43. Adam Oehlenschläger (1779-1850)

De söker intensivt i gamla böcker
i öppnade gravlunder med beskådande ögon
på svärd och sköld i förruttnande vallgravar
på runstenar bland söndriga skelett ...

... Och där har vi startskottet för den nordiska romantiken. Mer om det snart.

*

Det var en vacker högsommardag, 23 juni 1829. Inte kunde man ana att den här dagen var speciell på något sätt, om man bara strosade runt på stadens gator. Men det var den faktiskt. Det var nämligen så att en märklig händelse ägde rum i Lunds domkyrka. Stora delar av den svenska kultureliten var samlade där, i högstämd väntan på att Sveriges ledande kulturman och tillika biskop Esaias Tegnér skulle äntra scenen. Inte för att hålla en predikan, nej, det här var inget gudstjänsttillfälle. Faktum är att Tegnér inte var dagens huvudperson. Däremot hade han åtagit sig uppgiften att genomföra en kröning och hålla ett hyllningstal. Det var inte en världslig konung som skulle krönas, inte heller en religiös ledare, men väl en konstnärlig sådan: det var Nordens diktarkung som skulle erkännas. När sorlet lagt sig tog biskopen fram den lagerkrans som snart skulle läggas på den prisades huvud. Men först hyllningstalet. Tegnér började deklamera, och mot slutet nådde han fram till de sammanfattande raderna:

Skaldernas Adam är här, den Nordiske sångarekungen, Thronarvingen i diktningens verld, ty thronen är Göthes.

Vem var det som några decennier in på 1800-talet hyllades som den nordiska diktningens konung, och hela diktarvärldens nummer två (endast bakom den omöjlige tysken Goethe, av romantiska diktare allmänt ansedd som G.O.A.T. vid den här tiden)? Vem ansågs vara så viktig och nyskapande att han kunde liknas vid världens första människa? Jo, det var dansken Adam Oehlenschläger.

Danske konstnären Constantin Hansens målning från 1866.

Adam Ölsläggarvemdå? Han är märkligt bortglömd idag, Oehlenschläger. Visst, han är inte den första som upphöjs i sin tid men sedan faller i glömska. Men det är alltför få som talar om honom, med tanke på att han som symbol fortfarande har en kanoniserad plats i dansk, men också nordisk, litteraturhistoria. Han hade det åtminstone i allra högsta grad under andra världskriget, när svenske poeten Hjalmar Gullberg försökte trösta de ockuperade danskarna med att ingen jordisk makt kunde utrota deras utsökta kulturarv. I dikten "Hälsning till Danmark" konstateras det att "det var på den danska kulturens grund / Tegnér i en upplyst stund / bekransade Oehlenschläger". Dansken nämns i dikten i samma andetag som Kierkegaard och Grundtvig. Men vad är han symbol för, mer konkret? I inledningen citerade jag de första raderna ur "Guldhornene" (1802), en av diktarkungens allra första ungdomsdikter. Bakgrunden är stölden av de danska nationalklenoderna Gallehushornen, de vackra dryckeshornen med urnordiska inskrifter och inristade figurer. Dessa artefakter, tillverkade under järnåldern, hittades på 1600-talet av en bondflicka och väckte genast stor uppståndelse. Men i början av 1800-talet stals hornen från den kungliga konstkammaren. Det var en girig guldsmed som låg bakom och inte nog med själva stölden – han var kallsinnig och konsthatande nog att smälta ned guldet. Oehlenschlägers dikt beskriver stölden som gudarnas straff för ett danskt folk som tappat känslan för det högre, den andliga värdigheten, digniteten. En typisk romantisk skildring, minst sagt. Diktens avslutas med versen:

Himlen sortner, Storme brage!
Visse Time du er kommen.
Hvad de gav de tog tilbage.
Evig bortsvandt Helligdommen.

Vad de gav, tog de tillbaka. Men nu skulle Oehlenschläger ge danskarna känslan och konstnärligheten åter. Han var mycket inspirerad av de förromantiska tyska författarna och tänkarna (Fichte, Schelling och det gänget), via den dansk-tyska filosofen Henrich Steffens som Oehlenschläger stod i personlig kontakt med, och som var den som förmedlade tidens heta idéer till den danska intelligentsian. I ett brev till Steffens skriver den unga aspirerande poeten att han vill bevisa att han är en diktare. Arbetsprovet är just "Guldhornene". Närmast överraskad, replikerar Steffens efter att ha läst dikten: "De er jo virkelig en Digter!" För att återknyta till inledningen, så anses detta inte bara vara Oehlenschlägers genombrott som författare, utan startskottet på den romantiska epoken i Norden. Åtminstone vad gäller litteraturen. För detta är den lagerkrönta diktaren mest känd idag. Ja, detta och att han författade texten till Danmarks nationalsång, "Der er et yndigt land".

Men för en författare kan det vara närmast en förolämpning att bli kallad symboliskt viktig, eller en pionjärfigur, eftersom det underförstått antyds att författarskapet ut konstnärlig synvinkel är dött, irrelevant eller ointressant. Tur då att Oehlenschlägers verk fortfarande vibrerar och har förmågan att väcka känslor. Men prioritera för all del inte diktningen, utan vänd er till dramerna. Även de få människor som fortfarande engageras av poesi har svårt att riktigt uppskatta hans diktning till fullo. Mycket går över huvudet på dagens publik, som inte riktigt kan förstå när han till exempel använder versmåttet alexandriner ironiskt. (Det kräver vetskap om hur och när alexandriner brukade användas på den tiden). Jag ska inte tala för bloggens kunniga läsarskara, men mig går i alla fall sådana fyndigheter totalt förbi.

Dramerna, däremot. Tyvärr är de hiskeligt svåra att få tag i, särskilt på svenska. Man får vända sig till bibliotekens läsesalar eller bokbörsens utkanter för att hitta flera av dem. Vissa är fortfarande relativt berömda – Aladdin kan återfinnas i vissa antologier, åtminstone i utdrag, och Helge är ett drama som Tegnér plagierade till sitt storverk Fritjofs saga – men inte heller dessa finns i närmaste Myrornaback. Det är ändå värt mödan att leta fatt på hans dramer, om man är någorlunda intresserad av nationalromantisk mytologi och upphöjda stämningslägen. Dramat Hakon Jarl är ett utmärkt exempel på detta. Den utspelar sig i den intressanta brytningstiden mellan hednisk och kristen tid i Norden (romantikerna vände ju gärna blickarna mot svunnen tid och, tja, romantiserade den). Vi får följa den hedniske Hakon, lastbar, lustfylld och makthungrig – men inte på något sätt omänsklig – när han oroar och motsätter sig den kristna konkurrenten om makten, Olof Tryggvason. Dramat är fullt av svek och maktfullkomliga drömmar, kärlek och grubblerier. Ödesmättade händelser finns förstås också, som när en staty av Oden rasar samman i samma stund som Hakon bestämmer sig för att utmana Olof – ett symboliskt ihoprasande och ett illavarslande omen minst sagt. Vi vet hur dramat slutar för vi kan historien: med kristendomens intåg och seger i Norden. Hakon dör. I dramats sista monolog står hans älskade över honom och grubblar över eftermälet:

Nu har den hela, stora kämpaskaran

Dig glömt, och hyllar re'n en annan sol

Ett ensamt qvinnohjärta ännu slår,

Af stilla vemod vid ditt dyra minne.

[...]

En gång skall Nordens saga kallt förtälja,

När tidens hand har plånat färgen ut,

Och blott bedriftens yttre drag stå qvar:

Han var en ond afgudadyrkare!

Med rysning då man nämna skall ditt namn,

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

[...]

Det är vackert och mänskligt, och raderna är en påminnelse om hur vinnarna skriver historien.

Visst är Oehlenschlägers poesi och dramer daterade, på så sätt att man märker att de tillhör artonhundratalets romantiska epok. Men vad gör det? Pet Shop Boys skriker 80-tal, men de är fortfarande en av de bästa popakterna jag vet. Nästa gång ni vill sjunka ner i mytologi och högstämdhet, passionerade intriger och symbolmättade gudomar, så ta en runda på Bokbörsen och hämta hem några av Oehlenschlägers dramer eller läs hans dikter på nätet. Om de är skrivna på ironisk alexandrin eller inte kan ni fullständigt bortse ifrån.