70. Kristian Birkeland (1867-1917)

– Vad heter filmen nu igen?
– Jakten på nordlyset. Det är en norsk film, om en vetenskapsman, Kristian någonting. Den dyraste nordiska filmen någonsin. Tänk dig: fem gånger så höga produktionskostnader som Max Manus.
– Jaja, vi får väl se. Jag gillar egentligen inte nordisk film.
– Och Daniel Day Lewis i huvudrollen.
– Va, är det sant?
– Shhh, nu börjar det! 

Filmduken fylls av ett ymnigt snöande och ur bions högtalare hörs ett vinande ljud. Ur snöfallet framträder strax en liten stuga på en bergstopp. En bildtext upplyser tittaren: Halddetoppen, Finnmark 1899. I stugan sitter en samling hopkurade människor. Trots att de är ordentligt påpälsade gör de åkerbrasor och stryker handflatorna mot varandra för att få upp värmen. Men de måste göra vad de är där för att göra. De är på en vetenskaplig expedition, ingen picknick i det gröna. Snöfallet har nu avtagit. En person tar sig ut för att läsa av mätinstrumenten som står utplacerade utanför stugan. Det är den unge Kristian Birkeland (Daniel Day Lewis i mustasch), expeditionens ledare. Han tar sig fram till de olika instrumenten och skriver ner några anteckningar i ett block. Han tar sig knappt tid att se upp på de otroliga ljusformationer som dansar ovanför hans huvud.

Samtidigt i stugan. En äldre expeditionsdeltagare förklarar varför de är där för en av de yngre deltagarna, en ung student. Norrsken har länge framstått som en av naturens sista olösta mysterier. Det är ingen som längre tror på de folkloristiska förklaringar där norrsken är en återspegling av silverglittrande sillstim som simmar nära ytan eller av desperat flaxande svanar som fastnat i polarisen. Men så mycket närmare en förklaring är man inte. Man vet att norrskenet påverkar kompasser, så fenomenet står på något vis i samband med jordmagnetismen. Men hur och på vilket sätt är okänt. Det är inte ens klarlagt på vilken höjd norrsken uppträder. Men den här expeditionen har bekräftat att norrsken verkar uppstå under kyliga förhållanden. Minst sagt, säger studenten och ler. Vad exakt är Birkelands plan? 

Värst vad du glömmer. Men så här ligger det till. Birkelands plan är att tillbringa en hel vinter på den här ensliga fjälltoppen för att studera norrskenet. Han är lite excentrisk, men man kan inte ifrågasätta hans ihärdighet. Under många långa nätter har han suttit uppe med data från mätinstrumenten framför sig och, vet du vad, en teori har börjat formera sig i hans huvud. Till skillnad från andra vetenskapsmän som studerat norrskenet ser Birkeland upp och längre. Hans teori går ut på att solen skickar ut smala strålar av elektriskt laddade partiklar, så kallade katodstrålar. När dessa emellanåt träffar jordens magnetfält och följer kraftlinjerna mot polerna stöter de på atomer i jordens atmosfär. Ur kollisionen frigörs energi som strålar ut som ljus, vilket skapar mångskiftande böljande ljusformationer på himlen. I Birkelands världsbild blir norrskenet på så vis en länk mellan jorden och resten av rymden, själva tröskeln mellan människans värld och de okända krafter som skapat universum.

Norrskensobservatoriet på Halldetoppen.

Nordlys av Peder Balke

En nordman har löst norrskenets gåta! Året är 1901 och Birkeland har precis publicerat sin teori om norrskenet. På filmduken syns löpsedel efter löpsedel av norska tidningar som slår på stort med att norrskenets gåta äntligen är löst. Men alla är inte lika tillfredsställda. Medlemmarna i The Royal Society avfärdar Birkelands forskning. Filmen visar två engelsmän stå och skrocka åt Birkelands idéer. Det radikala och kontroversiella med Birkelands teori är att den förutsätter existensen av partiklar som snabbt rör sig genom rymden. Men rymden är ju tom. Att erkänna Birkelands teori vore detsamma som att erkänna att den dominerande uppfattningen om rymden är fel. Det kan man ju inte göra bara för att en forskare i en perifer svensk koloni har kommit på en exotisk idé. Haha, vilken galning.

Birkeland blir rasande. Han börjar genast skissera på ytterligare en expedition. Den här gången ska han samla in data från fyra olika mätobservatorier runt om i världen. Det ska väl få de nonchalanta engelsmännen att acceptera hans teori. Men till slut inser han att expeditioner till världens alla hörn blir för farliga (och mätresultaten osäkra på grund av vädret). Därför byter han ut de strävsamma expeditionerna mot lika strävsamt arbete i ett laboratorium. Det är inte billigt med eget laboratorium och experimenten med en terrella (ett klot som återskapar jordens magnetfält) slukar pengar. Birkelands ständiga ekonomiska trångmål gör att han tar på sig uppgifter och problem som han egentligen inte är särskilt intresserad av, men som han ägnar timmar och dagar (och sin hälsa) åt att lösa. Han uppfinner en ny sorts hörapparat och nosar på teknologi som först långt senare kommer att realiseras: atomkraft, raketdrift, framställning av kaviar ur torskägg, margarin av vegetabiliska oljor, etc. (Vi ser alla idéer i ett längre bildmontage. Här tar sig filmen dramaturgiska friheter, eftersom Birkeland fick några av dessa idéer först mot slutet av sitt liv.) Birkeland arbetar maniskt och lider av sömnproblem. Han börjar också bli frustrerad över att han kommer allt längre bort från norrskensforskningen. Han börjar ta sömnmedlet veronal, som egentligen ska tas med vatten. Birkeland sköljer istället ner veronal med ett halvt ölglas whisky.

Birkeland och en kollega under ett terrella-experiment.

Av en slump uppfinner Birkeland en elektromagnetisk kanon. Aha, tänker han, det här kan ge lite intäkter. Filmen påminner försiktigt tittaren om att det här är åren innan första världskriget. Birkeland är inte ointresserad eller omedveten om kapprustningen runt om i världen, men hans norrskensforskning får faktiskt gå före allt annat. Birkeland samlar alla tänkbara intressenter och militära höjdare för en offentlig demonstration i Oslo. Som tur var (för världen) misslyckas demonstrationen. Det går helt enkelt inte att omvandla kanonen till ett resurseffektivt vapen. Men Birkeland ger inte upp! Demonstrationen av kanonen misslyckas, men kanske kan man använda samma teknologi för att skapa salpeter? Jodå, det går greit det. Han träffar affärsmannen Sam Eyde och presenterar sin idé. Tillsammans grundar de Norsk Hydro, som med tiden blir världens största konstgödselföretag. 

Filmen tar ytterligare ett skutt i tiden. Året är nu 1910. Vad har hänt sedan sist? Jo, Birkeland har träffat en flicka och gift sig. Inte för att han egentligen har tid för henne. På bröllopsdagen har Birkeland råkat planera in en föreläsning på universitetet. Birkeland ställer naturligtvis inte in, utan håller föreläsningen i bröllopskläder. Dagen därpå åker det nygifta (men kanske inte helt lyckliga) paret på bröllopsresa till Notodden, där en av Eyde och Birkelands salpetersugnar har fått problem. En annan sak som har hänt är att relationen mellan Sam Eyde och Birkeland, som redan från början präglades av ömsesidig misstänksamhet, har börjat krackelera allt mer. Produktionen av salpeter är en dundersucce, men Eyde vill ha äran själv. Han lobbar för att han ensam ska tilldelas Nobelpriset och försöker med utstuderade metoder få Birkeland att lämna företaget. Här bygger filmen upp mot ett crescendo som kulminerar i en tävling mellan norska och tyska ugnar. Sam Eydes plan är att Birkeland, som arbetar med de norska ugnarna, ska förlora tävlingen och på så vis göra sig överflödig i företaget. Mycket står på spel: ära och prestige inte minst. Ugnarna arbetar för fullt för att skapa den åtråvärda salpetern. Svetten lackar. Hur ska det gå? Filmen håller skickligt tittaren på halster. Birkeland, som har varit smart nog att innan tävlingen utöka sina ugnars kapacitet, avgår till slut med segern. Stort firande? Nåja, en och annan öl kanske. Men Birkelands heder är upprättad och han väljer att bryta all kontakt med Sam Eyde.

En ny plan formerar sig i Birkelands rastlösa hjärna. Nu vill han till Egypten för att studera zodiakalljuset. Birkeland har en misstanke om att både norrskenet och (i mindre grad) zodiakalljuset hänger samman med katodstrålar som stör jordens magnetfält. Kan han påvisa det, har han ännu fler argument i sin strid med skeptikerna i The Royal Society. Arbetet flyter på bra i början, och han inleder ett förhållande med en grekisk pianist. (Filmen innehåller här ett par onödiga men välkomna sexscener, vilket puttar upp åldersgränsen några hack.) Men Birkeland blir också alltmer paranoid över att engelsmännen spionerar på honom. Vill de kanske ha tag på hans elektromagnetiska kanon? Och missbruket av veronal fortsätter. År 1917 tar han sig till Japan, där han jobbar intensivt på sina nya rön. Efter en tid hittas han livlös på sitt hotellrum – döden förklaras vara orsakad av en överdos av veronal. En japansk professor, som beundrar Birkeland, ser till att packa ihop alla hans kvarlämnade papper och skicka dem till Norge. Båten med paketet förliser dock, och Birkelands forskning sjunker till havets botten. Filmens sista scen utspelar sig på The Royal Society. Ett par engelsmän spelar biljard. En tidning ligger uppslagen i en fåtölj. En liten liten notis berättar om Birkelands död. 

Filmen är slut. En bildtext upplyser tittaren om att anledningen till att Birkeland inte är mer känd runt om i världen delvis beror på engelsmännens kyliga inställning, delvis på att han aldrig fick Nobelpriset (Svenska akademien hade svårt att skilja Birkeland och Sam Eyde åt), och delvis på att Birkelands teori – att rymden är full av partiklar som rör sig kors och tvärs – först på 60-talet kunde bekräftas. Birkeland föregick sin tid med mer än ett halvt sekel.

Eftertexterna börjar rulla.

– Den var väl okej. Man förstår att den blev dyr med så många inspelningsplatser. En fascinerande person.
– Och snygg var han.
– Han spelades ju av Daniel Day Lewis.
– Jo, men ändå.

71. Jørgen Leth (1937-)

År 1967. Filmskaparen Jørgen Leth spelar in kortfilmen Det perfekte menneske. En berättarröst skildrar sakligt en man och en kvinnas göromål i en kritvit, tom miljö. Varken mannen eller kvinnan omnämns vid namn. De kallas båda för "the perfect human". Tankarna går till naturfilm, men med människor istället för djur framför kameran. Man ser framför sig en besökare från en annan planet som försöker förstå människoarten – dess fysiologi, matvanor, kläder och könsumgänge. Det är vackert, komiskt, på sitt sätt rogivande. Kanske lite otäckt också. I ett av de bästa klippen ser vi den manlige huvudpersonen dansa. Men ingen musik hörs. Leth har sagt att filmen visar hur en människa blir till i kraft av de roller hon blir tilldelad. Jag tycker dock att filmen lika mycket visar hur avhumaniserade vi blir utan sammanhang, miljö och andra människor. Vår tänkte utomjordiske betraktare ser en man som dansar, men har han för den sakens skull förstått något om dans? Förstår vi någonting om djuren av att titta på naturfilm?

Det perfekte menneske är ett klassiskt exempel på experimentell 60-talsfilm och råkar också vara en av Lars von Triers favoritfilmer. I De fem benspænd (The Five Obstructions är den engelska titeln) från 2003 använde demonregissören den som grund för ett fascinerande experiment. I filmen spelar Jørgen Leth in fem nya varianter på sin klassiska kortfilm, men för varje ny version måste han följa allt mer djävulska instruktioner (eller "obstruktioner") från von Triers sida. Alkoholstinna diskussioner mellan de två filmskaparna varvas med att Leth åker världen runt för att spela in sin gamla film på nytt. Redan från början är känslan att von Trier vill sätta dit Leth. Inledningsvis verkar det inte handla om mer än spjuveraktig sadism med glimten i ögat, men snart inser man att det handlar om något mer. Leth är uppenbarligen en idol för von Trier, ett slags konstnärlig fadersfigur. Von Trier vill se om han kan plocka ner honom på jorden och begå ett slags fadersmord. I själva verket är det alltså snarast en kamp mot sig själv von Trier för. 

I slutändan vill jag nog påstå att kampen förblir oupplöst. Jørgen Leth lämnar filmen utan skråmor. Lars von Trier blir kvar med sina demoner. Vid ett tillfälle säger von Trier att problemet med Leth är att han blir inspirerad oavsett vilka obstruktioner som tänks ut åt honom. "Ja, jag kan inte hjälpa det" svarar Leth.

*

Samma år, 1967. Poeten Jørgen Leth tillägnar diktsamlingen Sportsdigte åt den danske cyklisten Ole Ritter. Jakten på "det perfekte menneske" har fört Leth till idrottens värld, till bordtennisen och, framför allt, till cyklingen. Sportsdigte har beskrivits som ett av de första större exemplen på litterära skildringar av sport i Skandinavien. Inte minst idrotten som uttryck för det heroiska i människan lyfts fram av Leth – "Her kommer vi, de store kørere i verden" och "jeg rejser mig i sadlen / ser mig om for sidste gang / jeg hører feltets hjerte slå", är exempel på hur det kan låta. Dikten "I Hear Music" ger en oöverträffat vacker beskrivning av hur (man som icke-cyklist gärna vill tro att) det känns att vara ensam i en lyckad utbrytning i ett cykellopp:

Jeg hører musik for mit øre

og jeg ved jeg er alene

violinerne taler fra telefontrådene

og jeg ser at landskabet lytter

en trompet træder ud af træernes skygge

og jeg træder uden at tænke på mit tråd

højere og højere hører jeg musikken

og jeg er fri og ingen vil få mig at se.

Idrottsmannen och konstnären känns osedvanligt nära varandra i denna dikt. Gemensamt har de strävan mot det till synes ouppnåeliga, trotset mot tillvarons begränsningar, livet som vigs åt ett arbete som i några enstaka fall ger ära och berömmelse, men i regel bara glömska och förslitningsskador. Perfektionens förbannelse. Och de kan inte hjälpa det.

*

År 1976. Cykelfantasten Jørgen Leth spelar in den klassiska dokumentären En forårsdag i helvede, om detta års upplaga av cykelloppet Paris-Roubaix. Efter diktsamlingen Sportsdigte har hans idrottsintresse fortsatt manifesteras genom filmer som Stjernerne och vandbærerne om 1974 års Giro d'Italia och Den umulige time om Ole Ritters försök att slå det klassiska timrekordet. Mest berömd av Leths cykelfilmer är dock En forårsdag i helvede, som måste vara en av de bästa sportdokumentärer som gjorts. Det sakliga, närmast social-antropologiska, skildrandet av mänskliga göromål känns igen från Det perfekte menneske. Likaså intresset för människan när hon är som vackrast och starkast. Filmen fångar på pricken vad det är som gör att vissa av oss älskar cykelsporten. Känslan av en episk resa där långsamma partier laddar upp för intensiva spänningsmoment. Den individuella heroismen, den kollektiva uppoffringen, smutsen, slitet och spelet. Filmens dramaturgi följer cykelloppets. Leth har förstånd att ägna gott om tid åt cyklisternas förberedelser och den relativt händelsefattiga inledningen av loppet. Spänningen byggs upp från grunden. På slutet sitter man som på nålar, precis som om det var ett cykellopp i realtid man beskådade. Men idrottens krassa vardag skymtar också fram. När loppet är över tar de tävlande en dusch, skakar av sig resultatet och börjar tänka på nästa tävling – hjulen måste fortsätta snurra i toppidrottens maskineri.

Jørgen Leth skulle senare bli en uppskattad, ja rentav folkkär, expertkommentator på danska TV 2. Jag har aldrig sett ett cykellopp på dansk tv, men jag vet att tittarens relation till kommentatorerna är annorlunda än i många andra idrotter. Ett cykellopp består av långa sjok tid där ingenting speciellt händer. För cykelkommentatorn räcker det inte med att kunna prata snabbt om dramatiska sporthändelser. Han eller hon måste också kunna fungera som en resekamrat som håller en sällskap under färden. Jag har kunnat mysa till Arne Hegerfors röst, häpna över Lasse Granqvists svada och glädjas i mitt innersta över Jesper Hussfelts kunskap om italienska fotbollsspelares smeknamn – men ingen fotbollskommentator har känts som min vän på samma sätt som Eurosports Roberto Vacchi och Anders Adamson. Möjligheten till en liknande relation till Jørgen Leth gör det nästan värt att flytta till Danmark.

*

År 2005. Snuskgubben Jørgen Leth berättar i självbiografin Det uperfekte menneske hur han har haft sex med sin haitiske kocks tonårsdotter. Leth har bott i Haiti sedan 1991 och är sedan år 2000 dansk honorärkonsul i landet. Bekännelserna skapar skandalrubriker och närmast lynchstämning i Danmark, där vissa tidningar vill få det till att Leth hållit sig med sexslavar på Haiti. Anklagelserna är grundlösa, men att han har haft sexuellt umgänge med en minderårig verkar dock stå klart. Leth får sluta som expertkommentator på TV 2 och avgå som honorärkonsul. År 2010 förstörs hans hus och så gott som alla hans ägodelar av jordbävningen som drabbar Haiti detta år. Jørgen Leth flyttar hem till Danmark igen.

*

År 2008. Musikern Jørgen Leth släpper albumet Vi sidder bare her. Skivans koncept säger något om hans status som kultfigur, ja kanske rentav orakel, i Danmark. Idén är helt enkelt att Leth blir intervjuad av (de riktiga) musikerna Mikael Simpson och Frithjof Toksvig, varpå dessa tonsatt valda delar av samtalet. Leth må vara en snuskgubbe, men på piedestalen sitter han. Vi har redan sett hur Lars von Trier skruvade fast sin äldre kollega allt hårdare där uppe, i takt med att han med en dåres envishet försökte riva ner honom därifrån. Simpson och Toksvik gör inga sådana försök, de kan inte göra annat än att brodera melodier kring storheten. Vi bjuds på nummer som "Dans" (om hur Leth trots åldern och tröttheten ibland inte kan motstå att dansa), "Ikke En Skid Klogere" (om hur han inte alls anser sig ha blivit klokare med åldern) och inte minst "Min Første Forelskelse", en fantastisk skildring av den där första, resultatlösa förälskelsen som Leth trots alla senare erotiska eskapader aldrig har kunnat glömma.

När jag lyssnar på albumet föds en tanke: Är det i själva verket Jørgen Leths röst allt handlar om? Rösten som beskrivit två människor i ett tomt, vitt rum för oss; som hållit oss sällskap över Paris-Roubaix kullerstenar och Tour de Frances bergsetapper – och som nu används som ett instrument bland andra i en musikalisk komposition. Är det där magin ligger, nyckeln till fenomenet Leth?

*

År 2021. Jag har fortfarande inte riktigt fått grepp om människan Jørgen Leth. Han är inte "det perfekte menneske", den saken står klar. Att han är en "uperfekt menneske" framstår närmast som en tautologi, operfekta är ju vad vi människor är. Men hur förklara denna hämningslösa aktivitet och mångsidighet?  Vad är det i den danska luften som gör att landet får fram så många märkliga mångsysslare?  Handlar det om en glupande aptit på livet som inte finns i Sverige på samma sätt, eller en större acceptans för omåttlighet och att tänja på gränserna? Vi har tidigare haft Asta Nielsen som passat in i denna kategori av danska mångsysslare och nu alltså Jørgen Leth – filmskapare, poet, cykelfantast, snuskgubbe och musiker. (Och det kommer komma fler danska mångsysslare, jag lovar.) När jag skriver om dessa personer känner jag mig ibland som en besökare från en annan planet (eller tja, Sverige) som försöker förstå danskarna. Jag ser en dansk göra film, skriva poesi och kommentera cykling, men har jag för den sakens skull förstått något om dansken?

Kanske var Jørgen Leths drivkraft inget annat än den där känslan av att ligga ensam i täten. Höra fiolerna spela i telefonlinorna och en triumfatorisk trumpet ljuda från trädens skugga. Av att veta att ingen kommer ikapp.

72. Einar Jónsson (1874-1954)

Den absoluta likgiltigheten. Jag står där framför ännu en Canova, Thorvaldsen eller om det kanske är någon mindre berömd klassiskt skolad skulptör – man ser ju ändå ingen skillnad på deras verk – och tänker att jo, den här vackra skulpturen är ju verkligen välsvarvad, bra jobbat. Men känner något? Nästan aldrig. De ser alla ut att bokstavligt talat vara stöpta i samma form, och om jag vill se avbildningar av utbytbara men vackra och välsvarvade varelser finns det ju en uppsjö av influerarmodeller på instagram som jag kan ägna min uppmärksamhet åt istället.

Är jag lite väl elak mot den klassiska skulpturtraditionen (och för all del även mot instagrammodeller)? Jo, det är jag väl. De är verkligen tjusiga och det är klart att det kan kännas rent och fint att betrakta sådana skickligt sammansatta konstruktioner. Men jag vill att konsten ska drabba mig mer än så. Mer än de nyantika så kallade mästerverken, men också mer än de generiskt avbildade krigarkungarna på torget och mer än de massproducerade små skulpturerna i krimskramsbutikerna.

Jag vill, kort sagt, att det ska kännas som det gör när jag betraktar en skapelse av Einar Jónsson.

Thor wrestling with Age. Upphovsrätt: Copyright Al Case, Ashland Daily Photo

Ovan ser ni Thor, den ofattbart starka krigsguden, vara inbegripen i kamp med en gammal dam. Thor hade träffat på en snubbe som utmanat honom att brottas med snubbens skruttiga mor. Vilket skämt, måste Thor ha tänkt, och antog utmaningen utan några onda aningar. Det visade sig dock att den gamla damen var personifieringen av åldrandet och Thor fann det omöjligt att brotta ner henne. Inte ens Thor kan vinna mot tidens malande tand. Thor wrestling with Age är ett otroligt monument. Åldrandet själv ligger över en mängd människor som en groteskt utdragen kvinnoorm. Hon tynger ner allt och alla och inte ens Thor förmår trycka iväg henne. Det är inte bara genialt att komma på själva idén, att få fram den här bilden för sin inre blick, utan skulpturen är också rasande skickligt utförd. Allt är så taktilt och expressivt. Det brutala i figurernas uttryck samverkar med skönheten i själva kompositionen. Man känner något när man betraktar Thor wrestling with Age. Den amerikanska Skandinavienexperten Henry Goddard Leach har konstaterat att Jónsson är unik i konstvärlden och att hans närmaste andliga själsfrände inte är någon annan skulptör, utan den engelska poeten och målaren William Blake. Det är en träffande jämförelse: samma poetiskt storartade, nästan sinnessjuka, fascination för det mytiska, mystiska och andliga hittar man hos båda konstnärerna.

Einar Jónsson har inte vandrat den enkla vägen fram genom konstlivet. När han växte upp på Island i slutet av 1800-talet fanns det ingen skulpturtradition alls på ön. Det fanns inga skulptörer heller, för den delen. Han växte upp bland bönder, men ville något mer än att "bara" arbeta med markens gröda. Jónssons poetiska och konstnärliga ådra skulle så småningom ta honom till Köpenhamn, där han fick möjlighet att studera under erfarna konstnärer. Ett stipendium tog honom sedan till Rom i två år, och det var där han utvecklade sin avsky mot konventionell och regelstyrd konst. Traditionen begränsade konstnärerna och låste fast dem i invanda tankemönster, menade Jónsson. Nej, konstutövare ska vara originella och hitta sin egen väg. Det låter som klyschor idag, men det har inte alltid varit en självklar inställning och få konstnärer såväl då som nu (den elaka vill kanske säga särskilt nu) har förmågan att verkligen ställa sig utanför traditionen och skapa originella verk. Nu uppstod förstås inte heller Jónssons konst, hur säregen den än framstår, endast utifrån hans eget inre; det är exempelvis tydligt att han är influerad av tidens symbolistiska rörelser. Som tidigare nämnts kan Blake också ses som en influens, även om det är oklart ifall Jónsson tog del av brittens poesi och konst.

Det symboliska och allegoriska skapar tillsammans med det mycket konkreta och sinnliga bildspråket ett mäktigt, ofta skrämmande, intryck. Jónssons intresse för isländsk och grekisk mytologi, för kristendom och mysticism, kunde ofta resultera i svårtolkade skapelser. Men även när man inte riktigt förstår dem så drabbar verken en rejält, ja kanske på grund av det gåtfulla och svårtydda. Ibland är symboliken mer uppenbar. I konstverket Remorse ser vi hur den personifierande Ångern ligger över en skräckslagen man och drar upp hans ögonlock. Ångern låter oss inte blunda för det vi gjort. Jónsson arbetade oftast med materialet gips, vilket tillät honom att fortsätta pilla på sina skulpturer i decennier. Vad gäller Remorse så har den i örat viskande mannen (vi ska tydligen också ständigt påminnas om våra olyckor hörselvägen) skulpterats dit efter att ursprungsversionen var färdig.

Einar Jónssons Remorse.

När Jónsson efter åren utomlands återvände till Island gjorde han det efter att ha slutit ett avtal med den isländska staten. I likhet med Gustav Virgeland utlovade han äganderätt till alla kommande verk, om han i utbyte fick en studio och ett hem. Till slut blev det ett helt museum av det - det första offentliga isländska museet, beläget i centrala Reykjavik. I anslutning till detta kombinerade hem-studio-museum uppfördes också en park med skulpturer av Jónsson (också det kan jämföras med Virgeland och skulpturparken i Oslo). Jónsson utförde många verk på uppdrag av staten och flera av hans statyer ståtar över olika delar av staden. Mäktig är hans avbildning av Reykjaviks grundare, Ingólfr Arnarson, en man som i Jónssons version ser ut att ha all den kraft och beslutsamhet som krävs för att grunda en eller annan huvudstad. Självständighetsledaren Jón Sigurðsson har framställts med en på sitt sätt lika självklar pondus.

Men Einar Jónsson skapade också många verk helt på sina egna premisser, för sin egen skull, och det är dem jag tycker allra mest om. Några av hans verk tycks fokusera helt på en enda stark känsla, som sorg eller förtvivlan, och de är antingen käftsmällsintensiva eller elegant vackra, men oavsett vilket alltid lika starka att beskåda. Jag skulle kunna fortsätta att länka till eller klistra in bilder ett bra tag till, men jag vill istället uppmana er att själva googla runt, eller rent av boka in en resa till Reykjavik. Det finns så mycket fantastiskt att ta del av. Jag vet inte exakt vad ni kommer tycka, känna eller tänka, när ni ställs inför Einar Jónssons skapelser. Men ni kommer inte förbli likgiltiga. Det vågar jag lova.

73. Olav H. Hauge (1908-1994)

Har du någonsin funderat på vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Nej, men så här ligger det till. Det lilla samhället ligger vid en av Hardangerfjordens innersta grenar, två timmar från Bergen, i hjärtat av Norges äppelodlarregion. Här planterades de första äppelträden av cicerciensiska munkar redan på 1200-talet och de upptäckte raskt att området passar sig utmärkt för äppelodling. Ett milt klimat och långa sommardagar med upp till tjugo timmars sol gör att äpplena har gott om tid på sig att utveckla en fyllig smak. 

Jag hade inte haft denna kunskap om det inte vore för att det var här som poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv. På gården Hakestad i Ulvik förde han ett enkelt liv med bokläsning, diktskrivande, trädgårdsarbete och just äppelodling.

Den kanske enskilt viktigaste texten om Hauge är skriven av Jan Erik Vold. Året var 1967 när Vold reste till Hakestad och det var i den efterföljande essän "Det går an å leve u hverdagen òg" som den romantiska bilden av enslingen Olav H. Hauge etablerades: arbetsmannen med yxa i ena handen och penna i den andra, den vise äppelodlarskalden, och med tiden, den kärve fadersfiguren för norsk poesi. Genom åren bidrog essän till att en rad norska författare vallfärdade till gården (som även i norska mått mätt ligger avlägset) och beskrev sina upplevelser i entusiastiska texter. Hauge tog också emot författare från utlandet, däribland göteborgaren Claes Hylinger. Den senare beskriver mötet i Färdaminnen från 1973. De två författarna utbytte artigheter och Hylinger bjöd på det bästa Sverige kan erbjuda, det vill säga Östgöta Sädesbrännvin. (Ett alldeles utmärkt brännvin, om ni inte har provat.)

Det finns en del sanning i bilden av Hauge som de norska bergens zenmästare. Ta en dikt som "Kvardag".

Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.

Hauges ordsnideri är inte alldeles enkelt att förstå ens för en modern norsk läsare. Hans nynorska är full av äldre ord och böjningsformer. Men här följer en kort ordlista: "Attum" = bakom, "kvi" = varför, "klunger" = en sorts rosenväxt.

Perspektivet i dikten är en äldre man, som ser tillbaka på sitt liv. I ungdomen frågade han sig inte var han kom ifrån eller var han gick; han bara "var i stormen". Men så inser han att det går an att leva i vardagen också, med alldagliga sysslor som att sätta potatis, kratta löv och bära ris. Och efter det dagliga slitet kan man lyxa till det med fläsk och kinesisk poesi. 

Det går att tolka dikten som ett banalt konstaterande att vi alla har olika uppgifter i livet och att dessa förändras med åldern. Laertes, som nämns i slutet av dikten, var som bekant far till Odysseus. Medan han skötte om gården i Grekland slogs hjältarna i Troja. Vissa krigar för makt och ära, andra sätter potatis. En annan tolkning – den jag föredrar – är att det vardagliga livet är minst lika värdefullt som det till det yttre händelserika. Dikten sträcker ut en hand till den stressade samtidsmänniskan: det är okej om du inte blir känd eller gör karriär. Och till den ambitiöse kulturkonsumenten: du kommer aldrig att stilla din kunskapstörst; livet är för kort, böckerna och teveserierna för många. Fokusera på det närliggande arbetet och hitta glädjeämnen i det lilla. Inte konstigt att Hauge togs till hjärtat av många som letade efter andlig vägledning. 

Men Vold var ingen okritisk lärjunge till Hauge. Han hade ett ärende med sin text. Med brysk hand avfärdade han Hauges tidigare dikter, de är i Volds ögon fulla av högstämd symbolism och självömkan. Bra dikter ska beskriva eller "spegla" verkligheten runt omkring oss, inte mynna ut i romantisk självbespegling, där poeten får breda ut sig på verklighetens bekostnad. Det var först med samlingen Dropar i austavind, som kom ut 1966, som Hauge, enligt Vold, blev en mästerlig diktare. Det är från den diktsamlingen jag har plockat dikten "Kvardag". Antika referenser gick an, så länge inte diktaren själv tog för stor plats.

Men det var  framförallt Hauges så kallade "tingdikter" som Vold uppskattade. I dessa är utgångspunkten ett vardagligt föremål. Det kan vara ett metspö, en åra, en lie – eller en katt:

Katten
sit i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varast i garden. 

Eller en slägga:

Eg er berre
ei sleggje.
Eg stend der no.
Eg lyt berre til
når det røyner på.

Gemensamt för dessa tingdikter är att de är skenbart enkla. Det finns alltid en spänning i dikterna, som leder tanken vidare. Varför är det katten som "er varast" (vet mest) på gården? Varför lyssnar släggan bara "når det røyner på" (när det gäller)? Det är diktens hjortsprång, för att tala med Katarina Frostenson. Som för läsaren till andra ting, andra sammanhang.

Men tingdikterna utgör bara en del av Hauges författarskap. Som Staffan Söderblom skriver i sin bok Och jag var länge död undvek Vold det svåra och skeva i många av Hauges dikter. Vold ville att Hauge skulle tala som människan och trädgårdsmästaren Olav H. Hauge, och valde därför att framhäva de dikter som bäst stämde överens med hans syn på vem Hauge borde vara. Kvar blev de dikter som talade ur andra erfarenhetsdjup. 

Vid millennieskiftet inträffade något som vände upp och ner på den etablerade bilden av Hauge. Då publicerades nämligen Hauges samlade dagböcker, 70 års skrivande och över 3700 boksidor, i fem band. Jag har läst det urval som kom ut på svenska 2015. Det är storartad läsning. Omtumlande. Framförallt för att vi kommer den fascinerande mannen så nära. Hauge var en läsare av rang. I en anteckning från när Hauge är sexton år gammal står det att han har läst 626 böcker. Det är "mycket lite", enligt den självkritiske författare. Hans anteckningar om sina läsupplevelser är intressanta att följa. Han ogillar Kierkegaard ("bluff och humbug") och Byron ("gymnasistlyrik"), men uppskattar Emerson, Ekelund, Weil och Pascal. "Beska saker" har jag skrivit i min anteckningsbok, utan att längre veta om det är min eller Hauges syn på sin föredragna läsning. 

Det visade sig i dagböckerna att Hauges tillvaro som äppelodlare inte var självvald, utan tvärtom en högst nödvändig inkomstkälla. Även den idylliska bilden av poeten som stod i ett högre förhållande med den norska naturen fick sig en törn. I dagboksanteckningarna suckar Hauge över allt arbete som trädgårdsarbetet innebar och över att man så ofta behöver spruta DDT (!) på äppelträden. Det viktigaste avslöjandet var ändå att Hauge genom hela livet brottades med sin mentala hälsa och att han vid ett flertal tillfällen, totalt sex år, vistades på Valand mentalsjukhus. Det kom som en nyhet för det litterära Norge och ställde hans författarskap och poetiska visioner i ett nytt ljus. Vad som mest hade uppfattats som litterära konstruktioner visade sig vara brännande verklighet. När Hauge fick sina anfall kände han "kosmisk energi", en "andens storm", blev våldsam och tungomålstalande.

Många av Hauges dikter refererar direkt eller indirekt till sjukdomen. En dikt som "Ved kinas dør" hade länge förbryllat norska poesiläsare.

De spør um eg kjenner Kina?
Ja spør de, berre spør.
Eg som i årevis venta
utanfor Kinas dør.

For døri ho var gul ho,
det var derifrån brødskiva kom.
Eg veit eg stend høgt i Kina.
og skuffa var aldrig tom.

Hur skulle man förstå att Hauge påstod sig ha stått utanför Kinas dörr i åravis? Att Hauge uppskattade kinesisk poesi var allmänt känd, men inte var han väl särskilt beryktad i det stora landet i öster? Och vad sjutton vill det säga att brödskivan kom därifrån? Litteraturkritikerna la sina pannor i djupa veck. Så läste de Hauges dagböcker och allting föll på plats. Dikten blir kanske inte bättre eller sämre – men den blir helt klart annorlunda! – när man vet att "Kina" i dikten inte refererar till landet, som alla hade trott, utan till matsalen i Valands mentalsjukhus, allmänt kallad "Kina" av de intagna.

Jag är övertygad om att jag kommer att komma till Hauges mer kryptiska och svårtydda dikter i mitt utforskande av hans författarskap. Men det här är inte platsen för långa diktanalyser och för stunden är det hans enkla dikter som tilltalar mig mest. Ett av mina bästa beslut de senaste åren har varit att följa Hauges Facebook-konto som modereras av en välvillig amerikan. Häromdagen möttes jag av "Teppet" från diktsamlingen Janglestrå (1980). Kärleken kom sent till den enslige mannen i Ulvik och då i form av textilkonstnären och väverskan Bodil Cappelen. Dikten var den första han skrev till henne:

Vev meg eit teppe, Bodil,
vev det av syner og draumar,
vev det av vind -
Slik at eg, som beduinen, kan
breida det ut når eg bed,
sveipa det um meg
når eg søv,
og kvar morgon ropa:
Bord duka er!
Vev det til
ei kappe
i kulden,
til eit segl
på min båt!
- Ein dag skal eg setja meg på teppet
og sigla burt på det
til ei onnor verd.

Så vill man att kärleken ska vara och kännas: lika värmande och upplyftande. Vad Vold skulle ha tyckt om just den här dikten? Tja, det spelar kanske mindre roll. Hauge behöll sitt oberoende livet ut. Som han skrev i en tidig anteckning: "Du skall ge fan i att fråga om dina tankar stämmer med andras." 

Det är svårt att sätta fingret på varför, men om och om igen slås jag av att Hauges dikter känns och smakar mer än andra poeters dikter. Kanske har det med omgivningarna att göra. När min hustru och jag för några år sedan företog oss en längre resa i Norge tillbringade vi en dag vid Hardangerfjorden. En smal serpentinväg tog oss upp i en grönskande dal. Ett både vackert och dramatiskt landskap sträckte ut sig framför oss. Vilken natur! Vilka vyer! Det var en regntung dag, men som av en himmelsk skickelse skingrades till slut molnen.

Vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Tjugo timmars sol. Det är vad som krävs.

74. Mads Mikkelsen (1965-)

Det är något visst med Mads Mikkelsens ansikte. Det är väl de markerade dragen, gissar jag. Hakan. Kindbenen. Är det inte nånting med överläppens form också? Hur som helst har han ett utseende som sticker ut, som bränner sig fast. Han ser liksom lite skev ut, samtidigt som det är lätt att förstå att han flera gånger blivit utsedd till Danmarks sexigaste man. Där finns en manlig kärvhet men också en sensuell känslighet. Han har kort och gott en filmstjärnas utstrålning.

Innan ni protesterar mot min beskrivning av hans ansikte som skevt på något sätt, så vill jag upplysa om att jag verkar ha Hollywood på min sida. Det kan åtminstone vara en förklaring till att drömfabriken förärat honom skurkroll efter skurkroll. Det stora genombrottet kom som blodgråtande Bondskurk i Casino Royal, en roll han landade så lätt att Bond själv (Daniel Craig) undrade om han hade legat sig till den. Han har spelat galen norsk viking, kanniballegenden Hannibal Lecter, superskurkar i både Marvel- och Harry Potteruniversumet, och – mest osympatisk av de alla – stenrik revisor i Rihannas sensationella musikvideo till "Bitch Better Have My Money".

Mads Mikkelsen gör dessa insatser med bravur. Han klagar inte. Han vet hur lyckligt lottad han är och han uppskattar Bond lika mycket som the next guy. Men han har också framhållit i intervjuer att han hoppas att hans danska filmer ska uppmärksammas lite mer och att även Hollywood kanske ska tilldela honom mer komplexa dramatiska roller än de gjort hittills. Mads Mikkelsen är ingen simpel Peter Stormare, trots allt. För alltmedan han ses som en briljant karaktärskådespelare i Amerikas filmvärld, så betraktas han som en fullödig skådespelarkonstnär (ja, och sexsymbol då) på hemmaplan i Danmark. I de danska dramafilmer han medverkat i – Susanne Biers skapelser, inte minst – har han gång på gång visat upp stor konstnärlig subtilitet och bredd. Mikkelsen kan på ett träffsäkert sätt, med små medel, skildra den inre kampen hos karaktärerna han spelar. En trött blick, ett osäkert leende. Men samtidigt, även i de mest realistiska danska dramerna, alltid med en filmstjärnas magnetism.

Man talar ofta om att någon "föddes till att bli" vad det nu är som personen utför med största självklarhet och briljans. Det är inte en tanke som Mikkelsen köper och det var långt ifrån uppenbart att han själv skulle hamna i filmens värld. De första nästan trettio åren av sitt liv sysslade han främst med annat. Som barn ägnade han sig åt gymnastik och de gymnastiska rörelserna kom sedan till nytta när han flyttade till Göteborg för att gå på Balettakademien. (Gymnastik och balett ger kanske överklassvibbar, men Mikkelsen växte upp i vad som då var arbetarkvarteren i Nørrebro.) Det är en lätt svindlande tanke: vår tids kanske allra största nordiska filmstjärna höll bara på med dans från sena tonåren och i nästan tio år framöver. Från hurtiga splits till dekadent smågangster kan steget tyckas långt, men det var det inte för Mikkelsen. När han bytt prioritet från dansen till skådespeleriet, tog det inte lång tid innan han fick möjlighet att spela karaktären Tonny i lågbudgetfilmen Pusher. Filmen blev omgående en kultklassiker och innebar ett genombrott både för regissören Nicholas Winding Refn och för Mikkelsen. Den senare gick fortfarande på dramaskola och blev utsparkad – det var inte tillåtet att göra filmer vid sidan av. (De tog tillbaka honom så småningom.)

Det stora publika genombrottet i Danmark kom emellertid med en tv-serie. Mordkommissionen sände under några år i början av 00-talet och från och med nu blev Mikkelsen igenkänd på gatan. En ny nivå av konstnärlig framgång nådde han i Biers Älskar dig för evigt; en insats som gjorde att han nominerades till flera fina filmpriser. Ja, och sedan kom Bond och karriären rullade på: konstnärligt utmanande prestationer på hemmaplan varvades med tidigare nämnda bad guy-roller i Hollywood. En höjdpunkt är insatsen i landsmannen Thomas Vinterbergs Jakten, för vilken Mikkelsen hämtade hem priset i Cannes för bästa skådespelare. I Jakten spelar Mikkelsen en man oskyldigt anklagad för ett pedofilt brott. Ett år senare traskar han runt i tv-serien Hannibal som kannibalmästaren själv. Två krävande roller, men på helt olika sätt. Inte många skådespelare kan med samma självklarhet spela så olika sorters karaktärer i så olika typer av filmer och serier, men Mikkelsen är en av dem. Framgångarna tycks heller inte stiga honom åt huvudet. Han framstår som jordnära och reflekterande i intervjuer. Intelligent, men också tillräckligt vanlig för att man ska kunna ta en bärs med honom och snart glömma bort att det är Mads Mikkelsen man småsnackar med. Några otrohetsskandaler eller liknande har jag inte hört talas om. Han bor i Köpenhamn med fru och barn, en familj han levt med i decennier. Inga konstigheter.

Och karriären tuffar på. För bara ett år sen gjorde han succé igen, som smygsupande gymnasielärare i Vinterbergs Oscarbelönade En runda till. Återigen en komplex dramatisk roll, som imponerar på konnässörerna (och säkert också hans gamla danslärare). Vad Mikkelsen gjorde efter att finsmakarapplåderna smattrat klart? Gav sig iväg för att delta i inspelningen av Indiana Jones 5, så klart. Pendeln fortsätter alltjämt att svänga. Filmkonstnären Mads Mikkelsen byter av filmstjärnan Mads Mikkelsen, och precis som mannen själv så klagar jag inte. Jag har inga problem med att ta av mig cineastglasögonen och ta fram popcornskålen, så länge jag vet att den alltid lika magnetiska dansken väntar på andra sidan skärmen. 

75. Lars H.U.G. (1953-)

Hör ni, var lite tysta nu, det är dags för en quizfråga! Vem frontade Nordens kanske bästa postpunkband någonsin, gick vidare och skapade sig en både kritikerrosad och framgångsrik solokarriär, fick som första rockmusiker arbetsstipendium från sitt lands statliga konstfond och blev citerad av den danska kronprinsen i dennes bröllopstal – men har ändå inte förärats med en svensk wikipediasida?

Någon...?

Visst är det en gammal välkänd sanning att vi svenskar inte bryr oss mycket om våra grannländers kultur. Kim Larsen? Jo, det ringer kanske en klocka. Men där någonstans brukar det ta stopp, särskilt om vi bara tar hänsyn till artister som verkar på sina inhemska språk. Jag är fullt medveten om att det förhåller sig så, men det är faktiskt ändå ganska märkligt att dansken Lars H.U.G. förblivit så okänd i Sverige. Jag menar, han är ju så himla ... bra.

Lars Haagesen, som han hette från början, hade egentligen börjat satsa på konstbanan när kärleken till musiken fick honom att prioritera om. Han bildade i slutet av 70-talet bandet Kliché, vilka snart skulle komma att beskrivas som "odanska". Kliché lät som Talking Heads och Gang of Four medan de tog sina visuella intryck från futuristiska band som Kraftwerk och Devo. Kliché var coola. Inspirationskällorna var inte det vanliga rock 'n' roll-lunket, utan framåtsyftande experimentatörer som (förutom de tidigare nämnda banden) Brian Eno, David Bowie och Roxy Music. Nog med namedropping – ni fattar. Och i främsta ledet stod en excentrisk ung man, som numera kallade sig Lars Hug, efter ett smeknamn han hade som barn. En tidningsrubrik basunerade ut att han var "rockens Preben Elkjaer", och för den som känner till den storrökande bohemiske fotbollsstjärnan kan jämförelsen vara upplysande.

Överst: från musikvideon till Okay Okays Boys. Nederst: från musikvideon till Bravo Charlie. 

Genombrottshitten var Militskvinder, en låt som tar avstamp i ett poem av Mao Zedung och handlar om, um, kinesiska militärkvinnor som älskar uniformer. Som flera av bandets bästa låtar är den närmast löjligt medryckande. Visst kunde Kliché mangla på i långa inåtvända nummer, och det med bravur, men det är ändå i de kortare låtarna, som studsar fram med oemotståndlig popglädje, som bandet imponerar allra mest på mig. De ovan länkade låtarna kommer från albumen Supertanker (1980) och Okay Okay Boys (1982). Några fler skivor blev det inte.

Nu började istället Lars Hugs solokarriär. Hans första album var en tonsättning av vännen Søren Ulrik Thomsens diktverk City Slang. (Ulrich tillhörde kretsen kring uppburna danska poeter som Michael Strunge och Pia Tafdrup). Här fanns fortfarande lite postpunkiga drag kvar, men när han 1987 kom ut med Kysser himlen farvel hade Lars H.U.G. transformerats till en storögd romantiker, ett mellanting mellan Mauro Scocco och Deacon Blue, och musiken var nu ljusare och storslagnare i sin poetiskt romantiska hållning. (Nej, jag har inte slarvat när jag tidigare skrev "Hug"men nu "H.U.G." En rik företagsknös som råkade heta Hug stämde honom i mitten av 80-talet, varpå Lars helt sonika bytte namn till Lars Hugh Uno Grammy, för att ha rätt att fortsätta uppträda under namnet Hug, numera i förkortningen H.U.G. "Den stackaren fick inte en krona", har H.U.G. med syrlig humor kommenterat saken.)

Minns ni att jag skrev att den danska kronprinsen citerat H.U.G. i sitt bröllopstal? Det var alltså prins Frederik, som när han under pompa och ståt höll tal till sin älskade Mary, avslutade med ett par rader ur "Mon de kan reparere dig" (ungefär: "Kanske kan de reparera dig"). Det är en av de låtar som blivit odödliga från Kysser himlen farvel. "Kom lad os gå kom lad os se / Gennem tusind verdner venter vægtløs kærlighed", sa Frederik, och publiken tårades till tankarna på "viktlös kärlek" som väntar "genom tusen världar". Fint, så klart. Men när något är viktlöst, så är det inte bara fjäderlätt och enkelt att bära. Det blåser också lätt bort.

Som regnen
Falder ned til blomsterne
Faldt du i armen på mig
Som vinden hvisker
I mit øre
Svæver du nu væk fra mig

Det är lätt att tänka sig att "Mon de kan reparere dig" handlar om sjukdom och – kanske – död. (Videon kan möjligen ge ledtrådar, om man vill låta sin tolkning styras av sådant.) Men som all den bästa konsten är den ambivalent, öppen för tolkning. När sången till slut ska ta ställning till titelns fråga, om den älskade – ett barn, en partner, en vän? – kan göras frisk igen, om de – läkarna, gudarna? – kan reparera personen, ja då blir svaret: "Det kan de nog". Kanske är det det bästa svaret vi kan hoppas på.

På den här skivan finns flera av de största klassikerna med Lars H.U.G. "Elsker dig for evigt" är skamlöst romantisk och ber inte om ursäkt för sig. Jag tror inte att Lars poserade. I en intervju har han sagt: "Jeg har aldrig lavet kunst eller musik for at blive rig eller berømt. Jeg skrev ikke 'Elsker dig for evigt', fordi jeg håbede, den ville tjene en masse penge. Jeg skrev den, fordi jeg ikke kunne andet." I en annan svarar han på frågan om vem han gärna skulle vilja möta: "Min elskede i et kys. En stille nat. Der varede for evigt." Intervjuaren följer upp med en fråga om när han senast fällde en tår. "Det er for privat og følsomt til at blive gengivet på papir. Så bliver det bare vådt."

Uppriktigheten, viljan att vara storslagen och befriad från ironisk distans, skiner igenom på Kysser himen farvel. Till och med när han bara skämtar till det, som i avslutningslåten, känns det mer som ett sätt att visa att han inte önskar vara svår och pretentiös, snarare än ett sätt att försöka vara cool. Kontrasten till dagarna i Kliché kunde knappast vara större. Skivan är dränkt i 80-talsmarkörer, men ändå tidlös eftersom kvaliteten är så hög.

Lars H.U.G. har sedan dess fortsatt att släppa skivor av hög klass, innehållandes pärlor som "Nattsværmer" och den bossa nova-doftande, jazzpoppiga "Happy Boy". Han har samarbetat med våra egna Lisa Ekdahl och Lill Lindfors. Parallellt med musiken har han också fortsatt att göra konst. Det är han själv som målat omslagen till flera av sina skivor. Mer eller mindre i skymundan har han också samarbetat med flera hjälporganisationer runt om i världen och gett gratiskonserter i Afrika. Som för att riktigt understryka vilken reko och bra man det rör sig om så bjöd danska ambassaden in om honom att närvara vid Obamas installation 2009.

Men det är förstås för den otroliga musik han skapade under 80- och tidigt 90-tal som han betyder något för mig. Detta trots att stora delar av det textmässiga innehållet går mig förbi eftersom jag tyvärr inte är särskilt bra på danska. Då känns det ändå bra att veta att han själv inte alltid visste vad han sjöng om heller. Vid ett tillfälle har han konstaterat att han aldrig riktigt förstått vad låten "Kysser himlen farvel" egentligen handlar om. Men man behöver inte förstå allting hela tiden, tror jag. Det räcker med att bara lyssna, och ta emot den viktlösa kärleken.

77 och 76. Peter Christen Asbjørnsen (1812-1885) och Jørgen Moe (1813-1882)

Har du någonsin undrat varför havsvattnet är så salt? Jo se det ska jag berätta för dig. Det var en gång två bröder, en rik och en fattig. När julafton kom gick den fattige mannen, som inte hade något att äta i hemmet, till sin bror för att be om en liten matbit. Den rika och snikna brodern tyckte inte om att hjälpa, men gjorde det under förutsättning att den nödställde gjorde vad han bad honom om. Den fattige brodern skulle få ett stycke skinka, om han lovade att fara raka vägen till trollen (utan syfte vad det verkar – ren sadism, således). Den fattige brodern lovade detta, tog skinkan och gav sig iväg för att leta rätt på trollen. 

Efter att ha vandrat genom skogen träffade han på en gammal man som högg julved. Av denne fick han upplysningen att trollen bodde alldeles i närheten och att de hemskt gärna skulle vilja ha skinkbiten. Men, sa vedhuggaren, be inte om pengar som ersättning för skinkan utan be om att få deras handkvarn. Den fattige mannen tog rådet till sig. När han mötte trollen och dessa trugade efter skinkan så gick han bara med på att lämna den ifrån sig om han fick kvarnen som ersättning. Sagt och gjort. När mannen kom tillbaka med kvarnen fick han höra av den gamla vedhuggaren att kvarnen kunde mala fram vad som helst bara man befallde den. Den fattiga mannen fick lära sig alla nödvändiga instruktioner och gav sig hemåt med kvarnen, där hans hungrande familj väntade. Med storögda ögon såg de hur kvarnen på befallning malde fram ljus, duk, porslin och den godaste julmaten man kunde tänka sig. Den malde och malde, och familjen kunde bjuda hela byn på utsökta läckerbitar i flera dagar. 

Den snikna brodern kände inte någon glädje för sin brors skull. Han blev avundsjuk och krävde att få köpa kvarnen. När den fattige brodern till slut gick med på detta och fick gott om pengar i retur, skyndade den rike brodern hem utan att bry sig om att lyssna till hur man skulle få stopp på kvarnen. Resultatet blev katastrofalt och hela byn höll på att översvämmas med mat. Desperat bad han sin fattige bror att ta tillbaka kvarnen. Den tidigare fattiglappen hade nu både pengar och kvarn, och kunde bygga sig en fin gård vid havet och leva bättre än sin rika bror någonsin gjort.

Den rika brodern flyr översvämmande gröt. Illustration av Tord Nygren.

Men så en dag stannade en skeppare till vid gården och bad enträget om att få köpa den beryktade handkvarnen. Han ville nämligen mala salt med den, så han slapp segla långt över havet efter den eftertraktade varan. Till slut gav mannen med sig. Tyvärr var även skepparen alltför ivrig och inväntade inga instruktioner på hur man skulle få stopp på kvarnen. När den nöjda köparen baxat mirakelmaskinen på båten och börjat segla iväg, dröjde det inte länge innan han befallde den att mala salt. Ordern uppfylldes genast och saltet sprutade fram utan hejd. Skepparen försökte få stopp på det hela, men lyckades inte, vad han än sa och vilka av kvarnens delar han än skruvade på. Följden blev att skeppet sjönk till botten, där kvarnen fortsätter att mala salt än idag.

Och det är alltså därför som havsvattnet är så salt, om ni inte visste det.

Den historien jag återberättat här har givits namnet Kvarnen som mal på havets botten och är en av de många folksagor, eller folkeeventyr, som norrmännen Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe samlade på sig och utgav i mitten av 1800-talet. Likt alla folksagor är den en kort uppdiktad berättelse som äger rum i ett fantastiskt och magiskt universum. Till skillnad från konstsagan är den emellertid inte uppdiktad av en enskild person, utan snarare folket som kollektiv. Folksagorna har berättats och återberättats i århundraden, med de dynamiska förändringar och variationer som all muntlig tradering för med sig. Kanske har folksagan, genom sin breda folkliga förankring, oftare än konstsagan en djupt allmänmänsklig klangbotten. De är allt som oftast enkla, på ytan ibland närmast banala, men med en tematik som är evig och en fantasifullhet som aldrig upphör att fängsla läsare.

Kvarnen som mal på havets botten kan också fungera som exempel på mycket av det som är typiskt för folksagan som genre. Berättelsen består av situationer som upprepas med olika variationer (kvarnen säljs om och om igen till olika personer, som reagerar likartat), huvudpersonen åläggs något uppdrag som måste utföras ("Ge dig av till trollen!") och i slutänden får de inblandade sin lön: den som uppträtt gott och värdigt belönas – påfallande ofta genom att vinna en skön ung prinsessas hand – och den som uppträtt sniket eller elakt straffas. Folksagorna är tidlösa, i bokstavlig bemärkelse; de kan ha utspelat sig lite när som helst, och lite var som helst. Med "Det var en gång" inleds så gott som samtliga, som för att säga att det inte är så viktigt exakt när, och ofta "i ett land långt borta", eftersom det inte är så viktigt exakt var. Vi kan nog lättare drömma oss bort tillsammans med en berättelse, om den är tid- och platslös. Den blir på en och samma gång mer allmänmänsklig och mer magisk om den inte smutsas ner av alltför konkreta kontexter. Inte sällan inleds folksagorna ganska realistiskt, men verklighetens ramar sprängs alltid förr eller senare.

Den ovan återgivna och diskuterade sagan tillhör inte de allra mest kända historierna som Asbjørnsen och Moe samlade på sig. Mest berömd är väl De tre bockarna Bruse, som jag gissar att nästan varenda svensk har ett mer eller mindre vagt obehagligt barndomsminne av. Det norska folkets egen variant av Skönheten och odjuret har också vunnit berömmelse, under namnet Östan om sol, västan om måne. Det är knappast heller bara i Norge eller Skandinavien som de norska folksagorna nått fascinerade människors ögon och öron. När Asbjørnsen och Moe 1841 till slut, efter att först ha fått utgivningen refuserad, fick den första samlingen med folksagor publicerad så dröjde det inte länge innan historierna spreds till stora delar av Europa. Tänka sig, Norge hade fått sina alldeles egna bröderna Grimm! Med det sagt så var det ändå i hemlandet som utgivningen av sagorna gjorde störst avtryck. I förordet till en gammal svensk utgåva har författaren Peter August Gödecke beskrivit hur norrmännen tog till sig av sagorna: "Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder." Sagor som egentligen tillhörde hela folket, var förstås ändå inte allmänt kända överallt, och Asbjørnsen och Moe ska äras för att de fick sitt eget folk att inse vilka skatter som fanns över landet, att det runtom i Norge fanns "en hel verld af skaldeverk utan skalder".

Men det var inte bara folk i allmänhet som uppskattade berättelserna. Det är väl belagt att de norska folksagorna utövade stort inflytande på de litterära giganter som beträdde den litterära scenen mot slutet av 1800-talet. Den ena nationalförfattaren, Bjørnstjerne Bjørnson, uttryckte inför Asbjørnsen vilken betydelse sagorna haft för honom: "Gud skall veta, att det hade blifvit föga af mig, hade du icke varit." Den andra nationalförfattaren, Henrik Ibsen, var uppenbart influerad av den sagovärld Asbjørnsen och Moe hade öppnat upp för honom, när han skrev sitt berömda drama Peer Gynt. Själva ämnet och tematiken var saker som influerade samtida och efterföljande författare, men förmodligen var Asbjørnsen och Moes gärning ännu viktigare rent språkligt. Sagorna gavs en mer utpräglat norsk språkdräkt än vad som brukligt var i utgiven litteratur, och blev på så sätt mycket viktiga för det norska språkets gradvisa utbrytning ur danskan.

Jag har inte skrivit mycket om herrarna Asbjørnsen och Moe själva och jag tänker heller inte göra det. Men något kort bör ändå sägas. De var vänner ändå sedan barnsben, men intressant nog ganska olika karaktärer. Asbjørnsen hade ett stort naturvetenskapligt intresse och introducerade Darwin för det norska folket. Han levde med en älskarinna under många decennier utan att någonsin gifta sig. Moe var en helt annan typ. Han var den duktiga akademikern som också kom att bli en from präst. Moe var först i världen att få en professurtjänst i folkminnesvetenskap och statigt bidrag för att åka runt och samla folkminnen. Tillsammans utgjorde de en välfungerande duo: Moe den samvetsgranne och kritiska forskaren och Asbjørnsen mer av den konstnärligt skicklige epikern. De jobbade dock så mycket tillsammans och bearbetade varandras texter så mycket, att tonen i berättelserna är helt konsekvent. 

Slutligen bör vi ställa oss en fråga: vad är det egentligen som gör att Asbjørnsen och Moe är värda en plats på den här listan? De har ju inte skrivit sagorna själva, utan "bara" nedtecknat och bearbetat dem. Vem som helst kan väl åka runt och lyssna till några gamlingar som berättar några sköna historier? Nej, så enkelt är det förstås inte. Det kräver stort tålamod och rätt typ av personlighet för att vinna det förtroende som krävs för att människor ska vilja dela med sig av berättelser. Asbjørnsen kom själv från landsbygden och när han gav sig ut bland folket gjorde han det med bössan på axeln och metspöt i handen. Han lärde känna människor och blev omtyckt av dem. Nyckeln är att skapa förtroende och det kräver både eftertänksamhet och social kompetens. Sedan krävs det en disciplinerad forskares outtröttliga och systematiska arbete för att samla ihop och sortera alla (ofta fragmentariska delar av) historier man får höra. Därutöver krävs det förstås också konstnärlig talang för att klä materialet i folksagans enkla men vackra språkdräkt. (Apropå språkdräkt: Ibland behövde sagorna friseras en aning för att passa den borgerliga läsekretsens pryda smak: I Prinsessen som ingen kunne målbinde svarar prinsessan egentligen inte "det är varmare i glödhögen" utan "det är varmare i röven min!" Den senare versionen förblev otryckt.)

Kanske är det vi själva, vi alla som tillsammans utgör folket, som är värda att komma med på listan. Folksagornas skönhet och fantasirika historier är ett kvitto på mänsklighetens berättarkärlek och uppfinningsrikedom. Men minnet är bräckligt och det muntliga berättandets räckvidd begränsat i tid och rum. Vi ska vara tacksamma att det finns de som bestämt sig för att med metspöt och anteckningsblocket i hand ge sig ut och lyssna till folkets sagor, med målet att skriva ned dem åt alla oss andra.