52. Jørgen Jørgensen (1780-1841)

Island och Tasmanien heter två öar som ligger mycket långt ifrån varandra, ja faktiskt ungefär så långt ifrån varandra två öar över huvud taget kan befinna sig på den här planeten. Deras respektive historier har, av naturliga skäl, inte mycket gemensamt. I båda ländernas historieskrivning figurerar dock en märklig äventyrare, varken islänning eller tasman, utan dansk. Eller ja, danskfödd i alla fall, möjligtvis vore det rättare att kalla honom engelsman, även om inte heller det är helt korrekt.

Kanske ska vi helt enkelt undvika att klistra en nationalitet eller över huvud taget någon form av tillhörighet på honom. Först och främst var han nog helt enkelt sin egen, Jørgen Jørgensen.

*

Jørgen Jørgensen föddes in i en släkt av ansedda urmakare i Köpenhamn. Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser en urmakare framför mig, så föreställer jag mig en person som, kisandes och hopböjd, står dagarna i ända i ett och samma rum, pillandes med små pryttlar och manicker. Jørgensen befinner sig ungefär lika långt ifrån den bilden, som Island gör från Tasmanien. Han var själv något förbluffad över hur annorlunda han var jämfört med sin närmaste familj och försökte förklara det med inflytandet från en sköterska som tog hand om honom som barn (och uppenbarligen hade ett liknande temperament).

Den unge Jørgens längtan stod inte till urmakeriet, utan till havet. Som 14-åring hoppade han på ett brittiskt kolskepp som lärling. Där tillbringade han fyra år – lärde sig det engelska språket och livet till sjöss. Efter dessa år började Jørgen Jørgensens liv som äventyrare på allvar. Han hoppade på en båt till Sydafrika, där han tycks ha ägnat åtminstone en del av tiden på piratskepp härjandes i Sydamerika. Något år senare tog han sig till Australien och blev besättningsman på skeppet Lady Nelson under namnet "John Johnson". Med detta skepp åkte Jørgensen på upptäcktsfärder längs New South Wales kust. Genom entusiasm och hårt arbete steg han i rankerna. År 1803 for Lady Nelson, nu med Jørgensen som en av befälhavarna, till Tasmanien och grundade den första permanenta koloniala bosättningen där. Den äventyrslystne dansken tog tillfället i akt och gjorde långa upptäcktsfärder i den tasmanska vildmarken (något han skulle få tillfälle att göra även långt senare i livet). 

Efter de framgångsrika åren på Lady Nelson blev Jørgen Jørgensen 1804 kapten på skeppet Contest, som bland annat ägnade sig åt att jaga säl på Nya Zeeland, och snart därefter även på valfångaren Alexander. Via bland annat Tahiti och Brasilien tog sig Jørgensen med detta skepp tillbaka till England. Jørgensen bodde efter detta en tid i London tillsammans med två tahitier som följt med på resan och nu började föra ett vilt leverne bland huvudstadens pubar och prostituerade. (Jørgensen insåg snart att han inte hade råd att ta hand om de två tahitierna särskilt länge till och fick därför anledning att ta kontakt med den berömde upptäckaren och vetenskapsmannen Joseph Banks, som ordnade ett hem till polynesierna.)

Efter bara några månader i London återvände Jørgen Jørgensen till Köpenhamn för första gången på många år. Hans plan var att intressera danskarna för Stilla Havet och möjligheterna att bedriva handel där. Jørgensen var nu 26 år gammal och hade, får man säga, levt ett äventyrligt liv. I Danmark hyllades han som en hjälte av många och beskrevs som den förste dansken att färdas jorden runt. I syfte att dela med sig av sina erfarenheter gjorde Jørgensen här sin litterära debut med Efterretning om Engelændernes og Nordamerikanernes fart og handel paa Sydhavet – den första av en oerhörd mängd skrifter av de mest skilda slag som Jørgensens penna skulle producera genom åren. Danskarna nappade emellertid aldrig på Jørgensens förslag till handelsmöjligheter i Söderhavet, enligt honom själv på grund av landets brist på den rätta "kommersiella andan". Det hjälpte antagligen inte att anglofilen Jørgensen gjorde sig impopulär genom att ta varje chans han fick att håna Napoleon, i ett land där det precis blivit trendigt att hylla den franske kejsaren – ett av de första, men definitivt inte sista, exemplen på Jørgensens osvikliga förmåga att göra livet svårt för sig själv. 

När engelsmännen år 1807 attackerade Köpenhamn för att roffa åt sig den danska flottan innan fransmännen gjorde det, sänktes Englands anseende i Danmark till bottennivå. Naturligtvis innebar attacken också ett förtroendeproblem för "engelske Jørgensen", som han börjat kallas av danskarna efter att ha ägnat de senaste månaderna i landet åt att försöka övertyga alla om britternas förträfflighet. Det började spridas rykten om att han spionerade för England, något som givetvis späddes på av att han, under tiden som engelsmännen packade ihop bytet de rövat från danskarna, gärna gick över till dem för att konversera och komma på vänskaplig fot (bland annat med Artur Wellesley, den framtide hertigen av Wellington).

Så fort engelsmännen lämnat ställde sig Danmark på Frankrikes sida och förklarade krig mot England. En skaplig, ny flotta skrapades ihop på förbluffande kort tid och Jørgen Jørgensen fick, trots misstankarna mot honom, befälet på en båt vid namn Admiral Juul, som verkar ha haft i uppgift att i största allmänhet jävlas med brittiska fartyg. I samband med detta lät han sig också porträtteras av C.W Eckersberg (eller åtminstone någon från dennes skola). Jørgensen seglade ut från Köpenhamn med Admiral Juul – mitt i en konflikt mellan sina två hemländer – och återkom aldrig till Danmark igen.

Jørgen Jørgensen porträtterad av Eckersberg.

Några inledande framgångar med att ta brittiska handelsskepp tycks ha gjort Jørgensen så övermodig att han styrde rätt mot den engelska kusten för att hitta nya byten. Där stötte han dessvärre på ett tungt beväpnat brittiskt krigsfartyg. Liksom för att avvärja alla misstankar om att det hela egentligen var en iscensatt flykt till det land han gillade mest, satte Jørgensen igång en heroisk David mot Goliat-kamp mot det överlägsna stridsskeppet. Försöket var dock hopplöst. Jørgensen och hans mannar blev fängslade.

*

Jørgen Jørgensen blev emellertid snart villkorligt frigiven och tog in på värdshuset Spread Eagle Inn i London. Vad skulle han göra nu? Den ständigt driftige äventyraren gav sig in i diverse affärer. En dag träffade han på två isländska handelsmän som gav honom ett vansinnigt förslag. Förslaget var att leverera gods till Island, samt plocka upp en last med talg och föra den tillbaka till England. Att det var vansinnigt hade flera orsaker. Engelsmännen hade förbjudit all handel med fiendenationer (Island hörde vid den här tiden till Danmark) och danskarna å sin sida hade sedan länge inte tillåtit några andra än de själva att handla med Island. Dessutom var det snart vinter, vilket gjorde en resa så långt norrut otänkbar för de flesta sjömän. Jørgensen var för övrigt, som villkorligt frigiven, över huvud taget inte tillåten att lämna landet. Kort sagt: allt talade emot idén. Jørgensen nappade direkt.Han fick vännen Joseph Banks att hjälpa till med att få ett tillstånd utfärdat för utflykten. En affärsman vid namn Samuel Phelps ställde upp med ett skepp. Och under tiden växte det hela i Jørgensens huvud till något större än ett äventyrligt sätt att tjäna pengar – nämligen till ett heroiskt räddningsuppdrag för att skeppa mat och förnödenheter till de stackars av kriget isolerade islänningarna. 

Situationen på Island var mycket riktigt dyster. Tuffa tider var det normala på den avlägsna ön, men med krigets blockader stod man nu inför en potentiellt katastrofal svält. Jørgensens första resa till ön blev dock ett fiasko. De isländska bönder som var i behov av varorna bodde utanför Reykjavik och hade ingen aning om att skeppet var där. Av talgen som skulle ha plockats upp syntes inget spår. Skeppet var nu tomt vilket gjorde att man dessutom var tvungen att köpa en massa sten till överpris för att ha som ballast till hemfärden. Men den evigt optimistiska Jørgensen gav sig inte, utan började genast planera för en ny expedition. 

Nästa isländska handelsresa förlades till sommaren, då fler islänningar kunde tänkas vara i staden. Under tiden hade emellertid öns danske guvernör, greve Trampe, återkommit till ön och prompt deklarerat att all handel med engelsmän skulle straffas med döden. När Jørgensen och co. återvände till Reykjavik var de alltså i en besvärlig situation. De var förbjudna att handla med islänningarna – men vände de hem tomhänta denna gång riskerade åtminstone Phelps att bli ruinerad. Situationen krävde en lösning – några dagar efter ankomsten till Island kom den, lika brutal som effektiv. Söndagen den 25 juni 1809 marscherade omkring 10 män från Jørgensens skepp upp till guvernör Trampes kontor och arresterade honom som krigsfånge. Det hela var avklarat på ungefär en timme – ett av historiens snabbare maktövertaganden, utgår jag ifrån. 

Nästa steg var mer oklart. Vad hände nu? Vem skulle styra Island? Till vilket land hörde ön egentligen? Allt detta var sådant som Jørgensen och hans män inte riktigt hade tänkt ut på förhand. Phelps funderade på om man kanske kunde se Island som ett slags fiendeskepp man lade beslag på och helt enkelt hissade en ny flagga över – men det var oklart om den brittiska regeringen skulle uppskatta ett så självsvåldigt agerande av ett gäng köpmän och äventyrare, helt utan statsledningens vetskap. Faktum är att just Jørgensens lite oklara roll, som varken riktig engelsman eller dansk, var anledningen till att valet föll på honom som ny guvernör över Island – när allt kom omkring, vem stod egentligen Jørgen Jørgensen till svars inför?

Sagt och gjort. Medan Phelps började sälja sina varor, slog sig Jørgen Jørgensen ner i guvernörens residens och började skriva proklamationer. Den första kom redan följande dag och konstaterade att Danmark inte längre hade makten över Island. Alla som inte agerade i enlighet med proklamationen skulle tillfångatas och skjutas inom två timmar. (Det sistnämnda menade Jørgensen i efterhand mest var en bluff – han hade aldrig förmått utföra en sådan bestraffning om den hade blivit aktuell.) Nästa proklamation var ännu radikalare: Island var ett fritt land hette det nu, oberoende från Danmark. Det gamla Althinget från fornstora dagar skulle väckas till liv igen. Alla skulder till den danska regeringen och danska handelskompanier skulle strykas (om inte något annat gjorde det, så bör detta ha fått det fattiga och skuldsatta isländska folket att spetsa öronen). Islänningarnas skatt skulle dessutom halveras för det kommande året.

Vi klagar ofta på politiska s.k. "broilers", människor som levt hela sitt liv med politiken som enda karriär. Jørgen Jørgensen var motsatsen till detta, en man som ägnat sitt liv åt äventyr och affärer, och aldrig haft ett dyft med politik att göra – och som nu plötsligt, mer eller mindre av en spontan nyck, styrde över ett land. Många islänningar tyckte uppenbarligen att Jørgensen börjat lovande som styresman över ön och det började inkomma alla möjliga önskemål till honom. (Bland annat var det många som bad honom tala för deras sak med biskopen i skilsmässoärenden. Jørgensen gjorde vad han kunde för att hjälpa till.)

Jørgensen utformade även en ny flagga åt landet, föreställande tre vita torskar mot en blå bakgrund. (Den syddes verkligen upp och hissades över Reykjavik.) Han slog upp portarna till Reykjaviks fängelse och skapade en nationell armé – visserligen bara bestående av åtta personer, varav flera var forna fängelsefångar. Eftersom Jørgensen behändigt nog lät göra om fängelset till soldatbarack kunde de helt enkelt bo kvar där de brukade. Vid någon tidpunkt tycks hela historien ha stigit Jørgensen åt huvudet. Han började tala om sig själv i plural i de proklamationer som utfärdades och utnämnde sig till "protektor" över ön med personlig makt att starta krig eller sluta fred med utländska makter. Han utropade sig dessutom till befälhavare över (den visserligen rätt anspråkslösa) armén och stadgade att alla officiella dokument av vikt skulle signeras av hans egen hand och med hans eget personliga sigill. Jørgen Jørgensen började kort sagt agera som om han var en kung (även om han själv, tvärtemot vad legenden säger, aldrig kallade sig för det).

Allt detta skedde inom loppet av två och en halv vecka. Nästa steg för Jørgensen var att bege sig ut på en grand tour genom landet – för att lära känna det och se efter om hans nya lagar efterlevdes. I tolv dagar reste han på islandshäst och tillsammans med en stor del av sin armé (det vill säga fem personer) genom Island. De flesta vanliga islänningar hade nog ingen aning om vem denne märklige figur var eller vad han hade där att göra (begrepp som "revolution" och "nationell frigörelse" var högst abstrakta för dem), men tycks ha bemött honom med vänlighet och gästfrihet. De danska och isländska myndighetspersoner han mötte på sin färd kunde dock ibland sätta sig emot. (En regional guvernör som inte ville lämna ifrån sig offentliga medel gjordes medgörlig genom att Jørgensen och hans kompanjoner hotade att bränna upp hans hus.)

Jørgen Jørgensen tycks dock aldrig ha berikat sig själv, utan faktiskt avsett att lägga varenda krona han lade beslag på för att genomföra reformer i landet. Av detta blev dock inte mycket – hans tid som "protector" av Island blev kort. En dag i augusti seglade det brittiska skeppet Talbot in i Reykjavik efter att ha snappat upp rykten om de märkliga ting som försiggick där. Besättningsmännen lade antagligen tidigt märke till Jørgensens torskflagga, vilket bör ha bekräftat aningarna om att något besynnerligt skett på ön. Kaptenen på skeppet, Alexander Jones, satte genast igång med att inhämta vittnesmål från alla inblandade om vad det egentligen var som pågick. Han kunde snart konstatera att Jørgensen och Phelps vida överskridit sina befogenheter och skulle föras till London för att svara inför myndigheterna där. Alla Jørgensens proklamationer drogs tillbaka och det mesta återgick till det vanliga. Jørgensen var mycket besviken och hävdade senare att hela situationen fick honom att gråta för första gången sedan han lämnat Danmark som tonåring. (Jones tyckte i själva verket synd om Jørgensen och kallade honom senare för "a good natured mad man"). 

Jørgensen och de andra fördes tillbaka till England. De åkte i två båtar – dels Margaret & Anne (Phelps skepp) och dels Orion (greve Trampes skepp, som tagits som krigsbyte) – och på vägen hem inträffade en fruktansvärd brand på det förstnämnda skeppet. Phelps som sett ut att trots allt göra en god affär på hela spektaklet, fick se allt sitt gods brinna upp. Jørgensen ledde en heroisk räddningsaktion och såg till att alla människor (samt även alla båtens katter och hundar) fördes över till Orion. Margaret & Anne sjönk till havets botten (tyvärr tillsammans med torskflaggan). Jørgensen beskrev åsynen av skeppets dödskamp – med brinnande olja, vapen som avfyrade sig själva och enorma rökmoln – som "truly sublime". Det hela blev, får man säga, ett passande slut på en dramatisk sommar. 

*

Nu inleddes en svår tid för Jørgen Jørgensen. De flesta inblandade i Islandshistorien vände sig mot honom och använde honom som syndabock för allt som hade hänt. Men de brittiska myndigheterna lämnade honom inledningsvis i fred och han tog återigen in på sitt favoritvärdshus Spread Eagle Inn. När han efter en månad blev arresterad var det inte för agerandet på Island utan för att han hade lämnat England tvärtemot de regler hans villkorliga frigivning hade stadgat. Jørgensen  hamnade på det ökända fängelseskeppet Bahamas, extra otrevligt för honom eftersom det var fullt av danska krigsfångar som såg honom som en förrädare. Han satt på skeppet i 10 månader, ständigt i skräck för sitt liv, men kom till sist ut, psykiskt och fysiskt nedbruten, men trots allt vid liv – och dessutom med utkast till två nya skrifter: en historisk redogörelse för "den isländska revolutionen", samt den självbiografiska Adventures of Thomas Walter (där historier ur hans liv infogades i en fantastisk ramberättelse om en ballongfärd som går snett och för berättaren till ett parallellt universum).

Efter att ha blivit släppt från Bahamas hamnade Jørgen Jørgensen i Reading, som engelsmännen avsatt som boplats för villkorligt frigivna officerare från fiendesidan (även om det i Jørgensens fall var svårt att säga vilken sida han egentligen tillhörde). Där stannade han i tio månader, uppenbarligen uttråkad – en del av tiden ägnade han åt att skriva ned toalettklotter från värdshuset han bodde på (tydligen bland det roligaste han någonsin hade läst) i ett anteckningsblock. Förutom detta skrev Jørgensen också mycket annat för att få tiden att gå. Som han själv sade: "I am of too busy a mind to remain inactive, I must either write, fight, go to sea, or do something, I do not care which, so I am interestedly employed". Jørgensen provade under sitt liv på snart sagt alla litteraturens områden utom lyriken. Under denna period skapade han bland annat en orientalistisk satir kallad Description of the Kingdom of Shandia and Adventures of King Detrimedes, om en centralasiatisk kung som reser genom Europa och kommenterar olika europeiska fenomen (bland annat kritiseras engelsmännens vana att håna utlänningar som talar dialekt, något Jørgensen själv hade diger personlig erfarenhet av). Vidare publicerade han en analys av den engelska attacken på Köpenhamn (som försvarade attacken och därmed ytterligare ökade hans danska landsmäns ovilja mot honom) samt en bok om Tahiti (starkt kritisk till kristendomen och därmed chockerande för de flesta samtida läsare). Jørgensen fortsatte kort sagt att ställa till det för sig själv.

Sommaren 1811 blev Jørgen Jørgensen en fri man och kunde göra vad han ville. Det visade sig inte vara någon bra sak. Han hamnade i spelberoende, drog på sig skulder och började supa. En god spelare ska kunna tänka kallt och klarsynt, överblicka möjliga konsekvenser och upprätta ett "poker face" när det behövs. Jørgensen saknade helt och hållet dessa egenskaper och gjorde stor olycka vid Londons spelbord. Stundtals satt han i fängelse för obetalda skulder. (Som vanligt under sina fängelsevistelser fördrev han tiden med att skriva – en skrift om Ryssland, en annan om ett afghanskt uppror i Persien på 1700-talet, ytterligare en om isländskt fågelliv.) Vid denna tid dog också hans far och Jørgensen blev av någon anledning besatt av tanken att han själv var ödesbestämd att dö vid samma ålder (sextiotre) som denne. (Denna mentala förbannelse bröts inte förrän han senare i livet fick veta att fadern faktiskt dött vid sextiofem.) Efter en resa till Spanien (möjligtvis på flykt undan fordringsägare) skrev han ett brev till de brittiska myndigheterna om ett rykte han hade hört från en gammal fängelsekamrat som i sin tur hade snappat upp det från en fransk krigsfånge: Frankrike skulle attackera Australien! Av denna attack blev intet, men myndigheterna lade Jørgensens namn på minnet. Han fortsatte att skicka in rapporter och förslag och lyckades otroligt nog efter några år få anställning på den brittiska underrättelsetjänsten, till en början bara för att översätta skandinaviska dokument – men snart på mer spännande uppdrag. 

Efter att Napoleon förvisats till Elba hade kriget nu (1815) tagit slut på kontinenten och Jørgen Jørgensen skickades dit för att samla in uppgifter om den allmänna moralen i Europas länder och inte minst brittiska handelsmöjligheter. Äntligen ett riktigt äventyr igen – och dessutom betalt. (Sin första lön spelade Jørgensen visserligen bort redan i London, varpå han tvingades ta arbete på den båt han egentligen skulle åkt över som passagerare med.) När han väl kommit över till andra sidan kanalen hade Napoleon återvänt och krig brutit ut igen. Jørgensens första destination blev Waterloo. Själv påstod han senare att han (på säkert avstånd) blivit vittne till det berömda slaget, men troligtvis kom han dit först efter att striderna hade upphört. 

Efter detta fortsatte Jørgen Jørgensen sin spionfärd genom Europa. De pengar han fick in spelade han ständigt bort. Han tog sig fram genom kontinenten till fots, klädd i trasor och i sällskap av hunden Cartouche som han hittat i Frankrike. Paris ogillade han skarpt – i den reseskildring han senare skrev sågade han både modet, maten och kvinnorna i den franska huvudstaden. Det enda som imponerade på honom var stadens casinon. Att Jørgensen inte var helt mentalt stabil visas av ett sammanbrott han fick i Frankrike, då han flydde ut i skogen och tillbringade fyra dagar naken i en egenhändigt byggd koja av trädgrenar, innan han kom till sina sinnens fulla bruk igen. Från Frankrike tog han sig vidare till Tyskland, som han gillade betydligt mer och där han (troligtvis osant) påstod att han vid ett tillfälle träffade Goethe. Planen var att även ta sig till Warsawa, men Jørgensen stannade istället i Berlin där han ägnade sig åt att spela bort sina pengar och skriva fejkade rapporter från Polen hem till den brittiska underrättelsetjänsten.

De reseskildringar Jørgen Jørgensen fick publicerade efter hemkomsten blev hans dittills mest uppmärksammade alster och han tycks även ha fått generöst betalt av de brittiska myndigheterna för de rapporter han lämnade. Men Jørgensen föll åter in i spelmissbruk och tillbringade de närmaste tre åren i ett miserabelt tillstånd. En vårdag 1820 blev han arresterad, anklagad för att ha stulit och försökt pantsätta sängkläderna i det rum han för tillfället hyrde. Jørgensen dömdes till sju års förvisning från landet, lyckades bli släppt under villkor att han självmant skulle lämna England inom en månad, vilket han emellertid inte gjorde. Första gången han blev villkorligt frigiven lämnade han landet trots att han var tvungen att stanna, denna gången stannade han trots att han var tvungen att lämna. Jørgensens något märkliga beteende i dessa båda fall tror jag har att göra med en genuin, och på sitt sätt sympatisk, oförståelse inför varför någon skulle ha rätt att säga åt honom var han skulle vara och inte vara – ett obändigt behov av frihet som följde honom hela livet och ironiskt nog ofta förde honom in i fängelse. Så även denna gång och inte nog med det – han dömdes även till döden för att ha undflytt sitt straff. 

Jørgen Jørgensen blev som tur var räddad genom gamla vänners inflytande och dödsdomen omvandlades till livstids förvisning till Australien. Förvisningen sköts dock upp i flera år. Under tiden arbetade han som sjukhusassistent i fängelset och lärde sig på så vis medicinska kunskaper som han skulle få nytta av under nästa äventyrliga fas i sitt liv. Utöver detta extraknäckte han också som predikant och både skrev och framförde predikningar för sina medfångar. (Jørgensen genomgick ett religiöst uppvaknande i fängelset och författade här det teologiska verket The Religion of Christ is The Religion of Nature.)

1825 gick slutligen färden till Australien. En bit in på resan dog skeppets läkare av sjukdom och Jørgensen, som enda återstående medicinkunnig på båten, fick under flera veckor ta hand om alla medicinska sysslor. Han hamnade till sist i Tasmanien och återvände sålunda (under helt andra former) till den koloni han en gång i tiden varit med om att grunda. Jørgensen fick ett jämförelsevis bekvämt jobb på Hobarts tullkontor. Efter att ha avslöjat några tullanställda som förfalskade värdepapper blev han som belöning förklarad vara en fri man. Det dröjde inte länge innan Jørgensen kastade sig ut i nya äventyr, denna gången på land. På Tasmanien blev han berömd som en av de första att ta sig genom den stora vildmarken på öns västra delar, flera gånger nära att drunkna, åtminstone en gång nära att svälta ihjäl. (Det är fredag kväll nu när jag skriver det här och tiden finns inte för att redogöra för alla hans äventyr på ön – men de var många.) Tiden i Tasmanien är dock ur dagens perspektiv också den mest problematiska i Jørgensens liv. Under dessa år pågick det så kallade "svarta kriget" mellan kolonisatörer och aboriginer, och Jørgensen deltog liksom andra kolonisatörer i förföljelsen av öns urbefolkning. Att han kände sympati för aboriginerna och menade att tvångsförflyttningar och annat var för deras eget bästa är knappast någon ursäkt. 

År 1831 gifte han sig med den irländska straffången Norah Corbett, som skickats till Tasmanien på livstid för tjuveri. Vid denna tid arbetade Jørgensen för polisen. Mötet med Norah skedde när han arresterade henne som en del av ett gäng som stal får. Norah gick med på att vittna mot sina medbrottslingar, hamnade under Jørgensens beskydd och så blev han förälskad i henne. Äktenskapet var inte helt lyckat. Norah var en vild natur som drack mycket och ofta betedde sig våldsamt mot Jørgensen när hon var i berusat tillstånd. Dessvärre tog Jørgensen efter hennes vanor och levde sista decenniet av sitt liv som mer eller mindre alkoholiserad. (På en bro i den lilla staden Ross lät några lustigkurrar skulptera porträtt av Jørgen och Norah med kronor på huvudena, en referens till Jørgensens isländska äventyr.) 

Jørgen och Norah avbildade på bron i Ross

Under tiden i Tasmanien författade Jørgen Jørgensen också sin självbiografi, väl medveten om att hans liv var något värt att berätta om. Han dog 1841 i Hobart, sextioett år gammal, två år yngre än sin far i slutändan.

*

Jag kan inte riktigt släppa det där med att Jørgen Jørgensen var född i en släkt av urmakare. På något vis framstår det för mig som nästan det underbaraste av allt i hans livs historia. Han var inte född till äventyret, han sökte det. Många av de märkliga saker som hände i hans liv, skedde av en slump – men de hade aldrig hänt om inte Jørgensen under hela sitt liv aktivt sökt upp situationer där märkliga saker kunde ske. 

Jørgensen var en passionerad man, generös, intensiv, fylld av äventyrslusta och med ett konsekvenstänkande som var sådär. Den brittiske kaptenen Alexander Jones kallade honom som tidigare nämnts för "a good natured mad man". Själv konstaterade han att "after taking a careful and repeated survey of my own mind, I think Genius may often be mistaken for madness". Galning eller geni, Jørgen Jørgensen var en person som hämtad ur en av Sture Dahlströms tokigaste romaner. Andra har jämfört honom med Don Quixote, Baron Münchhausen och Benvenuto Cellini.

En son till en urmakare, som blev en av tidernas mest fascinerande äventyrare. På något fånigt vis så inger det väl... hopp?