Har du någonsin funderat på vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Nej, men så här ligger det till. Det lilla samhället ligger vid en av Hardangerfjordens innersta grenar, två timmar från Bergen, i hjärtat av Norges äppelodlarregion. Här planterades de första äppelträden av cicerciensiska munkar redan på 1200-talet och de upptäckte raskt att området passar sig utmärkt för äppelodling. Ett milt klimat och långa sommardagar med upp till tjugo timmars sol gör att äpplena har gott om tid på sig att utveckla en fyllig smak.
Jag hade inte haft denna kunskap om det inte vore för att det var här som poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv. På gården Hakestad i Ulvik förde han ett enkelt liv med bokläsning, diktskrivande, trädgårdsarbete och just äppelodling.
Den kanske enskilt viktigaste texten om Hauge är skriven av Jan Erik Vold. Året var 1967 när Vold reste till Hakestad och det var i den efterföljande essän "Det går an å leve u hverdagen òg" som den romantiska bilden av enslingen Olav H. Hauge etablerades: arbetsmannen med yxa i ena handen och penna i den andra, den vise äppelodlarskalden, och med tiden, den kärve fadersfiguren för norsk poesi. Genom åren bidrog essän till att en rad norska författare vallfärdade till gården (som även i norska mått mätt ligger avlägset) och beskrev sina upplevelser i entusiastiska texter. Hauge tog också emot författare från utlandet, däribland göteborgaren Claes Hylinger. Den senare beskriver mötet i Färdaminnen från 1973. De två författarna utbytte artigheter och Hylinger bjöd på det bästa Sverige kan erbjuda, det vill säga Östgöta Sädesbrännvin. (Ett alldeles utmärkt brännvin, om ni inte har provat.)
Det finns en del sanning i bilden av Hauge som de norska bergens zenmästare. Ta en dikt som "Kvardag".Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.
Hauges ordsnideri är inte alldeles enkelt att förstå ens för en modern norsk läsare. Hans nynorska är full av äldre ord och böjningsformer. Men här följer en kort ordlista: "Attum" = bakom, "kvi" = varför, "klunger" = en sorts rosenväxt.
Perspektivet i dikten är en äldre man, som ser tillbaka på sitt liv. I ungdomen frågade han sig inte var han kom ifrån eller var han gick; han bara "var i stormen". Men så inser han att det går an att leva i vardagen också, med alldagliga sysslor som att sätta potatis, kratta löv och bära ris. Och efter det dagliga slitet kan man lyxa till det med fläsk och kinesisk poesi.
Det går att tolka dikten som ett banalt konstaterande att vi alla har olika uppgifter i livet och att dessa förändras med åldern. Laertes, som nämns i slutet av dikten, var som bekant far till Odysseus. Medan han skötte om gården i Grekland slogs hjältarna i Troja. Vissa krigar för makt och ära, andra sätter potatis. En annan tolkning – den jag föredrar – är att det vardagliga livet är minst lika värdefullt som det till det yttre händelserika. Dikten sträcker ut en hand till den stressade samtidsmänniskan: det är okej om du inte blir känd eller gör karriär. Och till den ambitiöse kulturkonsumenten: du kommer aldrig att stilla din kunskapstörst; livet är för kort, böckerna och teveserierna för många. Fokusera på det närliggande arbetet och hitta glädjeämnen i det lilla. Inte konstigt att Hauge togs till hjärtat av många som letade efter andlig vägledning.
Men Vold var ingen okritisk lärjunge till Hauge. Han hade ett ärende med sin text. Med brysk hand avfärdade han Hauges tidigare dikter, de är i Volds ögon fulla av högstämd symbolism och självömkan. Bra dikter ska beskriva eller "spegla" verkligheten runt omkring oss, inte mynna ut i romantisk självbespegling, där poeten får breda ut sig på verklighetens bekostnad. Det var först med samlingen Dropar i austavind, som kom ut 1966, som Hauge, enligt Vold, blev en mästerlig diktare. Det är från den diktsamlingen jag har plockat dikten "Kvardag". Antika referenser gick an, så länge inte diktaren själv tog för stor plats.
Men det var framförallt Hauges så kallade "tingdikter" som Vold uppskattade. I dessa är utgångspunkten ett vardagligt föremål. Det kan vara ett metspö, en åra, en lie – eller en katt:
Katten
sit i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varast i garden.
Eller en slägga:
Eg er berre
ei sleggje.
Eg stend der no.
Eg lyt berre til
når det røyner på.
Gemensamt för dessa tingdikter är att de är skenbart enkla. Det finns alltid en spänning i dikterna, som leder tanken vidare. Varför är det katten som "er varast" (vet mest) på gården? Varför lyssnar släggan bara "når det røyner på" (när det gäller)? Det är diktens hjortsprång, för att tala med Katarina Frostenson. Som för läsaren till andra ting, andra sammanhang.
Men tingdikterna utgör bara en del av Hauges författarskap. Som Staffan Söderblom skriver i sin bok Och jag var länge död undvek Vold det svåra och skeva i många av Hauges dikter. Vold ville att Hauge skulle tala som människan och trädgårdsmästaren Olav H. Hauge, och valde därför att framhäva de dikter som bäst stämde överens med hans syn på vem Hauge borde vara. Kvar blev de dikter som talade ur andra erfarenhetsdjup.
Vid millennieskiftet inträffade något som vände upp och ner på den etablerade bilden av Hauge. Då publicerades nämligen Hauges samlade dagböcker, 70 års skrivande och över 3700 boksidor, i fem band. Jag har läst det urval som kom ut på svenska 2015. Det är storartad läsning. Omtumlande. Framförallt för att vi kommer den fascinerande mannen så nära. Hauge var en läsare av rang. I en anteckning från när Hauge är sexton år gammal står det att han har läst 626 böcker. Det är "mycket lite", enligt den självkritiske författare. Hans anteckningar om sina läsupplevelser är intressanta att följa. Han ogillar Kierkegaard ("bluff och humbug") och Byron ("gymnasistlyrik"), men uppskattar Emerson, Ekelund, Weil och Pascal. "Beska saker" har jag skrivit i min anteckningsbok, utan att längre veta om det är min eller Hauges syn på sin föredragna läsning.
Det visade sig i dagböckerna att Hauges tillvaro som äppelodlare inte var självvald, utan tvärtom en högst nödvändig inkomstkälla. Även den idylliska bilden av poeten som stod i ett högre förhållande med den norska naturen fick sig en törn. I dagboksanteckningarna suckar Hauge över allt arbete som trädgårdsarbetet innebar och över att man så ofta behöver spruta DDT (!) på äppelträden. Det viktigaste avslöjandet var ändå att Hauge genom hela livet brottades med sin mentala hälsa och att han vid ett flertal tillfällen, totalt sex år, vistades på Valand mentalsjukhus. Det kom som en nyhet för det litterära Norge och ställde hans författarskap och poetiska visioner i ett nytt ljus. Vad som mest hade uppfattats som litterära konstruktioner visade sig vara brännande verklighet. När Hauge fick sina anfall kände han "kosmisk energi", en "andens storm", blev våldsam och tungomålstalande.
Många av Hauges dikter refererar direkt eller indirekt till sjukdomen. En dikt som "Ved kinas dør" hade länge förbryllat norska poesiläsare.
De spør um eg kjenner Kina?
Ja spør de, berre spør.
Eg som i årevis venta
utanfor Kinas dør.
For døri ho var gul ho,
det var derifrån brødskiva kom.
Eg veit eg stend høgt i Kina.
og skuffa var aldrig tom.
Hur skulle man förstå att Hauge påstod sig ha stått utanför Kinas dörr i åravis? Att Hauge uppskattade kinesisk poesi var allmänt känd, men inte var han väl särskilt beryktad i det stora landet i öster? Och vad sjutton vill det säga att brödskivan kom därifrån? Litteraturkritikerna la sina pannor i djupa veck. Så läste de Hauges dagböcker och allting föll på plats. Dikten blir kanske inte bättre eller sämre – men den blir helt klart annorlunda! – när man vet att "Kina" i dikten inte refererar till landet, som alla hade trott, utan till matsalen i Valands mentalsjukhus, allmänt kallad "Kina" av de intagna.
Jag är övertygad om att jag kommer att komma till Hauges mer kryptiska och svårtydda dikter i mitt utforskande av hans författarskap. Men det här är inte platsen för långa diktanalyser och för stunden är det hans enkla dikter som tilltalar mig mest. Ett av mina bästa beslut de senaste åren har varit att följa Hauges Facebook-konto som modereras av en välvillig amerikan. Häromdagen möttes jag av "Teppet" från diktsamlingen Janglestrå (1980). Kärleken kom sent till den enslige mannen i Ulvik och då i form av textilkonstnären och väverskan Bodil Cappelen. Dikten var den första han skrev till henne:
Vev meg eit teppe, Bodil,
vev det av syner og draumar,
vev det av vind -
Slik at eg, som beduinen, kan
breida det ut når eg bed,
sveipa det um meg
når eg søv,
og kvar morgon ropa:
Bord duka er!
Vev det til
ei kappe
i kulden,
til eit segl
på min båt!
- Ein dag skal eg setja meg på teppet
og sigla burt på det
til ei onnor verd.
Det är svårt att sätta fingret på varför, men om och om igen slås jag av att Hauges dikter känns och smakar mer än andra poeters dikter. Kanske har det med omgivningarna att göra. När min hustru och jag för några år sedan företog oss en längre resa i Norge tillbringade vi en dag vid Hardangerfjorden. En smal serpentinväg tog oss upp i en grönskande dal. Ett både vackert och dramatiskt landskap sträckte ut sig framför oss. Vilken natur! Vilka vyer! Det var en regntung dag, men som av en himmelsk skickelse skingrades till slut molnen.
Vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Tjugo timmars sol. Det är vad som krävs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar