49. Theodor Kittelsen (1857-1914)

Det där med naturen alltså. Vi nordbor har ett speciellt förhållande till den. Naturen står för det otämjda och främmande, för något både hotfullt och löftesrikt. Naturen står för friheten från civilisationens band och konventioner, men också för det i vår värld som vi inte kan kontrollera och styra över. Genom historien har vi känt ett behov av att personifiera det där mystiska vi kallar "natur". Ofta har det gjorts i form av troll, älvor och andra sagoväsen. Det är därför inte konstigt att varje nordiskt land har sin egen stora sagokonstnär. I Sverige heter han John Bauer, i Finland Rudolf Koivu och i Danmark kan man nämna Louis Moe.

Av alla de naturdyrkande nordiska folken, är det nog ändå norrmännen som älskar och respekterar sin natur mest (något vi redan sett exempel på tidigare här på listan). Det är väl därför bara logiskt att den bäste sagomålaren av dem alla finns i Norge och heter Theodor Kittelsen. Han är också den som i sina sagomålningar bäst fångat det sublima och ruskiga i naturen; dess mörka, otyglade kraft. John Bauers troll är mystiska och kanske lite skrämmande, men gör ändå ett i grunden godmodigt och sympatiskt intryck. Hos Kittelsen är naturen större och mörkare. Både som frälsning och som hot tycks den ständigt ha upptagit hans tankar.

Theodor Kittelsen har (liksom Bauer hos oss) präglat norrmännens föreställning om hur troll och andra sagoväsen ser ut. Hans troll kan ses som personifieringar av den mystiska naturen, vilket kanske tydligare än i något annat verk syns i den fantastiska teckningen Skogtroll, där den djupa skogen och det jättelika trollet glider ihop till ett. Ett vanligt tema är mötet mellan människa och troll, ibland våldsamt som i En Klapjagt efter et Bergtrold (1888), ibland mest komiskt som i den underbara Troldet paa Karl Johans gate (1892).

Skogtroll (1906)

Troldet paa Karl Johans gate (1892)

Flera av Theodor Kittelsens bästa verk skapades under perioder då han bodde i nära anslutning till naturen. Närheten till det vilda tycks ha förlöst hans kreativitet. Efter svåra vistelser i Paris och München, följde Kittelsen 1887 med sin syster och hennes man till Lofoten, där svågern fått anställning som fyrvakt. I denna ensliga, karga miljö började han arbeta i ett furiöst tempo och skapade flera framstående verk. I boken Fra Lofoten sammanfattade han sina intryck från vistelsen i text och bild. Den blev en stor framgång. Bland de som var imponerade var den norske konstnären Christian Krogh som förundrades över att till och med "en gammel forhærdet realist" som han själv kunde beröras i så hög grad av något "der maa regnes til den rene romantik".

Aeolsharpen, från Fra Lofoten (1890-1891)

Fra Lofoten, från Fra Lofoten (1890-1891)

Ett annat exempel på naturens inverkan på Theodor Kittelsens skapande, är verken han utförde under de tre år han bodde tillsammans med sin familj på gården Sole i Eggedal. I denna ensliga miljö, med skogen tätt inpå knuten, tycks Kittelsen precis som i Lofoten ha fått ett ryck av kreativitet. Från denna tid finns ljuvliga bilder där det tycks vara själva naturens skönhet som tar gestalt och får ett sagoväsens form. 

Nøkken som hvit hest (1899)

Hans mest berömda bilder från denna tid har dock en helt annan karaktär. Under tiden på Sola färdigställde nämligen Theodor Kittelsen vad som kanske är ett av konsthistoriens ruskigaste verk – boken och bildserien Svartedauen (utgiven 1900). Temat för illustrationerna är Pesten och dess härjningar i norsk bondemiljö. Sjukdomen är på många sätt naturen när den är som allra mest destruktiv och skräckinjagande. Vilda djur och naturkatastrofer kan vara nog så hemska, men de är ändå något synligt och påtagligt. Att bilderna om pesten är så otäcka är kanske just för att vi bara ser dess resultat. Källan till det hemska ligger utanför det vi kan se framför oss på boksidan och kan därmed (med god hjälp av den undergångsstämning Kittelsen manar fram) växa vidare i vår fantasi.

Musstad, från Svartedauen

Pesta i trappen, från Svartedauen

 

Mann og Kone dingler døde bundne fast til Hesteryggen

Det var dock inte bara tragiken som låg nära till hands för Theodor Kittelsen – han gjorde även flitigt bruk av humorn. Sina första framgångar som konstnär fick han redan som ung pojke, då han målade lustiga bilder av personer från den lilla hemstaden Kragerø, som blev mycket populära bland traktens barn. Han blev sedermera en framstående karikatyrtecknare. Det är värt att poängtera att även Kittelsens skämtteckningar ofta rör sig kring naturen och människans förhållande till den. Ett exempel är Selvportrett omgitt av beundrende dyr (1887), där en samling småkryp står och betraktar ett porträtt av Kittelsen själv. Istället för människan som betraktar naturen, är det i denna bild naturen som betraktar människan – och inte vilken människa som helst, utan just en person som vigt sitt liv åt att skildra den. Det finns en charmerande självironi i bilden, men också en nyfikenhet på gränsen mellan människa och natur, något som skulle återkomma i flera andra av hans alster. Kittelsen var under perioder av sitt liv fattig, stundtals på gränsen till svältande. Det är frestande att se ett samband mellan denna direkta fysiska nöd och den blick för det djuriska i människan (och det mänskliga i djuren) som ofta kännetecknar hans konst.  Ett av Kittelsens verkliga mästerverk som tecknare är bildboken Har Dyrene Sjæl? (1893) där denna närhet mellan människan och de lägsta av djurarter betonas på ett många gånger genialt vis.

"En delikatessehandel"

"Generende Familieforhold"

Theodor Kittelsens sista stora arbete som målare blev den så kallade "Rjukan-serien", beställd av den store industrimannen Sam Eyde, grundaren av Norsk Hydro, som ville att konstnären skulle skildra bolagets stora arbeten i Vestfjorddalen. Resultatet är ett fascinerande möte mellan den frambrytande storindustrin och den uråldriga naturen – en på många sätt passande svanesång för den kanske främste skildraren av naturens magi vi har haft i Norden. 

"Nissene er begyndt at arbeide i Fjeldet" (1907-1908)

Theodor Kittelsen var vid det här laget sjuk och hans liv var på upphällningen, så var också den orörda naturens – om trollet som dök upp på Karl Johan mest var komiskt, är bilden av människorna som med hackor och stegar bryter sig in i trollens värld tragisk. Vi vet ju hur det slutar. Människan vinner mot trollen. Allt annat är saga och fantasi – och även i folksagan går det ju förresten oftast på samma sätt.

Men trots allt så finns det någonting inom oss som inte riktigt vill gå med på att civilisationens seger över naturen (och i längden över sig själv) är oundviklig och slutgiltig. Vi klamrar oss fast vid tanken på sagoväsena eftersom de står för något annat än det välbekanta och inrutade. Den som en gång förälskat sig i Theodor Kittelsens konst kommer nog aldrig helt sluta tro på att trollen lever kvar någonstans där ute i skogen.

50. Arne Jacobsen (1902-1971)

En stol. Finns det något mer självklart föremål än en stol? Ett av de klipp jag skrattat mest åt i TV-serien Family Guy är när Peter Griffin apropå någonting säger: "This is even more intense than the time I forgot how to sit down", varpå vi får se honom stå och fundera framför en stol, för att sedan bara rasa ihop tillsammans med stolen när han försöker slå sig ner. Det är roligt för att det är så jävla dumt. Vad kan vara mer självklart för en människa än att sätta sig?

Ett land som historiskt sett har varit bra på stolar är Danmark. Möbeldesignern Hans Wegner kallades för "The King of Chairs". På 50-talet ville folk över hela världen inget hellre än att sätta sig i en stol av Finn Juhl. Och vem kan förresten glömma Verner Pantons psykedeliska 60-talssäten? 

Skulle man ta med sig en enda dansk designer av stolar till en öde ö, så skulle det nog ändå ha varit Arne Jacobsen. Det är han jag har fått i uppgift att skriva om idag. Jag måste erkänna att det är lite motvilligt.

Det finns någonting med mig och möbeldesign som inte riktigt lirar med varandra. Designen intar en för mig lite störande position mellan hantverk och konst. Jag har respekt för en hantverkare som snickrar ihop en bra stol. Jag uppskattar högt en konstnär som skapar ett gripande eller tänkvärt verk. Men jag vill så att säga sitta på stolen och betrakta konstverket, inte tvärtom. Och det är ibland lite oklart för mig vilket av dessa som är huvudsyftet med designerns alster. Om Jacobsens stolar nu är så bra, varför upplever vi dem i regel bara via glassiga foton?

Mina problem med Arne Jacobsen slutar inte där. Han var nämligen inte bara en ikonisk möbeldesigner, utan dessutom en av de stora funktionalistiska arkitekterna. Och funktionalismen är en riktning som sannerligen inte heller alltid är lätt att vara bästa vän med. För många av oss sitter det i sedan barndomen. Jacobsens utformning av Munkegårdskolan i Gentofte var banbrytande, även i ett internationellt perspektiv. Den utfördes i en enda våning och ljusgårdar anlades i anslutning till varje klassrum, för att släppa in ljus och skapa en känsla av trivsel. Den fick många efterföljare, minst sagt. Högstadieskolan och gymnasiet jag själv gick på en gång i tiden, båda byggda runt 1970, hade (liksom många, många andra skolor i Sverige och utomlands) ljusgårdar i liknande stil som Munkegårdsskolans. Visst var de bra på så vis att de släppte in ljus. I övrigt gjorde de dock ett rätt sorgligt intryck. Ingen var någonsin där (jag tror de var låsta). Gårdarna var slitna och beväxta med ogräs. De framstod som ett ingenmansland som ingen brydde sig om. Säkert hade de en gång i tiden använts för barnen att springa runt på eller för skolaktiviteter av olika slag. Varit platser för ungdomarna att gå ut fritt till när de behövde lite ljus och luft. I det tillstånd de hamnat i när jag började på skolorna ifråga bidrog de mest till att ge mig dåliga vibbar för byggnader av Munkegårdsskolans typ.

Arne Jacobsen startar alltså i en viss uppförsbacke för min del. För att nå fram till någon form av kärlek för mannen och hans verk, måste jag ta omvägen via ett fenomen jag (till skillnad från stolar och högstadiebyggnader) alltid hyst känslor av fascination och kärlek inför, nämligen allkonstverket. 

Allkonstverk var något som Arne Jacobsen skapade flera gånger under sin karriär. Ett tidigt och underbart exempel är strandområdet Bellevue i närheten av Köpenhamn, där Jacobsen designade allt ifrån badvaktstorn och omklädningshytter, till glasskiosker och rentav själva glassbägarna. Andra exempel är stadshusen i Søllerød och Århus.

Badvaktstorn på Bellevue

Mest berömt av alla Arne Jacobsens allkonstverk är dock SAS Royal Hotel i Köpenhamn, det största projekt han någonsin utförde. Det finns onekligen något fascinerande i tanken på ett stort hotell där en enda person har utformat allt. Vi kan tänka oss en hotellbesökare på 60-talet som kommer promenerande genom den danska huvudstaden och ser fasaden torna upp sig. Personen ifråga fortsätter in i lobbyn, kommer in på sitt rum, slår sig ner i en stol, tar en matbit i restaurangen och avslutar kvällen med en drink i baren. Under hela besöket, så är allt personen möter – fasaden, lobbyn, rummen med sina möblemang, restaurangen (inklusive tallrikar, glas, knivar och gafflar), baren – designat av en enda person. Att på detta sätt bli uppslukad av ett enda stort konstverk, utsökt i varje beståndsdel, men också mer än summan av sina delar – är inte det vad man på ett eller annat vis vill bli med all konst? Kanske är det romantiken kring det individuella konstnärsgeniet som spökar här, men är det inte också särskilt tilltalande om detta verk dessutom (på det stora hela, åtminstone) är resultatet av en enda andes kreativa arbete? Och alltihop inte som en del av ett besök på en konserthall eller ett konstmuseum – utan genom en vanlig vistelse på ett hotell!

SAS Royal Hotel, fasaden

SAS Royal Hotel, lobbyn

Idag finns inte mycket kvar av Arne Jacobsens interiörer till SAS Royal Hotel. Det känns lite sorgligt, men är också förståeligt. Det är väl det funktionalistiska allkonstverkets ironi: just genom att vara så in i minsta detalj utformat för att passa sitt ändamål, blir det också extra känsligt för när tiden går och ändamålen förändras. Och när förändringarna börjat ske så har i någon mening redan konstverket upplösts. Det går inte att hänga om en hel hotellinteriör som man gör med en fin tavla när den inte längre går ihop med tapeten. Den bästa lösningen på dilemmat är väl kanske den som använts på SAS Royal Hotel, där man valt att bevara ett enda rum (nummer 606) i ursprungligt skick. Kolla upp det nästa gång ni är i Köpenhamn.

SAS Royal Hotel, rum 606

Det var också på SAS Royal Hotel som Arne Jacobsen för första gången introducerade de ikoniska stolarna Ägget (1958) och Svanen (1958). Båda två är exempel på hans förkärlek för att jobba med böjda ytor. Tidigare hade Jacobsen arbetat med stolar i bambu och vide, material som tack vare sin böjlighet inbjöd till den typen av experiment. Myran (1952) å sin sida, en av hans mest berömda stolar, använde den vid det laget helt nya tekniken att böja plywood för samma ändamål.

Ägget

Svanen

Myran

Dessa böjda ytor är en av anledningarna till att Arne Jacobsens funktionalism slår mig som osedvanligt mjuk. Den ger ett varmt och inbjudande intryck, inte kallt och opersonligt (som en del modernistisk design kan göra). Faktum är att den nästan framstår som sensuell. (För ett mycket tydligt exempel på de sensuella kvaliteterna i Arne Jacobsens design, se Lewis Morleys ikoniska foto av den brittiska modellen Christine Keeler poserandes på en kopia av Jacobsens så kallade "Sjuan".)

Arne Jacobsens design utstrålar helt enkelt danskt hygge. Ta bara en sådan sak som dörrhandtagen han utformade till SAS Royal Hotel – det räcker med att titta på dessa små mästerverk för att känna en instinktiv lust att sluta sina händer kring dem. Perfekt avpassade för handens form, påminner de om att funktionalism värd namnet ska vara anpassad för oss människor, inte överskugga eller krossa oss. Det är vi som är det yttersta målet för dess funktioner.

Tryck ner dörrhandtaget och kliv in i rum 606.

Jacobsens dörrhandtag ursprungligen skapat för SAS Royal Hotel

Dörrhandtagen är ett exempel på det som är den konstnärliga designens finaste och viktigaste potential: inte att skapa vackra hem, hotell eller utomhusmiljöer, utan att göra själva livet, i dess allra mest självklara aspekter – ätandet, sittandet, liggandet, öppnandet av en dörr – vackrare. I någon utsträckning tycks Arne Jacobsen ha lyckats med just detta. Det är ändå inte fy skam för en möbeldesigner och funktionalist.

Inför att jag skulle skriva den här texten kände jag mig lite som Peter Griffin framför den där stolen – som en på området obildad klumpeduns som kommer in och gör bort sig bland Arne Jacobsens ikoniska möbler och byggnader. Det hela känns fortfarande, om inte helt främmande, så åtminstone något abstrakt. Jag har ju aldrig (mig veterligen) suttit på någon av Jacobsens stolar, inte heller hängt i baren på Royal SAS Hotel, fattat beslut i Århus stadshus eller ens tagit ett dopp i vattnet vid Bellevue. Det liv Jacobsen har gjort vackrare är inte mitt. Jag behöver bara sätta på Spotify eller låna en bok med bra reproduktioner för att låta en kompositörs symfonier eller en målares tavlor bidra till det liv som är, medan många av Jacobsens alster aldrig kommer kunna göra annat än att bidra till det liv som kunde ha varit  – det liv där det var jag som kom insläntrande i hotellobbyn på Royal SAS Hotel en dag på 60-talet.

Designen som den mest melankoliska av konstarter? Vem hade trott det.

51. Saxo Grammaticus (1150-1220)

En dag gav den danske ärkebiskopen Absalon i uppdrag åt Saxo Grammaticus att skriva ett verk om Danmarks historia. Saxo låg inte på latsidan. Det fullbordade verket, Gesta Danorum, bestående av sexton enskilda böcker, är det mest ambitiösa verk om Danmarks historia som har skrivits, och skildrar tiden från den så kallade sagotiden, den dunkla forntid vi har högst begränsad kunskap om, till Saxos egen samtid. Det vill säga 1100-talets Danmark, Valdemarernas tid, då Valdemar den store (kung 1157-1182) och hans två söner, Knut VI (kung 1182-1202) och Valdemar Sejr (kung 1202-1241) styrde och ställde.

Det här är en text om författaren och hans verk.

Om författaren vet vi nästan ingenting. Saxo själv påstår i Gesta Danorum att hans far och farfar tjänade som krigare under kung Valdemar den store. Och historiker gissar att Saxo studerade på Sankt Genevieves klosterskola i Paris och en tid praktiserade som en av stadens berömda lärare, grammatici, innan Absalon kallade hem honom från utlandet. Men det kan inte bekräftas i några historiska dokument. Däremot vet vi med säkerhet att Absalon någon gång före 1201 undertecknade ett testamente, där han återskänkte en skuld på två och en halv mark silver till Saxo och i samma veva uppmanade honom att överlämna två av biskopens böcker till Sorö kloster. Det finns dokumenterat i samtida källor. Men vem var han, mannen bakom det stora historieverket? Där famlar vi i mörker. Förmodligen hade han skägg. Det är åtminstone så Saxo har skildrats på porträtt genom åren. Men det gällde ju de flesta på den här tiden.

Grammaticus, "den lärde", var alltså en yrkesbeteckning. Idag kanske ordet "grammatik" mest frammanar oändligt trista skollektioner om satsdelar och ordklasser. Det är symptomatiskt att den kärlekskranka Anna Book i "ABC" nämner helt andra skolämnen när hon ska förhöra sin kille. Biologi, inte dammig grammatik, är kärlekens magi. På 1100-talet hade grammatiken en helt annan status. Ämnet betraktades som en språngbräda mot nya uttrycksformer och kunskaper. Genom noggrant studium (och användning) av språket kunde man vinna insikt om världen och Guds egentliga natur. Men grammatiken hade redan under sin storhetstid sina belackare. Kunde inte språket också användas för att förföra och förvilla ungdomen? En samtida till Saxo, biskopen Andreas Sunesen, uttryckte klagande om grammatiken: "O denna fadda smak, denna avväg, denna bittra sötma, denna vilseledande konst, denna skadliga vinst, denna sorgens glädje, denna skadliga nytta, detta blinda ljus, denna bedrägliga vetenskap!" Ni hör, en gång i tiden var grammatiken rock'n'roll.

Jag vill inte tro det, men det är möjligt att du inte ens har hört talas om Gesta Danorum. Nå, det finns så mycket i världen att intressera sig för. Vad är en gammal bok mot allt som finns på närmsta strömningssajt. Men även om det skulle vara på det viset har du med all säkerhet stött på Saxos berättelser, utan att vara medveten om det. Gesta Danorum har genom åren haft en enorm påverkan på vår föreställningsvärld. Men den har haft det indirekt. Du har kanske hört talas om Hamlet? Jadå, Shakespeare hämtade inspiration till sin danske prins från Saxos berättelser om Amleth. Och om du gillar det här med vikingar och slagsmål har du kanske sett Netflixserien Vikings, med erövraren Ragnar Lodbrok i en av huvudrollerna. Jag tror inte att producenterna faktiskt läste Gesta Danorum innan de satte igång med inspelningen, men det är häftigt att det som en gång skrevs ned av en dansk skriftställare åtta århundraden senare kan komma att bli en del av en påkostad teveserie. 

Det är möjligt att Saxo Grammaticus inte är särskilt välbekant för människor idag, men för 800 år sedan var han ett aktat namn. Kort efter sin död blev Saxo den störste av alla medeltida auktoriteter. Till den grad att den danske prästen Anders Vedel 1575 skrev att Saxo är "en Fader for alle Nordlendiske Historiescriffuere, som Homerus en Fader for alle andre poeter". Idag överskuggas hans insats av Snorre Sturlasson, vars kungasagor, Heimskringla, en del människor ändå har hört talas om. Jag tror att det delvis har sin förklaring i omvärderingen av Gesta Danorum som inleddes på 1600-talet. Det var då den norsk-isländske historikern Thormodus Torfaeus började jämföra Saxos skrifter med de isländska sagorna och upptäckte – o ve för den skäggprydde grammatikern! – att de inte stämde överens. Det var till en början blott en antydan, men en som växte i omfång och kraft. Saxos skildring av forntiden var en ren fantasiskapelse. Han hade hittat på! Nej nu.

På 1700-talet började man åter igen omvärdera verket. Ludvig Holberg hävdade att de första åtta böckerna var fulla av orimliga fabler, medan de åtta senare, som behandlade Saxos samtid, "kunne sættes mod en Theucidides" (den store skildraren av det peloponnesiska kriget). På 1800-talet införlivades verket i dansk-nationalistiska strömningar. Okej, Saxo hade haft fel på många sätt och vis, resonerade nationalisterna, men han uttryckte en annan och djupare sanning, det vill säga kärleken till Danmark och förfädernas minne. Idag har vi, får vi hoppas, en nyktrare syn på Saxo och hans verk. Jag kan inte avgöra hur Kurt Johannessons bok Saxo Grammaticus: komposition och världsbild i Gesta Danorum står sig i den samlade Saxoforskningen. Men Johannesson lyfter en poäng som genom århundradena verkar ha gått många uttolkare förbi. Tänk om Saxo inte var särskilt intresserad av vad som var sant eller inte under Danmarks sagotid? Tänk om hans egentliga syfte var att säga något om sin egen tid och beställaren av verket, nämligen ärkebiskopen Absalon?

Sagan om Ralf Krake får illustrera vad jag menar. Det är en grym och hemsk saga, likt många andra medeltida sagor. Den börjar med att den vilde sjökonungen Helge efter ett segertåg tar sig till ön Thorö. Där våldtar han en jungfru vid namn Thora. Efter nio månader nedkommer hon med en dotter som får namnet Yrsa. När Helge efter många år återvänder till ön passar den kränkta på att ta en gruvlig hämnd. Hon för sin dotter till stranden för att Helge ovetande ska begå incest. När Helge får reda på den hemska sanningen tar han livet av sig i skam. Men Yrsa har blivit gravid och föder så småningom en son – Rolf Krake. Hunnen till vuxen ålder är Rolf Krake frikostigheten personifierad. Han ger gärna bort sina ägodelar (och mer därtill) till den som frågar efter dem. Annat är det med den svenska konungen Adils, som gifter sig med Rolf Krakes mor Yrsa, bara för att slippa betala den skatt som svearna var skyldiga Danmark. När Yrsa får reda på detta börjar hon intrigera för att tillsammans med Rolf Krake föra bort konungens samlade skatter. Vid flykten ser de ut att bli upphunna, men Yrsa befaller då att Rolf Krake ska strö ut guldet på marken. När Adils får se guldet "ställer han sig på knä på marken och låter sin konungsliga värdighet böja sig för sitt begär". Vid synen av den nedböjda konungen brister Rolf Krake ut i skratt.

Nå, vad ville Saxo säga med den här berättelsen? (Som är skarpt nedkortad.) Andra historieskrivare i Saxos samtid hyllade de gamla konungarna. Saxos ärende var ett annat. Kurt Johannesson menar att Gesta Danorum i första hand var en sorts instruktionsbok med praktiska råd till härskare, likt de furstespeglar som under medeltiden producerades i stora mängder. Varje enskild bok av Gesta Danorum är uppbyggd kring någon eller några av de fyra kardinaldygderna: prudentia (förstånd), fortitudo (tapperhet), temperantia (måttfullhet) och iustitia (rättrådighet). I den första boken står tapperheten mot fruktan och vällust, i den andra boken (där vi hittar sagan om Rolf Krake) står tapperheten mot girigheten, och så vidare. En god härskare måste behärska alla dessa dygder och i Gesta Danorums böcker hittar han en lång rad sedeslärande och avskräckande exempel. Låt dig inte svepas med av dina begär eller din girighet. Var inte som Helge eller Adils! 

I den sista boken av Gesta Danorum är vi framme vid Saxos samtid, och det blir på alla sätt och vis tydligt att hela verket är en lång hyllning till biskopsämbetet i allmänhet och Absalon i synnerhet. (Surprise!) Ärkebiskopen motsvarar Saxos högt ställda krav på hur en rättrådig människa ska vara. Det är han som är Guds utvalda, inte kungarna som fladdrar förbi. Danskarna var vid den här tiden i krig med venderna (ett västslaviskt folk) och Absalon skildras med svärdet i hand. Verket får här en religiöst-patriotisk prägel. I Danmarks enhet såg Saxo den universella ordningen och Guds vilja återspegla sig.  

Samtidigt är det kanske mer rättvist att betrakta Gesta Danorum idag, inte som ett historiskt verk, utan som ett diktverk. Och som sådant innehåller den tillräckligt mycket skönhet för att räknas till ett av Nordens främsta.

Sagan om Hading återfinns i den första boken. Hading råkar vid ett bad döda ett sällsamt odjur, varpå han drar på sig elementens raseri. Odjuret var i själva verket en demon som iklätt sig en främmande kropp. Hading jagas av vindarna över hela jordklotet, innan han som härskare över hela Norden drar sig tillbaka till sitt hem. Då drabbas han av längtan efter äventyret och havets faror. 

Varför dröjer jag i dessa mörka gömslen, instängd bland skrovliga klippor, varför beger jag mig inte ut på haven som förr? (...) Dystra är dessa berg och ödemarker för de bröst som vant sig vid ett hårdare liv, de oländiga markerna ställer sig i vägen för de sinnen, som lärt sig älska havens fria vidd.

Varpå hans hustru svarar: 

Fågelns sång fyller mig med ängslan, när jag dröjer mig kvar vid stranden, dess pladder väcker mig och gör mig sömnlös (...) Det är säkrare och ljuvare att njuta av skogarna. Vem föredrar inte dunklet, natten och vilan framför livet på ett böljande, oroligt hav?

I dessa vackra rader konfronteras längtan efter handling mot frestelsen att sjunka ner i passiv självupptagenhet och overksamhet. Den manliga tapperheten står mot den kvinnliga vällusten. 

Om det här är grammatik vill jag aldrig att det tar slut.