Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där.
L.P. Hartleys berömda ord är inte minst tillämpbara på 1700-talets Europa. Ta bara bruket att använda peruker. Peruken hade blivit à la mode i Ludvig den XIV:s hov och sedan spridit sig över världsdelen. Peruken blev under 1700-talet ett tecken för överhet och förfinad kultur. Den slätade ut individuella skillnader mellan människor. Unga människor såg plötsligt gamla och erfarna ut; äldre människor gavs rosig ungdom åter. Det här var sällskapslivets triumf över individualiteten. Kulturens triumf över naturens ordning. Men vilket sjå det var att ha en! Inte nog med att peruken behövde pudras med jämna mellanrum. För att bära en peruk med värdighet (utan att den hamnade på sniskan) var man tvungen att röra sig med långsamma och dröjande kroppsrörelser, vilket skänkte alla perukbärare ett högst onaturligt och stelt rörelsemönster. Ett så opraktiskt plagg kan bara införas under särskilda villkor och under en viss tidsanda.
Den store Georg Brandes ägnar ett parti av sin bok om dramatikern Ludvig Holberg åt just peruker. Det är skillnad mellan peruker och peruker, berättar Brandes. 1700-talets herrefolk kunde välja mellan allongeperuker, abbéperuker, piskperuker, kokardeperuker, mélangeperuker och ostindiefararperuker, för att bara nämna några typer. Sedan var det fritt fram att välja sin föredragna färg: vit, grå, cendré, blond, svart, etc. Nå, vad har det här med Holbergs pjäser att göra? Jo, trots att Holberg var en del av den här kulturen (på de målningar som är tillgängliga på nätet ståtar han aldrig utan en finlockig allongeperuk på hjässan) var det just perukväsendet i metaforisk mening som Holberg, enligt Brandes, i sina pjäser angriper och gör narr av. Det vill säga, benägenheten att göra sig finare, intressantare eller viktigare än man verkligen är.
Holberg skrev alla sina komedier under några år på 1720-talet. Danmark var vid den här tiden en liten struntnation, som nyss hade kommit ut ur det stora nordiska kriget med andan i behåll. Bodde man i Danmark och ville vara lite förmer sneglade man på de europeiska hoven. Och ville man låtsas vara bildad gällde det att slänga sig med latinska glosor. Det här såg Holberg från sin position som professor i metafysik vid universitetet i Köpenhamn. I själva verket avskydde han sitt ämne. Han kunde inte stå ut med universitetets lärda män som tjafsade om ämnen som inte rörde människors vardag. Den motvillige professorn kunde inte bry sig mindre om frågor om själens egentliga natur, änglarnas egenskaper eller om Venus under trojanska kriget skadade sig i höger hand, vänster arm eller i låret. Men han hade att välja mellan svält och metafysik, och valde, vist nog, det senare. Han fick sålunda bita i det sura metafysiska äpplet. Men i sina pjäser kunde han tämligen fritt driva med perukmänniskorna.
Driften mot lärda pedanter är nämligen återkommande i Holbergs komedier. I Den rastlöse (1723) vill en ständigt sysselsatt husbonde gifta bort sin dotter Leanora till en lärd men tråkig bokhållare. Leanora är dock kär i Leander, en kärlek som också är besvarad. Pernilla, pigan, iscensätter då en invecklad plan där Leander ska spela bokhållaren och i rollen som denne giftas bort med Leanora. Genom hela dramat gör Holberg narr av de lärdas sirliga språk, ett språk som Leander måste använda för att passera som bokhållare och kunna vinna Leanoras hand. Samma satiriska udd finns i Madame April (1722), där tjänaren Henrik om de lärda säger att de är tjafsande galningar, som har mage att ta betalt för allt, trots att de inte är i behov av pengar. Holbergs satir mot lärda pedanter når sin höjdpunkt i Erasmus Montanus (1723), som Brandes för övrigt kallar "vor Bogverdens dybeste Kunstværk". Stycket handlar om Rasmus Berg, en yngling som precis har kommit tillbaka till sin hembygd efter att ha studerat i Köpenhamn. Han tvingar sin bror att kalla honom Montanus och bevisar sin lärdom genom att med hjälp av enkla syllogismer "förvandla" människor till oxar och stenar. (Exempelvis: En sten kan inte flyga. Mor kan inte flyga. Därför är mor en sten.) Han skryter med att kunna försvara vilken åsikt som helst och vill "disputera" med alla som han möter. I hembyn får han mäta sig med klockaren, som också skryter med sina latinkunskaper. Dessa är visserligen ringa, men i byn finns det olyckligtvis (för Montanus) ingen som kan avgöra vems latin som är bäst. Klockaren vinner därför på knockout. Och så går det som det går. I slutet av pjäsen vägrar Montanus att erkänna att jorden är platt och mister därmed sin fästmö. Han hamnar i dispyt med en lötjnant som med logikens hjälp bevisar att Montanus är en rekryt. Logiken är helt uppåt väggarna, men åter igen: i den lilla byn finns det ingen som kan avgöra vad som är rätt eller fel, och lötjnanten och hans hantlangare är fysiskt starkare än Montanus.
Holberg höll sig inte för god för att också ironisera över allvarliga tragedistycken. Odysseus von Ithacien (1723) är en drift med dramatikens klassiska regler om tiden, rummets och handlingens enhet. En av huvudpersonerna undrar om han är med i en sådan där komedi, "där man ibland kan ta tusen mil i ett kliv och på en enda kväll bli fyrtio år äldre". Vilket han förstås är. Men Odysseus är ett undantag i Holbergs produktion. Det var framförallt människors benägenhet att pryda sig med lånta fjädrar som Holberg gjorde narr av. I Maskerad (1724) träffas två ungdomar på en maskerad. De är dock bortlovade på varsitt håll. Vad de inte känner till är att de är bortlovade till varandra. I centrum av handlingen står maskeraden, som "återskänker människorna den naturliga likhet som var rådande i begynnelsen". I Henrik och Pernilla (1726) når det invecklade narrspelet sin höjdpunkt. En betjänt och en kammarjungfru lånar eleganta kläder från de hem där de är anställda, och när de träffar varandra spelar de herrefolk och utnyttjar situationen för egen vinning. Mest berömd (och bäst) av alla Holbergs komedier är Jeppe på berget (1722). En fattig suput till bonde, bedragen och misshandlad av sin fru, luras till att tro att han är baron. I rollen som baron visar det sig att Jeppe är härsklysten och despotisk. Till och med baronen håller på att råka illa ut. Men det hela är ett elakt utklädningsskämt och pjäsen slutar med att Jeppe åter igen är en fattig bonde.
Peruker, peruker, peruker! Holberg såg peruker överallt. Och han tröttnade aldrig på att peka ut hur fåniga de är. Det går inte att veta hur många komedier Holberg hade skrivit, om han inte hade tvingats sluta av omständigheter han inte rådde över. Historien om Holberg som dramatiker hänger nämligen samman med historien om Lille Grønnegade teater, där Holbergs komedier spelades. Teaterns första uppsättning var Holbergs Den Politiske Kandestøber från 1722. Det säger sig själv att en teater som satte upp uppstudsiga pjäser får leva på överhetens nåder. Teatern fick visserligen stänga av ekonomiska skäl redan 1728, men två år senare förbjöds all teaterverksamhet i Danmark. Det var ett förbud som skulle gälla i sexton år. Och vad är en dramatiker utan scen?
Av allt det ovanstående kan Holberg verka samtida och modern för dagens läsare. Vi hyser sympati för tjänstefolken och vi hejar på Jeppe i hans kamp mot överheten. Men här är det på sin plats att lägga in en historisk brasklapp. Vi får inte blanda ihop hur vi läser pjäserna idag med hur de togs emot i sin samtid, och heller inte med Holbergs egna åsikter. Holberg var i grund och botten en typisk upplysningsskribent, som predikade förnuftets röst och med sina pjäser ville skänka ljus åt sina landsmän som fortfarande levde i mörker. Han var långt ifrån en demokrat och beundrade stora män i historien; Kristian IV och Peter den store var hans förebilder och hjältar. Jämlikhet var för honom ett fjärran koncept och han hade ingen avsikt att vända samhället på ända. Holbergs skratt verkade urskillningslöst, utan tanke på klassbakgrund. Att det ändå ofta är riktat uppåt beror på att det är överheten som oftast gör sig till och koketterar. Men det finns många exempel på motsatsen i Holbergs texter. Det är möjligt att 1700-talets publik hyste sympati för Jeppe, men de skrattade framförallt åt honom. För en genomsnittlig 1700-talsmänniska var ingenting lika roligt och underhållande som en bedragen man. Dessutom tycks sensmoralen i Jeppe på berget vara att varje samhällsklass ska nöja sig med det de har. För tänk hur illa det kan gå om vi börjar ändra i Guds förnuftiga ordning.
Men kan författare verkligen kontrollera vad som händer med deras verk?
Efter Kristian VI:s död år 1746 blev det åter igen tillåtet med teaterverksamhet i Danmark, och Holberg blev utnämnd till teaterdirektör. Han skrev inga komiska mästerverk på sin ålders höst, men hans pjäser började spelas igen. Och Jeppe fick en särskild plats i landets alla teaterhjärtan. Holbergs avsikt var att skapa en narr, men han skapade samtidigt någonting annat. Även om skrattet ursprungligen var riktat åt Jeppe har det genom åren också skrattats med honom. Jeppe har blivit en dansk nationalhjälte: liderligt intresserad av alkohol, full i fan, spjuveraktig och ja ömkansvärd. Med ett underifrånperspektiv som sågs och kändes igen av danskarna själva.
Även Holberg var en perukmänniska när allt kommer omkring. Han ville sprida ljus över sina landsmän och placerade sig själv pompöst i rollen som ljusbärare. Men det var ju precis den typen av människor som Holbergs pjäser gjorde narr av. Skrattet vänds därmed mot upphovsmannen själv. Och hur gick det egentligen med upplysningen av det danska folket? Det lilla smörrebröd-landet har väl knappast gjort sig känd för sin humanism de senaste åren. Det ironiska är att varje gång Jeppe spelas på en teater är scenen och skådespelarna upplysta av strålkastare. Publiken, det vill säga allmänheten, sitter skrattande kvar i mörkret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar