20. Gustaf Mannerheim (1867-1951)

Gustaf Mannerheim var ju egentligen klar. Han var 72 år gammal och äventyrens tid var förbi. Han hade som man brukar säga gjort både det ena och det andra. 

Född som tredje sonen i en adlig familj på vackra Villnäs slott hade han blivit i praktiken föräldralös som 14-åring efter att hans far rymt till Paris med en älskarinna och hans mor dött nedbruten av sorg året efter. Den unge Gustaf hade därefter placerats hos sin morbror, som i sin tur ganska omedelbart skickat vidare den stökige gossen till Finska Kadettkårens skola i Fredrikshamn, varifrån han snart lyckades bli relegerad. Efter denna mindre lyckade start i det militära hade emellertid Gustaf Mannerheims liv i uniform så småningom tagit en ljusare bana. Som 20-åring kom han in på kavalleriskolan och kom under efterföljande år att avancera allt högre i den militära hierarkin. Vid rysk-japanska kriget 1904-1905 deltog han som officer och blev efteråt befordrad till överste. Äventyrliga resor i Asien följde. 1905 ledde han en geografisk och militär expedition från Tasjkent till Kashgar tillsammans med den berömde franske sinologen Paul Pelliot. Kort därefter gav han sig iväg på en ny asiatisk expedition fram till hösten 1908 under vilken han bland annat träffade Dalai Lama.

I första världskriget deltog Gustaf Mannerheim som kommendant för Gardeskavalleribrigaden i Warszawa. Hösten 1914 fick han Rysslands mest eftertraktade tapperhetsmedalj Sankt Georgsorden. När oktoberrevolutionen bröt ut och Finland blev självständigt sökte han sig tillbaka till sitt hemland, där han utsågs till den blivande finländska arméns överbefälhavare. Knappt hade han kommit hem förrän landet kastades in i det blodiga finska inbördeskriget. För den röda sidan var kriget en kamp mot borgerligt förtryck; för den vita sidan med Mannerheim i spetsen först och främst ett frihetskrig mot ryskt inflytande över den nybildade nationen Finland. Den vita sidan segrade och Mannerheim befordrades i krigets slutskede till general av kavalleriet. 

Vid det här laget kan man tycka att Gustaf Mannerheim skulle gå in i en lugnare fas av sitt liv. Han var dryga 50 år gammal och hade just lett sina styrkor till seger i ett omvälvande inbördeskrig. Till en början såg det också ut att bli så. Finland hade under kriget tagit hjälp av Tyskland och Mannerheim kunde inte acceptera att senaten nu ville organisera armén enligt tyskt mönster och under tyskt befäl. Han avgick från posten som överbefälhavare och åkte som privatman till Stockholm för att medelst kontakter med Frankrikes och Storbritanniens ambassadörer få dessa stormakter att erkänna Finlands självständighet. Efter Tysklands förlust i första världskriget stod det emellertid snart klart att finnarnas tyskorienterade politik kört på grund. Mannerheim, med sina goda kontakter med segermakterna, sågs som den enda som kunde lotsa Finland vidare och valdes i december 1918 till riksföreståndare. Han lyckades utmärkt med att reparera relationerna med de västliga segermakterna – som tidigare rysk officer hade han aldrig varit riktigt bekväm med den tyska orienteringen. Efter att i december 1919 ha besegrats av K.J. Ståhlberg i landets första presidentval (framför allt kanske eftersom de finländska socialdemokraterna inte kunde tänka sig att rösta på den vite härföraren Mannerheim) lämnade han dock återigen den politiska scenen.

Tjugotalet blev sedan en rätt lugn period i Gustaf Mannerheims liv. Han grundade Mannerheims barnskyddsförbund, blev vald till finländska Röda Korsets ordförande och gjorde ett gäng resor utomlands till bland annat Indien. Han tycktes kort sagt gå in i rollen som (visserligen rätt aktiv) pensionär. På 30-talet började det emellertid hetta till igen. Efter att den högerorienterade P.E. Svinhufvud blivit vald till president 1931, blev det återigen möjligt för Mannerheim att få en offentlig roll i Finland. Han blev försvarsrådets ordförande och utnämndes år 1933 till fältmarskalk. I spetsen för försvarsrådet verkade han aktivt, dels för en klassförsoningslinje (som så småningom gjorde att även socialdemokrater kunde acceptera honom som galjonsfigur), och dels för att Finland skulle gå in för en nordisk neutralitetspolitik och hålla sig utanför alla krig. När Sovjet hösten 1939 gjorde anspråk på en del av Finlands territorium (främst på Karelska näset) i utbyte mot att Finland kompenserades med mångdubbelt större områden i landets nordöstra gränsområden, så förordade Mannerheim ett tillmötesgående av ryssarnas önskemål. Regeringen delade emellertid inte hans ståndpunkt och han begärde avsked.

Gustaf Mannerheim var vid det här laget 72 år och äventyrens tid borde verkligen ha varit förbi.

*

Det jag försökt få fram med den långa inledningen ovan, är att friherre Carl Gustaf Emil Mannerheim i slutet av 30-talet hade levt så det räckte och blev över. Nu borde det rimligtvis ha tagit slut för honom. Men det gjorde det inte. 

Som bekant anföll Sovjetunionen det neutrala Finland och vinterkriget bröt ut. Gustaf Mannerheim återtog sin avskedsansökan och utsågs till arméns överbefälhavare. Vid utnämnandet utfärdade han följande berömda dagorder:

Finlands tappra soldater! Jag går till denna uppgift i en stund då vår arvfiende än en gång överfaller vårt land. Förtroendet till sin chef är första villkoret till framgång. Ni känner mig och jag känner eder och vet att envar i ledet är färdig att fylla sin plikt ända in i döden. Detta krig är ej annat än frihetskrigets fortsättning och sista akt. Vi ska kämpa för våra hem, vår tro och vårt Fosterland.

(Denna dagorder till de finländska soldaterna tycks ha en legendarisk status i Finland. Ett lite lustigt exempel på detta är hur överste Kemppainen, självmordssällskapets ledare i Arto Paasilinnas roman Kollektivt självmord, överväger att citera den innan hans "armé" ska köra sin buss utför stupet vid Nordkap.)

Under den fruktansvärt kalla vintern 1939-1940 gjorde sedan finländarna ett tappert motstånd mot sin numerärt överlägsna motståndare. Den optimistiske Josef Stalin hade räknat med en sovjetisk seger på omkring tio dagar. Men så lätt gick det inte. Den finska armén kunde använda sin kännedom om den lokala terrängen till att uppföra försvarsverk som drog nytta av östra Finlands täta skogar och stora sjöar. En av de viktigaste försvarslinjerna som sträckte sig över Karelska näset fick namnet Mannerheimlinjen – ett begrepp som snart spreds över världen av krigskorrespondenter och journalister. Finnarna använde sig framgångsrikt av den så kallade "mottitaktiken" som gick ut på att splittra fiendens trupper till små enheter som sedan inringades och tillintetgjordes – en taktik det fanns gynnsamma förutsättningar för då de tunga sovjetiska förbanden var tvungna att ta sig fram på de vägar som fanns, medan de skidburna finska soldaterna kunde röra sig friare i terrängen. Det var också under vinterkriget som den så kallade molotovcocktailen om inte uppfanns, så åtminstone namngavs. Denna enkla men effektiva fattigmansgranat (döpt efter dåvarande sovjetiske utrikesministern Vjatjeslav Molotov användes med framgång mot de ryska styrkorna. I slutändan gick det dock inte för Finland att stå emot den sovjetiska övermakten och man tvingades den 13 mars 1940 gå med på en fred där ungefär 10 procent av landets yta (däribland Karelska näset) avträddes till Sovjetunionen. 

De internationella sympatierna för Finland under vinterkriget var överväldigande. Lite grann liknar situationen dagens krig i Ukraina, med en oförsonlig jätte i öst som attackerar en mindre granne i väst, som dock lyckas uppbåda ett oväntat starkt motstånd. (Innan de senaste månadernas ryska invasion var ju för övrigt vinterkriget den senaste gången som Sverige skickade vapen till en krigförande makt.) Och varje hjältemodig David mot Goliat-kamp behöver så klart sin galjonsfigur, sin symbol. Idag är det Volodymyr Zelenskyj – under vinterkriget var det Gustaf Mannerheim.

Efter vinterkriget följde en mycket kort mellanfred då den finska revanschlustan bara växte. Gustaf Mannerheim själv hade egentligen en anglofil grundhållning, men vinterkriget hade smärtsamt visat att varken västmakterna eller Sverige skulle ställa upp när det gällde. Under den tyska storoffensiven våren och sommaren 1940 började därför blickarna riktas mot Tyskland som en tänkbar allierad. En allierad behövdes – man ville inte dela de baltiska staternas öde med tvångsannektering och massdeportationer till Sibirien. Tyskarnas ockupation av Danmark och Norge gjorde dock att ett brittiskt stöd var i praktiken omöjligt. Och ett förbund med Sverige hade inte accepterats vare sig i Berlin eller Moskva (vid denna tidpunkt stod ju Molotov-Ribbentrop-pakten mellan Tyskland och Sovjet fortfarande fast). Finland lät därför tyskarna transportera trupper till Nordnorge genom landet i utbyte mot att få köpa vapen från tyskarna. Förbindelserna tätnade ända tills en förfrågan kom från Hitler om att delta i Operation Barbarossa, det stora korståget mot Sovjet. Finland såg ett tillfälle att få tillbaka sina förlorade territorier från vinterkriget (och kanske rent av bli av med sin sovjetiska granne för gott) och antog budet. 

Snart utvidgades krigsplanerna från att återta nyligen förlorade områden till att skapa ett "Storfinland" där hela Karelen skulle införlivas med landet. Gustaf Mannerheim själv underblåste dessa förväntningar genom att i en dagorder tala om hur ett "fritt Karelen och stort Finland stiger fram för våra blickar ur de mäktiga världshistoriska händelsernas svall". Denna erövringslusta gjorde att landet tappade mycket av den internationella sympati som skapats under vinterkriget. Plötsligt hamnade man i krigstillstånd mot Mannerheims gamla favoritländer Franrkike och Storbritannien. Fortsättningskriget blev mycket mer utdraget än vinterkriget och efter att finländarnas anfall avstannat stagnerade det till ett långvarigt ställningskrig. 

Gustaf Mannerheims 75-årsdag den 4 juni 1942 underströk vilken enorm status han vid det här laget hunnit få i Finland – men också det minst sagt tveksamma sällskap landet nu hamnat i. Mannerheim förärades med hederstiteln marskalk av Finland (han är fortfarande den enda som någonsin innehaft denna titel), dagen utnämndes till "den finska försvarsmaktens flaggfestdag" och en av de största gatorna i Helsingfors namngavs efter honom. Mitt i alltihop anlände självaste Adolf Hitler med ett flygplan från Tyskland för att överraskningsgratulera födelsedagsbarnet.

Grattis på födelsedagen!

En lite intressant anekdot rörande detta möte är att en medarbetare på finländska Rundradion i hemlighet lyckades sticka in en mikrofon genom fönstret på den tågkupé där Mannerheim och Hitler satt och diskuterade. Elva minuter blev inspelade av de två herrarnas konversation innan den tyske ledarens livvakter avbröt tilltaget. Det är den enda kända inspelningen av Hitlers röst utanför formella sammanhang.

I februari 1943 stod det klart att tyskarna hade förlorat slaget vid Stalingrad. Det blev en viktig vändpunkt för världskrigets utgång och i takt med att krigslyckan vände för tyskarna inledde Finland ett komplicerat dubbelspel där fredsförhandlingar hölls med Sovjet, samtidigt som man försökte undanhålla allt för tyskarna för att så länge som möjligt och nödvändigt behålla deras gunst. Det var dock först när Gustaf Mannerheim efterträdde Risto Ryti som president som Moskvas fredsvillkor slutligen godkändes och ett vapenstilleståndsfördrag kunde slutas. Resultatet blev en återgång till gränserna från 1940, samt ett drygt krigsskadestånd. Dessutom behövde man driva ut de tyska trupperna vilket ledde till nytt krig i ungefär ett halvår, denna gång mot tyskarna i Lappland. I efterhand skulle finländarna göra allt för att övertyga sina nordiska grannländer och de segrande västmakterna om att alliansen med Tyskland hade ingåtts av nödtvång och att fortsättningskriget skulle ses som ett separat krig mot Sovjet (och inte med de andra allierade).

Finlands agerande i fortsättningskriget är knappast rakt igenom berömvärt. Men värt att notera är ändå att Finland som enda krigförande småstat i andra världskriget lyckades undgå att bli ockuperat. Den yttersta beslutsrätten över landets framtid stannade därför kriget igenom hos den finska statsledningen. Och trots alla vedermödor och hårda fredsvillkor lyckades man ju också i slutändan komma ur kriget med självständigheten intakt. Att sitta och bedöma Finlands val under andra världskriget är minst sagt knepig terräng, men någonstans får man väl ändå respektera den fruktansvärt svåra situation landet hade, som småstat klämd mellan krigshetsande stormakter. Och visst är det väl på något sätt ändå imponerande att man lyckades dribbla sig ur det hela som fortsatt självständigt – och snart också mycket framgångsrikt – land. En hel del av denna prestation får man lov att tillskriva Gustaf Mannerheim. Som Henrik Meinander skriver i sin finska historia: "I Mannerheims person förenades på ett märkligt sätt en professionell militär, en klarsynt säkerhetspolitiker och en världsvan adelsman med erfarenheter från det kejserliga hovet." I efterhand är det lätt att fångas av det heroiska hos Mannerheim - men kanske är det hans mångsidighet och pragmatism som är de verkligt fascinerande dragen hos honom. Rollen som ledare för de vita under det finska inbördeskriget är naturligtvis omstridd och samarbetet med nazisterna under fortsättningskriget lika självklart kontroversiell. Jag är definitivt inte någon Mannerheimexpert men den uppfattning jag fått är att han i alla fall aldrig var någon krigshetsare eller extremist – i flera lägen strävade han efter fred där många mer krigiskt nationalistiska av hans landsmän helst hade fortsatt kriga. Även om han var ideologiskt konservativ och tveksam till moderna fenomen som demokrati och dylikt, så lade han i regel sina personliga åsikter åt sidan för sitt lands främsta. Och samarbetet med tyskarna var aldrig något mer än ett nödvändigt ont för Mannerheim. 

En paradox i Gustaf Mannerheims liv är ju att han trots sin status som det finländska folkets värn mot ryssen, ju egentligen var väldigt "ryssvänlig". Visst kallade han ryssarna för "arvfienden" i sin berömda dagorder. Men hela hans liv motsäger egentligen de orden. Som ung studerade han ryska i Charkiv och även som gammal hade han säkerligen kunnat föra en fläckfri diskussion med valfri rysk bolsjevik, medan ett samtal med en finskspråkig soldat antagligen hade gått betydligt knaggligare – finska var inte ett av de fem språk Mannerheim kunde tala flytande. Hustrun Anastasia som han fick två döttrar med var dotter till en rysk generalmajor. Större delen av hans lysande militära karriär var i rysk tjänst. I hans hem stod ett signerat porträtt på tsaren. Mannerheim var alltså ingen ryssfientlig person. Däremot var han en aristokrat och kände vämjelse för bolsjevikerna. Det är kanske mer i det ljuset man ska se hans insatser sent i livet i Finlands 1900-talskrig.

Den 4 augusti 1944 valdes Gustaf Mannerheim till president över Finland eftersom det allmänt ansågs att han var den enda som kunde leda landet till fred. Den 77-årige Mannerheim blev dock snart mer av en galjonsfigur, medan den verkställande makten övertogs av statsminister J.K. Paasikivi. Pragmatismens mästare Urho Kekkonen hade redan börjat flytta fram sina positioner. Snart försämrades Mannerheims hälsa. Månaderna kring årsskiftet 1945-1946 blev han sjukskriven och begärde snart också avsked från sitt ämbete. 

De sista åren av sitt liv tillbringade Gustaf Mannerheim huvudsakligen på ett sanatorium i Schweiz, där han bland annat skrev (och dikterade, när han inte längre orkade hålla pennan) sina memoarer. Den 27 februari 1951 dog han i Lausanne i Schweiz. När han dog hade det dock hunnit bli 28 februari i Finland – Mannerheim har därför två officiella dödsdatum. Memoarerna publicerades först efter hans död.

*

När jag gjorde research till den här listan kikade jag en hel del på en lista över de främsta finländarna någonsin som röstades fram av det finska folket år 2004. Den listan toppades av Gustaf Mannerheim. Han var länge (tillsammans med Jean Sibelius) den tveklöst mest berömde finländaren både i sitt hemland och utomlands, och har kallats för "det moderna Finlands far". Intresset för honom är fortsatt stort. På mitt lokala bibliotek i Knivsta finns hela tre stycken biografier om honom (och då har jag inte ens kollat hur det ser ut i magasinet). En man som spelat en stor och avgörande roll i samtliga av sitt lands 1900-talskrig kommer knappast blekna bort ur det nationella medvetandet i första taget.

Dag Sebastian Ahlander skriver i sin biografi om Mannerheim att han var “Nordens siste hjälte”. Vad som är kriterierna för att vara en hjälte – och om Mannerheim uppfyller dessa kriterier – kan man tvista om. Men vi känner nog alla innerst inne att ordet “hjälte” så som det används i exempelvis Svenska hjältar-galan inte är helt korrekt. På denna gala hyllas vardagshjältarna, en minst lika beundransvärd människotyp, men likafullt något annat. Det som kännetecknar vardagshjälten är ju just att denne inte är hjälte till vardags. När hjältedådet är slutfört börjar det vanliga livet igen och den korta tiden som hjälte är över.

För Gustaf Mannerheim tog det aldrig slut. Vi får väl hoppas att när han lade ner pennan efter att på ålderns höst ha slutfört sina memoarer kunde tänka att: "Jag hann ändå med att göra en del i mitt liv, det blev något utöver det vanliga." Kanske kunde han i det ögonblicket rentav känna ett uns av tillfredsställelse.

21. Edvard Grieg (1843-1907)

du-du-du-du-du-du-du, du-du-du, du-du-du, och så vidare. Alla har hört tonerna. De har använts av föräldrar som skoj-jagar sina barn runt huset, de har visslats av psykopater i filmklassiker, de har dundrats ut över salar i konserthus och de har, ända sedan de första gången spelades till Henrik Ibsens drama Peer Gynt 1876, ätit sig in i människors hjärnor. 

Vad kompositören själv tyckte? Han stod inte ut med "I bergakungens sal". I förbifarten och nästan lite avfärdande konstaterar Edvard Grieg i ett brev att "jag har också skrivit något för scenen i bergakungens sal", vilket alltså är scenen i Ibsens pjäs när huvudkaraktären Peer Gynt i en drömlik fantasi möter trollkungen. Odjuret sitter på sin tron i en grottsal, omgiven av allsköns märkliga varelser. Det hela blir snart stökigt och Gynt blir jagad av trollen i ett slags dans. Griegs musik är tänkt att fånga denna pompösa och snart kaotiska situation. Kompositören har dock medvetet valt att överdriva, så till den grad att han själv inte klarar av att lyssna på stycket, eftersom det "fullständigt stinker av komockor, överdriven norsk nationalism och självbelåtenhet". Ibsen låter såväl Peer Gynt som trollen representera mindre smickrande sidor av det norska nationalromantiska lynnet, så det var sannolikt detta Grieg ville bygga vidare på i en enligt honom närmast parodisk tappning. Skulle publiken uppfatta driften? Grieg var inte särskilt orolig. Han "hoppades att ironin kommer att märkas". Ett av de mest välkända styckena i västerländsk klassisk musik skrevs alltså som en sorts ironisk lol, en drift med det ultra-nationalistiskt norska.

Inte för att Grieg var anti-nationalist – tvärtom. 

En femtonårig Edvard, upptäckt av den norska demonviolinisten Ole Bull (en superstjärna på sin tid), skickades till det högt aktade och Mendelssohn-grundade Leipzig-konservatoriet. Där fick han inte bara lära sig hur tysk musik skulle låta utan även skandinavisk. Danske stilpolisen Niels Gade hade stakat ut riktlinjerna för vad som ansågs typiskt "skandinaviskt" och inom denna tradition var det tänkt att Grieg skulle arbeta. Men i tider av bubblande fosterlandskärlek, av nationalistiska språkstrider och vilja att lösgöra sig från unionen med Sverige, tänkte Grieg inte rätta sig efter vare sig tyskar eller danskar. (Detta trots att jag måste påpeka att Gade är en alldeles utmärkt kompositör.) Nej, Edvard Grieg skulle göra norsk musik.

Hur gör man musik som andas ett visst land eller kultur? Vart vänder man sig? Till folkmusiken, förstås. Från den hämtade Grieg inspiration när man han tonsatte stycken som frammanade bilder av höga fjäll, ringlande fjordar, hurtiga byfester och vad det nu är norrmännen är så stolta över. Det måste sägas att han lyckades häpnadsväckande väl. Grieg blev en kändis redan under sin livstid, vilket inte var vanligt för kompositörer. Hans rykte spreds sig dessutom internationellt. Mäktiga stycken som "I bergakungens sal" är aparta och udda i hans katalog. Från samma orkesterverk, det vill säga skådespelsmusiken till Peer Gynt, hittar vi pittoreska små Fylkedoftande stycken som "Morgonstämning", smärtsamt vackra sånger som "Solveigs sång" och muntra dansnummer som "Anitras dans" (som för övrigt finns i störtskön boogieversion av Charlie Norman). Den här typen av musik var mer typisk för Grieg: vacker, melodisk och lätt att tycka om.

Eller, om man så vill, lättsam och lättuggad. Grieg har fått dras med ett rykte att inte vara verkligt djupsinnig och inte genuint nyskapande. Hans brott är att musiken är aningen för trevlig. Kanske är det en orsak till att han aldrig fått den riktigt höga statusen bland världskompositörerna, trots att han är Nordens mest kända klassiska musikskapare genom alla tider och ihop med tidigare nämnda Ibsen förmodligen den internationellt mest berömda norrmannen. En annan anledning kan vara att han inte satsade på symfonier, operor och andra "stora" verk. Han arbetade istället nästan alltid i det lilla formatet. Korta "lyriska stycken", som 66 av hans pianokompositioner kommit att kallas, är tydliga exempel. Ställ Grieg bredvid Wagner och han ser väldigt liten ut – och inte bara för att han endast var 154 centimeter lång. De lyriska styckena utgörs var och en av ett par minuter varm, melodisk och lagom känslomässig pianomusik. Behövs det verkligen mer än så? All musik måste inte vara Beethovens femte symfoni. Den behöver, för den delen, inte heller vara atonala Schönberg-experiment. Trevligt går bra. Trevligt kan vara helt okej.

Kritiker fanns redan i samtiden. Syrligast var kanske kollegan Claude Debussy, som menade att Grieg visserligen var en skicklig uttolkare av sitt lands folkmusik, men därutöver bara var "en skicklig musiker, mer mån om effekter än om äkta konst". Om Griegs romanser – musikstilen alltså, inte hans kärlekshistorier – uttryckte sig Debussy med utsökt förminskande ironi, när han kallade de "mycket rara och oskuldsfulla, musik som ruskar om konvalescenterna i burgna bostadskvarter". (Svårare är det kanske att förstå Debussys kommentar att Grieg skulle vara "en skär karamell inslagen i snö".)

Med det sagt fanns också tillskyndare redan i samtiden. Att Grieg nådde stor berömmelse har jag redan nämnt, så publiken älskade honom. Men förutom Ole Bull så fanns det andra storheter som såg något extra i norrmannen. Det ungerska pianogeniet Franz Liszt behövde bara ögna igenom noterna till Griegs pianokonsert för att inse dess genialitet. En pianokonsert som för övrigt idag tillhör de allra mest spelade någonsin. Ryske giganten Tjajkovskij var också en uttalat varm beundrare av den lille mustaschprydde Bergenbon. 

Även om Griegs musik har tydliga kännetecken: rikt melodisk, norskt folkmusikinspirerad, lättsmält men vacker, känslomässig men sällan sentimental – så var han ingen one trick pony. Det är stor skillnad på "I bergakungens sal" och hans pianokonsert, på hans romanser och den 1700-talsdoftande hyllningen till Ludvig Holberg. Men i slutänden andas allting ändå Edvard Grieg. Hans musik är kanske inte omskakande (för andra än konvalescenter i burgna bostadskvarter, då), men det finns väl tillräckligt mycket i vår krigshärjade värld som är omskakande. Griegs musik är vacker, skön och trevlig. Det kommer man långt på. Att den också är norsk är lätt att ha överseende med.

22. Georg Brandes (1842-1927)

Vi befinner oss i en föreläsningssal i Köpenhamn, 1888. Mumlet i bänkarna tystnar snabbt när en 46-årig man med fördelaktigt utseende äntrar scenen. Självförtroendet strålar från mannen. Det är inte ett friskt och extatiskt självförtroende, utan den avmätta, självklara sorten som vissa skulle kalla arrogans. Han vet sin betydelse. Det råder ingen tvekan om att det är han som sätter agendan bland de intellektuella, inte bara i sitt land utan i hela Norden. Arrogansen till trots är han älskad av sin publik. Den vördnadsbjudande kunskapen om tidens tankar och litteratur i kombination med det patos som han förmedlar sina idéer med, gör honom otroligt respektingivande.

Eller sina och sina: just denna dag är det den tyske filosofen Friedrich Nietzsches idéer han lägger fram. Åhörarna har aldrig hört talas om tysken, en okunskap som de delar med alla andra i de skandinaviska länderna. Knappt tyskarna själva känner till den enigmatiske fritänkaren. Men snart skulle den danska, norska och svenska intelligentsian vara införstådd med och influerad av Nietzsches tankevärld. Det var så det brukade gå när Georg Brandes talade om något. Kultureliten, åtminstone den radikalare och mer framåtsyftande delen av den, lyssnade och absorberade och lät sig påverkas. Nietzsches tankar om den överlägsna människan gav utrymme åt det fria författargeniet. Idéerna "ansågs ge litterärt berättigande åt den stolta gesten, det nyckfulla och överdådiga hos författare som d'Aunnunzio och Hamsun", för att citera den svenska litteraturhistorikern Gunnar Brandell. Brandes föreläsningar under 1888 hade alltså både direkt och indirekt stor påverkan på tidens stora författare. (Nietzsche själv hade för övrigt bara berömmande ord att säga om Brandes beskrivningar av honom och hans tankar.)

Några år senare skulle en aspirerande svensk författarinna vid namn Selma Lagerlöf ge ut sin debutroman, Gösta Berlings saga. Idag anses den som en av de stora svenska romanklassikerna och Lagerlöf skulle som bekant senare få Nobelpriset. Tidens kritiker rynkade emellertid på näsan åt boken. Vissa delade ut rejält elaka omdömen. Romanen sålde dessutom dåligt, så någon större publik nådde den inte heller.

Två år senare, när boken nådde Georg Brandes, gav han den en mycket positiv recension. Plötsligt ändrade en drös ledande svenska förståsigpåare sina uppfattningar och författarinnan själv inspirerades till att fortsätta sin karriär. Så kan makt också se ut.

Det där var bara ett par exempel på Brandes inflytande. Trots hans vid den här tiden relativt sett unga ålder hade hans betydelse som kulturkritiker varit uppenbar i 15-20 år, sedan det tidiga 70-talet. Det var då han började ge ut bokvolymerna Hovedstrømninger i det 19. Aarhundredes Litteratur, som byggde på en serie föreläsningar vid Köpenhamns universitet. Brandes var då nyss hemkommen från långa bildningsresor genom Europa, under vilka han träffade tidens intellektuella storheter, inklusive filosofen och liberalen John Stuart Mill. Influerad av bland annat Mills samhällsengagemang och positivisten Hippolyte Taines vetenskapliga synsätt också på litteraturen, gav sig Brandes i kast med att beskriva och bedöma 1800-talets litterära strömningar och författarskap. Här inleddes hans långvariga kamp att modernisera dansk litteratur. (Jag har själv läst i delar av bokserien, och Brandes imponerande bildning i kombination med hans retoriska effektfullhet utgör en potent kraft helt klart.) Enligt Brandes hade danskarna fastnat i verklighetsfrånvända efterdyningar av romantiken. Blek idealism och trötta poser präglade det danska (och nordiska) litterära klimatet. Istället ville Brandes att de samtida författarna skulle "sätta problem under debatt" och på så sätt verka för ökad frihet och rättvisa. Auktoriteter skulle utmanas, fördomar lyftas ut i ljuset och traditioner omprövas. Samhällsklimatet, som Brandes delvis var med och frammanade, innehöll brännande stoff för den diskussionsvillige. Inte minst handlade det om "kvinnosaksfrågor", inklusive äktenskapsdebatter, och bråk om arbetarnas rättigheter. 

Även detta kan förvisso anses vara inlånade idéer. Göra Hägg låter nästintill avfärdande när han konstaterar att Brandes tankar huvudsakligen är franska. Det Hägg åsyftar är den franska naturalismen, den litterära rörelse som propagerade för detaljerad realism på såväl yttre som inre plan. (Ovan nämnde Taine var naturalismens teoretiska livgivare.) Tanken var att beskriva miljöer och mänskligt handlande på ett sätt influerat av naturvetenskapen, som del av experiment där oundvikliga kedjor av orsak och verkan gäller. Det ska dock understrykas att Brandes betonade litteraturens samhällskritiska uppgift mycket mer än det "vetenskapliga" tillvägagångssättet som naturalisterna förfäktade. Brandes influenser tycktes komma från hela Europa snarare än bara Frankrike.

Originell eller inte – Brandes blev gnistan och vägvisaren för en brytpunkt i nordisk litteratur. "Det moderna genombrottet" har historieböckerna valt att kalla tiden, och med denna beteckning vill man fånga hur flera betydande författare från och med ungefär 80-talet valde att, enligt Brandes anvisningar, fokusera realism och progressiv samhällskritik i sina verk. "Betydande författare" var närmast en underdrift: vi talar alltså om ikoniska storheter som Henrik Ibsen, August Strindberg och Bjørnstjerne Bjørnson. Bland Brandes egna landsmän kan nämnas bloggfavoriter som Herman Bang och J.P. Jacobsen. Ibsen, som tidigare inte varit påtagligt samhällstillvänd, kunde nu säga saker som: "I vår tid har varje diktning uppgiften att flytta gränspålar". Frågan är om en klassisk pjäs som "Ett dockhem" hade kommit till utan den riktningsförflyttning som Brandes till stor del ansvarade för.

Ytterligare en författare tillhörande det moderna genombrottet bör nämnas, av delvis tragiska orsaker: Victoria Benedictsson. Hon har idag en någorlunda befäst plats i den svenska litteraturhistorien, men var inte lika uppburen när det begav sig. Som så många andra fascinerades hon av den danske lärdomsgiganten. Problemet var att hon inte bara fascinerades, utan förtrollades. Benedictsson blev kraftigt förälskad i Brandes och denna kärlekshistoria, som tyvärr var olycklig för Benedictssons del, var förmodligen en av orsakerna till svenskans självmord. Historien är tragisk och jag är inte bekväm med att spekulera för mycket om den. Men något säger den sannolikt om Brandes aura.

80-talet övergick till 90-tal, och som alltid skiftar trenderna. Symbolism och esteticism blev på modet, och Brandes själv började röra sig i nya riktningar. Som nämndes tidigare var han viktig för att Selma Lagerlöfs karriär tog fart och hans roll som kritiker fortsatte att vara ofantligt stort. Men hans egna arbeten vände sig nu alltmer mot de "stora andarna". Tjocka monografier om Caesar, Shakespeare och Michelangelo kan exemplifiera denna nya tendens hos Brandes. Hyllandet av stora genier kan förstås ses som mer passande en idealistisk romantiker än en frän samhällskritiker, men egentligen hade Brandes alltid varit öppen för individens säregenhet och betydelse. 

Brandes fortsatte att vara verksam ytterligare några decennier, men hans historiska betydelse vilar på det han gjorde under 1800-talets senare decennier.

En och annan som har läst så här långt undrar kanske nu i sitt stilla sinne varför en, tja, kritiker hamnar så här högt på en lista över de bästa nordborna (minus svenskar, då). Nu kan visserligen Brandes också betraktas som en författare i egen rätt, och genom sitt inflytande nästan som en politiker. Men ändå. Svaret är kanske att han någonstans representerar allt det där vi som driver den här bloggen önskar vara själva. Män med bred och djup bildning, koll på vad som ligger i tiden, smarta och eleganta. Visst, att hoppas på att ändra riktningen för litteraturhistorien är kanske att lägga Brandesribban lite väl högt, men det lilla vi gör här i bloggen när vi uttrycker en försiktig tanke om kultur, filosofi och litteratur, innebär faktiskt att vi i någon grad bär vidare en smula av Georg Brandes arv. Sett på det viset, kan vi nog ändå sträcka på våra ryggar lite grann.