64. Unto Mononen (1930-1968)

Finnarnas mäktigaste fiende är svårmodet, dysterheten, den bottenlösa apatin. Tungsinnet hänger ständigt över det arma folket och har under årtusendenas lopp lagt alla finnar under sig så att folksjälen har blivit melankolisk och allvarstyngd. Bedrövelsens grepp är så stadigt att många finnar ser döden som den enda räddningen. Svartsynen är en betydligt besvärligare fiende än ryssen.

Så inleder Arto Paasilinna sin roman Kollektivt självmord, en tragikomisk berättelse om en grupp dystra finnar som ger sig ut på en bussresa för att gemensamt ta sig själva av daga. Citatet fångar på pricken en vanlig bild av Finland som en hemvist för ett synnerligen tungsint och svårmodigt folk. Helt passivt lägger man sig dock inte under svårmodets ok. Paasilinna fortsätter:

Men finnarna är ett folk av kämpar. Man ger sig inte. Om och om igen reser man sig upp mot tyrannen.

Texten fortsätter med en skildring av det finska midsommarfirandet som ett slags heroiskt slag mot dysterheten. Inte utan offer – Finland är som alla vet också ett land med viss alkoholkonsumtion, med allt vad det innebär. 

Midsommarfirandet är emellertid inte det enda vapnet finnen har i sitt artilleri. Ett annat är den finska tangon. Inte heller den är helt utan offer. Det mest berömda hette Unto Mononen.

*

Tangon kom till Finland på 1910-talet och blev under det glada 20-talet populär bland den finska intelligentian. Under sin tidiga period var den starkt tyskinfluerad, men efterhand kom den att utveckla en alldeles egen nationell särprägel. När vi idag talar om den finska tangon är det som en helt egen genre, relaterad till, men på många sätt också tydligt skild från sin argentinska förlaga.

Medan internationell tango ofta går i dur, så går den finska tangon så gott som alltid i moll, oavsett känslan som ska uttryckas. Den finske kapellmästaren Jani Uhlenius har sagt att finnarna är det enda folk i världen som gläder sig i moll och Johanna Koljonen har i en text om efterkrigstidens finska schlager på 40- och 50-talet, jämfört den med diskomusiken i aids-epidemins New York: "det är musik unga människor ska dansa till, men alla texterna handlar på något plan om döden".

Jag hade fram tills helt nyligen ingen som helst kunskap om den finska tangon och har således varit i stort behov av en vägvisare i dess värld. En sådan har lyckligtvis erbjudit sig i form av ingen mindre än M.A. Numminen, vars underhållande roman Tango är min passion också fungerar som en guide till genren. Berättelsen kretsar kring Virtanen, en man som ägnar sitt liv åt tangon, samtidigt som han efter läsning av Platon bestämt sig för att undvika allt sexuellt umgänge innan han fyllt 36 år. Den sexuella lust, som av naturliga skäl inträffar titt som tätt på dansgolvet, tyglar han genom att piska sitt könsorgan. (Se där en träffande, om än kanske något tillspetsad, bild av den inbundna passion man gärna associerar med såväl finnen som den finska tangon.) I boken beskriver Numminen finnarnas sätt att dansa som att "trampa tango" – de argentinska utsvävningarna på dansgolvet är på tok för komplicerade för den genomsnittlige finnen: "Om en argentinsk tango-orkester uppenbarade sig på en österbottnisk dansbana, skulle männen i publiken troligen dra kniv: spela ordentligt, om livet är er kärt."

Låt argentinarna krumbukta sig, finnen trampar i takt med bastrumman.

*

Den finska tangon uppvisar tre distinkta blomstringsperioder: genombrottet på 40-talet (med kompositören Toivo Kärki som viktigaste figur), mitten av 50-talet (storhetstiden för mäktige sånglegenden Olavi Virta), och så guldåldern mellan 1962 och 1965 då tangofebern grasserade som aldrig förr i Finland. Det var under denna sistnämnda period som denna texts huvudperson, kompositören Unto Mononen, hade sin stora tid.

Tillsammans med Toivo Kärki är Unto Mononen den främste kompositören i den finska tangons historia. Tack vare sitt korta, bohemiska och delvis tragiska liv är han också den störste legenden av de två. Under sin ungdom hade Mononen sångardrömmar som grusades av en misslyckad strupoperation. Han fick istället satsa helhjärtat på en bana som kompositör och orkesterledare. Men med växande framgångar växte också Mononens oregelbundna levnadsvanor och problem med alkoholen. Samtidigt som hans bana som kompositör stod på sin topp i mitten av 60-talet var han flera gånger intagen på alkoholistanstalt. De intäkter som genererades av Mononens kompositioner gick åt till att betala skulder. 1968 sköt han ihjäl sig "i fyllan och villan" (Numminens ord) – om det var självmord eller en olycka vet man än idag inte med säkerhet. 

När jag under mina förberedelser till det här projektet lyssnade in mig på den finska tangon, så var Unto Mononen den tangokompositör jag föll absolut mest för. Delvis beror det kanske på att originalinspelningarna av hans tangor har ett mer modernt och varierat sound i jämförelse med exempelvis Toivo Kärkis, där inte minst de genialiska arrangemangen (ofta signerade producenten och arrangören Jaakko Salo) gör sitt till. Som exempel kan nämnas "Kangastus" (Hägring), vars arrangemang Numminens huvudkaraktär hyllar som "enormt och lavinartat" och med en mystisk stämning som får honom att känna som om han stod bland Saharas sanddyner. 

Men det är också så att Unto Mononens melodier har något alldeles särskilt. Trots stora variationer i låtarnas stil och arrangemang, är det enligt Numminen lätt att känna igen hans sätt att komponera: "Det är så egenartat och på samma gång så i grunden bekant – som taget ur en folksång, eller en psalm." Det stämmer, Mononens melodier är originella och självklara på en och samma gång. När man hör vackra tangor som "Jos nähdä voisin" (Om jag kunde se) och "Kohtalon tango" (Ödets tango)  är det svårt att inte få en diffus känsla av att man hört dem någon gång förut, kanske i en dröm eller ett tidigare liv. 

Ni som förstår finska får rätta mig om jag har fel, men Unto Mononen får det också att i alla fall kännas som att man förstår vad hans kompositioner handlar om, trots att man inte fattar ett dyft av vad sångaren faktiskt sjunger. (Spoiler alert: De handlar i regel om olycklig kärlek mellan man och kvinna – även om det faktiskt finns undantag, såsom evergreenen "Lapin tango" (Lapplandstango) som på klassiskt nordiskt manér hyllar naturen, i det här fallet den lappländska.) 

Den absolut mest berömda av Unto Mononens kompositioner är "Satumaa" (Sagolandet), låten som i den store Reijo Taipales tolkning inledde den finska tangons verkliga guldålder i mitten av 60-talet. "Satumaa" är den mest legendariska av finska tangor och har kallats för "Finlands nationaltango". (Huvudkaraktären i Numminens roman har datumet för dess utgivning 13/10 1962 uppskrivet i guldskrift på sin vägg.) Det var inte alltid som Mononen själv skrev texterna till sina låtar, men det gjorde han till "Satumaa". Att döma av den här svenska tolkningen av Arja Saijonmaa (med svensk text av finlandssvenske författaren Lars Huldén) är den helt fantastisk och borde kunna träffa rätt in i hjärtroten på var och en som någon gång upplevt omöjlig kärlek – eller bara i största allmänhet sett drömmar om något annat och bättre gå i kras:

Ack, om jag blott en enda gång fick flyga över dit.

Då skulle jag bli stannfågel och aldrig komma hit.

Men utan vingar som jag är, så får jag hållas här.

Blott tanken som är snabb och fri kan stundom vara där.

Den finska melankolin destillerad i fyra rader och en enkel melodi. 

*

I Finland har tangon fortsatt behålla sin styrka genom årtiondena och fylla en viktig funktion. ("I dansen kan även den verbalt tafatte finske mannen uttrycka hela skalan av känslor", har någon sagt.) Även efter att den egentliga finska tangon tappade i popularitet mot slutet av 60-talet och fick ge vika för rocken, så har den långt efter det fortsatt att leva vidare genom att många av de populäraste låtarna i Finland varit s.k. "smygtangor" – med samma rytm som tidigare, men med lite poppigare/rockigare sound. Sedan 80-talet arrangeras den stora Tangomarknaden i Östermyra som blivit en av Finlands största sommarfestivaler. (Här utses bland annat varje år en ny tangokung och tangodrottning.) 

Kanske är egentligen inte finnarna så mycket olyckligare än andra folk. Visst, deras 1900-talshistoria är förfärlig i jämförelse med Sveriges – men det gäller ju för nästan alla länder. Måhända är det som utmärker finnarna istället att de har ett väldigt öppet och avslappnat förhållningssätt till sin sorg. I Sverige blir sorgen gärna något lite upphöjt och estetiskt, som i likhet med Gud och skönheten bör hållas utanför vardagliga samtal. Finnarna, upplever i alla fall jag, är mer rakt på sak när det kommer till livets bekymmer. Den finska tangon är ett utmärkt exempel på det.

Är tangon då ett vapen mot eller för tungsinnet? En klassisk fråga som skulle kunna ställas om så gott som all musik – ja, om så gott som all konst. Hjälper den oss i tungsinnet eller lockar den oss bara att vältra oss i det ännu mer? Jag vet inte svaret på frågan, men det spelar heller ingen roll. Vi människor kommer i vilket fall fortsätta att klä vår sorg i dragspel och trumslag. Och trampa på över dansgolvet, mot sagolandet.

65. Kristian Zahrtmann (1843-1817)

Danskt kulturliv åtnjöt en sensationell storhetstid under första halvan av 1800-talet. Inspirerad av de tyska romantikerna komponerade danskarna musik, uppförde byggnader, skrev poesi och filosoferade som aldrig förr. Den allra mest framträdande konstformen under denna tid, som med rätta kommit att kallas den danska guldåldern, var nog ändå måleriet. C.W. Eckersberg har fått epitetet "den danska målarkonstens fader" och hans lärjungar skulle blända sin publik med skimrande konstverk.

Men det nya blir snabbt gammalt. Precis som i så många andra europeiska nationer så uppstod det under århundradets sista decennier ett motstånd mot det alltmer konventionella och institutionaliserade måleri som ländernas respektive konstakademier främjade. Frankrike hade Manet och de radikala impressionisterna och i Sverige var det Konstnärsförbundet, med Ernst Josephson i spetsen, som blev den ledande kraften mot Konstakademin. Danskarna bildade Kunstnernes Frie Studieskoler och Kristian Zahrtmann blev deras mest framstående och ihärdiga lärare. Om Eckersberg var den första fadern av danskt måleri, kan Zahrtmann betratas som den andra: den nya konstens, modernismens, fader. I över tjugo år inspirerade han sina studenter att hitta sina egna individuella uttryck, och bland hans elever hittar vi danska storheter som Fritz Syberg och Johannes Larsen, för att inte tala om modernistiska pionjärer som Harald Giersing, Olaf Rude och svenske Karl Isakson. Zahrtmanns inflytande på den danska konstutvecklingen, som en peppande mentor och inspirerande föregångsfigur, kan inte underskattas. Ändå ligger hans storhet i mina ögon inte i denna betydelse, utan den grundar sig på hans eget konstnärskap: ett verkligt besynnerligt sådant, som var genuint normbrytande såväl till stil som innehåll.

Zahrtmann målade 18 stora målningar med Leonora Christina som motiv.

Zahrtmann inledde sin konstnärsbana inom historiemåleriet. Han skildrade gärna färgstarka kvinnliga personligheter från den danska historien och inte minst kungadottern Leonora Christina. Hon var Kristian IV:s dotter och tog det sällsamt usla beslutet att gifta sig med legendariske skojaren-landsförrädaren-manipulatören Corfitz Ulfedt, vilket naturligtvis slutade illa för alla inblandade. Christina tillbringade många år i fångenskap och skrev där en numera klassisk självbiografi. Det som gör Zahrtmanns målningar av henne speciella, är framförallt hur Christina framställs. Kvinnor, kanske särskilt kungligheter, framställdes ofta som vackra, spröda och intagande. Zahrtmanns Christina är manhaftig och har stor kroppshydda. I vissa bilder är hon närmast ful, men aldrig på ett groteskt sätt. Det finns en psykologisk skärpa i skildringen av henne, oavsett om hon gör något så stillsamt som läser en bok (som i en av bilderna ovan) eller något så dramatiskt som att, tja, dö. 

En annan sak som utmärkte Zahrtmann redan i hans tidiga historiemålningar är den intensiva färgbehandlingen. Svenske konstkritikern Carl G. Laurin kallar den visserligen "något kvalmig" men erkänner att konstnären äger en sprudlande färgfantasi. Konstnärens samtida kritiker hade skilda åsikter om färgexplosionerna: någon kallade det för kakofoni, medan en annan föredrog symfoni. Så är det ofta med Zahrtmanns målningar: man fascineras, blir nästan lite illamående, men landar till slut ändå i att det hela är fantastiskt.

Verkligt stor konstnär blev Zahrtmann ändå först när han lät sin undertryckta sexualitet komma till uttryck i en serie bilder av nakna män. Visserligen är inget känt om Zahrtmanns kärleksliv, men när man ser bilderna på Adam i Paradiset, Prometheus och Loke, känner man sig ganska säker på att anledningen till att Zahrtmann aldrig gifte sig förmodligen var för att det täcka könet inte intresserade honom på det sättet. Om hans historiska kvinnor stack ut eftersom de tilläts vara något annat än passiva objekt uppdukade för betraktarens blick, så var hans skildringar av männen banbrytande för att de skildrades som, ja, passiva objekt uppdukade för betraktarens blick. Visserligen var han inte ensam (även om han var tidig) i nordiskt kulturliv att intressera sig för manskroppen på ett minst sagt homoerotiskt sätt. I Sverige fanns en själsfrände i Eugène Jansson. Men Zahrtmanns män är ännu fräckare, mer spjuveraktiga och utmanande. 

Uppifrån och ner: Loke, Adam och Prometheus.

Skildringen av Adam var särskilt provocerande för samtiden och den, likt flera andra av hans nakenmålningar, köptes inte in av någon offentlig institution. Adam sitter avslappnat och nonchalant i grönskan, lättsamt och retligt hållande en liten kvist för könet, alltmedan hans unga och muskulösa kropp är tillgänglig för betraktarens begärliga blickar. (Han får dock jobba lite på magrutorna innan han kommer upp i Prometheus klass, och minen är inte riktigt lika förföriskt lurig som Lokes, även om det är nära.) Färgbehandlingen är återigen påtaglig i sin uppskruvade grällhet, och återigen landar jag efter viss tvekan i att det är fantastiskt. Det är expressionistiskt och koloristiskt så det förslår. Hålla igen? Äsch, så tråkigt.

Att samtiden inte på samma uppenbara sätt som vi idag reagerade på det queera i hans målningar har, förutom uppenbara anledningar som att den typen av perspektiv ligger mycket närmare till hands idag, kanske också att göra med att Zarhtmann långt ifrån alltid målade sådana här motiv. Jag har fokuserat särskilt på dem här, tillsammans med skildringarna av Leonora Christina, för att jag tycker att de är de mest intressanta och slående konstverken han gjorde. Men han gjorde annat också, allt från vykortsvärdiga målningar till självporträtt. Den kontrovers som uppstod kring hans nakna män var heller inte något som totalt skandaliserade honom. Zahrtmann var en uppskattad konstnär också i sin samtid, inte bara bland sina tacksamma elever utan också publiken i stort. Med det sagt betraktades såväl han själv som hans konst som en aning märklig och egendomlig. Flera av hans senare målningar ansågs så groteska att de togs för att vara satiriska. Det skedet av hans karriär, när bland annat de nakna männen till största del tillkom och hans "excentriska lynne" tog överhanden (för att citera Georg Nordensvan i Nordisk familjebok), bedömdes inte som hans glansperiod. Det var snarare på de stora historiemålningarna och den intensiva färgbehandlingen som hans rykte då vilade.

När Zahrtmann firade sjuttio år uppmärksammades han med artiklar, telegram, till och med dikter. Men reportrarna insåg snart att huvudpersonen själv var borta. När journalisterna knackade på hans dörr svarade hushållerskan: "Idag finns Mr. Zahrtmann ingenstans." Det gjorde han förstås, men inte där. Han hade begett sig till annan ort och stannat där inkognito. Zahrtmann önskade inget ståhej och trivdes bra med att hålla sig undan. Jag hoppas inte att han vrider sig i sin grav över att bli uppmärksammad genom den här texten. Alltför få människor idag känner till denna andliga fader till den danska modernismen och inte tillräckligt många har njutit av hans färgsprakande och nyskapande skildringar av såväl kvinnor som män. Idag finns Mr. Zahrtmann någonstans, och det med rätta: i den kanoniserade danska konsthistorien.

66. Thor Heyerdahl (1914-2002)

– Er far och mor kommer att ta det mycket hårt när de får underrättelsen om er död.

Som peptalk betraktat har kommentaren vissa brister, men den högt uppsatta ambassadören var åtminstone ärlig när han talade med Thor Heyerdahl inför dennes ojämförligt modiga, eller dumdristiga, projekt. Den norska etnografen Heyerdahl hade nämligen en hypotes, stärkt med olika argument, som han hade lagt fram inför forskarvärlden. Problemet? Forskarvärlden skakade på huvudet åt hypotesen. Omöjligt. Tillbaka till ritbordet, mr Heyerdahl. Den sårade vetenskapsmannen bestämde sig därför för att helt sonika pröva hypotesen själv. Han var övertygad om att han hade rätt och om det skulle krävas att han förvandlades till en Indiana Jones-spektakulär äventyrare för att stärka sin tes – och det skulle det garanterat göra – ja, då fick det bli så. 

Men låt oss backa några steg. Vad var det för hypotes Heyerdahl la fram? Varför ansågs den omöjlig? Och vad tusan var det för självmordsuppdrag han åtog sig för att motbevisa sina tvivlare?

Idén tog snurr under en resa till Söderhavsöarna. Det hade alltid diskuterats varifrån ögruppernas isolerade invånare egentligen härstammade. Hur, när och varifrån befolkades öarna? Den gängse uppfattningen var att de kommit från det tämligen närliggande Asien, men Heyerdahl upptäckte att flera fenomen på Söderhavsöarna hade likheter med dem i Sydamerika. Stenstatyerna liknade varandra. Viss sorts föda fanns på båda platser och hade liknande namn. Urinvånarnas legender hade gemensamma namn och ursprung. Inte minst den legendariska Tiki, en sorts gudomlig urhövding, tycktes återfinnas i mytologin både i Polynesien och bland de sydamerikanska indianfolken. Heyerdahl la ihop ett och ett och fick en sensationell tvåa som resultat: Söderhavsöarna i Polynesien hade en gång befolkats av indianfolk från Sydamerika, närmare bestämt Peru. 

Varför var detta sensationellt? Varför ville forskare inte acceptera denna hypotes som trolig eller ens möjlig? Svaret är 8000 kilometer vidsträckt hav. Ta fram en jordglob och titta på avståndet mellan Sydamerikas kust och de polynesiska öarna. Tänk sedan att detta världshav ska ha korsats av människor vars metod att ta sig fram över vattnet var att guppa runt på flottar, och det är lätt att förstå de skakande huvudena. Det kan inte ha gått till på det sättet.

Struntprat, tyckte Thor Heyerdahl, och bestämde sig för att bygga en flotte enligt förhistoriska metoder, samla ihop några dödsföraktande vänner, och genomföra resan själv. Hans studier av de gamla indiankulturerna gjorde honom övertygad om att Tiki och hans närmaste tvingats ut över vattnet av rivaliserande stammar ungefär 500 år e.Kr. Och kunde Tiki driva fram över världshavet, kunde väl Thor. Det finns något vackert i att Heyerdahl litade på de gamla "primitiva" folkens kunskaper, så till den grad att han satsade sitt och sina vänners liv på övertygelsen om att de här gamla indianstammarna visste vad de sysslade med.

Men det fanns förstås vissa hinder. När man läser Heyerdahls bok om expeditionen så blir det tydligt att förberedelserna nästan var lika problemfyllda och strapatsrika som själva flottresan. Det var avgörande att flotten byggdes av balsaträ, samma träslag som användes på Tikis tid. Dessa träd fanns enkelt att få tag i i upphugget skick, men för att komma åt hela stammar var man tvungen att åka ut i Ecuadors djungel. Det råkade vara regnsäsong när Heyerdahl påbörjade förberedelserna, och nästan omöjligt att ta sig fram, men projektet kunde inte vänta. Resan in i djungeln och det livsfarliga djurliv de stötte på när de påbörjade nedhuggandet av balsaträden var ett äventyr i sig, men det riktigt problematiska var av gråare natur: bristen på pengar och administrativa krångel gällande tillstånd och liknande. Genombrottet blev ett möte med Perus president, och till slut hade Heyerdahl och hans fem vänner (förutom fyra norrmän också en svensk äventyrare och etnolog, Bengt Danielsson) de förutsättningar som krävdes för att bygga flotten och ge sig iväg ut på Stilla havet. 

Skepsisen bland de bättre vetande var stor. Heyerdahl skriver: "Om vi lade tillsammans allt det som de olika experterna pekade ut för oss som det avgörande felet med flotten, så fanns det inte en repstump, en knut eller en träbit på den som inte skulle vålla vår undergång." Undergång var precis vad som väntade de oerfarna sjöfararna om något skulle gå snett. Ute på havet skulle de vara ensamma, utan något räddningsfartyg på stand-by eller annat som kunde rädda dem. Ändå kändes det som en lättnad när förberedelserna var klara, och att de varit besvärliga bekräftas av det briljant ironiska meddelande Heyerdahl fick av sin egen mor under förberedelsernas gång: "Nu önskar jag bara att ni alla sex var samlade i trygghet och ro ombord på flotten." När det äntligen var dags för avfärd återstod bara att döpa flotten. Den fick heta Kon-Tiki.

Flotten Kon-Tiki (från Kon-Tiki-museet).

Heyerdahls lakoniska dagboksanteckningar säger något om hur livet på havet tedde sig. På Norges nationaldag skrev han följande: "17 maj. God vind. Jag är kock idag. Fann sju flygfiskar på däcket, en bläckfisk på taket och en okänd fisk i Torsteins sovsäck."

Besättningen ombord på Kon-Tiki var de första i världen att se en levande ormmakrill och det var en sådan som hade hamnat i Torsteins sovsäck.

Människan är anpassningsbar och livet på flotten blev snart vardag. Skräcken att se en hajs ryggfena sticka upp över vattenytan förbyttes snart i lekar med samma ryggar, och fiskandet av haj blev en vanlig syssla. Trots allt fanns väl viss respekt kvar, eftersom Heyerdahl i sin dagbok skriver: "Vi uppskattar dock inte särskilt mycket att ha dem omkring oss när vi badar." Ibland glömde männen nästan bort i vilket sammanhang de befann sig. När de satt inne i flottans lilla kajuta kändes det stora vida havet overkligt. När de däremot tog den lilla gummibåten de hade med sig och åkte en bit ut på havet för att betrakta flotten utifrån, drabbades de av en svindlande insikt om havets verklighet. Flotten uppfattades från den vinkeln som löjlig, som en patetisk liten flytande lada, och männen kunde inte hålla sig för skratt vid åsynen. Ett skräckblandat skratt, får man anta.

Mycket kunde ha gått snett. Repen som band samman timmerstockarna kunde ha skavts av, flotten kunde ha drivits med av strömmar som förde dem ur kurs, den femton meter långa valhajen de fick besök av vid ett tillfälle kunde ha vält flotten över ända, och när de till slut närmade sig Polynesiens öar så kunde de vassa korallreven och de väldiga bränningarna ha sänkt såväl farkost som manskap. Men fram kom de, och världsberömmelsen lät inte vänta på sig. (Inte heller mytologiseringen: än idag sägs det ofta att Heyerdahl inte ens kunde simma, men det lär ha varit en överdrift.)

Någon som inte väntade var Heyerdahls fru, som insåg att hennes man aldrig skulle bli en trygg hemmavarande familjeman. Det var en korrekt bedömning. Heyerdahl slog sig inte till ro. Han hade visat att de gamla indianfolken kunde ha korsat Stilla havet på sin tid, men det fanns fler radikala teorier att pröva. Han ville till exempel visa att det kunde ha etablerats kontakt mellan Centralamerikas indianfolk och Afrika. Med vassbåten Ra II tog han sig från Marocko till Barbados. Som besättning valde han medvetet en heterogen grupp människor med olika etniciteter, nationaliteter, religionstillhörigheter och politiska åsikter. Detta för att visa att människor kunde leva i fredlig samvaro, olikheter till trots, åtminstone i den lilla värld som livet på vassbåten utgjorde.

Det är värt att påpeka att Heyerdahl inte var någon sorts Göran Kropp-figur, en kicksökande äventyrare vars enda mål tycks vara att göra galna saker. Nej, han var en vetenskapsman. Poängen med resorna var inte att komma med i Guiness Rekord-bok eller i största allmänhet visa världen vilken otrolig snubbe han var. Åtminstone inte i första hand. Det var heller inte en sport, en tävling, någonting att göra för att bräcka andra. Heyerdahls korsande av världshaven var helt enkelt ett sätt att pröva vetenskapligt framarbetade hypoteser. Naturligtvis måste det samtidigt ha krävts en viss äventyrlig ådra, men själva huvudsyftet var ändå att bidra till vetenskapligt kunskapsproducerande. Det finns något både häftigt och sympatiskt med det, och jag tror det är anledningen till att Thor Heyerdahl är med på den här listan medan, säg, Fiann Paul inte är det.

Hade Heyerdahl rätt gällande de förhistoriska folkförflyttningarna över havet? Förmodligen inte. Den moderna forskningen tycker sig kunna bekräfta att Söderhavsöarna faktiskt befolkades från Asien och inte Sydamerika, även om det kan ha förekommit kontakt också mellan Sydamerika och nämnda öar. Men det känns faktiskt inte så viktigt om hans teorier stämde eller inte. Fascinationen för Heyerdahl handlar om något annat. Kontrasten mellan en hyperteknologisk värld och den enkla flotten, mellan en akademiker och en äventyrare, gör hans flott- och vassbåtsfärder till något nästan litterärt och magiskt, som taget ur en Jules Verne-roman. Och vem som helst som kan få vår krassa värld att framstå som en aning mer litterär och magisk, har en liten plats i mitt hjärta.