46. Johan Ludvig Runeberg (1804-1877)

Utgången av finska kriget år 1808-1809 var en sällan upplevd chock för Sverige. Hela Finland, vår östra rikshalva, gick förlorat till ryssarna. Östersjön var inte längre ett svenskt innanhav. Det var ett hårt slag mot Sveriges själva identitet som rike. Har vi någon gång haft behov av att lära oss konsten att visa värdighet i motgång, så var det väl då. Några decennier senare skulle en finländsk poet dyka upp som kan sägas ha gjort en karriär av just detta.

Johan Ludvig Runeberg hette han – en portalgestalt för finländsk litteratur och nationalkänsla. Det är svårt att komma på författare i Finland innan Runeberg och det är inte så konstigt – hans debutsamling Dikter från 1830 var den första egentliga diktsamling som gavs ut i Finland. I denna första samling ingår inte minst den odödliga dikten om bonden Paavo och hans hustru, kanske den ultimata manifestationen av finländsk stoicism och värdighet. Inledningsraderna är berömda:

Högt bland Saarijärvis moar bodde

bonden Paavo på ett frostigt hemman,

skötande dess jord med trägna armar;

men av Herren väntade han växten.

Tillvaron för bonden Paavo är svår. Naturens obevekliga krafter är ständigt emot honom:

Våren kom, och drivan smalt av tegen,

och med den flöt hälften bort av brodden;

sommarn kom, och fram bröt hagelskuren,

och av den slogs hälften ned av axen;

hösten kom, och kölden tog vad övrigt.

Paavos hustru vill att de ska ge upp jordbruket och ta upp tiggarstaven. Men Paavo stretar på genom motgångarna i sin fasta tro att "Herren prövar blott, han ej förskjuter". För varje slag mot sin tillvaro ökar han sina ansträngningar, gräver nya diken, säljer boskap och blandar bark i brödet – tills slutligen ett år kommer då vädergudarna ler mot honom och skörden blir god. Hustrun tycker att det nu äntligen är dags att leva livets glada dagar, vilket leder fram till den fina slutpoängen:

Paavo tog sin hustrus hand och sade:

»Kvinna, kvinna, den blott tål att prövas,

som en nödställd nästa ej förskjuter.

Blanda du till hälften bark i brödet,

ty förfrusen står vår grannes åker!»

Det Runeberg hyllar i dikten är inte de enstaka, heroiska gärningarna, utan en hel livshållning – den fattige finske bondens naturliga motståndskraft och solidaritet. En idealbild helt säkert, men diktaren får den att kännas både vacker och sann.

Värt att notera i dikten om bonden Paavo är hur enkel och okonstlad den är. Detta är överlag något som kännetecknar Runebergs diktning och antagligen bidragit till att den stått sig så bra genom åren. Han var en uttalad motståndare till konstlat och överlastat språk. Uppsatsen Försök till en naturalhistorisk beskrifning af den poetiska örnen (1832) är en rolig satir över poeters högstämda konstigheter, där Runeberg i kontrast till den prosaiska örnen, den som finns i vår vanliga värld, ger sig på att fylla en lucka i ornitologin genom en vetenskaplig beskrivning av den poetiska örnen – "Aquila poetica" – det vill säga, örnarna "sådane som skalden ser dem i diktens regioner". Med hjälp av exempel hämtade från stora och små poeter visar Runeberg hur denna häpnadsväckande örn inte intar vanlig föda, utan dricker eter, eld, kraft, mod, frihet och ljus; hur den ofta företar färder till solen (varvid den ibland får sina vingar svedda); samt i största allmänhet är

utomordentligt storsint, högsint, veksint, trånande, trängtande, längtande, stolt, rik, glänsande, full af lifvande eld, mäktig och modig, vild och ädel, med mordlust och härjningsbegär, en ättling af gudarnas stam, en argonaut m. m.

Och så vidare. Mycket underhållande läsning.

Jag antar att ett viktigt syfte med det direkta tilltalet och den språkliga enkelheten, var att skapa en dikt som lättare skulle kunna nå in i finländarnas hjärtan och på så vis bidra till att stärka deras självmedvetande som folk. Det verk som mer än något annat skulle uppnå just detta var Fänrik Ståls sägner (utgiven 1848, andra delen 1860). I denna diktsamling skildras finländarnas heroiska, men i slutändan lönlösa, kamp under finska kriget. Sägnerna har kallats för den finska patriotismens grundtext och går en ganska imponerande balansgång mellan att hylla finländarnas mod under kriget, samtidigt som de aktar sig för att stöta de ryska myndigheterna för mycket. I den mån Runeberg uttrycker hat och förakt, är det inte riktat mot ryssen, utan mot svekfulla och/eller inkompetenta personer på den svenska sidan. (Här finns faktiskt vad som snarast kan kallas för ett slags hyllningsdikt till en rysk officerare, Kulneff – mest känd för de bevingade, och ganska bisarra, lovorden om att "han kysste och han slog ihjäl med samma varma själ".)

I samlingen ingår klassiska dikter som den om Sven Duva, som visserligen inte är den skarpaste kniven i lådan, men som visar sitt sanna värde när det gäller att försvara en bro mot fienden. Här finns också Sveaborg, en av tidernas hårdaste hatdikter, formulerad i så skarpa ordalag att den inte kunde medtas i Fänrik Ståls sägner förrän efter Runebergs död. Sveaborg var en av det svenska rikets viktigaste befästningar, en östlig motsvarighet till Göteborgs fästning på västkusten (därav namnet), och den svenska kronans klart största byggnadsverk på 1700-talet. När fästningen kapitulerade i maj 1808 innebar det ett hårt slag mot det svenska försvaret av Finland. Enligt den gängse historieskrivningen gavs denna kronjuvel i det svenska försvarsverket upp märkligt lättvindigt och Runeberg känner sådan avsky för denna handling att han inte ens förmår nämna den ansvarige befälhavaren vid namn:

Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,

Välv ej på den hans brott;

Må ingen rodna för hans skam,

Den drabbe honom blott.

Den, som förrått sitt land, han har

Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.

Nämn honom blott den falska arm,

Man ställt till Finlands stöd,

Nämn honom blygd och hån och harm

Och skuld och straff och död.

Det är blott så, han kallas bör,

Det är att skona den som hör.

Tag allt vad mörker finns i grav,

Och allt vad kval i liv,

Och bilda dig ett namn därav

Och det åt honom giv;

Det skall dock väcka mindre sorg

Än det, han bar på Sveaborg.

(Carl Olof Cronstedt hette han, för den nyfikne.)

För dagens läsare är nog Runeberg överlag mest underhållande när han får uttrycka sin ovilja mot något. Dikten Konungen är inte lika fylld av öppen avsky som Sveaborg, men är likafullt en elak och rolig narrbild av Gustav IV Adolf. Och andra samlingens Bröderna är ytterligare en ruskigt hård dikt på temat Sveaborg. Men skildringen av krigsveteranen som inte kan förlåta sin bror för delaktigheten i fästningens nesliga fall, är faktiskt också genuint gripande och kanske min personliga favorit från hela Runebergs diktverk.

Bland berömda dikter i Fänrik Ståls sägner måste så klart också nämnas den ett par år tidigare skrivna Vårt land som sedermera (tonsatt av Fredrik Pacius) kom att bli Finlands nationalsång. Det är bland annat här den populära beskrivningen av Finland som "tusen sjöars land" är hämtad.

Hur bra är de då, Fänrik Ståls sägner? Är det fortfarande levande och angelägen litteratur? Tja, självklart beundrar jag Runebergs tekniska skicklighet och uppfinningsrikedom. Lika självklart hyser jag respekt för hans ställning i finsk (och svensk) litteraturhistoria. (Det är väl svårt att göra något annat när det gäller en man som ofta omnämns som Finlands nationalskald och vars födelsedag 5 februari är allmän flaggdag i Finland.) Dock så har jag, med några undantag, känslomässigt svårt att beröras på djupet av hans taktfast rimmade krigsdyrkan. Vad jag förstår är också Runebergs uppfattning om hur det går till i krig en minst lika verklighetsfrämmande konstruktion som den poetiska örnen. Men även om sägnerna för mig inte innehåller vare sig kloka sanningar eller omvälvande skönhetsupplevelser, så utgör de absolut inte någon bortkastad läsning. Som teknisk uppvisning och fyndig underhållning står de sig bra.  Bildspråket är effektivt, ordvändningarna slagfärdiga, karaktärer och scener minnesvärda. Det är "schvung" i dikterna och även om jag tyvärr är rädd för att jag aldrig kommer bli en människa som deklamerar dikter från minnet, så kan jag lätt förstå att Runebergs medryckande alster skulle passa perfekt för detta.  

Precis som i exempelvis Frans G. Bengtssons Karl XII:s levnad är också krigsromantiken lättare att smälta, eftersom det är nederlag snarare än segrar som står i fokus. Jag gillar också att varje dikt har sin egen unika ingång till krigstematiken – även om det i regel slutar på samma sätt, nämligen med att huvudkaraktären överlyckligt låter sig dödas av en ryss. (Det är stundtals närmast parodiskt hur extremt glada dikternas hjältar är över att få dö för sitt fosterland. Om folk var så här beredvilliga att kasta sig framför första bästa svärdspets, så inte undra på att ryssen vann!)

Antagligen just tack vare sin medryckande lättillgänglighet, i kombination med den storvulna militärromantiken, har Fänrik Ståls sägner alltid varit populära att parodiera. Bara några år efter att andra samlingen sägner utgivits, släppte Johan Gustaf Schultz, redaktör för skämttidningen Söndags-Nisse, Konstapel Batongs sägner där flera av samlingens dikter parodieras. Vårt land, Finlands framtida nationalsång, har här gjorts om till polishyllningen (hrm, nåja) Vår Polis, där exempelvis Runebergs strof 

Vi älska våra strömmars brus

och våra bäckars språng,

den mörka skogens dystra sus,

vår stjärnenatt, vårt sommarljus,

allt, allt, vad här som syn, som sång

vårt hjärta rört en gång.

i Schultz tappning har förvandlats till

Vi älska högt dess spolnings-brus

Med friska bäckars språng,

Dess raster, dess små lätta rus,

Dess snarkningar i månens ljus ...

Allt, allt - men mest dock dess batong -

Som skyddat oss var gång.

I vårt sekel har Hasse och Tage parodierat sägnerna i revyn Gula Hund från 1964. Runeberg skapade kort sagt goda förutsättningar för roliga parodier på hans verk – en underskattad egenskap hos en diktare!

Efter sin död kom Runeberg att bli föremål för vad som närmast kan kallas dyrkan. En staty av honom, skulpterad av sonen Walter, restes i Helsingfors och blev huvudstadens första stora offentliga minnesmärke. En Runebergsdag instiftades, som fortfarande firas 5 februari med intagande av Runebergstårta och utdelande av litterära priser. Hans hem köptes av staten och öppnades för allmänheten som museum.

Att Runeberg var en brinnande förkämpe för sitt land och folk under en tid av gryende missnöje med den ryska överheten är så klart en viktig förklaring till att han blev nationalskald. Men helt avgörande är också att han var en fantastiskt begåvad poet, som hade en sällsynt förmåga att skapa slagfärdiga och citatvänliga diktrader. Hans dikter har, vad man än tycker om dem i övrigt, en tendens att sätta sig på minnet. Även om vi svenskar inte längre (och kanske inte finländarna heller, vad vet jag) har Fänrik ståls sägner som obligatorisk läsning i skolan, så talar vi fortfarande om att “inte släppa en jävel över bron” eller att “x visste var den tog!”.

Sedan finska kriget har Sverige befunnit sig i en i stort sett obruten tvåhundraårig fred. Men vi får nog vänta ytterligare något sekel innan Runeberg lämnar oss helt ifred.

47. Liv Ullmann (1938-)

En av mina favoritscener i filmhistorien är från stumfilmen Steamboat Bill, Jr. från 1928. William "Steamboat Bill" Canfield vill få sin mjäkige son Bill Jr. (Buster Keaton) att lägga ifrån sig sin ukulele och bli en riktig man. De går in i en hattaffär och pappan letar fram den ena manliga hatten efter den andra. Sedan växlar kameran till spegelns perspektiv och det är i de följande närbilderna som magin äger rum. Keatons minspel när han provar de olika hattarna är helt igenom mänsklig. Han växlar mellan olika personligheter, men inte utan att samtidigt undvika att bli tagen för en hatt-estet och dra på sig sin faders ilska. I Keatons minspel ser vi både sårbarhet och spelad självsäkerhet. Egentligen växlar han aldrig mellan dessa affekter, utan de finns närvarande genom hela tagningen. Steamboat Bill, Jr. innehåller några fantastiska stunts, men filmens egentliga drama, dess essens, är det som utspelar sig i Keatons ansikte när han provar några hattar.

Buster Keaton har sin beundrarskara. Det har Liv Ullmann med. Men i motsats till den våghalsige komikern är det alltför sällan man talar om Ullmanns skådespelartalang. Det finns en tendens att reducera hennes insats i filmhistorien till en tom projektionsyta för geniala regissörer. Ett sårigt ansikte som framför kameran till dessa män kunde förvandlas sublim konst. Keaton har agens, Ullmann har det inte. Missuppfattningen har delvis sin grund i att Ullmann var så duktig på att uttrycka just tomhet och passivitet. Men de som inte ser Ullmanns talang kan inte ha tittat på filmerna särskilt noga.

I Ingmar Bergmans Persona befinner vi oss långt bort från manliga hattar och amerikanska ångbåtar. Filmens ramhandling är en rehabiliterande vistelse på en svensk ö. Skådespelaren Elisabet Vogler (Liv Ullmann) har plötsligt tystnat under en teaterföreställning och sköterskan Alma (Bibi Andersson) har anställts för att ta hand om henne. Men även här spelar skådespelarnas ansikten en viktig roll i handlingen. Dels i den bemärkelsen att filmen undergräver vår verklighetsuppfattning och lämnar den tolkningen öppen att Elisabet och Alma är en och samma person. Dels också i den bemärkelsen att Elisabet är stum. Vår enda möjlighet att få reda på något om henne är genom hennes ansiktsuttryck. I en tidig scen i filmen har Alma stoppat om Elisabet och satt på klassisk musik på radion. Kameran zoomar in på Elisabet ansikte och dröjer sig kvar. Ansiktet är tomt. Men så rycker det nästan omärkbart till i ett ögonbryn. Sedan i en mungipa. Är det ångestens ryckningar? Ullmanns ansikte skuggas och till slut vrider hon på sig och gömmer ansiktet bakom sina händer. 

I en annan scen håller Alma en lång erotisk monolog framför Elisabet. Elisabets ansikte uttrycker ointresse och förvåning. Men också fasa och road vällust. I en bok har Bergman berättat att han ville att Ullmann i en tagning skulle "samla all känsla i läpparna". Det är en teknik som skådespelare, enligt Bergman, behärskar, de kan placera känslan i pekfingret, i stortån, i skinkan eller i läpparna. Bergman råder oss att ge akt på Livs ansikte. Läpparna sväller, ögonen blir mörkare, "man ser hela ansiktet förvandlas till en sorts kylig vällustig mask". Det är en makalös tagning.

Senare i filmen öppnar Alma olovligen ett kuvert med ett brev som Elisabet har skrivit. I brevet dissekerar Elisabet Almas känsloliv och hon funderar på hur hon kan få användning för historien när hon väl återvänder till scenen. 

Det finns filmteoretiker som menar att det aldrig får förekomma psykologiska överraskningar i filmer. Alla personlighetsförändringar måste vara urskiljbara i skådespelarens ansikte från filmens början. Jag vet inte om det stämmer. Men i ljuset av Elisabets osympatiska reaktion på Almas utlämnande historia är det lätt att börja spekulera i vad Elisabets munryckningar egentligen betydde. Var Elisabets elakhet tydlig redan i filmens inledning? Fast elakhet är nog fel ord. Kanske handlar det snarare om skådespelarens nöje över att få studera världen och människorna, en verklighet hon under teaterföreställningarna har tappat greppet om.

I sin självbiografi Förändringen (1976) skriver Ullmann om hur hon ser på sitt yrke. Hennes egen styrka, menar hon, låg i intuitionen. Men denna måste balanseras med tekniska knep. Ett annat knep som hon drog nytta av i Persona var kontrarörelsen. Allt som framställs på scen eller på film måste visas från två sidor, i både svart och vitt. Varje gång du ler måste du också visa grinet bakom leendet. I scenen mellan Alma och Elisabet utnyttjar Ullmann denna teknik till fulländning. Elisabets fientlighet balanseras av medkänsla, hennes likgiltighet av road förvåning. Hon säger ingenting, men hennes ansikte säger allt. Bibi Andersson är fantastisk i rollen som Alma. Det är hennes livs roll. Men filmens egentliga drama utspelas i Liv Ullmanns otroliga ansikte. 

Persona var Liv Ullmanns första samarbete med Ingmar Bergman. Totalt blev det elva roller för dämonregissören. Mina favoriter av dessa är som Marianne i Scener ur ett äktenskap och som Eva i Höstsonaten. Finns det någon annan skådespelerska (eller skådespelare för den delen) som lika nyansrikt har fångat olyckans alla fysiologiska skiftningar? Ullmann är naturligtvis också berömd för insatsen som Kristina i Jan Troells Utvandrarna och Nybyggarna. Där kan man verkligen säga att Liv Ullmann fick öva sin förmåga att uttrycka lidande, ångest och oro. Men i min mening är insatsen aningen för endimensionell för att räknas till en av hennes bästa. 

Jag har under förberedelserna till den här texten passat på att se Ullmanns genombrottsroll. I Ung flukt från 1959 spelar Ullmann en frispråkig och självständig ung tjej som bland annat, till den norska allmänhetens och Ullmanns familjs stora fasa, nakenbadade. Jag har också sett hennes regidebut, Fröken Julie från 2014. Den är okej, men lättviktig. Särskilt i relation till hennes egna skådespelarinsatser. Jag har däremot, av naturliga skäl, inte sett någon av Liv Ullmanns många teaterroller, som egentligen utgör hälften av hennes karriär. 

I den här texten har jag bara nämnt Ingmar Bergman i relation till Liv Ullmanns skådespelarinsatser. Den som vill veta mer om deras förhållande och hur det var på Fårö kan vända sig till andra texter, Liv Ullmanns två självbiografier eller till Linn Ullmann De oroliga från 2015. 

Det är inte för att hon var ihop med Bergman som Liv Ullmann tar plats på den här listan. Men i deras samarbete formades någonting unikt. Liv Ullmanns ansikte var som skapat för hans filmer. Inte som en projektionsyta för Bergmans geni, utan som en plats där filmernas många motstridiga idéer och affekter kunde komma till uttryck.

48. Piet Hein (1905-1996)

Piet Hein var en gång på besök hos Charlie Chaplin i Schweiz. De gick ut på en promenad tillsammans och Hein frågade: ”How did the world go round, before we met?” Varpå Chaplin svarade: ”It didn’t!” Det var ett svar helt i Piet Heins anda. Man kan förmoda att han skrattade gott.

Det var på skoj förstås. Världen rörde sig tryggt i sin bana, även innan Chaplin och Hein träffades. Men eventuellt väcker anekdoten en del frågor hos läsaren. När ägde det här mötet rum? Bodde Chaplin i Schweiz? Och framförallt, vem var Piet Hein? Det här var någon gång efter de McCarthy-ledda förföljelserna av inbillade kommunister i USA. Chaplin bestämde sig då för att bosätta sig i Schweiz, där han bodde fram till sin död 1977. 

Vem Piet Hein var kräver ett lite mer utförligt svar.

Dansken är mest känd i Sverige för utformningen av Sergels torg. 1959 fick Piet Hein uppdraget. Problemet var att hitta en form som både var estetisk tilltalande och ändamålsenlig. Formen skulle möjliggöra att torget inrymde en vattenbassäng och att trafiken i cirkulationsplatsen rullade på effektivt. Som så många gånger förr såg Hein det ingen annan såg. Hans lösning var att utforma Sergelfontänen som en superellips, en mellanform mellan en rektangel och en ellips. Det var ett genidrag, ett av många i Piet Heins karriär. Tillsammans med Bruno Mathsson konstruerade Hein senare ett superelliptiskt bord, som idag får sägas vara en av dansk designs arketyper, tillsammans med PH-lampan och Myran av Arne Jacobsen. Framgången med superellipsen fick Hein att konstruera superägget, en geometrisk form som uppstår när man roterar en superellips. (Ekonomisk upplysning: ett superelliptiskt bord går för över 10 000 kr, men ett superägg i rostfritt stål kan du komma över för några hundralappar, lite beroende på storlek och användningsområde.)

Superbra eller hur?

Okej, det är bara början. 

Heins påhittighet som formgivare är verkligen makalös. Flera hundratals innovationer, spel och uppfinningar har hans namn inpräntat på sig. Två av mina favoriter är Hex och Somakuben. Hex är ett spel som spelas av två personer på ett rombformat bräde. Målet är att ta sig till den andra sidan och förhindra att motståndaren lyckas med samma sak. (Hex kan, till skillnad från exempelvis schack eller go, inte sluta oavgjort, så det är upplagt för bittra fejder.) Somakuben är däremot ett slags 3d-pussel. Hein kom på idén till kuben när han bevistade en föreläsning av atomfysikern Niels Bohr. Hein kunde inte koncentrera sig på Bohrs högtflygande matematiska modeller och började fundera på om det inte går att konstruera ett pussel med sju olikformade pusselbitar, som tillsammans ska forma en kub. Till skillnad vanliga 2d-pussel är det möjligt att nå fram till målet på många olika sätt. 240 olika sätt, närmare bestämt. Är man påhittig går det bra att formera andra strukturer. Bara fantasin sätter gränser.

Som en livs levande Skalman gick Hein ständigt omkring med pennor, gem och tejp i fickan. Man vet ju aldrig när inspirationen strömmar till och man får användning för grejerna. Men Piet Heins första claim to fame var faktiskt som författare. Under pseudonymen Kumbel började Hein publicera sina texter i Danmark under andra världskriget. Vid den här tidpunkten var Danmark under tysk ockupation och många av Kumbels dikter alluderade på ett inte helt oförtäckt vis till tyskarna. Kumbel skrev till exempel om en målare "der har så travlt med at male hela Europa rødt, hvidt og sort". Det var inte särskilt svårt för allmänheten att förstå vilka politiska ideal som hystes av den rastlösa målaren.

Kumbels mest kända rader kom att sammanfatta den danska motståndskampen:

Vem tillhör du, lilla katt på vägen? Jo, jag är banne mig min egen. Alla i Danmark förstod med en gång att dikten handlade om det lilla landets frihetstörst gentemot den tyska övermakten. 

Men det politiska var aldrig den mest centrala delen av Heins diktning. Under pseudonymen Kumbel och sedan under eget namn gjorde han sig efter kriget känd för sina korta dikter med en fyndig eller tankeväckande vändning. Det här är ett typexempel:

Når klokken er 11 i Danmark,
er den 5 i U.S.A.,
10 i London, og 18 i Kina,
og 13 omkring Moskva.

Hvor er vi danske et udvalgt folk,
at vi netop er født i selve
det lille velsignede land, hvor klokken
er 11, når den er 11.

Den här typen av humoristisk eller vardagsfilosofisk dikt fick av Hein samlingsnamnet "gruk". När livet känns trist och meningslöst kan man slå upp en bok med en samling grukar och välja och vraka. Det finns nämligen en hel del att välja mellan. Tanken svindlar inför Piet Heins enorma produktion. Totalt skrev han nästan 10 000 grukar, både på danska och på engelska. Det finns grukar för varje tid och tillfälle. 

Känns det fortfarande lite oklart? För enkelhetens skull har Hein själv definierat vad en gruk är – i en gruk: 

Et Gruk skal være
kort och smalt
og ikke langt og bredt.

Det skal læses
i et Øjekast
og huskes under ét

og glemmer man det,
Herregud,
saa er det jo saa lidt.

Piet Hein tänkte alltid som en uppfinnare och innovatör. Inte ens när han skrev dikter följde han en mall för hur det skulle gå till. Gruk har visserligen föregångare inom litteraturhistorien – Hávamáls tänkespråk och Rochefoucaulds maximer kommer till minnes – men Piet Heins "korta och smala" dikter känns ändå som något genuint eget. Till Piet Heins radda av uppfinningar och innovationer kan vi alltså lägga en helt ny litteraturgenre.

Piet Heins finurliga aforismer har aldrig riktigt fått genomslag i Sverige, trots att till och med Astrid Lindgren har bedyrat sin kärlek till "fenomenet gruk". Det är synd, eftersom dikt inte bara borde vara en ensak för finandar och dysterfåglar. Eller som Hein själv uttryckte det:

Den, som kun
tar Spøg for Spøg
og Alvor kun alvorligt,
han og hun
har faktiskt fattet
begge Dele
daarligt.

Har vi att göra med ett geni? Om definitionen är mångsidighet, överraskande perspektiv och enorm produktion så är svaret givet. Niels Bohr sa en gång, apropå Hein, att nog är mannen ett geni, men att han var rädd för att Hein försökte ge sig på för många ämnen. Förmodligen hade Hein kommit längre eller djupare om han bara hade gjort en sak. Men mångsidigheten var hans mål och motto. 

 

Piet Hein ville inte sätta några gränser för sin kreativitet och sin skaparkraft. Genom hela sitt långa liv befann han sig mittemellan naturvetenskap och humaniora. Jag behöver inte gå igenom vilka negativa fördomar och missförstånd som råder mellan de två kulturerna. Piet Hein försökte överbrygga den klyftan. Han gjorde det med humor och genom att lansera begreppsparet teknoti och kultisme. Att bara förhålla sig till tekniken är idiotiskt (teknoti) och ett ensidigt intresse för humaniora gränsar till ockultism (kultisme). En diktande uppfinnare, en humoristisk teknolog. I vanliga fall oförenliga storheter, men de möttes i Piet Heins person. 

Framförallt älskar jag Piet Hein för hans naiva och obotliga optimism. Som alla andra har jag de senaste veckorna oroats av krigsmullret i Europas östra delar. Hur ska man förhålla sig till de fruktansvärda rapporterna om ett förestående krig? Vad är värt att tro och hoppas på? Jag slår upp min bok med grukar:

Pessimisterne
er dog de reneste Taaber -
de tror
paa de modsatte af,
hvad de haaber.

Nej, de Optimister,
som Livet
beror paa,
er dem,
som tør haabe
paa noget, de tror paa.

Piet Heins livssyn formades av först det andra världskriget, sedan det kalla kriget. Optimismen var kanske medfödd, men den var också ett aktivt livsval i skuggan av ett kärnvapenkrig. Så måste vi välja varje gång vapenskrammel hörs i fjärran. Vi måste våga hoppas på det vi tror på.

Ord kan bli dikt. Gem och tejp kan bli en rolig uppfinning. Och med lite glädje kan det bli fred på jorden. Räck Putin en somakub för bövelen!