58. Petter Northug (1986-)

OS i Vancouver 2010. 50 km klassisk stil. 55 skidåkare från 22 länder beger sig stakande ut från Whistler Olympic Park klockan halv tio på morgonen, lokal tid. För vissa av åkarna är det karriärens höjdpunkt, de är glada bara att få deltaga. Andra drömmer om toppresultat och ädla medaljer. I vanlig ordning i masstarter är det ett samlat fält långt in i loppet. Åkarna i täten turas om att dra: Södergren, Sundby, Legkov och Bauer. Och så Södergren igen. Sundby. Cologna. Så rullar det på. En som inte är särskilt intresserad av att dra är norrmannen Petter Northug. Han ligger längre ner i fältet, bidar sin tid. Utan att förta sig, utan att gå upp i ledning och kämpa i motvinden. Men alla de övriga åkarna känner av hans närvaro – en rödklädd skugga eller en varg som vallar en fårskock? – och alla vet vad de måste göra innan loppet ska avgöras, innan spurten, för att ge någon annan chansen att kliva högst upp på prispallen. Deras enda chans är att skaka av sig honom. 

Ett femmilslopp är ett enda långt fysiskt och mentalt kraftprov, där förmågan att uthärda smärta prövas till sitt yttersta. All träning och alla minutiösa förberedelser är bortkastade om man misslyckas i att möta smärtan och ta sig igenom den. Med någon kilometer kvar tills målgång ser det ut som om tysken Axel Teichmann är den för dagen starkaste. Han skapar sig en liten lucka i en uppförsbacke och när de kommer ner på stadion är tysken i ledning, med ett avstånd ner till Northug och Johan Olsson. Men efter några kraftiga stavtag är Northug ikapp. Han har Olsson hack i häl. Nu ska allt avgöras. Det är löst före i svängen in till upploppet och Teichmann vinglar till. Dario Cologna, som har kommit starkt på slutet, drattar på ändan. Men Northug håller sig på benen. Han gör inga misstag så här nära mål. Han sätter stakningen perfekt och när han tar sig upp jämsides med Teichmann vet tysken redan att han har förlorat. Teichmann in som tvåa. Johan Olsson trea. Northugs första individuella OS-guld är bärgat. Han skriker ut sin glädje genom smärta och tårar. 

Dags att fira? Nej för tusan. Efter ett lopp är det viktigt att göra sig av med slaggprodukterna i benen och det är ju fler tävlingar om hörnet. Säsongen är inte slut och nästa år väntar hemma-VM i Oslo. Samma kväll ger sig Northug ut på en längre rekreationstur i de kanadensiska skogarna. Han är helt ensam i spåret och bara elljuset lyser upp den nyblivna mästaren. Vid ett tillfälle tar han sig förbi husen där de aktiva OS-deltagarna håller till. I ett rum firas det högljutt. Northug känner strax igen de tyska åkarna: Jens Filbrich, Tobias Angerer och Axel Teichmann, tvåan i loppet. De dricker champagne och skålar. Fira ett silver? Inte underligt att "det tyska skidundret" inte producerar några guld längre, tänker Northug och fortsätter sin runda.

Anekdoten, som finns med i Min historia, självbiografin som Northug gav ut 2018, är givetvis en del av ett självförhärligande narrativ. Den ensamma hjälten som går sina egna okonventionella vägar och är sprø nog för att ge sig ut på en träningsrunda samma dag som han har vunnit ett individuellt OS-guld. Men den är (förmodligen) inte desto mindre sann, och gav Northug ännu en chans att pika Teichmann, en av många skidåkare han genom åren hade sina orddueller med. Det var i rättvisans namn en ganska enahanda duell. Teichmann kritiserade Northug för att vara en omogen spoling. Och Northug var, tja, en omogen spoling. Under vinter-OS i Vancouver sa Teichmann något överraskande att Northug höll på att "ändra sig invändigt och bli en bättre sportsman och en bättre människa". Möjligen var det ett aningen förhastat omdöme. Northug hade i alla fall inga planer på att ändra sig. Efter att ha spurtslagit Teichmann i sprintstafetten, sa Northug bland annat att den enda som skulle kunna ge honom en match på upploppet är kameran. Fast vem vet, Teichmann kanske inte såg det som "kaxigt", utan som ett konstaterande av vad som redan var tydligt för alla som hade ögon att se. Northug var vid det här laget inte bara tidernas spurtfenomen, utan också världens bästa skidåkare.

Och mitt hjärta bultade för den egensinniga trøndern. Det var inte ett vanligt supporterskap, baserat på att jag är halvnorsk och uppvuxen med norska skidframgångar. Bjørn Dæhlie är förmodligen tidernas bäste manliga skidåkare. Ett unikum med enorm syreupptagningsförmåga. Men jag blev aldrig sur eller arg när Dæhlie (för en gångs skull) förlorade en tävling. Bra för sporten (och kul att andra norrmän fick chansen att vinna). Dæhlie var perfekt. Redan under sin aktiva karriär kanoniserades han och upptogs i den norska skidhistoriens pantheon. Han tillfredsställde alla kriterier för hur en älskad norsk skidåkare skulle vara och bete sig. En skidåkare från det norska folkdjupet, helt uppfylld av ärlig sportsmannaanda. När Northug slog igenom – januari 2006, då Northug blev norsk mästare efter att ha spurtslagit hela den norska skideliten – blev det snabbt tydligt för den norska idrottspubliken att den här killen är annorlunda. Samma dag som sin triumf fick han besked om att han inte var uttagen till OS 2006, senare på säsongen. Dagen därpå säkrade han segern för sitt lag i stafetten och utbrast vid målgången, med ord som föll tungt på landslagsledningen: "Och jag ska inte till OS?" En skidåkare som vågar trotsa landslagsledningen? En skidåkare som uttrycker sig utmanande i pressen? Det hade inte hänt tidigare och det säger sig självt att Northugs stil inte gick hem i alla stugor runt om i landet. Men jag älskade det. Om Northug förlorade tog jag det personligt. Det kunde förstöra en hel helg för mig. Eller längre tid än så. Och innan varje större tävling ängslades jag för hur det skulle gå. Hur var hans form den här dagen? Med Northug var det aldrig lätt att veta. Antingen var han i toppslag eller så var han helt under isen. Northug var allt det Dæhlie inte var. Det vill säga, inte förutsägbar, perfekt – eller tråkig.

Northug slog igenom i en tid när skidsporten höll på att förändras. Som ett svar på vikande publikintresse minskade antalet individuella starter och ersattes av publikfriande masstarter. Sprint hade premiär i VM 2001. Och säsongen 2006/2007 – säsongen efter Northugs norska genombrott – hade Tour de Ski premiär, en tävling där åkarna samlar poäng till en avslutande och jippoartad klättring uppför en slalombacke. Den här utvecklingen möttes inte med hurrarop från alla håll, särskilt inte från dem som var uppväxta med stillastående tevebilder på backkrön och snöklädda granar. Istället för att vänta in åkarna vid tidskontrollerna fick tittarna nu följa åkarna genom hela loppet. Även själva sporten förändrades. Åkare som klarade av att hålla en jämn fart genom hela loppen missgynnades av det nya tävlingsformatet. Vad som tvärtom premierades var taktisk körning och förmågan att hänga sig fast i klungor när farten var hög eller rycktes sönder av plötsliga tempoväxlingar. Spurten blev helt avgörande. 

Istället för till OS åkte Northug till junior-VM och kammade hem alla de individuella distanserna. Samma vinter tog han också karriärens första världscupseger, som den yngsta manliga utövaren någonsin; en spurtstrid mot tyskarna Tobias Angerer och Axel Teichmann. Men hans stora mediala genombrott i Sverige kom först i Sapporo 2007. Northug låg bra till inför upploppet i skiathlonen, men ramlade olyckligtvis. Så när han stod i startgroparna inför stafetten, 4x10 km, var han naturligtvis helt uppumpad av oförlöst energi. Med någon kilometer kvar av sista sträckan var Anders Södergren (Sverige), Jevgenij Dementiev (Ryssland) och Petter Northug (Norge ) samlade i täten. De norska kommentatorerna var oroliga för att Northug slängde blickar bakåt, mot ryssen. Men Northug hade full koll. Han gick upp vid sidan av Anders Södergren och accelererade sig rakt in i idrottshistorien. "Det är så lett! Barneskirenn!" utbrast den adrenalinstinna unggutten i målfållan. Med den typen av kommentarer, som väckte uppmärksamhet (ilska) långt utanför skidsportens ganska snäva gränser, blev Northug sportens stora affischnamn och räddning, på samma gång som han gynnades av skidsportens förändring från individuella starter till masstarter.

Men det var inte bara Northugs kommentarer som väckte ont blod. Lika upprörande var att han inte drog och hjälpte till. Som om det var Northugs (eller någons) ansvar att hålla uppe farten i en tävling, där det faktiskt handlar om att komma först fram till mål. Hur missriktad den kritiken än var, belyser den hur befäst den traditionella bilden av en god idrottsman var i mångas ögon. Northug använde naturligtvis kritiken som tändvätska och försökte hela tiden hitta sina motståndares känsliga punkter. Särskilt svenskarna stod i centrum för hans skämtlynne. Med mer eller mindre lyckade resultat. (Efter målgången i stafetten 2011, med en referens till ett klassiskt norskt sportreferat: "Kong Carl Gustaf, hör du mig? Björn Borg, Ingemar Stenmark. You guys took a hell of a beat today." Och det stämmer ju, även om det som provokation är lite väl uttänkt.) Northugs ryggtavla blev en van syn för svenska skidåkare under de här åren. Framförallt under mästerskapen. Northug var bara stundtals framgångsrik i världscupen eller Tour de Ski. Klättringen upp för en slalombacke passade inte Northugs fysik och han behövde mästerskapens ansamling av adrenalin och medial uppmärksamhet. Han var bäst när det verkligen gällde.

Stillbild från NRK:s dokumentär Northugs triumf.

Under hemma-VM i Oslo tog Northug fem medaljer, varav tre guld. Han stod på toppen av sin karriär och hade uppnått allt han hade velat uppnå. Det är inte så konstigt att han efter mästerskapet började tappa i motivation. Han tog visserligen VM-guld i Val di Fiemme 2013, men det var på grund av en enorm grundträning. I själva verket blev han i allt sämre form. Han la ner mindre energi i träningen. Han började festa och dricka alkohol. Kraschen såg ut att komma. Men få anade att det verkligen skulle innebära en faktisk krasch. 2014 satte sig en alkoholpåverkad Northug bakom ratten och körde sönder sin Audi A7. En idiotisk sak att göra. Men samtidigt ett mönster vi känner igen från andra toppidrottsmän som har tappat kontrollen. För Northug betydde idrotten länge allt. Men när idrotten inte längre finns där för att skänka mening och syfte till tillvaron – vad gör man då? Var tar man vägen med sitt behov av dopaminkickar? Som tur var tog Northug inte livet av någon, vare sig själv eller någon annan. Det motsägelsefulla är att kraschen var precis vad Northug behövde för att kunna fortsätta sin karriär. Nu siktade han fram emot VM i Falun 2015. Framgångar där, ja det skulle betyda att svenskarna sattes på plats, en gång för alla.

Kan skidåkning vara vacker? Jag tror det. Den kan åtminstone bli det under rätt förutsättningar. VM i Falun blev en stor framgång för Northug. Han vann sprinten, sprintstafetten och stafetten. Men det var i femmilen han skulle stå för den mest imponerande insatsen i sin karriär. Tävlingen blev som vanligt en kamp för alla deltagare, såväl mot de andra åkarna som mot den egna kroppens smärta och begränsningar. Men den här gången blev tävlingen också en kamp mot väderelementen. Under nästan hela loppet föll tung blötsnö ner över åkarna, med ett klistrigt och löst före som resultat. Med mindre än fyra kilometer kvar att åka ligger Northug sist i en stor klunga av åkare. På tevebilderna ser han trött ut, och han vajar oroande mycket med överkroppen. Med en kilometer kvar har till och med de norska kommentatorerna räknat bort honom. Upphämtningen som följer är bland det råaste jag har sett. Någonstans inom sig hittar han nya krafter. Det är som att han plötsligt, genom trötthetens dimmor, kommer på att han är med i en femmil – i Sverige! – och att en guldpeng står på spel. Fram till mål tar han sig, på varierande sätt, förbi nio världsklassåkare, som är lika trötta som han själv och som kämpar allt vad de kan för att först nå fram till mål. För den svenska publiken är det en upplevelse av kollektiv stress. Johan Olsson ligger också där framme i täten och när Northug tar sig förbi honom utstöter publiken ett besviket "NEEEJ!" Det ska inte gå att göra vad Northug gör, men det gick. Det sista genidraget – pricken över i:et – var att hitta en väg fram mellan vilt kämpande Lukáš Bauer och Maxim Vylegzhanin på upploppet.

Northug fick sin revansch och han kunde inte ha önskat sig ett bättre avslut på sin karriär. (Även om han fortsatte i ytterligare ett par år, utan större framgångar.) Svenskarna var tystade, en gång för alla. Men nog sjutton var det många – även svenskar – som klappade på läktarna. En god skidpublik vet att uppskatta en fantastisk prestation. De såg väl vad som var tydligt för alla som hade ögon att se. När Northug slog igenom var det fortfarande möjligt av en stormakt (nåja) som Sverige att placera en åkare som Anders Södergren på en sistasträcka i en stafett. När han la skidorna på hyllan hade Johannes Høsflot Klæbo precis slagit igenom. På så vis knyter han samman det som hade varit med det som skulle att komma. Men det går också att säga att Northug förenade det som var imponerande med den gamla tidens skidåkning (uthålligheten och förmågan att uthärda mjölksyra) med den nya tidens egenskaper (det taktiska sinnet och det ostoppbar rycket). Ingredienser i det som, tillsammans med de beryktade kontroverserna, gjorde Northug till den starkast lysande skidstjärnan den här sidan av millenniet. 

Jag kollar fortfarande mycket på skidor. Men det är inte samma sak utan skidvärldens enfant terrible. 

59. Zacharias Topelius (1818-1898)

Två författare tävlar om titeln som Finlands genom tiderna mest produktive. Den ene är Mika Waltari, författare till den internationella bestsellern Sinuhe egyptiern och tja, fruktansvärt mycket annat. Den andre är Zacharias Topelius. Den sistnämnde hann under sitt liv skriva flera långa romaner, sagor och läroböcker för barn, dramatik för teatern (bland annat librettot till Fredrik Pacius Kung Karls jakt, Finlands första opera), psalmer, vetenskapliga publikationer, samt otaliga dikter och tidningsartiklar. Efter hans död har omfattande volymer med dagböcker och korrespondens givits ut. Han var professor i historia, redaktör för Helsingfors Tidningar, Finska Konstföreningens förste sekreterare, Finska fornminnesföreningens förste ordförande, ordförande för svenska psalmbokskommittén och rektor för Helsingfors universitet. Han var också aktiv i samhällsdebatten, bland annat i frågor om djurskydd och kvinnans ställning i samhället.

Varje människa som ska uppnå dessa alphöjder av gärningar och tryckta boksidor behöver en drivkraft. Vad det var för Mika Waltari vet jag inte, annat än att han utöver denna okända sporre också behövde flaskan som stöd. För Zacharias Topelius räckte det med detta enda: fäderneslandet.

Som en nästan oförskämt pigg och frisk fläkt svepte Zacharias Topelius i mitten av 1800-talet in i finländskt kulturliv för att bidra till det nationella uppvaknande som hans något äldre kollegor – tungviktarna Runeberg, Lönnrot och Snellman – hade påbörjat. Hans insatser kom att få stor betydelse för synen på och kunskapen om Finlands historia och geografi, och var mycket viktiga för populariserandet av idén om Finland som en nation med egen historia. Det mest berömda exemplet är mastodontverket Fältskärns berättelser (1854-1867), en i runda slängar 2000 sidor lång roman uppdelad i fem så kallade "cykler", som kretsar kring de två släkterna Bertelskiöld och Larsson, och deras äventyr kopplade till en ring med magiska krafter. Redan i inledningen ges en vacker och underbart exalterad beskrivning av Topelius hemland:

Och Östersjön sträcker sina väldiga blå armar mot öster och norr och sluter i sitt brusande famntag en dotter af hafvet, ett vågornas land, som uppvuxit ur deras sköte, som växer än idag och som höjer sina fasta klippor högt öfver sin moders hjässa. Finland är Östersjöns mest älskade barn; än idag tömmer det sina sjöars skatter i moderns sköte, och det mäktiga hafvet förhäfver sig icke därför, det drager sig älskande och ömt tillbaka, lik en eftergifvande mor, att dottern må växa till och hvarje sommar kläda nya för dagen blottade stränder med gräs och blommor.

Fältskärns berättelser är folkbildning när den är som bäst – läsaren snappar upp både det ena och andra ur finländsk historia, från stormaktstid till gustaviansk tid, samtidigt som det bjuds på spänning och underhållning längs vägen. Allt berättas ur ett finländskt perspektiv – kanske kan man säga att Topelius här, och i andra verk han skrev, skapade den finländska historien, åtminstone för det allmänna medvetandet.

Även poesin enrollerades av Zacharias Topelius i kampen för det finländska självmedvetandet, ofta via lovsånger till landets natur. "Den blå randen på havet" och "Islossningen i Uleå älv" är mäktiga hyllningar till våren. I den sistnämnda lyckas Topelius göra vårfloden till en storslagen, nationalistisk manifestation. I en dikt med namnet "Finlands höjning" sker något liknande med landhöjningen. Ett genomgående drag i Topelius lyrik är hans känsla för melodi och flyt – dikterna är alltid lätta och lediga, och går som ett rinnande vatten att läsa. Genomgående är också en ljus och optimistisk syn på tillvaron. Topelius är inte en av de där poeterna som tycker att jordelivet är idel fåfänglighet. Han intresserar sig för det stora och fina i livet, och hans dikter får ofta någon form av lyckligt slut. Salami och Zulamit i den astronomiska kärleksdikten "Vintergatan" får varandra till sist och till och med den tårframkallande "En liten pilt" (om ett litet barn som dött) slutar på något vis i dur. Det är ändå fint tycker jag. Sånt behöver man också ibland.

Zacharias Topelius om någon gjorde sig väl genom sin livsgärning förtjänt av att kallas "vuxen". Ändå går det inte att låta bli att tänka på honom som lite av ett barn. Den hejdlösa entusiasmen, friska optimismen och vad det verkar oskuldsfullt uppriktiga känslan av att vara bra på allt  –  allt detta är egenskaper som Topelius delade med det lilla barnet. Med den skillnaden att han faktiskt var bra på allt, vill man kanske tillägga. Men jag tror faktiskt inte det stämmer. Allt han skrev kan knappast ha blivit bra. Poängen här är att Topelius inte deppade ihop och lade av för det. Han fortsatte arbeta. Det finns något tilltalande i det.

Låt oss nu stanna upp ett tag och reflektera över hur fint det faktiskt är med kreativ produktivitet. Att inte sitta och tjuvhålla på sina talanger. Jag vet inte, kanske blev bara, säg, 20 procent av det Topelius skrev bra – med hans enorma produktion räcker det ändå till Fältskärns berättelser, x antal sagor, en drös med dikter och texten till "Sov du lilla videung" (som har en speciell plats i mitt hjärta i alla fall). Hade det varit bättre om han ägnat hela livet åt att knepa och knåpa med ett enda stort mästerverk, för att postumt bli hyllad som Mr. 100%? Topelius författarliv är något att inspireras av för alla er (förlåt, oss) som sitter på kammaren och beklagar att om inte om hade varit så hade de där hopknycklade papperna längst ner i skrivbordslådan varit en stor roman. Kör på, ut med det bara!

Nåväl. Zacharias Topelius produktivitet underlättades naturligtvis av att han på sin tid var oerhört populär och efterfrågad. Det är inte för inte som han har kallats för 1800-talets motsvarighet till 1900-talets Astrid Lindgren och Tove Jansson. Några av hans mest älskvärda alster är de på sin tid omåttligt populära sagorna för barn. Topelius menade att barnlitteraturen var mycket viktig för samhällets framtid, men avvisade samtidigt torra moralpredikningar som riskerade att uppfostra framtida generationer av "sladdrande papegojor". Skulle barnet få ut något av en saga, så måste den tala till barnets känsla och fantasi. Det är inte svårt att förstå att Topelius, med sin egen barnsliga entusiasm och optimism, kände stor sympati för barndomens lekfullhet och vidöppna förhållningssätt till världen. Om barnen skulle växa upp till fosterlandssinnade medborgare måste man (precis som Topelius gjort för egen del) använda sig av dessa fina egenskaper – inte bekämpa dem.

Liksom i lyriken finns i sagorna ett ljust och optimistiskt drag. Bröderna Grimms och H.C. Andersens sagor kan vara grymma och otäcka, med olyckliga slut. Inte Topelius berättelser. De verkar skapade för att ingjuta mod och framtidstro hos de läsande barnen – för att uppmuntra till bra saker, snarare än avskräcka från dåliga. Man behöver inte tvivla på hur sagan om Adalmina ska sluta, prinsessan som måste välja mellan å ena sidan skönhet, rikedom och klokhet, och å andra sidan ett ödmjukt hjärta – självklart får hon alltihop på slutet! Hos H.C. Andersen hade kammartjänarna och kammarjungfrurna som lät Adalmina rymma till skogs fått huvudena avhuggna utan pardon – i Topelius saga nöjer sig den ruskige bödeln (som trots allt finns med i berättelsen) med att hålla vakt utanför deras fängelsetorn (som de så klart släpps ut ifrån när allt blivit bra igen).

Och när vi ändå är inne på sagor, visst kommer ni ihåg Asbjørnsen och Moes historia om den där kvarnen, som stod på havets botten och bara fortsatte och fortsatte att spruta ur sig salt? Det är lite så jag ser på Zacharias Topelius, som en oändligt producerande kvarn som bara gjorde och gjorde, och skrev och skrev – storslagna romancykler, vackra dikter, banbrytande barnlitteratur och, vilket jag inte ens hunnit ta upp, pionjärinsatser på skräckens och detektivlitteraturens områden. Mycket bortglömt, men också en hel del som är hågkommet och uppskattat än idag. Topelius penna skrev fram Finland, och liksom havet inte kan tänkas utan sitt salt, går det knappast att föreställa sig den finska nationen utan hans ord.

Och hade han inte dött, så hade han väl skrivit än.

60. Karl Ove Knausgård (1968-)

Spårvagnen skulle gå 10.11 från Stigbergstorget. Det tog bara några minuter att gå ner, så jag var tvungen att komma på något att göra ett litet tag till för att inte behöva stå och vänta vid hållplatsen. Tygpåsen, som jag hade fått från Backateatern efter att ha deltagit i någon sorts undersökning, stod färdigpackad vid dörren. Hade jag kommit ihåg att stoppa ner allt? Badbyxorna låg där. De var egentligen lite för korta, och jag kände mig fånig i dem, men det enda andra alternativet var mina träningsshorts och jag hade tidigare gjort misstaget att bada i dem. Redan när jag var i vattnet insåg jag problemet och när jag sedan tog de första kliven upp på trappstegen bekräftades farhågorna. Byxorna smet åt kring kroppen på ett alltför avslöjande sätt. Det hade inte varit förödande genant, men ändå tillräckligt för att inse att jag hellre kände mig fånig än blottad. Handduken och vattenflaskan var också nedstoppade, samt en pocketversion av Karl Ove Knausgårds självbiografiska roman Min kamp, andra delen. Hur tjock hade en volym innehållandes alla delar behövt vara? Jag hade läst någonstans att det rörde sig om 3600 sidor totalt. Ett litet leende kom över mig när jag föreställde mig hur löjeväckande det skulle se ut. Den hade förmodligen inte ens fått plats i tygpåsen. 

Det var fortfarande nästan tio minuter kvar och min erfarenhet sa mig att det inte var någon idé att vara där i god tid. Några minuter sen var spårvagnen ofta, men aldrig för tidig. Jag vände mig mot köksbänken. Tallriken från frukosten var odiskad och grötresterna hade redan börjat stelna. Det skulle bli ett mindre helvete att diska tallriken om den tilläts stå för länge, så jag tog fram diskborsten, duttade på lite diskmedel och började gnugga. Efter att ha ställt tallriken i diskstället snörade jag på mig skorna och gick ner till hållplatsen. 

På vägen tog jag upp mobilen för att se om jag hade fått något meddelande. Ljud eller vibration hade jag aldrig på längre. Fördelen var att det ingav en känsla av kontroll. Jag hade också fått för mig att det var bra för nerverna. Tidigare hade jag ibland störts av att det plötsligt kunde plinga till, ett pling som tog mig ur den koncentration som var riktad mot en film eller en bok eller vad det nu var. Jag stördes numera aldrig på ett oväntat sätt: de digitala knackningarna på min dörr kunde komma när som helst, men det var upp till mig att lyssna till dem när det passade. Nackdelen var att jag självmant fick ta fram mobilen och kolla om någon hade hört av sig, vilket jag gjorde mycket oftare än jag ville erkänna för mig själv. 

Solljuset bländade skärmen och jag var tvungen att lägga en kupad hand över den för att bättre kunna se. Rikard hade skrivit. "Jag sitter i bakre vagnen." Jag skickade en tumme upp som svar, innan jag lade ner telefonen i fickan igen. Precis då såg jag elvan rulla fram till hållplatsen och jag var tvungen att småspringa de sista stegen för att hinna fram. Det höll på att bli stressigt, eftersom framdörrarna var avstängda. Det hade de varit sedan pandemin skjutit fart. Jag var därför tvungen att ta mig ytterligare tio steg till nästa dörr. De övriga resenärerna hade hunnit på, men chauffören såg mig nog, för han lät dörrarna stå öppna några sekunder längre än normalt.

*

Det var som vanligt ganska mycket folk på Saltholmens klippor. Vi hade tur som hittade en plats med jämna och platta stenblock, vilket var sällsynt en solig sommardag. Rikard tog av sig t-shirten, satte på sig solglasögonen och lade sig ner för att värma kroppen inför stundande bad. Jag plockade fram handduken ur tygpåsen och bredde ut den på klippblocket. Sedan lade jag mig på mage på handduken och tog fram boken för att läsa. Jag tittade en stund på framsidan innan jag slog upp boken där jag hade lagt bokmärket, ungefär två tredjedelar in. Karl Ove och hans författarvän Geir har ett samtal om deras skrivande. Geir påpekar, inte utan avundsjuka, att Karl Ove har förmågan att låta ett banalt toalettbesök svälla ut över tjugo sidor och få det att tåras i ögonen på läsarna. Jag förstår vad Geir menar. Egentligen är det ironiskt att hela Min kamp-serien inleder med de vackra orden "För hjärtat är livet enkelt", eftersom alla de 3600 sidor som följer gör en poäng av att inte vara "vackert" skrivna, i någon litterär-estetisk mening. Knausgård "avsäger sig varje litterärt trick", som amerikanska författaren Jonathan Lethem träffande uttryckt det. Stilen framstår som nästan helt genomskinlig. Varför blir det så effektivt?

Den experimentella filmskaparen Jonas Mekas lyckas med något liknande. Mekas har ägnat en hel karriär åt att sätta samman filmer utifrån sina egna hemvideor. Det är klipp när han går i parken med sin familj, på katten som ligger på pianot, på kompisar som spelar krocket i trädgården, och så vidare. Det är fullständigt vardagligt och utan någon dramaturgi. Han poängterade rent av att klippen inte var sammanställda i någon särskild ordning. Jag minns att jag tittade på As I Was Moving Ahead Occasionally I Saw Brief Glimpses of Beauty och stundtals funderade på vad i hela fridens namn jag sysslade med, varför jag slösade bort timmar av mitt liv på att betrakta en främmande mans kaotiskt sammanställda dagboksliknande videoklipp från 70-talet. Men lika ofta satt jag där, starkt berörd, och kände att genom det partikulära och vardagliga skiner något allmängiltigt igenom, någon sorts vacker sanning om människan. Det är en fin gräns mellan den pretentiösa bluffen och det genuint sublima och det är svårt att säga hur gränsen ser ut.

– Är det spännande? Rör han med skeden i ett glas?

Rikard log när han fällde den skämtsamt föraktfulla kommentaren. Jag tittade upp från boksidorna och konstaterade att jo, det gör han, och det är riktigt spännande att läsa om. Rikard försökte läsa Min kamp men fastnade inte riktigt. För honom framstod de ordinära vardagsbeskrivningarna först och främst just som ordinära vardagsbeskrivningar. Han var mer förtjust i de essäistiska utvikningarna, om jag förstod honom rätt, och sådana finns det också ganska gott om i Knausgårds böcker, även om författarens årstidsböcker har mycket mer av den varan än Min kamp. Det är lustigt hur olika man kan uppfatta samma text. Min vän Sanna fullkomligt älskar de vardagliga detaljbeskrivningarna. Under en av våra promenader fångade hon kärnfullt sin upplevelse: "Jag kan läsa om hur han går över vägen och det känns verkligare än när jag själv går över vägen." En av Knausgårds stora bedrifter är just detta: han får oss uppmärksamma det banala och vardagliga, att liksom verkligen upptäcka det, utan att för den sakens skull ägna sig åt några litterära åthävor. 

Litteraturvetaren och filosofen Martin Hägglund har konstaterat att Knausgård genomgående i Min kamp återkommer till en fras, som nästan fungerar som ett credo: "Det gäller att fästa blicken". Författaren söker oupphörligt att fästa blicken, på de dramatiska stunderna likväl som de långa händelselösa tomrummen däremellan, som han hjälper oss inse faktiskt inte är så händelselösa trots allt. "Jag vet vad det vill säga att se något utan att fästa sig vid det", skriver Knausgård på ett ställe i serien. Hans skrivande kan ses som en kamp för att upptäcka det liv han, och vi alla, lever, hur ordinärt det livet än kan synas vara. Hägglund påpekar att dragningskraften i att läsa Min kamp inte består i att den tvingar dig att se hans liv med dina ögon, utan att den får dig att se ditt liv med hans ögon. Vi upptäcker allt det som pågår också i våra liv, genom att ta del av de otroligt specifika skildringarna av hans. Hägglund menar att medvetenheten om att allt detta en dag ska upphöra, att livet är ändligt, är vad som skänker alla ögonblicksbeskrivningar deras betydelse och mening: "Ja, känslan av förgänglighet är en inneboende del av själva ögonblickets strålglans."

Jag försökte läsa vidare i texten – fortfarande satt Karl Ove och Geir och diskuterade varandras skrivande – men tankarna ville inte fästa sig vid boksidorna. Istället började jag tänka på hur många paradoxer det finns mellan Knausgårds liv och litteratur. Han skriver ofta om hur mån han är att vara alla till lags och hur känslig han är för socialt tryck. Samtidigt fläker han ut inte bara sitt eget liv i böckerna, utan också sina närståendes. Han drar sig inte för att skriva genanta eller provokativa saker om ärligheten kräver det. Beter man sig så om man vill vara alla till lags? Han beskriver sig ofta som socialt inbunden, fåordig och tyst, men i litteraturen sväller hans ord över tusentals sidor. Han påstår att han är glömsk, men tycks kunna återge detaljerade skildringar av hur han höll i en cigarett på en fest när han var sexton. Den intressantaste paradoxen är kanske ändå det faktum att han ofta framhåller sitt liv som så banalt, samtidigt som det tycks vara värt att navelskåda in i minsta detalj. Men det är väl just det som Hägglund är inne på: kampen att äga sitt liv, uppmärksamma det, få det att betyda något. Kanske är han också ute efter att späka sig genom sitt litterära utlämnande, rena sig, i förhoppningen att nå fram till något heligt. Om och om igen återkommer Knausgård till sin fascination för religionen och för de heliga människornas livskänsla, som han känner avundsjuka inför.

– Ska vi ta ett dopp nu?

Rikards röst väckte mig ur mina tankar och jag lade ner boken. Övergången från den inre världen som jag hamnar i vid läsningen, när boken dessutom rent fysiskt fungerar som en sorts skärm mot omvärlden, till den ljusa sommardagen full med tjoande människor, tog det några sekunder att vänja mig vid. Jag reste mig sakta, drog med mig handduken som jag legat på, och började gå ner mot stegen. Framför mig gick två bikiniklädda flickor. När den ena plötsligt snubblade på en våt sten, skrek den andra till och tog tag i hennes arm, innan båda fnissade kokett åt det inträffade. Eftersom jag hade Knausgård i tankarna, och kanske för att jag själv är lärare, så gick associationerna genast till kontroversen kring den norska storsäljarens debutroman Ut ur världen. När den översattes till svenska dröjde det inte länge innan en debatt blossade upp. Romanen handlar om en manlig lärare som blir attraherad och romantiskt intresserad av en trettonårig elev. Litteraturprofessorn Ebba-Witt Brattström undrade varför unga flickor ofta tycks få bära upp den manliga genikulten och var helt enkelt inte särskilt förtjust i den "litterära pedofili" som hon menade att bland andra Knausgård ägnade sig åt. Norrmannen blev rasande och skrev en mycket läst och omdebatterad anklagelseskrift riktad mot svenskarna, detta trångsynta folk av "cykloper", som var mycket mer intresserad av moral än litteratur och som blev arga så fort någon skildrade delar av tillvaron som var ambivalent eller inte ansågs moraliskt korrekt. Texten kan användas som diskussionsunderlag för hela idén om PK-Sverige, landet där många menar att man om inte skräms så i alla fall skäms till tystnad ifall man inte skriver under på rådande konsesusuppfattning i en viss känslig fråga. Denna diskussion var kanske som allra livligast när inlägget publicerades, 2015. I andra delen av Min kamp återges flera reflektioner kring svenskarnas sätt att bete sig och Knausgård, som bott i Sverige många år, har sagt vid ett tillfälle att reaktionerna på hans debutbok bekräftade allt han skrev om svenskarna i denna del.

*

Samma kväll fortsatte jag läsa i Min kamp. Under tiden lade jag märke till att armarna blivit brunare efter dagens tur ut till Saltholmen. Det gladde mig lite, eftersom jag alltid hade förknippat brunhet med sommar, och sommaren var min favoritårstid på året. Badturen hade gjort gott, men också bidragit till viss utmattning, och det dröjde inte särskilt länge innan jag fick kämpa mot tröttheten. Eftersom boken saknar kapitelindelningar, så finns det inga naturliga avbrott i den. Jag bestämde mig därför för att stanna när jag kom fram till sida 500. Tjugo minuter senare var målet uppnått och jag lade boken på nattduksbordet, ovanpå Beng Liljegrens biografi över Adolf Hitler, och funderade på hur jag skulle formulera den text om Knausgård jag var ålagd att skriva som en del av ett bloggprojekt med mina vänner. Det skulle lösa sig, tänkte jag, och så släckte jag lampan.