61. Sonja Henie (1912-1969)

1971 gav en jugoslavisk filmregissör sju kolleger uppdraget att på under tre minuter spela in en film. De enda instruktionerna var att det skulle ske i ett sovrum, filmas med en statisk kamera och att meningen "I miss Sonja Henie" skulle vara med. Torts att respekterade storheter som Milos Forman och Frederick Wiseman deltog i projektet så liknar resultatet mest en tramsig filmskoleövning. Det intressanta är snarare instruktionen de fick. Vem var Sonja Henie egentligen och varför hade någon anledning att sakna henne? När det här filmexperimentet spelades in hade det bara gått två år sedan Henie avlidit, men känslan är att saknaden sträckte sig längre tillbaka än så. Det människor egentligen saknade var den Henie som tog över såväl idrottsvärld som underhållningsindustri på 30-talet. Den charmiga superstjärnan Sonja Henie, som på toppen av sin karriär sålde ut arenor och biosalonger med godmodiga leenden och häpnadsväckande dansturer på isen.

Men innan Sonja Henie blev ett, ska vi kalla det livsöde, så var hon en hårt arbetande och exempellöst framgångsrik idrottare. Henie är ett bra exempel på att det inte skadar att få "rätt" förutsättningar från början, om man vill nå framgång. Hennes pappa var en gammal världsmästare i cykel och hade blivit rik på pälsförsäljning. Den lilla flickan uppmuntrades mycket tidigt att testa flera sporter och hon visade sig ofattbart talangfull i flera av dem, skidor och tennis inte minst. Men det stod ändå tidigt klart att det var konståkningen som skulle bli flickans framtid. Att den verkligen skulle bli hennes framtid, det hade pappan beslutat sig för. Det dröjde inte länge innan han tog sin dotter ur skolan och anlitade världsledande tränare och experter, däribland en prisad rysk prima ballerina, för att Sonja nu skulle ha både tid och förutsättningar att bli bäst.

Vägen var utstakad, men naturligtvis krävs det mer än bara goda omständigheter och maniskt pushande föräldrar för att nå framgång. Det krävs egen talang och skicklighet och det hade Sonja Henie i överflöd. Annars hade hon inte kunnat sopa hem de norska mästerskapen i konståkning vid tio års ålder och medverka i de olympiska spelen vid elva års ålder, yngst av alla deltagande. Några få år senare, 1927, åkte den då fjortonåriga Sonja hem sitt första VM-guld. Segern omgärdades av viss kontrovers, eftersom det satt flera norska domare i juryn. Men att den unga flickan var bäst i världen på konståkning kunde snart ingen förneka. Under de närmaste tio åren dominerade hon sporten på ett sätt som knappt kan ha någon motsvarighet i idrottshistorien. Hon vann tio raka världsmästerskap, tre raka OS-guld och från och med 1931 också sex raka Europamästerskap. Det är sinnessjukt på en rent idrottslig nivå, men det säger ändå inte allt om hennes inflytande. Hon förändrade sporten på flera sätt: de bland damerna numera typiska korta kjolarna och vita skridskorna var det hon som populariserade, hon bidrog med skridskoåkningsmässiga innovationer, och hennes glamorösa uppträdande väckte sådan uppståndelse att det snart ansågs som en självklarhet att konståkningen skulle accepteras som olympisk idrott (det hade inte varit en självklarhet tidigare). Därutöver gjorde hon ett alldeles särskilt intryck på publiken. Den charmades, blev förtjust och förälskad.

En som blev förtjust var tyska rikskanslern, Adolf Hitler. Det tredje av de ovan nämnda Olympiska spelen gick av stapeln i Tyskland och Hitler tyckte mycket om den söta nordiska kvinnan. Den tjugofyraåriga Henie heilade tanklöst när så behövdes, och mottog glatt ett signerat fotografi av Hitler. Det hela var kanske mer aningslöst än avskyvärt, men när kriget väl drog igång skulle hon hamna i större politiskt blåsväder.

Mycket hände dock mellan 1936 och krigets utbrott. Sonja Henie hade efter det tio år långa segertåget inget kvar att bevisa längre som professionell idrottare. Sa jag professionell? Jag menade förstås amatöridrottare, eftersom det vid den här tiden inte var tillåtet att delta i de Olympiska spelen om man samtidigt tjänade pengar på sin sport. Den mycket ambitiösa och entreprenöriellt lagda familjen Henie var lite väl förtjusta i den nya lyxiga livsstilen för att vilja låta sig begränsas av amatörreglerna. De ville kunna slå mynt av kändisskapet. Nålen på kartan sattes ner i USA. Redan som barn hade hon bestämt sig för att bli filmstjärna efter idrottskarriären och nu var det dags. Inom kort tid hade hon lyckats få in både en och två skridskoklädda fötter i filmbranschen. Hennes första film, One in a Million, blev en stor kassasuccé. Henie var ingen stor skådespelare, men filmerna byggde till stor del på vackert koreograferade isdansscener och genren var lättsam humoristisk musikal, så hon behövde inte vara någon Isabelle Huppert för att nå framgång. Parallellt med det nya livet som filmstjärna turnerade hon USA runt med konståkningsshower. Överallt sålde hon ut arenor. Nya filmer väntade, också dessa stora succéer.

I hela livet hade Sonja Henie fått stå i centrum av all uppmärksamhet och förväntat sig att bli framgångsrik, vilket hon också blev. Hon hade levt i en bubbla, skyddad från omvärlden av överbeskyddande föräldrar som var konstant närvarande. Pengar hade hon skaffat sig mer än nästan någon annan kvinna: det finns bedömare som menar att hon var en av världens rikaste kvinnor vid den här tiden, om man bara räknar till egen intjänad förmögenhet. Kanske är det inte receptet för att bli den mest sympatiska personen. En gammal skridskokollega säger i en dokumentär att det var två eller tre saker Sonja Henie ville ha av en man: "Power, money, and maybe love." Henie var charmig, men hon var också av allt att döma en ganska självupptagen diva.

Vad skulle divan göra när Tyskland plötsligt invaderade Norge och norska styrkor som befann sig i Kanada bad henne om finansiell hjälp? Ingenting som imponerade på sina landsmän. Henie, numera amerikansk medborgare, ville inte ta sida i kriget eftersom USA själva var neutrala. Det kunde ses som olämpligt, resonerade hon. Kanske kan man förstå hennes förvirring: Henie levde i en sagovärld, hennes filmer utgjorde sagovärldar, och hon var uppfostrad att tro att hon själv var viktigast i världen. När det plötsligt krävdes av henne att ta moraliskt och politisk ansvar, så visste hon inte riktigt vad hon skulle göra. Efter att USA väl gått med i kriget så började Henie engagera sig ganska kraftfullt på olika sätt. Men det ursprungliga sveket hade norrmännen svårt att förlåta.

Kriget fortsatte att plåga världen, och Sonja fortsatte att åka skridskor. Men stjärnan började dala. Filmpubliken hade tyckte det var kul med konståkningsuppvisningarna ett tag, men nyhetens behag hade lagt sig och nu drog inte hennes filmer in lika mycket pengar längre. Efter att ha tagit flera dåliga företagsrelaterade beslut så började också hennes shower inför publik att bli mindre inkomstbringande. Den drygt trettioåriga norskan befann sig inte längre på toppen av världen och det hade hon förtvivlat svårt att acceptera. Hon vände sig till flaskan. Kriget hade tagit slut men det hade också Sonja Henies storhetstid.

Det fanns fortfarande rum för vissa bejublade återkomster, inte minst är det glädjande att konstatera att Norge till slut tycktes acceptera henne igen efter sveket under kriget. Men det skulle aldrig bli som förr och när hon träffade en norsk företagare så lade hon ner skridskoåkningen för gott. Den nya passionen blev konst och mycket tyder på att hon ändå levde ganska lyckligt under slutdelen av sitt liv. I mitten av 60-talet diagnosticerades hon med leukemi, och hon avled 1969 på väg till en operation.

Hela den här texten har varit en genomgång av hennes liv. Men det är också hennes liv som fascinerar, som är det dramatiska konstverket. Sonja Henie förändrade en hel sport och blev under några år centrum i världens största underhållningsindustri. Samtidigt, i bakgrund och förgrund om vartannat, så pågick omvälvande världshändelser. Henie var ibland tvungen att förhålla sig till dem, men lyckligast var hon alldeles säkert när hon kunde stänga ute världen utanför arenorna och inför en beundrande publik sväva runt på isen. Då fick hon stå i centrum och njuta av smattrande applåder. Då fick hon, kort sagt, vara älskad.

62. Peder Balke (1804-1887)

Vad är poängen med konst? Medan jag funderar på den saken så erinrar jag mig en person på internet, som utförligt beskrev allting han gillade med ett musikalbum av svenska duon The Tough Alliance. Efter att ha konstaterat det ena och det andra så ville han till slut understryka det han såg som allra viktigast, själva kärnan i varför han älskade skivan: "It didn't bore me." Det kan förstås läsas med en suck. Dagens ungdom va, allt ska vara roligt hela tiden, inget får kräva motstånd, koncentrationsförmågan är utdöd, uppmärksamhetsspannet nere på noll, och så vidare. Men vid närmare eftertanke är det nog ingen dum sammanfattning av nästan all värdefull konst. Inget är värre än likgiltighet. Konst måste röra vid oss på något sätt, intellektuellt eller emotionellt. Den måste höja sig från den gråa massan av utbytbara produkter och väcka vår uppmärksamhet. Den får göra vad som helst, men inte tråka ut oss.

Inte minst gäller det förstås sådan konst som producerats i oöverskådliga mängder. Ni gissade rätt: jag tänker närmast på landskapsmåleriet. Målningar av soldränkta ängar eller vidsträckta hav, ja över vår natur överlag, har skapats i så stora mängder av så många konstnärer att inte ens en mästare som John Constable får mig att riktigt fascineras längre. Det behövs en William Turner, en Caspar David Friedrich eller – varför inte – norska artonhundratalsmålaren Peder Balke.

Balke föddes i ett Norge som tillhörde Danmark, men snart skulle hamna i union med Sverige. Förändringarna väckte den norska nationskänslan till liv. De starka och stolta känslorna passade som hand i handske med det romantiska ideal som vid den här tiden hade sköljt över så gott som hela Europa. För de romantiska konstnärerna var landskapsmåleriet helt centralt. Det fanns en intensiv och högstämd fascination för naturens mest grandiosa och sublima vyer. En tysk intellektuell beskrev det på ett som säger allt om hur romantikerna uppfattade naturen:

Climb to the topmost mountain peak, gaze out across long chains of hills, and observe the rivers in theirs courses and all the magnificence that offers itself to your eye – what feeling takes hold of you? There is a silent reverence within you; you lose yourself in infinite space; silently, your whole being is purified and cleansed; your ego disappears. You are nothing; God is all. 

Inte minst fanns det bland romantikerna en fascination och skräck för Skandinaviens nordligaste delar, de iskalla områdena nära nordpolen. På tidens kartor kunde man se platsen utmärkt med okända odjur och monster. Edgar Allan Poe, Mary Shelley, nyss nämnde Friedrich – alla försökte de fånga de nordliga landskapens mystik. Naturligtvis utan att någonsin faktiskt bemöda sig med att åka dit. Men det gjorde däremot Peder Balke.

Balke var en resande konstnär. Han var inte alls ensam om att ge sig iväg, med penseln i hand, för att hitta värdiga vyer att måla av. Under hans samtid hade det växt fram ett ideal att lämna ateljén och måla sina tavlor ute i naturen – plein air, som fransmännen säger. Upptäck naturen, utgå från själva källan, istället för att sitta hemma och studera tallarnas proportioner ur någon handbok. Balke tog till sig av idealen, men gick ett steg längre: han var konstnären som var lika mycket äventyrare som målare. Hans kolleger vandrade runt i de bekvämliga, läs södra, delarna av Norge. Balke gav sig längst upp i den oländiga terräng som norra Norge utgör; ett område som fortfarande var terra incognita bland konstnärer. Flera skulle senare följa honom i spåren, men få om någon har fångat den imposanta skönheten hos Europas nordligaste delar lika väl.

Nordkap. Ofta ansedd som Europas nordligaste plats. (Det stämmer nästan.)

Balke reste snart vidare. Han studerade under den ledande svenske landskapsmålaren, Carl Johan Fahlcrantz, medan han bodde i Stockholm en tid. Balke tog stort intryck från svensken och dennes lite friare stil, jordiga toner och skildringar av sublima (i bemärkelsen vördnadsbjudande, nästan skrämmande) landskap. I Stockholm fick han också en minst sagt mäktig mecenat: Bernadotte själv, känd i kungalängden som Karl Johan, beställde flera verk av Balke. Ändå känns Sverigeperioden nästan som en parentes i Balkes karriär. Snart hamnade han i Dresden, som närapå kan betraktas som romantikernas huvudstad. Om han studerade under den ledande svenska landskapsmålaren i Stockholm, så fick han nu tillfälle att lära av det norska landskapsmåleriets motsvarighet: Johan Christian Dahl. Balke såg på Dahl närmast som en idol, och att Caspar David Friedrich också hängde i samma kretsar och rent av bodde i samma hus som Dahl och Balke, får ses som en sorts bonus. (Har något hus någonsin inhyst så mycket konstnärskvalitet, eller kan vi utse detta till bästa "målarhuset" någonsin?)

Rik av lärdomar från sina läromästare begav sig Balke till Paris, där ytterligare en kunglig mecenat, Ludvig Filip I, föll för Balkes skapelser. När februarirevolutionen kom 1848 skildes Balke och kung åt, och norrmannen fick lämna utan att riktigt ha hunnit etablera sig på det sätt som han önskat. Ytterligare perioder i Dresden och London följde innan han begav sig av hemåt till Norge. Han hade nu en rik produktion av högkvalitativa verk i sin portfölj. Hans stil var tydlig: bilderna hade ofta en låg horisont, med små enskilda motiv i bilderna, ofta en fyr eller en båt, eller ett litet hus om det var en bild som skildrade land, mot en väldig bakgrund av hav och himmel. Ibland framträder motivet nästan omärkligt ur bakgrunden. Hans målningar är sällan rika på detaljer och präglas av en vördnadsbjudande ödslighet. Färgmässigt var hans verk ofta tämligen monokroma. 

En konstnär som studerat under de största och vunnit gehör bland kungligheter ute i Europa, naturligtvis måste han tas emot med öppna armar av en stolt inhemsk kulturkrets? Inte då. Den dresdenska romantiken föll inte de norska kritikerna i smaken, som föredrog Düsseldorfsskolans färggladare och mer detaljspäckade måleri framför de ganska färglösa och dystra landskapsskildringarna som Balke var en tydlig representant för. Men så bra – om de professionella bedömarna ändå inte bryr sig, om ens stjärna snabbt dalar, då kan man ju lika gärna stänga in sig och hänge sig fritt åt sina egna visioner utan hänsyn till andra. Det var åtminstone vad Balke gjorde. Det var också nu, på äldre dar, när han egentligen bara målade för sin egen skull, som han skapade sina allra mest slående och unika alster. Målningarna är nu ännu barskare, ödsligare, enklare och mystiska. Mot en vit bakgrund tecknar sig svarta ytor: vågor, berg, himmel, fåglar.  Hans målningar av norrsken har en starkt expressionistisk kvalitet, och det är inte helt orimligt att beteckna vissa av hans sena verk som abstrakta, 40 år innan abstrakt konst blev en grej. Stämning har alltid varit viktigare än realistisk återgivning i Balkes konst, men det blir särskilt påtagligt i den sena fasen av hans karriär.

När Peder Balke dog hade han redan hunnit falla i glömska. Några decennier senare visades hans konst offentligt för första gången, men det dröjde egentligen ändå till 2000-talet innan han började uppmärksammas på allvar också internationellt. Idag är Balkes plats bland norra Europas kanoniserade romantiska målare befäst. Bra så. Men det viktigaste av allt? Jag tittar på Balkes konst och när jag är klar kan jag konstatera, utan att tveka: It didn't bore me.

63. Sigbjørn Obstfelder (1866-1900)

Januari 1895. Den norske poeten Sigbjørn Obstfelder är på besök i Stockholm. Han avskyr det. Skärgården går väl an, men han kan inte stå ut med själva staden. I ett brev till sin bror skriver han att det inte är ett ställe för konstnärer. Det finns ingen storstadsluft och inga konstnärskaféer. I jämförelse med Kristiania är Stockholm som en kyrkogård, där invånarna spatserar omkring som "ståtliga lik". Han har aldrig varit i en mindre inspirerande stad. Men nu är han här. Det är isande kallt och Obstfelder känner av sin vanliga livsångest – han är "jordens elendigeste lus". Han går förbi en skridskobana, där glada och friska människor i par eller för sig själva svänger omkring på isen, och han drabbas av en tanke: melankoliska diktare gör i grunden inte lika mycket nytta i världen som ett par skridskor.

Han hade inte fel. Om vi gör ett snabbt överslag (som de lärde oss göra på matematiken i skolan) kommer vi snabbt fram till att skridskor förmodligen gör människor lyckligare och mer hälsosamma än melankoliska dikter. Det bara är så. Men varför fortsatte Obstfelder att skriva sina melankoliska dikter, trots att han uppenbarligen hyste en hel del tvivel om sysslan? Han kunde väl inte låta bli. För vissa människor är dikt detsamma som liv. En dikt ska vara som ett bröst som andas, har någon sagt, och det är ett ideal som Obstfelder genom hela sitt liv försökte och även lyckades förverkliga.

Diktare lever av verkligheten. Och som alla bra diktare hade Obstfelder arbetslivserfarenhet. Han studerade byggnadsteknik i Kristiania och arbetade även en tid som byggnadsingenjör i USA. Debuten kom med Digte 1894, efter hemkomsten till Norge. Han befann sig strax i en cirkel av nyromantiker, som tog avstånd från tidens tendenslitteratur där problem skulle "sättas under debatt". De hade samtliga Dostojevskij som stor idol, J.P. Jacobsen var den stora läromästaren, och Johannes Jørgensen med tidskriften Taarnet en välvillig ideolog för deras sak. Har man, som jag, varit tvungen att plöja igenom en hel del 1800-talslitteratur för att få en uppfattning om tidens smak, är det en uppenbarelse att komma fram till Obstfelders dikter. Här finns liv och uttrycksfulla känslor, uttalade av ett "jag". Det gör att det är lätt för en modern läsare att ta till sig Obstfelders diktning. 

Efter att ha läst igenom merparten av Obstfelders oeuvre – dikter, noveller, pjäser och några längre berättelser, utgivna i tre band av förlaget Gyldendal – tycker jag mig kunna urskilja de viktigaste delarna av hans författarskap. Det första temat är vilsenheten eller vantrivseln i skapelsen. I flera av Obstfelders texter ställs frågor som "varför finns jag till" och "vad är meningen med allt"? En dikt som "Jeg ser" (från Digte) är typisk. Här har vi en person som försöker finna sig en plats på jorden, men allt han ser är främmande:

Jeg ser på den hvide himmel,
jeg ser på de gråblå skyer,
jeg ser på den blodige sol.

Dette er altså verden.
Dette er altså klodernes hjem.

En regndråbe!

Jeg ser på de høie huse,
jeg ser på de tusende vinduer,
jeg ser på det fjerne kirketårn.

Dette er altså jorden.
Dette er altså menneskenes hjem.

De gråblå skyer samler sig. Solen blev borte.

Jeg ser på de velklædte herrer,
jeg ser på de smilende damer,
jeg ser paå de ludende heste.

Hvor de gråblå skyer blir tunge.

Jeg ser, jeg ser …
Jeg er vist kommet på en feil klode!
Her er så underligt …

Jaget i dikten studerar i tur och ordning himlen, staden och stadsborna. Han kan inte tro sina ögon. Det här är alltså världen och människornas hem? Genom hela dikten ljuder en obehaglig insikt: Jag hör inte hemma här. Obstfelder beskrivs på många ställen som ungdomens diktare. Men i så fall är det en ungdom som precis har tagit ett kliv ut i vuxenlivet, med all den förvåning och besvikelse det kan innebära. (Till skillnad från den mogna människans kanske mer liknöjda resignation inför sakernas tillstånd.) Om Edvard Munchs mest kända målningar går det att säga att de är ikoniska: de illustrerar ångest, avundsjuka och förtvivlan på ett sådant vis att de återverkar på begreppen själva. Går det att tänka ångest utan att se Skriet på näthinnan? "Jeg ser" har för mig blivit ikonisk. Jag har svårt att längre tänka rotlöshet eller existentiell vantrivsel utan att tänka på Obstfelders "Her er så underligt".

Ett annat av Obstfelders teman är erotiken som pockar, suckar och vibrerar. Men det finns inget fullbordat i Obstfelders erotik. Det handlar om otillfredsställda begär och ilska över att begäret sliter en itu. I dikten "Kval" skriker han ut sin ångest mot liljorna som skälver i vinden: "Død og helvede, hvorfor står I og dirrer?" Utbrottet hade varit helt obegripligt om vi inte tidigare hade fått veta att jordens blommor i själva verket är kvinnor, med vita fingrar, runda bröst och glödande pupiller – och att en av dem precis har format sina händer om hans hals. I dikter som "Kval" och "Elskovshvisken" är kvinnan nämligen en fresterska, som lockar mannens begär med sin kropp och sina behag. Stackars unge man som måste se allt detta lockande omkring sig! Det hindrar honom inte från att ställa orimligt höga krav på sin omgivning. Finns det på jorden en kvinna som är kysk, frågar sig Obstfelder i slutet av "Kval", och i "Drikkevise" drömmer han om en kvinna vars kropp förvisso har skapats av den stora Satan, men med en själ framdiktad av Gud. Här kan man med fog säga att Obstfelder håller upp kvinnor mot en dubbel måttstock. Å ena sidan ska de vara lockande, å andra sidan rena som snö.

Relief av Gustav Vigeland (1895)

Nog finns det där. Kvinnoföraktet och det febrigt och rastlöst destruktiva. Det sena 1800-talets motsvarighet till klagoropen på diverse incelforum. Det går att skylla på "tidsandan" men det gör det inte bättre. Killar av Obstfelders typ finns fortfarande. De drar inte längre runt på stadens gator och de skapar inte melankoliska dikter. De har skaffat sig en internetuppkoppling, men alienationen från mänskligt samliv är lika smärtsam och påträngande.

Drömmen om den rena kvinnan hänger samman med Obstfelders obotliga längtan efter det vackra och fullkomliga. Han sökte livet igenom efter "livets dejlighet". Överallt där han träffade människor, slogs han efter ett tag av all falskhet som finns bakom allt prat och alla de fina orden. Besviken över människornas värld tog han sig ut i naturen, där livet var renare och vackrare. Obstfelder slungades livet igenom fram och tillbaka från ångest och tungsinne till glädje och eufori. I dessa extatiska ögonblick närmade sig Obstfelder en panteistisk naturdyrkan, och med sin musikbakgrund såg han skapelsen grundtillstånd som ett slags "sfärernas musik". Där ville han vara. I takt med världsrytmen. En gemensam nämnare för Obstfelders alla dikter är nämligen rytmen och melodin. Obstfelder var en hängiven fiolspelare och övervägde genom sitt liv om det inte var musiken som var hans främsta kall. Han var tillbakadragen i större sällskap. Han tystnade och gick undan. Och tog fram fiolen och spelade. Då kunde det hända att sällskapet stannade upp i sina triviala meningsutbyten och bara lyssnade på mannen som spelade så vackert från rummet intill. 

Hela Obstfelders författarskap kulminerar i En prests dagbok, som han arbetade på de sista åren av sitt liv. En prests dagbok är ett försök att skildra en modern människas tankar och känslor. I boken är det en präst (förmodligen en ställföreträdare för Obstfelder själv) som skildrar sina pågående religiösa tvivel, mitt i en tidpunkt av rasande snabba industriella genombrott och storstadens rörelse och larm. Det är den rotlösa och tvivlande moderna människan som får sin röst i prästens klagorop. Varför är människan inte lycklig, trots samhällets och vetenskapens framsteg? Och behövs verkligen Gud i dessa tider? I slutet av boken ger sig prästen av ut i naturens avskildhet. Han tar sig upp på ett berg. (Obstfelder var en ivrig bergsvandrare.) Han är med om ett kraftigt åskväder och hela hans livskris slutar med att han talar med solen (!), och bestämmer sig för att återgå till människorna, till gemenskapen och, ja – till en kopp kaffe. En prests dagbok blev aldrig färdigskriven. Boken gavs ut 1900, strax efter Obstfelders för tidiga död i tuberkulos. Han skulle det året fylla 34. Men även om boken aldrig blev klar har den ett tydligt dramaturgiskt slut. De religiösa tvivlen är visserligen olösta, men efter en stund i ensamhet saknar prästen andra människor, deras varma skratt och enfaldiga buller. 

Obstfelders liv var tragiskt. Han var vilsen i skapelsen, vilsen i förhållande till sitt eget begär. Först i hans sista bok finns det en vändning mot någonting annat. Men det är framförallt dikterna som lyser efter mer än hundra år. De är vittnesbörd om en frustrerad, ensam och melankolisk själ. Att läsa dem är smärtsamt. Inte uppbyggligt men sant. En spegel som visar upp det man inte är stolt över hos sig själv.

Ett råd till alla incelkillar. Lägg undan laptopen. Skaffa dig... ett par skridskor.