgrunden som påminner om livets storhet, människorna som kurar ihop sig i mörkret nedanför, det iskalla vattnet som kluckar mot slitna träbryggor. Fosses universum har det kallats, denna miljö där så många av hans verk utspelar sig. Det ligger nära till hands att se just vågorna som den yttersta inspirationskällan för Fosses språk – klart, böljande, repetitivt, men samtidigt ständigt föränderligt.

Författare skapar ofta karaktärer som passar deras sätt att skriva. För Jon Fosse handlar det om dementa, deprimerade och sinnessjuka. Han tar deras karakteristiska ältande och gör konst av det. Det tycks finnas en övertygelse hos Fosse om att det är så livet i grund och botten ser ut. Livet är ältande och upprepande, för alla. Vi människor har en otrolig tendens att köra fast. Syns det inte utåt, så kan man vara så gott som säker på att det sker inuti, i våra inre monologer. Vi är som flugan som studsar mot fönsterglaset.

Det faller sig väl därmed naturligt att hans texter oftast kretsar kring sorgen och lidandet. Omöjligheten att undvika dem. Den lika stora omöjligheten att acceptera dem. Karaktärerna i hans verk pendlar ofta mellan dessa två poler. Vi har till exempel det äldre paret i dramat Dödsvariationer (2002) som förlorat sitt enda barn: Det kan inte vara så. Men ändå är det så. Vi måste göra något. Men vi kan inte göra något. Eller konstnären Lars Hertervigs gamla syster i Melancholia (1995), som stretar uppför backen till sitt hem trots att hon inte orkar ta ett steg till. Men hon tar ett steg till. Och ett till. Och ett till. Jag orkar inte fortsätta. Jag fortsätter. De mest övertygande paradoxerna är oftast de enklaste och klarast framställda. Inga krusiduller, utan bara rakt på sak, två oförenliga men ändå nödvändiga faktum. Den karga och allvarstyngda nynorskan är ett perfekt språk för den här typen av sanningar. Det hade inte blivit detsamma på pratigt och käckt bokmål.

Det finns ofta något drömskt och overkligt över Fosses dramer. Karaktärerna har i regel inga namn utan kallas för "Den första kvinnan" och "Den andra kvinnan", eller "Den äldre mannen" och "Den yngre mannen" – eller kanske bara, kort och gott, för "Den ena" och "Den andra". De inledande scenanvisningarna till Jag är vinden (2008) är talande: "Jag är vinden utspelar sig i en tänkt och knappt ens antydd båt, och handlingarna är också tänkta, och ska inte utföras utan vara illusoriska." Det är det själsliga landskapet som är Fosses egentliga universum, Vestlandet blott en kuliss.

*

Mot slutet av ett av hans bästa verk, den så kallade Trilogin (2007-2014), antyder Jon Fosse att han själv härstammar från bokens huvudpersoner – spelmannen Asle och hustrun Alida. Han skriver därmed in sig i en linje av spelmän, av konstnärer under förbannelsen att skildra lidande och kärlek för andra, men samtidigt ständigt befinna sig utanför och lite på sidan. Det kan närmast tyckas vara ett uttryck för självgodhet, men i Fosses fall känns tilltaget befogat och trovärdigt. Om den fysiske Jon Fosse har spelmän i släkten vet jag inte, men det handlar inte heller om det. Det handlar ju om den andre Jon Fosse, den skrivande. Den skugglike gestalten i mysteriets mitt. Det är denna gåtfulla figur som bär på ett andligt släktskap med tidigare generationer av spelmän, konstnärer, schamaner och poeter  – ja, alla de som försöker säga något om det osägbara. De som för ett ögonblick får oss att känna att det finns en lösning på vårt livs paradoxer. En tillfällig utväg för flugan på fönsterglaset.

För det är väl det konsten är. Tröst och besvärjelse. En osynlig hand att bli både vaggad och väckt av. Likt de iskalla vågorna som kluckar mot slitna träbryggor i Strandebarm på Vestlandet.

69. Bjørn Dæhlie (1967-)

Gunde Svan var en allestädes närvarande superhjälte under min uppväxt. Där stod han i tv-rutan, den oantastliga idrottsidolen, och ropade på Pernilla Wahgren att skynda sig i Fångarna på fortet, när han inte piggt upplyste den slöa tv-tittaren om att "ingenting är omöjligt!" i programmet med samma namn. (Lätt för dig att säga Gunde, med dina fyra OS-guld, omänskliga träningsdisciplin och pigga utstrålning.) Gunde Svan är en av våra absolut största idrottsutövare någonsin och vid den här tiden sannolikt den allra främsta längdskidåkaren genom tiderna.

Men samtidigt som Gunde småpratade med Fader Fouras och glatt uppmuntrade nöjesprofiler att gräva djupare i de spindelfyllda krukorna, så tornade sig mörka moln upp över skidsportens himmel. Med "mörka moln" menar jag norrmän, och med norrmän menar jag först och främst Bjørn Dæhlie. Gunde Svan hade kanske trott sig få behålla titeln som längdskidåkningens främsta genom tiderna ett bra tag framöver. Håll min vattenflaska, var Dæhlies respons, när han under 90-talet tog guld efter guld efter guld. Han stannade inte förrän en rullskridskoolycka tvingade honom att avsluta karriären vid sekelskiftet. Vid det laget var han med sina åtta OS-guld vinterspelens största genom tiderna, och tillsammans med en hel hög VM-medaljer av olika valörer så rådde det inga tvivel om att han också var den mest framgångsrika längdskidåkaren.

Gissningsvis anade Gunde Svan vad som väntade, när han klev ut ur spåren och in i svenska folkets vardagsrum. I slutskedet av hans skidkarriär, vid VM i Val di Fiemme 1991, hade Gunde hoppats att ta hem ännu en guldmedalj i 15 km fritt. Vladimir Smirnov skulle bli en farlig utmanare, möjligen. Men ... vem är den här relativt okände norrmannen, Bjørn Dæhlie? Varför kör han så fort? Dæhlie tog nu sitt första guld, före Svan, och tronskiftet hade inletts.

Det var ändå först året därpå, 1992, som vintersportvärlden verkligen rätade på sig och gnuggade sina ögon. Dæhlie vann nu den totala världscupen för första gången (den skulle han närmast prenumerera på resten av 90-talet) men framförallt begav han sig till franska orten Albertville och delog i sina första olympiska spel. Det gick bra, får man väl lov att säga. Han sopade hem guld på tre distanser: stafetten (4*10 km), skiathlon (när man tävlar i båda åkstilarna, det vill säga klassiskt och fritt) samt den klassiska femmilen. Dæhlie och landsmannen Vegard Ulvang gjorde rent hus med alla konkurrenter. Var man inte redan trött på den norska flaggan, så blev man det nu.

Eftersom IOK hade beslutat att sommar- och vinter-OS inte längre skulle gå av stapeln samma år, så dröjde det bara två år innan Dæhlie fick chansen att delta i ännu ett OS. Den här gången på hemmaplan, i Lillehammer. Dessförinnan hade norrmannen varit fräck nog att sno några VM-guld från oss svenskar, genom att dominera mästerskapen i Falun 1993. Men det var på hemmaplan som han cementerade sin status som den allra bästa, med nya guld och silver. Mannen som inte ens hade tänkt satsa på skidor, utan på fotboll, var nu ostoppbar i spåren. Det var runt den här tiden som den unge Martin, nybliven sportfanatiker, befarade att han skulle behöva stå ut med att se norrmän vinna lopp efter lopp i turnering efter turnering. Det var ingen obefogad farhåga.

Visst, norrmännen fick se sig knäppta på näsan nu och då. I VM 1995 (Thunder Bay, Kanda) tog ryssarna faktiskt en medalj fler än norrmännen, och Vladimir Smirnov slog Dæhlie i såväl 10 som 30 kilometer klassisk stil. Men det var faktiskt undantag, och i vilket fall som helst var det inga svenskar som på allvar utmanade. Ja, åtminstone inte förrän det var dags för femmilen i Nagano-OS 1998. Åkarna lämnade startfållan med 30 sekunders mellanrum och precis före Dæhlie, halvminuten före med andra ord, hade svenske Niklas Jonsson kastat sig iväg. Jonsson var ingen av våra större skidåkarnamn och det kan inte ha förvånat någon att den norska guldfavoriten nästan omgående åkte ifatt svensken. Sida vid sida tuffade de sedan på, mil efter mil. Men kanske hade Jonsson sparat lite energi, för när det närmade sig upploppet, samlade han ihop alla sina krafter och slet sig lös från Dæhlie. Avståndet blev längre och längre, men problemet var bara att det inte var långt kvar till mållinjen. Skulle Jonsson hinna skaffa sig ett tillräckligt stort avstånd? Skulle han knäcka den överlägsna giganten i dennes sista stora show? Spoiler alert: nej, det skulle han inte. När Jonsson ramlat ihop efter mållinjen återstod bara en spänd väntan på Dæhlie. När den utmattade norrmannen passerat mållinjen (båda två ligger som slagna soldater i snön efter målgång) står det klart att han genomfört fem mil på skidor åtta sekunder snabbare än sin svenske utmanare. Femmilen i Nagano var det sista riktigt klassiska Dæhlie-loppet och markerar samtidigt klimax på hans karriär. "Det tuffaste loppet jag varit med om", enligt segraren själv. 

Efter detta väntade ett mindre lyckat VM i Österrike, där det bara blev ett silver och ett brons – undermåligt, med Dæhlie-mått mätt. Landsmannen Thomas Alsgaard och finnen Mika Myllylä dominerade turneringen på herrsidan, och vi får aldrig veta om Dæhlie hade tagit sig tillbaka upp på guldpallen. 33 år gammal snörade han på sig rullskridskorna, och en olycka senare var karriären över, även om han gjorde tappra försök att komma tillbaka.

När Dæhlie tvingades lägga av, så bytte han bara spår, så att säga, och fortsatte att göra succé inom andra områden. Likt en annan Björn Borg startade han ett blomstrande klädmärkesföretag, men det var inom fastighetsbranschen han nådde sina största finansiella framgångar. Han har bland annat låta bygga många fastigheter i Åre, till glädje för en och annan semestrande svensk barnfamilj. Dæhlie har efter sin karriär tjänat långt mycket mer pengar än han någonsin gjorde som skidåkningsstjärna. Hur mycket? Tja, i runda slängar sisådär en halv miljard kronor. (Det kanske var tur att han nobbade möjligheten att vara med och starta upp sportföretaget XXL, som idag omsätter flera miljarder kronor per år. Någon måtta får det ju vara. "Mitt livs misstag" har han sagt, den stackars stenrika, omhuldade norska hjälten.)

På senare tid har Dæhlie kommit med förslag till drastiska förändringar av längdskidsporten. Han har lyft tanken att det kanske är dags att slopa klassisk stil helt, eftersom det gör sporten så mycket dyrare att hålla på med. Nu krävs en uppsättning skidor och pjäxor för den ena stilen, och en annan för den andra. Dessutom är de allra flesta åkarna runtom i Europa ändå mer intresserad av fristil. Bakgrunden till utspelet är inte bara omsorg om barnfamiljers ekonomi, utan en oro för att intresset för sporten sjunker i takt med norrmännens allt kraftigare dominans. "Vi blir sämre och sämre på fotboll, men bara bättre och bättre på skidor" som Dæhlie kommenterat saken. Kan man göra det enklare och billigare att utöva sporten ökar chansen att fler runtom i Europa (och världen) kan satsa på den, och förhoppningsvis också konkurrera med de omöjliga norrmännen. Det är en god tanke, även om det vore ledsamt att se den klassiska stilen försvinna från schemat. I mitt stilla sinne undrar jag om Dæhlie också drevs att ett visst dåligt samvete när han gjorde sitt utspel. För det ska gudarna veta, att ingen har bidragit så mycket till längdskidåkningens popularitet i landet, och därmed också till dagens norska framgångar, som den störste av dem alla, Bjørn Dæhlie.

70. Kristian Birkeland (1867-1917)

– Vad heter filmen nu igen?
– Jakten på nordlyset. Det är en norsk film, om en vetenskapsman, Kristian någonting. Den dyraste nordiska filmen någonsin. Tänk dig: fem gånger så höga produktionskostnader som Max Manus.
– Jaja, vi får väl se. Jag gillar egentligen inte nordisk film.
– Och Daniel Day Lewis i huvudrollen.
– Va, är det sant?
– Shhh, nu börjar det! 

Filmduken fylls av ett ymnigt snöande och ur bions högtalare hörs ett vinande ljud. Ur snöfallet framträder strax en liten stuga på en bergstopp. En bildtext upplyser tittaren: Halddetoppen, Finnmark 1899. I stugan sitter en samling hopkurade människor. Trots att de är ordentligt påpälsade gör de åkerbrasor och stryker handflatorna mot varandra för att få upp värmen. Men de måste göra vad de är där för att göra. De är på en vetenskaplig expedition, ingen picknick i det gröna. Snöfallet har nu avtagit. En person tar sig ut för att läsa av mätinstrumenten som står utplacerade utanför stugan. Det är den unge Kristian Birkeland (Daniel Day Lewis i mustasch), expeditionens ledare. Han tar sig fram till de olika instrumenten och skriver ner några anteckningar i ett block. Han tar sig knappt tid att se upp på de otroliga ljusformationer som dansar ovanför hans huvud.

Samtidigt i stugan. En äldre expeditionsdeltagare förklarar varför de är där för en av de yngre deltagarna, en ung student. Norrsken har länge framstått som en av naturens sista olösta mysterier. Det är ingen som längre tror på de folkloristiska förklaringar där norrsken är en återspegling av silverglittrande sillstim som simmar nära ytan eller av desperat flaxande svanar som fastnat i polarisen. Men så mycket närmare en förklaring är man inte. Man vet att norrskenet påverkar kompasser, så fenomenet står på något vis i samband med jordmagnetismen. Men hur och på vilket sätt är okänt. Det är inte ens klarlagt på vilken höjd norrsken uppträder. Men den här expeditionen har bekräftat att norrsken verkar uppstå under kyliga förhållanden. Minst sagt, säger studenten och ler. Vad exakt är Birkelands plan? 

Värst vad du glömmer. Men så här ligger det till. Birkelands plan är att tillbringa en hel vinter på den här ensliga fjälltoppen för att studera norrskenet. Han är lite excentrisk, men man kan inte ifrågasätta hans ihärdighet. Under många långa nätter har han suttit uppe med data från mätinstrumenten framför sig och, vet du vad, en teori har börjat formera sig i hans huvud. Till skillnad från andra vetenskapsmän som studerat norrskenet ser Birkeland upp och längre. Hans teori går ut på att solen skickar ut smala strålar av elektriskt laddade partiklar, så kallade katodstrålar. När dessa emellanåt träffar jordens magnetfält och följer kraftlinjerna mot polerna stöter de på atomer i jordens atmosfär. Ur kollisionen frigörs energi som strålar ut som ljus, vilket skapar mångskiftande böljande ljusformationer på himlen. I Birkelands världsbild blir norrskenet på så vis en länk mellan jorden och resten av rymden, själva tröskeln mellan människans värld och de okända krafter som skapat universum.

Norrskensobservatoriet på Halldetoppen.

Nordlys av Peder Balke

En nordman har löst norrskenets gåta! Året är 1901 och Birkeland har precis publicerat sin teori om norrskenet. På filmduken syns löpsedel efter löpsedel av norska tidningar som slår på stort med att norrskenets gåta äntligen är löst. Men alla är inte lika tillfredsställda. Medlemmarna i The Royal Society avfärdar Birkelands forskning. Filmen visar två engelsmän stå och skrocka åt Birkelands idéer. Det radikala och kontroversiella med Birkelands teori är att den förutsätter existensen av partiklar som snabbt rör sig genom rymden. Men rymden är ju tom. Att erkänna Birkelands teori vore detsamma som att erkänna att den dominerande uppfattningen om rymden är fel. Det kan man ju inte göra bara för att en forskare i en perifer svensk koloni har kommit på en exotisk idé. Haha, vilken galning.

Birkeland blir rasande. Han börjar genast skissera på ytterligare en expedition. Den här gången ska han samla in data från fyra olika mätobservatorier runt om i världen. Det ska väl få de nonchalanta engelsmännen att acceptera hans teori. Men till slut inser han att expeditioner till världens alla hörn blir för farliga (och mätresultaten osäkra på grund av vädret). Därför byter han ut de strävsamma expeditionerna mot lika strävsamt arbete i ett laboratorium. Det är inte billigt med eget laboratorium och experimenten med en terrella (ett klot som återskapar jordens magnetfält) slukar pengar. Birkelands ständiga ekonomiska trångmål gör att han tar på sig uppgifter och problem som han egentligen inte är särskilt intresserad av, men som han ägnar timmar och dagar (och sin hälsa) åt att lösa. Han uppfinner en ny sorts hörapparat och nosar på teknologi som först långt senare kommer att realiseras: atomkraft, raketdrift, framställning av kaviar ur torskägg, margarin av vegetabiliska oljor, etc. (Vi ser alla idéer i ett längre bildmontage. Här tar sig filmen dramaturgiska friheter, eftersom Birkeland fick några av dessa idéer först mot slutet av sitt liv.) Birkeland arbetar maniskt och lider av sömnproblem. Han börjar också bli frustrerad över att han kommer allt längre bort från norrskensforskningen. Han börjar ta sömnmedlet veronal, som egentligen ska tas med vatten. Birkeland sköljer istället ner veronal med ett halvt ölglas whisky.

Birkeland och en kollega under ett terrella-experiment.

Av en slump uppfinner Birkeland en elektromagnetisk kanon. Aha, tänker han, det här kan ge lite intäkter. Filmen påminner försiktigt tittaren om att det här är åren innan första världskriget. Birkeland är inte ointresserad eller omedveten om kapprustningen runt om i världen, men hans norrskensforskning får faktiskt gå före allt annat. Birkeland samlar alla tänkbara intressenter och militära höjdare för en offentlig demonstration i Oslo. Som tur var (för världen) misslyckas demonstrationen. Det går helt enkelt inte att omvandla kanonen till ett resurseffektivt vapen. Men Birkeland ger inte upp! Demonstrationen av kanonen misslyckas, men kanske kan man använda samma teknologi för att skapa salpeter? Jodå, det går greit det. Han träffar affärsmannen Sam Eyde och presenterar sin idé. Tillsammans grundar de Norsk Hydro, som med tiden blir världens största konstgödselföretag. 

Filmen tar ytterligare ett skutt i tiden. Året är nu 1910. Vad har hänt sedan sist? Jo, Birkeland har träffat en flicka och gift sig. Inte för att han egentligen har tid för henne. På bröllopsdagen har Birkeland råkat planera in en föreläsning på universitetet. Birkeland ställer naturligtvis inte in, utan håller föreläsningen i bröllopskläder. Dagen därpå åker det nygifta (men kanske inte helt lyckliga) paret på bröllopsresa till Notodden, där en av Eyde och Birkelands salpetersugnar har fått problem. En annan sak som har hänt är att relationen mellan Sam Eyde och Birkeland, som redan från början präglades av ömsesidig misstänksamhet, har börjat krackelera allt mer. Produktionen av salpeter är en dundersucce, men Eyde vill ha äran själv. Han lobbar för att han ensam ska tilldelas Nobelpriset och försöker med utstuderade metoder få Birkeland att lämna företaget. Här bygger filmen upp mot ett crescendo som kulminerar i en tävling mellan norska och tyska ugnar. Sam Eydes plan är att Birkeland, som arbetar med de norska ugnarna, ska förlora tävlingen och på så vis göra sig överflödig i företaget. Mycket står på spel: ära och prestige inte minst. Ugnarna arbetar för fullt för att skapa den åtråvärda salpetern. Svetten lackar. Hur ska det gå? Filmen håller skickligt tittaren på halster. Birkeland, som har varit smart nog att innan tävlingen utöka sina ugnars kapacitet, avgår till slut med segern. Stort firande? Nåja, en och annan öl kanske. Men Birkelands heder är upprättad och han väljer att bryta all kontakt med Sam Eyde.

En ny plan formerar sig i Birkelands rastlösa hjärna. Nu vill han till Egypten för att studera zodiakalljuset. Birkeland har en misstanke om att både norrskenet och (i mindre grad) zodiakalljuset hänger samman med katodstrålar som stör jordens magnetfält. Kan han påvisa det, har han ännu fler argument i sin strid med skeptikerna i The Royal Society. Arbetet flyter på bra i början, och han inleder ett förhållande med en grekisk pianist. (Filmen innehåller här ett par onödiga men välkomna sexscener, vilket puttar upp åldersgränsen några hack.) Men Birkeland blir också alltmer paranoid över att engelsmännen spionerar på honom. Vill de kanske ha tag på hans elektromagnetiska kanon? Och missbruket av veronal fortsätter. År 1917 tar han sig till Japan, där han jobbar intensivt på sina nya rön. Efter en tid hittas han livlös på sitt hotellrum – döden förklaras vara orsakad av en överdos av veronal. En japansk professor, som beundrar Birkeland, ser till att packa ihop alla hans kvarlämnade papper och skicka dem till Norge. Båten med paketet förliser dock, och Birkelands forskning sjunker till havets botten. Filmens sista scen utspelar sig på The Royal Society. Ett par engelsmän spelar biljard. En tidning ligger uppslagen i en fåtölj. En liten liten notis berättar om Birkelands död. 

Filmen är slut. En bildtext upplyser tittaren om att anledningen till att Birkeland inte är mer känd runt om i världen delvis beror på engelsmännens kyliga inställning, delvis på att han aldrig fick Nobelpriset (Svenska akademien hade svårt att skilja Birkeland och Sam Eyde åt), och delvis på att Birkelands teori – att rymden är full av partiklar som rör sig kors och tvärs – först på 60-talet kunde bekräftas. Birkeland föregick sin tid med mer än ett halvt sekel.

Eftertexterna börjar rulla.

– Den var väl okej. Man förstår att den blev dyr med så många inspelningsplatser. En fascinerande person.
– Och snygg var han.
– Han spelades ju av Daniel Day Lewis.
– Jo, men ändå.

71. Jørgen Leth (1937-)

År 1967. Filmskaparen Jørgen Leth spelar in kortfilmen Det perfekte menneske. En berättarröst skildrar sakligt en man och en kvinnas göromål i en kritvit, tom miljö. Varken mannen eller kvinnan omnämns vid namn. De kallas båda för "the perfect human". Tankarna går till naturfilm, men med människor istället för djur framför kameran. Man ser framför sig en besökare från en annan planet som försöker förstå människoarten – dess fysiologi, matvanor, kläder och könsumgänge. Det är vackert, komiskt, på sitt sätt rogivande. Kanske lite otäckt också. I ett av de bästa klippen ser vi den manlige huvudpersonen dansa. Men ingen musik hörs. Leth har sagt att filmen visar hur en människa blir till i kraft av de roller hon blir tilldelad. Jag tycker dock att filmen lika mycket visar hur avhumaniserade vi blir utan sammanhang, miljö och andra människor. Vår tänkte utomjordiske betraktare ser en man som dansar, men har han för den sakens skull förstått något om dans? Förstår vi någonting om djuren av att titta på naturfilm?

Det perfekte menneske är ett klassiskt exempel på experimentell 60-talsfilm och råkar också vara en av Lars von Triers favoritfilmer. I De fem benspænd (The Five Obstructions är den engelska titeln) från 2003 använde demonregissören den som grund för ett fascinerande experiment. I filmen spelar Jørgen Leth in fem nya varianter på sin klassiska kortfilm, men för varje ny version måste han följa allt mer djävulska instruktioner (eller "obstruktioner") från von Triers sida. Alkoholstinna diskussioner mellan de två filmskaparna varvas med att Leth åker världen runt för att spela in sin gamla film på nytt. Redan från början är känslan att von Trier vill sätta dit Leth. Inledningsvis verkar det inte handla om mer än spjuveraktig sadism med glimten i ögat, men snart inser man att det handlar om något mer. Leth är uppenbarligen en idol för von Trier, ett slags konstnärlig fadersfigur. Von Trier vill se om han kan plocka ner honom på jorden och begå ett slags fadersmord. I själva verket är det alltså snarast en kamp mot sig själv von Trier för. 

I slutändan vill jag nog påstå att kampen förblir oupplöst. Jørgen Leth lämnar filmen utan skråmor. Lars von Trier blir kvar med sina demoner. Vid ett tillfälle säger von Trier att problemet med Leth är att han blir inspirerad oavsett vilka obstruktioner som tänks ut åt honom. "Ja, jag kan inte hjälpa det" svarar Leth.

*

Samma år, 1967. Poeten Jørgen Leth tillägnar diktsamlingen Sportsdigte åt den danske cyklisten Ole Ritter. Jakten på "det perfekte menneske" har fört Leth till idrottens värld, till bordtennisen och, framför allt, till cyklingen. Sportsdigte har beskrivits som ett av de första större exemplen på litterära skildringar av sport i Skandinavien. Inte minst idrotten som uttryck för det heroiska i människan lyfts fram av Leth – "Her kommer vi, de store kørere i verden" och "jeg rejser mig i sadlen / ser mig om for sidste gang / jeg hører feltets hjerte slå", är exempel på hur det kan låta. Dikten "I Hear Music" ger en oöverträffat vacker beskrivning av hur (man som icke-cyklist gärna vill tro att) det känns att vara ensam i en lyckad utbrytning i ett cykellopp:

Jeg hører musik for mit øre

og jeg ved jeg er alene

violinerne taler fra telefontrådene

og jeg ser at landskabet lytter

en trompet træder ud af træernes skygge

og jeg træder uden at tænke på mit tråd

højere og højere hører jeg musikken

og jeg er fri og ingen vil få mig at se.

Idrottsmannen och konstnären känns osedvanligt nära varandra i denna dikt. Gemensamt har de strävan mot det till synes ouppnåeliga, trotset mot tillvarons begränsningar, livet som vigs åt ett arbete som i några enstaka fall ger ära och berömmelse, men i regel bara glömska och förslitningsskador. Perfektionens förbannelse. Och de kan inte hjälpa det.

*

År 1976. Cykelfantasten Jørgen Leth spelar in den klassiska dokumentären En forårsdag i helvede, om detta års upplaga av cykelloppet Paris-Roubaix. Efter diktsamlingen Sportsdigte har hans idrottsintresse fortsatt manifesteras genom filmer som Stjernerne och vandbærerne om 1974 års Giro d'Italia och Den umulige time om Ole Ritters försök att slå det klassiska timrekordet. Mest berömd av Leths cykelfilmer är dock En forårsdag i helvede, som måste vara en av de bästa sportdokumentärer som gjorts. Det sakliga, närmast social-antropologiska, skildrandet av mänskliga göromål känns igen från Det perfekte menneske. Likaså intresset för människan när hon är som vackrast och starkast. Filmen fångar på pricken vad det är som gör att vissa av oss älskar cykelsporten. Känslan av en episk resa där långsamma partier laddar upp för intensiva spänningsmoment. Den individuella heroismen, den kollektiva uppoffringen, smutsen, slitet och spelet. Filmens dramaturgi följer cykelloppets. Leth har förstånd att ägna gott om tid åt cyklisternas förberedelser och den relativt händelsefattiga inledningen av loppet. Spänningen byggs upp från grunden. På slutet sitter man som på nålar, precis som om det var ett cykellopp i realtid man beskådade. Men idrottens krassa vardag skymtar också fram. När loppet är över tar de tävlande en dusch, skakar av sig resultatet och börjar tänka på nästa tävling – hjulen måste fortsätta snurra i toppidrottens maskineri.

Jørgen Leth skulle senare bli en uppskattad, ja rentav folkkär, expertkommentator på danska TV 2. Jag har aldrig sett ett cykellopp på dansk tv, men jag vet att tittarens relation till kommentatorerna är annorlunda än i många andra idrotter. Ett cykellopp består av långa sjok tid där ingenting speciellt händer. För cykelkommentatorn räcker det inte med att kunna prata snabbt om dramatiska sporthändelser. Han eller hon måste också kunna fungera som en resekamrat som håller en sällskap under färden. Jag har kunnat mysa till Arne Hegerfors röst, häpna över Lasse Granqvists svada och glädjas i mitt innersta över Jesper Hussfelts kunskap om italienska fotbollsspelares smeknamn – men ingen fotbollskommentator har känts som min vän på samma sätt som Eurosports Roberto Vacchi och Anders Adamson. Möjligheten till en liknande relation till Jørgen Leth gör det nästan värt att flytta till Danmark.

*

År 2005. Snuskgubben Jørgen Leth berättar i självbiografin Det uperfekte menneske hur han har haft sex med sin haitiske kocks tonårsdotter. Leth har bott i Haiti sedan 1991 och är sedan år 2000 dansk honorärkonsul i landet. Bekännelserna skapar skandalrubriker och närmast lynchstämning i Danmark, där vissa tidningar vill få det till att Leth hållit sig med sexslavar på Haiti. Anklagelserna är grundlösa, men att han har haft sexuellt umgänge med en minderårig verkar dock stå klart. Leth får sluta som expertkommentator på TV 2 och avgå som honorärkonsul. År 2010 förstörs hans hus och så gott som alla hans ägodelar av jordbävningen som drabbar Haiti detta år. Jørgen Leth flyttar hem till Danmark igen.

*

År 2008. Musikern Jørgen Leth släpper albumet Vi sidder bare her. Skivans koncept säger något om hans status som kultfigur, ja kanske rentav orakel, i Danmark. Idén är helt enkelt att Leth blir intervjuad av (de riktiga) musikerna Mikael Simpson och Frithjof Toksvig, varpå dessa tonsatt valda delar av samtalet. Leth må vara en snuskgubbe, men på piedestalen sitter han. Vi har redan sett hur Lars von Trier skruvade fast sin äldre kollega allt hårdare där uppe, i takt med att han med en dåres envishet försökte riva ner honom därifrån. Simpson och Toksvik gör inga sådana försök, de kan inte göra annat än att brodera melodier kring storheten. Vi bjuds på nummer som "Dans" (om hur Leth trots åldern och tröttheten ibland inte kan motstå att dansa), "Ikke En Skid Klogere" (om hur han inte alls anser sig ha blivit klokare med åldern) och inte minst "Min Første Forelskelse", en fantastisk skildring av den där första, resultatlösa förälskelsen som Leth trots alla senare erotiska eskapader aldrig har kunnat glömma.

När jag lyssnar på albumet föds en tanke: Är det i själva verket Jørgen Leths röst allt handlar om? Rösten som beskrivit två människor i ett tomt, vitt rum för oss; som hållit oss sällskap över Paris-Roubaix kullerstenar och Tour de Frances bergsetapper – och som nu används som ett instrument bland andra i en musikalisk komposition. Är det där magin ligger, nyckeln till fenomenet Leth?

*

År 2021. Jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om människan Jørgen Leth. Han är inte "det perfekte menneske", den saken står klar. Att han är en "uperfekt menneske" framstår närmast som en tautologi, operfekta är ju vad vi människor är. Men hur förklara denna hämningslösa aktivitet och mångsidighet?  Vad är det i den danska luften som gör att landet får fram så många märkliga mångsysslare?  Handlar det om en glupande aptit på livet som inte finns i Sverige på samma sätt, eller en större acceptans för omåttlighet och att tänja på gränserna? Vi har tidigare haft Asta Nielsen som passat in i denna kategori av danska mångsysslare och nu alltså Jørgen Leth – filmskapare, poet, cykelfantast, snuskgubbe och musiker. (Och det kommer komma fler danska mångsysslare, jag lovar.) När jag skriver om dessa personer känner jag mig ibland som en besökare från en annan planet (eller tja, Sverige) som försöker förstå danskarna. Jag ser en dansk göra film, skriva poesi och kommentera cykling, men har jag för den sakens skull förstått något om dansken?

Kanske var Jørgen Leths drivkraft inget annat än den där känslan av att ligga ensam i täten. Höra fiolerna spela i telefonlinorna och en triumfatorisk trumpet ljuda från trädens skugga. Av att veta att ingen kommer ikapp.

72. Einar Jónsson (1874-1954)

Den absoluta likgiltigheten. Jag står där framför ännu en Canova, Thorvaldsen eller om det kanske är någon mindre berömd klassiskt skolad skulptör – man ser ju ändå ingen skillnad på deras verk – och tänker att jo, den här vackra skulpturen är ju verkligen välsvarvad, bra jobbat. Men känner något? Nästan aldrig. De ser alla ut att bokstavligt talat vara stöpta i samma form, och om jag vill se avbildningar av utbytbara men vackra och välsvarvade varelser finns det ju en uppsjö av influerarmodeller på instagram som jag kan ägna min uppmärksamhet åt istället.

Är jag lite väl elak mot den klassiska skulpturtraditionen (och för all del även mot instagrammodeller)? Jo, det är jag väl. De är verkligen tjusiga och det är klart att det kan kännas rent och fint att betrakta sådana skickligt sammansatta konstruktioner. Men jag vill att konsten ska drabba mig mer än så. Mer än de nyantika så kallade mästerverken, men också mer än de generiskt avbildade krigarkungarna på torget och mer än de massproducerade små skulpturerna i krimskramsbutikerna.

Jag vill, kort sagt, att det ska kännas som det gör när jag betraktar en skapelse av Einar Jónsson.

Thor wrestling with Age. Upphovsrätt: Copyright Al Case, Ashland Daily Photo

Ovan ser ni Thor, den ofattbart starka krigsguden, vara inbegripen i kamp med en gammal dam. Thor hade träffat på en snubbe som utmanat honom att brottas med snubbens skruttiga mor. Vilket skämt, måste Thor ha tänkt, och antog utmaningen utan några onda aningar. Det visade sig dock att den gamla damen var personifieringen av åldrandet och Thor fann det omöjligt att brotta ner henne. Inte ens Thor kan vinna mot tidens malande tand. Thor wrestling with Age är ett otroligt monument. Åldrandet själv ligger över en mängd människor som en groteskt utdragen kvinnoorm. Hon tynger ner allt och alla och inte ens Thor förmår trycka iväg henne. Det är inte bara genialt att komma på själva idén, att få fram den här bilden för sin inre blick, utan skulpturen är också rasande skickligt utförd. Allt är så taktilt och expressivt. Det brutala i figurernas uttryck samverkar med skönheten i själva kompositionen. Man känner något när man betraktar Thor wrestling with Age. Den amerikanska Skandinavienexperten Henry Goddard Leach har konstaterat att Jónsson är unik i konstvärlden och att hans närmaste andliga själsfrände inte är någon annan skulptör, utan den engelska poeten och målaren William Blake. Det är en träffande jämförelse: samma poetiskt storartade, nästan sinnessjuka, fascination för det mytiska, mystiska och andliga hittar man hos båda konstnärerna.

Einar Jónsson har inte vandrat den enkla vägen fram genom konstlivet. När han växte upp på Island i slutet av 1800-talet fanns det ingen skulpturtradition alls på ön. Det fanns inga skulptörer heller, för den delen. Han växte upp bland bönder, men ville något mer än att "bara" arbeta med markens gröda. Jónssons poetiska och konstnärliga ådra skulle så småningom ta honom till Köpenhamn, där han fick möjlighet att studera under erfarna konstnärer. Ett stipendium tog honom sedan till Rom i två år, och det var där han utvecklade sin avsky mot konventionell och regelstyrd konst. Traditionen begränsade konstnärerna och låste fast dem i invanda tankemönster, menade Jónsson. Nej, konstutövare ska vara originella och hitta sin egen väg. Det låter som klyschor idag, men det har inte alltid varit en självklar inställning och få konstnärer såväl då som nu (den elaka vill kanske säga särskilt nu) har förmågan att verkligen ställa sig utanför traditionen och skapa originella verk. Nu uppstod förstås inte heller Jónssons konst, hur säregen den än framstår, endast utifrån hans eget inre; det är exempelvis tydligt att han är influerad av tidens symbolistiska rörelser. Som tidigare nämnts kan Blake också ses som en influens, även om det är oklart ifall Jónsson tog del av brittens poesi och konst.

Det symboliska och allegoriska skapar tillsammans med det mycket konkreta och sinnliga bildspråket ett mäktigt, ofta skrämmande, intryck. Jónssons intresse för isländsk och grekisk mytologi, för kristendom och mysticism, kunde ofta resultera i svårtolkade skapelser. Men även när man inte riktigt förstår dem så drabbar verken en rejält, ja kanske på grund av det gåtfulla och svårtydda. Ibland är symboliken mer uppenbar. I konstverket Remorse ser vi hur den personifierande Ångern ligger över en skräckslagen man och drar upp hans ögonlock. Ångern låter oss inte blunda för det vi gjort. Jónsson arbetade oftast med materialet gips, vilket tillät honom att fortsätta pilla på sina skulpturer i decennier. Vad gäller Remorse så har den i örat viskande mannen (vi ska tydligen också ständigt påminnas om våra olyckor hörselvägen) skulpterats dit efter att ursprungsversionen var färdig.

Einar Jónssons Remorse.

När Jónsson efter åren utomlands återvände till Island gjorde han det efter att ha slutit ett avtal med den isländska staten. I likhet med Gustav Virgeland utlovade han äganderätt till alla kommande verk, om han i utbyte fick en studio och ett hem. Till slut blev det ett helt museum av det - det första offentliga isländska museet, beläget i centrala Reykjavik. I anslutning till detta kombinerade hem-studio-museum uppfördes också en park med skulpturer av Jónsson (också det kan jämföras med Virgeland och skulpturparken i Oslo). Jónsson utförde många verk på uppdrag av staten och flera av hans statyer ståtar över olika delar av staden. Mäktig är hans avbildning av Reykjaviks grundare, Ingólfr Arnarson, en man som i Jónssons version ser ut att ha all den kraft och beslutsamhet som krävs för att grunda en eller annan huvudstad. Självständighetsledaren Jón Sigurðsson har framställts med en på sitt sätt lika självklar pondus.

Men Einar Jónsson skapade också många verk helt på sina egna premisser, för sin egen skull, och det är dem jag tycker allra mest om. Några av hans verk tycks fokusera helt på en enda stark känsla, som sorg eller förtvivlan, och de är antingen käftsmällsintensiva eller elegant vackra, men oavsett vilket alltid lika starka att beskåda. Jag skulle kunna fortsätta att länka till eller klistra in bilder ett bra tag till, men jag vill istället uppmana er att själva googla runt, eller rent av boka in en resa till Reykjavik. Det finns så mycket fantastiskt att ta del av. Jag vet inte exakt vad ni kommer tycka, känna eller tänka, när ni ställs inför Einar Jónssons skapelser. Men ni kommer inte förbli likgiltiga. Det vågar jag lova.

73. Olav H. Hauge (1908-1994)

Har du någonsin funderat på vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Nej, men så här ligger det till. Det lilla samhället ligger vid en av Hardangerfjordens innersta grenar, två timmar från Bergen, i hjärtat av Norges äppelodlarregion. Här planterades de första äppelträden av cicerciensiska munkar redan på 1200-talet och de upptäckte raskt att området passar sig utmärkt för äppelodling. Ett milt klimat och långa sommardagar med upp till tjugo timmars sol gör att äpplena har gott om tid på sig att utveckla en fyllig smak. 

Jag hade inte haft denna kunskap om det inte vore för att det var här som poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv. På gården Hakestad i Ulvik förde han ett enkelt liv med bokläsning, diktskrivande, trädgårdsarbete och just äppelodling.

Den kanske enskilt viktigaste texten om Hauge är skriven av Jan Erik Vold. Året var 1967 när Vold reste till Hakestad och det var i den efterföljande essän "Det går an å leve u hverdagen òg" som den romantiska bilden av enslingen Olav H. Hauge etablerades: arbetsmannen med yxa i ena handen och penna i den andra, den vise äppelodlarskalden, och med tiden, den kärve fadersfiguren för norsk poesi. Genom åren bidrog essän till att en rad norska författare vallfärdade till gården (som även i norska mått mätt ligger avlägset) och beskrev sina upplevelser i entusiastiska texter. Hauge tog också emot författare från utlandet, däribland göteborgaren Claes Hylinger. Den senare beskriver mötet i Färdaminnen från 1973. De två författarna utbytte artigheter och Hylinger bjöd på det bästa Sverige kan erbjuda, det vill säga Östgöta Sädesbrännvin. (Ett alldeles utmärkt brännvin, om ni inte har provat.)

Det finns en del sanning i bilden av Hauge som de norska bergens zenmästare. Ta en dikt som "Kvardag".

Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.

Hauges ordsnideri är inte alldeles enkelt att förstå ens för en modern norsk läsare. Hans nynorska är full av äldre ord och böjningsformer. Men här följer en kort ordlista: "Attum" = bakom, "kvi" = varför, "klunger" = en sorts rosenväxt.

Perspektivet i dikten är en äldre man, som ser tillbaka på sitt liv. I ungdomen frågade han sig inte var han kom ifrån eller var han gick; han bara "var i stormen". Men så inser han att det går an att leva i vardagen också, med alldagliga sysslor som att sätta potatis, kratta löv och bära ris. Och efter det dagliga slitet kan man lyxa till det med fläsk och kinesisk poesi. 

Det går att tolka dikten som ett banalt konstaterande att vi alla har olika uppgifter i livet och att dessa förändras med åldern. Laertes, som nämns i slutet av dikten, var som bekant far till Odysseus. Medan han skötte om gården i Grekland slogs hjältarna i Troja. Vissa krigar för makt och ära, andra sätter potatis. En annan tolkning – den jag föredrar – är att det vardagliga livet är minst lika värdefullt som det till det yttre händelserika. Dikten sträcker ut en hand till den stressade samtidsmänniskan: det är okej om du inte blir känd eller gör karriär. Och till den ambitiöse kulturkonsumenten: du kommer aldrig att stilla din kunskapstörst; livet är för kort, böckerna och teveserierna för många. Fokusera på det närliggande arbetet och hitta glädjeämnen i det lilla. Inte konstigt att Hauge togs till hjärtat av många som letade efter andlig vägledning. 

Men Vold var ingen okritisk lärjunge till Hauge. Han hade ett ärende med sin text. Med brysk hand avfärdade han Hauges tidigare dikter, de är i Volds ögon fulla av högstämd symbolism och självömkan. Bra dikter ska beskriva eller "spegla" verkligheten runt omkring oss, inte mynna ut i romantisk självbespegling, där poeten får breda ut sig på verklighetens bekostnad. Det var först med samlingen Dropar i austavind, som kom ut 1966, som Hauge, enligt Vold, blev en mästerlig diktare. Det är från den diktsamlingen jag har plockat dikten "Kvardag". Antika referenser gick an, så länge inte diktaren själv tog för stor plats.

Men det var  framförallt Hauges så kallade "tingdikter" som Vold uppskattade. I dessa är utgångspunkten ett vardagligt föremål. Det kan vara ett metspö, en åra, en lie – eller en katt:

Katten
sit i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varast i garden. 

Eller en slägga:

Eg er berre
ei sleggje.
Eg stend der no.
Eg lyt berre til
når det røyner på.

Gemensamt för dessa tingdikter är att de är skenbart enkla. Det finns alltid en spänning i dikterna, som leder tanken vidare. Varför är det katten som "er varast" (vet mest) på gården? Varför lyssnar släggan bara "når det røyner på" (när det gäller)? Det är diktens hjortsprång, för att tala med Katarina Frostenson. Som för läsaren till andra ting, andra sammanhang.

Men tingdikterna utgör bara en del av Hauges författarskap. Som Staffan Söderblom skriver i sin bok Och jag var länge död undvek Vold det svåra och skeva i många av Hauges dikter. Vold ville att Hauge skulle tala som människan och trädgårdsmästaren Olav H. Hauge, och valde därför att framhäva de dikter som bäst stämde överens med hans syn på vem Hauge borde vara. Kvar blev de dikter som talade ur andra erfarenhetsdjup. 

Vid millennieskiftet inträffade något som vände upp och ner på den etablerade bilden av Hauge. Då publicerades nämligen Hauges samlade dagböcker, 70 års skrivande och över 3700 boksidor, i fem band. Jag har läst det urval som kom ut på svenska 2015. Det är storartad läsning. Omtumlande. Framförallt för att vi kommer den fascinerande mannen så nära. Hauge var en läsare av rang. I en anteckning från när Hauge är sexton år gammal står det att han har läst 626 böcker. Det är "mycket lite", enligt den självkritiske författare. Hans anteckningar om sina läsupplevelser är intressanta att följa. Han ogillar Kierkegaard ("bluff och humbug") och Byron ("gymnasistlyrik"), men uppskattar Emerson, Ekelund, Weil och Pascal. "Beska saker" har jag skrivit i min anteckningsbok, utan att längre veta om det är min eller Hauges syn på sin föredragna läsning. 

Det visade sig i dagböckerna att Hauges tillvaro som äppelodlare inte var självvald, utan tvärtom en högst nödvändig inkomstkälla. Även den idylliska bilden av poeten som stod i ett högre förhållande med den norska naturen fick sig en törn. I dagboksanteckningarna suckar Hauge över allt arbete som trädgårdsarbetet innebar och över att man så ofta behöver spruta DDT (!) på äppelträden. Det viktigaste avslöjandet var ändå att Hauge genom hela livet brottades med sin mentala hälsa och att han vid ett flertal tillfällen, totalt sex år, vistades på Valand mentalsjukhus. Det kom som en nyhet för det litterära Norge och ställde hans författarskap och poetiska visioner i ett nytt ljus. Vad som mest hade uppfattats som litterära konstruktioner visade sig vara brännande verklighet. När Hauge fick sina anfall kände han "kosmisk energi", en "andens storm", blev våldsam och tungomålstalande.

Många av Hauges dikter refererar direkt eller indirekt till sjukdomen. En dikt som "Ved kinas dør" hade länge förbryllat norska poesiläsare.

De spør um eg kjenner Kina?
Ja spør de, berre spør.
Eg som i årevis venta
utanfor Kinas dør.

For døri ho var gul ho,
det var derifrån brødskiva kom.
Eg veit eg stend høgt i Kina.
og skuffa var aldrig tom.

Hur skulle man förstå att Hauge påstod sig ha stått utanför Kinas dörr i åravis? Att Hauge uppskattade kinesisk poesi var allmänt känd, men inte var han väl särskilt beryktad i det stora landet i öster? Och vad sjutton vill det säga att brödskivan kom därifrån? Litteraturkritikerna la sina pannor i djupa veck. Så läste de Hauges dagböcker och allting föll på plats. Dikten blir kanske inte bättre eller sämre – men den blir helt klart annorlunda! – när man vet att "Kina" i dikten inte refererar till landet, som alla hade trott, utan till matsalen i Valands mentalsjukhus, allmänt kallad "Kina" av de intagna.

Jag är övertygad om att jag kommer att komma till Hauges mer kryptiska och svårtydda dikter i mitt utforskande av hans författarskap. Men det här är inte platsen för långa diktanalyser och för stunden är det hans enkla dikter som tilltalar mig mest. Ett av mina bästa beslut de senaste åren har varit att följa Hauges Facebook-konto som modereras av en välvillig amerikan. Häromdagen möttes jag av "Teppet" från diktsamlingen Janglestrå (1980). Kärleken kom sent till den enslige mannen i Ulvik och då i form av textilkonstnären och väverskan Bodil Cappelen. Dikten var den första han skrev till henne:

Vev meg eit teppe, Bodil,
vev det av syner og draumar,
vev det av vind -
Slik at eg, som beduinen, kan
breida det ut når eg bed,
sveipa det um meg
når eg søv,
og kvar morgon ropa:
Bord duka er!
Vev det til
ei kappe
i kulden,
til eit segl
på min båt!
- Ein dag skal eg setja meg på teppet
og sigla burt på det
til ei onnor verd.

Så vill man att kärleken ska vara och kännas: lika värmande och upplyftande. Vad Vold skulle ha tyckt om just den här dikten? Tja, det spelar kanske mindre roll. Hauge behöll sitt oberoende livet ut. Som han skrev i en tidig anteckning: "Du skall ge fan i att fråga om dina tankar stämmer med andras." 

Det är svårt att sätta fingret på varför, men om och om igen slås jag av att Hauges dikter känns och smakar mer än andra poeters dikter. Kanske har det med omgivningarna att göra. När min hustru och jag för några år sedan företog oss en längre resa i Norge tillbringade vi en dag vid Hardangerfjorden. En smal serpentinväg tog oss upp i en grönskande dal. Ett både vackert och dramatiskt landskap sträckte ut sig framför oss. Vilken natur! Vilka vyer! Det var en regntung dag, men som av en himmelsk skickelse skingrades till slut molnen.

Vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Tjugo timmars sol. Det är vad som krävs.