Jag var en av dem som höll skridskosporten på en skidstavs avstånd, som inte fattade eller skjønte. Tills helt nyligen.
Det är två eller tre dagar innan nyårsafton 1993 och Norgesmästerskapen i enskilda distanser i skridskor genomförs på Risenga skøytebane, Asker, några mil utanför Oslo. Och se, där står jag, på ena långsidan, i det ymniga snöfallet, tillsammans med min mormor och bror. Mormor pekar ut Johann Olav Koss bland skridskoåkarna; han är en jätte, minst dubbelt så stor som åkaren bredvid sig, och tar sig vägvinnande och kraftfullt fram i svängarna. Koss vinner en distans och kommer trea i en annan. Två månader senare tar han tre OS-guld i Lillehammer, på 1 500, 5 000 och 10 000 meter. Jag sitter gapande framför teven. Sedan glömmer jag bort allt. I efterhand minns jag mest skidåkaren Bjørn Dæhlie och alla norska flaggor.
Det är först senare jag inser att något inleds där. Inte en fantastisk skridskokarriär, jag är inte Nils van der Poel, jag är bara en liten kille från Sverige som hälsar på sin norska mormor under jullovet och sportlovet, och som endast stapplande tar sig fram på is när han har dragit på sig sina hockeypjux. Men ett latent intresse måste ha tänts. Ett svenskt nittiotal, mest upptaget av fotboll och ekonomiska kriser, innebär dock en ytterst näringsfattig jordmån. Intresset begravs under annat, FIFA 99, tjejer, ryska författare. Men det ligger där, och bara väntar på rätt tillfälle att skjuta skott och bryta fram i dagsljus. Låt oss skrinna fram till hösten 2020. Jag håller på med en märklig lista och läser in mig på den norska skridskohistorien. Jag läser om Hjalmar "Hjallis" Andersen och Knut "Kupper'n" Johannesen, jag läser romaner av Dag Solstad. Sedan dyker Nils van der Poel upp och vinner lopp efter lopp. Det exploderar. Jag är en nyvaken skridskofantast. Det är då jag upptäcker Oscar Mathisen, Norges första och kanske största skridskostjärna.
I sin självbiografi Mitt livs løp från 1946 redogör Mathisen för alla sina lopp och bragder, från uppväxten med snabelskridskor på gårdsplanen, till det första loppet 1905, samma år som Norge blev en självständig nation, till genombrottet 1907, då Mathisen blev Norgesmästare för första gången, till alla titlar och världsrekord som följde. Mathisen blev den nyss självständiga nationens första stora idrottshjälte, lika hyllad och omskriven som polarhjälten Fridtjof Nansen. Inte bara det, tack vare sin enorma popularitet la han också grunden för det norska skridskointresset och för alla norska framgångar som följde under 1900-talet. Ingen Mathisen, ingen "Hjallis" och ingen Koss. Och jag hade inte stått där i snöfallet på Risenga skøytebane och fröjdats för nästan trettio år sedan.
 |
| En skämtteckning som jämför Oscar Mathisen (längst till höger) med sjöhjälten Tordenskjold, författaren Bjørnstjerne Bjørnson och det fria Norges första statsminister Christian Michelsen. |
Nils van der Poel till trots, i modern tid är det Holland som dominerar skridskoåkningen. De stora skridskonationerna i början av 1900-talet var däremot Norge, Finland och Ryssland. Med respekt nämner Mathisen de sega och stolta skridskoåkarna från grannlandet i öster: Wathén, Wikander, Wickström och Strömsten. Men Mathisens stora konkurrent blev moskoviten Vasilij Ippolitoff. Efter att Ippolitoff för första gången vunnit mot Mathisen i ett stort mästerskap, i EM i Ryssland, under usla isförhållanden, kom han vid en tillställning på kvällen fram till Mathisen och slog sig själv för bröstet: "Ippolitoff - Ryssland - Europamästare!" En vecka senare möttes de igen. Den här gången var Mathisen överlägsen. På kvällen gav han igen. Han gick fram till Ippolitoff och pekade på sig själv: "Oscar Mathisen - Norge - världsmästare!"
År 1914 blev Mathisen den förste i skridskohistorien med världsrekord på alla individuella distanser: 500, 1 500, 5 000 och 10 000 meter. Mathisens 17.22,6 på 10 000 meter stod sig i hela femton år. Det här året stod han på sin topp. Han hade vunnit allt man kan vinna. Upprepade gånger. Man kan förstå att han ville prova något nytt och annorlunda. Proffsanbuden hade trillat in under flera år, men Mathisen hade förhållit sig likgiltig. Men så blev han vid ett tillfälle diskvalificerad för brott mot amatörreglerna och beslutet började så sakta mogna hos Mathisen. Han sa heck, och så bar det över Atlanten.
 |
| Mathisens framgångar fick de norska karikatyrtecknarna att vässa pennorna. |
Men skridskosporten fungerade helt annorlunda i staterna. För det första fanns det inga riktiga utomhusarenor. Man åkte för det mesta inomhus, med kortare kurvor. Arrangerades det utomhuslopp kunde det visserligen komma mycket folk, uppemot 20 000 personer, men någon biljettförsäljning var det inte att tala om. Och segerpremierna blev därefter. Mathisen, som delvis hade åkt över till USA för att trygga sin inkomst, var därför tvungen att hålla till inomhus, med de förhatliga korta kurvorna.
För det andra blev det ett bryskt uppvaknande för den godtrogne Mathisen att komma till ett land där sport främst var (och fortfarande är) business och show. Först blev han lurad av en skrupellös manager, sedan insåg han att de flesta amerikanska skridskoåkare (åtminstone de han kom i kontakt med) inte levde upp till det gentlemannaideal som Mathisen höll kärt. Det vimlade av skridskoåkare i USA som ansåg sig själva vara bäst i världen, men Mathisen hade svårt att få amerikanerna att ställa upp och mäta sig mot honom. Tävlar man inte, så förlorar man inte, och man kan fortsätta att bygga upp hajpen kring sig själv. Dessutom var fusket utbrett. Visserligen är Mathisens självbiografi skriven i egen sak, men amerikanerna verkar ha gjort allt för att få Mathisen ur balans. De kunde byta tävlingsplats eller starttid med kort varsel. Och när det såg ut som om de inte skulle vinna fejkade de en skada, allt för att undvika en jobbig förlust. Botten nåddes när Mathisen först kom på rivalen Bobby McClean med att försöka förkorta kurvorna ännu mer, sedan förlorade mot honom i ett jämnt lopp. Mathisens vistelse i USA blev inte helt misslyckad, han vann en mängd lopp och hyllades som en stor idrottsman. Men förlusten mot Bobby McClean kunde han inte skaka av sig, den grämde honom något oerhört. Att förlora i rent spel mot en god sportsman (Ippolitoff) är en sak, att förlora mot en fuskare är en annan. Mathisen lämnade USA 1918, desillusionerad och arg.
Men han skulle få sin revansch. Mathisen kunde inte släppa tankarna på förlusten och började höra sig för om inte McClean kunde tänka sig ta sig över till Norge för en uppgörelse. Jodå, men bara till en präktig ersättning. Två år senare, 1920, var det dags. Nu skulle det äntligen avgöras vem som var planetens bästa skridskoåkare. Matchen hajpades upp i månader. Det skulle bli århundradets skridskoduell. Mathisens plan var att gå de fyra distanserna och sedan lägga av. Det här skulle bli hans avskedsföreställning. McClean anlände till Oslo, full av självsäkerhet. Frognerstadion var packad till bristningsgränsen. Folk satt i träd och på hustak, för att få en skymt av skridskoåkarna. Mathisen vann den inledande distansen, 500 meter. Bobby McClean tog däremot hem 5 000 meter. Men sedan var det inget snack. Mathisen tog hem både favoritdistansen 1 500 meter och det avslutande 10 000-metersloppet. Vid Mathisens seger bröt det ut ett öronbedövande larm och jublande åskådare tog sig in på isen. Hattar och käppar flög upp i luften. En man slängde sin hatt på marken och trampade på den medan han ljungande skrek ut sin glädje. En annan man rev ut knapparna i sin frack i ren hänryckelse. Och folk gav bort sina galoscher till dem som inte hade, så att ingen skulle bli våt om fötterna denna glädjens dag. Det var en ren uppvisning i eufori och givmildhet. Ni vet, himmelska körer och vargar och lamm som umgås sida vid sida. Nå, riktigt så paradisiskt var det inte. Bobby McClean reste tillbaka till USA med svansen mellan benen, men trogen sin natur hävdade han länge att det var han som hade vunnit världsmästarduellen och inte Mathisen.
 |
| Mathisen övermannas av åskådare efter vinsten över McClean. |
Mathisen lämnade inte skridskosporten helt. Han fortsatte att gå uppvisningslopp och så sent som 1929, när han var över fyrtio år gammal, satte han personliga rekord på 500 och 1 000 meter. De räknades emellertid aldrig som världsrekord, eftersom Mathisen var professionell vid tidpunkten och det var bara amatörers rekord som räknades. Men 1920 i Oslo var hans karriärs höjdpunkt. Där stod han i zenit och det är duellen med McClean som utgör den dramaturgiska slutpunkten av Mitt livs løp. Det var hans livs lopp.
Mathisens eget liv slutade däremot i tragik. Hans fru led av långvarig psykisk ohälsa och 1954 tog Mathisen livet av först henne och sedan sig själv. Dagbladet var den enda tidning som rapporterade om de faktiska omständigheterna kring Mathisens bortgång. Eftersom behovet fortfarande finns att prata om det idag, gissar jag att förståelsen för psykisk ohälsa minst sagt var bristfällig på 50-talet. Dessutom var det nog svårt att ta till sig att det här hände just Oscar Mathisen, den norska guldgossen med de ofattbara framgångarna. Men det är en uppgift som gör bilden av Mathisen mer komplex. Frågorna radar upp sig: Hur länge hade det pågått? Fanns det mer mörker i hans liv? Jag har inte lyckats hitta mer information om saken, även om jag i ett par norska nyhetsartiklar läser att problemen gick flera år tillbaka i tiden. Mathisen besökte inte vinter-OS 1952 i Oslo och parets förhållanden var kända för fler än den närmaste kretsen. Men Mathisens självbiografi från 1946 innehåller inga ledtrådar. Kanske finns det inte så mycket mer att få reda på. Kanske är det bara en tragisk och hemsk händelse, som vittnar om djup desperation och smärta.
Idrottsmannen Oscar Mathisen lever dock vidare. Det finns en staty av honom utanför Frognerstadion och i Norge är en Oscar inte ett filmpris utan en utmärkelse som går till årets skridskoprestation. I år gick Oscarstatuetten till Nils van der Poel.
Snart börjar en ny säsong.
