75. Lars H.U.G. (1953-)

Hör ni, var lite tysta nu, det är dags för en quizfråga! Vem frontade Nordens kanske bästa postpunkband någonsin, gick vidare och skapade sig en både kritikerrosad och framgångsrik solokarriär, fick som första rockmusiker arbetsstipendium från sitt lands statliga konstfond och blev citerad av den danska kronprinsen i dennes bröllopstal – men har ändå inte förärats med en svensk wikipediasida?

Någon...?

Visst är det en gammal välkänd sanning att vi svenskar inte bryr oss mycket om våra grannländers kultur. Kim Larsen? Jo, det ringer kanske en klocka. Men där någonstans brukar det ta stopp, särskilt om vi bara tar hänsyn till artister som verkar på sina inhemska språk. Jag är fullt medveten om att det förhåller sig så, men det är faktiskt ändå ganska märkligt att dansken Lars H.U.G. förblivit så okänd i Sverige. Jag menar, han är ju så himla ... bra.

Lars Haagesen, som han hette från början, hade egentligen börjat satsa på konstbanan när kärleken till musiken fick honom att prioritera om. Han bildade i slutet av 70-talet bandet Kliché, vilka snart skulle komma att beskrivas som "odanska". Kliché lät som Talking Heads och Gang of Four medan de tog sina visuella intryck från futuristiska band som Kraftwerk och Devo. Kliché var coola. Inspirationskällorna var inte det vanliga rock 'n' roll-lunket, utan framåtsyftande experimentatörer som (förutom de tidigare nämnda banden) Brian Eno, David Bowie och Roxy Music. Nog med namedropping – ni fattar. Och i främsta ledet stod en excentrisk ung man, som numera kallade sig Lars Hug, efter ett smeknamn han hade som barn. En tidningsrubrik basunerade ut att han var "rockens Preben Elkjaer", och för den som känner till den storrökande bohemiske fotbollsstjärnan kan jämförelsen vara upplysande.

Överst: från musikvideon till Okay Okays Boys. Nederst: från musikvideon till Bravo Charlie. 

Genombrottshitten var Militskvinder, en låt som tar avstamp i ett poem av Mao Zedung och handlar om, um, kinesiska militärkvinnor som älskar uniformer. Som flera av bandets bästa låtar är den närmast löjligt medryckande. Visst kunde Kliché mangla på i långa inåtvända nummer, och det med bravur, men det är ändå i de kortare låtarna, som studsar fram med oemotståndlig popglädje, som bandet imponerar allra mest på mig. De ovan länkade låtarna kommer från albumen Supertanker (1980) och Okay Okay Boys (1982). Några fler skivor blev det inte.

Nu började istället Lars Hugs solokarriär. Hans första album var en tonsättning av vännen Søren Ulrik Thomsens diktverk City Slang. (Ulrich tillhörde kretsen kring uppburna danska poeter som Michael Strunge och Pia Tafdrup). Här fanns fortfarande lite postpunkiga drag kvar, men när han 1987 kom ut med Kysser himlen farvel hade Lars H.U.G. transformerats till en storögd romantiker, ett mellanting mellan Mauro Scocco och Deacon Blue, och musiken var nu ljusare och storslagnare i sin poetiskt romantiska hållning. (Nej, jag har inte slarvat när jag tidigare skrev "Hug"men nu "H.U.G." En rik företagsknös som råkade heta Hug stämde honom i mitten av 80-talet, varpå Lars helt sonika bytte namn till Lars Hugh Uno Grammy, för att ha rätt att fortsätta uppträda under namnet Hug, numera i förkortningen H.U.G. "Den stackaren fick inte en krona", har H.U.G. med syrlig humor kommenterat saken.)

Minns ni att jag skrev att den danska kronprinsen citerat H.U.G. i sitt bröllopstal? Det var alltså prins Frederik, som när han under pompa och ståt höll tal till sin älskade Mary, avslutade med ett par rader ur "Mon de kan reparere dig" (ungefär: "Kanske kan de reparera dig"). Det är en av de låtar som blivit odödliga från Kysser himlen farvel. "Kom lad os gå kom lad os se / Gennem tusind verdner venter vægtløs kærlighed", sa Frederik, och publiken tårades till tankarna på "viktlös kärlek" som väntar "genom tusen världar". Fint, så klart. Men när något är viktlöst, så är det inte bara fjäderlätt och enkelt att bära. Det blåser också lätt bort.

Som regnen
Falder ned til blomsterne
Faldt du i armen på mig
Som vinden hvisker
I mit øre
Svæver du nu væk fra mig

Det är lätt att tänka sig att "Mon de kan reparere dig" handlar om sjukdom och – kanske – död. (Videon kan möjligen ge ledtrådar, om man vill låta sin tolkning styras av sådant.) Men som all den bästa konsten är den ambivalent, öppen för tolkning. När sången till slut ska ta ställning till titelns fråga, om den älskade – ett barn, en partner, en vän? – kan göras frisk igen, om de – läkarna, gudarna? – kan reparera personen, ja då blir svaret: "Det kan de nog". Kanske är det det bästa svaret vi kan hoppas på.

På den här skivan finns flera av de största klassikerna med Lars H.U.G. "Elsker dig for evigt" är skamlöst romantisk och ber inte om ursäkt för sig. Jag tror inte att Lars poserade. I en intervju har han sagt: "Jeg har aldrig lavet kunst eller musik for at blive rig eller berømt. Jeg skrev ikke 'Elsker dig for evigt', fordi jeg håbede, den ville tjene en masse penge. Jeg skrev den, fordi jeg ikke kunne andet." I en annan svarar han på frågan om vem han gärna skulle vilja möta: "Min elskede i et kys. En stille nat. Der varede for evigt." Intervjuaren följer upp med en fråga om när han senast fällde en tår. "Det er for privat og følsomt til at blive gengivet på papir. Så bliver det bare vådt."

Uppriktigheten, viljan att vara storslagen och befriad från ironisk distans, skiner igenom på Kysser himen farvel. Till och med när han bara skämtar till det, som i avslutningslåten, känns det mer som ett sätt att visa att han inte önskar vara svår och pretentiös, snarare än ett sätt att försöka vara cool. Kontrasten till dagarna i Kliché kunde knappast vara större. Skivan är dränkt i 80-talsmarkörer, men ändå tidlös eftersom kvaliteten är så hög.

Lars H.U.G. har sedan dess fortsatt att släppa skivor av hög klass, innehållandes pärlor som "Nattsværmer" och den bossa nova-doftande, jazzpoppiga "Happy Boy". Han har samarbetat med våra egna Lisa Ekdahl och Lill Lindfors. Parallellt med musiken har han också fortsatt att göra konst. Det är han själv som målat omslagen till flera av sina skivor. Mer eller mindre i skymundan har han också samarbetat med flera hjälporganisationer runt om i världen och gett gratiskonserter i Afrika. Som för att riktigt understryka vilken reko och bra man det rör sig om så bjöd danska ambassaden in om honom att närvara vid Obamas installation 2009.

Men det är förstås för den otroliga musik han skapade under 80- och tidigt 90-tal som han betyder något för mig. Detta trots att stora delar av det textmässiga innehållet går mig förbi eftersom jag tyvärr inte är särskilt bra på danska. Då känns det ändå bra att veta att han själv inte alltid visste vad han sjöng om heller. Vid ett tillfälle har han konstaterat att han aldrig riktigt förstått vad låten "Kysser himlen farvel" egentligen handlar om. Men man behöver inte förstå allting hela tiden, tror jag. Det räcker med att bara lyssna, och ta emot den viktlösa kärleken.