28. Anna Karina (1940-2019)

Don't have to be beautiful – but it helps  
Pet Shop Boys, "Love etc."

En dag satt filmkritikern Jean-Luc Godard och tittade på tv. Godard var en ung man, knappt trettio år, och en ambitiös sådan: framgångar som kritiker räckte inte för honom; han behövde skapa riktiga konstverk själv. Den slumrande franska filmkonsten törstade efter ny energi och fräscha idéer och Godard tänkte vara den livgivande gnistan. Egentligen hade väl fransmannen knappast tid att sitta framför dumburken. Han var nämligen i full färd med att rollbesätta sitt debutverk, det som skulle komma att bli startskottet för den franska nya vågen, klassikern Till sista andetaget. På tv:n visades reklam och Godard hade tydligen varken intresse, vett eller ork nog att stänga av. Plötsligt dök det upp en reklamfilm för tvål. Godard var inte överdrivet intresserad av tvål, det ska sägas. Men han var intresserad av vackra kvinnor, det ska också sägas. Och han visste vad han ville ha i sina filmer. Vem var kvinnan som tvålade in sig med skummande Palmolive?

Det var Henne Karin Bayer, som vid det här laget kallade sig Anna Karina. När flickan var sjutton år gammal hade hon lämnat sitt danska hemland och rymt till Frankrike. Hemma hade hon behövt stå ut med trassliga familjeförhållanden, inklusive en frånvarande far och en allt annat än godhjärtad styvfar. Den unga flickan levde periodvis hos morföräldrar och i familjehem. Redan som ung tonåring hade hon uppträtt i små cabareter och agerat modell i reklamfilmer. Men det var inte insatser som tog henne någonstans. Efter ett gräl med sin mor så tröttnade hon på allting och gav sig helt sonika iväg. 10 000 franc var allt hon hade. Franska? Hon kunde inte ett ord. Under den första tiden kunde det, påstod hon senare, gå flera veckor utan att hon åt någonting. Men efter att en främmande kvinna plötsligt närmat sig henne medan hon satt på ett berömt café, med frågan om hon ville ställa upp som modell, så var karriären igång igen. Hon arbetade bland annat för Elle och kom i kontakt med Coco Chanel. Det var tillsammans med Chanel som Bayer kom fram till artistnamnet Anna Karina, ett namn som förstås skulle ge associationer till Tolstojs berömda hjältinna. Snart fick hon också roller i reklamfilmer. Inklusive reklamfilmer för tvål.

Då var vi tillbaka där vi började. Godard förtjusades av den skumdrypande unga kvinnan och tog genast kontakt med henne. Han erbjöd henne en mindre roll i Till sista andetaget, men rollen medförde en nakenscen, och det fick Anna Karina att prompt avböja. En förvånad Godard undrade varför det var ett problem, eftersom hon hade varit naken i tvålreklamen. Inte alls, svarade Anna Karina, som betonade att hon hade haft baddräkt på sig och att skummet täckte henne ända upp till nacken. "Det var i din fantasi som jag var naken", konstaterade hon. Det blev ingen filmroll för henne den gången.

Några månader senare hörde Godard av sig igen, denna gång med erbjudande om en huvudroll – och utan nakenscener. Filmen, Den lilla soldaten, spelades in 1960 men släpptes inte förrän tre år senare. Vid det laget hade Godard och Karina redan hunnit spela in flera filmer ihop, och dessutom gift sig. Anna Karina blev snabbt en bländande representant för den nya coola franska filmen och en ikonisk symbol för hela 60-talet. För bara ett av alla klassiska exempel, se dansscenen från Leva sitt liv. Hon fick stå ut med mycket avundsjuka från kolleger som ansåg att hon fått sina framgångar och sin status gratis genom sin man. Men den som har sett en film med Anna Karina vet att hennes enigmatiska lyskraft är unik. Hon var bättre skådespelare än Brigitte Bardot, coolare än Sophia Loren, gåtfullare än Claudia Cardinale, snyggare än Jeanne Moreau, mer blodfull än Catherine Deneuve och, tja, mer europeisk än Jean Seberg. Naturligtvis var hon vacker, men det är uppenbart att hon hade något mer än bara yttre företräden. Hon var en sorts manic pixie dream girl före fenomenet existerade, och med mer djup i uttrycket än i princip alla quirkiga indieaktriser som följt i hennes fotspår.

Även om Anna Karina spelat i filmer av flera framstående regissörer (Fassbinder och Visconti är två exempel) så är det definitivt Godard hon är mest sammankopplad med. Detta så till den grad att hon kallats för "Godards musa", ett epitet som kan låta nedlåtande men som hon själv inte hade något emot. Personligen är jag inte särskilt förtjust i Godards filmkonst. När jag hör namnet Godard, så sträcker jag mig efter min revolver. Det är otvetydigt så att han är en pionjär inom den franska nya vågen, en rörelse som bidrog med flera nymodigheter som jump-cuts, arrogant brytande av fjärde väggen, lekfull klippning, uppluckrande av konventionell dramaturgi och mycket annat. Men filmerna upplever jag ofta som outhärdligt självgoda och pretentiösa. Ändå fortsätter jag att titt som tätt utforska hans filmografi. En stor anledning till det är Anna Karinas medverkan i många av dem. Man kan heller inte förneka att de två passade bra tillsammans: Godards arroganta, lekfulla och respektlösa inställning till filmmediet gifte sig perfekt med Anna Karinas spjuveraktiga, förföriska och gåtfullt energiska uppenbarelse. 

Äktenskapet höll inte. Den tio år äldre Godard var inte särskilt närvarande och arbetade mycket (eller vad han nu gjorde – Anna visste sällan var han höll hus). Kanske var inte den förrymda danska unga kvinnan en helt enkel personlighet heller. Efter skilsmässan gjorde de två ytterligare någon film tillsammans, men det romantiska uppbrottet markerade ändå början till slutet på det intensiva samarbete de haft också som yrkesutövare.

Det ska sägas att Anna Karina hade talanger också för annat. Hennes romaner har jag inte läst och det är svårt att hitta omdömen om dem. Men musiken hon spelat in är härlig. Den berömda, och mycket franska, låtskrivaren Serge Gainsbourg skrev några låtar åt henne som var med i filmen Anna. Ett par av dessa blev hits, inte minst "Roller Girl". 

Det är förstås ändå som ikonisk filmstjärna, tidlös och tidsbunden på samma gång, som vi minns Anna Karina. Jag vet inte hur många gånger jag sett den här youtube-tributen till henne. Allt fångas där: den frisinnade energin, den coola attityden, känslan av att hon på samma gång är både blyg och farlig, sårbar och obeveklig. För att också få en uppskattning för hennes skådespelartalanger behöver man kanske se själva filmerna, vilket jag naturligtvis rekommenderar.

Den där tvålreklamen avslutas med att Anna Karina tittar upp mot oss och säger "Il n'est pas comme les autres". Den är inte som de andra. Den gången pratade hon om tvålen, men hon hade lika gärna kunna prata om sig själv. Hon var inte som de andra, den oefterlikneliga Anna Karina.

29. Drottning Margareta (1353-1412)

Det har alltid rått delade meningar om politiska unioner. I vår tid och på vår plats är det EU som är det stora transnationella projektet. På ena sidan finns de som hävdar att EU är fredsbevarande, för människor närmare varandra och underlättar handeln. På andra sidan hittar vi de som i första hand ser hur den egna nationen bakbinds av Bryssels lagar och som bekymras över att makten förflyttas än längre bort från den enskilda människan.

Det var förstås likadant i början av 1400-talet, när Sverige, Danmark och Norge tillsammans utgjorde en stor europeisk maktsfär. Pappren för den så kallade Kalmarunionen hade kritats på 1397, och det har ända sedan dess funnits vitt skilda åsikter om vilka fördelar och nackdelar den här unionen förde med sig: för de nordiska länderna som helhet, för de enskilda nationerna och för de individuella medborgarnas väl och ve. Men oavsett i vilket läger man hamnar så är det ofrånkomligen så att det finns något imponerande med stora maktsfärer; det kan man inte förneka. 

Särskilt fascinerande är det kanske också eftersom det var en kvinna som låg bakom idén och genomförandet av Kalmarunionen. Margareta Valdermarsdotter hette hon, eftersom hon var dotter till danska kungen Valdemar Atterdag, men hon har blivit mer känd som Drottning Margareta. Förutom genomförandet av detta projekt så var det också hon som inledningsvis styrde den nya maktskutan, som var den största i hela Europa. Det var sannerligen inget lättnavigerat vatten, det ska gudarna veta.

Visst, det hade funnits och fanns en del kvinnor i maktpositioner vid den här tiden. Man behöver inte ens lämna de danska markerna för att hitta en: drottning Margareta Sambiria rattade nationens spakar i mitten av 1250-talet. (Naturligtvis endast i väntan på att en manlig avkomma skulle växa till sig, men ändå. Vi i Norden hade under medeltiden inte samma rykte av att vara jämställdhetsmässiga föregångsländer som vi har nuförtiden.) Ute i Europa härskade krönta monarker som Johanna av Neapel och Hedvig av Polen, båda samtida med Drottning Margareta.

Men ändå. Den oöverträffade politiska listen, de självständiga idéerna och besluten som ledde fram till denna otroliga makt. Den fullständigt självklara agensen. Intelligensen att inse precis vilken hand hon sitter på, vilka regler som gäller för henne och hur hon kan använda sig av dem för att sakta utöka sin makt. Drottning Margareta var något speciellt.

Det politiska tänkesättet fick den unge Margareta med bröstmjölken. Fadern var som sagt Valdemar Atterdag, för oss svenskar mest känd för erövringen av Gotland och brandskattning av Visby. Viktigare var att Atterdag enade Danmark efter en tid av splittring och kaos. Tillnamnet Atterdag betyder "åter dag" vilket säger något om hur man såg på hans insats för Danmark. Men den kanske största maktfaktorn i Norden vid den här tiden var Hansan: det handelsförbund mellan tyska och nordiska städer som helt dominerade Östersjöhandeln. De tyska köpmännen hade en storhetstid och ägde makten i flera svenska städer, inklusive Stockholm. Missnöje, orosmoment och inte minst stora ekonomiska skulder fanns konstant närvarande eller runt hörnet för den danska kungafamiljen. 

I denna miljö växte den unga dottern Margareta upp. Redan som litet barn blev hon bortgift till den svenska kungen Magnus Erikssons barn Håkan, som hade fått titeln som kung över Norge. Det upprörde många svenskar eftersom, tja, i korthet: danskjävlarna inte var att lita på. I Sverige erbjöd man Albrecht av Mecklenburg makten, för man föredrog tyskarna framför Atterdags danska hot och den svekfulla svenske kung Magnus. Margareta var alltså redan som barn drottning av Norge och en bricka i den snåriga politiska spelet. Hon hade inga manliga syskon, så det var oklart vad som skulle hända gällande den danska kronan när Atterdag trillade av pinn.

När Atterdag väl dog så var Margareta 22 år gammal. Hon hade ingen laglig rätt till tronen i Danmark eftersom hon var kvinna. Makt tänkte hon skaffa sig ändå och hon inledde politiska kampanjer som gick ut på att bearbeta maktmän. Hastigt knöt hon sig till många av de viktigaste rösterna i landet. Hon smörade även för Hansan och lovade att de skulle få behålla stort inflytande, om hennes sexårige son Olof valdes som kung över Danmark. Så blev det. Några år senare dog hennes man Håkan, med följden att lille Olof blev kung även där. En sexåring har dock svårt att själv styra två riken, så i praktiken var det nu Margareta som härskade över Danmark och Norge. Det räckte naturligtvis inte: anspråk gjordes även på den svenska tronen.

1387 dog hennes son Olof hastig och olustigt. Ryktena gick att Margareta själv hade dödat sin son. En ganska grov anklagelse, får man lov att säga. Om vi leker med tanken att det var sant, så var det ett högt spel av den nu 35-åriga kvinnan. Å ena sidan fanns det nu inga manliga arvingar kvar, vilket kan tyckas göra sikten friare för Margaretas maktutövning. Å andra sidan fanns det ju som sagt ingen kvinnlig tronföljd, vilket skulle kunna innebära att garanten för att hon de facto skulle kunna styra, med sin son som rättfärdigande alibi, nu hade försvunnit. Resultatet blev hur som helt att hon utsågs till riksföreståndare och alltså även på papperet den som fick styra över Danmark och Norge (detta trots att Albrecht av Mecklenburg egentligen hade goda anspråk på Norge, men norrmännen hade inget till övers för tysken).

Nu återstod bara Sverige, och chansen dök upp när Bo Jonsson Grip, Sveriges rikaste man genom alla tider, avled. Plötsligt stod sisådär två tredjedelar av hela rikets egendomar (inklusive hela Finland – en skaplig grej att han på bankkontot) utan rättmätig ägare. Naturligtvis uppstod kaos och stridigheter, och någon behövde medla för att få lugn och ordning. Vem kunde göra detta bättre än den skickliga diplomaten och politikern Margareta? Den impopuläre Albrecht, som hade satt tyskar på snart sagt varje post i Sverige, avlägsnades och diverse förhandlingar senare stod hon där, som "Sveriges fullmäktiga fru och rätta husbonde". Den bittra Albrecht ansåg sig fortfarande vara kung över Sverige och hånade Margareta med tillmälet "kung byxlös", men faktum kvarstod: Drottning Margareta styrde nu själv över Nordens tre riken. Albrecht samlade ihop tyska trupper och anföll Margaretas nordiska motsvarigheter, men fick se sig slagen.

En arvinge behövde under alla omständigheter utses eftersom inte ens Drottning Margareta var odödlig. Valet föll på ännu en pojkspoling, Margaretas släkting Bogislav, snart känd som Erik av Pommern. Det var vid Eriks kröning som kung över Sverige, Norge och Danmark, som den beryktade Kalmarunionen kom till. Vid samma ceremoni skrevs nämligen ett unionsbrev under, med signaturer från rikenas rådsherrar och andra mäktiga personer. Det innebar en gemensam politik på flera sätt, bland annat ingick länderna i ett slags mini-NATO, en försvarsallians som lovade att skydda varandra om något av rikena blev anfallet. Tonfallet i unionsbrevet var högtidligt: "Om Gud vill ska de tre rikena aldrig mer säras åt." 

Även om Erik av Pommern snart nådde myndig ålder och var den som på papperet styrde unionen, så valde han att intressera sig mer för kvinnor medan Margareta fortfarande tog ansvar för det politiska arbetet. Hennes skicklighet visade sig på flera sätt. Hon såg till att hela tiden personligen utse fogdar, biskopar och andra viktiga personer för att säkerställa sig om att de inte skulle ställa till trubbel. Hon var noga med att inte göra om Albrechts misstag och skicka in massa främlingar på höga poster i Sverige, utan valde danskar som bott i "svenska" delar som Skåne, Halland och Blekinge, och därmed kunde svenska och kände till svenska förhållanden. Bestämde hon sig för att klämma till frälsefolket så såg hon samtidigt till att hålla sig väl med kyrkan och bönderna. Naturligtvis krävde styret också att hårdhandskar användes emellanåt, och särskilt i Sverige var drottningen rätt så impopulär, inte minst på grund av högt skattetryck. 

Margareta (tillsammans med Erik) fortsatte att styra och ställa, bakom eller framför kulisserna, tills hon 59 år gammal dog i pesten.

Jag blir trött bara jag tänker på den politiska skicklighet som krävs för att hålla flera olika folk, samhällsklasser och riken någorlunda nöjda över tid. Den som spelat datorspelet Crusader Kings vet hur ansträngande det är att hålla kyrkans män, handelsfolket, rådsherrar och inte minst intrigerande släktingar nöjda, samtidigt som man själv försöker befästa eller stärka sin makt. Vem ska giftas bort med vem, vilka ska fjäskas för, när ska man visa hårdhet? Det är ofta en närmast omöjlig ekvation. Men Margareta lyckades förbluffande väl med det, och de nordiska länderna upplevde en sällsynt fred under hennes styre.

Hennes rykte har ständigt skiftat: var hon en fredssökande visionär med Nordens bästa för ögonen, eller en egoistisk manipulatör som skapade en union som gynnade Danmark på de andra ländernas bekostnad? Hon fick ofta kritik av samtiden, som plågades av hennes höga skatter. "Hon var i sitt liv mycket framgångsrik i vad det världsliga beträffar", sammanfattar Vadstenadiariet syrligt drottningens regeringstid. Hon ansågs vara skicklig, men hade inte folkets goda för ögonen. En modern genusanalys skulle kanske hitta problem med själva beskrivningarna av Margareta: var hon egentligen "listigare" (ett ord med negativ klang i dessa sammanhang) än många andra manliga regenter? Var hon inte bara ... tja, politiskt skicklig? Jag vet inte. Under skandinavismens blomstrande 1800-tal hyllades hon hur som helst igen, som en enande kraft för Norden. Annars har många svenska historiker varit skeptiska till hennes insatser, medan de danska hyllat henne. Även historiker (inte minst historiker) dras gärna med i nationalistisk yra.

Naturligtvis var Drottning Margareta inte bara en smart visionär, utan ibland också en ganska hänsynslös regent. Ingen blir härskare över någonting över huvud taget om den inte också har dessa stråk i sin personlighet. Om hon var bra eller inte, moraliskt (och långsiktigt politiskt) sett, vet jag inte. Men det känns inte som det viktigast här. I den stora soppa av monarker, despoter och regenter som styrt nationer och regioner genom historien, lyser Margareta som någonting lite speciellt, något annorlunda som oupphörligen fascinerar och inspirerar. Exakt vilken betydelse hon hade, och hur beundransvärda hennes insatser var, lär fortsätta diskuteras. Bortglömd tycks hon åtminstone aldrig bli, Drottning Margareta.

30. Sigrid Undset (1882-1949)

Ti sed og skikk forandres meget, alt som tidene lider, og menneskenes tir forandres og de tenker annerledes om mange ting. Men menneskenes hjerter forandres alldeles intet i alle dager.

Så skrev Sigrid Undset 1915 i Fortællinger om kong Arthur og ridderne av det runde bord, hennes återberättelse av den klassiska Arthursagan. Det går inte att tänka sig en bättre programförklaring till hennes i särklass mest lästa och älskade verk, trilogin Kristin Lavransdotter (1920-1922), som utspelar sig på en tid med andra seder och tankar än vår – men med precis samma bultande hjärtan. 

Sigrid Undset hade slagit igenom redan 1911 med samtidsromanen Jenny, men det är för den episka historien om Kristin Lavransdotter som hon är mest känd. Trilogin följer Kristin och hennes liv i Norge på 1300-talet. I första delen Kransen (1920) är hon tonåring och blir himlastormande förälskad i Erlend Nikulausson, en riddare som visserligen är högättad, men dessvärre har en knepig bakgrundshistoria som gett honom ett dåligt rykte. I strid mot inte minst sin älskade fars vilja gör Kristin allt för att hon och Erlend ska kunna gifta sig.

Kärleken mellan Kristin och Erlend är passionerad och spännande, men jag måste erkänna att det är den oerhört fina och fint beskrivna kärleken mellan Kristin och hennes far Lavrans som verkligen får det att brista för mig. När Lavrans, efter att Kristin brutit sin trolovning med den man som varit utsedd åt henne, säger:

Du har vållat många sorg och harm med detta påfund, dotter min – men det vet du, att ditt väl ligger mig mest om hjärtat – Gud hjälpe mig, det vore nog så vad du än gjorde

så är de där berömda tårarna man ofta hänvisar till i alla fall nära att bryta fram. Kanske beror det på att jag har en dotter själv. Kanske är det bara så jävla bra skildrat så vilken någorlunda sensibel läsare som helst får nära att ta till lipen. 

Kärleken mellan barn och föräldrar är något som skildras märkligt sällan i världslitteraturen och när det väl sker så är min känsla att kvinnliga författare generellt är bättre på det. Säkert har det väl att göra med kvinnans traditionellt omhändertagande roll – framför allt under den tid Sigrid Undset levde i gjorde den kanske att de kunde se förhållanden och känslor som deras manliga kollegor missade. Nåväl, den tråden kan ni garanterat följa upp på annat håll. Hur som helst så är Lavrans och hans hustru Ragnfrid nästan lika fascinerande karaktärer som deras dotter Kristin. Scenen mellan de två föräldrarna som avslutar trilogins första del är bland det starkaste jag någonsin läst.

Gun-Britt Sundström säger det så fint i förordet till den senaste svenska utgåvan av Kristin Lavransdotter, att Sigrid Undsets mästerskap ligger i beskrivningen av "den stora väven av olika slags relationer". Det finns inte bara ett slags kärlek som spelar roll i hennes universum. Där finns den erotiska kärleken mellan man och kvinna, kärleken mellan förälder och barn, och så givetvis också kärleken till Gud. Ingen av dem kan ersätta någon av de andra. Ibland hamnar de i obönhörlig konflikt. Och som ett prosaiskt, men minst lika betydelsefullt, nät över alltihop, finns naturligtvis också hedern och lagarna

I skildringen av dessa konflikter mellan olika former av kärlekar och värderingar ligger mycket av trilogins storslagna och laddade tragik. Det står också redan tidigt klart att de konflikter mellan olika passioner som drabbar Kristin och leder henne att bryta mot det som är rätt och riktigt – dessa konflikter har också upplevts av tidigare generationer, ja tycks i själva verket gå som en konstant underström nödtorftigt dold bakom de sociala normerna. (En annan dold underström är för övrigt den kvardröjande hedendom och folktro som stundtals skymtar i berättelsen.) Desto mer trovärdig blir skildringen eftersom Sigrid Undset själv hade upplevt alla dessa former av kärlekar. Man och barn, men liksom Kristin också en far som hon älskade. Ingvald Undset hette han och var en framstående arkeolog. Han dog när dottern Sigrid var blott 11 år gammal. 

Och liksom Kristin hade Sigrid Undset även erfarenhet av kärleken till Gud. Inte långt efter att Kristin Lavransdotter var färdigställd konverterade hon till katolicismen. Jag kan inte historien i detalj, men jag utgår ifrån att här fanns en konflikt mellan passioner, eftersom hon samma år också valde att skilja sig från sin man sedan många år tillbaka, konstnären Anders Castus Svarstad. Uppenbarligen hade den förståelse Undset visar för Kristins religiositet en grund, inte bara i inlevelseförmåga, utan också i personlig tro. I Kristin Lavransdotter är det framför allt i de två senare delarna som kärleken till Gud hamnar i fokus. I andra delen Husfrun (1921), där Kristins tillvaro som hustru på gården Husaby skildras, finns en överväldigande skildring av hennes första besök i den väldiga katedralen i Nidaros. Och nu har jag sanningen att säga inte hunnit läsa längre än den andra delen, men jag vet ju att den tredje heter Korset (1922) och handlar om hur Kristin blir nunna i ett kloster. I slutändan tycks det vara kärleken till Gud som visar sig vara den mest bestående i det föränderliga virrvarr av passioner som utgör Kristin Lavransdotters, Sigrid Undsets och allas våra livs själva kärna.

Även om historien som berättas i Kristin Lavransdotter är påhittad så är konflikterna i sig inget konstruerat. De inträffar hela tiden i det verkliga livet – på medeltiden likaväl som idag. Sigrid Undset tilldelades nobelpriset i litteratur 1928 "spesielt for sine mektige beskrivelser av livet i Norden i middelalderen", som motiveringen löd. Det är länge sedan nu, nästan 100 år. Inte ens en nobelpristagare kan vara säker på att vara fortsatt aktuell och relevant efter så lång tid. Men jag är övertygad om att trilogin om Kristin Lavransdotter kommer läsas och älskas för långa tider framöver. Tidsepoker kommer och går – men det mänskliga hjärtat är ju trots allt alltid detsamma.