måndag 21 februari 2022

48. Piet Hein (1905-1996)

Piet Hein var en gång på besök hos Charlie Chaplin i Schweiz. De gick ut på en promenad tillsammans och Hein frågade: ”How did the world go round, before we met?” Varpå Chaplin svarade: ”It didn’t!” Det var ett svar helt i Piet Heins anda. Man kan förmoda att han skrattade gott.

Det var på skoj förstås. Världen rörde sig tryggt i sin bana, även innan Chaplin och Hein träffades. Men eventuellt väcker anekdoten en del frågor hos läsaren. När ägde det här mötet rum? Bodde Chaplin i Schweiz? Och framförallt, vem var Piet Hein? Det här var någon gång efter de McCarthy-ledda förföljelserna av inbillade kommunister i USA. Chaplin bestämde sig då för att bosätta sig i Schweiz, där han bodde fram till sin död 1977. 

Vem Piet Hein var kräver ett lite mer utförligt svar.

Dansken är mest känd i Sverige för utformningen av Sergels torg. 1959 fick Piet Hein uppdraget. Problemet var att hitta en form som både var estetisk tilltalande och ändamålsenlig. Formen skulle möjliggöra att torget inrymde en vattenbassäng och att trafiken i cirkulationsplatsen rullade på effektivt. Som så många gånger förr såg Hein det ingen annan såg. Hans lösning var att utforma Sergelfontänen som en superellips, en mellanform mellan en rektangel och en ellips. Det var ett genidrag, ett av många i Piet Heins karriär. Tillsammans med Bruno Mathsson konstruerade Hein senare ett superelliptiskt bord, som idag får sägas vara en av dansk designs arketyper, tillsammans med PH-lampan och Myran av Arne Jacobsen. Framgången med superellipsen fick Hein att konstruera superägget, en geometrisk form som uppstår när man roterar en superellips. (Ekonomisk upplysning: ett superelliptiskt bord går för över 10 000 kr, men ett superägg i rostfritt stål kan du komma över för några hundralappar, lite beroende på storlek och användningsområde.)

Superbra eller hur?

Okej, det är bara början. 

Heins påhittighet som formgivare är verkligen makalös. Flera hundratals innovationer, spel och uppfinningar har hans namn inpräntat på sig. Två av mina favoriter är Hex och Somakuben. Hex är ett spel som spelas av två personer på ett rombformat bräde. Målet är att ta sig till den andra sidan och förhindra att motståndaren lyckas med samma sak. (Hex kan, till skillnad från exempelvis schack eller go, inte sluta oavgjort, så det är upplagt för bittra fejder.) Somakuben är däremot ett slags 3d-pussel. Hein kom på idén till kuben när han bevistade en föreläsning av atomfysikern Niels Bohr. Hein kunde inte koncentrera sig på Bohrs högtflygande matematiska modeller och började fundera på om det inte går att konstruera ett pussel med sju olikformade pusselbitar, som tillsammans ska forma en kub. Till skillnad vanliga 2d-pussel är det möjligt att nå fram till målet på många olika sätt. 240 olika sätt, närmare bestämt. Är man påhittig går det bra att formera andra strukturer. Bara fantasin sätter gränser.

Som en livs levande Skalman gick Hein ständigt omkring med pennor, gem och tejp i fickan. Man vet ju aldrig när inspirationen strömmar till och man får användning för grejerna. Men Piet Heins första claim to fame var faktiskt som författare. Under pseudonymen Kumbel började Hein publicera sina texter i Danmark under andra världskriget. Vid den här tidpunkten var Danmark under tysk ockupation och många av Kumbels dikter alluderade på ett inte helt oförtäckt vis till tyskarna. Kumbel skrev till exempel om en målare "der har så travlt med at male hela Europa rødt, hvidt og sort". Det var inte särskilt svårt för allmänheten att förstå vilka politiska ideal som hystes av den rastlösa målaren.

Kumbels mest kända rader kom att sammanfatta den danska motståndskampen:

Vem tillhör du, lilla katt på vägen? Jo, jag är banne mig min egen. Alla i Danmark förstod med en gång att dikten handlade om det lilla landets frihetstörst gentemot den tyska övermakten. 

Men det politiska var aldrig den mest centrala delen av Heins diktning. Under pseudonymen Kumbel och sedan under eget namn gjorde han sig efter kriget känd för sina korta dikter med en fyndig eller tankeväckande vändning. Det här är ett typexempel:

Når klokken er 11 i Danmark,
er den 5 i U.S.A.,
10 i London, og 18 i Kina,
og 13 omkring Moskva.

Hvor er vi danske et udvalgt folk,
at vi netop er født i selve
det lille velsignede land, hvor klokken
er 11, når den er 11.

Den här typen av humoristisk eller vardagsfilosofisk dikt fick av Hein samlingsnamnet "gruk". När livet känns trist och meningslöst kan man slå upp en bok med en samling grukar och välja och vraka. Det finns nämligen en hel del att välja mellan. Tanken svindlar inför Piet Heins enorma produktion. Totalt skrev han nästan 10 000 grukar, både på danska och på engelska. Det finns grukar för varje tid och tillfälle. 

Känns det fortfarande lite oklart? För enkelhetens skull har Hein själv definierat vad en gruk är – i en gruk: 

Et Gruk skal være
kort och smalt
og ikke langt og bredt.

Det skal læses
i et Øjekast
og huskes under ét

og glemmer man det,
Herregud,
saa er det jo saa lidt.

Piet Hein tänkte alltid som en uppfinnare och innovatör. Inte ens när han skrev dikter följde han en mall för hur det skulle gå till. Gruk har visserligen föregångare inom litteraturhistorien – Hávamáls tänkespråk och Rochefoucaulds maximer kommer till minnes – men Piet Heins "korta och smala" dikter känns ändå som något genuint eget. Till Piet Heins radda av uppfinningar och innovationer kan vi alltså lägga en helt ny litteraturgenre.

Piet Heins finurliga aforismer har aldrig riktigt fått genomslag i Sverige, trots att till och med Astrid Lindgren har bedyrat sin kärlek till "fenomenet gruk". Det är synd, eftersom dikt inte bara borde vara en ensak för finandar och dysterfåglar. Eller som Hein själv uttryckte det:

Den, som kun
tar Spøg for Spøg
og Alvor kun alvorligt,
han og hun
har faktiskt fattet
begge Dele
daarligt.
Har vi att göra med ett geni? Om definitionen är mångsidighet, överraskande perspektiv och enorm produktion så är svaret givet. Niels Bohr sa en gång, apropå Hein, att nog är mannen ett geni, men att han var rädd för att Hein försökte ge sig på för många ämnen. Förmodligen hade Hein kommit längre eller djupare om han bara hade gjort en sak. Men mångsidigheten var hans mål och motto. 
 
Piet Hein ville inte sätta några gränser för sin kreativitet och sin skaparkraft. Genom hela sitt långa liv befann han sig mittemellan naturvetenskap och humaniora. Jag behöver inte gå igenom vilka negativa fördomar och missförstånd som råder mellan de två kulturerna. Piet Hein försökte överbrygga den klyftan. Han gjorde det med humor och genom att lansera begreppsparet teknoti och kultisme. Att bara förhålla sig till tekniken är idiotiskt (teknoti) och ett ensidigt intresse för humaniora gränsar till ockultism (kultisme). En diktande uppfinnare, en humoristisk teknolog. I vanliga fall oförenliga storheter, men de möttes i Piet Heins person. 

Framförallt älskar jag Piet Hein för hans naiva och obotliga optimism. Som alla andra har jag de senaste veckorna oroats av krigsmullret i Europas östra delar. Hur ska man förhålla sig till de fruktansvärda rapporterna om ett förestående krig? Vad är värt att tro och hoppas på? Jag slår upp min bok med grukar:

Pessimisterne
er dog de reneste Taaber -
de tror
paa de modsatte af,
hvad de haaber.

Nej, de Optimister,
som Livet
beror paa,
er dem,
som tør haabe
paa noget, de tror paa.

Piet Heins livssyn formades av först det andra världskriget, sedan det kalla kriget. Optimismen var kanske medfödd, men den var också ett aktivt livsval i skuggan av ett kärnvapenkrig. Så måste vi välja varje gång vapenskrammel hörs i fjärran. Vi måste våga hoppas på det vi tror på.

Ord kan bli dikt. Gem och tejp kan bli en rolig uppfinning. Och med lite glädje kan det bli fred på jorden. Räck Putin en somakub för bövelen!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar