Utgången av finska kriget år 1808-1809 var en sällan upplevd chock för Sverige. Hela Finland, vår östra rikshalva, gick förlorat till ryssarna. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Det var ett hårt slag mot Sveriges själva identitet som rike. Har vi någon gång haft behov av att lära oss konsten att visa värdighet i motgång, så var det väl då. Några decennier senare skulle en finländsk poet dyka upp som kan sägas ha gjort en karriär av just detta.
Johan Ludvig Runeberg hette han – en portalgestalt för finländsk litteratur och nationalkänsla. Det är svårt att komma på författare i Finland innan Runeberg och det är inte så konstigt – hans debutsamling Dikter från 1830 var den första egentliga diktsamling som gavs ut i Finland. I denna första samling ingår inte minst den odödliga dikten om bonden Paavo och hans hustru, kanske den ultimata manifestationen av finländsk stoicism och värdighet. Inledningsraderna är berömda:
Högt bland Saarijärvis moar bodde
bonden Paavo på ett frostigt hemman,
skötande dess jord med trägna armar;
men av Herren väntade han växten.
Tillvaron för bonden Paavo är svår. Naturens obevekliga krafter är ständigt emot honom:
Våren kom, och drivan smalt av tegen,
och med den flöt hälften bort av brodden;
sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,
och av den slogs hälften ned av axen;
hösten kom, och kölden tog vad övrigt.
Paavos hustru vill att de ska ge upp jordbruket och ta upp tiggarstaven. Men Paavo stretar på genom motgångarna i sin fasta tro att "Herren prövar blott, han ej förskjuter". För varje slag mot sin tillvaro ökar han sina ansträngningar, gräver nya diken, säljer boskap och blandar bark i brödet – tills slutligen ett år kommer då vädergudarna ler mot honom och skörden blir god. Hustrun tycker att det nu äntligen är dags att leva livets glada dagar, vilket leder fram till den fina slutpoängen:
Paavo tog sin hustrus hand och sade:
»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,
som en nödställd nästa ej förskjuter.
Blanda du till hälften bark i brödet,
ty förfrusen står vår grannes åker!»
Det Runeberg hyllar i dikten är inte de enstaka, heroiska gärningarna, utan en hel livshållning – den fattige finske bondens naturliga motståndskraft och solidaritet. En idealbild helt säkert, men diktaren får den att kännas både vacker och sann.
Värt att notera i dikten om bonden Paavo är hur enkel och okonstlad den är. Detta är överlag något som kännetecknar Runebergs diktning och antagligen bidragit till att den stått sig så bra genom åren. Han var en uttalad motståndare till konstlat och överlastat språk. Uppsatsen Försök till en naturalhistorisk beskrifning af den poetiska örnen (1832) är en rolig satir över poeters högstämda konstigheter, där Runeberg i kontrast till den prosaiska örnen, den som finns i vår vanliga värld, ger sig på att fylla en lucka i ornitologin genom en vetenskaplig beskrivning av den poetiska örnen – "Aquila poetica" – det vill säga, örnarna "sådane som skalden ser dem i diktens regioner". Med hjälp av exempel hämtade från stora och små poeter visar Runeberg hur denna häpnadsväckande örn inte intar vanlig föda, utan dricker eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus; hur den ofta företar färder till solen (varvid den ibland får sina vingar svedda); samt i största allmänhet är
utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.
Och så vidare. Mycket underhållande läsning.
Jag antar att ett viktigt syfte med det direkta tilltalet och den språkliga enkelheten, var att skapa en dikt som lättare skulle kunna nå in i finländarnas hjärtan och på så vis bidra till att stärka deras självmedvetande som folk. Det verk som mer än något annat skulle uppnå just detta var Fänrik Ståls sägner (utgiven 1848, andra delen 1860). I denna diktsamling skildras finländarnas heroiska, men i slutändan lönlösa, kamp under finska kriget. Sägnerna har kallats för den finska patriotismens grundtext och går en ganska imponerande balansgång mellan att hylla finländarnas mod under kriget, samtidigt som de aktar sig för att stöta de ryska myndigheterna för mycket. I den mån Runeberg uttrycker hat och förakt, är det inte riktat mot ryssen, utan mot svekfulla och/eller inkompetenta personer på den svenska sidan. (Här finns faktiskt vad som snarast kan kallas för ett slags hyllningsdikt till en rysk officerare, Kulneff – mest känd för de bevingade, och ganska bisarra, lovorden om att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ".)
I samlingen ingår klassiska dikter som den om Sven Duva, som visserligen inte är den skarpaste kniven i lådan, men som visar sitt sanna värde när det gäller att försvara en bro mot fienden. Här finns också Sveaborg, en av tidernas hårdaste hatdikter, formulerad i så skarpa ordalag att den inte kunde medtas i Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Sveaborg var en av det svenska rikets viktigaste befästningar, en östlig motsvarighet till Göteborgs fästning på västkusten (därav namnet), och den svenska kronans klart största byggnadsverk på 1700-talet. När fästningen kapitulerade i maj 1808 innebar det ett hårt slag mot det svenska försvaret av Finland. Enligt den gängse historieskrivningen gavs denna kronjuvel i det svenska försvarsverket upp märkligt lättvindigt och Runeberg känner sådan avsky för denna handling att han inte ens förmår nämna den ansvarige befälhavaren vid namn:
Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Välv ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
Nämn honom blott den falska arm,
Man ställt till Finlands stöd,
Nämn honom blygd och hån och harm
Och skuld och straff och död.
Det är blott så, han kallas bör,
Det är att skona den som hör.
Tag allt vad mörker finns i grav,
Och allt vad kval i liv,
Och bilda dig ett namn därav
Och det åt honom giv;
Det skall dock väcka mindre sorg
Än det, han bar på Sveaborg.
(Carl Olof Cronstedt hette han, för den nyfikne.)
Bland berömda dikter i Fänrik Ståls sägner måste så klart också nämnas den ett par år tidigare skrivna Vårt land som sedermera (tonsatt av Fredrik Pacius) kom att bli Finlands nationalsång. Det är bland annat här den populära beskrivningen av Finland som "tusen sjöars land" är hämtad.
Hur bra är de då, Fänrik Ståls sägner? Är det fortfarande levande och angelägen litteratur? Tja, självklart beundrar jag Runebergs tekniska skicklighet och uppfinningsrikedom. Lika självklart hyser jag respekt för hans ställning i finsk (och svensk) litteraturhistoria. (Det är väl svårt att göra något annat när det gäller en man som ofta omnämns som Finlands nationalskald och vars födelsedag 5 februari är allmän flaggdag i Finland.) Dock så har jag, med några undantag, känslomässigt svårt att beröras på djupet av hans taktfast rimmade krigsdyrkan. Vad jag förstår är också Runebergs uppfattning om hur det går till i krig en minst lika verklighetsfrämmande konstruktion som den poetiska örnen. Men även om sägnerna för mig inte innehåller vare sig kloka sanningar eller omvälvande skönhetsupplevelser, så utgör de absolut inte någon bortkastad läsning. Som teknisk uppvisning och fyndig underhållning står de sig bra. Bildspråket är effektivt, ordvändningarna slagfärdiga, karaktärer och scener minnesvärda. Det är "schvung" i dikterna och även om jag tyvärr är rädd för att jag aldrig kommer bli en människa som deklamerar dikter från minnet, så kan jag lätt förstå att Runebergs medryckande alster skulle passa perfekt för detta.
Precis som i exempelvis Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad är också krigsromantiken lättare att smälta, eftersom det är nederlag snarare än segrar som står i fokus. Jag gillar också att varje dikt har sin egen unika ingång till krigstematiken – även om det i regel slutar på samma sätt, nämligen med att huvudkaraktären överlyckligt låter sig dödas av en ryss. (Det är stundtals närmast parodiskt hur extremt glada dikternas hjältar är över att få dö för sitt fosterland. Om folk var så här beredvilliga att kasta sig framför första bästa svärdspets, så inte undra på att ryssen vann!)
Antagligen just tack vare sin medryckande lättillgänglighet, i kombination med den storvulna militärromantiken, har Fänrik Ståls sägner alltid varit populära att parodiera. Bara några år efter att andra samlingen sägner utgivits, släppte Johan Gustaf Schultz, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, Konstapel Batongs sägner där flera av samlingens dikter parodieras. Vårt land, Finlands framtida nationalsång, har här gjorts om till polishyllningen (hrm, nåja) Vår Polis, där exempelvis Runebergs strof
Vi älska våra strömmars brus
och våra bäckars språng,
den mörka skogens dystra sus,
vår stjärnenatt, vårt sommarljus,
allt, allt, vad här som syn, som sång
vårt hjärta rört en gång.
i Schultz tappning har förvandlats till
Vi älska högt dess spolnings-brus
Med friska bäckars språng,
Dess raster, dess små lätta rus,
Dess snarkningar i månens ljus ...
Allt, allt - men mest dock dess batong -
Som skyddat oss var gång.
I vårt sekel har Hasse och Tage parodierat sägnerna i revyn Gula Hund från 1964. Runeberg skapade kort sagt goda förutsättningar för roliga parodier på hans verk – en underskattad egenskap hos en diktare!
Efter sin död kom Runeberg att bli föremål för vad som närmast kan kallas dyrkan. En staty av honom, skulpterad av sonen Walter, restes i Helsingfors och blev huvudstadens första stora offentliga minnesmärke. En Runebergsdag instiftades, som fortfarande firas 5 februari med intagande av Runebergstårta och utdelande av litterära priser. Hans hem köptes av staten och öppnades för allmänheten som museum.
Att Runeberg var en brinnande förkämpe för sitt land och folk under en tid av gryende missnöje med den ryska överheten är så klart en viktig förklaring till att han blev nationalskald. Men helt avgörande är också att han var en fantastiskt begåvad poet, som hade en sällsynt förmåga att skapa slagfärdiga och citatvänliga diktrader. Hans dikter har, vad man än tycker om dem i övrigt, en tendens att sätta sig på minnet. Även om vi svenskar inte längre (och kanske inte finländarna heller, vad vet jag) har Fänrik ståls sägner som obligatorisk läsning i skolan, så talar vi fortfarande om att “inte släppa en jävel över bron” eller att “x visste var den tog!”.
Sedan finska kriget har Sverige befunnit sig i en i stort sett obruten tvåhundraårig fred. Men vi får nog vänta ytterligare något sekel innan Runeberg lämnar oss helt ifred.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar