31. Jens Ferdinand Willumsen (1863-1958)

Kommer ni ihåg Vilhelm Hammershøi? Ja precis, han med de sobra interiörerna och frånvända kvinnorna. När han gick på konstakademin i Köpenhamn hade han en märklig klasskamrat, en man med stort självförtroende och intensiv blick. De höll bägge på med samma typ av måleri och blev vänner, trots att de både personlighetsmässigt och konstnärligt egentligen var varandras motsatser. 

I målningen Fem portrætt från 1901 sitter fem av Hammershøis konstnärsvänner runt ett smalt bord, upplysta av två tända vaxljus. Och där sitter han, Jens Ferdinand Willumsen, som den märklige mannen hette, i målningens mittpunkt, med sin genomträngande järnblick. Kompositionen skvallrar om att det här är ingen sammanhållen grupp med en gemensam vision; det här är individer som var och en på egen hand ville intränga i människolivets gåtfulla själsliv. Det gällde i högsta grad Willumsen. 

Fem portrætt (1901)

Vad var det nu Hammershøi ville med sin konst? Jo, fånga det partikulära och enskilda; livets snabbt förbipasserande ögonblick. Det var en ambition där konstnärens subjektiva blick undertrycktes så mycket som möjligt. Perspektivet i Hammershøis målningar är neutralt och objektivt, och motivkretsen begränsad till det borgerliga hemmet under skiftande ljusförhållanden eller en svartklädd kvinna som läser i en bok. 

Willumsen då? Ja, han hade tillräckligt mycket ego för att på en målning sätta sitt eget ansikte på en tiger. Svävande i rymden. Hell yeah.

Himmelgåden (1938)

Vilken kontrast till Hammershøi! De klara färgerna, den skulpturala kroppsligheten, den enorma självhävdelsen!

I en recension av en symbolistutställning kritiserade Hammershøi en kollegas stil: på vissa av målningarna är grässtråna och bladen på träden fyrkantiga, på andra är bladen och gräset och alltihop istället runt. Man kan förstå att Hammershøi – som i sitt skapande var så konsekvent och stringent – avskydde den slappa ombytligheten. Dessutom avskydde han alla former av symbolism. Han kunde inte tåla om det som syntes på målningen betydde någonting annat. Det var antitesen till vad han själv ville uppnå med sitt måleri.

Det gör han inte, men det är nästan så att han beskriver Willumsens konst. Himmelgåden är förvisso en målning av en förmänskligad tiger. Men det är framförallt en målning som handlar om någonting annat, nämligen Willumsen själv.

Ta en titt på En bjergbestigerske från 1912. Det är klart att målningen föreställer en specifik kvinna, med rött hår, markerad näsa, spatserkäpp, etc. Men på ett annat plan är det inte en enskild kvinna Willumsen har avbildat. Han har målat av Kvinnan; kvinnan som arketypisk idé, som monumentaliserad natur – som hon existerade i Willumsens huvud. Ännu tydligare är det i Den grønne pige. Här är motivet istället kvinnan som njutningsvarelse, som erotiskt objekt.

Så jobbade han. Allting i hans målningar drog mot det mytiska, det hisnande och det symboliska. Eller som han själv uttryckte saken vid 73 års ålder: "Kunst er Syner, Følelser, Tanker materialiserede!"

En bjergbestigerske (1912)

Den grønne pige (1922)

Ni har säkert redan ställt er själva frågan, hur kunde de här två inbördes så olika konstnärerna över huvud taget vara vänner? I rättvisans namn ska det sägas att det tog ett tag innan Willumsens symbolism slog ut i full blom. När de ungefär samtidigt drog ner till Paris på 1890-talet var det som likartade målare. Men Willumsen lät sig i högre grad influeras av det franska avantgardet, av Odilon Redon, Seurat och Gauguin. 

Och säger man inte att motsatser attraherar varann? Under en period hade Hammershøi kontakt med en berömd fransk konsthandlare. Här öppnades en dörr till den franska konstvärlden. Men Hammershøi brydde sig inte om att upprätthålla kontakten, av ointresse eller lathet må vara osagt. Kontrasten till Willumsen kunde inte vara större. Den senare kämpade med näbbar och klor för att slå igenom i Frankrike och för att få sin egen pionjärinsats erkänd. Hammershøi ville plåna ut sig själv, Willumsen sätta sig själv på piedestal.

Vem man föredrar kan ju vara en fråga om läggning. Men också om dagsform. Ibland vill man ha Hammershøis stillhet och melankoli, ibland vill man ha det här:

Naturskræk. Efter stormen nr. 2 (1916)

Den mänskliga gestalten i förgrunden till Naturskræk ser ut att försöka vilja undkomma havets vågor och solens bländande ljus. Hur ska den här målningen förstås? Som en maktkamp mellan hav och sol, med människan i mitten? Som en skildring av mänsklig ångest? Solreflexionerna i havet bildar ett eller flera kors. Är det en religiös målning? 

 

Funderingar eller tolkningar av det här slaget leder tankarna lite fel. En viktigare fråga att ställa sig, i förhållande till Willumsens målningar – åtminstone om man tillmäter konstnärens egna åsikter någon vikt – är vad de gör med oss. Willumsen ville förändra konstbesökarna i grunden. Konstverket skulle fungera som en katalysator till nya medvetandeskikt: "God Kunst er det eneste, som fører Folk over i Evigheden." Exakt vad Willumsen menade med detta är för mig kryptiskt och oklart. Men det räcker att veta att konstnären hade sådana ambitioner, för att betrakta målningarna på ett nytt sätt. Vet ni vad, de blir bättre.

 

San Travaso Kanalen i Venedig. Måneskin. (1930)

Med blicken fäst bortom vår sinnliga värld, men tillräckligt fåfäng för att bry sig om sitt eftermäle på jorden. Willumsens museum, grundat 1957, ett år innan Willumsens död, blev ett av Danmarks första museer tillägnad ett enda konstnärskap. Det behöver väl knappast nämnas att Willumsen hade ett eller flera fingrar med i spelet.

Mitt i museet hänger vad Willumsen själv kallade sitt livsverk. Det store relief är en enorm relief (cirka två gånger tre meter) av marmor och förgylld brons, som enligt konstnären själv visar den mänskliga utvecklingen, från kaos till andlig befrielse. I mitten syns två giganter med armarna utsträckta, den vänstra representerar förnuft och den högra representerar instinkt; figurerna längst upp till vänster representerar krig och fred, de längst upp till höger representerar vilja och omtanke, och så vidare. Den mänskliga utvecklingen kulminerar så med det gyllene paret till höger, som kärleksfullt omfamnande varandra är vända mot framtiden.

Det store relief (1928)

Det gyllene paret.

Att stå framför reliefen är en häftig upplevelse. Att vara på Willumsens museum likaså. 

Det finns konstvetare som avfärdar Willumsens konst för att vara icke-harmonisk och kitschig. De har inte fel. Hans figurer är påtagligt kroppsliga. Hans kompositioner är dramatiska. Hans symbolism påträngande. Men det är samtidigt vad som gör hans målningar så starka och bra.

Det mest paradoxala i Willumsens konstsyn är att han, trots att han la så stor viktig vid det subjektiva uttrycket, och trots att han ville framhäva sig själv på alla sätt och vis, samtidigt menade att konsten kunde sudda bort gränser mellan människor. Jag har ingen aning om vad Willumsen menade med evigheten, men jag vet precis vad det innebär att låta tankarna vandra i betraktande av ett konstverk och att glömma bort sig själv.

Det är inte en oangenäm känsla. 

32. C.V. Jørgensen (1950-)

Det var ett sånt där tillfälle då verkligheten överträffar dikten. Vi kom i bil från längre upp i Sverige, oroliga över hur det skulle fungera vid gränsen till Danmark. Det var pandemins andra sommar, och i ett industriområde i Malmö stannade vi vid ett av de där testföretagen som ploppat upp som oönskade svampar så fort någon hade kommit på att det går att göra pengar på människors reslust.

Testet visade negativt. Nå, det var ju bra det. Vi körde obehindrat över Öresundsbron (ingen jävel kollade våra intyg) och klev ur bilen någonstans i Nørrebro. Vi skulle hälsa på min syster, som av många goda anledningar bor där. Vi välkomnades av en ljum vind och några välbekanta toner:

Sommersøndag nationen holder fri
Nogen høre Arne Myggen
Selv høre jeg David Bowie
Solen skinner & genbokonen flager
Med dannebrog over et kaffebord
Fyldt med likør & tørre kager
Alt er så simpelt & såre godt
Rul hende en joint & stik mig lidt pot

Tre kvinnor i medelåldern satt vid en trapp och rökte gräs i solen. De lyssnade på C.V. Jørgensen. De hade det bra. 

I "Bellevue" från Storbyens små oaser (1977) finns allt som gör C.V. Jørgensen till C.V. Jørgensen: den milda ironin över danskheten, de överraskande rimmen (godt/pot, fri/Bowie) och de för svenskar svårförståeliga referenserna. (Arne Myggen, vem?) Allt det här förklarar varför han i hemlandet är en omhuldad kultfigur, medan han i Sverige är praktiskt taget okänd. Ulf Lundell fick en gång av en förväntansfull dansk musikjournalist frågan om sin relation till C.V. Jørgensen. Lundell var tvungen att göra journalisten besviken, han hade varken hört talas om C.V. eller lyssnat på en enda låt av den danska musikskalden.

C.V. Jørgensen är helt klart inte Kim Larsen. Men de tillhör samma generation av danska rockpoeter, som med vardagsrealistiska texter på danska slog igenom på 70-talet. Kim Larsen tog Gasolin-raketen rakt upp bland stjärnorna. Andra artister som Sebastian, Gnags och C.V. Jørgensen fick nöja sig med att stå hostandes i sotstoftet och bittert mumla vafan hände. Så kan en historieskrivning se ut, som inte tar hänsyn till vad som skulle kunna ha hänt. Faktum är att C.V. Jørgensen i slutet av 70-talet konkurrerade med Kim Larsen om samma publik. Det var en kamp där Kim Larsen inte alltid drog det längsta strået. Under turnén till Vild i varmen (1978) var alla medlemmar av Gasolin inbjudna till en spelning. En skakad Kim Larsen lämnade redan efter en halvtimme med orden: "Nu er det sket! De æder os! De æder os!"

Det ska understrykas att "C.V. Jørgensen" vid den här tidpunkten var ett band. C.V. stod för låttexter, sång och gitarrspel, men de övriga medlemmarna var minst lika viktiga för att skapa det driviga och tajta soundet. Den klassiska medlemsuppsättningen Erik Falck, René Wulff, Ivan Horn och C.V. Jørgensen (som tillsammans också gick under namnet Det Ganske Lille Band) följdes åt under tre skivor: förutom Vild i varmen, den redan nämnda Storbyens små oaser och Solgt til stanglakrids (1979). De här tre skivorna har bland C.V.-fans närmast ikonisk status. Sedan splittrades bandet, som en följd av en lång maktkamp mellan den konflikträdda ensamvargen C.V. och de övriga medlemmarna. Ironiskt nog ledde splittringen till att C.V. ett år senare släppte sin bäst säljande skiva. Tidens tern (1980) med hiten "Costa Del Sol" sålde över 100 000 exemplar och har sedermera fått plats i den danska kulturkanon.

Men Kim Larsen kunde andas ut. C.V. Jørgensen var aldrig ämnad för de allra största rubrikerna. Efter den oväntade succén med Tidens tern gjorde C.V. allt för att skaka av sig den oönskade populariteten. Han försökte ett tag att helt undvika att skapa hits. Jag vet vad publiken vill ha, jag vill bara inte ge dem det, som han uttryckte saken. Den tjurskalliga inställningen förklaras av att C.V. i grunden är en idealist. En hit lyssnar du på – och glömmer i samma sekund som tonerna klingar bort. C.V. vill skänka människor förlösning med sin musik. Och för det krävs det att sången känns som ett personligt meddelande. (Det förklarar också varför han, under sin aktiva karriär, la ner oerhört mycket tid på sina texter. De blev oftast inte klara förrän precis vid inspelningsskedet.) Sedan peaken med Tidens tern har C.V. gett ut sex album, som inget – till upphovsmannens stora lättnad – har gjort större väsen av sig, varken i Danmark eller utomlands. Han kunde ha blivit en stjärna och som folkkär åldrande musiker en regelbunden gäst i diverse mysprogram på teve. Det blev inget av det. Och tur är väl det. C.V. Jørgensens texter fungerar bättre ur ett outsider-perspektiv.

Den ironiska blicken på samhället och samtiden fanns där redan från början. C.V. Jørgensen rimmade syrligt om danska överklassflickor och rikemansfamiljer. "Entertaineren" är en drift med jet set-underhållare som håller "monologer uden mening i", och "Et satanisk mesterværk" en vidräkning med hur pengabegär äter upp människor inifrån. I "Maskemesteren" gör sig C.V. lustig över gråa kontorsmän, med sina resväskor och oklanderliga kostymer. Han naglar fast en av dem i sin sång: "Han er totalt blottet for humor & farveløs som gelé / Han titulerer sig selv diplomat & attaché". Men i slutändan är även kostymnissen ett offer för systemet, någon som måste skriva för brödfödan: "Men selv om hans håndskrift har det helt korrekte svaj / Er & bli'r han blækhusarbejder ligesom mig." 

C.V. Jørgensen hade emellertid inga ambitioner om att leda en revolution eller förändra samhället. Han såg sig själv snarare som en protestsångare i Bob Dylans efterföljd, en person som vittnar från samhällets skuggsida. Och han tummade aldrig på den poetiska formen. I "Datadisciplin" gör C.V. narr av åttiotalets själlösa yuppie-samhälle, genom att helt enkelt ställa upp och rimma på tidens populära inne-ord:

Digital hjernedød konservatisme
Nådesløs illoyal funktionalisme
Creditcard kokain Cadillac disciplin
Hjerteløs asocial chauvinisme
Legitim eksklusiv liberalisme

I takt med att 80-talet framskred letade sig ett melankoliskt stråk in i C.V. Jørgensens texter. På Vennerne og vejen (1985) är utanförskapet och pessimismen tydlig, som på "Vennerne og mig" där inte ens vännerna skänker glädje till poetens liv: "De smiler når de glider / Uden ord til farvel / Vennerne bli'r skygger af sig selv". Vid ungefär samma tid vände C.V. sig inåt. Samhällets ofullkomlighet störde honom fortfarande, men det gav inte längre upphov till arga utfall. På "Livet er lykken" från Indian summer (1988) erkänner C.V. att han har det som allra bäst när han är "tanketom": "Alt hva' jeg forlanger på en dag som i dag / er sød country-musik uden stop".

C.V. Jørgensens strävan efter spiritualitet och nya själsliga insikter kulminerade sedan med Sjælland (1994). Skivan markerade att C.V. Jørgensens tid som rockig samhällskritiker var förbi. Borta var de arga gitarrerna. Istället präglas skivan av vad C.V. Jørgensen kallar ett "Miles Davis-sound" (nåja) och texter som snarare än att peka ut missförhållanden i samhället betonar det stora sammanhang alla världens skapelser är en del av. Det här är verkligen inte en dålig sak, vilket den vackra "Skygger af skønhed" kan få illustrera. Hade den cyniska protestsångaren blivit flummig hippie på äldre dar? Nja, så enkelt är det kanske ändå inte. C.V. Jørgensen hyste fortfarande sympati för samhällets medellösa och utstötta och på omslaget till skivan står C.V. naken bland jättebjörnlokor som tornar upp sig kring honom. Ja, vi ska älska naturen men det är inte säkert att naturen älskar oss tillbaka. 

*

Hur ska man förklara att vi, tre kulturnördar i Sverige, älskar en dansk rockpoet så pass mycket att han hamnar på plats 32 på en sådan här lista? Jag kan bara svara för mig själv, men när jag upptäckte C.V. Jørgensen för några år sedan och tragglande började dechiffrera hans texter, var det som en uppenbarelse. 

Det har nog med identifikation att göra. När jag var yngre letade jag efter arga uppkäftiga sångare, vars utanförskap jag kunde känna med hela kroppen. Det var ungdomens aggressiva avståndstagande från samhället, dess libidinösa jakt efter normöverträdelse. 

Men vafan, man växer ju upp. Samhället är lika idiotiskt som förut, men det blir allt svårare att se sig själv i ett ungdomsuppror och allt lättare att identifiera sig med en sångare som på behövligt avstånd och med poetisk ackuratess sätter ord på människors förljugenhet och hyckleri.

En sådan sångare är C.V. Jørgensen.