18. Björk (1965-)

Är det bara jag som har lite kluvna känslor för genren art pop? En respekt för många av dess utövare, men samtidigt känslor av irritation, ibland närmast aversion, mot själva genren?  Klart jag gillar "art" liksom. Klart jag gillar pop. Men art pop (eller pop art för den delen), jag vet inte riktigt? Som i alla genrer finns det sådant som är bra och sådant som är mindre bra – det jag stör mig på är kanske pretentionerna som ligger i själva begreppet. Att det rör sig om popmusik som är så himla annorlunda och speciell, så den når ända upp till Den Sanna Konstens skimrande alptoppar. Detta samtidigt som genren präglas av minst lika mycket återkommande manér och klyschor som annan musik. Kanske handlar det helt enkelt om besvikelsen som uppstår när man lyssnar på något som gör anspråk på att vara unikt, men inte är det.

Men så finns det naturligtvis de artister inom art pop-genren som verkligen är något alldeles särskilt. En sådan är Björk Guðmundsdóttir – som artist känd som kort och gott Björk. I viss popmusik fungerar experimentell produktion, storslagna arrangemang och vackra melodier som fodral för ett artistämne som i sig kanske inte är så fantastiskt. I andra fall är det tvärtom en naturbegåvning som lyfter ett material som kanske inte hade framstått som lika lysande i en mer ordinär sångares händer. Björk tillhör de rätt sällsynta fall då de båda förenas. 

Björks första genombrott på den internationella scenen kom med det isländska rockbandet The Sugarcubes. Ärligt talat är jag inget stort fan av deras musik – det mest fascinerande med den tycker jag nog i själva verket är att den kanske bättre än något annat illustrerar hennes förmåga att få ungefär vad som helst att framstå som unik konst. På större delen av bandets mest kända album Life’s Too Good (1988) är avståndet mellan Björk och allt annat på skivan närmast komiskt. Lite som om Lionel Messi varit från Island och blivit världens bäste fotbollsspelare medan han fortfarande spelade i Valur – “den där killen har något extra va?” Det finns ett undantag från regeln och det är den underbara singeln “Birthday”, där allting klaffar och man får en hint om de höjder hon sedermera skulle nå med rätt musikalisk omgivning omkring sig. Naturligtvis är låten fortfarande otänkbar utan Björk. Att fråga sig om “Birthday” hade varit lika bra med en annan sångare är en orimlighet, eftersom säkert hälften av lätena på låten inte hade kunnat framkallas av någon annan än henne. Hade någon annan sjungit, så hade det helt enkelt inte varit “Birthday”. 

The Sugarcubes blev Islands dittills internationellt mest framgångsrika rockband. 1992 splittrades emellertid bandet och Björk började söka sig nya vägar för sin talang. Hon flyttade till London och träffade producenten Nellee Hooper – tillsammans spelade de in "Human Behaviour" som, inte minst tack vare sin musikvideo av Michel Gondry, blev hennes första hitlåt som soloartist. Redan 1977, då Björk var 11 år gammal, hade en skiva släppts i hennes namn – bland annat innehållande en cover på isländska av Beatleslåten "The Fool on the Hill"; när nu hennes första album som vuxen soloartist släpptes fick det heta Debut (1993), liksom för att sätta parentestecken kring barnartisteri och isländska postpunkband, och markera att det var nu artisten Björk föddes på riktigt.

Albumet blev en enorm framgång hos både publik och kritiker. Snart spelade Björk in låtar med trip hop-ikonen Tricky och skrev musik till Madonna. En ny stjärna hade tagit plats på den stora scenen. Men Björk var inte vilken stjärna som helst. Debut introducerade en egen fundamentalt udda och unik artist i popvärlden. Bara rena födelsefakta gick så klart en bra bit i den riktningen: hon hette Björk, hon kom från Island och sjöng med isländsk dialekt – alltihop mycket annorlunda för den anglosaxiskt dominerade popvärlden. Sen var det så klart musiken: produktionen på Debut var innovativ och nyskapande – hela albumet präglades av quirky produktionsval som, till skillnad från i mycket annan art pop, åtminstone nästan hela tiden kändes motiverade. (Att med hjälp av Bollywoodstråkar och tablas skapa en så fantastiskt vacker poplåt som "Venus as a Boy" framstår som ett av hela 90-talets främsta musikaliska genidrag.) Men i centrum för alltihop stod naturligtvis rösten; viskande och oändligt skör ena sekunden, vrålande, nästan growlande i nästa – men när refrängen väl kommer fullt kapabel att demonstrera en röstkapacitet som skulle kunna golva vilken Idoljury som helst. Detta skifte mellan röst- och känslolägen är typiskt för Björk. Ett utmärkt exempel är det inledande partiet av hennes andra album Post (1995) där öppningslåten – den rasande “Army of Me” – på ett effektfullt sätt glider över i den skört vackra “Hyperballad”. Något liknande hade skett redan på Debut med “Human Behaviour” och “Venus as a Boy” och skulle senare ske även på ett album som Homogenic (1997) med övergången från "Hunter" till "Jóga". Jag uppfattar det som ett slags statement – vad ni än gör, försök inte att begränsa mig till en röst, ett känsloläge, ett sätt att vara som artist.

Björks skapande kom inte heller att begränsa sig till musiken. Det finns ett underbart klipp från ett TV-framträdande av "Violently Happy", som visar hur hennes artistiska vision spretar åt alla möjliga håll – basfiol, trummor, orgel, en mystisk man som spelar på vattenglas – samtidigt som hon på något sätt får alltihop att kännas naturligt och svängigt. Det hela blir till något som transcenderar musiken – det blir till show i ordets bästa bemärkelse. Det känns inte alls konstigt att demonregissören Lars von Trier vid den här tiden fick för sig att den teatraliskt lagda Björk skulle lämpa sig utmärkt bra även som skådespelare och lät henne spela huvudrollen i mästerverket Dancer in the Dark (2000) – något hon gjorde så bra att hon fick pris som bästa skådespelerska på filmfestivalen i Cannes. (Sen är det en annan sak att relationen mellan de två var oerhört infekterad under inspelningen.)

Jag inledde denna text med att skriva om det lite fåniga i artpopens enorma pretentioner. Stundtals kan man få den känslan även av Björk. Albumet Biophilia (2011) kan tjäna som exempel. Det lanserades som det första "app-albumet", flera specialversioner släpptes (bland annat en innehållande tio stämgafflar i olika färger, var och en speciellt anpassad till en av skivans låtar) och åtföljdes av en turné med flera specialgjorda instrument framförda på en rund scen konstruerad så att åskådarna fritt skulle kunna röra sig bland de musikaliska underverken. Själva musiken är så klart bra men det är lätt att få känslan av att den närmast hamnade i bakgrunden för hela spektaklet. (Nästa album Vulnicura (2015) fortsatte på samma spår och åtföljdes bland annat av en Björkretrospektiv på MoMA och virtual reality-utställningen Björk Digital.)

På ett sätt är väl allt detta bara en förlängning av det intresse för de artistiska bitarna utanför själva musiken, som delas av flera popartister genom historien och som på många sätt varit en av popmusikens viktigaste beståndsdelar. Frågan att ställa är kanske: var går gränsen mellan fåniga pretentioner och genuint inspirerande konstnärliga ambitioner? Jag har inte svaret på den frågan. Som tur är gör Björks unika kvaliteter som artist det enkelt att bara släppa hela frågeställningen, ladda ner appen, ta på VR-glasögonen och bege sig ut i tidigare okända musikaliska sfärer. Om dessa sfärer sedan kan klassas som Sann Konst eller bara vanlig pop är kanske en rätt oväsentlig fråga. 

Det viktigaste är huruvida man vill stanna i dem. Och det vill jag.

19. Akseli Gallen-Kallela (1865-1931)

Under den här listans gång har vi resonerat en del kring det här med nationalkaraktär. Vi har gjort det i samband med litteratur, musik och resor genom Grönland – men det allra mest effektiva mediet för att skapa en uppfattning om vad som är typiskt för ett folk i ett visst land är nog ändå bildkonsten. När vi listade världshistoriens 101 bästa svenskar resonerade jag en del om detta i samband med vad som får sägas vara vår nationalmålare framför alla andra – Carl Larsson. Och eftersom finnarna enligt gängse uppfattning är ett mustigare och vildare folk än oss svenskar, så kunde väl ingenting falla sig mer naturligt än att deras egen nationalmålare bäst kan beskrivas som just en mustigare, vildare och mycket finsk motsvarighet till Carl Larsson. Hans namn var Akseli Gallen-Kallela och liksom sin svenska motsvarighet skapade han inte bara konst med pensel och målarduk – nej, själva hans liv var något av ett konstverk i sig.

*

Perioden 1880-1910 i finländsk konsthistoria präglades av nationalromantik och anses vara den finländska konstens guldålder. Störst av alla periodens konstnärer var just Akseli Gallen-Kallela. Hans speciella karaktär, det där vilda och otämjda som känns typiskt för honom, syns redan i verk från hans tidiga naturalistiska fas.

Pojke med kråka (1884)

Gumma med katt (1885)

Till Gumma med katt ville Gallen-Kallela hitta en modell som skulle förmedla samma stämning som det höstlika landskapet i bakgrunden. Gumman på bilden var en lokal särling, en hemlös gammal tant som brukade sova i lador och ibland under öppen sky. Hennes uppenbarelse var precis vad konstnären var ute efter. En människa så härjad av naturen att hon framstod som en del av naturen själv. Värt att notera är att båda verken ovan föreställer en människa och ett djur – jag föreställer mig att det Gallen-Kallela var ute efter var någon form av bild av samhörigheten mellan människa och natur. Att i sin jakt på den finländska nationalkaraktären söka upp människor han uppfattade som "orörda av civilisationen" – i någon mening närmare den så kallade naturen – skulle som vi kommer att se bli ett återkommande tema i hans konst. Intellektuellt kan man så klart se mycket problematiskt med det här sättet att tänka – men det konstnärliga resultatet blev fantastiskt.

Det var naturligtvis närmast ödesbestämt att Akseli Gallen-Kallela skulle ge sig i kast med Kalevala. För konstnären fanns det en röd tråd mellan hans naturalistiska skildringar av finnar på landsbygden och de avbildningar med motiv från det finska nationaleposet som han sedermera skulle bli så berömd för. I nationalromantisk anda såg han det finska folket som ättlingar till Väinämöinen, Lemminkäinen och de andra hjältarna i eposet. Detta innebar inte att Gallen-Kallela väjde för tragiska aspekter av landsbygdens liv – tvärtom sökte han närmast upp dem. Se till exempel Den vilsegångna som föreställer en kvinna som just dödat sitt spädbarn (motivet var inspirerat av Faustlegendens Gretchen). Kanske ville han visa på ett slags mänsklig styrka som lyste igenom även i tragedins djupaste ögonblick – tragedin är ju för övrigt aldrig långt borta i Kalevala heller.

Den vilsegångna (1886)

Akseli Gallen-Kallela får nog sägas ha skapat den definitiva bilden av hur Kalevala "ser ut" och har gjort flera underbara verk med motiv från nationaleposet, som tar fram och rentav förhöjer dess magi. Ainotriptyken markerar hans definitiva språng in i Kalevalas värld. Tavlan skildrar historien om den stackars Aino som dränker sig hellre än att gifta sig med den gamle Väinämöinen. Den naturalistiska stilen är fortfarande kvar men appliceras nu på sagans värld. Den fantastiska guldfärgade ramen lyfter verket från vardaglig realism till en annan sfär. Gallen-Kallela skulle fortsätta på den inslagna vägen med Vattenfall vid Mäntykoski något år senare. Vattenfallet i sig är en realistisk naturstudie i likhet med tidigare verk av hans hand. Men över hela bilden går fyra gyllene streck och påminner oss om strängarna på Finlands traditionella nationalinstrument kantelen (enligt traditionen uppfunnen av Väinämöinen själv). Naturen blir till saga – sagan blir till natur.

Ainotriptyken (1890)

Vattenfall vid Mäntykoski (1892-1894)

Ett verk som kanske har mer indirekt anknytning till Akseli Gallen-Kallelas fosterländska strävanden är Symposion (eller Problem som målningen hette i en annan version). Det är ett fantastiskt dekadent symbolistiskt verk med en glasartat stirrande Jean Sibelius i en av huvudrollerna. Platsen är restaurang Kämp i Helsingfors; personerna från den unga finländska kultureliten – kompositörerna Sibelius (mannen längst till höger) och Oskar Merikanto, dirigenten Robert Kajanus och så Gallen-Kallela själv längst till vänster. Många har förmodligen varit med om den där känslan en sen festkväll då man druckit alldeles för mycket och tillsammans med några andra i samma tillstånd plötsligt tycker sig kunna lösa alla tillvarons problem. Jag gissar att det är i precis det stadiet av kvällen herrarna på bilden befinner sig. Nyckeln till Finlands andliga renässans tycks vara precis inom räckhåll – lika nära som den under påföljande morgons bakfylla kommer kännas långt bort, frestas man att tillägga. Som jag förstår det var dock Gallen-Kallela helt oironisk när han målade tavlan – han och hans vänner trodde verkligen att de satt på nycklarna till Finlands framtid. Och tja, med män som Gallen-Kallela och Sibelius i sällskapet – vem kan klandra dem? En fantastisk målning är det hur som helst, ett av de främsta exemplen på dekadent symbolism som jag kan komma på.

Symposion (1894)

Problem (1894)

År 1895 flyttade Akseli Gallen-Kallela in i det kombinerade hemmet och ateljén Kalela vid sjön Ruovesi. Träpalatset, ritat av konstnären själv, blev en nationalromantisk förebild och var bland annat menat att sälja in idén om honom som en sann representant för Kalevalas folk. Det var också efter att Gallen-Kallela flyttat in i huset som han började skapa de mer stiliserade Kalevalaskildringar som han idag är allra mest berömd för. Kalela gav honom en hel livsmiljö inspirerad av det finländska nationaleposet. Konsten började sippra ut genom ramarna och in i hans liv. Likheterna med Carl Larsson och Sundborn är slående. Gallen-Kallela kom emellertid att uppföra inte bara ett överdådigt ateljéhus, utan två. I början av 1910-talet var Kalela satt i ett tillstånd av allt värre förfall. Gallen-Kallela gav sig i kast med att designa och uppföra en ny ateljé till sig själv. Tarvaspää färdigställt 1916 blev en blandning av medeltida kyrkoarkitektur, finsk folkkonst och italiensk renässans. Idag ligger ett museum tillägnat Gallen-Kallela där.

Kalela

Tarvaspää

En av de mest berömda Kalevala-målningarna i den nya stilen är Sampos försvarare. Den monstruösa Louhi från det mörka Pohjola attackerar Väinämöinens båt och försöker ta den magiska artefakten Sampo ifrån honom. Det är en bild fylld av våldsam energi. En del har tolkat det som en kamp mellan könen (ett ämne som ju ofta tycks ligga nära till hands för kulturmän med övermänniskokomplex vid den här tiden). Den allra mest berömda av Gallen-Kallelas Kalevalabilder är kanske emellertid Lemminkäinens moder – en skildring av moderskärleken och en hyllning till konstnärens egen mor. Scenen föreställer den döde Lemminkäinen vars kroppsdelar slängts i floden som leder till dödsriket. Hans mor har emellertid samlat ihop kroppsdelarna, sytt ihop hans kropp och väntar nu på att ett litet bi (det kan ses ovanför hennes huvud) ska komma med honung från guden Ukko som kan ge sonen livet åter. (I bakgrunden tittar den gåtfulla Tuonelas svan på, som Sibelius bara något år tidigare tillägnat en fantastisk tondikt.)

Sampos försvarare (1896)

Lemminkäinens moder (1897)

*

Att kalla Akseli Gallen-Kallela för en målarkonstnär är visserligen helt korrekt, men han var också mycket mer än så. Som vi redan sett var han aktiv inom byggnadskonsten. Utöver det sysslade Gallen-Kallela också med konsthantverk – han ritade möbler, textiler, glasmålningar och prydnadsföremål. Finsk design har under 1900-talet varit en framgångssaga, kanske kan man se Gallen-Kallela som dess fader. Man bör också nämna hans insatser inom grafiken, med bland annat nyskapande illustrationer av Kalevala. Denna rastlösa jakt på nya konstnärliga fält att verka på kan nog sättas i samband med att konsten för honom var något större än bara vackra tavlor – den tjänade ett högre syfte som strävade utanför målningarnas fysiska ramar. Som vi redan varit inne på var hans liv i sig en del av denna konstnärliga strävan – ett exempel på det är hans namn, det var inte förrän 1907 som han förfinskade det svenska Axel Gallén till Akseli Gallen-Kallela (under den nationalromantiska perioden i Finland var det oerhört många finländare som förfinskade sina namn på liknande sätt). Det är nog inte för mycket att säga att konsten var ett slags religion för Gallen-Kallela – när två av hans barn döptes 1899 så var det med hans egen visionära målning Ad Astra som altartavla.

Ad Astra (1894)

För Akseli Gallen-Kallela själv räckte det därför inte med att "bara" vara en mångsidig konstnär. Han ville vara ett geni, nej mer än så – han ville vara en hjälte. Han var en man som slets mellan en önskan att befinna sig ute i stora världen och en rakt motsatt önskan att leva som eremit. Kalela kunde beroende på hans humör kännas antingen som en tillflykt eller ett fängelse. Han har själv beskrivit hur han varje höst när han såg tranorna lämna Finland för varmare platser längtade efter att få följa med dem ut i stora världen. I ett sådant längtande tillstånd målade han för övrigt en av sina bästa målningar – Båtens klagan.

Båtens klagan (1906)

Det ligger också nära till hands att se den nedgångna båten som en bild av konstnärens egen annalkande ålderdom. Det var dock knappast så att äventyren upphörde när Gallen-Kallela blev äldre. Snarare tvärtom. År 1909 for han till Brittiska Östafrika, dagens Kenya, och slog sig tillsammans med sin familj ner i utkanten av Nairobi, varifrån han gjorde långa safariutflykter i den omkringliggande vildmarken. Återigen var det en mänsklig tillvaro i nära samklang med naturen som han var på jakt efter – trots bildernas olikhet så går det en röd tråd från gumman och katten till Homo Victor.

Homo Victor (1910)

Under inbördeskriget 1918 deltog Gallen-Kallela på den vita sidan. Den äventyrlige konstnären hade nog gärna velat slåss vid fronten, men de vitas kloke överbefälhavare satte honom snart på att designa flaggor och uniformer istället. Lite plåster på såren var det nog när Gallen-Kallela 1919 blev Mannerheims adjutant. Under parader och mottagningar kunde han sola sig i glansen av den man som åtminstone halva Finland såg som nationens räddare. Man kan tänka sig att konstnärens ego blev tillfredsställt. 

Mannerheim sittandes, bakom honom en stolt Gallen-Kallela

I december 1923 for Gallen-Kallela över Atlanten för en utställning i Chicago. Han kom att stanna i Amerika i två och ett halvt år, en tid under vilken han reste över hela kontinenten. Inte minst inspirerades han av indianerna – även dessa får man förmoda påminde honom om Kalevalas hjältar och om en tid innan den moderna civilisationen och dess förödande påverkan på mänskligheten. 

Indian Chief Clear Water (1924)

*

I målningen Väinämöinens avresa skildrade Akseli Gallen-Kallela symboliskt hur hedendomen i Finland fick ge vika för kristendomen. Väinämöinen reser med bister min iväg med sin träbåt, medan ett skimmer lyser över det Kristuslika barnet i bakgrunden. Nya tider väntar.

Väinämöinens avresa (1906)

Men den uppmärksamme betraktaren kan se att Väinämöinen glömt kvar något på land. En liten pojke sitter och fingrar på en kantele. Kanske ville Gallen-Kallela säga att även om de gamla gudarna lämnat oss, så lät de nyckeln till konsten vara kvar. Så länge den finns kommer något slags band till sagans dagar bestå.

När Akseli Gallen-Kallela målade pojken med kantelen vill jag gärna tro att det han för sitt inre öga såg var sig själv som barn, med prövande fingrar kännandes på målarpenslarna.