77 och 76. Peter Christen Asbjørnsen (1812-1885) och Jørgen Moe (1813-1882)

Har du någonsin undrat varför havsvattnet är så salt? Jo se det ska jag berätta för dig. Det var en gång två bröder, en rik och en fattig. När julafton kom gick den fattige mannen, som inte hade något att äta i hemmet, till sin bror för att be om en liten matbit. Den rika och snikna brodern tyckte inte om att hjälpa, men gjorde det under förutsättning att den nödställde gjorde vad han bad honom om. Den fattige brodern skulle få ett stycke skinka, om han lovade att fara raka vägen till trollen (utan syfte vad det verkar – ren sadism, således). Den fattige brodern lovade detta, tog skinkan och gav sig iväg för att leta rätt på trollen. 

Efter att ha vandrat genom skogen träffade han på en gammal man som högg julved. Av denne fick han upplysningen att trollen bodde alldeles i närheten och att de hemskt gärna skulle vilja ha skinkbiten. Men, sa vedhuggaren, be inte om pengar som ersättning för skinkan utan be om att få deras handkvarn. Den fattige mannen tog rådet till sig. När han mötte trollen och dessa trugade efter skinkan så gick han bara med på att lämna den ifrån sig om han fick kvarnen som ersättning. Sagt och gjort. När mannen kom tillbaka med kvarnen fick han höra av den gamla vedhuggaren att kvarnen kunde mala fram vad som helst bara man befallde den. Den fattiga mannen fick lära sig alla nödvändiga instruktioner och gav sig hemåt med kvarnen, där hans hungrande familj väntade. Med storögda ögon såg de hur kvarnen på befallning malde fram ljus, duk, porslin och den godaste julmaten man kunde tänka sig. Den malde och malde, och familjen kunde bjuda hela byn på utsökta läckerbitar i flera dagar. 

Den snikna brodern kände inte någon glädje för sin brors skull. Han blev avundsjuk och krävde att få köpa kvarnen. När den fattige brodern till slut gick med på detta och fick gott om pengar i retur, skyndade den rike brodern hem utan att bry sig om att lyssna till hur man skulle få stopp på kvarnen. Resultatet blev katastrofalt och hela byn höll på att översvämmas med mat. Desperat bad han sin fattige bror att ta tillbaka kvarnen. Den tidigare fattiglappen hade nu både pengar och kvarn, och kunde bygga sig en fin gård vid havet och leva bättre än sin rika bror någonsin gjort.

Den rika brodern flyr översvämmande gröt. Illustration av Tord Nygren.

Men så en dag stannade en skeppare till vid gården och bad enträget om att få köpa den beryktade handkvarnen. Han ville nämligen mala salt med den, så han slapp segla långt över havet efter den eftertraktade varan. Till slut gav mannen med sig. Tyvärr var även skepparen alltför ivrig och inväntade inga instruktioner på hur man skulle få stopp på kvarnen. När den nöjda köparen baxat mirakelmaskinen på båten och börjat segla iväg, dröjde det inte länge innan han befallde den att mala salt. Ordern uppfylldes genast och saltet sprutade fram utan hejd. Skepparen försökte få stopp på det hela, men lyckades inte, vad han än sa och vilka av kvarnens delar han än skruvade på. Följden blev att skeppet sjönk till botten, där kvarnen fortsätter att mala salt än idag.

Och det är alltså därför som havsvattnet är så salt, om ni inte visste det.

Den historien jag återberättat här har givits namnet Kvarnen som mal på havets botten och är en av de många folksagor, eller folkeeventyr, som norrmännen Peter Christen Asbjørnsen och Jørgen Moe samlade på sig och utgav i mitten av 1800-talet. Likt alla folksagor är den en kort uppdiktad berättelse som äger rum i ett fantastiskt och magiskt universum. Till skillnad från konstsagan är den emellertid inte uppdiktad av en enskild person, utan snarare folket som kollektiv. Folksagorna har berättats och återberättats i århundraden, med de dynamiska förändringar och variationer som all muntlig tradering för med sig. Kanske har folksagan, genom sin breda folkliga förankring, oftare än konstsagan en djupt allmänmänsklig klangbotten. De är allt som oftast enkla, på ytan ibland närmast banala, men med en tematik som är evig och en fantasifullhet som aldrig upphör att fängsla läsare.

Kvarnen som mal på havets botten kan också fungera som exempel på mycket av det som är typiskt för folksagan som genre. Berättelsen består av situationer som upprepas med olika variationer (kvarnen säljs om och om igen till olika personer, som reagerar likartat), huvudpersonen åläggs något uppdrag som måste utföras ("Ge dig av till trollen!") och i slutänden får de inblandade sin lön: den som uppträtt gott och värdigt belönas – påfallande ofta genom att vinna en skön ung prinsessas hand – och den som uppträtt sniket eller elakt straffas. Folksagorna är tidlösa, i bokstavlig bemärkelse; de kan ha utspelat sig lite när som helst, och lite var som helst. Med "Det var en gång" inleds så gott som samtliga, som för att säga att det inte är så viktigt exakt när, och ofta "i ett land långt borta", eftersom det inte är så viktigt exakt var. Vi kan nog lättare drömma oss bort tillsammans med en berättelse, om den är tid- och platslös. Den blir på en och samma gång mer allmänmänsklig och mer magisk om den inte smutsas ner av alltför konkreta kontexter. Inte sällan inleds folksagorna ganska realistiskt, men verklighetens ramar sprängs alltid förr eller senare.

Den ovan återgivna och diskuterade sagan tillhör inte de allra mest kända historierna som Asbjørnsen och Moe samlade på sig. Mest berömd är väl De tre bockarna Bruse, som jag gissar att nästan varenda svensk har ett mer eller mindre vagt obehagligt barndomsminne av. Det norska folkets egen variant av Skönheten och odjuret har också vunnit berömmelse, under namnet Östan om sol, västan om måne. Det är knappast heller bara i Norge eller Skandinavien som de norska folksagorna nått fascinerade människors ögon och öron. När Asbjørnsen och Moe 1841 till slut, efter att först ha fått utgivningen refuserad, fick den första samlingen med folksagor publicerad så dröjde det inte länge innan historierna spreds till stora delar av Europa. Tänka sig, Norge hade fått sina alldeles egna bröderna Grimm! Med det sagt så var det ändå i hemlandet som utgivningen av sagorna gjorde störst avtryck. I förordet till en gammal svensk utgåva har författaren Peter August Gödecke beskrivit hur norrmännen tog till sig av sagorna: "Man läste och läste, hela nationen kände igen sig, och Norges folk fann, att det egde en hel verld af skaldeverk utan skalder." Sagor som egentligen tillhörde hela folket, var förstås ändå inte allmänt kända överallt, och Asbjørnsen och Moe ska äras för att de fick sitt eget folk att inse vilka skatter som fanns över landet, att det runtom i Norge fanns "en hel verld af skaldeverk utan skalder".

Men det var inte bara folk i allmänhet som uppskattade berättelserna. Det är väl belagt att de norska folksagorna utövade stort inflytande på de litterära giganter som beträdde den litterära scenen mot slutet av 1800-talet. Den ena nationalförfattaren, Bjørnstjerne Bjørnson, uttryckte inför Asbjørnsen vilken betydelse sagorna haft för honom: "Gud skall veta, att det hade blifvit föga af mig, hade du icke varit." Den andra nationalförfattaren, Henrik Ibsen, var uppenbart influerad av den sagovärld Asbjørnsen och Moe hade öppnat upp för honom, när han skrev sitt berömda drama Peer Gynt. Själva ämnet och tematiken var saker som influerade samtida och efterföljande författare, men förmodligen var Asbjørnsen och Moes gärning ännu viktigare rent språkligt. Sagorna gavs en mer utpräglat norsk språkdräkt än vad som brukligt var i utgiven litteratur, och blev på så sätt mycket viktiga för det norska språkets gradvisa utbrytning ur danskan.

Jag har inte skrivit mycket om herrarna Asbjørnsen och Moe själva och jag tänker heller inte göra det. Men något kort bör ändå sägas. De var vänner ändå sedan barnsben, men intressant nog ganska olika karaktärer. Asbjørnsen hade ett stort naturvetenskapligt intresse och introducerade Darwin för det norska folket. Han levde med en älskarinna under många decennier utan att någonsin gifta sig. Moe var en helt annan typ. Han var den duktiga akademikern som också kom att bli en from präst. Moe var först i världen att få en professurtjänst i folkminnesvetenskap och statigt bidrag för att åka runt och samla folkminnen. Tillsammans utgjorde de en välfungerande duo: Moe den samvetsgranne och kritiska forskaren och Asbjørnsen mer av den konstnärligt skicklige epikern. De jobbade dock så mycket tillsammans och bearbetade varandras texter så mycket, att tonen i berättelserna är helt konsekvent. 

Slutligen bör vi ställa oss en fråga: vad är det egentligen som gör att Asbjørnsen och Moe är värda en plats på den här listan? De har ju inte skrivit sagorna själva, utan "bara" nedtecknat och bearbetat dem. Vem som helst kan väl åka runt och lyssna till några gamlingar som berättar några sköna historier? Nej, så enkelt är det förstås inte. Det kräver stort tålamod och rätt typ av personlighet för att vinna det förtroende som krävs för att människor ska vilja dela med sig av berättelser. Asbjørnsen kom själv från landsbygden och när han gav sig ut bland folket gjorde han det med bössan på axeln och metspöt i handen. Han lärde känna människor och blev omtyckt av dem. Nyckeln är att skapa förtroende och det kräver både eftertänksamhet och social kompetens. Sedan krävs det en disciplinerad forskares outtröttliga och systematiska arbete för att samla ihop och sortera alla (ofta fragmentariska delar av) historier man får höra. Därutöver krävs det förstås också konstnärlig talang för att klä materialet i folksagans enkla men vackra språkdräkt. (Apropå språkdräkt: Ibland behövde sagorna friseras en aning för att passa den borgerliga läsekretsens pryda smak: I Prinsessen som ingen kunne målbinde svarar prinsessan egentligen inte "det är varmare i glödhögen" utan "det är varmare i röven min!" Den senare versionen förblev otryckt.)

Kanske är det vi själva, vi alla som tillsammans utgör folket, som är värda att komma med på listan. Folksagornas skönhet och fantasirika historier är ett kvitto på mänsklighetens berättarkärlek och uppfinningsrikedom. Men minnet är bräckligt och det muntliga berättandets räckvidd begränsat i tid och rum. Vi ska vara tacksamma att det finns de som bestämt sig för att med metspöt och anteckningsblocket i hand ge sig ut och lyssna till folkets sagor, med målet att skriva ned dem åt alla oss andra.

78. Gunnar Sønsteby (1918-2012)

Den här texten blir skriven en eländig fredag. Det är november utanför mitt vardagsrumsfönster. Kallt och rått. Molnen på himlen letar sig in i varje själslig vrå. Det är ett väder som bara är. Det är den tiden på dagen då lövblåsarna har slutat med sitt värv, lämmeltågen med barn i reflexvästar har försvunnit från gatorna. Alla och allting kurar ihop sig inför vintern. Jag är småförkyld och sitter hukande framför laptopen. Som en oblomovsk hjälte med känslan av att stå lite vid sidan av händelserna i samhället. En svag nacksmärta gör sig påmind. Jag häller upp te. 

Uppgiften idag är att skriva om en av Norges största hjältar i modern tid, den mest dekorerade av motståndsmännen mot tyskarna under andra världskriget. Kontrasten mellan honom och mitt komfortabla och omstoppade liv kunde inte kännas större. Men jag ska ändå göra ett försök. Den första frågan man kan ställa sig är om det ens är möjligt att peka ut en enda hjälte bland så många tänkbara kandidater. Han var ju inte ensam.

I förberedelserna till den här listan såg jag Nio liv av Arne Skouen, som ofta hamnar högt i omröstningar om Norges bästa film. Det är den inte. (Den tveksamma utmärkelsen "Norges bästa film" – vad säger det egentligen att vara bäst på film, i Norge? – skulle jag ge till Erik Löchens Jakten eller den där nya av Joachim Trier som jag inte har hunnit se, men tror mycket på.) Det jag emellertid gillar med Nio liv är att den tydligt visar att motståndskampen mot tyskarna var en kollektiv kamp. Filmen utspelar sig 1943 och följer motståndsmannen Jan Baalsrud, som efter ett misslyckat sabotageförsök flyr till Sverige. Baalsrud får hjälp av en rad andra norrmän, när han stapplande tar sig över de snötäckta nordnorska fjällen. Han tar tacksamt emot både mat och husrum. Det är Baalsrud vi följer, det är han som är hjälten i berättelsen, men hjältemod utesluter inte att fråga efter eller ta emot hjälp av andra. Med det i tankarna blir det nästan lite absurt att ställa frågan vem som "bidrog mest" till motståndskampen. Det är ju inte det motståndskampen handlade om. Kampen fördes i varje sinne, i varje hem, under flera års tid. Ur den synvinkeln är frågan om vem som apterade sprängladdningen eller höll i tändstickan mindre viktig, mer en fråga om tillfälligheter och slump.

Men om man ändå ska ställa sig frågan. Vem eller vilka höll i tändstickan?

Bland motståndsmännen fanns det vissa som utmärkte sig, som nazisterna försökte komma åt extra mycket, för att de visste att den organiserade motståndskampen stod och föll på några dussin män. Bland dessa finner vi Max Manus, rockstjärnan bland motståndsmän, med sitt turbulenta liv och alkoholproblem; Jens Christian Hauge, chefen för MILORG, den hemliga militärorganisationen under ockupationen; Jochim Rønneberg, som var en av de ledande männen bakom aktionen mot tungvattenanläggningen på kraftverket Vemork vid Rjukan; och – min favorit som karaktär betraktad – Leif Larsen, "Shetlands-Larsen", den mest kände skepparen på rutten mellan Norge och Shetland. Shetlands-Larsen företog mellan 40 och 50 lyckade resor över Nordsjön, trots tyskarnas försök att stoppa hans framkomst. En av skutorna under hans kontroll blev praktiskt taget sönderskjuten under fötterna på honom. Shetlands-Larsen var en ovanligt tystlåten man och även efter den här incidenten löd hans rapport: "Inget anmärkningsvärt."

Valet föll till slut på Gunnar Sønsteby. Han får på vår lista representerade den samlade motståndskampen mot tyskarna. Sønsteby har skildrat ockupationsåren i den självbiografiska Rapport från Nr 24. Boken är verkligen skriven som en rapport. Det vill säga, inte så underhållande alltid, men noggrant och samvetsgrant. Intrycket är att ingenting väsentligt, med andra ord ingen sprängning, inget inbrott eller annan motståndsaktion, har utelämnats. 

De flesta som engagerade sig i motståndskampen mot tyskarna var unga män. Gunnar Sønsteby var inget undantag. När Tyskland anföll Norge, natten till den 9 april 1940, jobbade Sønsteby som revisorassistent. När han satt i lunchrummet på sitt jobb dagen därpå, den så kallade "panikdagen", kunde han inte ta ryktena om bombningar och evakuering på allvar. Låt mig få äta min lunch ifred, klagade han. (Eftersom Sønsteby var norrman bestod lunchen av smörgåsar och chokladmjölk.) Men när han vaknade upp den 11 april insåg han snart att det var allvar, Tyskland hade ockuperat Norge. Han talade med en god vän och de kom gemensamt fram till att det bara fanns en enda sak att göra: att ge sig iväg och slåss. Det säger något om Sønstebys naivitet att han först ställde sig frågan sig om han skulle få ledigt från jobbet av detta skäl. Han gick till sin arbetsgivare och frågade försiktigt om han kunde få ledigt. Svaret kom genast och resolut: "I himmelens namn, det är bara att ge sig iväg!" 

Sønsteby blev en jössing, som de norska motståndsmännen kom att bli kallade. Den första tiden efter Tysklands ockupation av Norge var motståndet sporadiskt och oorganiserat. Det handlade framförallt om att upprätta ett kontaktnät med likasinnade som kunde transportera information och människor fram och tillbaka över gränsområdet mellan Norge och Sverige. De upprättade också gömställen runt om i landet där människor, vapen och radioutrustning kunde gömmas. (Bara att inneha en radio kunde innebära att man blev arresterad.) Direkta aktioner mot tyskarna var få. Men sommaren 1941 tog kriget en ny vändning. Hitler bröt vänskapspakten med Sovjetunionen och invaderade landet på bred front. Med det inleddes samtidigt en ny fas i motståndsarbetet. Motståndsmännen räknade ut att kriget på östfronten skulle öka belastningen på Tysklands militära förmåga och intensifierade sitt motstånd. Vilket i sin tur ledde till att tyskarna hårdnade sitt grepp om civilbefolkningen i de ockuperade länderna. Tortyr av fångar blev allt vanligare och det förhatliga likvidationssystemet i koncentrationslägren nådde Norge. Så kallade NN-fångar, "nacht und nebel", som hade gjort sig skyldiga till sabotage eller motstånd, skickades till Tyskland för att där avrättas. 

Gunnar Sønsteby hade vuxit upp i Rjukan, en liten småstad i Telemark, men föredrog att agera i Oslo. Det var där han kunde gömma sig i massan, bakom sitt snälla och beskedliga yttre. Han sov med skjutvapen under kudden och bytte regelbundet uttjänta gömställen mot nya. För alla motståndsmän gällde det att akta sig för tyskarna och den norska specialpolisstyrkan. De flesta poliser sympatiserade med motståndskampen, men till specialpolisstyrkan rekryterades bara övertygade nazister. Sønsteby tog sig fram med cykel eller bil. Lite överraskande var det lättare med bil, eftersom tyskarna hade respekt för personer som färdades i ett fordon. Blev man ändå stoppad fick man hala upp ett av sina falska pass. Sønsteby gick, likt alla motståndsmän, under en mängd olika namn och alias. (Kjakan eller Nr 24 är de mest berömda.) Det kunde emellanåt bli humor av det hela. Sønsteby berättar om en gång då han av en parkvakt uppmanades att visa legitimation. Sønsteby blev irriterad – leder man motståndskampen vill man kanske inte besväras av en sketen parkvakt – och visade upp två pass med samma foto men med olika namn. Parkvakten gick ödmjukt därifrån. En annan gång höll det på att gå riktigt galet. Sønsteby blev stoppad vid en kontroll och halade upp ett av sina pass. En av poliserna lös upp: "Men Sekkelsten! Honom känner ju jag." Så, det finns flera som heter Sekkelsten, svarade Sønsteby. "Ja, men den Sekkelsten jag känner är också från Eidsberg." Sønsteby, nu lite mer svettig, svarade att det nog stämmer i alla fall, det finns nämligen en annan familj med det namnet i Eidsberg. "Ja, men den jag känner är ju också född samma år som ni." Ja, det kan inte jag rå för, försökte Sønsteby avsluta samtalet. Mannen blev irriterad och bad Sønsteby att köra åt sidan. I fickan på bakdörren hade Sønsteby en Colt 45. Tanken föresvävade honom att dra upp pistolen, skjuta och köra iväg. Men istället låtsades han bara köra in till vägkanten och satte plötsligt gasen i botten och körde mot Oslo. 

I maj 1943 tog sig Sønsteby efter flera försök till England, där han enrollerades i det beryktade Kompani Linge, som bestod av norska frivilliga. Sønsteby hade vid det här laget blivit ytterst självständig som motståndsman och hade svårt att inordna sig den militära disciplinen, men han lärde sig nyttiga saker som att aptera sprängladdningar och att hoppa fallskärm. Samma höst släpptes han i fallskärm över Norge för att fortsätta motståndskampen i hemlandet. I Oslo blev han nu ledare för Oslogjengen, en sabotagegrupp som strax inledde en rad aktioner mot tyskarna. Den tyska framryckningen mot Sovjetunionen hade haltat av och det blev tydligare för de flesta – även tyskarna – att Tyskland höll på att förlora kriget. Men det gjorde inte situationen lättare för människorna i de ockuperade länderna. Oslogjengen slog till mot industrier, banker, vapenfabriker, oljelager och järnvägstrafiken. Målet var att försvåra för tyskarna och hindra dem från att förlänga kriget. Vid ett tillfälle förstördes hålkortsmaskiner som användes för att kalla in norska ungdomar till tjänstgöring. Vid ett annat tillfälle räddades ett arkiv som innehöll dokumentation över tyskarnas krigsbrott. För att undvika repressalier mot den norska civilbefolkningen lämnade sabotagemännen ofta kvar engelska uniformsattiraljer, för att få det att se ut som om aktionerna var utförda av engelska fallskärmstrupper. 

Delar av Sønstebys självbiografiska bok har en hurtig ton, som om motståndskampen endast var en strapatsrik fjälltur i den norska naturen. Men det finns ett mörkt allvar bakom de humoristiska episoderna. Flera av Sønstebys vänner och bekanta togs till fånga och fick tillbringa tid på Grini, det norska koncentrationslägret. Andra torterades brutalt av tyskarna eller sköts till döds i hämndaktioner. Men Sønsteby undslapp varje gång tyskarnas försök att få fast honom. Oslogjengen blev den mest aktiva sabotagegruppen i Norge (och kanske även i Europa) vid krigets slutskede och Sønsteby den mest beryktade av motståndsmännen, en konstant nagel i ögat på tyskarna. Det är lätt att se framför sig hur Heinrich Fehlis och Josef Terboven (och allt vad de hette) svor över Nr 24 i sitt högkvarter. Det var först strax innan Tysklands kapitulation som Gestapo fick reda på Sønstebys riktiga namn. 

Gunnar Sønsteby var en hjälte och det är både vördnadsinbjudande och lite svårt att förhålla sig till. Sønsteby verkar i stort ha varit en vanlig grabb. Det finns inget upphöjt i vare sig hans person eller sätt att agera. Han var på rätt plats vid rätt tillfälle. Men inte alla hade gjort vad han gjorde. Inte alla hade gett upp sitt bekväma liv för en farofylld tillvaro, där risken var stor att man sköts till döds eller i bästa fall förfrös fötterna i en flykt genom kyla och snö. Jag hittar ingenting i Rapport från Nr 24 som egentligen förklarar varför Sønsteby tog upp vapen mot ockupationsmakten. Kanske var det en kombination av ungdomlig entusiasm och moraliskt övertygelse som avgjorde saken. Sønsteby kände att tyskarnas invasion av Norge var fruktansvärd och reagerade spontant och självklart. Det var varken genomtänkt eller överlagt. Men för honom fanns det inga andra alternativ. Ingen är hjälte på egen hand, men det är möjligt att alla hjältar på något vis har detta gemensamt.

Det får mig att fundera. Om ett fientlig land anföll Sverige imorgon – vad skulle jag göra då? Skulle jag släppa allt för handen och inleda motståndskampen? Jag häller upp mer te. Vädret har inte förändrats utanför mitt fönster. Möjligen har färgen på molnen gått från en ljusare till en mörkare nyans av grått. 

Det är lördag imorgon. Jag behöver åtminstone inte fråga om ledigt först.

79. Gustav Vigeland (1869-1943)

Vigelandsanlegget i Frognerparken (som ofta slarvigt kallas Vigelandsparken, även i den här texten) är en otrolig plats. Området i Oslo innehåller 214 skulpturer, uthuggna eller skapade av konstnären själv. När man kommer in där får man både gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att kunna ta in vad man har framför sig. 

Redan innan man kommer in i själva parken är det omöjligt att inte beundra huvudportalens utsmyckningar i smidesjärn. Väl inne går man över bron som kantas av 58 skulpturer i brons. Blicken söker parkens mittpunkt, Monoliten, en 17 meter hög kolumn. Den består av 121 människokroppar som slingrar sig runt och i varandra. När den stod färdig överhopades konstnären med frågor: Vad betyder den? Vad symboliserar den? Gustav Vigeland förblev förtegen. Man får tolka den som man vill, sa han. Vid ett annat tillfälle uttalade han sig kryptiskt att Monoliten är "min religion". 

Strax nedanför Monoliten syns Fontenen, en monumental skulpturgrupp, där sex giganter håller upp en enorm skål. Runt skålen står en samling trägrupper, som skildrar livet från vaggan till graven. Statygruppen väckte tidigt beundran. När den var färdig menade författaren Gunnar Heiberg att Oslo i framtiden kommer att vara känd som staden med fontänen. I parkens västra del finns Livshjulet, där en handfull människor, män, kvinnor och barn, med sina kroppar och lemmar tillsammans skapar en ofullständig cirkel. Men det är värt att stanna upp inför alla enskilda skulpturer. Intrycket är att varje kroppsställning, varje mänsklig känsla finns representerad. Att säga att Vigelandsparken är en allegori över det mänskliga livet känns nästan som att underdriva. Det är livet man har framför sig – groteskt, skrämmande och vackert. 

Monoliten

Fontenen

Livshjulet

Att besöka Vigelandsparken är det bästa sättet att uppleva Vigelands verk. Det är faktiskt också det enda. 1921 skrev Vigeland ett kontrakt med Oslo stad. Det är ett kontrakt som saknar motstycke i konsthistorien. I utbyte mot en ateljé (som nu är Vigelandsmuseet) och full konstnärlig frihet skänkte Vigeland alla sina verk och kommande verk till staden. Det är anledningen till varför det finns så få av Vigelands skulpturer utanför Norge. Vilket har den lite tråkiga konsekvensen att alltför få i Sverige och runt om i världen har sett Vigelands konst. 

Inte för att Vigeland själv skulle ha brytt sig. Han var helt övertygad om sina verks värde. Han skapade inte för människorna, de som levde då eller som lever nu, utan för evigheten. Dessutom såg han ogärna att hans skulpturer lämnade Norge. När en konstprofessor hörde av sig och ville ställa ut Vigelands skulpturer runt om i Europa svarade Vigeland att det var idiotiskt och ovärdigt att skicka stora skulpturer till andra länder. Blev pyramiderna och de indiska klipptemplen rullade Europa runt kanske? Nej, låt Europa komma till Oslo istället!

Att gå runt i Vigelandsparken är oändligt fascinerande och spännande. Nya detaljer dyker ständigt upp för ögat och det bästa man kan göra är att bara svepas med av alla intryck. Men när man väl kommer ut ur parken börjar man undra. Vem var Vigeland? Hur kan en enda man ligga bakom allt det här? Hur hade han tid? 

Ju mer man läser om konstnären, desto mer beklämd blir man. Jag tror inte att man måste lida under själsliga plågor för att skapa stor konst. Men det verkar ju finnas ett samband. Vigeland genomled en pietistisk och sträng uppväxt. Senare i livet uttryckte han vid ett flertal tillfällen att han ständigt bar barndomen med sig. Konsten blev en förlösare. Där kunde han få utlopp för all tvivel, ångest och skuld som samlades i hans bröst. När man tittar på hans ungdomsverk är det lätt att få intryck av att Vigelands känslor förmedlades från hans kropp ut till verktygen och stenen. De är som briljanta skisser eller utkast, där linjerna går mot maximal uttrycksfullhet och expressionism. I Forbannet (1891) skildras Kains gnagande själskval. Och i reliefen Helvete (1897) rör sig människor tyngda under plågor mot konstverkets vänsterkant, där galgen väntar. I mitten sitter Satan ensam, med huvudet vilande i händerna. Men visst har Satan mänskliga drag? Kanske är det egentligen inte ett religiöst helvete som Vigeland har skildrat. Kanske är personen i mitten inte Mefisto, Guds ärkefiende, utan ett av många självporträtt i Vigelands karriär. 

Helvete är hur som helst inte ett verk av en harmonisk person. Författaren Bjørnstjerne Bjørnson sa åt Vigeland att han inte kunde fortsätta på det här viset: "De brenner opp innvendig." Vigeland la nämligen ner hela sitt känsloliv i sina verk. De är kraftfulla och djupt pessimistiska. Inte ens en skulptur som Mann og kvinne (1906) är entydigt lycklig. Det är mannen som håller i kvinnan. Hennes händer hänger däremot längs med sidorna, och deras blickar möts inte. Visst finns det enstaka undantag. Mor og barn (1899) är en öm skildring av föräldrakärlek. Men i regel finns det ingen plats för glädje eller harmoni i Vigelands skulpturer.

Vigeland lugnade så småningom ner sig. Hans formspråk blev åtminstone mer avrundat och mjukt. Inte lika skissartat. Från 1902 till 1908 varade en lång Vigelandstrid. Den gällde stadens beslut att resa en staty över matematikern Niels Henrik Abel. En tävling utannonserades. Bidragen rasslade strax in, bland dem Vigelands eget bidrag. Till saken hör att det inte finns några helkroppsmålningar av Abel, och alla skulptörer var därför tvungna att utgå från en och samma målning av matematikern. Vigeland tyckte att Abel förtjänade mer och bättre. Istället för en byst bestämde han sig för att göra en modell för en helkroppsstaty, där Abel, naken och med vindfångat hår, står på ett par svävande andar. Det är Abel som Geniet, men också Abel som Vigeland betraktade sig själv. 19 bidrag kom in och efter ett långt sammanträde meddelade tävlingskommittén att inget bidrag höll måttet. Stort rabalder. Vigeland, övertygad om att ha och att få rätt, började tillverka sin skulptur ändå. I flera år arbetade han på skulpturen, innan staden omprövade beslutet och skulpturen kunde äntligen resas 1908. 

Man föds inte till hänsynslöst geni. Man blir det. I ett första utkast till en skulpturgrupp 1915 skriver Vigeland att han tog hänsyn till träden och de omgivande gatorna. I det andra utkastet skriver han att han tog hänsyn till gatorna och mindre hänsyn till träden. I det tredje och sista utkastet skriver han att han inte tog någon som helst hänsyn.  

Det är runt samma tid som Vigeland slutar att "bara" vara en fantastisk konstnär till att bli verkligt fascinerande. Det har med det vansinniga beslutet att utforma en stor skulpturpark att göra. Att färdigställa alla skulpturer till Vigelandsparken blev ett livsprojekt som växte över alla kanter och breddar. Arbetet med parken tog flera decennier och helt klar blev den först 1950, sju år efter Vigelands död. När Vigeland tillfrågades om han ville ha hjälp av en arkitekt med utformningen svarade han att ett barn inte kan ha två mödrar. Han ville göra allting själv. I det ensamma och rastlösa skapandet i sin ateljé var det som om Vigeland inledde en kapplöpning med tiden och döden. Samtidigt växte tvivlet på den egna förmågan. Konsten är ett martyrium, som han sa. Ett enda långt lidande. Vid flera tillfällen återkom han till motivet av en människa som brottas med en ödla. Ännu ett självporträtt, efter Satan och Abel? Är det Vigeland själv som brottas med sina tvivel och sin egenvalda ensamhet? Jag tror faktiskt det.

Det är nu passande att stanna upp, ta ett djupt andetag och fråga sig – varför? Varför inleda ett monstruöst, megalomaniskt projekt, som bara kan innebära lidande och själsliga plågor. Varför inte satsa på att göra enkla byster, dricka te och ha ett gott liv? 

För att man kan? För att man en gång har bestämt sig? För att det är det enda sättet att nå fram till konstnärliga sanningar?

Jag tror att frågan i grunden är omöjlig att besvara. Jag kan inte se in i Gustav Vigelands själ och även om jag kunde det så vet jag inte om jag skulle bli så mycket klokare. Vigelands livsval är inte vad man kan kalla föredömliga. Han valde att isolera sig och kunde i stunder ångra att han inte hade haft en "vanlig" ungdom. Men det var bara ögonblick av svaghet, innan han åter igen tog upp skulptörverktygen. Nej, Vigelands liv är inte så mycket att sträva efter. Däremot tror jag att författaren Sigbjørn Obstfelder var inne på något betydelsefullt när han skrev att det ger mod att se Vigelands arbeten. Det ger mod att se att någon har gått den vägen och försökt omsätta några mänskliga erfarenheter och upplevelser i konstnärlig form. Alla behöver inte följa efter, det räcker att någon har gjort det. Det låter kanske högtidligt, men jag tror att det är vad stora konstnärer kan skänka oss. Sedan är det upp till oss att ta emot gåvan eller inte. 

Du kanske tycker att det räcker att bildgoogla lite och läsa den här texten för att skaffa dig en uppfattning. Men för att verkligen uppleva Vigelands verk måste du ta dig till Norge. Jag kan rekommendera tåg. Det är miljövänligt och på resan har du tid att läsa och lyssna på dina favoritpoddar. En timme efter gränsen kliver du av i Oslo, staden med Fontenen.