37. Anders Chydenius (1729-1803)

 

Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade.

Gustav III

"Jag är arkivarie." Med detta bombastiska statement inledde jag min text om Axel Oxenstierna för några år sedan. Min tankegång var att Oxenstierna genom sitt utbyggande av den svenska byråkratin varit med och skapat förutsättningarna för min egen yrkesutövning. 

En annan person som i mycket hög grad kan sägas ha gjort just detta var Anders Chydenius, en av de drivande krafterna bakom den svenska tryckfrihetsförordningen år 1766. Chydenius var en prästman från Österbotten som i mitten av 1760-talet for till Stockholm som representant i riksdagen för de österbottniska kaplanerna. Detta var hattarnas och mössornas tid. Chydenius sällade sig till mösspartiets led och blev den stora, drivande kraften bakom att Sverige fick den första tryckfrihetslagen i sitt slag i världen; en radikal förordning som stoppade all censur (förutom gällande smädande av kungen och vissa religiösa frågor) samt slog fast den för Sverige unika offentlighetsprincipen som än idag ger medborgarna rätt att ta del av alla ej sekretessbelagda, allmänna handlingar.

Kanske kan man se det som att Axel Oxenstierna står för arkivarieyrkets auktoritära sida – ett utskott av statsmaktens och byråkratins massiva ingrepp i människors liv; medan Anders Chydenius står för dess demokratiska sida – möjligheten för samma människor att bli upplysta om dessa ingrepp. Som arkivarie är det kanske lätt hänt att man ibland betraktar offentlighetsprincipen lite som en läkare betraktar sjukdomar – en viktig förutsättning för ens yrkeskårs existens, men likafullt något i grunden jobbigt och obekvämt. Suckande över rättshaverister och andra besvärliga medlemmar av den så kallade "allmänhet", som ständigt är oförskämda nog att skapa arbetsuppgifter för den stackars arkivarien, skymmer lätt sikten för vad det i grund och botten handlar om: en vacker demokratisk idé om transparens och delaktighet. Ibland när jag förbluffad läser om de vanvettiga konspirationsteorier som var och varannan människa verkar tro på i länder som USA, så kan jag tänka att offentlighetsprincipen är ett litet botemedel mot just detta – ett sätt att skapa lite mer förtroende för myndigheter och lite mindre utrymme för fantasier om vad som försiggår bakom deras fasader. Självklart ska myndigheter misstros och kritiseras, men de ska göra det på grund av det de faktiskt gör. Offentlighetsprincipen ger möjligheter till en sådan upplyst kritik. Det är fint. I sådana stunder sträcker jag på mig som arkivarie och ger en mental high five till Anders Chydenius: "Du och jag Anders, förenade i kampen för öppenhet och demokrati."

Tryckfrihetsförordningen var emellertid inte det enda Anders Chydenius åstadkom under sitt liv. Det finns människor inför vars otroliga verksamhetslust man måste stanna och häpna. Vi har sett dem i olika former tidigare på listan: Jørgen Jørgensen, Piet Hein, Zacharias Topelius. Men där Jørgensen var en äventyrare som verkade göra lite vad som helst som föll honom in om det bara var tillräckligt galet, Hein en kreativ uppfinnarjocke vars geni tycks ha styrts mer av lust än av något annat och Topelius slutligen var en fosterlandssinnad arbetsnarkoman – så framstår Chydenius som en urtyp för upplysningsmannen som låter sitt förnuft och sina ideal leta honom mot ständigt nya områden och bedrifter.

Anders Chydenius sällsynta iver för att ta sig för och sätta sig in i de mest skilda mänskliga aktiviteter hade funnits med honom genom hela livet. Redan innan hans politiska bana tog sin början hade han på sitt kaplansboställe inrättat ett laboratorium för tillredande av läkemedel, utfört operationer på ögonsjuka och skrivit avhandlingar om såväl "bästa sättet att uppodla mossbelupna ängar" som "kärrors förbättring". Chydenius intresse för politiska och ekonomiska frågor var rotat i hans ursprung - som österbottning var han en passionerad förespråkare för utökade handelsrättigheter för städerna längs den finska kusten av Östersjön. I förlängningen ledde det till ett starkt motstånd till stapelmonopol och alla former av begränsningar för arbetets och handelns frihet.

Anders Chydenius huvudverk på nationalekonomins område är Den nationnale winsten (1765), en skrift som lanserade idéer liknande den skotske nationalekonomen Adam Smiths (ofta kallad "liberalismens fader") – elva år före Smith själv gjorde det i sitt huvudverk The Wealth of Nations (1776). Det här var en tid då merkantilismen var den helt dominerande nationalekonomiska praktiken i Europa – ett system där staten genom olika långtgående ingrepp (lagar, tullar, skråväsende, med mera) försökte krama ut så mycket som möjligt ur den nationella produktionen, med slutsyftet att nationen skulle exportera för mer värde än vad den importerade för. Vad gäller detta slutmål var Chydenius helt enig med merkantilisterna – det är just denna värdeskillnad mellan de utgående och de ingående varorna som är "den nationnale winsten" enligt Chydenius och hans samtidas sätt att se på saken. De medel han föreslår för att nå dit ser emellertid helt annorlunda ut. Att statsmakten ska lägga sig i och krångla till för sina undersåtar i den nationella vinstens namn är i själva verket kontraproduktivt – mycket bättre är att släppa på alla regleringar och låta "naturen", i form av fri konkurrens och den enskildes självbevarelsedrift och egenintresse, göra jobbet. 

Enligt Anders Chydenius bör man låta folk arbeta var och med vad de själva vill: "hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån". Nationens intresse är i slutändan detsamma som individens. Att styra över vad den enskilde ägnar sig åt (vare sig det är med "twång eller förmoner") är i bästa fall slöseri med tid och resurser, i värsta fall direkt motverkande det syfte man vill uppnå. Delvis är det ett problem av kunskapsteoretisk natur – ingen statsman kan med säkerhet avgöra vilken näring som ger mest värde åt nationen. Naturen, i form av människans egenintresse, är en säkrare kompass. Träffande är också hans påpekande att ett avskaffande av regleringarna skulle minska kostsamma rättegångar: "när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse till intet" konstaterar Chydenius – laglydighet och rättssamhälle uppnås lättare genom att minska författningarna än att öka dem. 

Anders Chydenius hade ett optimistiskt synsätt på naturen som i grunden harmonisk och rättvis – att störa den, även i samhällsekonomiska sammanhang, kunde bara leda fel:

När ströminen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna till industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl till hela Rikets wälstånd.

(Notera hur liknelsen om den jämna strömmen på många sätt liknar Adam Smiths berömda "osynliga hand".) Det kan synas naivt, men vi får komma ihåg att i Chydenius samtid var det de av merkantilismen skapade monopolen som i en radikal liberals ögon tycktes skapa orättvisa och samhällsskadliga förmögenhetsskillnader. Chydenius skrivande genomsyras av ett rättvisepatos och han visar en för sin tid djup omsorg om att förbättra situationen för arbetare och torpare. I en tidigare pamflett hade han indignerat utbrustit: "Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet." Visst är hans patos ofta inlindat i den nationalekonomiska motiveringen att arbetarna genom förbättrade villkor skulle hindras att lämna landet och förminska den för den nationella vinsten så avgörande arbetskraften. Men poängen är att detta mål uppnås genom att ge arbetarna mer frihet och rättigheter, inte mindre. Med mer frihet kan alla hitta det sätt att försörja sig på som passar dem själva och i slutändan nationen bäst. Detta befrämjar även arbetssamheten och idogheten på ett mycket bättre sätt än straff och piskor:  

Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna av. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.

Kopplad till hans ekonomiska liberalism hade Anders Chydenius också progressiva idéer om exempelvis religiös tolerans, idéer som han dessutom sin vana trogen förmådde omsätta i praktiken. Under 1778 års riksdag författade han ett memorial om religionsfrihet, som i stora delar kom att ligga till grund för Gustav III:s förordning om utvidgad religionsfrihet 1781. (Det var apropå detta memorial som kungen yttrade de inledningsvis citerade orden om Chydenius.)

Nyckelordet i Anders Chydenius gärning var frihet: låt folk handla och arbeta med vad de vill; låt dem tycka vad de vill, läsa vad de vill och tro på vad de vill. Låt dem få insyn i lagstiftarnas verksamhet så de blir fria att bilda sig en egen uppfattning om vad som sker. Denna frihet var sannerligen ingen självklarhet på Chydenius tid, men enligt honom var den inte bara önskvärd, utan dessutom given oss av naturen, vårt naturliga element om man så vill. Det finns säkerligen mycket att säga om varför denna uppfattning om människans naturliga frihet och vad den innebär, uppkom i det sammanhang och den tid som den gjorde; det finns lika säkert en hel del att invända mot och problematisera i den. Bojorna som plågade människan i hans tid var kanske inte desamma som de som plågar oss i vår. Osynliga händer kan vara lika kvävande som synliga. Men för de flesta människor vill jag tro att Chydenius insats väcker en känsla av beundran för den man som så konsekvent argumenterade för saker som var så annorlunda jämfört med det de flesta av hans samtida tog för givet – och faktiskt också lyckades bidra till att en hel del av hans visioner omsattes i praktiken.

Är du fortfarande inte övertygad? Då föreslår jag att du sätter dig vid datorn och formulerar en riktigt krånglig och omfattande begäran om allmän handling till en valfri myndighet. Klicka på "Skicka" och försjunk sedan i tillfredsställelsen av att ha retat gallfeber på en arkivarie eller annan myndighetsperson. Den tillfredsställelsen är också den dristige Anders Chydenius förtjänst.

38. Inger Christensen (1935-2009)

aprikosträden finns, aprikosträden finns

[ny sida]

bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet

[ny sida]

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträden finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Så uppstår en värld, och så inleds de tre första sidorna av Inger Christensens ömsom naturvackra, ömsom apokalyptiska diktsamling alfabet från 1981. På efterföljande sida skrivs existensen av duvorna, drömmarna och dikterna – men också döden – fram. Läsaren försätts genast i ett hypnosliknande tillstånd. Det känns i hela kroppen att ingenting är på slump, att allt följer en genomtänkt struktur. Christensen har kallats för systemdiktare (den bästa, dessutom) och jo tack, nog finns det en systematik här alltid. Till att börja med är alfabet indelad alfabetsmässigt, där första avsnittet börjar med "a", nästa med "b", och så vidare, som synes i utdraget ovan. Därutöver bestäms antalet versrader i varje avsnitt av Fibonacci-talföljden. Det är en talföljd där varje nytt tal utgörs av summan av de två tidigare. Första avsnittet ("a-kapitlet") består av en versrad, andra avsnittet av två versrader, tredje av tre rader (2+1), fjärde av fem rader (3+2), femte av åtta rader (5+3), och så vidare. Systematiskt nog? Inte då. Den mycket uppmärksamma läsaren upptäcker att första raden ("aprikosträden finns, aprikosträden finns") återkommer exakt trettio rader in i diktverket, det andra avsnittets första rad upprepas sextio rader in i verket, det tredje avsnittets första rad dyker upp nittio rader in, och så vidare, fram till det nionde avsnittets första versrad, som återkommer mot slutet av samlingen. Förutom detta förekommer ytterligare komplicerade strukturer som jag ska lämna därhän.

Jag vet att ni har två frågor, och jag ska svara på dem direkt: Ja, Inger Christensen hade en examen i matematik. Nej, den här extrema formbesattheten förtar inget av det kraftfulla emotionella intryck poesin gör på läsaren. Tvärtom är det tal om en perfekt symbios. Christensen har själv sagt att de strukturella begränsningarna gav henne inspirationsmöjligheter, och det är nästan kusligt hur formen är kongenial med innehållet. Fibonaccitalen är inte valda av slump: det är en talserie som återfinns i naturen, en natur som är det övergripande motivet i diktsviten. Och valet att följa alfabetet ger en känsla av att det inte bara är världen och matematiken som får sin skapelse i verket, utan även språket. När strukturen slutligen börjar krackelera och de strikta formprinciperna till synes överges – Fibonaccitalen följs inte fullt ut, och efter bokstaven "n" överges alfabetsordningen (även om komplexa formmässiga strukturer fortsätter att finnas där) – är också det genialt överensstämmande med innehållet. 

För vad händer egentligen i dikten? Börjar inte också världen i den att lösas upp och gå sönder, precis som formen? Redan på sida tre skrivs "vätet" fram. Ytterligare några sidor senare konstateras det att "atombomben finns" och bombernas hundratusentals offer står torrt utskrivna i sifferform, följt av orden: "siffror som står stilla / någonstans i en avlägsen / vardaglig sommar". Också vätebomben får vi bekanta oss med:

vätebomben finns
en bön om att dö

som man brukar dö
en dag med helt vanligt

väder, vare sig man
vet att man ska dö eller
ingenting vet, en dag

då man kanske som vanligt

har glömt man ska dö,
en lite blåsig dag i

november kanske, medan

man står i sitt kök
och precis hinner

känna hur underbart
potatisen luktar
av jord [....]

Någonting är uppenbarligen fel i paradiset. Allt fler allt ödsligare sammanhang skildras:

det är här i en sliten provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens stigar
fortsätter att knarra i åratal
efter att de sista förälskade gått.

det är här i en sliten provins
som en sista flock hus sedan länge
gjort halt, så att folk kan se på tv
och samla tårar för senare bruk

Människans förintelselusta skildras, och vi får bekanta oss med koboltbomber, förkolnade brunnar och djur som oroligt förflyttar sig. Det dystopiska kryper in allt mer, samtidigt som tonen fortsätter vara nykter. Kala nässelstjälkar bär vittne om hur vi skapat "en blomsterlös jord / lika könlös som klor". Slutraderna i diktverket tycks skildra en tillvaro som slutligen blivit postapokalyptisk:

en flock barn söker skydd i en håla
bara iakttagna stumt av en hare

som om de var barn i barndomens 
sagor hör de vinden berätta

om de nedbrända åkrarna
men barn är de inte

det finns ingen som bär dem mer

alfabet är ett av 1900-talets stora diktmästerverk, men möjligen inte Inger Christensens bästa. Det är visserligen det diktverk av henne som gjort störst intryck på mig, men det verkliga mästerverket menar många att Sommerfugledalen är (Fjärilsdalen på svenska). Formmässigt är den minst lika imponerande: det är en så kallad sonettkrans där slutraden i varje dikt utgör första raden i nästa. Sista dikten, den fjortonde så kallade mästarsonetten, består av första raden i varje föregående dikt. Sommerfugledalen är ett av mycket få moderna litterära verk som fått plats i den danska kulturkanon. Det är liv, död, fjärilar, förgänglighet och skönhet som står på menyn – men jag ska inte citera något, eftersom jag vill att ni får behålla några läsupplevelser helt ospoilade.

Inger Christensen dog 2009 och var en ständig nobelpriskandidat fram till dess. Idag menar allt fler att förbiseendet av henne är en av Akademiens stora missar, och det säger ju en del. Hon debuterade på 60-talet och fick sitt genombrott med diktsamlingen det, som jag tyvärr bara hunnit bläddra i eftersom den alldeles nyss landade i min ägo. Men precis som med övriga verk jag läst av henne sugs man in direkt via en inledning som är både saklig och rafflande på samma gång, monumental i sin avskalade enkelhet: "Det. Det var det. Så har det börjat." Jag ser riktigt fram emot att läsa den ordentligt.

Vad är det som gör att det är så lätt att fastna i hennes poesi? Vad är det som gör att hon är omtyckt i breda lager, trots denna uttänkta cerebrala formalism? Kanske finns något av svaret i hennes känsla för ordens musik och många nyanser. "Poesin är en underavdelning till musiken", har hon sagt. Ett ord har många egenskaper och det är bara när man verkligen lyssnar till ordet och inser dess färg, klang, rytm och hastighet, som betydelsen av ordet "sätts fri", som hon uttrycker det. Pretentiöst? Kanske. Men det är nog just den subtila uppfattningsförmågan, och viljan att ta själva ordet på allvar, som gör att hennes poesi höjer sig över mindre nogräknade poeter som tanklöst använder ord efter ord utan att riktigt lyssna till alla dess kvaliteter.

Inger Christensens dikt är unik. Hon är en författare som naturligtvis måste beskrivas som ett geni, och när jag ibland inte riktigt fångas av det hon skriver, utgår jag lugnt från att det är mig det är fel på. Den typen av respekt inger hon. Men hon är inte en "svår" författare, eller hon måste i alla fall inte vara det – det är som sagt lätt att fastna i hennes dikter och det är helt upp till en själv hur djupa veck man vill lägga pannan i. Det är fullt möjligt att bara svepas med och beröras av orden. "Man har inte riktigt sett världen om man inte har drömt den", skrev hon en gång, och vi ska alla vara glada att Christensen har drömt världen åt oss, så att vi kan se den i klarare ljus.

39. Carl Nielsen (1865-1931)

I förarbetet till den här listan läste jag Levande musik (1925) av Carl Nielsen. Jag hade den lilla boken uppslagen i handen när en av bibliotekets stammisar kommer in: 

"Sitter du här och smygläser?" Han får syn på boken. "Vad för någonting? Carl Nielsen, den danske…?" 

Jag nickar.

"Ja, honom lyssnade jag på på sextiotalet. Det var i Stockholm. Jag tog med mig min flickvän, som är min fru nu. Egentligen gillar jag inte den sortens musik, men hon gör..."

Jag sa ingenting. Jag lät honom prata på. Han kom strax in på helt andra saker. Men den sortens musik – vad betydde det? Jag hade precis börjat upptäcka Carl Nielsens musik, men kunde inte för mitt liv begripa vad han syftade på. Sångerna i Højskolesangbogen, kammarmusiken, orkesterverken? Eller menade han bara klassisk musik i allmänhet? 

Jag vill inte tro att läsare av den här bloggen har en lika onyanserad inställning till klassisk musik. Men för säkerhets skull har jag sammanställt en kort lista över mina favoritstycken av Carl Nielsen, utan inbördes ordning. 

Det här kan han ha pratat om.

• Fynsk foraar (1921)

På Fyn är allt annorlunda än i den övriga världen, och den som ger sig tid att lyssna kommer att märka det. Ja, det är inte jag som säger det, utan Carl Nielsen i slutet av Levande musik. Efter att ha skrivit vitt och brett om musikaliska problem, Beethovens pianosonater och danska sånger, är det på barndomens Fyn han slutligen hamnar. På ön surrar bina, brölar korna, gnäggar hästarna, ja till och med tiger mullvaden på ett särskilt fynskt vis. Och traktens flickor, ja de skrattar så hänförande, när de leker kurragömma bland häckarnas grönska. 

Allt det här finns med i körverket Fynsk foraar, där Nielsen frammanar den idylliska öns näckrosor, blommande äppelträd och kurtiserande ungdomar.

• Hymnus amoris (1896)

1891 i Paris träffade Carl Nielsen skulptören Anne Marie Brodersen. De blev blixtförälskade och reste tillsammans ner till Italien. I Florens gifte de sig. Det var början på ett stormigt äktenskap. Anne Marie satsade nämligen på en egen karriär och lämnade Carl ensam långa stunder i Köpenhamn...

Det ligger nära till hands att jämföra Carl Nielsen med Finlands Jean Sibelius. De är födda på samma år och är bägge viktiga för respektive lands självbild – men på olika sätt. Nielsen växte upp i en fattig familj på Fyn, medan Sibelius växte upp i den finlandssvenska övre medelklassen. Sibelius går i tungsinne och melankoli, Nielsen kan kopplas till den danska humorn och "hygget". Kort sagt: Sibelius var förtjust i flaskan, Nielsen i brudar. 

Carl Nielsen utnyttjade alltså Anne Maries långa utlandsresor till att involvera sig i en rad kvinnoaffärer. Dessa affärer ledde emellanåt till utomäktenskapliga barn och till att giftermålet gång på gång skakade i sina grundvalar.

Trots Carl Nielsens konstanta otrohet lyckades paret Nielsen hålla ihop livet ut. De måste ha älskat varandra. Ett bevis på det är kantaten Hymnus amoris, som Carl skrev som ett kärleksbevis till Anne Marie. Inspiration fick han av Tizians Miracle of the jealous husband som de bägge såg i Italien. Målningen föreställer en rasande man, på väg att döda sin otrogna hustru. I scenen till höger har han kommit till insikt om sanningen (hon är oskyldigt anklagad) och ber om förlåtelse. Hustrun i sin tur blir återupplivad.

Den vackra Hymnus amoris är alltså inspirerad av en brutal målning om svartsjuka och mord. Nej, kärleken är sannerligen ingen okomplicerad sak.

• En Fantasirejse til Færøerne (1927)

Jag har aldrig varit på Färöarna, men precis som Carl Nielsen har jag gjort en del fantasiresor till den öde havsnationen. Stycket har en tydlig dramaturgisk kurva: först ankomsten till Färöarna med båt: vyer över isen, det bergiga landskapet och det stålblanka havet. Sedan en varm välkomstkommitté. Fest och förbrödring. Till den här delen vävde Carl Nielsen in inslag av färöisk folkmusik, vilket var nyskapande för sin tid. Hela stycket känns... sunt. 

Det är ingen tillfällighet. I Levande musik tar Nielsen klar ställning för Mozart och mot Wagner. Han kan inte stå ut med det osunda i tyskens motiv, och tillägger att "det verkligt värdefulla är inte det intressanta eller spännande utan långt mera det milt strömmande, när det flödar ur en sund källa".

• "Taagen letter" ur Moderen (1920)

Finns det omusikaliska människor? Inte enligt Carl Nielsen. Han menade att alla människor har en inneboende musikalitet. Det gäller bara att locka fram den. (Ännu en ursäkt mindre för oss som sjunger hellre än bra.)

Nielsen menade att det i musiken är nödvändigt att "upprätthålla förbindelsen med det ursprungliga." Det gjorde att han var skeptisk mot artificiella nymodigheter (särskilt tveksam var han till den fördärvliga filmkonsten), men det ledde också till stycken så ljuvliga som "Taagen letter" (dimman lättar). 

• "Oriental Festival March" ur Aladdin Suite (1917-19)

Carl Nielsen behärskade alltså det vackra och finstämda, men han skapade också verk med schvung i. 

Ett av Carl Nielsens mest kända verk är operan Maskerade (baserad på Ludvig Holberg pjäs), men jag väljer hellre hans musik till Adam Oehlenschlägers Aladdin, eller Den forunderlige Lampe. Nielsen var berömd för sina originella inledningar, och första delen av Aladdin Suite är inget undantag.

• "Solen er saa rød mor" (1923)

I Danmark är Carl Nielsen minst lika känd för sina sånger som för sina instrumentella orkesterverk. I kriget mot Preussen 1864 förlorade Danmark nästan hälften av sin landmassa och en tredjedel av sin befolkning. Det var en enorm stukning av det nationella självförtroendet och innebar att danskarna vände sig inåt. Nu skulle man inte längre kriga för nationell ära, nu skulle man sjunga i grupp och fostra goda samhällsmedborgare. Den gemensamma sången har sedan dess fått en samlande och gemenskapsbyggande funktion i Danmark. Under andra världskriget blev sången till exempel ett sätt att markera motstånd mot de ockuperande tyskarna.

Den första versionen av Højskolesangbogen kom ut 1894 och används fortfarande i olika sammanhang i Danmark. I den står det Nielsen på var och vartannat blad.

Barnvisan "Solen er saa rød mor" (som däremot inte är med i den senaste, artonde upplagan av Højskolesangbogen) har bland annat spelats in av Lars H.U.G. och den finns med i Lars von Triers Riket, där Judith sjunger för den vanskapta Lillebror. Carl Nielsen står för musiken, texten är skriven av Harald Bergstedt, som tyvärr under andra världskriget blev övertygad nazist. Det är en ljuvlig barnvisa likafullt.

• Symfoni nr. 4, Det Uudslukkelige (1914-16)

Nielsen må ha sagt att han föredrog det "milt strömmande" framför det spännande och intressanta. Men det är inget han själv egentligen följde i praktiken. 

Vid början av första världskriget var Nielsen less på krigshetsen han såg runt omkring sig, sedan blev han förfärad av förödelsen och alla miljoner döda, och med Det Uudslukkelige gav han sin hyllning till det som inte kan släckas hos människan. Symfonin börjar, med Kjell Espmarks ord, bland gyttja och död, "ett tutti där d-moll kämpar mot ett C"

som om det tagit sig upp ur en skyttegrav
och rusat med fälld bajonett mot fienden,
detta år då allt mänskligt ställts in

och slutar i en mäktig pukduell. Upplever man symfonin live står pukslagarna vid varsin ände av scenen och trummar för glatta livet. Henri Bergson hade formulerat sin idé om élan vital några år tidigare, och i Det Uudslukkelige fick idén sin mest kärnfulla gestaltning. Det är vad som inte kan släckas, inte av krig, inte av förtryck eller auktoritära regimer: den mänskliga livsviljan.

Med ett pågående krig i Europa som motsäger all mänsklig värdighet, har Det Uudslukkelige tyvärr fått förnyad aktualitet.

*

Den fattige landsortsonen som blev en hyllad kompositör. En musikalisk landsfader. En genial kåtbock. Kärt barn kan man beskriva på många sätt. 

Man skulle kunna säga att Carl Nielsen i sin person förenar många motsägelsefulla tendenser hos danskarna. Å ena sidan har Nielsen med en uppsjö uppbyggliga sånger i den omhuldade Højskolesangbogen. Han hyllade det sunda och okonstlade. Å andra sidan finns det gott om överraskande humor och djärvhet i hans kompositioner och hans kvinnoaffärer vittnar om en konstnär som inte tog det tionde budet på särskilt stort allvar. 

Men kanske är det inga motsättningar. Kanske är det bara danskt. 

40. Henrik Wergeland (1808-1845)

17 maj 1829. Människor i Christiania (dagens Oslo) har samlats för att uppmärksamma Norges första fria konstitution, som undertecknades på dagen femton år tidigare. Ordningsmakten finns också på plats, redo att arrestera orosmakare. Det gnisslar nämligen i den nyetablerade unionen. Kort bakgrund: det norska Stortinget vill ha mer makt, medan kung Karl XIV Johan vill att norrmännen ska nöja sig med vad de redan har. Oron från svenskt håll är att de upproriska stämningarna ska sprida sig till Sverige. Sedan ett år tillbaka är det därför förbjudet att fira 17 maj, och den svenske ståthållaren Baltzar von Platen har för dagen gett order om att varje person som hurrar till förmån för konstitutionen ska arresteras. Pikant nog har båten Constitutionen anlagt vid Christianias hamn samma morgon och polismännen har svårt att avgöra om hurraropen tillägnas den femton år gamla konstitutionen – eller båten. 

Christianias polisstyrka omfattar vid den här tidpunkten endast åtta man. Man kan ha viss förståelse för att de känner sig trängda. I själva verket är folkmassan varken upprorisk eller våldsam. Men ordningsmakten, med von Platen i spetsen, ser ett tillfälle att statuera ett exempel. Enligt den så kallade "upprorslagen" är det tillåtet att sätta in militären om en folkmassa stör offentligt lugn och vägrar åtlyda uppmaningar om att gå hem. Men innan militären kan sättas in är de civila myndigheterna tvungna att läsa upp bestämmelserna tre gånger. Så sker också. I vilken mån folkmassan hör vad som säger är oklart. Men budskapet möts av tystnad.

Tystnaden bryts bara av ett högljutt gapskratt. Det kommer från den tjugoåriga studenten Henrik Wergeland.

Vad som händer därefter är att militären sätts in för att skingra folkmassan. Övervåldet är väl dokumenterat. De samlade människorna möts av beriden militär med dragna sablar och höjda gevärskolvar. När det var dags att summera tumultet har militären arresterat sex personer och ett 30-tal har skadats. Den unge studenten Wergeland har fått ett sabelslag över ryggen. (Den skadade rocken skickar han senare till myndigheterna, som en uppstudsig symbolhandling och som ett bevis för misshandeln.) Händelsen har gått till historien som Torgslaget 1829 och har blivit lika central i Norges historia som i mytbildningen kring Henrik Wergeland. Den unge studenten var vid tiden en sorts ledare för de unga poeterna i staden, och strax efter händelsen skriver han en pjäs där militären angriper klädesplagg i tron om att det rör sig om upprorsmakare. Budskapet gick inte förlorat för någon: upproret fanns bara i militärens ögon. Med sin skarpa penna blev Wergeland snabbt en av Torgslagets huvudpersoner. Lika god och ärofull som Baltzar von Platen var grym och usel.

Samtida teckning av Torgslaget av Hans E. Reimers. Längst till vänster syns Wergeland i hatt. Den norska konstitutionen ligger utkastad framför hästens hovar.

Egentligen var Torgslaget varken särskilt blodigt eller spektakulärt. Liknande händelser i Sverige eller på den europeiska kontinenten ledde till mycket mer omfattande skador och arresteringar. Moderna historiker har dessutom satt vissa frågetecken vid de nationella stämningarna. Var människor verkligen ute på gatorna för att fira 17 maj, eller hade de helt enkelt samlats (som människor gör) för att nyfiket ta del av vad som skulle kunna hända, nu när alla slags firanden var förbjudna? Men för ett land som mer och mer under 1800-talet motsatte sig unionen med Sverige blev Torgslaget efter hand oerhört symboliskt laddad. Och Wergeland blev frihetshjälten, "syttendemaikongen". (Han blev så förknippad med 17 maj att många fortfarande tror att det var han "som innstifta da'n".) När Bjørnstjerne Bjørnson i ett tal 1881 kallade Wergeland för "nationens störste son" var det en bekräftelse på vad han hade blivit för eftervärlden: en skaldande nationalhjälte.

Det hade han ännu inte hunnit bli, när han som ung student (och förmodligen rätt så berusad) skrattade åt de civila myndigheterna 1829. Men vem var han då, vår unge provokatör? Först och främst var han en person som alltid såg till att placera sig själv där det hände saker. Hans liv kretsade kring studier, men också kring det nöjesliv som fanns i staden, med återkommande krogrundor och lockande kvinnoaffärer. Och så diktade han förstås, en rå och kaotisk ungdomsdiktning, som tilldrog sig kritik från mer noggranna kollegor. Häftigast i kritiken var den jämnåriga Johan Sebastian Welhaven, som med tiden blev hans största rival. Welhaven uppskattade inte Wergelands icke-traditionella diktning och nämnde det i en text. Wergeland svarade och så var "poeternas kamp" igång. Det var en kraftmätning som fördes med fuktade läppar och vässade pennor. Welhaven skrev syrligt om Wergelands oborstade poesi, medan Wergeland gav sig på Welhavens högfärd och pretentioner:

    Welhaven gjorde et vers til jul
    og tror seg Apollons fetter [kusin]
    Så tror seg flyvefisken fugl
    når over sjø den spretter

Mic drop, liksom. Där borde kulturdebatten ha tagit slut. Men den bara växte och de bägge kontrahenterna samlade på sig anhängare. Två läger skapades: "patrioterna" respektive "intelligensen". Wergeland och Welhaven skilde sig nämligen inte bara åt i synen på poesi. De var varandras motsatser, personligt, politiskt och estetiskt. Wergeland och hans anhängare ville nå bönderna med sin romantiska patriotism, "intelligensen" sökte däremot en andlig enhet mellan Norge och Danmark. (Vad nu det innebar.) Från dagens synpunkt var det kanske inte mycket att träta om. Men att det inte var på lek visas av att de rivaliserande grupperna emellanåt råkade i slagsmål med varandra. Om det över huvud taget går att vinna en kulturdebatt kan man säga att Welhaven gick segrande ur striden, åtminstone på kort sikt. Det var först mot slutet av 1800-talet som Wergeland blev en symbol för det demokratiska Norge (trots att han själv inte var demokrat) och senare för det från Sverige fria Norge. 

Är det därför Wergeland är med på den här listan, som en viktig och enande symbol? 

Nåja. Inte bara. Han är också med för sitt enträgna arbete för att avskaffa § 2 i Grunnloven, "judeparagrafen". Paragrafen som hade tillkommit i samband med konstitutionen förbjöd judar att leva och verka i Norge och Wergeland var inte nådig i sin kritik av den:

Jeg troer vor Grundlov bedst paa Jord;

dog ei, at bedst er hvert et Ord.

Saaledes troer jeg for Exempel,

at Hver bør vælge frit sit Tempel.

Man friest være maa i Tro;

thi bør forandres § 2.

Innan en omröstning i Stortinget om paragrafen skickade Wergeland sin diktsamling Jøden till alla stortingsrepresentanter. Men lobbyförsöket misslyckades och det var först efter Wergelands död som den förhatliga paragrafen avskaffades.

Han är också med för sina dikters skull. 1844, inte ens fyrtio år fyllda, blev Wergeland allvarligt sjuk i tuberkulos, men fortsatte att skriva. Det är från den tiden han skrev sina bästa dikter. Jag tänker på "Til Foraaret" och "Til min Gyldenlak", som bägge skrevs samma år som han dog.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,

da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;

ja før Du mister din Krones Guld,

da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!

mit sidste Blik faar din Gyldentop.

Min Sjel dig kysser, idet forbi

den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.

Dit er det første med Rettens Grund.

Det andet give du, Kjære husk,

min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;

thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;

og siig, jeg ønsker, at paa min Grav

den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst

den Rose laa, du fra mig har kyst;

og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus

dens Brudeblus!

I dikten möter vi den döende poeten som har accepterat och kommit till ro med sitt öde. Dikten är riktad till en gyllenlack, en blomma som lyser upp många nordiska blomsterängar på våren. Diktaren har inte mycket tid kvar och tror sig inte finnas kvar när blomman väl har blommat ut och mist sin "kronas guld". Men som en sista önskan vill han att gyllenlacken ska växa på hans grav. Olav H. Hauge skriver i en dagboksanteckning: "Wergelands evigt unga poesi! Dessa gyllene jublande soldikter." Det finns en motsägelsefull optimism i Wergelands sista dikter, trots det bittra öde som väntade den unge mannen. De känns därför levande, på ett sätt som gör att de bryter igenom det avstånd (i tid och språk) som skiljer oss från 1840-talets Norge. Tycker jag då.

Men det är klart. Det är som nationell symbol Wergeland är mest känd. Han läses fortfarande i viss mån i Norge, och kommer att leva kvar i det norska kollektiva medvetandet så länge landet firar 17 maj. Det gör honom i viss mån odödlig. Till skillnad från Nordens andra stora nationalskald, Runeberg, är Wergeland en mer fascinerande person i historien. Om det säger något om Finland att deras nationalskald diktade om krig och enkla bönder, så säger det något om Norge att deras motsvarighet rumlade runt på Christianias gator, skrev romantiska dikter och dog en tragisk död. 

Framförallt satt Wergelands hjärta på rätt plats. Han kämpade för judarnas rätt att leva i Norge och han gapskrattade när övermakten i Christiania hotade att sätta in militären mot en fredlig folkmassa. 

 

Kom inte här och bestäm över mig. Det blir inte mer norskt än så.

41. Herman Bang (1857-1912)

Den danske författaren Herman Bang var ute och åkte tåg en dag, när han från sin kupé såg en kvinna i ett fönster. Hon gjorde inget speciellt och ögonblicket kan inte ha varat länge. Men bilden av kvinnan stannade kvar hos honom. Hennes orörliga ansikte, omgivet av blommor och med en tyst resignation i blicken, förföljde honom. Bang var en extravagant man, med erfarenheter av både det ena och det andra – ändå var det denna anspråkslösa lilla bild ur verkligheten som skulle inspirera honom till hans kanske allra främsta verk. Och det säger en hel del om hans författarskap.

Det är först de senaste par åren jag läst något av Herman Bang. Men han har gjort intryck på mig långt tidigare än så. När jag läste kulturvetarprogrammet för länge sedan (herregud, 15 år har det väl gått nu) fastnade jag för en bild på en ung Bang i Bernt Olssons och Ingemar Algulins Litteraturens historia i världen. Jag tyckte han var jävligt snygg och det i kombination med vad som måste ha varit en tilltalande beskrivning av hans litterära gärning, skapade för mig en lyster runt hans namn. Bang blev en sådan där författare man har som en av sina favoriter utan att någonsin ha läst ett ord. När jag så till sist läste Vid vägen (1886) för något år sedan och älskade den, så kom det alltså inte som någon överraskning utan mer som en bekräftelse på något jag redan vetat sedan länge.

Vid vägen är en roman om undertryckta känslor och längtan efter något annat än den kvävande vardagen. Katinka bor vid en järnvägsstation och är gift med ortens stins. Hon älskar honom inte och de har inga barn. En ny godsförvaltare kommer till trakten och Katinka blir förälskad. Men vardagens och konventionernas bojor är för starka. En kärlekshistoria som kunde ha blivit något, blir ingenting. Sällan har en bok med så lite handling varit så berörande. (Skådespelaren Max von Sydow blev så gripen av Vid vägen att han gick i 25 år och längtade efter att få göra en filmversion av den, som till sist blev av 1988. Jag har tyvärr inte sett den.)

Perfekt anpassad till Herman Bangs stillsamt tragiska historier är hans unika stil. Den brukar kallas impressionistisk och det är ett omdöme som har bekräftats av starkast tänkbara auktoritet. Under en kort tid bodde nämligen Claude Monet och Bang på samma pensionat i Norge. Monet skaffade sig en fransk översättning av vad som brukar anses vara författarens andra stora mästerverk, romanen Tine (1889), och sade efter att han hade läst den att den var den enda impressionistiska roman han kände till. Än idag anses Bang som den kanske ende konsekvente impressionisten på litteraturens område. Och visst är det en passande benämning för hans stil, där korta intryck av händelser och samtal flimrar förbi, tillsammans tecknande konturerna av ett litet, levande utsnitt av verkligheten. Samtidigt måste jag säga att Bangs litterära impressionism gör ett helt annat intryck på mig än impressionismen inom målarkonsten. Precis som inom måleriet finns känslan av liv, flöde och rörelse där – men effekten Bangs stil gör på läsaren är snarare besläktad med den som Hemingway uppnår med sin isbergsteknik. Han är en författare som kan konsten att skapa djupt berörande scener med de mest enkla medel. Ett avsnitt där en kvinna dränker sig avslutas till exempel på följande kortfattade sätt: "...Nu var dammen lugn. Dagen kom."  De förbiflimrande intrycken blir bara antydningar om ett enormt känsloliv som bubblar under ytan, men som just genom att bara vara antytt drabbar med så mycket större kraft. Något sådant har jag aldrig upplevt när jag tittat på en målning av Monet eller Renoir.

Tine utspelar sig under mer dramatiska omständigheter än Vid vägen. Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Als under det dansk-tyska kriget 1864. (Bang växte själv upp på ön och hade barndomsminnen från kriget.), Det är emellertid inte frontens strider som skildras, utan det monotona slitet, städandet och omplåstrandet i bakgrunden. De förbimarscherande härarna fyller ungefär samma funktion som tågen som passerar järnvägsstationen i Vid vägen. De är påminnelser om det "stora" livet därute, i kontrast mot romanens "lilla" liv. Krigets nationella katastrof blir en vag återklang av den olyckliga kärlekshistoria som står i dess centrum.

Herman Bangs eget liv var också på många sätt tragiskt – däremot var det allt annat än stillsamt. På många sätt utgör det en dramatisk kontrast till den nedtonade, vardagliga miljön i hans främsta verk. Efter att ha kommit till Köpenhamn vid 22 års ålder, gav sig Bang med enorm energi in i tidnings- och kulturvärlden (han skrev som jag förstår det stundtals i fem-sex tidningar samtidigt) och blev snart både berömd och beryktad. Den unge dandyn sågs som en sinnebild för dekadent livsstil och karikerades flitigt i skämtpress och på teaterscener. Debutromanen Haabløse Slægter (1880) fick honom åtalad och dömd för otuktigt skrivsätt. När han var utomlands hände det att han titulerade sig "de Bang" och påstod sig ha stora gods på Jylland. Vart han än kom hade han en benägenhet att ställa till rabalder. Från Preussen blev han utvisad efter att ha skrivit en elak artikel om kejsarfamiljen och deras ständiga lust att fotografera sig. Andra gånger blev han i egenskap av homosexuell förföljd av myndigheterna.

Skillnaderna mellan Herman Bangs liv och verk är alltså i många avseenden stora, men självklart går det också att göra kopplingar mellan de två. Det ligger till exempel nära till hands att koppla Bangs favorittema om oförlöst kärlek, som präglar både Tine och Vid vägen, till hans egen homosexualitet. Det är lätt att föreställa sig att Tine och Katinkas upplevelser av kärlek som inte blir mycket mer än små, små antydningar i det tysta, inte bara är inkännande fantasier, utan också härrör från faktiska erfarenheter och känslor hos författaren själv. Impressionismen blir ur denna synvinkel mer än bara en stil – den blir i sin fragmentariska antydan om det outsagda det mest passande sättet att beskriva känslan av att leva ett liv där kärleken per definition är något förbjudet som man inte får tala om.

Herman Bang förde ett kringflackande liv. Kanske kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans. När han dog 1912 var han på väg till San Francisco och Japan. I den lilla staden Ogden i Utah fann man honom död i sin tågkupé. Vilket hastigt, förbiflimrande intryck som blev hans sista finns vad jag vet inte noterat.

42. Jens Peter Jacobsen (1847-1885)

Rainer Maria Rilke är en av de allra största författarna i brytpunkten mellan tämligen traditionell 1800-talsdiktning och påföljande sekels modernism. Österrikaren anses närmast oöverträffad inom den tyskspråkiga diktningen, med ett starkt symboliskt och ofta mystiskt författarskap. Rilke är en av världslitteraturens stora, helt enkelt. Det fanns bara två böcker som denna gåtfulla poet alltid packade ner på sina många resor genom Europa. Den ena var Bibeln. Den andra var Jens Peter Jacobsens roman Niels Lyhne. Rilke fascinerades så till den grad av romanen att han allvarligt övervägde att lära sig danska enbart för att kunna läsa den i original.

Rilke var inte det tidiga 1900-talets enda beundrare av Jacobsen. Än mer namnkunniga storheter som Freud och Kafka läste och fängslades av danskens böcker. Svenske poeten Karl Vennberg menar att Jacobsen borde få göra Søren Kierkegaard och H.C. Andersen sällskap i den lilla illustra skara danska författare vars verk tillhör världslitteraturen.

Två frågor tarvar svar: vem tusan var Jens Peter (J.P.) Jacobsen egentligen och varför var han så bra?

Jacobsen var, om inte främst så i alla fall först, naturvetenskapsman. Mot slutet av 1860-talet studerade han botanik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sin allra mest betydande insats inom det naturvetenskapliga fältet var som förmedlare: han var den som förde in Darwins idéer i Danmark genom översättningar av engelsmannens genombrottsverk Om arternas uppkomst. Denna insats kompletterades med akademiska uppsatser på området. En ögonbrynshöjande prestation i sig, kanske, men inte alls varför han är med på den här listan. Däremot är det viktigt att veta att Jacobsen hade den naturvetenskapliga bakgrunden för att förstå hur han tog sig an sin litteratur.

Han var nämligen en naturalist, Jacobsen. Förenklat kan man säga att naturalistisk litteratur var sådan som utgick från naturvetenskapens metoder: karaktärerna gavs vissa fysiska och psykiska förutsättningar, som i mötet med miljön gav upphov till givna förändringar och reaktioner, utifrån naturens obönhörliga orsak-och-verkan-lagar. Vissa naturalister fokuserade i inzoomad detalj på den fysiska världen: smutsen, utseendena, miljön. Andra, som Jacobsen, var mer intresserad av den psykologiska naturalismen. Hur reagerar egentligen vissa typer av människor när de hamnar i vissa omständigheter?

Eller, om vi ska vända oss till Rilkes favoritroman: Hur reagerar den moderna människan när den tappat sina illusioner och sin gudstro, men ändå måste hantera kärlek och död? Vad händer om denna människa till själ och hjärta är idealist och romantiker, men till förnuft och erfarenhet är krass realist? Strukturellt och berättartekniskt är Niels Lyhne rörig och otympligt sammansatt, men det är en kritik lätt att vifta bort: det här handlar inte om det. Det handlar om språkligt undersköna partier och lysande, hjärtskärande, psykologisk realism. Den som är intresserad av kärlek, melankoli, skapande, längtan, resignation, tro, död och filosofi bör någon gång läsa romanen. Som psykolog och människokännare erinrar Jacobsen ibland om Dostojevskij, och som rytmisk språkkonstnär snuddar han ibland vid poeter som Rimbaud. Inte dåligt för en dansk.

Det sägs att Jacobsen hade ett fattigt kärleksliv, att han kanske rent av, med Vennbergs ord, saknade "all konkret erotisk erfarenhet". Det gör skildringarna i hans romaner desto mer häpnadsväckande. Jacobsen skrev bara två romaner, den andra av dessa har jag redan talat om, och den första var Fru Marie Grubbe. I den visar Jacobsen upp en mycket subtil förståelse för kärlekens väsen. Marie Grubbe genomlever flera olika sorters kärleksrelationer, och små impressionistiska situationer i romanerna visar med träffsäkerhet hur mycket han förstår om kärlek, med eller utan egen erfarenhet. (En dansk impressionist som tog stor lärdom av Jacobsen var Herman Bang). Fru Marie Grubbe är också ett utsökt exempel på Jacobsens vetenskapliga noggrannhet. Romanen utspelar sig under 1600-talet och Jacobsen gjorde grundliga kulturhistoriska undersökningar om tiden innan han påbörjade romanen. Även språket skulle vara så realistiskt som möjligt. Exempelvis skriver han i ett brev till den store Georg Brandes att han noga undersökt intet:s utbredning och uttal från den tiden innan han vågade använda ordet i romanen. Brandes var för övrigt en kritiker som älskade Jacobsen, och när den förra höll sina berömda föreläsningar om det moderna genombrottet (en epok som hämtat sitt namn från Brandes essä "Det moderna genombrottets män") framhöll han Jacobsen som en av de allra främsta. 

Om någon tycker att allt det här ändå känns för inaktuellt – om nu kärlek och psykologiska kamper någonsin kan gå ur tiden – ja, då kanske det kan kännas kittlande att istället vända sig till Jacobsens lilla novell "Pesten i Bergamo". Det är alltså inte en novell om coronavirusets utbrott i Europa ungefär 150 år senare, utan en medeltida berättelse om pestens härjningar i den italienska staden. Återigen är det inte de yttre händelserna som Jacobsen intresserar sig mest för, utan de mentala tillstånden. Hur tar sig skräck uttryck i människors liv? Bland annat, visar det sig, i form av grymt självspäkande. 

En riktigt bra litterär text kan fortfarande göra något med oss människor som inget annat riktigt kan. J.P. Jacobsen skrev flera sådana texter. Av den enkla anledningen bör han inte glömmas bort, och av den enkla anledningen bör du ta dig till närmaste bibliotek.

43. Adam Oehlenschläger (1779-1850)

De söker intensivt i gamla böcker
i öppnade gravlunder med beskådande ögon
på svärd och sköld i förruttnande vallgravar
på runstenar bland söndriga skelett ...

... Och där har vi startskottet för den nordiska romantiken. Mer om det snart.

*

Det var en vacker högsommardag, 23 juni 1829. Inte kunde man ana att den här dagen var speciell på något sätt, om man bara strosade runt på stadens gator. Men det var den faktiskt. Det var nämligen så att en märklig händelse ägde rum i Lunds domkyrka. Stora delar av den svenska kultureliten var samlade där, i högstämd väntan på att Sveriges ledande kulturman och tillika biskop Esaias Tegnér skulle äntra scenen. Inte för att hålla en predikan, nej, det här var inget gudstjänsttillfälle. Faktum är att Tegnér inte var dagens huvudperson. Däremot hade han åtagit sig uppgiften att genomföra en kröning och hålla ett hyllningstal. Det var inte en världslig konung som skulle krönas, inte heller en religiös ledare, men väl en konstnärlig sådan: det var Nordens diktarkung som skulle erkännas. När sorlet lagt sig tog biskopen fram den lagerkrans som snart skulle läggas på den prisades huvud. Men först hyllningstalet. Tegnér började deklamera, och mot slutet nådde han fram till de sammanfattande raderna:

Skaldernas Adam är här, den Nordiske sångarekungen, Thronarvingen i diktningens verld, ty thronen är Göthes.

Vem var det som några decennier in på 1800-talet hyllades som den nordiska diktningens konung, och hela diktarvärldens nummer två (endast bakom den omöjlige tysken Goethe, av romantiska diktare allmänt ansedd som G.O.A.T. vid den här tiden)? Vem ansågs vara så viktig och nyskapande att han kunde liknas vid världens första människa? Jo, det var dansken Adam Oehlenschläger.

Danske konstnären Constantin Hansens målning från 1866.

Adam Ölsläggarvemdå? Han är märkligt bortglömd idag, Oehlenschläger. Visst, han är inte den första som upphöjs i sin tid men sedan faller i glömska. Men det är alltför få som talar om honom, med tanke på att han som symbol fortfarande har en kanoniserad plats i dansk, men också nordisk, litteraturhistoria. Han hade det åtminstone i allra högsta grad under andra världskriget, när svenske poeten Hjalmar Gullberg försökte trösta de ockuperade danskarna med att ingen jordisk makt kunde utrota deras utsökta kulturarv. I dikten "Hälsning till Danmark" konstateras det att "det var på den danska kulturens grund / Tegnér i en upplyst stund / bekransade Oehlenschläger". Dansken nämns i dikten i samma andetag som Kierkegaard och Grundtvig. Men vad är han symbol för, mer konkret? I inledningen citerade jag de första raderna ur "Guldhornene" (1802), en av diktarkungens allra första ungdomsdikter. Bakgrunden är stölden av de danska nationalklenoderna Gallehushornen, de vackra dryckeshornen med urnordiska inskrifter och inristade figurer. Dessa artefakter, tillverkade under järnåldern, hittades på 1600-talet av en bondflicka och väckte genast stor uppståndelse. Men i början av 1800-talet stals hornen från den kungliga konstkammaren. Det var en girig guldsmed som låg bakom och inte nog med själva stölden – han var kallsinnig och konsthatande nog att smälta ned guldet. Oehlenschlägers dikt beskriver stölden som gudarnas straff för ett danskt folk som tappat känslan för det högre, den andliga värdigheten, digniteten. En typisk romantisk skildring, minst sagt. Diktens avslutas med versen:

Himlen sortner, Storme brage!
Visse Time du er kommen.
Hvad de gav de tog tilbage.
Evig bortsvandt Helligdommen.

Vad de gav, tog de tillbaka. Men nu skulle Oehlenschläger ge danskarna känslan och konstnärligheten åter. Han var mycket inspirerad av de förromantiska tyska författarna och tänkarna (Fichte, Schelling och det gänget), via den dansk-tyska filosofen Henrich Steffens som Oehlenschläger stod i personlig kontakt med, och som var den som förmedlade tidens heta idéer till den danska intelligentsian. I ett brev till Steffens skriver den unga aspirerande poeten att han vill bevisa att han är en diktare. Arbetsprovet är just "Guldhornene". Närmast överraskad, replikerar Steffens efter att ha läst dikten: "De er jo virkelig en Digter!" För att återknyta till inledningen, så anses detta inte bara vara Oehlenschlägers genombrott som författare, utan startskottet på den romantiska epoken i Norden. Åtminstone vad gäller litteraturen. För detta är den lagerkrönta diktaren mest känd idag. Ja, detta och att han författade texten till Danmarks nationalsång, "Der er et yndigt land".

Men för en författare kan det vara närmast en förolämpning att bli kallad symboliskt viktig, eller en pionjärfigur, eftersom det underförstått antyds att författarskapet ut konstnärlig synvinkel är dött, irrelevant eller ointressant. Tur då att Oehlenschlägers verk fortfarande vibrerar och har förmågan att väcka känslor. Men prioritera för all del inte diktningen, utan vänd er till dramerna. Även de få människor som fortfarande engageras av poesi har svårt att riktigt uppskatta hans diktning till fullo. Mycket går över huvudet på dagens publik, som inte riktigt kan förstå när han till exempel använder versmåttet alexandriner ironiskt. (Det kräver vetskap om hur och när alexandriner brukade användas på den tiden). Jag ska inte tala för bloggens kunniga läsarskara, men mig går i alla fall sådana fyndigheter totalt förbi.

Dramerna, däremot. Tyvärr är de hiskeligt svåra att få tag i, särskilt på svenska. Man får vända sig till bibliotekens läsesalar eller bokbörsens utkanter för att hitta flera av dem. Vissa är fortfarande relativt berömda – Aladdin kan återfinnas i vissa antologier, åtminstone i utdrag, och Helge är ett drama som Tegnér plagierade till sitt storverk Fritjofs saga – men inte heller dessa finns i närmaste Myrornaback. Det är ändå värt mödan att leta fatt på hans dramer, om man är någorlunda intresserad av nationalromantisk mytologi och upphöjda stämningslägen. Dramat Hakon Jarl är ett utmärkt exempel på detta. Den utspelar sig i den intressanta brytningstiden mellan hednisk och kristen tid i Norden (romantikerna vände ju gärna blickarna mot svunnen tid och, tja, romantiserade den). Vi får följa den hedniske Hakon, lastbar, lustfylld och makthungrig – men inte på något sätt omänsklig – när han oroar och motsätter sig den kristna konkurrenten om makten, Olof Tryggvason. Dramat är fullt av svek och maktfullkomliga drömmar, kärlek och grubblerier. Ödesmättade händelser finns förstås också, som när en staty av Oden rasar samman i samma stund som Hakon bestämmer sig för att utmana Olof – ett symboliskt ihoprasande och ett illavarslande omen minst sagt. Vi vet hur dramat slutar för vi kan historien: med kristendomens intåg och seger i Norden. Hakon dör. I dramats sista monolog står hans älskade över honom och grubblar över eftermälet:

Nu har den hela, stora kämpaskaran

Dig glömt, och hyllar re'n en annan sol

Ett ensamt qvinnohjärta ännu slår,

Af stilla vemod vid ditt dyra minne.

[...]

En gång skall Nordens saga kallt förtälja,

När tidens hand har plånat färgen ut,

Och blott bedriftens yttre drag stå qvar:

Han var en ond afgudadyrkare!

Med rysning då man nämna skall ditt namn,

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

[...]

Det är vackert och mänskligt, och raderna är en påminnelse om hur vinnarna skriver historien.

Visst är Oehlenschlägers poesi och dramer daterade, på så sätt att man märker att de tillhör artonhundratalets romantiska epok. Men vad gör det? Pet Shop Boys skriker 80-tal, men de är fortfarande en av de bästa popakterna jag vet. Nästa gång ni vill sjunka ner i mytologi och högstämdhet, passionerade intriger och symbolmättade gudomar, så ta en runda på Bokbörsen och hämta hem några av Oehlenschlägers dramer eller läs hans dikter på nätet. Om de är skrivna på ironisk alexandrin eller inte kan ni fullständigt bortse ifrån.