Jag upptäckte Jean Sibelius i samma veva som jag slutade älska musiken. För mig var musik först och främst popmusik, men efter vår lista över världshistoriens 101 bästa album hade jag blivit ganska mätt på den. Att ungdomens entusiastiska kärlek till ljuva melodier och gråtmilda texter börjat dämpas, hade väl också att göra med att jag blivit äldre. Visst fanns kärleken och intresset där fortfarande, men de tycktes plötsligt vara i behov av någon form av krycka för att kunna upprätthållas. Jag började därför med ett projekt där jag i kronologisk ordning gick igenom de stora klassiska kompositörerna. Det visade sig vara precis vad jag behövde. Klassiskt istället för pop och så nörderi som den nödvändiga kryckan för musikintresset. Jag behövde inte älska allt – det historiska intresset i att förstå vem som influerade vem (och var man gjorde vad och när) kompenserade för detta mer än väl.
Men så ibland glimtade det till. Något som högg tag i en på liknande sätt som de gamla älskade popmelodierna hade gjort. Framför allt skedde det från och med romantiken, då det allt oftare började dyka upp saker som en på popmusik uppväxt person kunde känna igen sig i: känslor, chockeffekter, historieberättande och stämningsskapande.
Och allt detta tycktes på något vis kulminera i Jean Sibelius.
*
I en konversation med Jean Sibelius sade Gustav Mahler en gång att "en symfoni måste vara som världen, den måste omfatta allt". Detta uttalande säger någonting även om Sibelius, som i likhet med Mahler företrädde en senromantisk stil som var så over the top och gränslös i sina ambitioner, att den nästan hamnade med ena foten i modernismen. Det jag upptäckte när jag betade av de klassiska kompositörerna var att jag gillade den här typen av musik – den som förenade det harmoniska och melodiösa från den traditionella klassiska musiken, med något djärvt och gränslöst som strävade bortom alla former. Att Theodor Adorno i en artikel 1938 skrivit något i stil med att om Sibelius var bra, så omintetgjorde det måttstockarna för musikalisk kvalitet som gällt från Bach till Schönberg, spelade ingen som helst roll för mig – Adorno hade ju när allt kommer omkring hatat Beatles också. Det viktiga för mig var att den finländske kompositörens musik bjöd på ett överflöd av just stämningar, effekter, känslor och vackra melodier.
Jean Sibelius gränslöshet, och hans typiskt romantiska vilja att skildra utommusikaliska fenomen i sina verk, gör det logiskt att tondikten var en form han briljerade i. Mest berömd är naturligtvis Finlandia (1899). Med de tyngsta inledningstonerna sedan Beethovens ödessymfoni har verket blivit något av ett finländskt nationalepos i notskrift. Tung, mäktig och lätt olycksbådande för inledningen tanken till såväl Finlands dramatiska natur som till landets blodiga krig – det framstår som helt självklart att det är till tonerna av Finlandia vi ser soldaterna marschera i inledningen till Edvin Laines berömda filmatisering av Väinö Linnas Okänd soldat. (Även andra länder har haft användning för Sibelius verk. Kompositören omarbetade ett tema från slutet av Finlandia till ett eget verk kallat Finlandiahymnen. Hymnen, med sångtext av poeten Veikko Antero Koskenniemi, skulle komma att bli en av Finlands viktigaste nationella sånger – men rönte också ett mer överraskande öde som nationalsång för den kortlivade afrikanska staten Biafra.)
Precis som Akseli Gallen-Kallela insåg Jean Sibelius den outtömliga källa för konstnärlig inspiration som det finska nationaleposet Kalevala utgör. Tondikten Tuonelas svan (1893-1895) skildrar, i likhet med nämnda konstnärs målning Lemminkäinens moder, dödsriket och den gåtfulla svan som den temperamentsfulle hjälten Lemminkäinen fått i uppdrag att döda. I Sibelius drömska, skimrande verk vilar dock än så länge lugnet över vattnet, endast brutet av svanens olycksbådande sång. En annan tondikt med motiv från Kalevala är Pohjolas dotter (1906) som skildrar hur Väinämöinen misslyckas med att erövra Pohjolas dotter, den vackra mångudinnan. (Någonstans i mitten hörs stickande stråkar som påminner om, och möjligtvis även inspirerade, Bernard Herrmanns musik till duschscenen i Alfred Hitchcocks Psycho.) Nämnas bör också körsymfonin Kullervo (1891-1892) som berättar historien om den urstarke men olycksdrabbade Kullervo från Kalevala. Ett fint smakprov är den tredje satsen, där Kullervo möter och försöker förföra tre kvinnor. Han lyckas få till ett ligg med den tredje bara för att efteråt upptäcka att det är hans sedan länge försvunna syster. När hon förstår hur det ligger till hoppar hon i floden och dränker sig. Sjungen finska brukar ofta låta lite skevt, åtminstone i pop- och rockmusik – men framförd av en massiv manskör, ackompanjerad av kraftfull orkester och berättande om incest och självmord i den finska barrskogen … ja, då kan man faktiskt inte föreställa sig ett bättre språk att sjunga på.
Tillsammans med tondikterna är det så klart sina symfonier som Jean Sibelius är mest känd för. Redan i sin första symfoni (1898-1899) var han sprängfylld av idéer och svängningar mellan stämningslägen. Han visar sin originalitet genom att låta första satsen inledas med en ensam klarinett, som varsamt presenterar verkets grundläggande teman innan känslostormarna brakar loss. Det är mycket effektfullt och vackert, precis som hela symfonin. Med symfoni nr 2 (1901-1902) skapade sedan Sibelius ett av sina absolut främsta verk. Symfonin hade premiär något år efter Finlandia och en entusiastisk publik läste in liknande budskap om kampen för finländsk självständighet även i detta verk. Det är lätt att förstå varför. Den första satsen kan tänkas skildra de gryende förväntningarna. Korta teman introduceras och utvecklas, men når aldrig ett förlösande klimax. Det är än så länge bara just förväntningar och drömmar det handlar om. Innan visionen om självständighet kan nå sin fullbordan måste vi igenom den andra satsens pendling mellan hopp och djup förtvivlan, samt den tredje satsens febrila aktivitet som varvas med andhämtningspauser för att påminna sig om kampens slutmål. Men när den tredje satsen sömlöst övergår i den episka, triumfatoriska avslutande delen av symfonin, så är förlösningen ett faktum. Vi är där, drömmen om självständighet för Finland har blivit sann om än tills vidare bara i musikens värld). Man behöver dock inte tolka den andra symfonin som ett nationalistiskt monument. Faktum är att det är mycket oklart om det någonsin var vad Jean Sibelius själv avsåg med sitt verk. Själv kallade han den för "en själens bekännelse" och den är minst lika bra tolkad på det viset – som en bild av den kamp mellan lycka och sorg, hopp och förtvivlan, nederlag och seger, som pågår i varje människosjäl.
Den ångestladdade och mörka fjärde symfonin (1910-1911) har än så länge varit mer svårgenomtränglig för mig. Dess dystra ton har sagts höra samman med såväl det nära förestående världskriget, som med Sibelius personliga dödsskräck efter att något år tidigare ha opererat bort en cancertumör. Vissa har även sett en koppling till psykoanalysens intresse för att gräva i människans omedvetna (Sibelius bror Christian var psykiater och en av de första att diskutera Freuds lära i Finland). Elmer Diktonius kallade den för "Barkbrödssymfonin". När Sibelius själv blev ombedd att beskriva symfonin citerade han Strindberg: "Det är synd om människorna."
Tillsammans med den andra symfonin så är nog symfoni nr 5 (1914-1915, reviderad 1918-1919) mitt favoritverk av Jean Sibelius. Vi är nu framme vid andra halvan av 1910-talet. Schönberg, Debussy och Stravinskij har chockat samtiden med allt mer radikala verk. Sibelius står inför ett vägval: ska han hoppa på det modernistiska tåget eller stanna i den senromantiska form han blivit en mästare i? Han väljer det sistnämnda, men utvecklar och förnyar formen till något nytt och fascinerande. Den femte symfonin är fantastisk och hade det inte varit för en lite trist andra sats hade det nog varit min favoritsymfoni av Sibelius. Första och tredje satsen är dock underbara. Inledningen till den första citeras tydligen av John Coltrane (som troligen hört den indirekt via ett verk av Leonard Bernstein) på A Love Supreme, och den tredje är stundtals ett jävla popmästerverk. Den alltid lika ödmjuke Sibelius skrev under arbetet med symfonin att det var som om Gud Allsmäktig kastat ner bitar av en mosaik från himlens golv och bett honom finna det ursprungliga mönstret. Och jag förstår vad han menar.
Jean Sibelius sista trettio år i livet präglas av en gåtfull tystnad (ofta kallad "the silence of Järvenpää", efter den lilla stad norr om Helsingfors där kompositörens hem Ainola var beläget), då han bland annat förgäves ska ha försökt fullborda en åttonde symfoni. Bland det sista Sibelius skrev innan tystnaden vidtog, var två långa verk som måste betraktas som ett par av hans mest radikala skapelser. Den sjunde symfonin (1922-1924) är något så udda som en symfoni i en enda sats. Sibelius överger här helt den traditionella symfonins formfasthet, för en organiskt framväxande helhet, ständigt skiftande mellan olika tempon och stämningslägen. Hans allra sista verk innan tystnaden blev Tapiola, en lång tondikt om skogsanden Tapio, som omnämns i Kalevala. Dess fria, vindlande struktur för tanken till djupa, karelska skogar att gå vilse i. Den poetiskt lagde kan måhända däri se en bild av den långa period av skrivkramp och tystnad som Sibelius nu tog klivet in i, för att aldrig riktigt återvända.
*
Äh, jag har väl egentligen aldrig tappat kärleken till musiken. Det där projektet med kompositörerna höll på något år för att sedan ersättas av något annat. Och så lär det väl hålla på – nya projekt kring och infallsvinklar på musiken (och kulturen i stort) kommer avlösa varandra och på så sätt kommer jag stappla mig fram genom livet, i förhoppningen att det bakom nästa krök kommer finnas något som skänker precis den tröst och njutning jag behöver – eller, ännu bättre, den jag ännu inte visste att jag ville ha. Än så länge har det fungerat. Det mesta längs vägen blir visserligen tillfälliga bekantskaper, säkert trevliga för stunden, men utan att göra något bestående intryck. Jag har aldrig återkommit till Felix Mendehlsson eller ens Joseph Haydn, även om det säkert inte var något fel på dem.
Men jag vet att varje gång jag vill ha en förnimmelse av det gudomliga, så finns den tredje satsen av Jean Sibelius femte symfoni där och väntar på mig. Och så länge chansen till sådana upptäckter finns är det värt att lyssna vidare.
