37. Anders Chydenius (1729-1803)

 

Nog är jag dock något dristig, men jag hade aldrig vågat, det Chydenius vågade.

Gustav III

"Jag är arkivarie." Med detta bombastiska statement inledde jag min text om Axel Oxenstierna för några år sedan. Min tankegång var att Oxenstierna genom sitt utbyggande av den svenska byråkratin varit med och skapat förutsättningarna för min egen yrkesutövning. 

En annan person som i mycket hög grad kan sägas ha gjort just detta var Anders Chydenius, en av de drivande krafterna bakom den svenska tryckfrihetsförordningen år 1766. Chydenius var en prästman från Österbotten som i mitten av 1760-talet for till Stockholm som representant i riksdagen för de österbottniska kaplanerna. Detta var hattarnas och mössornas tid. Chydenius sällade sig till mösspartiets led och blev den stora, drivande kraften bakom att Sverige fick den första tryckfrihetslagen i sitt slag i världen; en radikal förordning som stoppade all censur (förutom gällande smädande av kungen och vissa religiösa frågor) samt slog fast den för Sverige unika offentlighetsprincipen som än idag ger medborgarna rätt att ta del av alla ej sekretessbelagda, allmänna handlingar.

Kanske kan man se det som att Axel Oxenstierna står för arkivarieyrkets auktoritära sida – ett utskott av statsmaktens och byråkratins massiva ingrepp i människors liv; medan Anders Chydenius står för dess demokratiska sida – möjligheten för samma människor att bli upplysta om dessa ingrepp. Som arkivarie är det kanske lätt hänt att man ibland betraktar offentlighetsprincipen lite som en läkare betraktar sjukdomar – en viktig förutsättning för ens yrkeskårs existens, men likafullt något i grunden jobbigt och obekvämt. Suckande över rättshaverister och andra besvärliga medlemmar av den så kallade "allmänhet", som ständigt är oförskämda nog att skapa arbetsuppgifter för den stackars arkivarien, skymmer lätt sikten för vad det i grund och botten handlar om: en vacker demokratisk idé om transparens och delaktighet. Ibland när jag förbluffad läser om de vanvettiga konspirationsteorier som var och varannan människa verkar tro på i länder som USA, så kan jag tänka att offentlighetsprincipen är ett litet botemedel mot just detta – ett sätt att skapa lite mer förtroende för myndigheter och lite mindre utrymme för fantasier om vad som försiggår bakom deras fasader. Självklart ska myndigheter misstros och kritiseras, men de ska göra det på grund av det de faktiskt gör. Offentlighetsprincipen ger möjligheter till en sådan upplyst kritik. Det är fint. I sådana stunder sträcker jag på mig som arkivarie och ger en mental high five till Anders Chydenius: "Du och jag Anders, förenade i kampen för öppenhet och demokrati."

Tryckfrihetsförordningen var emellertid inte det enda Anders Chydenius åstadkom under sitt liv. Det finns människor inför vars otroliga verksamhetslust man måste stanna och häpna. Vi har sett dem i olika former tidigare på listan: Jørgen Jørgensen, Piet Hein, Zacharias Topelius. Men där Jørgensen var en äventyrare som verkade göra lite vad som helst som föll honom in om det bara var tillräckligt galet, Hein en kreativ uppfinnarjocke vars geni tycks ha styrts mer av lust än av något annat och Topelius slutligen var en fosterlandssinnad arbetsnarkoman – så framstår Chydenius som en urtyp för upplysningsmannen som låter sitt förnuft och sina ideal leta honom mot ständigt nya områden och bedrifter.

Anders Chydenius sällsynta iver för att ta sig för och sätta sig in i de mest skilda mänskliga aktiviteter hade funnits med honom genom hela livet. Redan innan hans politiska bana tog sin början hade han på sitt kaplansboställe inrättat ett laboratorium för tillredande av läkemedel, utfört operationer på ögonsjuka och skrivit avhandlingar om såväl "bästa sättet att uppodla mossbelupna ängar" som "kärrors förbättring". Chydenius intresse för politiska och ekonomiska frågor var rotat i hans ursprung - som österbottning var han en passionerad förespråkare för utökade handelsrättigheter för städerna längs den finska kusten av Östersjön. I förlängningen ledde det till ett starkt motstånd till stapelmonopol och alla former av begränsningar för arbetets och handelns frihet.

Anders Chydenius huvudverk på nationalekonomins område är Den nationnale winsten (1765), en skrift som lanserade idéer liknande den skotske nationalekonomen Adam Smiths (ofta kallad "liberalismens fader") – elva år före Smith själv gjorde det i sitt huvudverk The Wealth of Nations (1776). Det här var en tid då merkantilismen var den helt dominerande nationalekonomiska praktiken i Europa – ett system där staten genom olika långtgående ingrepp (lagar, tullar, skråväsende, med mera) försökte krama ut så mycket som möjligt ur den nationella produktionen, med slutsyftet att nationen skulle exportera för mer värde än vad den importerade för. Vad gäller detta slutmål var Chydenius helt enig med merkantilisterna – det är just denna värdeskillnad mellan de utgående och de ingående varorna som är "den nationnale winsten" enligt Chydenius och hans samtidas sätt att se på saken. De medel han föreslår för att nå dit ser emellertid helt annorlunda ut. Att statsmakten ska lägga sig i och krångla till för sina undersåtar i den nationella vinstens namn är i själva verket kontraproduktivt – mycket bättre är att släppa på alla regleringar och låta "naturen", i form av fri konkurrens och den enskildes självbevarelsedrift och egenintresse, göra jobbet. 

Enligt Anders Chydenius bör man låta folk arbeta var och med vad de själva vill: "hwar enskildt söker sjelfmant up det stället och den näring där han bäst ökar den Nationnale winsten, om författningarna intet stänga honom därifrån". Nationens intresse är i slutändan detsamma som individens. Att styra över vad den enskilde ägnar sig åt (vare sig det är med "twång eller förmoner") är i bästa fall slöseri med tid och resurser, i värsta fall direkt motverkande det syfte man vill uppnå. Delvis är det ett problem av kunskapsteoretisk natur – ingen statsman kan med säkerhet avgöra vilken näring som ger mest värde åt nationen. Naturen, i form av människans egenintresse, är en säkrare kompass. Träffande är också hans påpekande att ett avskaffande av regleringarna skulle minska kostsamma rättegångar: "när Lagen är uphäfwen, blifwer dess öfwerträdelse till intet" konstaterar Chydenius – laglydighet och rättssamhälle uppnås lättare genom att minska författningarna än att öka dem. 

Anders Chydenius hade ett optimistiskt synsätt på naturen som i grunden harmonisk och rättvis – att störa den, även i samhällsekonomiska sammanhang, kunde bara leda fel:

När ströminen får flyta jämt, då är hwarje droppa watten i rörelse. När inga hinder äro i wägen fiks hwarje arbetare om sin föda och ökar med det samma Nationens winst. Men genom författningar samlas folkhopen i wissa flockar, utwägarna till industrien blifwa inskränkta, och et litet antal människor i hwarje flock flyter öfwer den största hopen, hwilkas wälmåga man nyttjar som skäl till hela Rikets wälstånd.

(Notera hur liknelsen om den jämna strömmen på många sätt liknar Adam Smiths berömda "osynliga hand".) Det kan synas naivt, men vi får komma ihåg att i Chydenius samtid var det de av merkantilismen skapade monopolen som i en radikal liberals ögon tycktes skapa orättvisa och samhällsskadliga förmögenhetsskillnader. Chydenius skrivande genomsyras av ett rättvisepatos och han visar en för sin tid djup omsorg om att förbättra situationen för arbetare och torpare. I en tidigare pamflett hade han indignerat utbrustit: "Träla i andras arbete, så länge de orka, vräkas bort i armod på sina gamla dagar, och dö i uselhet äro de Lagrar, som skola locka den arbetande hopen, att älska Fäderneslandet." Visst är hans patos ofta inlindat i den nationalekonomiska motiveringen att arbetarna genom förbättrade villkor skulle hindras att lämna landet och förminska den för den nationella vinsten så avgörande arbetskraften. Men poängen är att detta mål uppnås genom att ge arbetarna mer frihet och rättigheter, inte mindre. Med mer frihet kan alla hitta det sätt att försörja sig på som passar dem själva och i slutändan nationen bäst. Detta befrämjar även arbetssamheten och idogheten på ett mycket bättre sätt än straff och piskor:  

Arbetsamhet och flit fordra et muntert mod och en ständig täflan, om de ej snart skola slakna av. De gifwas aldrig under oket; men när de af frihet, snäll afsättning och egen winst uplifwas, blifwer den naturliga trögheten öfwerwunnen, som med hugg och slag aldrig i längden kan fördrifwas.

Kopplad till hans ekonomiska liberalism hade Anders Chydenius också progressiva idéer om exempelvis religiös tolerans, idéer som han dessutom sin vana trogen förmådde omsätta i praktiken. Under 1778 års riksdag författade han ett memorial om religionsfrihet, som i stora delar kom att ligga till grund för Gustav III:s förordning om utvidgad religionsfrihet 1781. (Det var apropå detta memorial som kungen yttrade de inledningsvis citerade orden om Chydenius.)

Nyckelordet i Anders Chydenius gärning var frihet: låt folk handla och arbeta med vad de vill; låt dem tycka vad de vill, läsa vad de vill och tro på vad de vill. Låt dem få insyn i lagstiftarnas verksamhet så de blir fria att bilda sig en egen uppfattning om vad som sker. Denna frihet var sannerligen ingen självklarhet på Chydenius tid, men enligt honom var den inte bara önskvärd, utan dessutom given oss av naturen, vårt naturliga element om man så vill. Det finns säkerligen mycket att säga om varför denna uppfattning om människans naturliga frihet och vad den innebär, uppkom i det sammanhang och den tid som den gjorde; det finns lika säkert en hel del att invända mot och problematisera i den. Bojorna som plågade människan i hans tid var kanske inte desamma som de som plågar oss i vår. Osynliga händer kan vara lika kvävande som synliga. Men för de flesta människor vill jag tro att Chydenius insats väcker en känsla av beundran för den man som så konsekvent argumenterade för saker som var så annorlunda jämfört med det de flesta av hans samtida tog för givet – och faktiskt också lyckades bidra till att en hel del av hans visioner omsattes i praktiken.

Är du fortfarande inte övertygad? Då föreslår jag att du sätter dig vid datorn och formulerar en riktigt krånglig och omfattande begäran om allmän handling till en valfri myndighet. Klicka på "Skicka" och försjunk sedan i tillfredsställelsen av att ha retat gallfeber på en arkivarie eller annan myndighetsperson. Den tillfredsställelsen är också den dristige Anders Chydenius förtjänst.

38. Inger Christensen (1935-2009)

aprikosträden finns, aprikosträden finns

[ny sida]

bergbräken finns; och björnbär, björnbär
och brom finns; och vätet, vätet

[ny sida]

cikadorna finns; cikoria, krom
och citronträden finns; cikadorna finns;
cikadorna, ceder, cypress, cerebellum

Så uppstår en värld, och så inleds de tre första sidorna av Inger Christensens ömsom naturvackra, ömsom apokalyptiska diktsamling alfabet från 1981. På efterföljande sida skrivs existensen av duvorna, drömmarna och dikterna – men också döden – fram. Läsaren försätts genast i ett hypnosliknande tillstånd. Det känns i hela kroppen att ingenting är på slump, att allt följer en genomtänkt struktur. Christensen har kallats för systemdiktare (den bästa, dessutom) och jo tack, nog finns det en systematik här alltid. Till att börja med är alfabet indelad alfabetsmässigt, där första avsnittet börjar med "a", nästa med "b", och så vidare, som synes i utdraget ovan. Därutöver bestäms antalet versrader i varje avsnitt av Fibonacci-talföljden. Det är en talföljd där varje nytt tal utgörs av summan av de två tidigare. Första avsnittet ("a-kapitlet") består av en versrad, andra avsnittet av två versrader, tredje av tre rader (2+1), fjärde av fem rader (3+2), femte av åtta rader (5+3), och så vidare. Systematiskt nog? Inte då. Den mycket uppmärksamma läsaren upptäcker att första raden ("aprikosträden finns, aprikosträden finns") återkommer exakt trettio rader in i diktverket, det andra avsnittets första rad upprepas sextio rader in i verket, det tredje avsnittets första rad dyker upp nittio rader in, och så vidare, fram till det nionde avsnittets första versrad, som återkommer mot slutet av samlingen. Förutom detta förekommer ytterligare komplicerade strukturer som jag ska lämna därhän.

Jag vet att ni har två frågor, och jag ska svara på dem direkt: Ja, Inger Christensen hade en examen i matematik. Nej, den här extrema formbesattheten förtar inget av det kraftfulla emotionella intryck poesin gör på läsaren. Tvärtom är det tal om en perfekt symbios. Christensen har själv sagt att de strukturella begränsningarna gav henne inspirationsmöjligheter, och det är nästan kusligt hur formen är kongenial med innehållet. Fibonaccitalen är inte valda av slump: det är en talserie som återfinns i naturen, en natur som är det övergripande motivet i diktsviten. Och valet att följa alfabetet ger en känsla av att det inte bara är världen och matematiken som får sin skapelse i verket, utan även språket. När strukturen slutligen börjar krackelera och de strikta formprinciperna till synes överges – Fibonaccitalen följs inte fullt ut, och efter bokstaven "n" överges alfabetsordningen (även om komplexa formmässiga strukturer fortsätter att finnas där) – är också det genialt överensstämmande med innehållet. 

För vad händer egentligen i dikten? Börjar inte också världen i den att lösas upp och gå sönder, precis som formen? Redan på sida tre skrivs "vätet" fram. Ytterligare några sidor senare konstateras det att "atombomben finns" och bombernas hundratusentals offer står torrt utskrivna i sifferform, följt av orden: "siffror som står stilla / någonstans i en avlägsen / vardaglig sommar". Också vätebomben får vi bekanta oss med:

vätebomben finns
en bön om att dö

som man brukar dö
en dag med helt vanligt

väder, vare sig man
vet att man ska dö eller
ingenting vet, en dag

då man kanske som vanligt

har glömt man ska dö,
en lite blåsig dag i

november kanske, medan

man står i sitt kök
och precis hinner

känna hur underbart
potatisen luktar
av jord [....]

Någonting är uppenbarligen fel i paradiset. Allt fler allt ödsligare sammanhang skildras:

det är här i en sliten provins
med ett vemod som ingen törs älska
som gruset på slottsparkens stigar
fortsätter att knarra i åratal
efter att de sista förälskade gått.

det är här i en sliten provins
som en sista flock hus sedan länge
gjort halt, så att folk kan se på tv
och samla tårar för senare bruk

Människans förintelselusta skildras, och vi får bekanta oss med koboltbomber, förkolnade brunnar och djur som oroligt förflyttar sig. Det dystopiska kryper in allt mer, samtidigt som tonen fortsätter vara nykter. Kala nässelstjälkar bär vittne om hur vi skapat "en blomsterlös jord / lika könlös som klor". Slutraderna i diktverket tycks skildra en tillvaro som slutligen blivit postapokalyptisk:

en flock barn söker skydd i en håla
bara iakttagna stumt av en hare

som om de var barn i barndomens 
sagor hör de vinden berätta

om de nedbrända åkrarna
men barn är de inte

det finns ingen som bär dem mer

alfabet är ett av 1900-talets stora diktmästerverk, men möjligen inte Inger Christensens bästa. Det är visserligen det diktverk av henne som gjort störst intryck på mig, men det verkliga mästerverket menar många att Sommerfugledalen är (Fjärilsdalen på svenska). Formmässigt är den minst lika imponerande: det är en så kallad sonettkrans där slutraden i varje dikt utgör första raden i nästa. Sista dikten, den fjortonde så kallade mästarsonetten, består av första raden i varje föregående dikt. Sommerfugledalen är ett av mycket få moderna litterära verk som fått plats i den danska kulturkanon. Det är liv, död, fjärilar, förgänglighet och skönhet som står på menyn – men jag ska inte citera något, eftersom jag vill att ni får behålla några läsupplevelser helt ospoilade.

Inger Christensen dog 2009 och var en ständig nobelpriskandidat fram till dess. Idag menar allt fler att förbiseendet av henne är en av Akademiens stora missar, och det säger ju en del. Hon debuterade på 60-talet och fick sitt genombrott med diktsamlingen det, som jag tyvärr bara hunnit bläddra i eftersom den alldeles nyss landade i min ägo. Men precis som med övriga verk jag läst av henne sugs man in direkt via en inledning som är både saklig och rafflande på samma gång, monumental i sin avskalade enkelhet: "Det. Det var det. Så har det börjat." Jag ser riktigt fram emot att läsa den ordentligt.

Vad är det som gör att det är så lätt att fastna i hennes poesi? Vad är det som gör att hon är omtyckt i breda lager, trots denna uttänkta cerebrala formalism? Kanske finns något av svaret i hennes känsla för ordens musik och många nyanser. "Poesin är en underavdelning till musiken", har hon sagt. Ett ord har många egenskaper och det är bara när man verkligen lyssnar till ordet och inser dess färg, klang, rytm och hastighet, som betydelsen av ordet "sätts fri", som hon uttrycker det. Pretentiöst? Kanske. Men det är nog just den subtila uppfattningsförmågan, och viljan att ta själva ordet på allvar, som gör att hennes poesi höjer sig över mindre nogräknade poeter som tanklöst använder ord efter ord utan att riktigt lyssna till alla dess kvaliteter.

Inger Christensens dikt är unik. Hon är en författare som naturligtvis måste beskrivas som ett geni, och när jag ibland inte riktigt fångas av det hon skriver, utgår jag lugnt från att det är mig det är fel på. Den typen av respekt inger hon. Men hon är inte en "svår" författare, eller hon måste i alla fall inte vara det – det är som sagt lätt att fastna i hennes dikter och det är helt upp till en själv hur djupa veck man vill lägga pannan i. Det är fullt möjligt att bara svepas med och beröras av orden. "Man har inte riktigt sett världen om man inte har drömt den", skrev hon en gång, och vi ska alla vara glada att Christensen har drömt världen åt oss, så att vi kan se den i klarare ljus.

39. Carl Nielsen (1865-1931)

I förarbetet till den här listan läste jag Levande musik (1925) av Carl Nielsen. Jag hade den lilla boken uppslagen i handen när en av bibliotekets stammisar kommer in: 

"Sitter du här och smygläser?" Han får syn på boken. "Vad för någonting? Carl Nielsen, den danske…?" 

Jag nickar.

"Ja, honom lyssnade jag på på sextiotalet. Det var i Stockholm. Jag tog med mig min flickvän, som är min fru nu. Egentligen gillar jag inte den sortens musik, men hon gör..."

Jag sa ingenting. Jag lät honom prata på. Han kom strax in på helt andra saker. Men den sortens musik – vad betydde det? Jag hade precis börjat upptäcka Carl Nielsens musik, men kunde inte för mitt liv begripa vad han syftade på. Sångerna i Højskolesangbogen, kammarmusiken, orkesterverken? Eller menade han bara klassisk musik i allmänhet? 

Jag vill inte tro att läsare av den här bloggen har en lika onyanserad inställning till klassisk musik. Men för säkerhets skull har jag sammanställt en kort lista över mina favoritstycken av Carl Nielsen, utan inbördes ordning. 

Det här kan han ha pratat om.

• Fynsk foraar (1921)

På Fyn är allt annorlunda än i den övriga världen, och den som ger sig tid att lyssna kommer att märka det. Ja, det är inte jag som säger det, utan Carl Nielsen i slutet av Levande musik. Efter att ha skrivit vitt och brett om musikaliska problem, Beethovens pianosonater och danska sånger, är det på barndomens Fyn han slutligen hamnar. På ön surrar bina, brölar korna, gnäggar hästarna, ja till och med tiger mullvaden på ett särskilt fynskt vis. Och traktens flickor, ja de skrattar så hänförande, när de leker kurragömma bland häckarnas grönska. 

Allt det här finns med i körverket Fynsk foraar, där Nielsen frammanar den idylliska öns näckrosor, blommande äppelträd och kurtiserande ungdomar.

• Hymnus amoris (1896)

1891 i Paris träffade Carl Nielsen skulptören Anne Marie Brodersen. De blev blixtförälskade och reste tillsammans ner till Italien. I Florens gifte de sig. Det var början på ett stormigt äktenskap. Anne Marie satsade nämligen på en egen karriär och lämnade Carl ensam långa stunder i Köpenhamn...

Det ligger nära till hands att jämföra Carl Nielsen med Finlands Jean Sibelius. De är födda på samma år och är bägge viktiga för respektive lands självbild – men på olika sätt. Nielsen växte upp i en fattig familj på Fyn, medan Sibelius växte upp i den finlandssvenska övre medelklassen. Sibelius går i tungsinne och melankoli, Nielsen kan kopplas till den danska humorn och "hygget". Kort sagt: Sibelius var förtjust i flaskan, Nielsen i brudar. 

Carl Nielsen utnyttjade alltså Anne Maries långa utlandsresor till att involvera sig i en rad kvinnoaffärer. Dessa affärer ledde emellanåt till utomäktenskapliga barn och till att giftermålet gång på gång skakade i sina grundvalar.

Trots Carl Nielsens konstanta otrohet lyckades paret Nielsen hålla ihop livet ut. De måste ha älskat varandra. Ett bevis på det är kantaten Hymnus amoris, som Carl skrev som ett kärleksbevis till Anne Marie. Inspiration fick han av Tizians Miracle of the jealous husband som de bägge såg i Italien. Målningen föreställer en rasande man, på väg att döda sin otrogna hustru. I scenen till höger har han kommit till insikt om sanningen (hon är oskyldigt anklagad) och ber om förlåtelse. Hustrun i sin tur blir återupplivad.

Den vackra Hymnus amoris är alltså inspirerad av en brutal målning om svartsjuka och mord. Nej, kärleken är sannerligen ingen okomplicerad sak.

• En Fantasirejse til Færøerne (1927)

Jag har aldrig varit på Färöarna, men precis som Carl Nielsen har jag gjort en del fantasiresor till den öde havsnationen. Stycket har en tydlig dramaturgisk kurva: först ankomsten till Färöarna med båt: vyer över isen, det bergiga landskapet och det stålblanka havet. Sedan en varm välkomstkommitté. Fest och förbrödring. Till den här delen vävde Carl Nielsen in inslag av färöisk folkmusik, vilket var nyskapande för sin tid. Hela stycket känns... sunt. 

Det är ingen tillfällighet. I Levande musik tar Nielsen klar ställning för Mozart och mot Wagner. Han kan inte stå ut med det osunda i tyskens motiv, och tillägger att "det verkligt värdefulla är inte det intressanta eller spännande utan långt mera det milt strömmande, när det flödar ur en sund källa".

• "Taagen letter" ur Moderen (1920)

Finns det omusikaliska människor? Inte enligt Carl Nielsen. Han menade att alla människor har en inneboende musikalitet. Det gäller bara att locka fram den. (Ännu en ursäkt mindre för oss som sjunger hellre än bra.)

Nielsen menade att det i musiken är nödvändigt att "upprätthålla förbindelsen med det ursprungliga." Det gjorde att han var skeptisk mot artificiella nymodigheter (särskilt tveksam var han till den fördärvliga filmkonsten), men det ledde också till stycken så ljuvliga som "Taagen letter" (dimman lättar). 

• "Oriental Festival March" ur Aladdin Suite (1917-19)

Carl Nielsen behärskade alltså det vackra och finstämda, men han skapade också verk med schvung i. 

Ett av Carl Nielsens mest kända verk är operan Maskerade (baserad på Ludvig Holberg pjäs), men jag väljer hellre hans musik till Adam Oehlenschlägers Aladdin, eller Den forunderlige Lampe. Nielsen var berömd för sina originella inledningar, och första delen av Aladdin Suite är inget undantag.

• "Solen er saa rød mor" (1923)

I Danmark är Carl Nielsen minst lika känd för sina sånger som för sina instrumentella orkesterverk. I kriget mot Preussen 1864 förlorade Danmark nästan hälften av sin landmassa och en tredjedel av sin befolkning. Det var en enorm stukning av det nationella självförtroendet och innebar att danskarna vände sig inåt. Nu skulle man inte längre kriga för nationell ära, nu skulle man sjunga i grupp och fostra goda samhällsmedborgare. Den gemensamma sången har sedan dess fått en samlande och gemenskapsbyggande funktion i Danmark. Under andra världskriget blev sången till exempel ett sätt att markera motstånd mot de ockuperande tyskarna.

Den första versionen av Højskolesangbogen kom ut 1894 och används fortfarande i olika sammanhang i Danmark. I den står det Nielsen på var och vartannat blad.

Barnvisan "Solen er saa rød mor" (som däremot inte är med i den senaste, artonde upplagan av Højskolesangbogen) har bland annat spelats in av Lars H.U.G. och den finns med i Lars von Triers Riket, där Judith sjunger för den vanskapta Lillebror. Carl Nielsen står för musiken, texten är skriven av Harald Bergstedt, som tyvärr under andra världskriget blev övertygad nazist. Det är en ljuvlig barnvisa likafullt.

• Symfoni nr. 4, Det Uudslukkelige (1914-16)

Nielsen må ha sagt att han föredrog det "milt strömmande" framför det spännande och intressanta. Men det är inget han själv egentligen följde i praktiken. 

Vid början av första världskriget var Nielsen less på krigshetsen han såg runt omkring sig, sedan blev han förfärad av förödelsen och alla miljoner döda, och med Det Uudslukkelige gav han sin hyllning till det som inte kan släckas hos människan. Symfonin börjar, med Kjell Espmarks ord, bland gyttja och död, "ett tutti där d-moll kämpar mot ett C"

som om det tagit sig upp ur en skyttegrav
och rusat med fälld bajonett mot fienden,
detta år då allt mänskligt ställts in

och slutar i en mäktig pukduell. Upplever man symfonin live står pukslagarna vid varsin ände av scenen och trummar för glatta livet. Henri Bergson hade formulerat sin idé om élan vital några år tidigare, och i Det Uudslukkelige fick idén sin mest kärnfulla gestaltning. Det är vad som inte kan släckas, inte av krig, inte av förtryck eller auktoritära regimer: den mänskliga livsviljan.

Med ett pågående krig i Europa som motsäger all mänsklig värdighet, har Det Uudslukkelige tyvärr fått förnyad aktualitet.

*

Den fattige landsortsonen som blev en hyllad kompositör. En musikalisk landsfader. En genial kåtbock. Kärt barn kan man beskriva på många sätt. 

Man skulle kunna säga att Carl Nielsen i sin person förenar många motsägelsefulla tendenser hos danskarna. Å ena sidan har Nielsen med en uppsjö uppbyggliga sånger i den omhuldade Højskolesangbogen. Han hyllade det sunda och okonstlade. Å andra sidan finns det gott om överraskande humor och djärvhet i hans kompositioner och hans kvinnoaffärer vittnar om en konstnär som inte tog det tionde budet på särskilt stort allvar. 

Men kanske är det inga motsättningar. Kanske är det bara danskt.