15. Carl Theodor Dreyer (1889-1968)

Det började redan skymma och alla i filmteamet var redo. Skådespelarna hade gått in i zonen och kameramännen stod hukade bakom sina stora småsurrande apparater. Det var en av de sista tagningarna på en av de sista inspelningsdagarna. Äntligen skulle projektet snart vara över och alla inblandade skulle få sina välbehövliga semestrar. Anspänningsnivån var precis lagom, allas fokus inriktade på förestående tagning. Det enda som krävdes nu var att regissören gav klartecken.

Problemet var bara att Carl Theodor Dreyer höll sig tyst. Sakta gick han runt och petade på rekvisitan, justerade någonting som inte låg riktigt som han tänkte sig, stannade upp och funderade på än det ena och än det andra. Otåligheten bland övrig filmpersonal växte och till slut gick några av dem fram och knackade honom på axeln. "Ursäkta, herr Dreyer, men vi måste få till den här tagningen nu. Alla är redo och solen går snart ner." Filmregissören tittade upp och svarade lugnt: "Det är okej. Om vi inte filmar scenen nu så kan vi göra det nästa år."

Anekdoten säger mycket om hur den danska filmregissören Carl Th. (som mellannamnet ofta förkortas) Dreyer såg på sina filmskapelser. De var inga hastiga hantverksprodukter som kunde mejslas fram efter ett tajt lagt schema. Tog det tio år att bli klar med konstverket, ja då fick det väl ta tio år. Den integritetstunga inställningen kan också förklara varför Dreyer, efter en produktiv stumfilmsperiod, bara gjorde fem filmer mellan 1928 och 1964, då hans sista film hade premiär. En av dessa fem filmer har Dreyer själv för övrigt tagit avstånd från.

Den långsamma produktionstakten kan säkert ha hängt ihop med Dreyers höga krav på sig själv. Kanske rent av prestationsångest? Han visste när han hade gjort något av hög kvalitet och mot slutet av 1920-talet hade han satt samman en film som än idag framhålls som stumfilmserans kanske allra största mästerverk. En kvinnas martyrium handlar om den franska motståndsflickan Jeanne d'Arc, som efter himmelska ingivelser ledde Frankrike till segrar i hundraårskriget, innan hon tillfångatogs och brändes på bål. Mer specifikt handlar den om rättegången, en politisk fars där den blott nittonåriga flickan ställdes till svars för kätteri. Ämnena eller temana i En kvinnas martyrium – religion och lidande – och fokuset på kvinnors roll är återkommande i danskens filmproduktion. Men mycket viktigare än vad hans filmer handlar om, är hur innehållet presenteras.

Filmskaparen Paul Schrader konstaterar i boken Transcendental Style in Film: Ozu, Bresson, Dreyer (1972) att religiösa filmer alltid har funnits, i bemärkelsen att de berättar historier om bibliska figurer eller heliga människors livsöden. Räcker det för att konstituera en "religiös film"? Frågan ska nog åtminstone delvis uppfattas som retorisk: nej, själva filmen blir inte andlig bara för att det presenterade innehållet har med religion att göra. Schrader fångar problemet med den konventionella religiösa filmen bra, när han påpekar att den "does not elevate the viewer to the level of the sacred, it brings the sacred down to the level of the viewer." Verklig religiös film måste istället vara gjord på ett sådant sätt att den faktiskt manar till andlig kontemplation eller insikt. Då blir formen avgörande, filmens hur sätts i centrum. En av få regissörskollegor som kan anses vara något av en själsfrände till Dreyer, den franske formalisten Robert Bresson, har i sina Anteckningar om filmkonsten pekat på formens betydelse i sammanhanget: "De religiösa ämnena får sin värdighet och sin upphöjdhet från bilderna och ljuden. Inte (som man skulle tro) tvärtom: att bilderna och ljuden skulle få det från de religiösa ämnena."

Dreyer var som sagt extremt inriktad på formfrågor, och i En kvinnas martyrium använder han sig av närbilder på ett osannolikt expressivt ansikte, som samtidigt fråntagits allt världsligt prål genom att genomgående vara osminkat. Närbilderna gör att vi inte kan fly undan och inte kan koncentrera blick eller tanke på något annat det ansikte vi har framför oss. Den andligt rena men världsligt plågade Jeanne d'Arc kontrasteras mot de skeptiska gamla biskoparna, gubbar som är kyrkans män och världens representanter. Vinklarna som används, hur bilderna ramas in – allt är mycket medvetet genomtänkt för att skapa önskad effekt. I slutbilden ser vi toppen på en kyrka, ett kors, i samma bild som toppen av träpålen från det brinnande bålet. En effektiv och möjligen ironisk bild av världsligt hyckleri och andligt martyrskap i samma avskärmade bildruta. Filmen tar slut och som betraktare har vi inte bara lärt oss någonting; vi har känt någonting, förstått något utan att riktigt kunna sätta ord på vad det är, lyfts till ett högre andligt plan på något vis. Konsten har verkat transcendentalt på oss.

Renee Maria Falconetti spelade bara i en enda film, men framträdandet är ett av de mest minnesvärda i filmhistorien.

En kvinnas martyrium är på flera sätt typisk för Dreyers filmkonst. Temana återkommer i andra verk och filmens formmedvetenhet är ett signum för konstnären överlag. På andra sätt är den mindre typisk. Falconettis ansikte är så otroligt uttrycksfullt och hela filmen är expressionistisk i anslaget. Jämför man det med det andra stora Dreyerverket om religion, talfilmen Ordet, så är skillnaderna ganska anslående. Som Schrader påpekar lutar sig de flesta filmerna mot betraktaren och söker fånga tag i uppmärksamheten. Ordet gör det motsatta: den lutar sig bort från betraktaren. Filmen försöker inte på minsta sätt förföra tittaren med traditionellt fängslande dramaturgi, spänningsskapande element eller typiskt uttrycksfullt och utlevande skådespeleri. Karaktärerna rör sig smått mekaniskt runt i ett enkelt hem och talar långsamt och nästan onaturligt med varandra. Som betraktare sveps man inte med av några filmiska stråkar eller liknande känslomässigt manipulerande inslag. Bara en aning generaliserat kan man säga att några enkla människor sitter runt ett bord och diskuterar Jesus i två timmar. Det är avskalat, strikt, nästan statiskt. Men också filmtekniskt och formmässigt häpnadsväckande, vilket det underbara spelet mellan ljus och skugga är ett tecken på, eller den scen där kameran rör sig nästan 360 grader utan att vi för den delen någonsin får se ryggen på karaktärerna.

När miraklet slutligen inträffar – en "helig dåre", Johannes, lyckas med med sin tro och sina böner få Gud att uppväcka en ung kvinna från döden – då blir effekten desto starkare. Kan en så vardaglig, trist och i stora delar känslolös tillvaro verkligen innehålla det omöjliga, det andliga, ja, självaste miraklet? Undret känns i detta sammanhang både mer självklart och mer fantastiskt på samma gång. Som betraktare står vi kvar rena och omanipulerade inför det som händer, och måste själva ta ställning till om vi kan acceptera det vi sett. Dreyer har skrivit om hur han byggde upp för slutscenen:

Once they [biobesökarna] have been brought to this condition of reverence and introspection, they more easily let themselves be induced to believe in the miracle – for the sole reason that they – being forced to think about death – are also led to think about their own death – and therefore (unconsciously) hope for a miracle and therefore shut off their normally sceptical attitude.

Det är intressant att notera att Dreyer inte lägger någon tid på att försöka psykologisera de heliga människorna, varken i En kvinnas martyrium eller Ordet. Det finns inga förklarande barndomsupplevelser eller sociologiska modeller att luta sig emot. Dreyer tycks helt ointresserad av detta. Det är som att han vill säga: "Dessa personers helighet ska inte bortförklaras!" Naturligtvis kan hans filmer ibland verka stela och svåra (sista filmen Gertrud, baserad på en Hjalmar Söderberg-pjäs, är nästan extrem i sin rigida framtoning), men när man väl kommit under skinnet på dem så framstår de som så mycket klarare och starkare än de flesta "vanliga" filmerna gör. Den berömde filmkritikern Roger Ebert har sammanfattat det väl, när han om Ordet sa: "Det är en svår film att ta sig in i, men när du väl är i filmens värld, så är det omöjligt att fly från den."

Dreyer gjorde flera minnesvärda filmer, både under sin stumfilmsperiod – jag kan personligen rekommendera Mikael, baserad på en Herman Bang-roman – och under sin talfilmsperiod. Från den senare perioden kan den atmosfäriska och surrealistiska Vampyr och den otäcka häxprocessfilmen Vredens dag, med sina starka kvinnoporträtt, lyftas fram. Båda tillhör filmhistoriens klassiker och är väl värda att söka upp. Någon närmare analys av dessa ska jag emellertid inte ägna mig åt här.

Carl Th. Dreyer var inte med i någon rörelse, inte aktiv i någon ideologiskt driven filmgrupp eller omslagspojke för någon hipp trend. Likt kollegan Bresson så har han egentligen aldrig fått några tydliga efterföljare, trots att han influerat en mängd stora filmskapare (vår egen Ingmar Bergman, inte minst). Det är befriande, tycker jag, eftersom det gör honom tidlös. Han hör till ingen och alla tider, och jag kan inte tänka mig att hans filmer någonsin kommer bli fullständigt irrelevanta. Hans "utanförskap" i filmhistorien bidrar också starkt till känslan av någon sorts andlig renhet och konstnärlig integritet. Dreyers verk gör det som all konst lyckas med när den är som allra bäst: den uttrycker någonting som vi trodde var omöjligt att uttrycka. Något som vi inte riktigt kan formulera på andra sätt. Avslutningsvis vill jag ännu en gång vända mig till någon annans ord, denna gång den katolska filmkritiken Amédée Ayfres. I en essä från 1964 fångar han vackert Dreyers storhet: "What the body is to the soul, what the sacraments are to grace, what the word is to the thought – that is what Dreyer’s films are to a mysterious world which normally escapes us."

16. Michael Laudrup (1964-)

Det sägs att det inte finns någonting som aktiverar minnescentrat i hjärnan lika mycket som en välbekant lukt. Det stämmer säkert, men vissa ljud är för mig lika indränkta av minnen. Det gäller i allmänhet ljud jag inte har hört på ett tag – poplåtar stora på 00-talet, vågskvalp och friska havsvindar – men i synnerhet de ljud som uppstår när någon står och duttar på en fotbollsplan i högsommarvärme: en torr läderboll mot en fot, ett lår, ett huvud eller en axel. Det dröjde därför inte många sekunder av Jørgen Leths dokumentär om Michael Laudrup innan jag vandrade nerför the memory lane. Det är nämligen det första man hör när man trycker på play, svagt i början, sedan tydligare, innan dansken själv syns i bild, utan benskydd men med vita strumpor och Patrick Laudrup-skor från 1988 med nedfälld plös. Bollen går från höger fot till vänster lår, sedan omväxlande höger, vänster, höger, vänster och höger fot igen; man kan se det framför sig, enbart med vägledning av ljuden, trots att Laudrup bara är synlig från bröstet och uppåt. Upp med bollen i luften – där är bollen äntligen! – dämpning på låret, en klackspark, en axeldutt. Avslappnat och lekfullt, fast med total koncentration och fullständig kontroll. Bilderna får mig att minnas: fotbollsträningar som höll på för evigt, sommarlov som aldrig tycktes ta slut, torr gräslukt i näsan, svett och solsveda på pannan. Att vinna matcher och cuper, jo för all del. Men den bästa känslan var ändå att på egen hand stå och trixa med bollen, så upptagen av den enkla leken att allt annat försvann i tankarna. Bara detta enda, att inte låta bollen nudda marken, att med hjälp av kroppens alla lemmar (förutom de fördömda händerna) få bollen att stanna i luften. Med gravitationen som enda motståndare. Det är vackert att tänka på, i kärleken till bollen och duttandet förenas superstjärnor som Michael Laudrup med pojklagsspelare världen över.

Det är värt att hålla fast vid den tanken, för det senaste decenniet har inte varit lätt för en fotbollsälskare. Visst, själva fotbollen är bättre än någonsin. Men det har varit med en känsla av besvikelse och lätt äckel som jag har bevittnat de senaste årens många avslöjanden om korruption inom de stora fotbollsorganisationerna. Att penningen har fått ett allt starkare grepp om sporten jag älskar är en sak, att fotbollen också har lierat sig med skurkstater och oljediktaturer är så långt bortom alla rimliga proportioner, att det krävs en oändlig självövervinnelse för att orka engagera sig. Det är klart att jag tittar, men jag bryr mig inte längre. Inte som tidigare. Men jag betalar och tittar – och är på så vis en del av problemet. Det är en logik jag inte gillar, men som jag inte kan blunda för. Men jag tittar och varje gång jag gör det är det för att än en gång få uppleva de där ögonblicken av magi som fotbollshistorien är så full av. Det är fortfarande den känslan jag söker efter, när jag inte kan slita mig från skärmen trots att jag egentligen helst av allt vill stänga av. Vissa ögonblick är fastetsade på näthinnan: Zidanes uppvisning mot Brasilien 2006, Messis soloräd mot Getafe, Michael Laudrups yttersidelobbpass mot Nigeria i åttondelsfinalen i VM 1998. DEN ÄR HELT OTROLIG. Titta på den flera gånger. Innan passningen har Laudrup precis tagit sig ur en tilltrasslad situation. Han borde vara i obalans och endast inriktad på att passa bollen så fort som möjligt till en framrusande Ebbe Sand. Det hade varit en svår pass, inte omöjlig, men svår. Istället har Laudrup sinnesnärvaro nog för att hitta ett utrymme bakom den nigerianska försvararen. Utförandet är perfekt. Han lyckas lobba bollen över försvararen med perfekt precision och tillräcklig fart; i själva verket till vänster om försvararen från målet sett, trots att han med kroppen är på väg åt andra hållet. Det ska inte vara möjligt. Jag minns att jag satt hemma och bara gapade. Passningen ledde fram till ett av målen i Danmarks 4-1-vinst mot Nigeria i mästerskapet, och var – skulle det visa sig – Laudrups sista stora insats som fotbollsspelare. Han la dojorna på hyllan strax efter kvartsfinalförlusten mot Brasilien. Det var slutet på en lång och ovanligt framgångsrik karriär.

Michael Laudrup var Köpenhamnskillen som via Brøndby IF tog sig ut i fotbollseuropa. Det var annorlunda då än nu, fotbollen hade ännu inte genomkommersialiserats och fotbollsspelare var inte supperrika globala varumärken. Lag i Europa tilläts bara ha fyra utlänningar i laget och tre på planen samtidigt. Laudrup gjorde det bra i Italien, det går inte att säga annat, med Juventus vann han scudetton. Men det är för åren i Spanien han är mest ihågkommen. Det var inte självklart att han skulle gå till FC Barcelona, en klubb som inte hade vunnit den spanska ligan på åtta år, men när Johan Cruyff talar så lyssnar man och när den legendariske holländaren vill ha en, ja då flyttar man. Laudrups första säsong i den katalanska huvudstaden var inte anmärkningsvärd. Det var först när lagets två andra utlänningar var borta från spel – Ronald Koeman skadad och Hristo Stoitjkov avstängd efter att ha stampat på en domares fot – som Laudrup fick en central roll i Cruyffs lagbygge. För några år sedan pratades det mycket om Messis nya roll som "falsk nia" i Pep Guardiolas Barcelona. Men Guardiola kopierade bara den roll som Laudrup hade i Cruyffs så kallade Dream Team. I rollen som attackerande mittfältare eller tillbakasjunken anfallare ledde Laudrup laget till fyra raka ligatitlar, en Copa del Rey-vinst och seger i Europacupen. Sedan genomförde han en kontroversiell flytt till ärkerivalen Real Madrid. Det är uppseendeväckande ur ett nutida perspektiv, men det finns mycket som talar för att Laudrup, när han kritade på för Real Madrid, faktiskt aldrig riktigt förstod hur kontroversiell flytten skulle bli. Romario hade precis kommit till Barcelona och Laudrup såg inte hur han själv skulle få plats på planen (med tanke på utlänningslagen). Nåväl, flytten blev av och Laudrup lyckades med sitt nya lag vinna en femte ligatitel på lika många år. En ofattbar bedrift. Och han är numera en av få spelare som är lika uppskattad av fans från bägge lagen. Det finns en rolig anekdot från hans tid i den spanska huvudstaden. Laudrup var ute på restaurang och pratade med en vän om att kanske dra sig tillbaka från fotbollen. Han började ju bli lite till åren, trots allt. Den spanske kungen råkade sitta vid bordet bredvid och hade uppfattat vad Laudrup talade om. Kungen reste sig upp, kom över till Laudrup och viskade i hans öra: "det låter som en bra idé, för då blir jag den ende kungen i stan." 

Vem vet, anekdoten kanske till och med är sann, för Michael Laudrup kunde göra otroliga saker på en fotbollsplan. Sina två signaturtricks, la croqueta och the no look pass, utvecklade han till perfektion. Som spelare förenade han elegans med atletisk styrka (när han som tränare ledde Swansea i Premier League menade många av hans spelare att han fortfarande var bäst tränad – vid 48 års ålder). Platini har sagt att Laudrup bara hade ett enda fel: han var inte tillräckligt självisk. Även ställd inför ett öppet mål letade Laudrup efter ett passningsalternativ. Det är inte att undra på att han influerade en hel generation av spanska mittfältare, som hellre letar passningstrianglar vid mittplan än tar sig direkt mot mål. Efter varje träning rusade Xavi från La Masia för att få se Laudrup spela, och Iniesta hade en poster av dansken uppsatt på sitt rum. Laudrup var visserligen inte med i det Danmark som överraskande vann EM 1992, men man skulle kunna säga, även om det förstås är en smärre överdrift, att han på grund av Spaniens framgångar ett tag var både Europa- och världsmästare.

Nå, The Super League blev inte av och Ryssland blev av med årets Champions League-final. Men Qatar kommer att få hålla sitt öken-VM och The Public Investment Fund (det vill säga den saudiarabiska staten) tilläts köpa Newcastle United. Ett steg framåt, två steg tillbaka. Så hackar fotbollsmaskinen sig fram till ständigt nya nivåer av hybris och ruttenhet. Till motsatsen bevisas kommer jag fortsätta att vara bedrövad över fotbollens utveckling. Men en sammanställning av Laudrups bästa passningar får mig, fortfarande och trots allt, att vilja leta fram min opumpade boll ur förrådet och bege mig ut till närmsta gräsplan.

17. Magnus Carlsen (1990-)

Den norske poeten och schackentusiasten André Bjerke diktade såhär om spelet han älskade och satte så högt:

Hva gjør en mann til kunstner? Ingen vet
det helt bestemt. Men ofte er det nok
at han har sære vaner, pannelokk,
er full av vin og full av hemmelighet.

En komponist, en maler, en poet
kan bløffe selv kritikkens kloke flokk.
Det finnes ingen sikker målestokk
som garanterer verkets kvalitet.

Alene sjakkens kunst har faste normer
for godt og dårlig: Hva man duger til,
må nemlig vise seg i vunnet spill.

All bløff blir avslørt der - i alle former.
Og derfor bør den sanne kunstner vie
seg til det rene kunstverk: sjakkpartiet.

Visst hade Bjerke rätt: det går inte att bluffa i schack. Försöker du göra det blir du skoningslöst avslöjad. Man kan spela aggressivt, behärskat eller oförutsägbart, men vad som är bra schack avgörs i slutändan på schackbrädet. Det intressanta med Bjerkes syn på schack, som den kommer till uttryck i den högst personliga schackboken Spillet i mitt liv (1975), är att han på andra ställen i boken formulerar sig annorlunda, ja faktiskt på ett rakt motsatt sätt. 

Vid ett tillfälle diskuterar Bjerke fenomenet "ren matt". En ren matt är när varje fält runt omkring en kung är otillgängligt av bara en anledning. Ta en titt på nedanstående uppställning. Svart kung schackas av den vita springaren på d5. Han måste fly! Tyvärr är fälten d6, d8 och f8 otillgängliga på grund av andra svarta pjäser. Han kan inte heller röra sig till fälten d7, e8 och e6, eftersom de bevakas både av den vita springaren på e5 och löparen på f7. Att slå ut den vita löparen på f7 är inte att tänka på, eftersom den försvaras av springaren på e5. Och det finns, slutligen, inga andra pjäser han kan flytta på för att förhindra det kommande ödet. Kungen är körd, han är schack matt. 

Uppställningen är ett resultat av en öppningsfälla som härstammar från Sire de Légal, världens bästa schackspelare mellan åren 1730 och 1755. Alla bra schackspelare känner till fällan och hur man försvarar sig mot den, men den kan överraska en mindre van spelare. Fällan är uppseendeväckande eftersom vit offrar sin dam – den enskilt mest värdefulla pjäsen på ett schackbräde – för att nå en strategisk fördel. Ett drottningsoffer som på det här viset leder fram till schack matt anses vara extra beundransvärt och vackert. 

Schackspelet har uppenbarligen en estetik: att offra en drottning för att vinna ett spel smäller högre än att offra en springare eller en bonde. Och det är stor skillnad på matt och matt. Den vackraste av dem alla, åtminstone enligt Bjerke, är den rena matten: "Den som har sett og oppfattet hva en ren matt er, han har samtidig opplevet noe fundamentalt i all kunst og all vitenskapelig tenkning: loven om midlenes økonomi." Schackens estetik går alltså ut på att göra saker och ting så enkelt och effektivt och med så lite ansträngning som möjligt. Man ska inte överdriva eller ta till den stora släggan, när det räcker med en knuff i rätt riktning. 

Bjerke menar, intressant nog, att schacken även har en etik: man ska sätta anden högre än materian. Svarts beslut att plocka åt sig den vita drottningen, hans girighet och hunger efter materiell vinning, leder honom i fördärvet. 

*

Mitt eget intresse för schack har jag min morfar att tacka för. Jag minns hans ådriga händer över schackbrädet, hans värme, tålamod och noggrannhet. Han lät mig aldrig vinna med flit, det skulle gå rätt till.

En gång blev jag rasande. Jag hade flyttat fram en bonde två steg från linjen av bönder man startar med. Morfar tog då en av sina framskjutna bönder och flyttade den diagonalt över brädet och ställde den precis bakom min egen nyss framflyttade pjäs, samtidigt som han greppade tag om min bonde med samma hand. Ett upphöjt leende spreds över hans ansikte. Jag lovade mig själv att aldrig någonsin framöver råka ut för en passant igen. Vilket jag förstås har fått äta upp många gånger. 

Jag spelar fortfarande schack, men mer sporadiskt och utan några som helst ambitioner om att bli verkligt bra. Det jag uppskattar med schack är att reglerna är förhållandevis lätta att lära sig, men att det krävs oerhört mycket mer för att bemästra spelet. Det handlar förstås om övning. Ju mer man spelar, desto lättare är det att se mönster och sammanhang och desto bättre spelar man. Men salighet upplever man bara ibland. Det kan komma plötsligt. Man sitter där, framåtlutad över brädet eller framför en mobilskärm, och funderar över en särskilt komplicerad uppställning. Då kan det hända att man hittar ett drag som överraskar motståndaren och även en själv; ett drag som framstår som både nödvändigt och vackert, men först i efterhand, som i ett förklarat ljus. Att man inte såg det tidigare! Det är svårt att beskriva exakt vad som då händer. En knut som löses upp? En himmel som klarnar? En glimt av något högre? 

André Bjerke beskriver det kanske bäst. I all konst finns det två rum. I det första kan alla ta sig in och se sig om. Innanför finns det ytterligare ett rum, ett mycket större. Dit behöver man hjälp att ta sig.

*

Magnus Carlsen är vegetarian (typ) och socialdemokrat, han gillar att spela poker och fantasy football. Han är en helt vanlig norsk kille.

Han är också världens genom tidernas bästa schackspelare.

Jag tror att vi kan slå fast det, även om Garry Kasparov säkert också skulle vilja göra anspråk på tronen. Carlsens överlägsenhet över tid är anmärkningsvärd. Sedan juli 2011 har han varit rankad som den bäste schackspelaren i världen, med en högsta rating på 2882. (För er som inte förstår vad siffran betyder: det är väldigt högt, i själva verket högst någonsin.) I klassisk schack blev Carlsen världsmästare 2013, när han finalslog Viswanathan Anand. Sedan dess har han lyckats försvarat titeln vid fyra tillfällen, senast förra året. 2014 blev han även världsmästare i snabbschack och blixtschack, vilket gjorde att han blev den förste att inneha de tre världsmästartitlarna samtidigt.

I en schackvärld full av beskedliga nördar har Carlsen en aura av att vara en lite mindre beskedlig nörd. Han hejar på Real Madrid i fotboll och han har ofta en humoristisk (och kanske provocerande) replik beredd i rockärmen. Särskilt vid presskonferenser. När Carlsen konfronterades med sitt rykte om att vara en "arrogant bad boy" svarade han: "Bad boy är jag inte så säker på. Arrogant kan jag vara." Efter en av titelmatcherna mot Fabiano Caruana 2018 ombads Carlsen och Caruana att välja sina favoritspelare ur historien. Amerikanen Caruana valde sin landsman Bobby Fischer, som utmanade den sovjetiska hegemonin på 60- och 70-talen. Carlsens svar? "Probably myself, like, three or four years ago."

Det är svårt att komma ihåg en tid innan Magnus Carlsen. Han har ju varit med så länge. Magnus Carlsen var underbarnet som charmade Norge och som trettonåring spelade jämnt mot självaste Kasparov. (Det är så mycket som är roligt med klippet, inte minst Kasparovs uppenbara huvudbry och att Carlsen vid ett tillfälle ger sig av från brädet för att titta på andra matcher.) Kasparov har senare sagt att Carlsen som schackspelare är som "en dödlig kombination av Bobby Fischer och Anatolij Karpov". Det vill säga att Carlsen förenar Fischers styrka att aldrig ge upp, att slåss till den sista pjäsen, med Karpovs förmåga att använda alla pjäser på ett bräde med maximal effekt. Hur ska man kunna försvara sig mot det? 

Det har ingen hittills kunnat göra, ja förutom de avancerade schackdatorer som har lämnat alla mänskliga hjärnor långt bakom sig.

Det finns de som menar att datorernas inträde i schackvärlden har gjort spelet förutsägbart och tråkigt. Visst, de bästa spelarna lägger numera den mesta av sin tid åt att sparra mot datorer och blir på så vis bättre spelare. Schack idag handlar mer än någonsin tidigare om att minnas enorma mängder av schackpositioner. Men tills den dagen vi tillåter datorer att ställa upp så spelas schackmästerskap av människor – felbara och irrationella varelser av kött och blod. 

Magnus Carlsen har stoltserat med att han tillhör den siste generationen av schackspelare som lärde sig spela schack innan datorernas inträde. Det är möjligt, men frågan är om det är så mycket att skryta om.

Vad jag vill säga med den här texten är att det mänskliga alltid gör en återkomst. Lite som en mullvad i Whac-A-Mole.

Ja, vad som är bra schack är redan bestämt. Det finns ett facit, det visste André Bjerke redan på sjuttiotalet. Datorerna gör det bara tydligare. I titelmatcher kan vi i realtid följa vem som, enligt datorn, har övertaget. Men för spelarna handlar det om att faktiskt hitta dragen, bland alla tusentals miljoner möjliga drag som under en hel match står till buds. Och att det finns ett facit hindrar inte oss människor från att tycka att vissa drag eller vissa sätt att spela är vackra, eleganta eller moraliska. 

Det måste vara så. Annars skulle vi inte hålla på.