10. Knut Hamsun (1859-1952)

Det mest naturliga, när man skriver en text om Knut Hamsun, är att börja med Svält, som även om den fick ett svalt mottagande i sin samtid, idag framstår som den moderna psykologiska romanens startpunkt.

Det var på den tiden jag gick omkring och svalt i Kristiania, denna förunderliga stad, som ingen lämnar utan att ha fått märken av den.

Så lyder den berömda inledningen. Sedan tar en lång irrfärd på Kristianias gator vid. Svältvarelsen, som aldrig nämns vid namn, hungrar och hallucinerar och beter sig högst högfärdigt gentemot sin omgivning. Det är i längden något tjatigt, men om man är på humör är det en oerhörd roman. Georg Brandes, det sena artonhundratalets främste smakdomare, tyckte att boken var "monoton", ett omdöme som det tog Hamsun tio år att smälta. Brandes hade rätt, men samtidigt fel om det var menat som en nedvärdering av boken.

Men för att få en bild av Hamsuns tidiga författarskap kan man egentligen slå upp vilken som helst av hans 90-talsromaner. De handlar alla om patologiska och smått löjliga övermänniskor: Svältvarelsen i Svält, Nagel i Mysterier och löjtnant Thomas Glahn i Pan. Det är långt ifrån några idolporträtt. Svältvarelsen pendlar mellan självömkan och att föraktfullt se ner på sin omgivning, pratkvarnen Nagel vill man inte hänga en längre stund med, och Thomas Glahn är en hemsk människa, vars stolthet försätter honom i olika pinsamma situationer och som omöjliggör varje form av kärleksrelation. Vi besväras av dessa övermänniskor, skrattar åt dem... och, när vi är helt ärliga, upptäcker vi också delar av oss själva i deras irriterande högfärd. Det finns ingen som har dekonstruerat övermänniskorollen lika bra som Knut Hamsun. Om det var meningen? Ja säg det. Men det spelar ingen roll. Som Sigrid Combüchen skriver i sin biografi över Knut Hamsun: han var en alldeles för bra författare för att bli en megafon åt enkla budskap eller ideologier.

Då hade det blivit rätt trist. För han var ju... nazist. Eller?

Jo, det var han. Åtminstone ett tag. Hamsun uttryckte beundran för Hitler och stödde Quisling. Han skrev för den nazistiska pressen under ockupationen och uppmanade de norska motståndsmännen, som handgripligen kämpade mot den tyska invasionen från april 1940 till september samma år, att slänga bössan och ge upp. När han konfronterades efter kriget svajade han mellan att stå för vad han hade gjort och påstå att han "ingenting fått veta". Hamsun hade visserligen inget till övers för det vulgära i nazismen. När unga beundrare i tysk uniform knackade på och ville ha sina exemplar av Pan eller Victoria signerade, vägrade Hamsun kategoriskt att öppna dörren. Det är roligt. Men det ursäktar naturligtvis inte alla hemskheter han bidrog till genom att ställa sig på tyskarnas sida. Och det ursäktar inte minnestexten han skrev när Hitler hade tagit självmord. Ingen uppmanade honom till att skriva den, men han gjorde det ändå. Vilken tjurskalle till gubbe. Hamsun sattes efter kriget i husarrest och en rättspsykiatrisk undersökning genomfördes. Denna kom fram till att Hamsun visserligen inte var mentalt sjuk men ändå inte var vid sina sinnens fulla bruk. Hamsun ansåg att undersökningen var onödig och kränkande, och skrev, trots att han egentligen sedan länge hade pensionerat sig från bokskrivandet, den både vackra och djupt personliga På igenvuxna stigar. Man får intryck av att han gjorde det på trots. I boken gör han ingen som helst avbön.

Hamsuns nazism är ett öppet sår i Norge. Det gjorde ont att nationens stolthet (internationellt beryktad, Nobelpristagare) ställde sig på fel sida när det betydde som mest. Man kan ha förståelse för att folk fortfarande är upprörda. 

Det går att belägga Hamsuns antisemitism tidigare i författarskapet. Den var ingenting som plötsligt uppstod i och med ockupationen. Alldeles i slutet av Markens gröda, som bidrog till att han tilldelades Nobelpriset, finns några rader om judarna som förändrar hela sättet man läser boken på. Det är svårt att förhålla sig Hamsuns författarskap när man känner till allt detta. 

Men det är inte omöjligt. 

Jag minns inte vem som har sagt det, men det bästa rådet för att handskas med problematiska författare tycks mig vara: läs, men håll huvudet kallt. Läser man inte Hamsun går man nämligen miste om mycket.

Combüchen talar om det specifikt "hamsunska". Vad är det? I Pan vandrar löjtnant Glahn omkring i skogen. Han känner suset från träden, hör fåglarnas läten, lägger märke till en grön mätarlarv som tar sig fram på en gren. Han är förälskad, men inser det inte riktigt själv än. På originalets bokmål:

Jeg kjender de steder jeg passerer, trær og stener står der som før i ensomheten, løvet rasler under mine føtter. Det monotone sus og de kjendte trær og stener er for meget for mig, jeg blir fuld av en sælsom taknemmelighet, alt indlater sig med mig, blander sig med mig, jeg elsker alt. Jag tar op en tørkvist og holder den i hånden og ser på den mens jeg sitter der og tænker på mine ting, kvisten er næsten rotten, dens fattige bark gjør indtryk på mig, en medynk [ett medlidande] vandrer gjennom mit hjærte.

I förälskelsens ljuva skimmer känner Glahn, den stolta jägaren och militären, till och med medlidande med en rutten kvist! Istället för att kasta den ifrån sig lägger han kvisten fint ner på marken och står ett tag och tycker om den. Glahn framstår i början av boken som en rätt hygglig prick. Det är Hamsuns skicklighet som författare att kunna vända vår sympati till antipati, utan att förlora i psykologisk trovärdighet. Glahn blir mer och mer odräglig, tills han har förlorat både den han älskar och läsarens medkänsla.

Passagen vittnar också om en form av naturmystik som ofta återkommer i Hamsuns böcker.

Hamsun var framförallt anti-modernist. Den redan nämnda Markens Gröda har ett tydligt "tillbaka-till-jorden-budskap". Boken handlar om en gudfruktig och självförsörjande jordbrukare, Isak, och hans familj på nybyggargården Sellanrå. Genom hela romanen framställs den kapitalistiska moderniteten som det överhängande hotet. Det enkla, naturliga livet ställs i kontrast till urbaniteten och den tomma konsumtionen. Flera av familjemedlemmarna har övernaturliga upplevelser: Isak möter djävulen, frun Inger hör sjungande småfiskar och en av sönerna hör två änder prata med varandra om honom. Karl Ove Knausgård har skrivit att i så gott som alla Knut Hamsuns romaner "ligger den förtrollade och den avförtrollade världen sida vid sida" och huvudpersonerna rör sig fritt mellan dessa sfärer. Hamsun hyllade det enkla livet, bundenheten till land och arbete. De övernaturliga inslagen är liksom en naturlig en del av det livet.

Det "hamsunska" innefattar också en tydlig arbetsfördelning mellan könen. Männen ska arbeta med jorden, medan kvinnorna ska stanna hemma som familjens känslomässiga centrum. Här är det värt att påminna om Knut Hamsuns långa relation med Marie Hamsun. Hon var tjugotvå år yngre än honom och aktiv skådespelerska när de träffades. Knut såg inte med blida ögon på Maries karriärambitioner, och kvävde livsgnistorna så gott han kunde. Han ville ha en foglig hustru som kunde anpassa sig efter hans rutiner och hans behov av avskildhet och skrivro. Det gnissliga framochtillbaka-förhållandet har gestaltats väldigt bra av Max von Sydow och Ghita Nørby i Jan Troells film från 1996, efter manus av P.O. Enquist.

Och språket – språket! Det hände inte så sällan, skriver Combüchen, att Hamsun började gnola på en en psalm i köket på morgonen. När Hamsuns prosa är som bäst kan man likna den vid en mässande psalmsång, som dem man sjunger under kollekten.

Trots alla hans skavanker och felsteg tycker jag att man ska läsa Knut Hamsun. Så länge man håller huvudet kallt.

Som Combüchen kärnfullt har sammanfattat: "En bra författare kan bara vara en bra människa genom att särskilt tänka på det. Hamsun var – är – en fruktansvärt bra författare." 

11. N.F.S. Grundtvig (1783-1872)

Det var som en uppenbarelse. Tillsammans med min fru och svåger var jag i New York sommaren 2019. Av en för mig oklar anledning hamnade vi på en baptistisk gudstjänst i Harlem. Det här var under Trumps sista år som president och i sin predikan resonerade prästen över hur man som svart församlingsmedlem ska förhålla sig till att landet styrs av en lögnare och rasist. Ett ord som hela tiden återkom var "persevere", framhärda. Man måste stå ut och våga hoppas på bättre tider. Prästen eldade upp sig till för mig oanade nivåer av vältalighet. Jag kommer inte ihåg exakt vilka Bibelställen han lutade sig mot, men hans röst och rättvisepatos klingar fortfarande i mitt öra. 

Jag är inte kristen och blev inte kristen av att höra den baptistiske prästen tala. Men jag förstod en sak som jag först ett par år senare, när jag läste på om den danske kyrkomannen Nikolaj Frederik Severin Grundtvig, kunde formulera för mig själv.

Denne Grundtvig. Han var under förarbetet till den här listan länge något av ett problem för oss. Vi vet att han är stor och viktig i Danmark. Men hur stor? Och hur viktig? Han är överallt, men ändå svår att få syn på. Hur avgör man egentligen en persons betydelse? Perspektivförändringar. Med hjälp av ett och samma instrument, en kikare eller en räknesticka, kan något se antingen stort eller litet ut. Att nämna antalet psalmer Grundtvig har skrivit (1500 stycken) och att hans idéer gav upphov till folkhögskolan i Danmark, är beroende på hur man betraktar saken både att sakligt beskriva hans insats för det danska kulturlivet och att förringa den.

Man kan också själv röra på sig. I Sverige är Grundtvig så gott som okänd för den breda allmänheten. När jag skulle låna ett par böcker om honom på stadsbiblioteket i Uppsala, var jag tvungen att bokstavera namnet för den stackars bibliotekarien. Ett kapitel i en av böckerna har rubriken "Grundtvig kom aldrig till Sverige". Det gjorde han aldrig. Vare sig bokstavligen, eller i den meningen att hans idéer fick särskilt mycket inflytande över det svenska kulturlivet. 

Förflyttar man sig till Danmark får man syn på något helt annat. Han står som staty utanför den mäktiga Frederiks kirke och i stadsdelen Bispebjerg i Köpenhamn restes på 1920-talet en monumental kyrka till hans ära. Men viktigare, skulle alla som hyllar Grundtvig vilja lyfta fram, är att han är närvarande i hur vanliga människor beter sig och pratar, i det särpräglat danska. Nationalkaraktärer är vanskliga att belägga, men visst händer det något när man tar sig över Kattegatt. Man slappnar av, tinar liksom upp. Höjer huvudet en aning. I efterordet till en samling dikter och psalmer av Grundtvig skriver prästen och författaren Inge Löfström att de särdrag vi idag förknippar med det danska, "den godmodiga vardagligheten, misstron mot allt patetiskt och högtravande, optimismen och humorn", har att göra med arvet från Grundtvig. Betraktat från det perspektivet, som vi har valt för att värdera Grundtvigs insats, har han ingen like i Norden. Ingen annan enskild person har betytt lika mycket för sitt land. 

Så vem var han, denne Grundtvig och vad lärde han ut? Jag tror att det viktigaste för att förstå Grundtvig är att känna till vad han vände sig emot. Grundtvig växte upp i en miljö präglad av gammeldags bibelkristendom och med en oerhört pessimistisk människosyn. Fadern var prästson och ville att sonen skulle få samma uppväxt som han hade utsatts för. Men den unga Grundtvig kom snart i kontakt med upplysningstänkare och romantiker som tog honom vidare i hans tänkande. 

Av särskild betydelse var en olycklig ungdomsförälskelse. Grundtvig var ingen Werther-natur, han gick inte under i förtvivlan och misströstan. Tvärtom, verkar det som, hur konstigt det än låter, väckte förälskelsen livsgnistan hos den unge mannen:

Och kunde jag dricka av Lethes porlande vatten och förlora minnet av de högre toner, då jag var lycklig... Dock, vad önskar jag, dåre? Är det icke denna svaga efterklang, som utgör mitt enda värde? Var det icke den, som överträffade sig själv, då den väckte aningen om det eviga hos mig och lyfte mig över tillvaron som solens förebud, den rodnande skyn, lyfter lärkan upp över den kvalmiga jorden? Jo, så var det, och här är den fulla ersättningen för förlusten av livets glädjeämnen, till och med för förlusten av kärlekens, som gent emot detta högres är vad ugnens värme är mot solens eld. — Ja, den högsta lycksalighet var att kunna värma sig vid den (kärleken) under livets vinter utan att glömma sin längtan efter evighetens vår, men det blev givet endast åt få, och hellre då lida den skakande kölden, som man vet måste ge rum åt den städse allt varmare våren, än att sluta sig fast till den mildare vintern, utan hopp om det skönare, när den försvann.

Vad jag får ut av dessa rader är att det är bättre att säga ja till livet, med all smärta det kan innebära, än att föra ett vegeterande liv, där man inte riskerar att såra och såras. Det är att spekulera en smula, men det är inte omöjligt att Grundtvigs optimism och livsglädje har sin grund i de lärdomar han drog av detta livets tidiga nålstick. 

Grundtvig läste romantikerna, han läste Goethe och Oehlenschläger (som han visserligen senare avfärdade). Men han stannade inte där. Hans romantik tog aldrig formen av ett dådlöst svärmande och drömmen om poesins blå blomma. Han vände sig så småningom till den nordiska forntiden, där han ansåg att poesins dunkla aningar var förverkligade i det jordiska livet. Han översatte Saxo och Snorre till danska och blev mer och mer övertygad om modersmålets betydelse. Han diktade också en hel del på egen hand, en ojämn sorts diktning, där förkunnelsen om Gud och det eviga, skådandet, är det viktigaste. Med en överlägsen gest borstade Grundtvig bort alla frågor om form och teknik: "det som duger något till, kommer i det kar det skall". 

Grundtvig var alltså en ordens man. Men i vilken mån var även för honom okänt, fram till den dagen då han kom fram till sin "makalösa" upptäckt. Upptäckten gick ut på att Bibeln i grund och botten är en död text, men att den levandegörs varje gång människor samlas i kyrkan för gudstjänst. Kyrkan är inte ett läsesällskap utan ett trossamfund. Han började därför skriva psalmer, totalt 1500 stycken blev det som sagt, som fortfarande sjungs i danska kyrkor och vid högtidliga sammanhang

Det jag uppskattar mest med Grundtvigs betoning av "det levande ordet" är att han också hade en blick för vardagens alla enskildheter. Man kan säga att Grundtvig förespråkade ett slags realistisk vardagskristendom, åter igen i kontrast till faderns gammellutheranska anda. I Grundtvigs tankevärld kombinerades tro och liv, söndag och vardag, gudstjänst och arbetsliv. I ett vackert stycke uppmanar han till ett slags uppmärksamhetens konst. Han börjar med att diskutera vikten av att välja rätt typ av sko för en vandring i "människolundens irrgångar", innan han varnar för överdriven beundran av industriella framsteg och nya luftmaskiner som visserligen tar oss upp i luften men som inte närmar oss det eviga:

Däremot vill vi vänligt betrakta allt, i vilket livet rör och röjer sig, icke gå så i tankarna, att vi icke hör den sjungande fågeln, vill ej springa för det surrande biet eller låta förgätmigejen dölja sig osedd. 

Jag tillhör visserligen dem som älskar 1800-talets drömmar om rymdresor till andra stjärnor och planeter. Men jag kan ändå sympatisera med Grundtvigs betoning av att se och uppmärksamma det som är vardagligt och närliggande. 

Det här för mig tillbaka till den predikan jag hörde i baptistkyrkan i Harlem för några år sedan. Jag kommer som sagt inte ihåg vilka bibelstycken prästen refererade till, men i sin kombination av humor och medmänsklighet var det som om prästen, trots att han talade om förhållanden i ett annat land och en annan tid, ändå talade i Grundtvigs anda. Så görs texter levande, genom att låta dem ljuda över en församlad människoskara. Så blir en predikan relevant, genom att handla om de erfarenheter som människor gör varje dag. 

Grundtvigs andra stora insats för det danska kulturlivet är grundandet av folkhögskolan. Idag är folkhögskolan (åtminstone i Sverige) kanske främst ett ställe där unga människor får skriva formlös vers och experimentera sexuellt. Men i grund och botten är folkhögskolerörelsen ett stort upplysningsprojekt. Tanken med skolan, som Grundtvig föreställde sig den, som bara delvis har realiserats, var att ställa människor ansikte mot ansikte med verkligheten. Det skulle därför inte vara fokus på prov och faktakunskaper, utan på upplysning om människolivet. Grundtvigs pedagogiska idé kan sammanfattas i den berömda sentensen "menneske först og Kristen saa". Det var enligt dansken det enda rätta förhållandet mellan det mänskliga och det kristna. Sentensen ska inte förstås som att det mänskliga är sig självt nog. Nej, människan är en syndare och behöver frälsning. Den betyder heller inte att människan måste ha en viss materiell standard eller nå en viss kulturnivå för att bli kristen. Det sentensen däremot säger är att människan måste vara levande, ha livsgnistan i sig, för att man ska kunna tala om det eviga livet. Människan är ett gudomlig experiment, som förenar ande och stoft, och vägen till upplysning går genom att hon blir medveten om sig själv. I folkhögskolan, menade Grundtvig, får människor möjlighet att nå den självmedvetenheten. 

Jag vet inte i vilken mån Grundtvigs namn är levande i Danmark idag. Men hans namn återkommer flest gånger i den danska Högskolesångboken, som jag utgår från att de flesta danskar kan utan och innan, och framförallt är han levande i den danska nationalkaraktären, som varje dag gör motstånd mot det högtravande, det allvarligt högkyrkliga och pessimistiska. 

Problemet Grundtvig. Han är överallt – och därför ingenstans. 

Det går inte att mäta storhet på ett absolut sätt. Vi lämnas åt jämförelser. I N.F.S. Grundtvig: människan - diktaren - folkledaren, som jag till stor del har lutat mig mot i skrivandet av den här texten, nämner författaren Hal Koch Grundtvig i samma andetag som Luther, Shakespeare, Goethe, Dostojevskij och Nietzsche, som alla enligt författaren profetiskt "följde den mänskliga kunskapen ända till tankens gräns, där den möter det, som ligger högre än all tanke". Det är sannerligen inget dåligt sammanhang.