2. H.C. Andersen (1805-1875)

En kväll i Hamburg år 1845. H.C. Andersen är på väg till teatern med en vän, då de kommer förbi ett stort och upplyst hus. Det första häftet av Andersens sagor, Eventyr fortalte for Børn, har kommit ut tio år tidigare, och sagorna är redan spridda och populära över stora delar av Europa. Vännen, målaren Otto Speckter, övertalar Andersen att följa med upp i huset, trots att det är hög tid att skynda sig till teatern; han är övertygad om att de små barnen i huset har sina huvuden fulla av Andersens sagor. Och mycket riktigt, det dröjer inte länge efter att H.C. Andersens namn har avslöjats, förrän barnen samlas kring den långa gänglige dansken. Man kan nog inte överskatta barnens hänförelse. Som Fredrik Böök skriver i sin klassiska H.C. Andersen-biografi: "där står han plötsligt livslevande, trollkarlen, den blide häxmästaren, och med lysande ögon lyssna alla till den saga han förtäljer – stunden därefter är han försvunnen." Poff! som i en saga. 

Det är en underbar anekdot. Framför oss ser vi hur H.C. Andersen lever sig in i berättelserna och dramatiserar med hela kroppen för en trollbunden publik. Han hade visserligen de senaste åren rest runt i Europa och läst upp sina sagor vid kungliga och kejserliga hov, men här fick han tillfälle att möta sina yngsta och kanske mest hänförda läsare. I den här anekdoten framstår H.C. Andersen som den magiske sagokung vi vill att han ska vara. 

Men det finns andra anekdoter. En gång var H.C. Andersen på en förnäm middag. Samtalet kom in på en norsk kollega som hade börjat talas om sig: Henrik Ibsen. Andersens bordsdam vände sig till den danske författaren med frågan om han kände till Ibsen. Andersen utbrast sårad: "Nej, det gör jag inte – men jag känner en dansk diktare som heter Hans Christian Andersen!" Varpå han stormade ut.

En annan gång var dansken på besök på Gads Hill Place, Charles Dickens lantställe. Han satt glad och lycklig vid middagsbordet, då han fick ett brev från Danmark. I brevet framgick att hans senaste roman hade blivit nedgjord av en anonym dansk kritiker. Av detta blev Andersen så förtvivlad att han sprang ut i en skogslund och kastade sig gråtande i gräset. När Dickens fru hittade honom trodde hon först att brevet hade kommit med nyheten om en kär persons död. Sedan kom Charles Dickens och undrade om recensionen verkligen hade varit så hemsk. Andersen fick då, under tårar, medge att han inte hade läst den.

Det tar emot, men vi får nog försöka oss på den svåra sporten att hålla två saker i huvudet samtidigt. H.C. Andersen var både den skimrande sagokungen och en barnsligt fåfäng man, som aldrig riktigt upplevde att han fick den uppskattning han tyckte att han förtjänade. Av alla motstridigheter i H.C. Andersens liv är denna den största: självsäkerheten var det inget fel på, han var sedan barnsben övertygad om att han var ämnad för något stort, men det var ju inte sagorna som skulle leda till ära och berömmelse. Han kallade själv första sagohäftet för "en obetydlighet" och arbetade hela livet igenom frenetiskt med att slå igenom som "seriös" författare. Han ville bli som sina idoler, Oehlenschläger och Holberg, hyllad och prisad för sina dikter, romaner och pjäser. Samtidigt växte hans sagor, hans obetydligheter, i betydelse. 

Hans Christian Andersen växte upp som ett fattigt ensambarn, vars främste glädjekälla var fantasin. Han gillade att krypa under en krusbärsbuske, i regn såväl som i solsken, och följa bladens utveckling under de skiftande årstiderna. Samtidigt älskade han att vara medelpunkten för skratt och uppmärksamhet. Han hittade på och ljög för sina kamrater i hemstaden Odense. På moderns fråga vad det skulle bli av honom svarade han självsäkert "jag skall bli berömd". Som 14-åring flyttade han till Köpenhamn, för att försöka slå igenom som sångare eller skådespelare. Det gick väl sådär. Han lyckades landa ett par statistroller, men han hade den långa och gängliga kroppen emot sig. Dessutom gick han konstigt, för att skyla över det faktum att hans kläder passade illa. Vind för våg-existensen tog till slut ut sin rätt: han gick runt med trasiga skor och blöta fötter, frös och hungrade, men vägrade envist att återvända till Odense eller ägna sig åt ett borgerligt yrke. Så han började skriva. Med viss framgång, men utan att någonsin närma sig den stjärnstatus han såg framför sig. Människor i hans omgivning försökte ta ner den unge drömmaren på jorden. Ett brev till den unge aspirerande författaren 1823, skrivet av vännen Henriette Wulff, är fullt av värme och välvilja. Men också av förmaningar: "Ni tror, gode Andersen, att ni är född till något stort, till en stor diktare. Nej, det är ni inte, och allra minst får ni tänka det själv." Och lite senare i brevet: "För allt i världen, käre Andersen, smickra er inte med att bli en Oehlenschläger, en Walter Scott, en Shakespeare, en Goethe, en Schiller, och fråga aldrig mera, vem av dessa ni skall bilda er efter – ty ni blir ingen av dem!" Hårda ord, men skrivna med en genuin omtanke om vännen som fortsatte att drömma om berömmelse.

Så skrev han sagorna. En genre han utvecklade till mästerskap, till trots för alla andra misslyckanden i livet. Så blev han världsberömd. Så förändrades hans liv. Men utan att det i grunden förändrade vem han var. Han fortsatte att se saker och ting ur den fattige pojkens synvinkel, och fortsatte att vara hopplöst fåfäng och fullständigt besatt av andra människors, och särskilt sina landsmäns, åsikter om honom. 

Tur är väl det, får vi lov att säga. För sagoformen tillät H.C. Andersen att omvandla all sin osäkerhet till psykologisk skarpsyn. Parallellerna mellan sagorna och Andersens eget liv är nämligen tydliga från allra första början. 

Elddonet är den första sagan i det första publicerade sagohäftet, och handlar om en enkel soldat som kommer över ett magiskt elddon. Soldaten nöjer sig äregirigt inte med kopparslantarna eller silverslantarna som han kan roffa åt sig i början av sagan – han är ute efter guldet, prinsessan och hela kungariket. Soldatens drömmar är Andersens egna uppförstorade och betraktade i ett slags skrattspegel. Sagan har vad vi idag skulle kalla en tveksam moral: soldaten når sina drömmars mål genom att hugga huvudet av häxan som inte har gjort honom något ont och mörda det överbeskyddande kungaparet. Men den innehåller också skarpa iakttagelser om hur pengar påverkar en människas popularitet. När soldaten förlorar sina pengar förlorar han dessutom sina vänner, och när han åter blir rik kommer vännerna tillbaka. 

Den fula ankungen läses ibland som en fin saga om att alla har något vackert i sig; i själva verket är det en skoningslös vidräkning med ett utseendefixerat samhälle. Ankungen blir socialt accepterad genom att bli en svan. Andersen såg förmodligen sig själv i den fula ankungen, men i Andersens fall var det en saga utan lyckligt slut. Han förblev ogift livet igenom och två av Andersens övriga sagor har kopplingar till hans olyckliga kärlekssituation. Näktergalen handlar om Andersens crush på Jenny Lind, och Den lilla sjöjungfrun, som i efterhand har lyfts fram som en queer klassiker, handlar om H.C. Andersens olyckliga kärlek i sin ungdomsvän, Edvard Collin. Det är Edvards traditionella giftermål som skildras i sagan och den lilla sjöjungfruns, Andersens, stigande förtvivlan inför detta.

Sagornas popularitet bland barn (och det faktum att de alltid finns på barnavdelningen på biblioteken, ofta i en mesigare version) har fått många att tro att de skrevs för bara barn i åtanke. Så är inte fallet. H.C. Andersen var tydlig med att sagorna också skrevs för en vuxen publik och de blir bara bättre ju äldre du blir. Du måste ha livserfarenhet för att verkligen känna den fula ankungen eller den lilla sjöjungfruns smärta i bröstet. De avnjuts bäst i läsfåtöljen, med en whisky i handen.

H.C. Andersens samtida, den danske fysikern Hans Christian Ørsted, var en god litteraturkännare. Ørsted menade att "Andersen är störst i det humoristiska." Det hade han helt rätt i. Som barn uppskattar du den hisnande farten i berättelserna och fantasirikedomen. Som vuxen uppskattar du samhällssatiren och den råa humorn.

Lill-Klas och Stor-Klas är omöjlig att läsa utan att skrocka åt de brutala inslagen. Men ingen återgivning gör humorn rättvisa. Kejsarens nya kläder, vidare, kan vara det bästa som har skrivits om den allmänna meningen. Redan filosofen John Locke urskiljde tre sorters lagar i samhället: Guds lag, mänskliga lagar och den allmänna meningen (public opinion). Den sista är den mest skrämmande. Mänskliga lagar kan ändras och Guds lagar kan tolkas på nytt, men den allmänna meningen kan ingen rå på. Till och med kejsaren är utsatt för den, vilket Andersen påvisar i sin korta men briljanta berättelse. Cicero skrev om de människor som har mod att gå emot den allmänna meningen. Det finns några få lysande undantag. Men han glömde nämna alla barn, som med klar blick och hög röst vågar utbrista att kejsaren faktiskt är naken. 

Låt oss inte ha några illusioner om människan H.C. Andersen. Han var förmodligen lika feg som vem som helst. Men han visste vad det innebär att älska obesvarat, hur det känns att sukta för högre ting och som författare vara utlämnad åt den mäktiga allmänna meningen, vars erkännande han eftertraktade livet igenom. När hans sagor är som bäst har de barnets ogrumlade blick inför världens många brister och orättvisor. Lägg därtill elaka häxor, talande leksaker och hundar med ögon stora som Rundetårn, och det är inte så konstigt att sagorna har stått sig genom tiderna. Vid sidan av Snorres isländska sagor, Nordens enda egentliga bidrag till världslitteraturen. 

Om han inte fortfarande gråter åt den anonyma danska recensionen, kan han i efterlivet glädjas åt det. 

3. Tove Jansson (1914-2001)

Vi hade fram tills helt nyligen fyra årstider här i Norden. Vinter, vår, sommar och höst. För mig är de starkt förknippade med barndomen och dess magi. Vintern var aldrig så mycket vinter som när jag var barn, sommaren aldrig så mycket sommar. (Möjligen var våren fortfarande något diffus, och fick kanske sin speciella karaktär först i samband med sexualdriftens uppvaknande.) I takt med att jag blir äldre blir det tyvärr alltmer så att årstiderna flyter ihop till två stora sjok: ett vinterhalvår som känns lite deppigare och ett sommarhalvår som känns lite gladare. Klimatförändringarna har så klart en del i att vintern smält ihop till ett enda halvårslångt mörv. Men ännu mer handlar det nog om något som skett i mitt huvud. Jag tror inte att jag har tappat förmågan att uppleva årstidernas magi – kanske har jag helt enkelt bara inte tid längre?

*

Det finns litteratur som kan göra livet förtrollande igen, om så bara för en liten stund. Tove Jansson är en av de stora barnboksförfattarna, även ur ett internationellt perspektiv. Allt i hennes produktion, om det så är bild eller text, för barn eller för vuxna, genomsyras av samma säregna magi. Mest känd är hon så klart för böckerna om mumintrollen och deras vänner. Stämningsfulla, fina och finurliga, bär de på en svårfångad mystik, som påminner en om vaga minnen och fantasier från barndomen. Ofta är de starkt kopplade till någon av de fyra årstiderna och deras förvandling av landskapet. I Trollvinter (1957) vaknar Mumintrollet (som vanligtvis ligger i dvala under vintern) upp till en snötäckt värld som ser helt annorlunda ut än han är van vid. I böcker som Trollkarlens hatt (1948) och Farlig midsommar (1954) är det sommaren som skildras – i den sistnämnda drabbas Mumindalen dessutom av en översvämning som lägger större delen av landskapet under vatten. När vi läser dessa böcker upplever vi årstidernas förvandling som något allt annat än alldagligt. Vi upplever den som ett slags förtrollning.

Muminböckerna präglas dock inte bara av magi, utan också av en alldeles speciell mysighet, som även den är nära kopplad till barndomen för mig. Jag tror den har att göra med hur det lilla livets hemtrevnad kombineras med det stora äventyret och de hisnande perspektiven. En känsla av att världen är mycket liten och oerhört stor på en och samma gång. Basen är alltid det trygga muminhuset, med mysiga fikastunder och lekfulla upptåg i trädgården. Men inte långt därifrån tornar bergen upp sig. Snusmumriken kommer vandrande med sitt munspel och blir en länk mellan tryggheten hemma och äventyret långt borta. I Kometen kommer (ursprungligen utgiven som Kometjakten 1946) är kontrasten särskilt tydlig. Muminhusets hemtrevnad förstärks genom det ständigt närvarande hotet av en annalkande komet i bakgrunden. Boken kom ut strax efter andra världskrigets slut – skildringen av magiska barndomsmiljöer mot en fond av mullrande bakgrundshot och flyktingströmmar ligger inte alltför långt ifrån vad Tove Jansson måste ha upplevt i verkligheten.

Något som heller aldrig är långt bort är sorgen och melankolin. Tillvaron i Mumindalen är på många sätt en bild av den perfekta lyckan. Ingen arbetar, alla leker (Mumminmammans ständiga pysslande i hemmet är möjligen ett undantag från regeln). Man äter gott, går på upptäcktsfärd och lever sitt liv i ett slags evigt, upphöjt sommarlov. Men i skogen finns den olyckliga Mårran och vid stranden står Muminpappan och längtar efter något annat. Små rännilar av mörker sipprar in i paradiset. Även den mest oskuldsfullt lyckliga barndom är full av antydningar om det oundvikliga – att den någon gång tar slut.

*

När jag själv först stiftade bekantskap med mumintrollen var det via den japanska tecknade TV-serien från början av 90-talet. Signaturmelodin var töntig och det går säkert att hävda att serien som helhet presenterade en banaliserad version av Tove Janssons böcker. Men det viktigaste lyckades den ändå förmedla. Jag blev förtrollad och underhållen – men anade samtidigt den underliggande melankolin och mystiken. Långt upp i vuxen ålder förblev den min främsta ingång till mumintrollens värld. Den proggiga svenska 70-talsversionen, där trollen en bit in plockar av sig sina huvuden och framträder som vanliga människor, vände jag mig däremot ifrån med avsky när den någon gång repriserades under min barndom. Ett sådant brutalt avförtrollande av världen var raka motsatsen till vad jag älskade med muminvärlden. Och är fortfarande, får jag nog lov att erkänna. 

Även som vuxna är vi nämligen i behov av någon form av förtrollning av världen. I novellen "Dockskåpet" (från novellsamlingen Dockskåpet och andra berättelser, 1978) börjar en pensionerad hantverkare bygga ett stort dockskåp (inte helt olikt mumintrollens hus). Han går tillväga med minutiös noggrannhet och omsorg om detaljerna. Byggandet av dockskåpet upptar allt mer av hans tillvaro. I en vuxnare ton än i muminböckerna skildrar här Tove Jansson magin som ligger i att även som vuxen ägna sig åt att skapa egna världar. Pillande och knåpande med något som egentligen är helt meningslöst, men som samtidigt tycks vara själva nyckeln till att uppleva verklig meningsfullhet i livet. Ett slags upphöjd lek, inte utan potentiellt skadliga konsekvenser för livet i övrigt (vilket visar sig i novellens slut). Kan man tänka sig att det Jansson gjorde när hon skrev om sina mumintroll var något liknande – eller, för den delen, det jag, Martin och Johannes gör när vi skriver våra listor?

*

Den magi vi tror på när vi läser muminböckerna kan tyckas vara en fantasi, en verklighetsflykt, en trösterik illusion. Men är det verkligen så? Sätt dig ner på en bänk på stan och se dig omkring. Vilka lustiga typer som finns där ute! Kostymnissar, akvarelltanter, hipsters och kulturbarn; hemuler, filifjonkor och små knytten som ingen kan trösta. Eller sätt dig för den delen på en sten i skogen och öppna sinnena för allt som finns där. Kanske inga hattifnattar, men desto fler eldlöss, skäggriskor, stjärtmesar och tusenskönor. Självklart är det inget fel i att försöka förklara det vi ser, men varje förklaring ger upphov till nya frågor, vars svar ger upphov till åter nya – och så vidare i det oändliga. Vi kan aldrig helt avförtrolla världen, hur mycket vi än försöker.

Skogsdungen du lekte i som barn kommer huggas ner, det mysiga fiket stängas, mumintrollet kommer ta av sig sitt huvud och planeten som vi känner den gå under. Vi får försöka se det magiska i asfalten istället, i en fika på Espresso house, i Lasse Pöystis nuna, i spillrorna som blir kvar. Inte för att det skulle vara något bra att de finns där eller för att det inte skulle vara värt att kämpa emot så länge vi kan. Utan av ren självbevarelsedrift. Vi behöver magi i våra liv och den finns där om vi bara vill se den.

Det har Tove Jansson lärt mig.

4. Søren Kierkegaard (1813-1855)

Det här med att välja tycks vara allmänt accepterat som en plågsam del av den mänskliga tillvaron. Vi talar om "beslutsångest" och om att vara i "valet och kvalet". En anledning till att det är så läskigt är väl för att det i någon mån är i det fria valet vi blir till som människor. Teoretiskt resonerande i all ära – i slutändan ska man ju också gå den ena eller den andra vägen här i livet, vilket närmast kan komma som en chock för vissa av oss.

Nödvändigheten – och ångesten – i att välja bildar fundamentet i Søren Kierkegaards filosofi. Liksom för att illustrera att valets svårigheter inte bara drabbar fältherrar, politiker och andra människor med det formella ansvarets tyngd vilande på sina axlar, så var den danske filosofens liv i yttre hänseende rätt händelselöst. Den definierande händelsen i hans liv kan till det yttre framstå som oerhört banal. Kierkegaard inledde ett förhållande med den unga Regine Olsen och de två förlovade sig. Efter bara ett år bröt emellertid Kierkegaard förlovningen. Denna lilla episod, som man får anta har inträffat tusen och åter tusen gånger i mänsklighetens historia, hade en enorm påverkan på filosofen. Han älskade Regine, men kunde samtidigt inte förmå sig att gifta sig med henne – en vanlig, fullt förståelig känsla, som emellertid skulle komma att eka i hela Kierkegaards skrivande (och vidare i den västerländska filosofins historia). Faktum är att en av de centrala passagerna i Antingen-eller (1843), verket som brukar anses vara Kierkegaards första betydande skrift, verkar vara direkt inspirerad av upplevelsen:

Gift dig, och du kommer att ångra det. Gift dig inte, och du kommer att ångra det också. Gift dig eller gift dig inte, du kommer att ångra bådadera. Antingen du gifter dig eller inte gifter dig ångrar du dig i vilket fall.

En sammanfattning så god som någon av varför det är så jobbigt att leva.

*

Antingen-eller har en raffinerad uppbyggnad. Den uppges vara skriven av en "Victor Emerita", som i inledningen berättar hur han i en hemlig låda i en gammal sekretär, hittar efterlämnade skrifter från två personer – "A", som i en samling texter uttrycker ett estetiskt förhållningssätt till livet, och så "B" (identifierad som en "assessor Wilhelm"), som i två brev till A försöker få honom att övergå till ett etiskt liv. För att ytterligare krångla till det hela består en av A:s skrifter – "Förförarens dagbok" – av en dagbok som en av A:s bekanta, förföraren Johannes, ska ha skrivit.

A:s del består av skrifter av vitt skilda former – aforismer, essäer, teaterrecensioner, dagböcker med mera – och just denna mångfald i form tycks korrespondera mot den utpräglade estetens ständiga jakt på nya upplevelser. Assesor Wilhelms del består å sin sida av två långa brev, med en förnuftig, lite torr och pedagogisk ton, som även den väl speglar innehållet. I centrum för assesorns utläggningar står just frågan om äktenskapet. Han påpekar inledningsvis att trots att så mycket i vår kultur och i våra liv kretsar kring att gifta sig, så är det ändå inte klart för de flesta vari det fina i äktenskapet egentligen ligger. Äktenskapet blir oftast en abstrakt "happy ending" – det är vägen dit som är det vackra i de flesta kärlekshistorier vi läser om i böcker. De slutar, som assessorn uttrycker det, där de egentligen skulle börja. För esteten upptas hela livet av att nå fram till ett eller annat mål, men när målet väl är uppfyllt börjar genast jakten på nästa; för etikern är det efter målets – i det här fallet äktenskapets – uppfyllande som det viktiga börjar: det etiska livet, ett liv som inte jagar upplevelser, utan som levs i enlighet med en viss princip. Detta liv är emellertid betydligt svårare att avbilda på ett konstnärligt sätt:

När jag vill framställa en hjälte som erövrar länder och riken är det ingen svårighet att göra det i momentet, men en korsbärare som varje dag tar upp sitt kors går aldrig att framställa, varken i poesin eller konsten, eftersom poängen är att han gör det varje dag.

Det etiska livet är inte bara ett liv som är mer "rätt" utan också ett liv som kan undfly den känsla av meningslöshet som tenderar att bli estetens ständige följeslagare. Så här skriver assessorn till A:

Du är över huvud taget outtröttlig när det gäller att leta upp illusioner som du kan krossa. Du talar så förståndigt, så erfaret att varje människa som inte känner dig bättre måste tro att du är en rotfast man. Emellertid har du inte alls kommit fram till det sanna. Du har blivit stående vid illusionen, och när du har tillintetgjort den i alla tänkbara riktningar så har du egentligen arbetat dig in in en ny illusion, den nämligen, att man kan förbli stående vid detta. Ja, min vän, du lever i en illusion och du uträttar intet.

När alla illusioner är krossade återstår för esteten endast meningslösheten. Det är kanske den största tragedin i hans liv.

Som det skulle visa sig allt tydligare i Søren Kierkegaards senare verk, så ansåg han emellertid inte att vare sig den estetiska eller den etiska livshållningen var den mest eftersträvansvärda. Det liv som man bör leva som människa är istället det religiösa och här blir valet kanske mer avgörande än någonsin. Kierkegaard vänder sig mot ceremonier, traditioner och gudsbevis – det avgörande sker inne i den enskilde individen när han eller hon väljer att ta sitt "leap of faith" (ett uttryck ofta tillskrivet Kierkegaard, som han dock själv aldrig använde) och bli en troende kristen.

*

Den komplexa uppbyggnaden i Antingen-eller är genialt genomförd och passar perfekt för Søren Kierkegaards syften. I ett normalt filosofiskt verk möter vi en filosof som presenterar och argumenterar för sina tankar i jag-form. Sen har vi förstås Platon, och många andra efter honom, som presenterar sin filosofi i dialog-form, där olika tankar får brytas mot varandra. Men det vi möter i Antingen-eller är något annat. Det är inte primärt en diskussion mellan två olika livshållningar, inte ett argumenterande för eller emot. Jo visst, assessor Wilhelm bjuder på en del sådant – men det är ju från hans perspektiv och det upptar mindre än halva verket. Det Kierkegaard har velat skapa tycks istället först och främst vara en djupdykning i två olika livssyner presenterade inifrån. Varför? Jo, för att det allra viktigaste för Kierkegaard inte är vad som är rätt eller fel, gott eller ont och så vidare, utan att det i grunden handlar om hur vi väljer att leva våra liv – ett val vi ofrånkomligen kommer att göra, medvetet eller omedvetet, bara genom leva.

Jag har själv läst moralfilosofi i många år och de flesta som gjort detsamma kan nog instämma i att det hela oftast blir ganska abstrakt och långt ifrån den levda verkligheten. När hemtentan är inlämnad och fyllediskussionen avslutad, så fortsätter livet och lämnar de moralfilosofiska resonemangen bakom sig. Det är här Søren Kierkegaards filosofi kommer in i bilden. Den är inte först och främst intresserad av resonemangen, utan av livet. Detta sätt att ta sig an filosofin på brukar man kalla för existentialism. Även om Kierkegaard själv aldrig tog ordet i sin mun – termen "existentialism" myntades först på 1940-talet av filosofen Gabriel Marcel – så brukar han anses som den förste existentialistiske filosofen. Hans betydelse för många senare, berömda filosofer, med existensens problem i fokus (exempelvis Martin Heidegger och Jean-Paul Sartre), har varit stort. (Kierkegaard har för övrigt många roliga saker att säga om filosofernas teoretiserande. Till exempel: "Det filosoferna säger om verkligheten är ofta lika vilseledande som när man hos en krämare läser på en skylt: Här manglas. Skulle man komma med sin tvätt för att få den manglad så vore man narrad: endast skylten är till salu.")

Søren Kierkegaard skulle fortsätta att använda olika pseudonymer i flera av sina mest kända verk – Fruktan och bävan (1843),  Begreppet ångest (1844) och Stadier på livets väg (1845), för att bara nämna ett fåtal titlar i hans omfångsrika bibliografi. Redan under sina universitetsstudier hade Kierkegaard varit känd för sin förmåga att laborera med olika ståndpunkter. Och även om hans syften är djupt allvarliga kan man ofta ändå ana en veritabel vällust vid att inta de olika perspektiven på livet – ju krassare och mer cyniska desto bättre. Som exempel kan nämnas den lilla essän "Växelbruket" från Antingen-eller som på ett både förfärligt och roligt sätt ger råd om hur man ska kunna undvika roten till allt ont – tråkigheten. Ett annat är modehandlarens utläggning i "Gästabudet" från Stadier på livets väg, om hur modet för kvinnorna går före såväl kärlek och religion, som det egna välmåendet ("Allt i livet är en modesak. Gudsfruktan är en modesak, och kärlek och stärkskjortor och en ring i näsan."). Och slutligen, givetvis, den ovan nämnda "Förförarens dagbok" – ett slags både underhållande och obehaglig The Game i dansk 1800-talsmiljö, om den diaboliske förföraren Johannes som för sitt eget nöjes skull manipulerar en ung kvinna vid namn Cordelia till att först älska och sedan bryta upp med honom. Johannes är ett slags extrem version av den estetiska livsföringen där allting underordnas det yttersta målet att göra livet så intressant som möjligt:

Att älska en är för lite, att älska alla är ytligt, att känna sig själv och älska så många som möjligt, att låta sin själ gömma alla kärlekens makter i sig, så att var och en får sin bestämda näring medan medvetandet ändå omfattar helheten – det är njutning, det är att leva.

Andra människors känslor blir inget annat än byggstenar i Förförarens projekt. Det provocerande i texten ligger just i det skamlösa och egoistiska maximerandet av vad både han och de flesta av oss andra uppfattar som ett av de mest magiska fenomenen som går att uppleva i livet – den äkta, romantiska kärleken. Att som författare tillåta sig dra den typen av cyniska inställningar till livet till sin spets tänker jag mig är både terapeutiskt, men också, tja, ganska roligt.

Man ska inte för den sakens skull tro att allt Søren Kierkegaard skrev under sina olika pseudonymer är parodier och överdrifter. Många passager verkar tvärtom mycket djupt kända – även av den verklige Kierkegaard. När han skriver saker som:

Vad är en diktare? En olycklig människa som i sitt hjärta gömmer djupa kval men vars läppar är så formade att när suckar och skrik strömmar över dem låter det som skön musik.

är det förmodligen mer än bara ett exempel på vad en typisk estet skulle kunna tänkas skriva. Över huvud taget tänker jag mig att det i hög grad är olika sidor av filosofens egen personlighet som kommer fram genom hans alter egon – på så sätt kan Antingen-eller, och hans livsverk i stort, kanske även ses som ett ovanligt fascinerande och mångfacetterat självporträtt.

*

Att Søren Kierkegaard utgår från levande livet ger honom ofta kvaliteter liknande en romanförfattare. Men en del av det fascinerande med honom är att han inte riktigt passar in i något fack – han är både diktare, filosof och teolog, men samtidigt inte riktigt något av detta. Jag minns att jag en tid efter det att jag hade läst ut Antingen-eller kände mig märkligt upplyft. Medvetandet om att man är en människa med egna val att göra är nämligen inte bara ångestladdat – det gör också att man känner sig lite mer mänsklig. På så sätt har Kierkegaards verk förmågan att ge en något som få romanförfattare, filosofer och teologer kan. Det kanske låter lite fånigt och det går alldeles säkert att destillera fram klämkäck självhjälpsfilosofi ur Kierkegaards tankar – men detta är naturligtvis inget dåligt i sig, utan tvärtom en styrka. Kierkegaards filosofi är filosofi som är till för att användas, för att ha till hands i livet – det är livsfilosofi. 

Vad kan vara finare än det?