43. Adam Oehlenschläger (1779-1850)

De söker intensivt i gamla böcker
i öppnade gravlunder med beskådande ögon
på svärd och sköld i förruttnande vallgravar
på runstenar bland söndriga skelett ...

... Och där har vi startskottet för den nordiska romantiken. Mer om det snart.

*

Det var en vacker högsommardag, 23 juni 1829. Inte kunde man ana att den här dagen var speciell på något sätt, om man bara strosade runt på stadens gator. Men det var den faktiskt. Det var nämligen så att en märklig händelse ägde rum i Lunds domkyrka. Stora delar av den svenska kultureliten var samlade där, i högstämd väntan på att Sveriges ledande kulturman och tillika biskop Esaias Tegnér skulle äntra scenen. Inte för att hålla en predikan, nej, det här var inget gudstjänsttillfälle. Faktum är att Tegnér inte var dagens huvudperson. Däremot hade han åtagit sig uppgiften att genomföra en kröning och hålla ett hyllningstal. Det var inte en världslig konung som skulle krönas, inte heller en religiös ledare, men väl en konstnärlig sådan: det var Nordens diktarkung som skulle erkännas. När sorlet lagt sig tog biskopen fram den lagerkrans som snart skulle läggas på den prisades huvud. Men först hyllningstalet. Tegnér började deklamera, och mot slutet nådde han fram till de sammanfattande raderna:

Skaldernas Adam är här, den Nordiske sångarekungen, Thronarvingen i diktningens verld, ty thronen är Göthes.

Vem var det som några decennier in på 1800-talet hyllades som den nordiska diktningens konung, och hela diktarvärldens nummer två (endast bakom den omöjlige tysken Goethe, av romantiska diktare allmänt ansedd som G.O.A.T. vid den här tiden)? Vem ansågs vara så viktig och nyskapande att han kunde liknas vid världens första människa? Jo, det var dansken Adam Oehlenschläger.

Danske konstnären Constantin Hansens målning från 1866.

Adam Ölsläggarvemdå? Han är märkligt bortglömd idag, Oehlenschläger. Visst, han är inte den första som upphöjs i sin tid men sedan faller i glömska. Men det är alltför få som talar om honom, med tanke på att han som symbol fortfarande har en kanoniserad plats i dansk, men också nordisk, litteraturhistoria. Han hade det åtminstone i allra högsta grad under andra världskriget, när svenske poeten Hjalmar Gullberg försökte trösta de ockuperade danskarna med att ingen jordisk makt kunde utrota deras utsökta kulturarv. I dikten "Hälsning till Danmark" konstateras det att "det var på den danska kulturens grund / Tegnér i en upplyst stund / bekransade Oehlenschläger". Dansken nämns i dikten i samma andetag som Kierkegaard och Grundtvig. Men vad är han symbol för, mer konkret? I inledningen citerade jag de första raderna ur "Guldhornene" (1802), en av diktarkungens allra första ungdomsdikter. Bakgrunden är stölden av de danska nationalklenoderna Gallehushornen, de vackra dryckeshornen med urnordiska inskrifter och inristade figurer. Dessa artefakter, tillverkade under järnåldern, hittades på 1600-talet av en bondflicka och väckte genast stor uppståndelse. Men i början av 1800-talet stals hornen från den kungliga konstkammaren. Det var en girig guldsmed som låg bakom och inte nog med själva stölden – han var kallsinnig och konsthatande nog att smälta ned guldet. Oehlenschlägers dikt beskriver stölden som gudarnas straff för ett danskt folk som tappat känslan för det högre, den andliga värdigheten, digniteten. En typisk romantisk skildring, minst sagt. Diktens avslutas med versen:

Himlen sortner, Storme brage!
Visse Time du er kommen.
Hvad de gav de tog tilbage.
Evig bortsvandt Helligdommen.

Vad de gav, tog de tillbaka. Men nu skulle Oehlenschläger ge danskarna känslan och konstnärligheten åter. Han var mycket inspirerad av de förromantiska tyska författarna och tänkarna (Fichte, Schelling och det gänget), via den dansk-tyska filosofen Henrich Steffens som Oehlenschläger stod i personlig kontakt med, och som var den som förmedlade tidens heta idéer till den danska intelligentsian. I ett brev till Steffens skriver den unga aspirerande poeten att han vill bevisa att han är en diktare. Arbetsprovet är just "Guldhornene". Närmast överraskad, replikerar Steffens efter att ha läst dikten: "De er jo virkelig en Digter!" För att återknyta till inledningen, så anses detta inte bara vara Oehlenschlägers genombrott som författare, utan startskottet på den romantiska epoken i Norden. Åtminstone vad gäller litteraturen. För detta är den lagerkrönta diktaren mest känd idag. Ja, detta och att han författade texten till Danmarks nationalsång, "Der er et yndigt land".

Men för en författare kan det vara närmast en förolämpning att bli kallad symboliskt viktig, eller en pionjärfigur, eftersom det underförstått antyds att författarskapet ut konstnärlig synvinkel är dött, irrelevant eller ointressant. Tur då att Oehlenschlägers verk fortfarande vibrerar och har förmågan att väcka känslor. Men prioritera för all del inte diktningen, utan vänd er till dramerna. Även de få människor som fortfarande engageras av poesi har svårt att riktigt uppskatta hans diktning till fullo. Mycket går över huvudet på dagens publik, som inte riktigt kan förstå när han till exempel använder versmåttet alexandriner ironiskt. (Det kräver vetskap om hur och när alexandriner brukade användas på den tiden). Jag ska inte tala för bloggens kunniga läsarskara, men mig går i alla fall sådana fyndigheter totalt förbi.

Dramerna, däremot. Tyvärr är de hiskeligt svåra att få tag i, särskilt på svenska. Man får vända sig till bibliotekens läsesalar eller bokbörsens utkanter för att hitta flera av dem. Vissa är fortfarande relativt berömda – Aladdin kan återfinnas i vissa antologier, åtminstone i utdrag, och Helge är ett drama som Tegnér plagierade till sitt storverk Fritjofs saga – men inte heller dessa finns i närmaste Myrornaback. Det är ändå värt mödan att leta fatt på hans dramer, om man är någorlunda intresserad av nationalromantisk mytologi och upphöjda stämningslägen. Dramat Hakon Jarl är ett utmärkt exempel på detta. Den utspelar sig i den intressanta brytningstiden mellan hednisk och kristen tid i Norden (romantikerna vände ju gärna blickarna mot svunnen tid och, tja, romantiserade den). Vi får följa den hedniske Hakon, lastbar, lustfylld och makthungrig – men inte på något sätt omänsklig – när han oroar och motsätter sig den kristna konkurrenten om makten, Olof Tryggvason. Dramat är fullt av svek och maktfullkomliga drömmar, kärlek och grubblerier. Ödesmättade händelser finns förstås också, som när en staty av Oden rasar samman i samma stund som Hakon bestämmer sig för att utmana Olof – ett symboliskt ihoprasande och ett illavarslande omen minst sagt. Vi vet hur dramat slutar för vi kan historien: med kristendomens intåg och seger i Norden. Hakon dör. I dramats sista monolog står hans älskade över honom och grubblar över eftermälet:

Nu har den hela, stora kämpaskaran

Dig glömt, och hyllar re'n en annan sol

Ett ensamt qvinnohjärta ännu slår,

Af stilla vemod vid ditt dyra minne.

[...]

En gång skall Nordens saga kallt förtälja,

När tidens hand har plånat färgen ut,

Och blott bedriftens yttre drag stå qvar:

Han var en ond afgudadyrkare!

Med rysning då man nämna skall ditt namn,

Jag ryser icke, ty jag kände dig.

[...]

Det är vackert och mänskligt, och raderna är en påminnelse om hur vinnarna skriver historien.

Visst är Oehlenschlägers poesi och dramer daterade, på så sätt att man märker att de tillhör artonhundratalets romantiska epok. Men vad gör det? Pet Shop Boys skriker 80-tal, men de är fortfarande en av de bästa popakterna jag vet. Nästa gång ni vill sjunka ner i mytologi och högstämdhet, passionerade intriger och symbolmättade gudomar, så ta en runda på Bokbörsen och hämta hem några av Oehlenschlägers dramer eller läs hans dikter på nätet. Om de är skrivna på ironisk alexandrin eller inte kan ni fullständigt bortse ifrån.

44. Alvar Aalto (1898-1976)

En av arkitekten Alvar Aaltos tre byggnader i Sverige ligger i Uppsala. Byggnaden som inrymmer V-dala nation restes 1965 och gav snart upphov till upprörda reaktioner i universitetsstaden. Det var inte enbart den modernistiska designen som gav skäl till upprördheten, utan det för en del studenter försvårande faktum att byggnaden skuggar Uplands nations uteservering. Varje år arrangerar Uplands nation följaktligen en gask med efterföljande marsch med pukor och trummor runt byggnaden. Syftet med den så kallade Jerikomarschen är förhoppningen att byggnaden, likt Jerikos murar, ska sönderfalla i smulor. 

V-dala nation (1965)

Det är inte otänkbart att studenterna från Uplands nation, i sina känslor gentemot Aaltos skapelse, förenas med medlemmarna i Facebook-gruppen Arkitekturupproret. De senare brukar vara snabba med att döma ut byggnader utan tinnar och torn, friser och stuckatur. En vit kub! Mitt i Uppsala! De skulle förmodligen bli aningen överraskade av att få veta att upphovsmannen själv var en stark motståndare till ful modernistisk arkitektur. 

I en artikel från 1922 återberättar Aalto en historia: "Tre arkitekter kom en gång till en gammal orörd landsortsby. En av dem sade: Vad här är vackert. Här har tydligen aldrig några arkitekter fått husera." Det låter inte som en historia som en nyexaminerad arkitekt skulle återberätta. (Särskilt inte om han vill få några uppdrag.) Men Aalto var redan som student en skarp kritiker av den samtida arkitekturen i Finland. Han ansåg att det mesta som byggdes var dåligt. Det var en inställning han skulle bära med sig genom livet. Och han måste ha räknat noggrant. Fyrtio år senare, på 60-talet, sa Aalto nämligen att endast 5 procent av alla byggnader som hade rests i Finland under hans livstid utmärktes av god arkitektur. 

Jag har inte särskilt mycket till övers för Arkitekturupprorets vurmande för äldre tiders arkitektur. Men vad gruppens storlek och engagemanget hos dess medlemmar illustrerar är att arkitektur engagerar och berör. Dammet har sedan länge lagt sig över det moderna genombrottet i andra konstformer. Kriget är sedan länge över. Segraren har korats. Ingen blir längre upprörd över Schönbergs tolvtonsmusik eller Kandinskijs nonfigurativa målningar. Men en byggnad utan utsmyckningar gör människor fortfarande rasande. Det måste ju ha att göra med att det går att blunda och hålla för ögonen när man tar del av konstverk man inte gillar. Arkitektur tar däremot plats, den syns i stadsbilden. Det går visserligen att blunda, men det tycks mig inte vara en, eh, långsiktig lösning.

En musiker eller målare kan göra konst för konstens egen skull och spränga alla gränser och tabun. Men en arkitekt måste förhålla sig till människan och människans behov. Tanken med arkitektur är ändå att människor ska bo eller jobba, leva, i byggnaderna. Alvar Aalto var skarpt kritisk mot varje arkitektur som glömmer bort denna grundläggande förutsättning. Vid ett tillfälle blev han upprörd över en stentrappa som Jyväksylä stad hade byggt nära hans barndomshem. Aalto var kritisk mot trappan eftersom man för att ta sig uppför den, enligt Aalto, måste konstruera om den mänskliga foten. Så ska det inte vara. En trappa måste anpassas efter hur människor går. Arkitekturen ska tjäna människan, inte tvärtom. Eller som Aalto själv uttryckte saken: "En enda regel gäller i byggnadskonsten: bygg naturligt." Sett ur den synvinkeln är det inte så konstigt att Aaltos stora fiende egentligen inte var gamla tiders arkitektur, utan dålig modern arkitektur. 

Aalto var visserligen uttalad modernist och förknippas i allmänhet med stilriktningen funktionalism eller "funkis". Man skulle kunna tro att han därför ville slänga historien och alla utsmyckningar på sophögen. Så var inte fallet. Aalto hade ett stort historiskt intresse för gamla stilar och lösningar. Men det som intresserade honom i historien var möjligheten att förvandla den till något nytt och framåtblickande. Och han var inte emot utsmyckningar per se, det handlade snarare om att motivera utsmyckningarna i förhållande till den funktion de spelar. 

På 30-talet ritade Aalto två byggnader, Pemars sanatorium och Viborgs bibliotek, som tillsammans skulle innebära hans internationella genombrott. Pemars sanatorium var en byggnad för rehabiliterande tuberkulospatienter och i vanlig ordning var Aalto fullständigt delaktig i byggnadens utseende, ända ner till hur det skulle se ut på detaljnivå i patienternas sovrum. Dessa inrymde två patienter och Aalto såg till att designa icke-plaskande tvättställ för att de inte skulle störa varandra. Det fanns ingen bot mot tuberkulos när sanatoriet öppnades och patienterna tillbringade därför en hel del tid liggandes. Lampor placerades på rätt höjd och taket målades i en mörkgrön färg för att undvika solreflexer. Frisk luft och solljus ansågs också vara bra, så det fanns sovbalkonger på varje våningsplan dit patienterna kunde dra ut sin säng eller slå sig ner i en Pemarstol. Aalto menade att själva byggnaden på så vis bidrog till tillfrisknadsprocessen. 

Vem är jag att motsäga honom? Funkishatare ser en tråkig vit byggnad. Jag ser humanism i byggnadsform. Kan en byggnad, kan arkitektur, ha en större uppgift, en större mening, än att "bara" vara vacker? Ja naturligtvis.

Pemars sanatorium (1935)

I arbetet med Viborgs bibliotek fick Aalto fullt utlopp för sin vilja att inkorporera olika träslag i sin formgivning. Redan på tjugotalet hade Aalto börjat experimentera med olika sätt att böja trä. Det här ledde till att han 1933 fick patent på L-benet, som han återkommande gånger (nästan på ett besatt sätt) använde i sina möbler. Bland annat i den charmiga Pall 60. 

Viborgs bibliotek (1935) med hundratals Pall 60

De stora fönstren. De fina trädetaljerna. Det böljande taket. De som inte gillar funkis kan inte heller uppskatta Viborgs bibliotek. Det är ännu en vit låda. Men varför ska hur något ser ut trumfa vad något gör? Fönstren är designade för maximalt ljusinsläpp; träet och taket ska erinra om att vi som människor inte är helt avskilda från naturen. (Aalto jobbade så: symbios istället för motsättningar.) Det är tämligen enögt att värdera arkitektur ur ett enda perspektiv. Dessutom är jag av den bestämda åsikten att Viborgs bibliotek är vackert. Byggnaden är en sorts mellanting mellan Gunnar Asplunds nordiska klassicism i Stockholms stadsbibliotek och något av Le Corbusier. 

Åter igen. Det går inte att förstå Aaltos byggnader utan att ta hans humanism på allvar. Och det är hans humanism som fick honom att senare i livet avsky de strömlinjeformade och rationalistiska byggnader som missbrukade funktionalismens former. För all del, spy galla över dem. Det är själlösa skapelser som inte förtjänar att kallas arkitektur. Men blanda inte in Alvar Aalto i den diskussionen. 

Jerikomarschen har ännu inte gett något resultat. V-dala nation står kvar där den restes. För ett par år sedan fick byggnaden ett nytt lager skinande vit puts. Jag hoppas att den står kvar länge. Men det ska erkännas. Jag är en part i målet. Jag är sedan studietiden fortfarande medlem i V-dala nation, och vill fortsätta att dricka billig öl på takterrassen och se ned på de stackars Uplands-studenterna på sin sketna och skuggiga innergård.

45. Aki Kaurismäki (1957-)

Jag sätter mig framför datorn. Aki Kaurismäkis Flickan från tändsticksfabriken (1990) är kvällens film. Jag trycker på play och bilder från en tändsticksfabrik dyker upp. Steg för steg skildras hela tillverkandeprocessen, från trästock till färdigt paket, fram till vad som tycks vara den mest överflödiga delen av hela maskineriet – en ung kvinna (Iris heter hon får vi veta senare), som av oklar anledning står vid ett band och rättar till paketen som fabriken spottar ut sig. När Iris inte är på jobbet bor hon hemma hos sina föräldrar, som utnyttjar henne och lägger beslag på pengarna hon arbetar ihop. Hon går på dansställen utan att bli uppbjuden och en gång tillåter hon sig att köpa en fin klänning för lite av pengarna, varpå hon blir kallad "hora" av sin far. 

Efter att en femtedel av filmen har förflutit har ingen av dess karaktärer sagt ett ord. De enda mänskliga röster som hörts är en TV-reporter som rapporterar om massakern på Himmelska fridens torg och Reijo Taipale som framför "Satumaa" under en tangokväll. Tystnaden bryts inte förrän Iris går in på en öde restaurang och med tom blick beställer en öl i baren. Jag gör en notering i anteckningsblocket och konstaterar att jag just bevittnat en sällan överträffad sammanfattning av något mycket typiskt finskt.

Det är ju en vanlig fördom att finländarna är ett tystlåtet folk. Bertolt Brechts ord om landet som tiger på två språk har blivit bevingade. Kanske har ingen konstnär skildrat och använt sig av denna tystlåtenhet bättre än filmregissören Aki Kaurismäki. I filmer som Skuggor i paradiset (1986), Moln på drift (1996), Mannen utan minne (2002) och ovan beskrivna Flickan från tändsticksfabriken destillerar han en specifik form av finländsk melankoli som känns som vardag och dröm på samma gång.

Även om Aki Kaurismäkis filmer ofta är tragiska, mycket tragiska, uppvisar de nästan alltid, kanske framför allt i sina svartaste ögonblick, prov på något annat typiskt finskt – humorn. Ofta är det själva eländet och Kaurismäkis lakoniska sätt att skildra det som får en att fnissa till på ställen där det i själva verket inte alls känns lämpligt: Paret i Moln på drift som just öppnat en restaurang och förväntansfullt står och väntar på sina första gäster – som inte kommer. Kvinnan på vårdcentralen i Flickan från tändsticksfabriken som utan omsvep konstaterar för den stackars Iris: "Det är inget att oroa sig för. Testet är positivt. Du är med barn." Eller pappan från samma film som uppvisar den extremt futtiga vänligheten att lämna en apelsin vid Iris sjuksäng efter att ha berättat att hon inte är välkommen hem längre. Jag skrev i min text om Unto Mononen om den finska rakt på sak-mentaliteten när det gäller livets mörkare sidor och hur den kom till uttryck i den finska tangon. Något liknande finns i Kaurismäkis filmer och är en viktig orsak till att jag tycker om dem så mycket.

En annan anledning är hans ömsinta intresse för den lilla människan och det vardagliga livet. Hos Aki Kaurismäki kan den storslagna slutscenen i en kärleksfilm som Skuggor i paradiset, vara en grå färja som sakta åker iväg mot Estland. Hans hjältar är sophämtare, fabriksarbetare och arbetslösa. Jag ska inte snurra in mig för mycket i jämförelsen, men jag tycker mig skönja en röd tråd från Kaurismäkis melodramer i proletär miljö, via nationalklenoder som Väinö Linna och Aleksis Kivi, ända tillbaka till Runebergs bönder som talade på hexameter. En typisk finländsk heroisering av den vanliga, enkla människan – opolerad, tystlåten och enkel, men med en seg kraft som tycks kapabel att stå emot varje prövning och en sund realism som överhetens manér står sig slätt emot.

Ovanstående beskrivning av Aki Kaurismäkis filmer skulle lätt kunna få en att tro att det är diskbänksrealistiska dramer det är fråga om. Men riktigt så enkelt är det inte. För det finns nämligen också något stiliserat över dem, lite påminnande om en filmkonstens mästare som Robert Bresson. Något som renodlar och upphöjer den prosaiska verklighet som är deras klangbotten. En fransk, minimalistisk tradition inom filmkonsten som hos Kaurismäki gifter sig med typiskt finländska, kulturella särdrag. En sammansmältning av fransk intellektualitet och finländsk folklighet, som hos Kaurismäki inte bara känns sömlös, utan helt självklar, som om den alltid funnits. Det är om sådant man frestas använda ordet "genialiskt".

Med tanke på ovanstående är det väl inte så konstigt att när den typiskt finländske Aki Kaurismäki någon enstaka gång lämnar sitt hemland, så är det i regel i Frankrike han hamnar. Filmatiseringen av Henri Murgers Scènes de la vie de bohème (samma roman som ligger till grund för Puccinis klassiska opera La Boheme) från 1992 är ett exempel. Kaurismäkis tolkning ligger dock långt från operans teatraliska värld. Filmen utspelar sig i ett 90-tals-Paris som samtidigt verkar vara en plats bortom tid och rum. De tre huvudkaraktärerna Marcel, Rodolfo och Schaunard är rätt sjaskiga typer med tvivelaktig moral, närmare medelålders alkisar än unga frihetssjälar. Men likt bonden Paavo i ett annat land och annat sekel, ställer de upp för varandra och visar värdighet när motgångarna är som störst. En av dem spelas av Matti Pellonpää, en av Kaurismäkis ständigt återkommande skådespelarfavoriter och en man som skapad enkom för regissörens ordkarga stil. Bara med sin mustasch kunde Pellonpää uttrycka ett större register av känslor än många skådespelare gör under en hel karriär. Något liknande kan för övrigt sägas om skådespelerskan Kati Outinen, hon som spelar Iris i Flickan från tändsticksfabriken, och är ytterligare en gemensam nämnare för många av Kaurismäkis filmer. Sällan har en aktör uppnått så mycket med ett och samma ansiktsuttryck. Ingen kan göra en min av att känna sig skevt inpassad i tillvaron som Outinen.

I senare filmer som Le Havre från 2012 (en annan fransk utflykt) och Ljus i natten (2017) har Aki Kaurismäki skildrat situationen för Europas flyktingar – kanske ser han i dessa det mest extrema exemplet på den mänskliga vilsenhet och ensamhet hans filmer alltid har handlat om. Pandemin vi just har genomlevt och kanske kommer få fortsätta genomleva ett tag till (tillsammans med annat elände), har på sitt sätt gjort det verkliga livet mer likt en Kaurismäkifilm. Den sociala distanseringen har för många lett till mänsklig isolering och dagar med långa sjok av tystnad. En känsla av melankoli har legat som ett filter över tillvaron. Desto viktigare då den lärdom som kanske till syvende och sist är kärnan i Aki Kaurismäkis verk: Livet är vackert ändå.