Vigelandsanlegget i Frognerparken (som ofta slarvigt kallas Vigelandsparken, även i den här texten) är en otrolig plats. Området i Oslo innehåller 214 skulpturer, uthuggna eller skapade av konstnären själv. När man kommer in där får man både gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att kunna ta in vad man har framför sig.
Redan innan man kommer in i själva parken är det omöjligt att inte beundra huvudportalens utsmyckningar i smidesjärn. Väl inne går man över bron som kantas av 58 skulpturer i brons. Blicken söker parkens mittpunkt, Monoliten, en 17 meter hög kolumn. Den består av 121 människokroppar som slingrar sig runt och i varandra. När den stod färdig överhopades konstnären med frågor: Vad betyder den? Vad symboliserar den? Gustav Vigeland förblev förtegen. Man får tolka den som man vill, sa han. Vid ett annat tillfälle uttalade han sig kryptiskt att Monoliten är "min religion".
Strax nedanför Monoliten syns Fontenen, en monumental skulpturgrupp, där sex giganter håller upp en enorm skål. Runt skålen står en samling trägrupper, som skildrar livet från vaggan till graven. Statygruppen väckte tidigt beundran. När den var färdig menade författaren Gunnar Heiberg att Oslo i framtiden kommer att vara känd som staden med fontänen. I parkens västra del finns Livshjulet, där en handfull människor, män, kvinnor och barn, med sina kroppar och lemmar tillsammans skapar en ofullständig cirkel. Men det är värt att stanna upp inför alla enskilda skulpturer. Intrycket är att varje kroppsställning, varje mänsklig känsla finns representerad. Att säga att Vigelandsparken är en allegori över det mänskliga livet känns nästan som att underdriva. Det är livet man har framför sig – groteskt, skrämmande och vackert.
![]() |
Monoliten |
Fontenen |
Livshjulet |
Inte för att Vigeland själv skulle ha brytt sig. Han var helt övertygad om sina verks värde. Han skapade inte för människorna, de som levde då eller som lever nu, utan för evigheten. Dessutom såg han ogärna att hans skulpturer lämnade Norge. När en konstprofessor hörde av sig och ville ställa ut Vigelands skulpturer runt om i Europa svarade Vigeland att det var idiotiskt och ovärdigt att skicka stora skulpturer till andra länder. Blev pyramiderna och de indiska klipptemplen rullade Europa runt kanske? Nej, låt Europa komma till Oslo istället!
Att gå runt i Vigelandsparken är oändligt fascinerande och spännande. Nya detaljer dyker ständigt upp för ögat och det bästa man kan göra är att bara svepas med av alla intryck. Men när man väl kommer ut ur parken börjar man undra. Vem var Vigeland? Hur kan en enda man ligga bakom allt det här? Hur hade han tid?
Ju mer man läser om konstnären, desto mer beklämd blir man. Jag tror inte att man måste lida under själsliga plågor för att skapa stor konst. Men det verkar ju finnas ett samband. Vigeland genomled en pietistisk och sträng uppväxt. Senare i livet uttryckte han vid ett flertal tillfällen att han ständigt bar barndomen med sig. Konsten blev en förlösare. Där kunde han få utlopp för all tvivel, ångest och skuld som samlades i hans bröst. När man tittar på hans ungdomsverk är det lätt att få intryck av att Vigelands känslor förmedlades från hans kropp ut till verktygen och stenen. De är som briljanta skisser eller utkast, där linjerna går mot maximal uttrycksfullhet och expressionism. I Forbannet (1891) skildras Kains gnagande själskval. Och i reliefen Helvete (1897) rör sig människor tyngda under plågor mot konstverkets vänsterkant, där galgen väntar. I mitten sitter Satan ensam, med huvudet vilande i händerna. Men visst har Satan mänskliga drag? Kanske är det egentligen inte ett religiöst helvete som Vigeland har skildrat. Kanske är personen i mitten inte Mefisto, Guds ärkefiende, utan ett av många självporträtt i Vigelands karriär.
Helvete är hur som helst inte ett verk av en harmonisk person. Författaren Bjørnstjerne Bjørnson sa åt Vigeland att han inte kunde fortsätta på det här viset: "De brenner opp innvendig." Vigeland la nämligen ner hela sitt känsloliv i sina verk. De är kraftfulla och djupt pessimistiska. Inte ens en skulptur som Mann og kvinne (1906) är entydigt lycklig. Det är mannen som håller i kvinnan. Hennes händer hänger däremot längs med sidorna, och deras blickar möts inte. Visst finns det enstaka undantag. Mor og barn (1899) är en öm skildring av föräldrakärlek. Men i regel finns det ingen plats för glädje eller harmoni i Vigelands skulpturer.
Vigeland lugnade så småningom ner sig. Hans formspråk blev åtminstone mer avrundat och mjukt. Inte lika skissartat. Från 1902 till 1908 varade en lång Vigelandstrid. Den gällde stadens beslut att resa en staty över matematikern Niels Henrik Abel. En tävling utannonserades. Bidragen rasslade strax in, bland dem Vigelands eget bidrag. Till saken hör att det inte finns några helkroppsmålningar av Abel, och alla skulptörer var därför tvungna att utgå från en och samma målning av matematikern. Vigeland tyckte att Abel förtjänade mer och bättre. Istället för en byst bestämde han sig för att göra en modell för en helkroppsstaty, där Abel, naken och med vindfångat hår, står på ett par svävande andar. Det är Abel som Geniet, men också Abel som Vigeland betraktade sig själv. 19 bidrag kom in och efter ett långt sammanträde meddelade tävlingskommittén att inget bidrag höll måttet. Stort rabalder. Vigeland, övertygad om att ha och att få rätt, började tillverka sin skulptur ändå. I flera år arbetade han på skulpturen, innan staden omprövade beslutet och skulpturen kunde äntligen resas 1908.
Man föds inte till hänsynslöst geni. Man blir det. I ett första utkast till en skulpturgrupp 1915 skriver Vigeland att han tog hänsyn till träden och de omgivande gatorna. I det andra utkastet skriver han att han tog hänsyn till gatorna och mindre hänsyn till träden. I det tredje och sista utkastet skriver han att han inte tog någon som helst hänsyn.
Det är nu passande att stanna upp, ta ett djupt andetag och fråga sig – varför? Varför inleda ett monstruöst, megalomaniskt projekt, som bara kan innebära lidande och själsliga plågor. Varför inte satsa på att göra enkla byster, dricka te och ha ett gott liv?
För att man kan? För att man en gång har bestämt sig? För att det är det enda sättet att nå fram till konstnärliga sanningar?
Jag tror att frågan i grunden är omöjlig att besvara. Jag kan inte se in i Gustav Vigelands själ och även om jag kunde det så vet jag inte om jag skulle bli så mycket klokare. Vigelands livsval är inte vad man kan kalla föredömliga. Han valde att isolera sig och kunde i stunder ångra att han inte hade haft en "vanlig" ungdom. Men det var bara ögonblick av svaghet, innan han åter igen tog upp skulptörverktygen. Nej, Vigelands liv är inte så mycket att sträva efter. Däremot tror jag att författaren Sigbjørn Obstfelder var inne på något betydelsefullt när han skrev att det ger mod att se Vigelands arbeten. Det ger mod att se att någon har gått den vägen och försökt omsätta några mänskliga erfarenheter och upplevelser i konstnärlig form. Alla behöver inte följa efter, det räcker att någon har gjort det. Det låter kanske högtidligt, men jag tror att det är vad stora konstnärer kan skänka oss. Sedan är det upp till oss att ta emot gåvan eller inte.
Du kanske tycker att det räcker att bildgoogla lite och läsa den här texten för att skaffa dig en uppfattning. Men för att verkligen uppleva Vigelands verk måste du ta dig till Norge. Jag kan rekommendera tåg. Det är miljövänligt och på resan har du tid att läsa och lyssna på dina favoritpoddar. En timme efter gränsen kliver du av i Oslo, staden med Fontenen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar