35. Elias Lönnrot (1802-1884)

En av de bästa musikböcker jag läst är "Last Night a DJ Saved My Life" (döpt efter discoklassikern). Den handlar om discjockeyns långa och vindlande historia, genom olika epoker och musikstilar. Boken är en kärleksförklaring, men för en gångs skull inte till konstens upphovsmän, nej, det är sammanställaren och presentatören som står i fokus. Människan som med stor kunskap, lyhört öra och ihärdig tålmodighet vet hur man ska sammanfoga delarna till en tilltalande helhet. På så sätt är sammanställaren trots allt en konstnär i egen rätt – något nytt har uppstått, ur myllret av röster, ord och ljud. Kulturskaparna utgör förutsättningen, men det är förmedlarna som får konsten att nå mina ögon och öron, och som paketerar det på ett sätt som gör att jag bryr mig.

Vilket faktiskt helt osökt leder oss in på den finländska artonhundratalsmänniskan Elias Lönnrot. Visst, han ägde egen originalitet: han skrev ett lexikaliskt standardverk, Svenskt-Finskt lexikon, som utövade ett inte helt obetydligt inflytande på det finska språket, och som utbildad läkare bidrog han, förutom alla sina praktiska insatser förstås, även med skrifter om läkarvård. Han var därtill ett aktat namn inom botaniken, där hans skrifter fick stor cirkulation i Skandinavien. Men det här är inte vem Elias Lönnrot först och främst var. Lönnrot var den största och viktigaste sammanställaren i finsk historia. Kanske är det en överdrift att säga att Lönnrot genom sina samlingar av mytologiska finska berättelser lagt hela grunden för den finländska kulturen. Kanske är det förhastat att påstå att han genomgripande påverkat finländarnas uppfattning om sin historia, sin karaktär och sitt själsliv. Men förmodligen inte.

När Elias Lönnrot gav sig iväg till avlägsna trakter i Karelen och Savolax var det med det huvudsakliga syftet att sammanställa ett mäktigt epos. Homeros var förebilden. Lönnrot sökte upp så kallade runosångare, vilket var personer som sjöng gamla folkdikter. (Legendarisk är minnesgeniet Larin Paraske, en bubblare till den här listan.) Sången framfördes på runometer, även kallad kalevalameter, vilket är ett versmått som bland annat innefattar riklig allitteration. Alla dessa gamla sånger om mänskliga gudar, om världens skapelse, om heroiska äventyr och småaktig avundsjuka, fick Lönnrot sjungna för sig. Snart hade alla dessa fantastiska myter omvandlats från sång i luften till bläck på papper. Hemkommen från sina resor satte han sig ner för att sammanställa materialet. Visst behövdes det remixas lite, och fyllas ut lite här och var med Lönnrots egna rader, så att hålen i handlingen fogades igen. Men som helhet sprang allting i eposet från det finska folkets urminne, från historier som återberättats och visklekt sig fram i hundratals år. Resultat blev Kalevala, Finlands oomkullrunkeliga nationalepos.

Kalevala, med sina 50 sånger över knappa 400 sidor, inleds inte smygande och försiktigt. Vi kastas rakt in i en himlastormande skapelseberättelse, där luftens jungfru stiger ner från skyarna och befruktas av vind och vatten: "Vinden gjorde vad den gjorde; hon blev havande med havet." Medan jungfrun, som heter Ilmatar, ojar sig över sina födslovåndor så lägger en and bo på hennes knä, som sticker upp ur havet. Äggen ramlar ur boet och när de slås i bitar så uppstår jord, himmel, sol, måne och moln. Men Ilmatar lider fortfarande av sin graviditet och önskar att storguden Ukko ska skynda på processen. Till slut lackar även fostret själv på tiden det tar. Den otålighet och ilska som den ofödda sonen känner ska bli typiska kännetecken för honom. Han ber månen och solen att släppa ut honom så han kan börja härja runt i världen. Men till ingen nytta. Som vanligt får man ta tag i saker själv om det ska bli nåt gjort. Det gäller särskilt finska människogudar med en manlighetsbarometer som slår i taket.

Men när månen inte ville,
   och när solen inte kunde,
blev han småningom förargad,
   utled på att leva instängd,
vred upp låset till palatset
   med det nästyttersta fingret,
sparkade upp portens benlås
   med den vänstra fotens stortå,
spände naglarna i tröskeln,
   och kröp fram i farstudörren.

Väinämöinen ramlar ner i havet och irrar runt några år innan han hittar fast land. Det är starten på Kalevala, och därifrån tas vi sedan igenom ett rikt persongalleri och fantastiska händelser. Baksidetexten till en svensk utgåva av eposet sammanfattar kärnfullt vad det handlar om:

Kalevalasångerna handlar om män och kvinnor med övermänskliga krafter. De tar ofta sången til hjälp. Om Väinämöinen behöver en båt så sjunger han fram den. Om Lemminkäinen behöver en häst så skapar han den av sina motgångar. Den mäktiga kvinnan Louhi förvandlar sig lätt till en väldig örn. Den unga Marjatta blir gravid med ett lingon i skogen. Kalevala innehåller urgamla skapelsemyter, gripande mänskliga öden, mycken folklig visdom och många partier av lyrisk skönhet.

Visdomen och skönheten framträder redan tidigt i eposet. Väinämöinen har redan hunnit bli äldre, och vida berömd för sin visdom och sina sångkrafter. Han har också hunnit få sig en rival i Joukahainen, som utmanar honom i en sorts sångduell. Väinämöinen sjunger helt sonika ner honom i ett kärr, och i sin nöd lovar han Väinämöinen sin systers hand. Systern, Aino, tvingas därmed lämna sina föräldrars trygga hem. Hennes sorg över detta skildras hjärtskärande:

Modern frågar sin dotter:
   "Varför gråter du, min Aino?
Du som får en sådan fästman,
   vittberömd och rik; vid fönstret
kan du sitta där i huset,
   prata ditt och datt på bänken."

Dottern svarade och sade:
   "Mamma, du som gav mig livet!
Har jag inte skäl att sörja:
   flätan som jag måste mista,
håret som är tjockt och härligt,
   glänsande som guld i solen,
men som jag skall gömma undan,
   hölja med en hustruhuva?

Aldrig slutar jag att sakna,
   solen som den lyser hemma,
månen som går upp så mäktig,
   allting underbart som finns här,
om jag måste lämna kvar det, 
   tidigt i min enda ungdom,
här på bror mins snickarbacke,
   platsen under pappas fönster."

Man känner starkt för dotterns belägenhet. Men lika starkt är moderns förmanande svar:

Modern sade till sin dotter,
   sade som en äldre säger:
"Dåraktig är du som gråter,
   bort med dig och dina tårar!
Du har inte minsta orsak
   att så gräma dig och gråta.
Gud har gjort att solen skiner
   också annanstans i världen,
inte blott vid pappas fönster
   eller på din bror vid grinden.
Backar finns med bär och buskar,
   svedjeland med smultronsställen,
som du, sparv, skall lära känna
   långt från stället där vi lever,
långt från pappas gamla svedja,
   och din brors nyss brända
                                    backsved."

"Gud har gjort att solen skiner / också annanstans i världen". Hur fint är inte det? Just den här blandningen av rörande partier med halsbrytande äventyr är en av Kalevalas styrkor. Det finns en uppsjö av märkliga karaktärer att fascineras av (smeden Ilmarinen är en personlig favorit – ni vet, han som smitt himlavalvet och pengakvarnen Sampo). Det typiskt finska återfinns överallt i verket: det barska, robusta, no nonsense-tänket. Kanske har finländarna i någon utsträckning blivit som de blivit på grund av Kalevala? Med tanke på hur stort inflytande det haft på det kollektiva finska medvetandet så är det inte omöjligt.

När man läst Kalevala framstår det inte som konstigt att eposet inspirerat så mycket kanoniserad finländsk litteratur, konst och musik. Många finska egennamn och företag har sitt ursprung i verket och det finns tv-serier, filmer och serietidningar som behandlar nationaleposet. Men inflytandet sträcker sig långt utöver de finska nationsgränserna. Kalle Anka och Jorge Luis Borges har använt sig av Kalevalas mytvärld och Lönnrots namn. Estlands nationalepos tycks i det närmaste vara en rip-off på det finska originalet. Sagan om Ringen? Jodå, Tolkien var uttryckligen inspirerad av Lönnrots epos (det finns exempelvis uppenbara likheter mellan Väinämöinen och Tom Bombadill). Jag har, som ni förstår, bara skrapat på ytan. Kalevala som grunden till finländsk kultur? Det framstår allt mer som en underdrift, när man ser vilka återverkningar den haft på människors fantasi över hela världen.

Det kanske inte har gjorts några discoklassiker till Elias Lönnrots ära, men hans livsverk har legat till grund för ett helt folks kulturella, historiska och mentala medvetande. Det är, när allt kommer omkring, inte så illa pinkat för en sammanställare.

36. Väinö Linna (1920-1992)

Den fjärde juni 1942 firade marskalk Mannerheim sin sjuttiofemte födelsedag. Dagen blev en nationell festtillställning. Mannerheim tilldelades den ärofulla titeln "marskalk av Finland". Självaste Adolf Hitler gjorde ett överraskningsbesök och de två åt en födelsedagsmiddag tillsammans. För den finska armén, under denna period involverad i det blodiga fortsättningskriget med Sovjetunionen, firades dagen på så sätt att det delades ut en flaska förskuren konjak att dela på för fem man. I en roman som kom ut några år efter kriget skildras denna episod. Fänrik Koskelas pluton tar tacksamt emot flaskorna men nöjer sig inte därmed, utan kompletterar med hembryggt brännvin (så kallad "kilju"). Det hela blir upptakten till ett hejdlöst suparslag. 

Medan flaggor viftas och fanfarer trumpetas i Helsingfors vinglar alltså stupfulla finska soldater runt någonstans i de karelska skogarna. Episoden är rolig och också träffande för författarens sätt att ta sig an den finländska historien. Väinö Linna hette han. Okänd soldat hette romanen.

*

Okänd soldat (1954) var Väinö Linnas stora genombrott som författare och kan nog utan överdrift sägas vara det moderna Finlands nationalepos. Romanen är en av alla tiders största bestsellers i Finland. Med sitt realistiska underifrånperspektiv och sina minnesvärda karaktärer har den haft en stor betydelse för det kollektiva minnet av fortsättningskriget mot Sovjet. Redan året efter romanens utgivning gjorde regissören Edvin Laine en filmatisering som också blev mycket uppskattad och har bidragit till bokens bestående popularitet.

Romanen bygger på Väinö Linnas egna erfarenheter som stridande i fortsättningskriget. Känslan av autenticitet är stark. Trots att händelserna som skildras många gånger är fruktansvärda, är den också överraskande rolig med sina sköna karaktärer och återkommande cynismer om kriget och krigföring i största allmänhet. Finlands 1900-talskrig beskrivs med klädsam ironi. Om vinterkriget sägs det:

"Finlands vinterkrig var utkämpat, det bästa dittills av alla krig, ty där utgick båda parter som segrare. Finländarnas seger var dock såtillvida mindre som de måste avfärda landområden åt sin motståndare och dra sig tillbaka bakom nya gränser."

Ett liknande ironiskt utlåtande om fortsättningskriget avges av lustigkurren Vanhala på bokens sista sidor: "Socialistiska rådsrepublikernas förbund vann, men det lilla sega Finland kom in som god tvåa."

De olika karaktärerna i Väinö Linnas roman beskriver olika förhållningssätt till kriget och dess fasor. Den jordnära cynismen dominerar. Mot slutet av kriget, när krigslyckan vänt för finländarna och de är stadda på en mer eller mindre kaotisk reträtt, träffas idealisten Kariluoto (som nyss varit på permission och gift sig, och därför inledningsvis är på gott humör) och den krasse realisten Koskela. De börjar diskutera krigsutvecklingen. Kariluoto frågar Koskela:

- Hur ska det gå för oss?

- För bataljonen?

- För oss alla. För hela Finland …

- Som det brukar gå för den som förlorar. Åt helvete. 

Kariluoto haka darrade. Han kände något vått under ögonlocken och sa med gråtblandat raseri i rösten:

- Nej. Nej herregud. Det står jag inte ut med … Jag vill inte se det. Vad som helst men inte det.

- Det finns inget hopp. Inget alls.

- Då får vi slåss utan att hoppas.

- Det är ju det vi har gjort hela tiden, sa Koskela trött och likgiltigt.

Riktigt så illa gick det ju nu faktiskt inte för Finland, trots krigsförlusten, men det kunde man förstås inte veta vid den tidpunkt då detta samtal utspelade sig.

Den kritik mot kriget som ofta framförs, direkt eller indirekt, är dock sällan av någon mer ideologisk natur, utan snarare ett utslag av ett slags typiskt finskt, realistiskt bondeförnuft.  När kommunisten Lahtinen försöker hålla en utläggning om hur "herrarna" håller manskapet i hunger, blir han utskrattad. Linna förklarar:

Där gick gränsen mellan mannarnas grumsande och den verkliga revoltandan. När som helst var de färdiga att överösa både fosterlandet och dess herrar med spott och spe, men om någon försökte ge hånet en programmatisk anstrykning blev han utskrattad. Där fanns en rå av allvar som inte fick överskridas.

På liknande sätt avfärdas brutalt alla former av patosfylld fosterländskhet.

En anledning till att Okänd soldat blev så omåttligt populär hos det finska folket, tror jag är att den lyckas kombinera en rå avidealisering av kriget med en på samma gång sympatisk framställning av den "vanlige finnen", Det är krigsberättelsens eviga trick. Support the troops, not the war. Men sällan så skickligt utfört som i Linnas roman. Framställningen av den vanlige finnen är faktiskt inte helt olik den som framträder i Fänrik Ståls sägner, och jag upplever att Runebergs verk ständigt finns med i bakgrunden av Okänd soldat. Till viss del som inspiration, men förstås ännu mer som motpol till Linnas krigsskildring, det vill säga, som urtypen för den idealiserade bild av kriget som författaren ville bort ifrån.

Detta komplicerade förhållande till nationalskalden Runeberg och hans Finlandsbild finns i ännu högre grad med i Väinö Linnas andra storverk – trilogin Här under polstjärnan (1959-1963), där Finlands historia, med torparfamiljen Koskela i centrum, skildras från 1880 och nästan ända fram till Linnas egen tid. Första delen fick i svensk översättning titeln Högt bland Saarijärvis moar och jag hade till en början tänkt göra en stor poäng av det genialiska i denna referens till Runebergs klassiska dikt om bonden Paavo – tills jag insåg att Linnas roman tyvärr inte alls heter så på finska. Det är lite synd för det finns något i denna titel som passar så perfekt för författarens sätt att både bygga vidare på och ironisera över den folkligt heroiska traditionen från Runeberg. Bonden Paavo är ju ett slags symbol för det finska nationallynnet – och Linna och Runebergs hyllningar av finnen är som sagt inte alltför olika varandra. Samtidigt är en av bokens stora förtjänster Linnas sätt att uppnå ironi genom att kontrastera Runebergs ideal mot den råa verkligheten.

I en briljant scen kommer det upplysta kyrkoherdeparet Salpakari på besök till torparen Jussis enkla bostad. De berättar för den hårt strävande familjen hur "vi finnar" är den hårdaste och segaste av alla människoraser, och hur inget annat folk skulle stå ut under de förhållanden som råder i de finska skogarna. Jussi vill de förära med "lantbrukssällskapets nyodlarmedalj" för sitt arbete med att röja ny mark. När han berättar om hur frosten tagit hans råg, så vet kyrkoherdefrun precis hur det känns:

Ja. Den faran har ju alltid hotat nybyggarna. I Bonden Paavo skildras det så fint. Också Juhani Aho har beskrivit det så bra någonstans.

På vägen hem till prästgården stannar paret upp i andakt inför det finska landskapets skönhet. De konstaterar att det aldrig är så vackert som när göken gal och våren har anlänt. Och bestämmer sig för att ålägga familjen Koskela ytterligare sex dagsverken. Man måste ju trots allt kunna leva ståndsmässigt på prästgården.

Kyrkoherdeparet Salpakari är inga elaka människor. De är upplysta, liberala och välmenande. Uppträder alltid respektfullt mot drängar, pigor och torpare, och visar genuint intresse för deras sysslor. Ändå blir det så fel. Man skulle kunna säga att det är kyrkoherdeparets naivitet som leder fram till det så småningom katastrofala förhållandet till sina underlydande – men riktigare är nog att katastrofen ligger latent redan i parets maktposition gentemot torparen, och att nämnda naivitet består just i oförmågan eller oviljan att se denna maktposition i sitt fulla ljus. För kyrkoherdeparet är bonden Paavo en berättelse om det finska folkets strävsamhet och karaktär. För Koskelas är det en levd realitet, dag efter dag, år ut och år in. Och det är inte bara frosten som är fienden.

Balansgången att slå hål på det pompösa, nationalistiska och idealistiska hos Runeberg – men samtidigt bygga vidare på nationalskaldens hyllning till finnen, fast på en mer jordnära och realistisk nivå – lyckas tack vare Väinö Linnas förmåga att skildra alla människor (även de från de högre klasserna) med självklar förståelse och värme. Trilogin är fylld av intressanta karaktärer. Kyrkoherden, med sina återkommande resonemang med sig själv som aldrig slutar i något radikalare än god vilja och pessimism  är kanske den jag kan känna igen mig mest i. En annan minnesvärd karaktär är skräddare Halme som försöker förena gryende socialism med fosterländska bildningssträvanden gemensamma med överklassen; som bildar byns första arbetarförening, men hövligt frågar baronen om lov att ha möten i brandkårshuset – och som av bara farten försöker introducera såväl teosofi som vegetarianism i den lilla avlägsna finska byn. Halme är en typisk representant för den intellektuelle uppkomlingen – lojal med sina arbetande olycksbröder, smickrad av den bildade överhetens intresse, och i alla sammanhang ytterligt mån om den egna självbilden. Vidare finns naturligtvis den gamle torparen Jussi som med sin djupt inpräntade arbetsmoral ser med skepsis på de marscherande socialisterna: 

Nuförtiden gör int man nå anat än sjunger. Man ha börja bygg världin me att sjung. På min tid levd int nå ander än klockaren på he.

Allihop är de i mer eller mindre utsträckning gestalter som går att tycka om. Alla läsare kanske inte känner sympati för kyrkoherdeparet, men Linna ger oss i alla fall chansen att göra det.

Första delen av trilogin avslutas med en vacker sommarbild från torparsonen Akselis och hans älskade Elinas bröllopsnatt. Och så ett par avslutande, olycksbådande ord: "Finlands sommar är vacker. Men kort." I nästa del bryter helvetet löst. Den finländska bondemiljön känns ju inte alls så långt ifrån vår egen. Chocken blir därför desto större när krig och massavrättningar plötsligt kommer in i bilden.

*

Väinö Linna blev en modern nationalförfattare för Finland med Okänd soldat och Här under Polstjärnan. Böckerna blev oerhört inflytelserika och uppskattade, och hade utöver sina litterära kvaliteter även en stor betydelse för landets kollektiva minne av sin närhistoria: bilden av Finlands deltagande i fortsättningskriget mot Sovjet har påverkats starkt av Okänd soldat och många har också ansett att den andra delen av polstjärnetrilogin (Upp trälar! heter den på svenska) varit avgörande för att den "röda" sidans umbäranden under och efter det finska inbördeskriget blivit en del av det allmänna medvetandet. Avgörande för att detta inflytande skulle bli möjligt var så klart att Linna med sin frodiga humor och sitt folkliga perspektiv även kunde tilltala den breda massan. Trots alla tragedier skjuts idén om Finland och det finländska aldrig fullständigt i sank i hans verk.

Efter alla om och men, efter umbäranden, klasskamp, inbördeskrig och massavrättningar, så fortsätter vi ändå tro på bonden Paavo.