73. Olav H. Hauge (1908-1994)

Har du någonsin funderat på vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Nej, men så här ligger det till. Det lilla samhället ligger vid en av Hardangerfjordens innersta grenar, två timmar från Bergen, i hjärtat av Norges äppelodlarregion. Här planterades de första äppelträden av cicerciensiska munkar redan på 1200-talet och de upptäckte raskt att området passar sig utmärkt för äppelodling. Ett milt klimat och långa sommardagar med upp till tjugo timmars sol gör att äpplena har gott om tid på sig att utveckla en fyllig smak. 

Jag hade inte haft denna kunskap om det inte vore för att det var här som poeten Olav H. Hauge levde hela sitt liv. På gården Hakestad i Ulvik förde han ett enkelt liv med bokläsning, diktskrivande, trädgårdsarbete och just äppelodling.

Den kanske enskilt viktigaste texten om Hauge är skriven av Jan Erik Vold. Året var 1967 när Vold reste till Hakestad och det var i den efterföljande essän "Det går an å leve u hverdagen òg" som den romantiska bilden av enslingen Olav H. Hauge etablerades: arbetsmannen med yxa i ena handen och penna i den andra, den vise äppelodlarskalden, och med tiden, den kärve fadersfiguren för norsk poesi. Genom åren bidrog essän till att en rad norska författare vallfärdade till gården (som även i norska mått mätt ligger avlägset) och beskrev sina upplevelser i entusiastiska texter. Hauge tog också emot författare från utlandet, däribland göteborgaren Claes Hylinger. Den senare beskriver mötet i Färdaminnen från 1973. De två författarna utbytte artigheter och Hylinger bjöd på det bästa Sverige kan erbjuda, det vill säga Östgöta Sädesbrännvin. (Ett alldeles utmärkt brännvin, om ni inte har provat.)

Det finns en del sanning i bilden av Hauge som de norska bergens zenmästare. Ta en dikt som "Kvardag".

Dei store stormane
har du attum deg.
Då spurde du ikkje
kvi du var til,
kvar du kom frå eller kvar du gjekk,
du berre var i stormen,
var i elden.
Men det gjeng an å leve
i kvardagen òg,
den grå stille dagen,
setja potetor, raka lauv
og bera ris,
det er so mangt å tenkje på her i verdi,
eit manneliv strekk ikkje til.
Etter strævet kan du steikja flesk
og lesa kinesiske vers.
Gamle Laertes skar klunger
og grov um fiketrei,
og let heltane slåst ved Troja.

Hauges ordsnideri är inte alldeles enkelt att förstå ens för en modern norsk läsare. Hans nynorska är full av äldre ord och böjningsformer. Men här följer en kort ordlista: "Attum" = bakom, "kvi" = varför, "klunger" = en sorts rosenväxt.

Perspektivet i dikten är en äldre man, som ser tillbaka på sitt liv. I ungdomen frågade han sig inte var han kom ifrån eller var han gick; han bara "var i stormen". Men så inser han att det går an att leva i vardagen också, med alldagliga sysslor som att sätta potatis, kratta löv och bära ris. Och efter det dagliga slitet kan man lyxa till det med fläsk och kinesisk poesi. 

Det går att tolka dikten som ett banalt konstaterande att vi alla har olika uppgifter i livet och att dessa förändras med åldern. Laertes, som nämns i slutet av dikten, var som bekant far till Odysseus. Medan han skötte om gården i Grekland slogs hjältarna i Troja. Vissa krigar för makt och ära, andra sätter potatis. En annan tolkning – den jag föredrar – är att det vardagliga livet är minst lika värdefullt som det till det yttre händelserika. Dikten sträcker ut en hand till den stressade samtidsmänniskan: det är okej om du inte blir känd eller gör karriär. Och till den ambitiöse kulturkonsumenten: du kommer aldrig att stilla din kunskapstörst; livet är för kort, böckerna och teveserierna för många. Fokusera på det närliggande arbetet och hitta glädjeämnen i det lilla. Inte konstigt att Hauge togs till hjärtat av många som letade efter andlig vägledning. 

Men Vold var ingen okritisk lärjunge till Hauge. Han hade ett ärende med sin text. Med brysk hand avfärdade han Hauges tidigare dikter, de är i Volds ögon fulla av högstämd symbolism och självömkan. Bra dikter ska beskriva eller "spegla" verkligheten runt omkring oss, inte mynna ut i romantisk självbespegling, där poeten får breda ut sig på verklighetens bekostnad. Det var först med samlingen Dropar i austavind, som kom ut 1966, som Hauge, enligt Vold, blev en mästerlig diktare. Det är från den diktsamlingen jag har plockat dikten "Kvardag". Antika referenser gick an, så länge inte diktaren själv tog för stor plats.

Men det var  framförallt Hauges så kallade "tingdikter" som Vold uppskattade. I dessa är utgångspunkten ett vardagligt föremål. Det kan vara ett metspö, en åra, en lie – eller en katt:

Katten
sit i tunet
når du kjem.
Snakk litt med katten.
Det er han som er varast i garden. 

Eller en slägga:

Eg er berre
ei sleggje.
Eg stend der no.
Eg lyt berre til
når det røyner på.

Gemensamt för dessa tingdikter är att de är skenbart enkla. Det finns alltid en spänning i dikterna, som leder tanken vidare. Varför är det katten som "er varast" (vet mest) på gården? Varför lyssnar släggan bara "når det røyner på" (när det gäller)? Det är diktens hjortsprång, för att tala med Katarina Frostenson. Som för läsaren till andra ting, andra sammanhang.

Men tingdikterna utgör bara en del av Hauges författarskap. Som Staffan Söderblom skriver i sin bok Och jag var länge död undvek Vold det svåra och skeva i många av Hauges dikter. Vold ville att Hauge skulle tala som människan och trädgårdsmästaren Olav H. Hauge, och valde därför att framhäva de dikter som bäst stämde överens med hans syn på vem Hauge borde vara. Kvar blev de dikter som talade ur andra erfarenhetsdjup. 

Vid millennieskiftet inträffade något som vände upp och ner på den etablerade bilden av Hauge. Då publicerades nämligen Hauges samlade dagböcker, 70 års skrivande och över 3700 boksidor, i fem band. Jag har läst det urval som kom ut på svenska 2015. Det är storartad läsning. Omtumlande. Framförallt för att vi kommer den fascinerande mannen så nära. Hauge var en läsare av rang. I en anteckning från när Hauge är sexton år gammal står det att han har läst 626 böcker. Det är "mycket lite", enligt den självkritiske författare. Hans anteckningar om sina läsupplevelser är intressanta att följa. Han ogillar Kierkegaard ("bluff och humbug") och Byron ("gymnasistlyrik"), men uppskattar Emerson, Ekelund, Weil och Pascal. "Beska saker" har jag skrivit i min anteckningsbok, utan att längre veta om det är min eller Hauges syn på sin föredragna läsning. 

Det visade sig i dagböckerna att Hauges tillvaro som äppelodlare inte var självvald, utan tvärtom en högst nödvändig inkomstkälla. Även den idylliska bilden av poeten som stod i ett högre förhållande med den norska naturen fick sig en törn. I dagboksanteckningarna suckar Hauge över allt arbete som trädgårdsarbetet innebar och över att man så ofta behöver spruta DDT (!) på äppelträden. Det viktigaste avslöjandet var ändå att Hauge genom hela livet brottades med sin mentala hälsa och att han vid ett flertal tillfällen, totalt sex år, vistades på Valand mentalsjukhus. Det kom som en nyhet för det litterära Norge och ställde hans författarskap och poetiska visioner i ett nytt ljus. Vad som mest hade uppfattats som litterära konstruktioner visade sig vara brännande verklighet. När Hauge fick sina anfall kände han "kosmisk energi", en "andens storm", blev våldsam och tungomålstalande.

Många av Hauges dikter refererar direkt eller indirekt till sjukdomen. En dikt som "Ved kinas dør" hade länge förbryllat norska poesiläsare.

De spør um eg kjenner Kina?
Ja spør de, berre spør.
Eg som i årevis venta
utanfor Kinas dør.

For døri ho var gul ho,
det var derifrån brødskiva kom.
Eg veit eg stend høgt i Kina.
og skuffa var aldrig tom.

Hur skulle man förstå att Hauge påstod sig ha stått utanför Kinas dörr i åravis? Att Hauge uppskattade kinesisk poesi var allmänt känd, men inte var han väl särskilt beryktad i det stora landet i öster? Och vad sjutton vill det säga att brödskivan kom därifrån? Litteraturkritikerna la sina pannor i djupa veck. Så läste de Hauges dagböcker och allting föll på plats. Dikten blir kanske inte bättre eller sämre – men den blir helt klart annorlunda! – när man vet att "Kina" i dikten inte refererar till landet, som alla hade trott, utan till matsalen i Valands mentalsjukhus, allmänt kallad "Kina" av de intagna.

Jag är övertygad om att jag kommer att komma till Hauges mer kryptiska och svårtydda dikter i mitt utforskande av hans författarskap. Men det här är inte platsen för långa diktanalyser och för stunden är det hans enkla dikter som tilltalar mig mest. Ett av mina bästa beslut de senaste åren har varit att följa Hauges Facebook-konto som modereras av en välvillig amerikan. Häromdagen möttes jag av "Teppet" från diktsamlingen Janglestrå (1980). Kärleken kom sent till den enslige mannen i Ulvik och då i form av textilkonstnären och väverskan Bodil Cappelen. Dikten var den första han skrev till henne:

Vev meg eit teppe, Bodil,
vev det av syner og draumar,
vev det av vind -
Slik at eg, som beduinen, kan
breida det ut når eg bed,
sveipa det um meg
når eg søv,
og kvar morgon ropa:
Bord duka er!
Vev det til
ei kappe
i kulden,
til eit segl
på min båt!
- Ein dag skal eg setja meg på teppet
og sigla burt på det
til ei onnor verd.

Så vill man att kärleken ska vara och kännas: lika värmande och upplyftande. Vad Vold skulle ha tyckt om just den här dikten? Tja, det spelar kanske mindre roll. Hauge behöll sitt oberoende livet ut. Som han skrev i en tidig anteckning: "Du skall ge fan i att fråga om dina tankar stämmer med andras." 

Det är svårt att sätta fingret på varför, men om och om igen slås jag av att Hauges dikter känns och smakar mer än andra poeters dikter. Kanske har det med omgivningarna att göra. När min hustru och jag för några år sedan företog oss en längre resa i Norge tillbringade vi en dag vid Hardangerfjorden. En smal serpentinväg tog oss upp i en grönskande dal. Ett både vackert och dramatiskt landskap sträckte ut sig framför oss. Vilken natur! Vilka vyer! Det var en regntung dag, men som av en himmelsk skickelse skingrades till slut molnen.

Vad som gör äpplena från Ulvik särskilt aromatiska? Tjugo timmars sol. Det är vad som krävs.

74. Mads Mikkelsen (1965-)

Det är något visst med Mads Mikkelsens ansikte. Det är väl de markerade dragen, gissar jag. Hakan. Kindbenen. Är det inte nånting med överläppens form också? Hur som helst har han ett utseende som sticker ut, som bränner sig fast. Han ser liksom lite skev ut, samtidigt som det är lätt att förstå att han flera gånger blivit utsedd till Danmarks sexigaste man. Där finns en manlig kärvhet men också en sensuell känslighet. Han har kort och gott en filmstjärnas utstrålning.

Innan ni protesterar mot min beskrivning av hans ansikte som skevt på något sätt, så vill jag upplysa om att jag verkar ha Hollywood på min sida. Det kan åtminstone vara en förklaring till att drömfabriken förärat honom skurkroll efter skurkroll. Det stora genombrottet kom som blodgråtande Bondskurk i Casino Royal, en roll han landade så lätt att Bond själv (Daniel Craig) undrade om han hade legat sig till den. Han har spelat galen norsk viking, kanniballegenden Hannibal Lecter, superskurkar i både Marvel- och Harry Potteruniversumet, och – mest osympatisk av de alla – stenrik revisor i Rihannas sensationella musikvideo till "Bitch Better Have My Money".

Mads Mikkelsen gör dessa insatser med bravur. Han klagar inte. Han vet hur lyckligt lottad han är och han uppskattar Bond lika mycket som the next guy. Men han har också framhållit i intervjuer att han hoppas att hans danska filmer ska uppmärksammas lite mer och att även Hollywood kanske ska tilldela honom mer komplexa dramatiska roller än de gjort hittills. Mads Mikkelsen är ingen simpel Peter Stormare, trots allt. För alltmedan han ses som en briljant karaktärskådespelare i Amerikas filmvärld, så betraktas han som en fullödig skådespelarkonstnär (ja, och sexsymbol då) på hemmaplan i Danmark. I de danska dramafilmer han medverkat i – Susanne Biers skapelser, inte minst – har han gång på gång visat upp stor konstnärlig subtilitet och bredd. Mikkelsen kan på ett träffsäkert sätt, med små medel, skildra den inre kampen hos karaktärerna han spelar. En trött blick, ett osäkert leende. Men samtidigt, även i de mest realistiska danska dramerna, alltid med en filmstjärnas magnetism.

Man talar ofta om att någon "föddes till att bli" vad det nu är som personen utför med största självklarhet och briljans. Det är inte en tanke som Mikkelsen köper och det var långt ifrån uppenbart att han själv skulle hamna i filmens värld. De första nästan trettio åren av sitt liv sysslade han främst med annat. Som barn ägnade han sig åt gymnastik och de gymnastiska rörelserna kom sedan till nytta när han flyttade till Göteborg för att gå på Balettakademien. (Gymnastik och balett ger kanske överklassvibbar, men Mikkelsen växte upp i vad som då var arbetarkvarteren i Nørrebro.) Det är en lätt svindlande tanke: vår tids kanske allra största nordiska filmstjärna höll bara på med dans från sena tonåren och i nästan tio år framöver. Från hurtiga splits till dekadent smågangster kan steget tyckas långt, men det var det inte för Mikkelsen. När han bytt prioritet från dansen till skådespeleriet, tog det inte lång tid innan han fick möjlighet att spela karaktären Tonny i lågbudgetfilmen Pusher. Filmen blev omgående en kultklassiker och innebar ett genombrott både för regissören Nicholas Winding Refn och för Mikkelsen. Den senare gick fortfarande på dramaskola och blev utsparkad – det var inte tillåtet att göra filmer vid sidan av. (De tog tillbaka honom så småningom.)

Det stora publika genombrottet i Danmark kom emellertid med en tv-serie. Mordkommissionen sände under några år i början av 00-talet och från och med nu blev Mikkelsen igenkänd på gatan. En ny nivå av konstnärlig framgång nådde han i Biers Älskar dig för evigt; en insats som gjorde att han nominerades till flera fina filmpriser. Ja, och sedan kom Bond och karriären rullade på: konstnärligt utmanande prestationer på hemmaplan varvades med tidigare nämnda bad guy-roller i Hollywood. En höjdpunkt är insatsen i landsmannen Thomas Vinterbergs Jakten, för vilken Mikkelsen hämtade hem priset i Cannes för bästa skådespelare. I Jakten spelar Mikkelsen en man oskyldigt anklagad för ett pedofilt brott. Ett år senare traskar han runt i tv-serien Hannibal som kannibalmästaren själv. Två krävande roller, men på helt olika sätt. Inte många skådespelare kan med samma självklarhet spela så olika sorters karaktärer i så olika typer av filmer och serier, men Mikkelsen är en av dem. Framgångarna tycks heller inte stiga honom åt huvudet. Han framstår som jordnära och reflekterande i intervjuer. Intelligent, men också tillräckligt vanlig för att man ska kunna ta en bärs med honom och snart glömma bort att det är Mads Mikkelsen man småsnackar med. Några otrohetsskandaler eller liknande har jag inte hört talas om. Han bor i Köpenhamn med fru och barn, en familj han levt med i decennier. Inga konstigheter.

Och karriären tuffar på. För bara ett år sen gjorde han succé igen, som smygsupande gymnasielärare i Vinterbergs Oscarbelönade En runda till. Återigen en komplex dramatisk roll, som imponerar på konnässörerna (och säkert också hans gamla danslärare). Vad Mikkelsen gjorde efter att finsmakarapplåderna smattrat klart? Gav sig iväg för att delta i inspelningen av Indiana Jones 5, så klart. Pendeln fortsätter alltjämt att svänga. Filmkonstnären Mads Mikkelsen byter av filmstjärnan Mads Mikkelsen, och precis som mannen själv så klagar jag inte. Jag har inga problem med att ta av mig cineastglasögonen och ta fram popcornskålen, så länge jag vet att den alltid lika magnetiska dansken väntar på andra sidan skärmen. 

75. Lars H.U.G. (1953-)

Hör ni, var lite tysta nu, det är dags för en quizfråga! Vem frontade Nordens kanske bästa postpunkband någonsin, gick vidare och skapade sig en både kritikerrosad och framgångsrik solokarriär, fick som första rockmusiker arbetsstipendium från sitt lands statliga konstfond och blev citerad av den danska kronprinsen i dennes bröllopstal – men har ändå inte förärats med en svensk wikipediasida?

Någon...?

Visst är det en gammal välkänd sanning att vi svenskar inte bryr oss mycket om våra grannländers kultur. Kim Larsen? Jo, det ringer kanske en klocka. Men där någonstans brukar det ta stopp, särskilt om vi bara tar hänsyn till artister som verkar på sina inhemska språk. Jag är fullt medveten om att det förhåller sig så, men det är faktiskt ändå ganska märkligt att dansken Lars H.U.G. förblivit så okänd i Sverige. Jag menar, han är ju så himla ... bra.

Lars Haagesen, som han hette från början, hade egentligen börjat satsa på konstbanan när kärleken till musiken fick honom att prioritera om. Han bildade i slutet av 70-talet bandet Kliché, vilka snart skulle komma att beskrivas som "odanska". Kliché lät som Talking Heads och Gang of Four medan de tog sina visuella intryck från futuristiska band som Kraftwerk och Devo. Kliché var coola. Inspirationskällorna var inte det vanliga rock 'n' roll-lunket, utan framåtsyftande experimentatörer som (förutom de tidigare nämnda banden) Brian Eno, David Bowie och Roxy Music. Nog med namedropping – ni fattar. Och i främsta ledet stod en excentrisk ung man, som numera kallade sig Lars Hug, efter ett smeknamn han hade som barn. En tidningsrubrik basunerade ut att han var "rockens Preben Elkjaer", och för den som känner till den storrökande bohemiske fotbollsstjärnan kan jämförelsen vara upplysande.

Överst: från musikvideon till Okay Okays Boys. Nederst: från musikvideon till Bravo Charlie. 

Genombrottshitten var Militskvinder, en låt som tar avstamp i ett poem av Mao Zedung och handlar om, um, kinesiska militärkvinnor som älskar uniformer. Som flera av bandets bästa låtar är den närmast löjligt medryckande. Visst kunde Kliché mangla på i långa inåtvända nummer, och det med bravur, men det är ändå i de kortare låtarna, som studsar fram med oemotståndlig popglädje, som bandet imponerar allra mest på mig. De ovan länkade låtarna kommer från albumen Supertanker (1980) och Okay Okay Boys (1982). Några fler skivor blev det inte.

Nu började istället Lars Hugs solokarriär. Hans första album var en tonsättning av vännen Søren Ulrik Thomsens diktverk City Slang. (Ulrich tillhörde kretsen kring uppburna danska poeter som Michael Strunge och Pia Tafdrup). Här fanns fortfarande lite postpunkiga drag kvar, men när han 1987 kom ut med Kysser himlen farvel hade Lars H.U.G. transformerats till en storögd romantiker, ett mellanting mellan Mauro Scocco och Deacon Blue, och musiken var nu ljusare och storslagnare i sin poetiskt romantiska hållning. (Nej, jag har inte slarvat när jag tidigare skrev "Hug"men nu "H.U.G." En rik företagsknös som råkade heta Hug stämde honom i mitten av 80-talet, varpå Lars helt sonika bytte namn till Lars Hugh Uno Grammy, för att ha rätt att fortsätta uppträda under namnet Hug, numera i förkortningen H.U.G. "Den stackaren fick inte en krona", har H.U.G. med syrlig humor kommenterat saken.)

Minns ni att jag skrev att den danska kronprinsen citerat H.U.G. i sitt bröllopstal? Det var alltså prins Frederik, som när han under pompa och ståt höll tal till sin älskade Mary, avslutade med ett par rader ur "Mon de kan reparere dig" (ungefär: "Kanske kan de reparera dig"). Det är en av de låtar som blivit odödliga från Kysser himlen farvel. "Kom lad os gå kom lad os se / Gennem tusind verdner venter vægtløs kærlighed", sa Frederik, och publiken tårades till tankarna på "viktlös kärlek" som väntar "genom tusen världar". Fint, så klart. Men när något är viktlöst, så är det inte bara fjäderlätt och enkelt att bära. Det blåser också lätt bort.

Som regnen
Falder ned til blomsterne
Faldt du i armen på mig
Som vinden hvisker
I mit øre
Svæver du nu væk fra mig

Det är lätt att tänka sig att "Mon de kan reparere dig" handlar om sjukdom och – kanske – död. (Videon kan möjligen ge ledtrådar, om man vill låta sin tolkning styras av sådant.) Men som all den bästa konsten är den ambivalent, öppen för tolkning. När sången till slut ska ta ställning till titelns fråga, om den älskade – ett barn, en partner, en vän? – kan göras frisk igen, om de – läkarna, gudarna? – kan reparera personen, ja då blir svaret: "Det kan de nog". Kanske är det det bästa svaret vi kan hoppas på.

På den här skivan finns flera av de största klassikerna med Lars H.U.G. "Elsker dig for evigt" är skamlöst romantisk och ber inte om ursäkt för sig. Jag tror inte att Lars poserade. I en intervju har han sagt: "Jeg har aldrig lavet kunst eller musik for at blive rig eller berømt. Jeg skrev ikke 'Elsker dig for evigt', fordi jeg håbede, den ville tjene en masse penge. Jeg skrev den, fordi jeg ikke kunne andet." I en annan svarar han på frågan om vem han gärna skulle vilja möta: "Min elskede i et kys. En stille nat. Der varede for evigt." Intervjuaren följer upp med en fråga om när han senast fällde en tår. "Det er for privat og følsomt til at blive gengivet på papir. Så bliver det bare vådt."

Uppriktigheten, viljan att vara storslagen och befriad från ironisk distans, skiner igenom på Kysser himen farvel. Till och med när han bara skämtar till det, som i avslutningslåten, känns det mer som ett sätt att visa att han inte önskar vara svår och pretentiös, snarare än ett sätt att försöka vara cool. Kontrasten till dagarna i Kliché kunde knappast vara större. Skivan är dränkt i 80-talsmarkörer, men ändå tidlös eftersom kvaliteten är så hög.

Lars H.U.G. har sedan dess fortsatt att släppa skivor av hög klass, innehållandes pärlor som "Nattsværmer" och den bossa nova-doftande, jazzpoppiga "Happy Boy". Han har samarbetat med våra egna Lisa Ekdahl och Lill Lindfors. Parallellt med musiken har han också fortsatt att göra konst. Det är han själv som målat omslagen till flera av sina skivor. Mer eller mindre i skymundan har han också samarbetat med flera hjälporganisationer runt om i världen och gett gratiskonserter i Afrika. Som för att riktigt understryka vilken reko och bra man det rör sig om så bjöd danska ambassaden in om honom att närvara vid Obamas installation 2009.

Men det är förstås för den otroliga musik han skapade under 80- och tidigt 90-tal som han betyder något för mig. Detta trots att stora delar av det textmässiga innehållet går mig förbi eftersom jag tyvärr inte är särskilt bra på danska. Då känns det ändå bra att veta att han själv inte alltid visste vad han sjöng om heller. Vid ett tillfälle har han konstaterat att han aldrig riktigt förstått vad låten "Kysser himlen farvel" egentligen handlar om. Men man behöver inte förstå allting hela tiden, tror jag. Det räcker med att bara lyssna, och ta emot den viktlösa kärleken.