52. Jørgen Jørgensen (1780-1841)

Island och Tasmanien heter två öar som ligger mycket långt ifrån varandra, ja faktiskt ungefär så långt ifrån varandra två öar över huvud taget kan befinna sig på den här planeten. Deras respektive historier har, av naturliga skäl, inte mycket gemensamt. I båda ländernas historieskrivning figurerar dock en märklig äventyrare, varken islänning eller tasman, utan dansk. Eller ja, danskfödd i alla fall, möjligtvis vore det rättare att kalla honom engelsman, även om inte heller det är helt korrekt.

Kanske ska vi helt enkelt undvika att klistra en nationalitet eller över huvud taget någon form av tillhörighet på honom. Först och främst var han nog helt enkelt sin egen, Jørgen Jørgensen.

*

Jørgen Jørgensen föddes in i en släkt av ansedda urmakare i Köpenhamn. Jag vet inte hur det är med er, men när jag ser en urmakare framför mig, så föreställer jag mig en person som, kisandes och hopböjd, står dagarna i ända i ett och samma rum, pillandes med små pryttlar och manicker. Jørgensen befinner sig ungefär lika långt ifrån den bilden, som Island gör från Tasmanien. Han var själv något förbluffad över hur annorlunda han var jämfört med sin närmaste familj och försökte förklara det med inflytandet från en sköterska som tog hand om honom som barn (och uppenbarligen hade ett liknande temperament).

Den unge Jørgens längtan stod inte till urmakeriet, utan till havet. Som 14-åring hoppade han på ett brittiskt kolskepp som lärling. Där tillbringade han fyra år – lärde sig det engelska språket och livet till sjöss. Efter dessa år började Jørgen Jørgensens liv som äventyrare på allvar. Han hoppade på en båt till Sydafrika, där han tycks ha ägnat åtminstone en del av tiden på piratskepp härjandes i Sydamerika. Något år senare tog han sig till Australien och blev besättningsman på skeppet Lady Nelson under namnet "John Johnson". Med detta skepp åkte Jørgensen på upptäcktsfärder längs New South Wales kust. Genom entusiasm och hårt arbete steg han i rankerna. År 1803 for Lady Nelson, nu med Jørgensen som en av befälhavarna, till Tasmanien och grundade den första permanenta koloniala bosättningen där. Den äventyrslystne dansken tog tillfället i akt och gjorde långa upptäcktsfärder i den tasmanska vildmarken (något han skulle få tillfälle att göra även långt senare i livet). 

Efter de framgångsrika åren på Lady Nelson blev Jørgen Jørgensen 1804 kapten på skeppet Contest, som bland annat ägnade sig åt att jaga säl på Nya Zeeland, och snart därefter även på valfångaren Alexander. Via bland annat Tahiti och Brasilien tog sig Jørgensen med detta skepp tillbaka till England. Jørgensen bodde efter detta en tid i London tillsammans med två tahitier som följt med på resan och nu började föra ett vilt leverne bland huvudstadens pubar och prostituerade. (Jørgensen insåg snart att han inte hade råd att ta hand om de två tahitierna särskilt länge till och fick därför anledning att ta kontakt med den berömde upptäckaren och vetenskapsmannen Joseph Banks, som ordnade ett hem till polynesierna.)

Efter bara några månader i London återvände Jørgen Jørgensen till Köpenhamn för första gången på många år. Hans plan var att intressera danskarna för Stilla Havet och möjligheterna att bedriva handel där. Jørgensen var nu 26 år gammal och hade, får man säga, levt ett äventyrligt liv. I Danmark hyllades han som en hjälte av många och beskrevs som den förste dansken att färdas jorden runt. I syfte att dela med sig av sina erfarenheter gjorde Jørgensen här sin litterära debut med Efterretning om Engelændernes og Nordamerikanernes fart og handel paa Sydhavet – den första av en oerhörd mängd skrifter av de mest skilda slag som Jørgensens penna skulle producera genom åren. Danskarna nappade emellertid aldrig på Jørgensens förslag till handelsmöjligheter i Söderhavet, enligt honom själv på grund av landets brist på den rätta "kommersiella andan". Det hjälpte antagligen inte att anglofilen Jørgensen gjorde sig impopulär genom att ta varje chans han fick att håna Napoleon, i ett land där det precis blivit trendigt att hylla den franske kejsaren – ett av de första, men definitivt inte sista, exemplen på Jørgensens osvikliga förmåga att göra livet svårt för sig själv. 

När engelsmännen år 1807 attackerade Köpenhamn för att roffa åt sig den danska flottan innan fransmännen gjorde det, sänktes Englands anseende i Danmark till bottennivå. Naturligtvis innebar attacken också ett förtroendeproblem för "engelske Jørgensen", som han börjat kallas av danskarna efter att ha ägnat de senaste månaderna i landet åt att försöka övertyga alla om britternas förträfflighet. Det började spridas rykten om att han spionerade för England, något som givetvis späddes på av att han, under tiden som engelsmännen packade ihop bytet de rövat från danskarna, gärna gick över till dem för att konversera och komma på vänskaplig fot (bland annat med Artur Wellesley, den framtide hertigen av Wellington).

Så fort engelsmännen lämnat ställde sig Danmark på Frankrikes sida och förklarade krig mot England. En skaplig, ny flotta skrapades ihop på förbluffande kort tid och Jørgen Jørgensen fick, trots misstankarna mot honom, befälet på en båt vid namn Admiral Juul, som verkar ha haft i uppgift att i största allmänhet jävlas med brittiska fartyg. I samband med detta lät han sig också porträtteras av C.W Eckersberg (eller åtminstone någon från dennes skola). Jørgensen seglade ut från Köpenhamn med Admiral Juul – mitt i en konflikt mellan sina två hemländer – och återkom aldrig till Danmark igen.

Jørgen Jørgensen porträtterad av Eckersberg.

Några inledande framgångar med att ta brittiska handelsskepp tycks ha gjort Jørgensen så övermodig att han styrde rätt mot den engelska kusten för att hitta nya byten. Där stötte han dessvärre på ett tungt beväpnat brittiskt krigsfartyg. Liksom för att avvärja alla misstankar om att det hela egentligen var en iscensatt flykt till det land han gillade mest, satte Jørgensen igång en heroisk David mot Goliat-kamp mot det överlägsna stridsskeppet. Försöket var dock hopplöst. Jørgensen och hans mannar blev fängslade.

*

Jørgen Jørgensen blev emellertid snart villkorligt frigiven och tog in på värdshuset Spread Eagle Inn i London. Vad skulle han göra nu? Den ständigt driftige äventyraren gav sig in i diverse affärer. En dag träffade han på två isländska handelsmän som gav honom ett vansinnigt förslag. Förslaget var att leverera gods till Island, samt plocka upp en last med talg och föra den tillbaka till England. Att det var vansinnigt hade flera orsaker. Engelsmännen hade förbjudit all handel med fiendenationer (Island hörde vid den här tiden till Danmark) och danskarna å sin sida hade sedan länge inte tillåtit några andra än de själva att handla med Island. Dessutom var det snart vinter, vilket gjorde en resa så långt norrut otänkbar för de flesta sjömän. Jørgensen var för övrigt, som villkorligt frigiven, över huvud taget inte tillåten att lämna landet. Kort sagt: allt talade emot idén. Jørgensen nappade direkt.Han fick vännen Joseph Banks att hjälpa till med att få ett tillstånd utfärdat för utflykten. En affärsman vid namn Samuel Phelps ställde upp med ett skepp. Och under tiden växte det hela i Jørgensens huvud till något större än ett äventyrligt sätt att tjäna pengar – nämligen till ett heroiskt räddningsuppdrag för att skeppa mat och förnödenheter till de stackars av kriget isolerade islänningarna. 

Situationen på Island var mycket riktigt dyster. Tuffa tider var det normala på den avlägsna ön, men med krigets blockader stod man nu inför en potentiellt katastrofal svält. Jørgensens första resa till ön blev dock ett fiasko. De isländska bönder som var i behov av varorna bodde utanför Reykjavik och hade ingen aning om att skeppet var där. Av talgen som skulle ha plockats upp syntes inget spår. Skeppet var nu tomt vilket gjorde att man dessutom var tvungen att köpa en massa sten till överpris för att ha som ballast till hemfärden. Men den evigt optimistiska Jørgensen gav sig inte, utan började genast planera för en ny expedition. 

Nästa isländska handelsresa förlades till sommaren, då fler islänningar kunde tänkas vara i staden. Under tiden hade emellertid öns danske guvernör, greve Trampe, återkommit till ön och prompt deklarerat att all handel med engelsmän skulle straffas med döden. När Jørgensen och co. återvände till Reykjavik var de alltså i en besvärlig situation. De var förbjudna att handla med islänningarna – men vände de hem tomhänta denna gång riskerade åtminstone Phelps att bli ruinerad. Situationen krävde en lösning – några dagar efter ankomsten till Island kom den, lika brutal som effektiv. Söndagen den 25 juni 1809 marscherade omkring 10 män från Jørgensens skepp upp till guvernör Trampes kontor och arresterade honom som krigsfånge. Det hela var avklarat på ungefär en timme – ett av historiens snabbare maktövertaganden, utgår jag ifrån. 

Nästa steg var mer oklart. Vad hände nu? Vem skulle styra Island? Till vilket land hörde ön egentligen? Allt detta var sådant som Jørgensen och hans män inte riktigt hade tänkt ut på förhand. Phelps funderade på om man kanske kunde se Island som ett slags fiendeskepp man lade beslag på och helt enkelt hissade en ny flagga över – men det var oklart om den brittiska regeringen skulle uppskatta ett så självsvåldigt agerande av ett gäng köpmän och äventyrare, helt utan statsledningens vetskap. Faktum är att just Jørgensens lite oklara roll, som varken riktig engelsman eller dansk, var anledningen till att valet föll på honom som ny guvernör över Island – när allt kom omkring, vem stod egentligen Jørgen Jørgensen till svars inför?

Sagt och gjort. Medan Phelps började sälja sina varor, slog sig Jørgen Jørgensen ner i guvernörens residens och började skriva proklamationer. Den första kom redan följande dag och konstaterade att Danmark inte längre hade makten över Island. Alla som inte agerade i enlighet med proklamationen skulle tillfångatas och skjutas inom två timmar. (Det sistnämnda menade Jørgensen i efterhand mest var en bluff – han hade aldrig förmått utföra en sådan bestraffning om den hade blivit aktuell.) Nästa proklamation var ännu radikalare: Island var ett fritt land hette det nu, oberoende från Danmark. Det gamla Althinget från fornstora dagar skulle väckas till liv igen. Alla skulder till den danska regeringen och danska handelskompanier skulle strykas (om inte något annat gjorde det, så bör detta ha fått det fattiga och skuldsatta isländska folket att spetsa öronen). Islänningarnas skatt skulle dessutom halveras för det kommande året.

Vi klagar ofta på politiska s.k. "broilers", människor som levt hela sitt liv med politiken som enda karriär. Jørgen Jørgensen var motsatsen till detta, en man som ägnat sitt liv åt äventyr och affärer, och aldrig haft ett dyft med politik att göra – och som nu plötsligt, mer eller mindre av en spontan nyck, styrde över ett land. Många islänningar tyckte uppenbarligen att Jørgensen börjat lovande som styresman över ön och det började inkomma alla möjliga önskemål till honom. (Bland annat var det många som bad honom tala för deras sak med biskopen i skilsmässoärenden. Jørgensen gjorde vad han kunde för att hjälpa till.)

Jørgensen utformade även en ny flagga åt landet, föreställande tre vita torskar mot en blå bakgrund. (Den syddes verkligen upp och hissades över Reykjavik.) Han slog upp portarna till Reykjaviks fängelse och skapade en nationell armé – visserligen bara bestående av åtta personer, varav flera var forna fängelsefångar. Eftersom Jørgensen behändigt nog lät göra om fängelset till soldatbarack kunde de helt enkelt bo kvar där de brukade. Vid någon tidpunkt tycks hela historien ha stigit Jørgensen åt huvudet. Han började tala om sig själv i plural i de proklamationer som utfärdades och utnämnde sig till "protektor" över ön med personlig makt att starta krig eller sluta fred med utländska makter. Han utropade sig dessutom till befälhavare över (den visserligen rätt anspråkslösa) armén och stadgade att alla officiella dokument av vikt skulle signeras av hans egen hand och med hans eget personliga sigill. Jørgen Jørgensen började kort sagt agera som om han var en kung (även om han själv, tvärtemot vad legenden säger, aldrig kallade sig för det).

Allt detta skedde inom loppet av två och en halv vecka. Nästa steg för Jørgensen var att bege sig ut på en grand tour genom landet – för att lära känna det och se efter om hans nya lagar efterlevdes. I tolv dagar reste han på islandshäst och tillsammans med en stor del av sin armé (det vill säga fem personer) genom Island. De flesta vanliga islänningar hade nog ingen aning om vem denne märklige figur var eller vad han hade där att göra (begrepp som "revolution" och "nationell frigörelse" var högst abstrakta för dem), men tycks ha bemött honom med vänlighet och gästfrihet. De danska och isländska myndighetspersoner han mötte på sin färd kunde dock ibland sätta sig emot. (En regional guvernör som inte ville lämna ifrån sig offentliga medel gjordes medgörlig genom att Jørgensen och hans kompanjoner hotade att bränna upp hans hus.)

Jørgen Jørgensen tycks dock aldrig ha berikat sig själv, utan faktiskt avsett att lägga varenda krona han lade beslag på för att genomföra reformer i landet. Av detta blev dock inte mycket – hans tid som "protector" av Island blev kort. En dag i augusti seglade det brittiska skeppet Talbot in i Reykjavik efter att ha snappat upp rykten om de märkliga ting som försiggick där. Besättningsmännen lade antagligen tidigt märke till Jørgensens torskflagga, vilket bör ha bekräftat aningarna om att något besynnerligt skett på ön. Kaptenen på skeppet, Alexander Jones, satte genast igång med att inhämta vittnesmål från alla inblandade om vad det egentligen var som pågick. Han kunde snart konstatera att Jørgensen och Phelps vida överskridit sina befogenheter och skulle föras till London för att svara inför myndigheterna där. Alla Jørgensens proklamationer drogs tillbaka och det mesta återgick till det vanliga. Jørgensen var mycket besviken och hävdade senare att hela situationen fick honom att gråta för första gången sedan han lämnat Danmark som tonåring. (Jones tyckte i själva verket synd om Jørgensen och kallade honom senare för "a good natured mad man"). 

Jørgensen och de andra fördes tillbaka till England. De åkte i två båtar – dels Margaret & Anne (Phelps skepp) och dels Orion (greve Trampes skepp, som tagits som krigsbyte) – och på vägen hem inträffade en fruktansvärd brand på det förstnämnda skeppet. Phelps som sett ut att trots allt göra en god affär på hela spektaklet, fick se allt sitt gods brinna upp. Jørgensen ledde en heroisk räddningsaktion och såg till att alla människor (samt även alla båtens katter och hundar) fördes över till Orion. Margaret & Anne sjönk till havets botten (tyvärr tillsammans med torskflaggan). Jørgensen beskrev åsynen av skeppets dödskamp – med brinnande olja, vapen som avfyrade sig själva och enorma rökmoln – som "truly sublime". Det hela blev, får man säga, ett passande slut på en dramatisk sommar. 

*

Nu inleddes en svår tid för Jørgen Jørgensen. De flesta inblandade i Islandshistorien vände sig mot honom och använde honom som syndabock för allt som hade hänt. Men de brittiska myndigheterna lämnade honom inledningsvis i fred och han tog återigen in på sitt favoritvärdshus Spread Eagle Inn. När han efter en månad blev arresterad var det inte för agerandet på Island utan för att han hade lämnat England tvärtemot de regler hans villkorliga frigivning hade stadgat. Jørgensen  hamnade på det ökända fängelseskeppet Bahamas, extra otrevligt för honom eftersom det var fullt av danska krigsfångar som såg honom som en förrädare. Han satt på skeppet i 10 månader, ständigt i skräck för sitt liv, men kom till sist ut, psykiskt och fysiskt nedbruten, men trots allt vid liv – och dessutom med utkast till två nya skrifter: en historisk redogörelse för "den isländska revolutionen", samt den självbiografiska Adventures of Thomas Walter (där historier ur hans liv infogades i en fantastisk ramberättelse om en ballongfärd som går snett och för berättaren till ett parallellt universum).

Efter att ha blivit släppt från Bahamas hamnade Jørgen Jørgensen i Reading, som engelsmännen avsatt som boplats för villkorligt frigivna officerare från fiendesidan (även om det i Jørgensens fall var svårt att säga vilken sida han egentligen tillhörde). Där stannade han i tio månader, uppenbarligen uttråkad – en del av tiden ägnade han åt att skriva ned toalettklotter från värdshuset han bodde på (tydligen bland det roligaste han någonsin hade läst) i ett anteckningsblock. Förutom detta skrev Jørgensen också mycket annat för att få tiden att gå. Som han själv sade: "I am of too busy a mind to remain inactive, I must either write, fight, go to sea, or do something, I do not care which, so I am interestedly employed". Jørgensen provade under sitt liv på snart sagt alla litteraturens områden utom lyriken. Under denna period skapade han bland annat en orientalistisk satir kallad Description of the Kingdom of Shandia and Adventures of King Detrimedes, om en centralasiatisk kung som reser genom Europa och kommenterar olika europeiska fenomen (bland annat kritiseras engelsmännens vana att håna utlänningar som talar dialekt, något Jørgensen själv hade diger personlig erfarenhet av). Vidare publicerade han en analys av den engelska attacken på Köpenhamn (som försvarade attacken och därmed ytterligare ökade hans danska landsmäns ovilja mot honom) samt en bok om Tahiti (starkt kritisk till kristendomen och därmed chockerande för de flesta samtida läsare). Jørgensen fortsatte kort sagt att ställa till det för sig själv.

Sommaren 1811 blev Jørgen Jørgensen en fri man och kunde göra vad han ville. Det visade sig inte vara någon bra sak. Han hamnade i spelberoende, drog på sig skulder och började supa. En god spelare ska kunna tänka kallt och klarsynt, överblicka möjliga konsekvenser och upprätta ett "poker face" när det behövs. Jørgensen saknade helt och hållet dessa egenskaper och gjorde stor olycka vid Londons spelbord. Stundtals satt han i fängelse för obetalda skulder. (Som vanligt under sina fängelsevistelser fördrev han tiden med att skriva – en skrift om Ryssland, en annan om ett afghanskt uppror i Persien på 1700-talet, ytterligare en om isländskt fågelliv.) Vid denna tid dog också hans far och Jørgensen blev av någon anledning besatt av tanken att han själv var ödesbestämd att dö vid samma ålder (sextiotre) som denne. (Denna mentala förbannelse bröts inte förrän han senare i livet fick veta att fadern faktiskt dött vid sextiofem.) Efter en resa till Spanien (möjligtvis på flykt undan fordringsägare) skrev han ett brev till de brittiska myndigheterna om ett rykte han hade hört från en gammal fängelsekamrat som i sin tur hade snappat upp det från en fransk krigsfånge: Frankrike skulle attackera Australien! Av denna attack blev intet, men myndigheterna lade Jørgensens namn på minnet. Han fortsatte att skicka in rapporter och förslag och lyckades otroligt nog efter några år få anställning på den brittiska underrättelsetjänsten, till en början bara för att översätta skandinaviska dokument – men snart på mer spännande uppdrag. 

Efter att Napoleon förvisats till Elba hade kriget nu (1815) tagit slut på kontinenten och Jørgen Jørgensen skickades dit för att samla in uppgifter om den allmänna moralen i Europas länder och inte minst brittiska handelsmöjligheter. Äntligen ett riktigt äventyr igen – och dessutom betalt. (Sin första lön spelade Jørgensen visserligen bort redan i London, varpå han tvingades ta arbete på den båt han egentligen skulle åkt över som passagerare med.) När han väl kommit över till andra sidan kanalen hade Napoleon återvänt och krig brutit ut igen. Jørgensens första destination blev Waterloo. Själv påstod han senare att han (på säkert avstånd) blivit vittne till det berömda slaget, men troligtvis kom han dit först efter att striderna hade upphört. 

Efter detta fortsatte Jørgen Jørgensen sin spionfärd genom Europa. De pengar han fick in spelade han ständigt bort. Han tog sig fram genom kontinenten till fots, klädd i trasor och i sällskap av hunden Cartouche som han hittat i Frankrike. Paris ogillade han skarpt – i den reseskildring han senare skrev sågade han både modet, maten och kvinnorna i den franska huvudstaden. Det enda som imponerade på honom var stadens casinon. Att Jørgensen inte var helt mentalt stabil visas av ett sammanbrott han fick i Frankrike, då han flydde ut i skogen och tillbringade fyra dagar naken i en egenhändigt byggd koja av trädgrenar, innan han kom till sina sinnens fulla bruk igen. Från Frankrike tog han sig vidare till Tyskland, som han gillade betydligt mer och där han (troligtvis osant) påstod att han vid ett tillfälle träffade Goethe. Planen var att även ta sig till Warsawa, men Jørgensen stannade istället i Berlin där han ägnade sig åt att spela bort sina pengar och skriva fejkade rapporter från Polen hem till den brittiska underrättelsetjänsten.

De reseskildringar Jørgen Jørgensen fick publicerade efter hemkomsten blev hans dittills mest uppmärksammade alster och han tycks även ha fått generöst betalt av de brittiska myndigheterna för de rapporter han lämnade. Men Jørgensen föll åter in i spelmissbruk och tillbringade de närmaste tre åren i ett miserabelt tillstånd. En vårdag 1820 blev han arresterad, anklagad för att ha stulit och försökt pantsätta sängkläderna i det rum han för tillfället hyrde. Jørgensen dömdes till sju års förvisning från landet, lyckades bli släppt under villkor att han självmant skulle lämna England inom en månad, vilket han emellertid inte gjorde. Första gången han blev villkorligt frigiven lämnade han landet trots att han var tvungen att stanna, denna gången stannade han trots att han var tvungen att lämna. Jørgensens något märkliga beteende i dessa båda fall tror jag har att göra med en genuin, och på sitt sätt sympatisk, oförståelse inför varför någon skulle ha rätt att säga åt honom var han skulle vara och inte vara – ett obändigt behov av frihet som följde honom hela livet och ironiskt nog ofta förde honom in i fängelse. Så även denna gång och inte nog med det – han dömdes även till döden för att ha undflytt sitt straff. 

Jørgen Jørgensen blev som tur var räddad genom gamla vänners inflytande och dödsdomen omvandlades till livstids förvisning till Australien. Förvisningen sköts dock upp i flera år. Under tiden arbetade han som sjukhusassistent i fängelset och lärde sig på så vis medicinska kunskaper som han skulle få nytta av under nästa äventyrliga fas i sitt liv. Utöver detta extraknäckte han också som predikant och både skrev och framförde predikningar för sina medfångar. (Jørgensen genomgick ett religiöst uppvaknande i fängelset och författade här det teologiska verket The Religion of Christ is The Religion of Nature.)

1825 gick slutligen färden till Australien. En bit in på resan dog skeppets läkare av sjukdom och Jørgensen, som enda återstående medicinkunnig på båten, fick under flera veckor ta hand om alla medicinska sysslor. Han hamnade till sist i Tasmanien och återvände sålunda (under helt andra former) till den koloni han en gång i tiden varit med om att grunda. Jørgensen fick ett jämförelsevis bekvämt jobb på Hobarts tullkontor. Efter att ha avslöjat några tullanställda som förfalskade värdepapper blev han som belöning förklarad vara en fri man. Det dröjde inte länge innan Jørgensen kastade sig ut i nya äventyr, denna gången på land. På Tasmanien blev han berömd som en av de första att ta sig genom den stora vildmarken på öns västra delar, flera gånger nära att drunkna, åtminstone en gång nära att svälta ihjäl. (Det är fredag kväll nu när jag skriver det här och tiden finns inte för att redogöra för alla hans äventyr på ön – men de var många.) Tiden i Tasmanien är dock ur dagens perspektiv också den mest problematiska i Jørgensens liv. Under dessa år pågick det så kallade "svarta kriget" mellan kolonisatörer och aboriginer, och Jørgensen deltog liksom andra kolonisatörer i förföljelsen av öns urbefolkning. Att han kände sympati för aboriginerna och menade att tvångsförflyttningar och annat var för deras eget bästa är knappast någon ursäkt. 

År 1831 gifte han sig med den irländska straffången Norah Corbett, som skickats till Tasmanien på livstid för tjuveri. Vid denna tid arbetade Jørgensen för polisen. Mötet med Norah skedde när han arresterade henne som en del av ett gäng som stal får. Norah gick med på att vittna mot sina medbrottslingar, hamnade under Jørgensens beskydd och så blev han förälskad i henne. Äktenskapet var inte helt lyckat. Norah var en vild natur som drack mycket och ofta betedde sig våldsamt mot Jørgensen när hon var i berusat tillstånd. Dessvärre tog Jørgensen efter hennes vanor och levde sista decenniet av sitt liv som mer eller mindre alkoholiserad. (På en bro i den lilla staden Ross lät några lustigkurrar skulptera porträtt av Jørgen och Norah med kronor på huvudena, en referens till Jørgensens isländska äventyr.) 

Jørgen och Norah avbildade på bron i Ross

Under tiden i Tasmanien författade Jørgen Jørgensen också sin självbiografi, väl medveten om att hans liv var något värt att berätta om. Han dog 1841 i Hobart, sextioett år gammal, två år yngre än sin far i slutändan.

*

Jag kan inte riktigt släppa det där med att Jørgen Jørgensen var född i en släkt av urmakare. På något vis framstår det för mig som nästan det underbaraste av allt i hans livs historia. Han var inte född till äventyret, han sökte det. Många av de märkliga saker som hände i hans liv, skedde av en slump – men de hade aldrig hänt om inte Jørgensen under hela sitt liv aktivt sökt upp situationer där märkliga saker kunde ske. 

Jørgensen var en passionerad man, generös, intensiv, fylld av äventyrslusta och med ett konsekvenstänkande som var sådär. Den brittiske kaptenen Alexander Jones kallade honom som tidigare nämnts för "a good natured mad man". Själv konstaterade han att "after taking a careful and repeated survey of my own mind, I think Genius may often be mistaken for madness". Galning eller geni, Jørgen Jørgensen var en person som hämtad ur en av Sture Dahlströms tokigaste romaner. Andra har jämfört honom med Don Quixote, Baron Münchhausen och Benvenuto Cellini.

En son till en urmakare, som blev en av tidernas mest fascinerande äventyrare. På något fånigt vis så inger det väl... hopp?

53. Ludvig Holberg (1684-1754)

Det förflutna är ett främmande land, de gör saker annorlunda där. 

L.P. Hartleys berömda ord är inte minst tillämpbara på 1700-talets Europa. Ta bara bruket att använda peruker. Peruken hade blivit à la mode i Ludvig den XIV:s hov och sedan spridit sig över världsdelen. Peruken blev under 1700-talet ett tecken för överhet och förfinad kultur. Den slätade ut individuella skillnader mellan människor. Unga människor såg plötsligt gamla och erfarna ut; äldre människor gavs rosig ungdom åter. Det här var sällskapslivets triumf över individualiteten. Kulturens triumf över naturens ordning. Men vilket sjå det var att ha en! Inte nog med att peruken behövde pudras med jämna mellanrum. För att bära en peruk med värdighet (utan att den hamnade på sniskan) var man tvungen att röra sig med långsamma och dröjande kroppsrörelser, vilket skänkte alla perukbärare ett högst onaturligt och stelt rörelsemönster. Ett så opraktiskt plagg kan bara införas under särskilda villkor och under en viss tidsanda. 

Den store Georg Brandes ägnar ett parti av sin bok om dramatikern Ludvig Holberg åt just peruker. Det är skillnad mellan peruker och peruker, berättar Brandes. 1700-talets herrefolk kunde välja mellan allongeperuker, abbéperuker, piskperuker, kokardeperuker, mélangeperuker och ostindiefararperuker, för att bara nämna några typer. Sedan var det fritt fram att välja sin föredragna färg: vit, grå, cendré, blond, svart, etc. Nå, vad har det här med Holbergs pjäser att göra? Jo, trots att Holberg var en del av den här kulturen (på de målningar som är tillgängliga på nätet ståtar han aldrig utan en finlockig allongeperuk på hjässan) var det just perukväsendet i metaforisk mening som Holberg, enligt Brandes, i sina pjäser angriper och gör narr av. Det vill säga, benägenheten att göra sig finare, intressantare eller viktigare än man verkligen är.

Holberg skrev alla sina komedier under några år på 1720-talet. Danmark var vid den här tiden en liten struntnation, som nyss hade kommit ut ur det stora nordiska kriget med andan i behåll. Bodde man i Danmark och ville vara lite förmer sneglade man på de europeiska hoven. Och ville man låtsas vara bildad gällde det att slänga sig med latinska glosor. Det här såg Holberg från sin position som professor i metafysik vid universitetet i Köpenhamn. I själva verket avskydde han sitt ämne. Han kunde inte stå ut med universitetets lärda män som tjafsade om ämnen som inte rörde människors vardag. Den motvillige professorn kunde inte bry sig mindre om frågor om själens egentliga natur, änglarnas egenskaper eller om Venus under trojanska kriget skadade sig i höger hand, vänster arm eller i låret. Men han hade att välja mellan svält och metafysik, och valde, vist nog, det senare. Han fick sålunda bita i det sura metafysiska äpplet. Men i sina pjäser kunde han tämligen fritt driva med perukmänniskorna.

Driften mot lärda pedanter är nämligen återkommande i Holbergs komedier. I Den rastlöse (1723) vill en ständigt sysselsatt husbonde gifta bort sin dotter Leanora till en lärd men tråkig bokhållare. Leanora är dock kär i Leander, en kärlek som också är besvarad. Pernilla, pigan, iscensätter då en invecklad plan där Leander ska spela bokhållaren och i rollen som denne giftas bort med Leanora. Genom hela dramat gör Holberg narr av de lärdas sirliga språk, ett språk som Leander måste använda för att passera som bokhållare och kunna vinna Leanoras hand. Samma satiriska udd finns i Madame April (1722), där tjänaren Henrik om de lärda säger att de är tjafsande galningar, som har mage att ta betalt för allt, trots att de inte är i behov av pengar. Holbergs satir mot lärda pedanter når sin höjdpunkt i Erasmus Montanus (1723), som Brandes för övrigt kallar "vor Bogverdens dybeste Kunstværk". Stycket handlar om Rasmus Berg, en yngling som precis har kommit tillbaka till sin hembygd efter att ha studerat i Köpenhamn. Han tvingar sin bror att kalla honom Montanus och bevisar sin lärdom genom att med hjälp av enkla syllogismer "förvandla" människor till oxar och stenar. (Exempelvis: En sten kan inte flyga. Mor kan inte flyga. Därför är mor en sten.) Han skryter med att kunna försvara vilken åsikt som helst och vill "disputera" med alla som han möter. I hembyn får han mäta sig med klockaren, som också skryter med sina latinkunskaper. Dessa är visserligen ringa, men i byn finns det olyckligtvis (för Montanus) ingen som kan avgöra vems latin som är bäst. Klockaren vinner därför på knockout. Och så går det som det går. I slutet av pjäsen vägrar Montanus att erkänna att jorden är platt och mister därmed sin fästmö. Han hamnar i dispyt med en lötjnant som med logikens hjälp bevisar att Montanus är en rekryt. Logiken är helt uppåt väggarna, men åter igen: i den lilla byn finns det ingen som kan avgöra vad som är rätt eller fel, och lötjnanten och hans hantlangare är fysiskt starkare än Montanus. 

Holberg höll sig inte för god för att också ironisera över allvarliga tragedistycken. Odysseus von Ithacien (1723) är en drift med dramatikens klassiska regler om tiden, rummets och handlingens enhet. En av huvudpersonerna undrar om han är med i en sådan där komedi, "där man ibland kan ta tusen mil i ett kliv och på en enda kväll bli fyrtio år äldre". Vilket han förstås är. Men Odysseus är ett undantag i Holbergs produktion. Det var framförallt människors benägenhet att pryda sig med lånta fjädrar som Holberg gjorde narr av. I Maskerad (1724) träffas två ungdomar på en maskerad. De är dock bortlovade på varsitt håll. Vad de inte känner till är att de är bortlovade till varandra. I centrum av handlingen står maskeraden, som "återskänker människorna den naturliga likhet som var rådande i begynnelsen". I Henrik och Pernilla (1726) når det invecklade narrspelet sin höjdpunkt. En betjänt och en kammarjungfru lånar eleganta kläder från de hem där de är anställda, och när de träffar varandra spelar de herrefolk och utnyttjar situationen för egen vinning. Mest berömd (och bäst) av alla Holbergs komedier är Jeppe på berget (1722). En fattig suput till bonde, bedragen och misshandlad av sin fru, luras till att tro att han är baron. I rollen som baron visar det sig att Jeppe är härsklysten och despotisk. Till och med baronen håller på att råka illa ut. Men det hela är ett elakt utklädningsskämt och pjäsen slutar med att Jeppe åter igen är en fattig bonde.

Peruker, peruker, peruker! Holberg såg peruker överallt. Och han tröttnade aldrig på att peka ut hur fåniga de är. Det går inte att veta hur många komedier Holberg hade skrivit, om han inte hade tvingats sluta av omständigheter han inte rådde över. Historien om Holberg som dramatiker hänger nämligen samman med historien om Lille Grønnegade teater, där Holbergs komedier spelades. Teaterns första uppsättning var Holbergs Den Politiske Kandestøber från 1722. Det säger sig själv att en teater som satte upp uppstudsiga pjäser får leva på överhetens nåder. Teatern fick visserligen stänga av ekonomiska skäl redan 1728, men två år senare förbjöds all teaterverksamhet i Danmark. Det var ett förbud som skulle gälla i sexton år. Och vad är en dramatiker utan scen? 

Av allt det ovanstående kan Holberg verka samtida och modern för dagens läsare. Vi hyser sympati för tjänstefolken och vi hejar på Jeppe i hans kamp mot överheten. Men här är det på sin plats att lägga in en historisk brasklapp. Vi får inte blanda ihop hur vi läser pjäserna idag med hur de togs emot i sin samtid, och heller inte med Holbergs egna åsikter. Holberg var i grund och botten en typisk upplysningsskribent, som predikade förnuftets röst och med sina pjäser ville skänka ljus åt sina landsmän som fortfarande levde i mörker. Han var långt ifrån en demokrat och beundrade stora män i historien; Kristian IV och Peter den store var hans förebilder och hjältar. Jämlikhet var för honom ett fjärran koncept och han hade ingen avsikt att vända samhället på ända. Holbergs skratt verkade urskillningslöst, utan tanke på klassbakgrund. Att det ändå ofta är riktat uppåt beror på att det är överheten som oftast gör sig till och koketterar. Men det finns många exempel på motsatsen i Holbergs texter. Det är möjligt att 1700-talets publik hyste sympati för Jeppe, men de skrattade framförallt åt honom. För en genomsnittlig 1700-talsmänniska var ingenting lika roligt och underhållande som en bedragen man. Dessutom tycks sensmoralen i Jeppe på berget vara att varje samhällsklass ska nöja sig med det de har. För tänk hur illa det kan gå om vi börjar ändra i Guds förnuftiga ordning.

Men kan författare verkligen kontrollera vad som händer med deras verk?

Efter Kristian VI:s död år 1746 blev det åter igen tillåtet med teaterverksamhet i Danmark, och Holberg blev utnämnd till teaterdirektör. Han skrev inga komiska mästerverk på sin ålders höst, men hans pjäser började spelas igen. Och Jeppe fick en särskild plats i landets alla teaterhjärtan. Holbergs avsikt var att skapa en narr, men han skapade samtidigt någonting annat. Även om skrattet ursprungligen var riktat åt Jeppe har det genom åren också skrattats med honom. Jeppe har blivit en dansk nationalhjälte: liderligt intresserad av alkohol, full i fan, spjuveraktig och ja ömkansvärd. Med ett underifrånperspektiv som sågs och kändes igen av danskarna själva.

Även Holberg var en perukmänniska när allt kommer omkring. Han ville sprida ljus över sina landsmän och placerade sig själv pompöst i rollen som ljusbärare. Men det var ju precis den typen av människor som Holbergs pjäser gjorde narr av. Skrattet vänds därmed mot upphovsmannen själv. Och hur gick det egentligen med upplysningen av det danska folket? Det lilla smörrebröd-landet har väl knappast gjort sig känd för sin humanism de senaste åren. Det ironiska är att varje gång Jeppe spelas på en teater är scenen och skådespelarna upplysta av strålkastare. Publiken, det vill säga allmänheten, sitter skrattande kvar i mörkret.

54. Arne Næss (1912-2009)

Kanske var det för att jag var barn, med ett snävare perspektiv, men jag minns att jag under skolåldern uppfattade de så kallade "trädkramarna" som en subkulturgrupp i mängden. Bland emokidsen, innebandykillarna och serietidningsnördarna fanns också miljömupparna. De var ofta – i mina och många andras ögon – humorlösa aktivister som klädde sig fult, åt äckliga böngrytor och demonstrerade mot något obskyrt cementföretag ingen annan unge hade hört talas om eller brydde sig om. Visst fanns det en allmän hållning att miljöfrågor var viktiga saker, men hållningen präglades av en urvattnad banalitet. Det är viktigt med miljön, precis som det är viktigt med en stadig frukost och fred på jorden. För många handlade de mest aktuella miljöfrågorna om nedskräpning i naturen. Släng inte plast på backen! Vi ska hålla det snyggt och prydligt på våra gator och torg. Surret om ozonhålet hade visserligen trängt fram till mina tonårsöron, men det var ett ganska abstrakt problem och fick aldrig riktigt någon domedagsliknande tyngd. 

Men, tja, sen kom klimatdokumentärerna, Al Gore, skogsbränderna och Greta Thunberg. Veganer blev plötsligt hippa istället för konstiga. Idag är insatthet i miljö- och klimatfrågor inte ett tecken på särintresse, utan något som genomsyrar alla åtaganden och diskussioner. Skolans styrdokument framhåller att aspekter av hållbarhet ska tas upp i snart sagt varje ämne och alla större företag, institutioner och organisationer har miljöråd, klimatpaneler eller hållbarhetsutvecklare. Kanske handlar det i många fall om spel för galleriet och greenwashing. Alldeles säkert görs inte tillräckligt mycket av tillräckligt många på tillräckligt bra sätt. Men det finns en medvetenhet idag som är långt mer utbredd än den varit tidigare.

Då kan det vara fascinerande att tänka på att det för länge, länge sedan (ett drygt femtiotal år åtminstone) i ett land långt, långt borta (nåja, Norge) fanns en filosof som försökte få världen att vakna upp inför problemen som vi först nu tar på fullaste allvar. Skillnaderna mellan honom och de miljöaktivister jag minns från min uppväxt är påfallande många, men den kanske allra viktigaste är att han var allt annat än en humorlös tråkmåns, och hans idéer är inspirerande istället för deprimerande. Arne Næss grundade det som kommit att kallas för djupekologi, eller ekosofi, och har genom sina tankar och handlingar blivit en pionjär inom miljörörelsen. Den här texten kommer inte handla mycket om Næss eget liv, men det är värt att lyfta fram att han var allt annat än en instängd akademiker och dammig bokmal. Nej, han var aktiv i samhället och politiken, inte minst som motståndsman under andra världskriget. Han levde långa perioder i isolerade naturmiljöer, helt i linje med hans miljöfilosofi. Som en sann hurtig norrman var han också en gedigen bergsklättrare. Samtidigt var han ett intellektuellt underbarn, blev tidigt professor och kom utöver sin miljöfilosofiska verksamhet också att bli framträdande inom ett så pass abstrakt fält som det språkfilosofiska.

Inom filosofin diskuterar man ofta vad som har inneboende värde, det vill säga vad som är meningsfullt i sig självt och inte bara som medel för något eller någon annan (intrinsikala respektive instrumentella värden, för den som vill lägga sig an med filosofisk lingo). En vanlig uppfattning är att människolivet bär på ett sådant värde. Vissa menar att också övriga levande arter har egenvärden. Vad som utmärker Næss är att han menade att allt i naturens ekosystem har ett värde för sin egen skull. Växter och träd, absolut, men också biologiskt sett döda ting som bergskedjor och fjordar. Det spelar ingen roll om vi människor tycker att fjorden är vacker eller inte, om vi kan använda den till något eller inte. Fjorden har som en del av naturens ekosystem ett inneboende värde, oberoende av oss. Detta innebär inte att vi konstant måste tassa på tårna för att inte röra någonting i naturen – tvärtom ska vi leva i och av den. Men vi har bara rätt att manipulera, utnyttja och förstöra djur och natur i den mån det är av vital nödvändighet för oss. Och skulle vi leva som Næss menade att vi borde, så skulle mycket lite av den skogsskövling, djuruppfödning och annat som pågår idag vara nödvändig. 

Centralt för Næss och djupekologin är synen på människan som en helt integrerad del av naturen. Det är inte så att vi människor är skilda från naturen med sina ekosystem, att vi kan betrakta det utifrån och ingripa ifall det passar oss. Det kan låta självklart, men ser man människan som en del av naturen, på samma sätt som allt annat är en del av naturen, så medför det också ett tungt moraliskt ansvar att verkligen respektera omgivningen. Vi har inte större rätt till naturen än något annat levande eller dött som är en del av naturens olika system. Næss blir närapå mystisk när han diskuterar jaget, som han ser som något mer än bara kroppen – jaget tycks för Næss vara integrerad med helheten, med naturen, på ett sätt som vår tids individualistiska syn på jaget har svårt att ta till oss. Det här ser han som något att glädjas åt: vi är större än vi normalt tänker oss att vi är. I detta liknar han panteister som Spinoza och har mycket gemensamt med flera icke-västerländska tanketraditioner. Det kan i sammanhanget nämnas att Gandhi var en stor inspirationskälla för honom. Det är också värt att påpeka att Næss i mångt och mycket bara är radial och nytänkande i en modern västerländsk kontext. Samtidigt är det ju i den kontexten som hans tankar verkligen kan anses behövas.

Biologisk mångfald har också ett egenvärde, menade Næss, och det såg rätt illa ut på den fronten redan när han levde och skrev sina texter. Vi vet att arter dör ut i rasande fart – mycket fortare än vad nya utvecklas – och det här såg Næss som moraliskt förkastligt. Nödvändiga förutsättningar för att kunna få fungerande ekosystem och en värld där allt liv tillåts realisera sin potential är att människan tar ett steg tillbaka. Vi måste på sikt bli färre personer på jordklotet istället för fler och vi som finns här måste lära oss att leva mycket mer hållbart och återhållsamt, materiellt sett. Så långt ser det ut som att vi har fått en deppig miljöpessimist på halsen. Men Næss var inte sådan, och han var definitivt ingen cynisk ekofascist som önskade död åt mänskligheten.

Nyckeln för Næss var nämligen glädjen. Han var dessutom övertygad om att människan har goda möjligheter att uppleva denna glädje, även om han bekymrade sig över alienationen som västerlänningarna – och i ökad takt även tredje världens människor – känner i det industrialiserade samhället. I samspelet med naturen kommer vi att känna oss som mer hela människor och lättare nå en djup form av glädje. Han påpekade att även pessimister som Kirkegaard och Heidegger förstod att allvaret, ångesten och förtvivlan (som den insiktsfulla människan måste och bör hantera) inte kan eller ska utesluta glädjen. Han citerade sin inspirationskälla Spinoza: "Joy is man's transition from lesser to greater perfection." Med glädje kommer kärlek, även till sig själv. Självutplånande uppoffring vill inte Næss veta av. Det gör ingen människa glad, vare sig den som offrar sig eller någon annan.

Arne Næss insåg att om miljörörelsen någonsin skulle få ett verkligt genombrott så måste den tilltala människor. I det sammanhanget referade han till Kants distinktion mellan att handla pliktenligt ("vackert") och att handla utifrån plikt ("moraliskt"). Kant menade att vårt handlande bara har moraliskt värde om vi utför vår plikt därför att det är vår plikt. Om vi däremot följer plikten därför att vi tycker det är skoj, så handlar vi "vackert" och pliktenligt men inte moraliskt. Det är uppenbart att Kant värderar den verkligt moraliska handlingen högre, men Næss är inte lika sträng: han tycker att det vore toppen om människor utifrån sin egen känsla av glädje och lust handlade rätt. Miljökampen får inte kännas som en börda, utan som någonting man mår bra av och vill ägna sig åt. Næss uppmanar oss att leda genom exempel: ut och lev i naturen! Det är bättre än att träget arbeta för miljön bakom ett skrivbord. 

Det vi ska sikta på är att dröja kvar i stunder som bär på inneboende värden, istället för att söka öka var materiella levnadsstandard. Sådant som att umgås med vänner, vara god mot andra och vistas i fredlig samklang med den naturliga omgivningen. Utan överdriven konsumtion eller annat som skadar naturen. Det behöver inte betyda ett "enkelt" liv i ordens alla betydelser. Som Næss skriver på ett ställe: "Lead a complex, not complicated, life". Då kommer vi att känna verklig glädje. Låter det som en utopi? Næss insåg att det var en lång väg dit, och att miljöproblemen håller på att bli akuta, men han vägrade låta sig drabbas av för tung misstro. (Hans optimistiska hållning var kanske än mer imponerande med tanke på att han var vän och filosofikollega med den utpräglade pessimisten Peter Wessel Zapffe.) 

Just det där med att det finns andra värden än de ekonomiska och materiella, och att vi som samhälle är dåliga på att verkligen uppskatta dem, framgår i följande vackra passage, citerad från hans bok Livsfilosofi:

Jag tänker på en man som dog utan att ha blivit något, som det heter. Han tyckte mycket om blommor och att odla grönsaker i familjens trädgård. Efter hand kom han att specialisera sig på färgnyanser hos blåsippa. Han kunde allt om blåsippor och en massa annat. Men självfallet hade han inte tillräckligt av den form av kunskaper som krävs för att kunna ta en examen i botanik. Han blev inte botaniker. Han tyckte om att sjunga för andra och lyssna till andras sång. Men han övade sig inte systematiskt. Han nådde inte fram till att bli en professionell sångare. Han älskade teater och försökte sig på att skådespela, men övertygade inte tillräckligt. Han pressade sig inte som det skulle ha krävts. Han var, med andra ord, en pärla till medmänniska, en glädjespridare av rang. Han utförde otaliga tjänster, men eftersom han gjorde dem helt gratis, kom det inte med i nationalprodukten. Det skriks högt i vårt samhälle om att vi måste öka värdeskapandet, men är det verkligen det man menar? Vilken slags värden? Ökad medmänsklighet räknas inte, men våldsamt ökad försäljning av elektriska tandborstar räknas som en stor förbättring av nationalprodukten.

Behöver vi verkligen alla elektriska tandborstar? Är det oundvikligt att det fruktansvärda ekorrhjulet ska fortsätta snurra som det gör nu? Måste vi slösa resurser som om vi hade fyra eller fem jordklot istället för detta enda? Redan innan jag läste Næss så kände jag att nej, det måste vi nog inte och det kan vi inte. Men efter jag läst Næss så känns det genuint miljövänliga livet inte längre som en uppoffring, en jobbig nödvändighet, utan något inspirerande och glädjerikt. Kanske ska jag nu äntligen göra slag i saken och köpa en cykel. Ut på tur och cykla! Tänk vad roligt.