Susanne Bier, verkligen? För den som är bekant med lökiga svenska 90-talsfilmer med manus av Jonas Gardell kan det framstå som ögonbrynshöjande att ha med den danska regissören Bier på en lista över bästa-någonting-överhuvudtaget. För jo, det var Bier som rattade regispakarna medan Helena Bergström sprang runt och gjorde Helena Bergströmska saker i Livet är en schlager: en film man möjligen kan tycka är värd att se om man tjusas av tanken på att döpa sina barn till Lena PH och Anna Book, men som för övriga delen av mänskligheten äger föga av intresse.
Men alla måste ju börja någonstans. Den verkliga startpunkten för filmkonstnären Susanne Bier, står snarare att finna i den danska dogmafilmens skitiga mylla. År 2002 släpptes Älskar dig för evigt och det är nu som finsmakarna börjar räta på sig i biostolarna och ta notis. Bier visade sig kunna presentera jobbiga moraliska problem i realistisk miljö med samma kompromisslösa skärpa som de, särskilt vid den tiden, mer namnkunniga danska kollegerna Lars von Trier och Thomas Vinterberg. Filmen handlar om ett kärleksfullt förlovat par vars framtid ser ljus ut när mannen i paret blir påkörd av en bil och förlamas från halsen och neråt. Kvinnan riktar in sig på att tappert stå kvar vid hans sida men mannen uppvisar bitterhet över det inträffade och till slut faller kvinnan för en läkare (spelad av ingen mindre än Mads Mikkelsen) på sjukhuset där mannen vårdas – en läkare som också råkar vara gift med den person som körde på mannen och därigenom orsakade förlamningen. Ska kvinnan lämna sin bittre man, som hon inte har några större utsikter att leva ett lyckligt liv tillsammans med och satsa på den tröstande läkaren? Ska läkaren lämna sin fru och sina barn för sin nya kärlek? För kvinnan inte minst uppstår en plågsam moraliskt situation, där pliktkänsla och gammal kärlek ställs mot chansen till ett lyckligt liv.
Det var första gången Bier presenterade ett sådant brännande moraliskt dilemma på vita duken, ett dilemma som uppstått genom mer eller mindre osannolika sammanträffanden – men det var sannerligen inte den sista. Det har blivit något av hennes signum. Lugnt och metodiskt, men som sagt gärna med hjälp av slumpmässiga sammanträffanden, knyts snarorna åt kring huvudpersonerna. Till slut, när den känslomässiga bristningsgränsen nås, måste ett eller annat beslut tas – med konsekvenser som karaktärerna får försöka hantera, försvara och förstå. Ibland är omständigheterna nästan väl tillrättalagda för att passa filmens syften. I Efter bröllopet är det tillräckligt många relationella förvecklingar och va-är-DU-mitt-riktiga-barn?-omständigheter att det kunde varit en fars på den lokala teatern, om det nu inte vore ett dödsallvarligt danskt drama istället. Men på något sätt fungerar det ändå. Bier vet hur man håller sig på rätt sida gränsen. Och i slutänden sitter man där, med små tårar i ögonvrårna och rysningar längs ryggraden.
Det säger något om Biers skicklighet att hon lyckas få de här konstruerade situationerna att kännas djupt mänskliga. Trots den stilistiskt realistiska paketeringen av hennes filmer så är det inte verklighetstrogen realism som står i centrum, utan själva problemet. Och den moraliska situationen, dilemmat, är mänskligt och verkligt och hur karaktärerna sedan tänker, känner och agerar säger något intressant om hur vi människor fungerar. På så sätt kan Biers bästa verk jämföras med vår egen Ruben Östlunds skapelser, även om Biers filmer är varmare i tonen. De kan skapa en hulkande klump i halsen, och inte bara en nervös klump i magen.
Bier fortsatte under 00-talet på sin inslagna bana och över en tioårsperiod satte hon knappt en fot fel. Förutom redan nämnda filmer fick Bröder och Hämnden (med vår egen Mikael Persbrandt) mycket gott mottagande och Bier lyckas även här trycka på precis rätt känslomässiga knappar. Psykologiska trauman och barn som blir mobbade – det är inte filmer man väljer att titta på om man egentligen är mer sugen på Allsång på Skansen. Men varför måste allt vara så roligt hela tiden? Trots de tunga ämnena blir filmerna aldrig kvävande, tråkiga eller enbart deprimerande. De är heller inte svårtittade, på så sätt att de kräver en extra intresserad och filmvan betraktare. Faktum är att Bier fallit lite mellan stolarna: hon är för mainstream för att fullt ut gå hem hos riktiga cineaster (tänk typen som tittar på Ozu-filmer när de är bakfulla), men inte tillräckligt mainstream för att man någonsin ska höra tonåringar längst bak i bussen skräna om hur bra Biers danska dramer är. Inte riktigt en del av europeisk arthouse-elit, men inte riktigt Hollywood (även om de faktiskt plockade upp henne efter ett tag). Samtidigt kan man lika gärna argumentera för att hon faktiskt sitter på båda stolarna samtidigt: hennes filmer har nått en bred publik, men också uppskattats av kritikerna.
Ett par tre decennier in i sin karriär har Bier numera tillåtit sig att aningen mer bekvämt rida på den framgång hennes tidigare filmer gett henne. Hennes Hollywoodäventyr har varierat mellan bra (Things We Lost in the Fire), inte särskilt bra (Serena) och ... tja, Bird Box. Störst avtryck internationellt har hon på senare tid gjort med serierna The Night Manager (Tom Hiddlestone, m.fl.) och The Undoing (Hugh Grant och Nicole Kidman), i vilka hon visat att hon inte bara är en utsökt framställare av svåra dilemman och svidande mänskliga känslor, utan en tekniskt sett skicklig regissör som vet hur man skapar och bibehåller spänning utan att använda sig av billiga knep. Det faktum att Bier regisserat thrillers, romantiska komedier och skräck på senare tid kan också vara ett tecken på att hon har en alltmer avslappnad inställning till sin konstnärsroll. "Man måste sluta oroa sig för 'god smak'" konstaterade hon i en intervju med The Guardian, i samband med att hon släppte lös sentimentaliteten i den romantiska filmen Bröllop i Italien. (Absolut, Susanne, bara du inte helt slutar oroa dig för den saken.)
I samma intervju säger hon också att man inte kan vara rädd för stora känslor om man gör film. Men stora känslor behöver inte resultera i klibbig gråtmildhet. När Bier är som bäst hittar hon balansen mellan intellektuell kyla och känslomässig drabbning, mellan film som diskussionsseminarium och film som emotionell upplevelse. Det är inget dumt sätt att göra film på, men det är lättare sagt än gjort. Jag hoppas att Bier efter några ljumna Hollywoodprojekt går tillbaka till sin specialitet: att kompromisslöst borra sig in i människors psyke och känsloliv, och inte stanna förrän hon nått fram till någon sorts sanning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar