26. Kirsten Flagstad (1895-1962)

Varför imponeras vi så mycket av operasångare? I ärlighetens namn är det inte många av oss som så särskilt ofta vänder oss till konstformen. Opera kan framstå som lite väl teatralisk teater, och musiken kräver en nivå av uppmärksamhet, tålmodighet och engagemang som den moderna människan med sin splittrade tillvaro och distraktionsfyllda livsstil sällan orkar uppbåda. När vi just har skummat klart nyheterna på mobilen och har elva minuter kvar innan det är dags att gå av bussen, kanske vi inte trycker igång en ödesdiger Wagneropera. Likaledes är en filmkväll med tacos både billigare och enklare än att pallra sig iväg till ett fyratimmars-evenemang på stadens operahus. Vi har inte tid. Vi pallar inte.

Ändå fascineras vi av operasångare på ett sätt som vi sällan gör av popartister. Operastjärnornas hela väsen är präglat av storslagen tragik. Är du en person som varje helg ikläder dig rollen som Isolde på planetens mest vördade operahus får du en annan aura än om du sjunger popsånger på Roskildefestivalen. Dessutom: de imposanta karaktärerna, de självgoda divalaterna, den enorma röststyrkan, den otroliga rösttekniken – villigt eller motvilligt imponeras vi av detta. Kort sagt, de största operasångarna är larger than life. Kanske är det det som vi älskar?

Ovanstående beskrivningar stämde hur som helst in på norska sopranen Kirsten Flagstad. Hennes obesvärade förmåga att öka röstens volym till hisnande höjder, utan att verka ansträngd och utan att darra på tonmanschetten, gav henne epitetet "århundradets röst". Till detta ska läggas hennes dramatiska talang. Flagstad skulle bli berömd som den största Wagneruttolkaren av dem alla, och med tanke på hur ödesdigert storslagna Wagners verk är kan man ana vilken utstrålning och teatralisk förmåga som krävdes för att fylla ut kostymen. Flagstad var med andra ord en sanslöst skicklig operasångare, en av de största i historien. Trots det handlar de flesta skildringar av Kirsten Flagstad om någonting annat – nämligen hur hennes hemland behandlade henne under och efter den nazistiska epoken i Europa.

Kirsten Flagstad växte upp och började uppträda i Norge, men skulle göra sig ett namn på Stora Teatern i Göteborg. Det var där (eller här, eftersom jag sitter och skriver det här i nyss nämnda stad) som hon några år in på 1930-talet blev upptäckt av Metropolitanoperans ("Mets") styrelseordförande. Norskans talang var naturligtvis det som fick ordföranden att försöka locka henne till sig, men hennes ungdomliga och slanka utseende var också en viktig faktor. (Dirigenten Artur Bodanzky lät meddela henne att hon "först och främst inte skulle bli tjock" under tiden som hon övade in de Wagnerroller Met hade avsatt åt henne.) Flagstad ville först inte åka – faktum är att hon helt hade övervägt att sluta med opera – men beslutade sig till sist för att ta chansen. Hennes man, affärsmannen Henry Johansen, stannade kvar på hemmaplan. Han skulle spela en viktig roll i den sorgliga historia som senare utspelade sig.

Succén lät inte vänta på sig. Mer eller mindre över en natt blev Kirsten Flagstad såväl publikens som kritikernas gunstling. Hänförda deklarerade de att en ny superstjärna hade tagit plats på scenen, och under andra halvan av 30-talet befäste hon sin position som den förmodligen största sopranen i världen. I alla händelser var hon den ojämförligt bästa Wagnersångerskan. Det är ont om rörliga bilder på Flagstad när hon sjunger, men ett kort tv-uppträdande när hon framför valkyrieropet "Hojotoho" ger ett härligt exempel på hur det kunde se ut och låta, även om det finns anledning att tro att framförandet är lite polerat för att passa den breda tv-publiken. Flagstad spelade flera av de stora Wagnerrollerna: Brünhilde i Wagners tre operor Valkyrian, Siegfried och Ragnarök, Isolde i Tristan och Isolde, Elsa i Lohengrin, med flera. När Flagstads karriär började ta slut i början av 50-talet hade hon spelat Isolde 182 gånger. Det är många, om någon undrar.

Flagstad kunde göra mer än bara tolka Wagner. Hon har sjungit in fina psalmer, klassiska Bachkantater och på ett underbart sätt tagit sig an sin landsman Grieg. Det märks i dessa inspelningar att hon inte bara kunde fläska på, utan också förmedla subtila och berörande känslor med mer nedtonade medel. För egen del är det i dessa inspelningar jag tycker som mest om Kirsten Flagstad.

Var var vi någonstans? Just det: succén på Met med efterföljande världsrykte. Men så kom kriget. Hennes man Henry hade som sagt stannat hemma och 1941 började Kirsten få oroväckande telegram som tydde på att Henry behövde henne. Alla, inklusive före detta presidenten Herbert Hoover, avrådde henne från att åka tillbaka till det krigshärjade Europa, men Kirsten valde i det här läget kärleken till sin man före karriären. Problemet var att det handlade om kärlek till en man som hade tjänat pengar på kriget och som ansågs ha nazistkopplingar. Kirsten Flagstad själv uppträdde under krigsåren bara i neutrala stater (inklusive Sverige) och avstod aktivt från att uppträda för tyskarna. Men det spreds rykten att hon uppträtt för Hitler, och när kriget väl var över var det många norrmän som såg på Flagstad som, om inte en kollaboratör, så åtminstone en feg person som underhållit européer medan norrmännen slagits för sin frihet och sina liv på hemmaplan. Den negativa inställningen spred sig till Amerika. Norska ambassaden i USA tog sin hand från Flagstad och amerikanarna, som dyrkat sin stjärna, blev nu mer och mer tveksamma. Vid en konsert efter krigsslutet såg protesterna ut så här:

Chefen för Met, som hade tagit tillbaka Flagstad, hade en enkel och tydlig förklaring till varför han lät henne kliva upp på deras scen igen: "Århundradets bästa sopran måste uppträda i världens bästa operahus". Så blev det också, men inte utan protester.

Alltsedan andra världskrigets slut har kampen om Kirsten Flagstads eftermäle dominerat skildringarna av henne. En dokumentär om sångerskan fokuserar nästan enbart på att rentvå henne från beskyllningarna. Robert Tuggle, under decennier chefsarkivarie på Met och som i åratal arbetade på en bok om Flagstad, säger sig ha blivit "fysiskt och psykiskt illamående" av att lära sig om hur hon blev behandlad. En kvinna ur motståndsrörelsen berättar om trösten hon kände när hon lyssnade på Flagstads ljuva röst under de tuffa krigsåren. Med undertryckt ilska förklarar hon att vi människor är värdelösa, om vi inte längre klarar av att värdera och respektera människor som står högre än oss själva. På Flagstads sida stod också den mest berömda av alla norska motståndsmän, Gunnar Sønsteby, som med emfas intygade att sångerskan inte var nazist, utan snarare anti-nazist.

Utifrån det jag läst och förstått så verkar anklagelserna mot Flagstad vara orättvisa. Idag har Norge också vänt i synen på Flagstad, vilket visar sig i att hennes ansikte syns på både sedlar och flygplan. Hennes amerikanska status som en av historiens största inom sitt fält kan symboliseras av att hon tillsammans med Sonja Henie är den enda norska personen som förärats en stjärna på Hollywoods "walk of fame". Men i slutänden är det inte främst för hennes omvälvande livshistoria eller framstående plats i operahistorien som vi idag beundrar Kirsten Flagstad, utan för hennes sång. Kvinnan ur motståndsrörelsen, som jag nämnde ovan, sammanfattade sin ödmjuka tacksamhet genom att säga: "Tänk att jag får lov att höra en så stor röst!"

Många, än idag, skulle påstå att den största rösten av dem alla tillhörde Kirsten Flagstad.

27. Helene Schjerfbeck (1862-1946)

År 2003 såldes ett självporträtt på Bukowskis för cirka 900 000 euro och blev ett av de dyraste finländska konstverken någonsin. Det är en målning av sällsynt suggestiv verkan, skapad av en konstnär som snart skulle dö. De mänskliga anletsdragen är nästan utplånade. Man kan få intryck av att betrakta en dödsmask – men en dödsmask med själ. 

Självporträtt, ljus och skugga (1945)

Målningen är inte någon höjdpunkt, inte en kulmen – utan slutet på en lång resa, där hela resan på något vis syns i porträttet. Det är ett av de sista konstverken som den finlandssvenska konstnären Helene Schjerfbeck någonsin målade.

*

När Helene Schjerfbeck var fyra år gammal ramlade hon en dag nerför en trappa och fick en fraktur på höften. Skadan fick läkas utan vård, vilket ledde till att hon blev rörelsehindrad och stillasittande redan från tidig ålder och genom hela sitt långa liv. En potentiellt tom och trist tillvaro, som hon redan som ung flicka lyckades göra meningsfull med hjälp av skapande. Schjerfbeck var nämligen något av ett underbarn som vid blotta elva års ålder kom in på Finska Konstföreningens ritskola (som normalt tog in elever när de var i 16-17-årsåldern) och redan som artonåring for på stipendium för målarstudier i Paris. 

Finland var ett föregångsland för konstnärlig utbildning för flickor. Den Finska Konstföreningens ritskolor tog redan då de öppnades på 1840-talet emot talanger utan några restriktioner kopplade till kön. Som jämförelse kan nämnas att den svenska konstakademin inte öppnades för kvinnliga elever förrän 1864 och då avskilt i den så kallade "fruntimmersateljén". Gemensam undervisning för kvinnor och män, som var det som gällde redan från första början i Finland, påbörjades först under 1900-talet i vårt land. Kanske är det en förklaring till att en i jämförelse med andra länder ovanligt hög andel av de allra bästa konstnärerna från 1800-talet och tidigt 1900-tal i Finland har varit kvinnor. (Utöver Helene Schjerfbeck kan till exempel Fanny Churberg och Ellen Thesleff nämnas.)

Att Helene Schjerfbeck var så bra som gammal gör att man nästan kan glömma bort ibland vilken fantastisk konstnär hon var redan som mycket ung. De underbart vackra Balskorna och Lövhyddohögtid målade hon som 20-åring. Strax därefter ställde hon ut på Parissalongen för första gången.

Balskorna (1882)

Lövhyddohögtid (1883)

Under en resa i Bretagne vid samma tid målade hon Gata i Pont-Aven och Dörren – fascinerande förebud om hennes senare stil, som dock blev så kritiserade av hennes målarkamrater att de ställdes undan och inte plockades fram förrän flera decennier senare.

Gata i Pont-Aven (1883)

Dörren (1884)

Den mest berömda målningen från Helene Schjerfbecks 1800-tal är dock Konvalescenten. Tavlan har blivit något av en symbol för hela hennes generations 1800-talsmåleri. Den är målad i St Ives i England och föreställer en sjuk flicka som med lätt febriga ögon betraktar en vårgrön kvist i ett glas. En tolkning av konstverket har varit att det är en kommentar till hennes egen kroniska höftskada; en annan att det speglar "tillfrisknandet" från sorgen efter en nyligen bruten förlovning. Senare skulle Schjerfbeck säga att det var tur att hon aldrig blev gift då ett äktenskap hade förstört hennes möjligheter att ägna sig åt måleriet. Konvalescentmotivet skulle återkomma i hennes skapande under hela hennes liv – kanske som en blinkning till just detta faktum.

Konvalescenten (1888)

Helene Schjerfbeck reste mycket i sina unga år – till Frankrike, England, Italien och många andra platser i Europa. Men tidigt i trettioårsåldern upphörde resorna och hon kom efter det aldrig att lämna Norden. I ungefär ett decennium kring sekelskiftet föll hennes konstnärskarriär också ner i en rejäl svacka. Det hade många anledningar. Hennes åtaganden som lärare vid Finska Konstföreningens ritskola, fysiska och psykiska besvär, hennes mor som flyttade in hos henne och krävde omhändertagande, samt en ovilja att följa med i tidens nationalromantiska trend. I början av 1900-talet flyttade Schjerfbeck tillsammans med modern ut från Helsingfors till en liten lägenhet i Hyvinge och glömdes bort av stora delar av konstetablissemanget. Hon var nu i 40-årsåldern – en konstnärstalang vars bana planat ut, en kvinna som (i tidens ögon) misslyckats med att skaffa barn och bilda familj. En fysiskt nedbruten person som resten av livet tvingades använda käpp när hon var ute och gick.

Och ändå var detta inte slutet. Det var i själva verket bara början.

*

"Min väg har varit mörk och ... först när hoppet var borta gav livet något." 

Så skrev Helene Schjerfbeck om sig själv i ett brev 1917. Under 1910-talet började en och annan gallerist och konstkännare få upp ögonen för henne. Hennes målningar började säljas, hennes personliga stil uppskattas. I september 1917 anordnades rentav en separatutställning av Schjerfbecks konst. Många blev förvånade över att hon över huvud taget levde – och att hon var så bra sen! De nyare målningarna, som skapats under den långa frånvaron från rampljuset, blev dock en vattendelare. Hagar Olsson skrev i ett kåseri om utställningsbesökarna:

Genom rummen med de äldre tavlorna gingo de lugna och tillfreds; detta var gammalt och beprövat och man visste vad man hade framför sig och vad som var meningen, detta var konst, helt enkelt. Men ack! Snart var det slut med tryggheten och konsten och alltsammans och man såg på varandra i en ytterlig hjälplöshet, vilket var enbart rörande. Man gick från den ena moderna så kallade tavlan till den andra och allt befanns vara översatt till ett främmande språk och man begrep – rakt ingenting.

Något hade mycket riktigt hänt i Helene Schjerfbecks konst. Under hennes svåra år i början av 1900-talet hade hennes måleri börjat koncentrera sig i plana ytor – befriad från omsorgen om detaljer tycks hon ha börjat hitta fram till något slags essens av sitt skapande. Tidiga exempel är ett par porträtt av modern samt den fantastiskt vackra Arbeterskan. Ofta är det just kvinnoporträtt det rör sig om – lågmälda i grundtonen, men med färgklickar som sticker ut och suger in betraktaren. (Se till exempel Kostymbild II och Skidåkerskan.)

Min mor (1902)

Arbeterskan (1903)

Kostymbild II (1909)

Skidåkerskan (1909)

I ett brev från denna tid skriver hon: "80-talets målning har blifvit en död fotografi för mig och passade mig aldrig. Jag tror att hvar och en borde måla så som den tycker det är vackert /.../". Isoleringen skärpte hennes konst och hennes blick för det vackra och väsentliga i de avbildade motiven. 

Denna blick skulle snart riktas mot henne själv, i vad som kanske är hennes allra mest fascinerande målningar.

*

Innan hon fyllde 50 hade Helene Schjerfbeck bara skapat ett mycket litet antal självporträtt. Det var först som äldre kvinna hon på allvar började ägna sig åt bilden av sig själv och påbörjade en av de mest fascinerande serier av självporträtt jag över huvud taget kan komma på i konsthistorien. Schjerfbeck själv uttryckte en praktisk inställning till det hela – i ett brev från 1921 skrev hon:

När jag nu så sällan orkar måla har jag börjat ett sjelvporträtt, man har modellen tillhands, det är bara inte alls roligt att se sig sjelv.

Men var och en som betraktar Helene Schjerfbecks självporträtt måste känna att det finns något mer i dem än bara ett ansikte som råkade finnas nära tillhands. Visst var det säkert så att de röda rosfläckarna på kinderna, som med åren framträder allt tydligare i hennes bilder av sig själv, tilltalade hennes estetiska sinnelag. Men de säger också något om henne och hennes kamp för att få ägna sig åt måleriet. Rosfläckarna är ett spår av många års målarstudier i kalla ateljéer. Att låta dem få en markerad plats i hennes självporträtt skulle kunna ses som ett sätt för Schjerfbeck att lyfta fram sig själv som kämpande konstnär.

Självporträtt (1912)

Självporträtt med svart fond (1915)

En fascinerande aspekt av Helene Schjerfbecks konst var hur hon kunde arbeta om vissa av sina verk under flera års tid. Ett exempel är självporträttet nedan som omarbetades i hela tretton år. Målningen blev nästan bokstavligt talat levande och förändrades i takt med de förändringar som skedde hos konstnären själv. Sällan kommer liv och konst så nära varandra.

Självporträtt (1913-1926)

*

1920-talet blev Helene Schjerfbecks mest produktiva decennium sedan ungdomsåren på 1880-talet – detta trots att hon nu var i sextioårsåldern. Delvis hade det väl att göra med att hennes mor dog i början av 1923. Det var en sorg, men också en befrielse för hennes skapandelust. Under detta decennium återkom hon bland annat till motiv från ungdomen, exempelvis tidigare nämnda Konvalescenten, och framställde dem i ny stil.

Konvalescenten II (1927)

I mitten av 30-talet, nu över 70 år gammal, fick hon sitt stora genombrott i Stockholm tack vare ett par utställningar i den svenska huvudstaden. Konstkritikern Gotthard Johansson menade i sin recension av separatutställningen i Stockholm år 1937 att:

Inför Helene Schjerfbecks konst tystnar av sig själv frågan om gammalt eller nytt, ja, till och med gott eller dåligt. Här står man inför den stora konsten, här är heligt rum.

Man skulle nästan bli lite generad av ett sådant uttalande om det inte vore för att det var sant. 

Den folkskygga Schjerfbeck fick plötsligt finna sig i att folk knackade på hemma hos henne och ville köpa tavlor eller få henne att ställa upp på intervju. Naturligtvis fortsatte hon ändå att skapa fantastiska målningar.

Margareta Wind (1934)

80 år gammal blev hon invald som ledamot av Konstakademin i Stockholm. Ett par år senare flyttade hon till Sverige, undan kriget och bomberna i Finland. Där dog hon på Saltsjöbadens badhotell 1946 efter att ha varit aktiv målare i ungefär 70 år.

Att titta på självporträtten från hennes sista decennium i livet är som att se en människa dö framför sina ögon. Ändå är det så vackert. Ändå är det så, ja faktiskt, hoppingivande.

Självporträtt med palett (1937)

Självporträtt (1942)

Självporträtt med röd fläck (1944)

*

Helene Schjerfbeck var den enda finländska konstnär som vandrade hela vägen från naturalism till modernism. Under nästan hela sitt liv producerade hon fantastiska målningar – och hennes liv var som vi sett långt. Som museimannen Lena Holger skriver i en bok om henne: "Helene Schjerfbecks liv var måleriet. Det var hennes arbete, hennes barn, hennes familj. Hennes början och hennes slut." Även om hon verkade i många olika stilar så tycker jag också att hennes egen konstnärspersonlighet lyser igenom under hela hennes karriär. Hennes målningar är alltid "Schjerfbeck-målningar"; hennes förhållande till rådande konstrender alltid självständigt – de delar hon tyckte var intressanta plockade hon ut och använde i sitt eget skapande.

Vari består egentligen det säregna i Helene Schjerfbecks konst, det som gör att den känns så unik och att jag tycker så mycket om den? Så gott som alla hennes målningar är i en rent "ytlig" mening vackra – betraktaren upplever en omedelbar, visuell tillfredsställelse. Samtidigt finns nästan alltid också något annat där - vågar man kalla det för något andligt? - någon form av djup i alla fall, något som bjuder in en under den vackra ytan, in i "själen" hos de avbildade föremålen och personerna. Hennes långa liv som aktiv målare, den konsekventa (men samtidigt ständigt utvecklade) stilen och de många självporträtten, gör också att man i osedvanligt hög grad får känslan av att följa och komma nära en människas liv när man betraktar hennes konst. Det känns personligt och vackert – men också heroiskt: konsten som ett sätt att övervinna de trista och begränsande ramarna som omvärlden vill sätta runt en. Ni ser en 50-årig barnlös gumma med käpp som bor tillsammans med sin mamma – men det här är mitt verkliga jag. 

Vilket får mig att tänka på konvalescentmotivet igen. Kanske var det detta som var innebörden? Helene Schjerfbeck som flickan i stolen. Konsten som den vårgröna kvisten i glaset.