23. Fridtjof Nansen (1861-1930)

Det är den 6 mars 1903 och Kristian Birkeland ska demonstrera sin elektromagnetiska kanon i Kristiania universitets bankettsal. Föreställningen är helt utsåld och publiken väntar i spänning på vad som ska hända. Birkeland lugnar dem genom att säga att kanonen kommer att vara helt tyst och att det inte finns anledning till oro. Men visst finns det dem som skruvar nervöst på sig på stolarna; det går inte att komma ifrån att kanonen är en prototyp och att Birkelands tidigare påhitt har varit både farliga och olycksdrabbade. På första raden sitter förvarsministern, arméchefen, chefen för kustartilleriet, högste operative chefen och flera andra officerare. Deras förhoppning är att kanonen ska komma till militär nytta. Mellan generatorn och den tretton centimeter tjocka måltavlan av trä har Birkeland spärrat av en smal korridor. Där får naturligtvis inga människor befinna sig. Men nog tusan sitter det ändå en person där, en man med barskt utseende och borstig mustasch: polarforskaren, äventyraren, och Birkelands gode vän, Fridtjof Nansen. Han sitter innanför det farliga området och vägrar flytta på sig. Vad gör man? Inte ber man en av Norges nationalidoler att flytta på sig. Nansen får sitta kvar. Det går nog bra.

Men det gör det ju inte. Kanonen kortsluts av den tretusen ampere starka spänningen. Ett öronbedövande vrål fyller salen och en stor ljusbåge skjuter ut mot publiken. Alla som befinner sig där får panik och försöker i tumultartad ordning tränga sig ut ur lokalen. Nåja, kanske inte riktigt alla. Nu rör vi oss in på spekulativt område, men jag vill tro att den erfarne äventyraren, när larmet slutligen lagt sig och den sönderbrända kanonen stillnat, lugnt och metodiskt reser sig upp, dammar av sina kläder och lämnar byggnaden. Han hade varit med förr, så att säga.

*

Vi har flera gånger i den här bloggen återkommit till Nordens respektive nationalkaraktärer, som det danska hygget och det finländska svårmodet. Om det är någonting som, åtminstone från ett svenskt perspektiv, sticker ut med Norge så är det den oförblommerade patriotismen som exploderar varje gång det vankas en tävling. Det ska jublas, det ska hejas och det ska viftas med flaggor. Norrmännen syns och hörs, även när de är undertaliga. Det här gör varje svensk lite obekväm till mods, innerst inne, även om vi samtidigt också önskar att vi kunde släppa loss på samma sätt. Det verkar krocka med Sveriges moderna självförståelse. Det där med nationalism har vi väl ändå lämnat bakom oss, så upplysta världsmedborgare som vi är? Att vifta med flaggor och ha sig är förvisso inte rasistiskt, men... är det inte i alla fall lite pinsamt? 

Vill man förklara norrmännens patriotism är det lätt att peka på motståndskampen under andra världskriget. Jovisst, men danskarna levde också under ockupation och de beter sig inte som tokiga varje gång landets färger ska försvaras. Svårigheterna under andra världskriget kan bara vara en delförklaring. En annan, minst lika viktig förklaring, är att Norge under egentligen hela sin historia har befunnit sig i underläge. Landet har aldrig riktigt haft en stormaktstid – om man inte räknar med 1200-talet, då Norge enligt vissa bedömare var Europas största rike, men ingen norrman kan minnas så långt tillbaka i tiden – och har därför heller aldrig haft några slavkolonier eller fåniga stormaktsdrömmar att tala om. Under flera århundraden tillhörde Norge Danmark och för bara lite mer än hundra år sedan befann sig landet i en union med Sverige. (Trots att det är väldigt få svenskar som faktiskt känner till nämnda faktum. Blir vi påminda mumlar vi jajustja eller något om den svenska skolan.) Sammantaget har norrmän många historiska skäl att känna sig förringade och nedtryckta, vilket har bidragit till ett kollektivt mindervärdeskomplex. Är det då så konstigt att de känner behov av att tävla och att utmärka sig med fysiska bravader? Det här ska vi bli bäst på. Det här ska de inte kunna ta ifrån oss. För norrmän blev på så vis tävlingen, och möjligheten att knäppa søte bror på näsan, livets sötma.

Det norska revanschbehovet går alltså långt tillbaka i tiden. Det finns ingen naturlig startpunkt och man kan inte plocka ut en enda händelse som skänker ljus åt alla tävlingsbedrifter och häpnadsväckande fysiska prestationer som norrmän har stått för under 1900-talet. Men om man ändå skulle tillåta sig själv att försöka plocka ut en sådan händelse, så tror jag att man inte kan komma på en bättre kandidat än Fridtjof Nansens Grönlandsexpedition 1888.

1888 var Fridtjof Nansen en ung vetenskapsman som hade specialiserat sig på pirålens nervsystem. Han hade också utmärkt sig som äventyrare och god skidåkare. Sådana går det visserligen tretton på dussinet av i Norge, men Nansens envishet och viljestyrka gjorde att han stack ut i mängden. En idé hade börjat forma sig i hans huvud. Drömmen att korsa Grönlands inland hade lockat generationer av äventyrare, men ingen hade lyckats med vågstycket. Det vetenskapliga syftet med en sådan expedition var att ta reda på om isen sträckte sig hela vägen från öst till väst. Det var inget man med säkerhet visste vid den här tiden. Mer eller mindre fantasifulla förslag om vad som fanns i mitten av Grönland diskuterades på fullt allvar. Kunde isen gömma skogar, djurliv eller andra mänskliga civilisationer? Men framförallt handlade drömmen om att korsa Grönland om att nå dit ingen tidigare hade nått, att lyckas där andra tidigare hade misslyckats, att spränga vallarna för vad som ansågs vara möjligt. Nansen började därför planera för en expedition.

Till skillnad från tidigare expeditioner som försökt korsa Grönland från västsidan ville Nansen starta från den fruktade östsidan, som utmärktes av svårbemästrade kastbyar och eländigt klimat. Men hade man väl tagit sig iland, var Nansens tanke, kunde man därifrån relativt enkelt ta sig över till den lugnare västra sidan. Nansens idé blev starkt kritiserad av andra (och äldre) experter, men han vidhöll att det var bättre att möta faran på en gång, än att skjuta upp den till resans slut. En båt och utrustning införskaffades, sex erfarna expeditionsmedlemmar anlitades. Med sälfångarskutan Jason försökte Nansen och hans besättning sensommaren 1888 i flera dagar ta sig i land, utan att lyckas. Till slut frös båten fast i ett isflak som sakta drev in mot land. Besättningen delade då upp sig i två mindre båtar och tillbringade tolv dygn (i kyla och snålblåst) med att ro och segla norrut, för att hitta den ideala platsen för en landstigning. De gick slutligen iland på Grönland den 15 augusti 1888. Den farligaste etappen var avklarad.

Nansen har skildrat Grönlandexpeditionen i boken Paa ski over Grønland (1890). Det är en spännande och välskriven och ibland poetiskt vacker bok. Så här skriver han om tiden strax efter landstigningen på ön:

I den stilla, vackra natten fortsatte vi västerut, solen hade gått ned, himlen glödde i kvällsfärgerna, havet gungade blankt, och tankarna kretsade kring det okända äventyr på gott eller ont som väntade där borta i väster. Detta liv – är det egentligen mer än minnen av det som varit och hopp om det som skall komma?

Naturligtvis gick resten inte enkelt. Men i jämförelse med landstigningen och östsidans strapatser gick det förvånansvärt lätt för expeditionen, med häst och släde (snart bara släde), tack vare Nansens noggranna förberedelser, att ta sig tvärs över den kylslagna ön. Nej, det inre Grönland gömde inga exotiska skogar, djur eller folkslag, det var bara mil efter mil av is och snö. Den 29 september nådde expeditionen Ameralikfjorden och staden Nuuk. Nansen och hans expeditionsmedlemmar hade med gemensamma krafter klarat av vad ingen annan tidigare hade klarat av. Några hästar hade fått sätta livet till, men i det stora hela var expeditionen en stor succé. När Nansen kom tillbaka till Norge från Grönland var en tredjedel av Oslos befolkning ute på gatorna. I publikhavet stod en sjuttonårig Roald Amundsen, med ögon glansiga av drömmar om egna expeditioner och upptäckter.

Fridtjof Nansen kom att genomföra andra expeditioner (fem år senare återanvände han ett knep från Grönlandsexpeditionen, han lät skeppet Fram frysa fast i ett isflak och lät det driva mot Nordpolen; expeditionen misslyckades, men Nansen kom närmare Nordpolen än någon dittills hade kommit), men i betydelse finns det ingen som överträffar Grönlandsexpeditionen. Den visade att det var möjligt, att det kunde göras, och blev starten för den norska polarforskningens guldålder. På liknande sätt som Sex Pistols energi fick engelska ungdomar att plocka upp gitarren och Nikolaj Gogol fick unga ryssar att fatta pennan, fick Nansen varje norsk pojke att dra på sig sin lusekofta och hoppa på närmsta skepp med destination något kallt jävla ställe vid polerna.

Men den satte också igång något annat, något i slutändan kanske ännu mer betydelsefullt. Nansen blev snabbt en nationalidol och oerhört betydelsefull för de självständighetskänslor som var på uppgång i landet. Vad Grönlandsexpeditionen gjorde var att skapa ett oupplösligt band mellan nationell stolthet och fysiska prestationer. Det uppdämda behovet av att hävda sig fick på så vis sin förlösning. Här kan vi hävda oss, här är vi bäst. Svenska polarexpeditioner gick på grund, de norska däremot kröntes med framgångar och lagrar. Sedan överflyttades stoltheten från polarexpeditioner till prestationer på tävlingsarenor eller i längdskidspåren. I Sverige är idrottsprestationer imponerande och beundransvärda, i Norge är de mycket mer betydelsefulla än så. Ett missat stafettguld i ett större mästerskap är att likna vid ett nationellt trauma. När Northug hyschade publiken och stoppsladdade i mål var det i Sverige ett tydligt exempel på osportsligt beteende. Många var upprörda även i Norge, men det uppfattades också, trots alla decennier av norska idrottsframgångar, som bra och välbehövligt å sette svenskerne på plass. Endelig. Det var på tia.  

Och det händer fortfarande i Norge att nutida idrottsprestationer jämförs med Grönlandsexpeditionen. "Det största sen Nansen korsade Grönland" ropade de norska tidningarna ut efter Rosenborgs seger mot AC Milan på San Siro 1996. Det är fortfarande den stora prestationen att mäta sig med. På ett märkligt vis den flaggviftande norska idrottens urscen. 

24. Niels Henrik Abel (1802-1829)

Det anses svårt och tråkigt. Det ger en hel del människor ångest. Nej, jag pratar inte om den årliga deklarationen, Ingmar Bergmans filmografi eller nya styrningsmetoder som vi kommunala tjänstemän måste inrätta oss efter (hej tillitsbaserad styrning). Jag pratar naturligtvis om matematik. Nu kanske det knyter sig i era magar. Själv tillhör jag dem som blir rentav lyriska när matematik kommer på tal. Det kan ha att göra med att ett så självförsjunket och navelskådande ämne känns som en motståndshandling i en tid när all verksamhet ska värderas utifrån samhällelig eller ekonomisk nytta. Det kan också vara för att matematik representerar drömmen om en ordnad värld i en kaotisk tid; ett himmelskt och vackert glaspärlespel, utan kontakt med den smutsiga verkligheten därunder. Enkelt uttryckt: Låt oss prata om Pythagoras sats istället för om klusterbomber och flockimmunitet. (Och för ett ögonblick ignorera det faktum att de där sakerna i högsta grad har med matematik att göra.)

För mig är anledningen också högst personlig.

Några korta biografiska fakta om dagens nordbo, innan jag förklarar mig närmare. Niels Henrik Abel växte upp på Gjerstads prästgård i södra Norge, med en äldre bror, tre yngre bröder och en syster. Han hemskolades av sin far innan han som trettonåring skickades till katedralskolan i Kristiania. Abel utmärkte sig inte nämnvärt från skolbänken. Skolans matematiklärare var en "Caligula"; en gång pryglade han en elev så grundligt att eleven avled av skadorna. En aning hårt kan man tycka och att bete sig så gick inte ens för sig för att upprätthålla ordningen i ett klassrum på 1800-talet. Som femtonåring fick Abel därför en ny lärare: Bernt Michael Holmboe. Den nya läraren kom med pedagogiska nymodigheter som större frihet för eleverna och självständiga uppgifter. Holmboe kom att betyda oerhört mycket för den unge Abel. Nu tändes hans gnista för matematik. Abel slutade låna skönlitteratur på biblioteket och gav sig strax i kast med Newton och Euler. "Man skall studera mästarna och inte deras lärjungar", uttryckte han sig lillgammalt. Men ingen kan säga att det inte gick framåt. Vid nitton års ålder var Abel den som visste mest om matematik i hela Norge. 

Från samma år härrör en av Abels stora upptäckter och en av matematikhistoriens klassiker. Inom matematiken kan det vara lika intressant att bevisa det omöjliga som att bevisa det möjliga. Abel bevisade sålunda att det inte finns någon algebraisk lösning för femtegradsekvationer. Han kom fram till sitt bevis genom att se samband mellan olika matematiska fält, en begåvning eller förmåga som låg bakom många av hans upptäckter. 

Norge var vid den här tidpunkten ett struntland i Europas periferi, inte ens en självständig nation. Sitt arbete om femtegradsekvationer publicerade Abel därför på franska för att nå ut internationellt, och gissa om han blev glad när han fick ett stipendium för att vistas i Tyskland och Frankrike under ett år. I Berlin fann han sig snart tillrätta i sällskapslivet och det sägs att han stundtals var så högljudd att filosofen Hegel, som bodde i lägenheten ovanför, klagade. I Paris blev han så småningom (1826) klar med sitt stora Parisarbete om elliptiska funktioner. Vad det gick ut på? Ja, vet ni vad. Man får olika svar beroende på vem man frågar, och det har att göra med att Abel, sin vana trogen, arbetade tvärs över olika matematiska fält. Men man kanske kan säga att arbetet hittade nya, tidigare okända, samband mellan algebra, matematisk analys och geometri. Abels stjärna var på uppåtgående. Det ryktades om en professorstjänst för det unge snillet. Två år senare diagnosticerades han med tuberkulos. Det var i princip en dödsdom, de enda behandlingar som fanns tillgängliga var blodiglar och åderlåtning. (Behandlingar som inte bara var obehagliga, utan obehagliga och meningslösa.) Abel dog 1829, ogift, barnlös och relativt okänd. Han blev 26 år gammal. Två dagar efter dödsfallet utnämndes han till matematikprofessor i Berlin, som en poetisk bekräftelse på alltings förjävlighet och en påminnelse om att inte ens genier och särskilt inte ens snygga matematikgenier står fredade för dödens långa klor. 

Idag är Abel allmänt betraktad som Norges (och Nordens) mest framträdande matematiker. Hans upptäckter ligger till grund för innovationer inom datorprocessorer, grafisk design och gudarna vet vad mer. Matematik innan Abel var mest inriktad på praktisk tillämpbarhet (för fysiken eller astronomin) men i och med Abels upptäckter började matematiken bli alltmer abstrakt. Kanske kan man säga att Abels stora betydelse var att göra matematiken till en vetenskap i egen rätt. Det är en imponerande bedrift av en nordbo. 

Lika imponerande är Gustav Vigelands skulptur av Abel, rest på en åtta meter hög pelare. Norge hade precis blivit en självständig nation och här och var och överallt skulle det resas statyer av nationens hjältar. Vigeland ville inte göra en skulptur av den sjuke Abel när han satt på sitt rum och hostade. Istället gjorde han Abel till en Hercules, som för att säga att matematik inte är ett gebit för veka lättingar; nej, för att brottas med tillvarons elementa behöver man mod, ett vågigt hår och en deffad kropp.

Abelmonumentet (1908)

I Vigeland vision av matematiken är den en plats för stordåd och heroiska bedrifter. Det är möjligt att den är det på de högsta höjderna – det vet jag ingenting om –  men det var inte därför jag kom att älska matematik som barn. 

I början var det bara kul. Jag löste matematikproblem på löpande band och tävlade med klasskamraterna med att hinna klart med matematikböckerna så snabbt som möjligt (Richard och Erika var mina största konkurrenter). Men sedan kom förpuberteten och den både förnöjsamma och obehagliga upptäckten av kroppen. Plötsligt var det som om allting man sa och gjorde var pinsamt och konstigt. Och det som tidigare bara var kul blev en nödvändighet. I matematikböckerna mötte jag ordning och struktur och en lockande förutsägbarhet. För en blyg liten pojke kan matematiken vara ett tryggt rum, där reglerna är lätta att förstå och man inte behöver förhålla sig till det svåra sociala samspelet. Pythagoras sats och elliptiska funktioner i all ära, men för mig är det när matematiken fungerar så som den är som allra vackrast.

Om det var så också för Abel är svårt och förmodligen omöjligt att idag få reda på. Men har man sett en klasskamrat pryglas till döds är det inte så konstigt, tänker jag – även om det är ren spekulation från min sida – att man söker sig till något tryggt och förutsägbart. 

Går det bland alla dessa bilder – den snygge festprissen som stör tyska filosofers nattro, den himlastormande Hercules, det sjuke snillet hostandes på sitt rum, den unge pojken som vänder sig till matematiken på grund av en vedervärdig omvärld – få syn på den riktiga Abel? Kanske. Det är möjligt. Men sånt där är historikers jobb. För mig samlas alla bilder till en enda: Niels Henrik Abel, Nordens matematikkung. 

25. Edith Södergran (1892-1923)

Av hela vår soliga värld

önskar jag blott en trädgårdssoffa 

där en katt solar sig ...

Där skulle jag sitta

med ett brev i barmen,

ett enda litet brev.

Så ser min dröm ut ...

Denna fina lilla dikt satt länge på vårt kylskåp här hemma. Den heter "En önskan" och är en dikt som passar för ett kylskåp. Full av hemtrevnad och mys, men med ett vagt understråk av melankoli och längtan. Dikten är skriven av Edith Södergran och är från hennes tidiga period, då hon precis började slå igenom i Finland. Kontrasten är stor mellan den inåtvända och stillsamma atmosfär som präglar "En önskan" och det himlastormande tonläge man brukar förknippa med hennes lyrik.

Med facit i hand anar man något som vibrerar under den där stillsamma längtan, något som längtar efter att bli förlöst. Något som vill mer, mycket mer, än att hängas upp på en kylskåpsdörr.

 *

Den finlandssvenska modernismen var ett fascinerande fenomen av världslitterärt intresse. Långt innan den rikssvenska eller finskspråkiga litteraturen kunde uppvisa något liknande, så framträder ett helt gäng modernistiska finlandssvenska lyriker. Inspirationen kom främst från tyska och östeuropeiska expressionister. Förklaringen till att finlandssvenskarna kunde ligga så långt före har antagligen att göra både med den svenskspråkiga överklassens kosmopolitiska liv och flerspråkighet, men också med dess slutenhet – karaktären av en liten bubbla där alla känner alla, och där de flesta är intellektuella.

Flera finlandssvenska modernister förtjänar så klart ett omnämnande: Elmer Diktonius, Hagar Olsson, Gunnar Björling och Rabbe Enckell. Men först, störst och bäst var Edith Södergran. Hon är en av svenska språkets stora poeter och har förblivit läst och älskad av många människor (något som knappast kan sägas om alla modernister). Hennes dikter är fantastiska som de är, men deras extatiska egomani gör så klart än större intryck med tanke på hennes liv i krigets och sjukdomens skugga.

Edith Södergran föddes i St Petersburg 1892. Hon led sedan unga år av tuberkulos och tillbringade mycket tid i Davos i Schweiz, en metropol för tuberkulospatienter. Där stiftade hon bekantskap med den senaste utvecklingen inom den europeiska kulturen. Hennes debutsamling Dikter som kom ut hösten 1916 ses ofta som den finlandssvenska modernismens födelse. Strax därefter utbröt den ryska revolutionen och hennes familj förlorade sin förmögenhet. Hon levde därefter under knappa förhållanden tillsammans med sin mor i Raivola på Karelska näset (som idag tillhör Ryssland). Midsommardagen 1923 ryckte hennes sjukdom bort henne från världen, endast 31 år gammal.

*

Jag tycker mig se tre faser i Edith Södergrans diktning. Den första utgörs av debutsamlingen, där dikterna i regel är stillsamma och melankoliska. De tycks företräda ett diktarjag drabbat av olycklig kärlek, som låter sina känslor avspeglas i naturen. Berömd är "Dagen svalnar ...":

Dagen svalnar mot kvällen...

Drick värmen ur min hand,

min hand har samma blod som våren.

Tag min hand, tag min vita arm,

tag mina smala axlars längtan...

Det vore underligt att känna,

en enda natt, en natt som denna,

ditt tunga huvud mot mitt bröst.

I samlingen finns rentav några rimmade dikter. Södergran har ännu inte helt släppt taget om de traditionella lyriska konventionerna. Hon har ännu inte kastat bojorna och påbörjat själens resa mot det oändliga och gränslösa. 

I nästa fas, från och med Septemberlyran 1918, så förlöses emellertid diktaren i en extatisk, nietzscheansk upphöjning av jaget vid dödens rand. Den ryska revolutionen har brutit ut, familjen har förlorat sin förmögenhet – otryggheten står vid dörren och Edith Södergran tycks bejaka den. I den inledande anmärkning hon skrev till Septemberlyran råder det inte något som helst tvivel om att hon inte längre anser att rim och dylikt passar henne och att hennes hållning över huvud taget har förändrats:

Att min diktning är poesi kan ingen förneka, att det är vers vill jag icke påstå. Jag har försökt bringa vissa motstridiga dikter under en rytm och därvid kommit underfund med att jag besitter ordets och bildens makt endast under full frihet, d.v.s. på rytmens bekostnad. Mina dikter äro att taga som vårdlösa handanteckningar. Vad innehållet vidkommer, låter jag min instinkt bygga upp vad mitt intellekt i avvaktande hållning åser. Min självsäkerhet beror på att jag har upptäckt mina dimensioner. Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är. Jag blir lycklig varje gång jag läser denna underbart fräcka och självupphöjande inledning. Den yttersta poängen med Edith Södergrans modernism är inte att experimentera, inte att stå i något diktlaboratorium och prova ut nya lyriska substanser att utsätta läsarna för. Nej, poängen här är modernismen som personlig frigörelse, att spränga de litterära formerna som ett verktyg för att spränga gränserna för den egna själen. Som nykter betraktare kan man kanske tycka att dessa anspråk på vad litteraturen ska kunna förmå göra med oss är överdrivna, nästan lite fåniga. Men Södergrans poesi inbjuder oss till att bli något annat än nyktra betraktare i förhållande till litteraturen. Den inbjuder oss till att bli något mer i största allmänhet, om inte till det yttre så till det inre:

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten.

Jag är en del av alltets stora kraft,

en ensam värld inom miljoner världar,

en första gradens stjärna lik som slocknar sist.

Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till!

Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror

och höra nattens tysta flod

och stå på berget under solen.

Jag går på sol, jag står på sol,

vet av ingenting annat än sol.

De våldsamma omständigheter som råder i världen under samlingens tillkomst avspeglar sig i flera av dikterna. I en heter det:

Världen badar i blod för att Gud måtte leva.

Att hans härlighet fortbestår, skall all annan förgås.

I en annan:

Månen vet ... att blod skall gjutas här i natt.

På kopparbanor över sjön går en visshet fram:

lik skola ligga bland alarna på en underskön strand.

Kombinationen av hoten utifrån och den inre extasen – och hur det ibland är svårt att avgöra var det ena slutar och det andra börjar – är en del av vad som gör hennes dikt så fascinerande.

Efter Septemberlyran släppte Edith Södergran ytterligare ett par lysande diktsamlingar i liknande stil. En favorit för mig är den extatiskt förebådande Framtidens skugga, med dikter som "Stjärnorna vimla":

Stjärnorna stiga! Stjärnorna vimla. Sällsamma afton.

Tusen händer lyfta doken från den nya tidens ansikte.

Den nya tiden blickar ned på jorden: smältheta blickar.

Sakta rinner vanvett i människornas hjärtan.

Gyllne dårskap famnar människornas tröskel

med unga rankors lidelse.

Människorna öppna sina fönster för en ny längtan.

Människorna glömma allt på jorden för att lyssna till

en röst som sjunger uppe:

Varje stjärna kastar med djärv hand sin skärv på jorden:

klingande mynt.

Från varje stjärna kommer smitta över skapelsen:

den nya sjukdomen, den stora lyckan. 

Jag tycker mig emellertid också se en tredje fas i Edith Södergrans diktning, som omfattar några dikter från 1922 (sista delen av den postumt utgivna samlingen Landet som icke är), där hon tycks finna frid i en barnatro nära kopplad till naturen. Se till exempel dikten "Hemkomst":

Min barndoms träd stå jublande kring mig: o människa!

och gräset mig hälsar välkommen ur främmande land.

Mitt huvud jag lutar i gräset: nu äntligen hemma.

Nu vänder jag ryggen åt allting som ligger bakom mig:

mina enda kamrater bli skogen och stranden och sjön.

Nu dricker jag visdom ur granarnas saftfyllda krona,

nu dricker jag sanning ur björkens förtorkade stam,

nu dricker jag makt ur det minsta och spädaste grässtrå:

en väldig beskyddare räcker mig nådigt sin hand.

Tonen är kanske liknande, men det där rastlösa, ständigt jagande efter nya himlar, finns inte där längre. Det började bli dags för Edith Södergran att dö.

*

Edith Södergrans diktning är en hyllning till det vackra och stora i livet. Febrigare och mer "larger than life" blir nog inte poesi. Jag tolkar hennes verk som att de ytterst handlar om att bejaka livet i dödens skugga. Hon vet att hon förmodligen kommer dö snart. Hon ser världen omkring sig rämna i krig. Hur hantera detta? Jo, genom att bejaka livet till det yttersta! Om så bara genom dikten. Därav övermänniskoposen – som annars kan framstå som närmast lite obehaglig stundtals, exempelvis i strofer som denna:

Mitt hjärta av järn vill sjunga sin sång.

Tvinga, tvinga 

människornas hav,

forma, forma

människornas stora massa

till en fröjd åt gudar.

Men det hon egentligen ville forma var sig själv –att bli något annat och större, något mer än en sjuk kvinna som sitter med ett brev i knät. Till ett subjekt som tar plats i världen – den stora, farliga, okända, grymma och skrämmande världen – men likafullt den enda värld många av oss känner till och den enda värld vi kan ta plats i, om vi över huvud taget ska ta plats någonstans.

Till och med stjärnorna slocknar förr eller senare, men dessförinnan lyser de starkt. Och deras ljus lever kvar långt efter att de själva försvunnit.