89. Knut den store (ca 995-1035)

Legenden berättar att kung Knut av England en dag satt på stranden och såg tidvattnet komma rullande. Han beordrade vattnet att inte blöta ner honom. Det gick inte. Fötterna blev våta ändå.

"Crazy King Canute". Kung Knut som var så galen och så övertygad om sin egen makt, att han trodde sig kunna stoppa tidvattnet. Så har man ofta sett på honom på grund av den här episoden. Men det finns en fortsättning på historien. När Knut såg att hans befallning var förgäves ska han ha sagt: "Let all men know how empty and worthless is the power of kings, for there is none worthy of the name, but He whom heaven, earth, and sea obey by eternal laws."

Kanske var han inte så galen ändå.

*

Vid kyrkan i den lilla danska orten Jelling står ett par av Nordens mest berömda runstenar. Den första reste Gorm den gamle till minne av sin hustru Tyra Danebot. Den andra restes av Harald Blåtand till minne av Gorm, hans far. På denna andra sten, den så kallade "större Jellingestenen", berättar Harald också hur han lagt under sig Danmark och Norge, samt kristnat danerna. Harald Blåtand har gått till historien som den kung som införde kristendomen i Danmark. Hans passion för den nya religionen visas av att han ska ha låtit gräva upp sin hedniske fars lik ur marken och sedan begravt honom på nytt i ett monument vid Jelling.

Harald tycks ha skaffat sig ett säkrare och mer utvidgat grepp om Danmark än vad någon annan härskare tidigare hade haft. Haralds son Sven Tveskägg, som ledde ett uppror där fadern störtades och sedan själv tog över kronan, fortsatte på den inslagna vägen. Harald och Sven byggde infrastruktur, anlade fort och grundade städer (bland annat Roskilde och Lund) och höjde sig på så vis en smula över det kaosartade käbbel mellan olika släkter som annars var det normala i dåtidens Skandinavien.

Sven gifte sig med en polsk prinsessa som av eftervärlden kallats Sigrid Storråda. Deras första son och den naturlige arvtagaren till kungariket hette Harald, döpt efter farfar vilket tycks ha varit sed och bruk för förstfödda söner vid den här tiden.

Andra sonen hette Knut.

*

Knut var alltså född som nummer två. Det stod inte skrivet i stjärnorna att han skulle härska över någonting. Han var tvungen att skapa sitt eget öde och det någon annanstans än i Danmark. Som så många andra före honom riktade därför Knut blickarna västerut mot anglosaxarnas land och följde med när fadern Sven Tveskägg gav sig iväg ditåt år 1013 för ytterligare en nordisk vikingaräd.

Sven och Knut levde i en tid då vatten förenade snarare än skilde åt. Idag susar vi fram i bil genom den mest oländiga inlandsterräng – eller fuskar och tar flyget. Sådana möjligheter stod inte Knut och hans samtida till buds. Det var havet som bjöd på möjligheterna. Därför är det inte så konstigt att de brittiska öarna var en naturlig del av nordbornas intressesfär. Åker man västerut från Danmark i båt hamnar man förr eller senare i England, något de stackars engelsmännen bittert fått erfara vid ett flertal tillfällen. 

Knuts första englandsresa blev på kort sikt en besvikelse. Sven Tveskägg lyckades visserligen driva ut den engelske kung Ethelred (av eftervärlden tilldelad det lite taskiga tillnamnet "the unready" eller "den villrådige" på svenska), skaffa sig en maktbas i norra England och gifta bort sonen Knut med Aelfgifu av Northampton, dotter av en inflytelserik familj i regionen. Inte långt därefter dog dock Sven, knall och fall vad det verkar, och Ethelred kom tillbaka från Normandie dit han flytt med sin familj. Knut fick skynda hem igen i sådan brådska att han inte ens hann få med sig liket av sin far på båten. I Danmark härskade dock brorsan Harald och Knut hade inga planer på att stanna där någon längre tid, utan började istället bygga upp en ny armé att invadera England med.

1016 var det således dags igen. Läget var gynnsamt. Ethelred hade hamnat i konflikt med sin egen son Edmund Järnsida hemma i England. Knut tog chansen och hade knappt anlänt till England förrän Ethelred dessutom blev allvarligt sjuk och tvingades förlita sig på sin son och ovän Edmund när det gällde försvaret av landet. Knut och hans danska soldater slog ihjäl engelsmän på löpande band och Edmund tvingades snart fly till London. När Ethelred så dog i april 1016 uppstod en situation där vissa i den engelska eliten ville se Knut som kung och andra Edmund. Knuts styrkor visade sig snart vara starkare. Edmunds egna bundsförvanter började vända sig emot honom. Lojalitet var en värdefull men skör tillgång under 1000-talet. Vissa tycks ha gjort en konst av att ständigt befinna sig på rätt sida om stridslyckan. Den mäktige engelske adelsmannen Eadric streona ska således ha bytt sida åtminstone tre gånger under denna ganska korta konflikt. Efter att Edmund Järnsida dött en våldsam död, möjligtvis genom att ha blivit skjuten underifrån med ett armborst när han satt på dass, blev Knut vald till kung över England.

Som tur var för engelsmännen visade sig Knut vara en ny typ av nordisk englandsresenär. Erövrare snarare än härjare, strävande efter permanent makt mer än tillfälliga vinster. Där tidigare vikingar kommit för att plundra vad som plundras kunde och sedan åkt hem med bytet tills det var dags för nästa räd, så lovade Knut ett slut på alla plundringståg från öster. Naturligtvis i utbyte mot den engelska kronan. Affären måste trots allt ha framstått som ganska lockande för många engelsmän. Efter de obligatoriska avrättningarna kanske allt kunde återgå till det normala igen. Dessutom rörde det sig ju den här gången om kristet folk, vilket engelsmännen troligtvis måste ha sett som en viss förbättring jämfört med tidigare hedniskt slödder (även om själva armén nog fortfarande kunde bestå av en hel del sådant). Liksom för att betona kontinuiteten med det gamla lät Knut hämta hem den avlidne Ethelreds hustru Emma från Normandie och gifte sig med henne (tidigare hustrun Aelfgifu hade uppenbarligen spelat ut sin roll och sattes åt sidan). Emma kom så småningom att få ett stort inflytande över det engelska hovet.

Knappt hade Knut fått den engelska kronan i sin hand förrän det rapporterades från Danmark att hans bror Harald hade dött. Han begav sig genast dit och lät sig bli utsedd till dansk kung. Knut hade dock fullt upp i England och sände några år senare sin då femårige son Hardeknut (med några lojala rådgivare som hjälp får man förmoda) till Danmark för att fungera som ledare där i hans egen frånvaro. Knuts nordiska grannar började nu snegla oroligt och avundsjukt på hans framgångar. År 1026 allierade sig delar av den danska makteliten med den norske kungen Olof Haraldsson (senare känd som Olof den helige, Norges nationalhelgon) och den svenske kungen Anund Jakob (son till Olof Skötkonung), och attackerade Knuts ställningar i Danmark. Knut gav sig raskt av med en flotta till sitt gamla hemland och tryckte tillbaka erövringsförsöket. Han ska sedan ha blockerat Öresund med sina skepp och på så sätt stängt in norrmännen och svenskarna i Östersjön. Ett klassiskt danskt fulknep. Anund Jakob åkte väl helt enkelt hem med sina män, men för norrmännen var situationen värre. De tvingades till sist ta den beryktade inlandsvägen till Norge, under begynnande vinter dessutom, och kan knappast ha varit i särskilt stridsdugligt skick när de så småningom kom tillbaka till sina hem. Knut tog tillfället i akt, förde sin flotta till Norge och satte sin allierade Håkon Eriksson på tronen. Håkon dog några månader senare, varpå Knut istället skickade dit sin tonårige Sven tillsammans med dennes mor och Knuts första fru Aelfgifu (och löste då också på samma gång en gissningsvis lite stel hustrusituation hemma i England).

Knut hade nu makten över England, Danmark och Norge. Varken någon engelsk eller skandinavisk kung hade någonsin tidigare härskat över ett så stort område. Hans rykte och status steg i Europa. Påsken 1027 reste Knut till Rom för att som ett av två vittnen medverka vid kröningen av den tyskromerske kejsaren Konrad II. Det var så klart en stor ära och säger något om vilket anseende den unge mannen som var född som nummer två hade uppnått. På hemmaplan rådde nu dessutom fred och stabilitet – hittills nästan okända fenomen i Knuts liv. Med detta följde ökat välstånd och de flesta verkade nu vara tillfreds med dansken på den engelska tronen.

Men vad vinner en människa med all sin möda som hon gör sig under solen? Allt är förgänglighet och ett jagande efter vind.

Åtta år senare var Knut den store död.

*

Livet var jäktigt för kungarna på 1000-talet. Knappt hade man stuckit en knivspets i sin föregångares rygg, förrän man såg en annan sticka ut mellan de egna revbenen. När man betraktar den makabra karusellen av härskare som avlöser varandra är det lätt att få en stark känsla av meningslöshet, inte minst så här på tusen års avstånd, då dynastier och kungar alltmer framstår som enformiga räckor av namn och år, möjligtvis intressanta för kalenderbitare. Men säkert fanns känslan där redan på 1000-talet. Därav historien om tidvattnet.

Jag önskar att jag skulle kunna peka på något bestående i Knuts gärning. Att på så sätt kunna göra honom till något mer än en knappt skymtad, tusenårig skuggestalt med några imponerande landvinningar på sitt samvete. Och det är klart att, med tanke på hans stora betydelse i sin samtid, historien antagligen hade sett annorlunda ut utan honom. Men på vilket sätt är närapå hopplöst att spekulera i så här långt efteråt. Historiens möjliga förgreningar i sannolikhetens universum hinner på tusen år bli ett oöverskådligt virrvarr. I viss mån är det rena tillfälligheter som styr. Påfallande många i Knuts släkt dog plötsligt och i relativt ung ålder. Som vi sett gäller det både hans far Sven Tveskägg och brodern Harald. Själv kan han bara ha blivit runt 40 år.  Samma öde skulle drabba hans söner. Sonen Sven hade tvingats fly Norge till Danmark tillsammans med sin mor redan strax före Knuts död, då norrmännens missnöje efter några hårda år (om de nu orsakades av naturen eller av Sven och Aelfgifu) så småningom blivit för stort. Han dog 1034, ett år innan sin far. Knuts två andra söner – Harald (Aelfgifus andra son) och Hardeknut (son till Emma) – käbblade något år om makten, men eftersom Hardeknut hade fullt upp i Danmark tog så småningom Harald över efter sin far. Emma fördrevs från landet och Aelfgifu fick sin revansch. Lyckan (eller olyckan, beroende på från vems perspektiv man ser saken) blev dock kortvarig. Harald dog bara några år senare, 1040, och när även Hardeknut dog 1042 upplöstes hela konflikten av sig själv. 

Kanske hade Knut och hans familj någon form av ärftlig sjukdom. Den samtida beskrivningen av hur Hardeknut faller ihop i konvulsioner under en bröllopsfest tyder på någon form av stroke. Hur bestående Knuts gärningar hade blivit om medlemmarna i hans släkt fått leva längre kan vi inte veta. Kanske hade kulturen i såväl England som Danmark sett helt annorlunda ut. Som det blev nu föll det anglo-skandinaviska riket samman. Edvard Bekännaren ("the Confessor", en av Emmas söner med Ethelred) tog över makten efter Hardeknuts död. Länken till Skandinavien bröts. En anglo-skandinavisk elit fortsatte att göra avtryck i några decennier, men när vi kommer fram till 1066, ett av historiens mest berömda årtal då normanderna invaderade England, verkar den ha varit ett minne blott. Danska kungar å sin sida gjorde sporadiska försök att realisera sin upplevda rätt till landet i väster – samtliga misslyckades. Normandernas invasion blev bestående, nordbornas sveptes iväg av tidvattnet. Kanske var det Guds vilja.

90. Joachim "Jokke" Nielsen (1964-2000)

Han vaknar med ett ryck mitt i natten, med hjärtat i halsgropen och "noja langt inni tarmen". Svetten rinner i nacken. Tankarna mal och han försöker komma på vad det är han känner sig rädd för egentligen. "Jag føler meg som en forbryter som sakte og sikkert blir sirklet inn". Han konstaterar att han känner av det mesta som han stoppade i sig igår, "men har litt problemer med hvem och hvor och når". Madrassen bredvid honom är tom – varför en madrass, varför tom? Det är nånting att grubbla över, "men min hjerne er en langsom ting". Och så, i refrängen, visar sig försvarsmekanismen, hoppet som ska fungera som ångestdämpare: kanske var det bara en dröm. Låt oss hoppas på det. Det ringer på dörren och han rycker till, men det är bara "Goggen" (en vän?). Han kan andas ut. När vår protagonist äntligen kommer på spårvagnen känns det bättre, eftersom han slipper stå upp. Dessutom var det ju kanske bara en dröm ändå. Vad är det som han hoppas på ska vara en dröm? Möjligen något särskilt, som han själv inte riktigt minns vad det är, eller också hela skiten. Alltihopa. Det får vi inte veta.

Den som hört en bättre beskrivning av svår bakfylleångest räcker upp en hand.

Joachim "Jokke" Nielsen, låtskrivaren till "Eller var det en drøm", visste ett och annat om bakfyllor. Normalt sett ska man ju vara försiktig med att blanda ihop författare och berättarjag, det har ni alla hört på grundkurserna i litteraturvetenskap, men man får anstränga sig till det yttersta för att föreställa sig något annat än att Jokkes låtar utgår från honom själv. De handlar påfallande ofta om öl, och det var ingen hemlighet att den norska rockartisten själv gärna tog sig en bira eller sju. Faktum är att han uppträdde full regelbundet. Han framstod väl inte som helt nykter när han skulle ta emot priser på galor heller. Det kan frammana bilden av en stereotyp manlig rockartist, och det kanske han var på vissa sätt, men han var inte en bredbent machostjärna med flaskan i ena handen och en groupie i andra. Han var snarare en Charles Bukowski med gitarr, en skarp inifrån-skildrare av de utstötta, av förlorarna och alkoholisterna. 

De vardagsnära beskrivningarna, dekadensen och humorn som framkommer i "Eller var det en drøm" är typiska för Jokkes konstnärskap överlag. Det var ingredienser som fanns med redan från starten. 1982 bildade Jokke, en artonårig serietidningsnörd, bandet Jokke & Valentinerne i Oslo. Tre år senare gavs det ut en samlingskassett med nya norska band, där Jokkes band – ja, det var hans band; Jokke skrev nästan alla låtar, sjöng och spelade gitarr – var representerade med två låtar. En av dem var "Alt kan repareres" och den innehöll redan allt det som skulle bli typiskt för bandet: skramlig ljudbild, medryckande refränger och vardagsrealistiska betraktelser över det hårda livets bak(is)sidor. Men också dråpligheten och humorn. Jokke sjunger om hur jobbigt det är när man vaknar upp och mår dåligt över fylleslagsmålen man varit med om kvällen innan, men konstaterar hoppfullt, nästan jublande, att "alt kan repareres". Sen kommer sista versen, drypande av karaktäristisk självironi och svart humor:

Når jeg engang i min kiste ligger
På vei til graven med en sprukken lever og roser
Et følge i sort, woo-hoo

Da kan det hende at jeg blir for tung
At taket glepper og min, min kiste går i stykker
Jeg snur meg, jeg

For alt kan repareres
Alt kan repareres
Alt kan repareres

I "Hvis jeg var deg" tycker Jokke att den han hänger med borde bjuda honom på bärs och bli full tillsammans med honom. Han skojar om att du:et i låten kanske borde ge honom allt den äger också, det skulle väl lätta hjärtat? Det är rättframt, harmlöst, lite roligt så där. Men så får vi veta varför han så gärna vill dröja kvar där på puben:

For jeg orker ikke tanken på å gå ned til min seng
Ligge der i mørket og lytte til min by
En by som alle rømmer til, en kirkegård av drømmer
Og ingen veit helt hva dem vil, eller hvordan dem skal få det til

Vändningen är drastisk, men inte åt det dråpliga hållet den här gången, utan det sorgliga. Jokkes låtar handlar aldrig bara om bärs, utan alltid också om depression, skuld, hopp, vänskap, eller något annat. Hans låtskrivarkvaliteter, de musikaliska såväl som de textmässiga, gav inom bara några år hans band status som en av norsk rocks "fyra stora". De andra var deLillos, Raga Rockers och DumDum Boys. Jag har lyssnat ganska mycket på alla banden och kan utan att darra på manschetten utse Jokke & Valentinerne till tämligen överlägsna segrare i den interna kampen banden emellan. Det finns en sorts nakenhet och sårbarhet i uttrycket som de andra banden saknar. Även om själva musiken har sina stadiga rötter i punk och hardcore äger bandet ändå en stor originalitet. Jokkes personlighet och skickligt ihopsnickrade livsbetraktelser är avgörande för bandets unika karaktär.

Punk och hardcore, ja, men på 90-talet visade bandet också upp allt fler poppiga sidor. Ibland känns det nästan som om Jokke fått lyssna till någon sorts framtidsradio och bekantat sig med Göteborgsindie från 00-talet (tänk exempelvis Jonas Game). I studsiga "Ta meg med" har rent av reggaeinfluenser letat sig in. Bandet har vunnit erkännande och allt rullar på fint. Eller? Nej. I mitten av 90-talet skulle ett par avgörande förändringar inträffa i Jokkes liv. Dels en professionell, då Jokke & Valentinerne splittrades, dels en privat, då Jokke fastnade i heroinmissbruk.

Den första förändringen innebar att Jokke snart bildade ett nytt band tillsammans med några barndomsvänner (gitarristen och bassisten Peter Pogo följde med från Valentinerne). Det nya bandet, Jokke med Tourettes, hade kanske ett aningen mer polerat och vuxet sound, men mycket annat var sig likt. Jokke fortsatte att berätta små historier om stökiga liv, relationslängtan, vänskap, öl och klassåterträffar. Ett av flera underbara exempel är "Ut av byen", där de första två verserna återger ett bråk Jokke haft med en vän eller käresta. Varför är du alltid så dryg när du pratar med mig? Vad har jag gjort? Men visst, jag är ledsen för skiten jag hävde ur mig igår. Osv. Till slut slänger han ur sig att de kanske borde flytta till landet istället. Vi kan baka eget bröd! Ha en najs balkong och bara hålla alla jävlarna på långt avstånd. Men så tänker han ett varv till. Vad jobbigt det blir att skotta all snö ("fy faen") och alla jävla frön som måste sås ("fy faen") och så landar han i att det kanske är bäst att stanna i stan ändå. Vi har väl ändå blivit sams nu? Det är inte Bröderna Karamzov, men det enkla kan vara nog så svårt och låtarnas vardagligt konverserande stil fungerar utmärkt för låttextgenren.

Kanske var Jokke medveten om att hans låtar ofta hade slagsida åt det mörka hållet, för när han väl gör en peppig låt om kärlek är det som att han måste betona att den är ljus. I "Positiv kjærlighetssang" understryker han genast att det här är en positiv kärlekssång, som varken är bitter eller lång. Hela livet har han varit sarkastisk, "aldri et ekte smil", men så har han äntligen tänkt till, och kommit fram till att han är som andra: normal och jävla sentimental. Vad som följer är en vacker kärlekssång, klädd i jublande popdräkt. Sista versen är förbluffande rörande i all sin enkelhet. Ironin och sarkasmen är som bortblåst, helt i linje med vad första versen lovade oss:

Vi er gode venner
Vi er gode mer enn det
Mer enn gode venner
Kanskje vil du gifte deg med meg engang?

Men tvivlet och mörkret lämnade aldrig Joachim Nielsen. I "Verdiløse menn" riktar han sig till de värdelösa männen, en grupp han själv genast erkänner att han tillhör. De framgångsrika ber han snällt gå hem – den här sången är inte för dem. Jokke tycker att han och de andra värdelösa männen är för tråkiga, för ointressanta, de som alltid blir dumpade. Männen som aldrig kommer varken till himlen eller helvetet utan förblir i skärselden. Låten är sorglig att lyssna på, samtidigt som den tillhör artistens bästa alster. Det blir förstås än mer ledsamt när man beaktar hur det gick för Jokke själv. Den andra förändringen jag talade om tidigare, hans heroinmissbruk, hade han envetet försökt bekämpa genom att lägga in sig på flera rehabiliteringskliniker. Hans vänner trodde också att han tagit sig ur problematiken när de märkte att han fick tillbaka vikt på kroppen och färg om kinderna. Det var därför med extra stor bestörtning de vaknade upp till nyheten att deras vän hade dött i en heroinöverdos. Året var 2000 och Joachim Nielsen var 36 år gammal. 

Jag vet inte om kistan sprack när de bar honom till sista vilan, som han galghumoristiskt skaldade femton år tidigare. Jag vet inte om allt kan repareras. Men jag vet, kära Jokke, att du inte var en värdelös man. Du var Norges genom tiderna bästa rockartist. Hvis jeg var deg skulle jag vara otroligt stolt över det.

91. Anne Linnet (1953-)

Anne Linnets självbiografi heter Testamentet och kom ut 2012. I bokens början är det 70-tal och Linnet är fast i ett destruktivt förhållande med Holger Lauman, störig saxofonist i jazz-rockgruppen Tears. De bråkar, han slår. Det är ett förhållande som sakta löses upp, inte utan stormiga återföreningar. Linnet säger till sig själv att livet borde, ja måste vara någonting mer. Resten av boken blir på så vis en upptäcktsresa i vad detta "någonting mer" skulle kunna vara. Boken följer hennes livserfarenheter som ung mor, hennes spirituella intressen och ständiga strävan efter att förverkliga sig som musiker. 

Men framförallt är det en lysten kvinnlig blick läsaren möter.

Fyrtio sidor in på Testamentet förstår jag att det här inte är en vanlig självbiografi. Bandet Shit & Chanel ska repa för första gången och det tar, enligt Anne Linnet, en helvetes tid att få bas och trummor på plats. På väg upp till köket går bandmedlemmen Lis Sørensen före henne i trappan: "Hold kæft, hvor har hun en lækker røv." Jaja, men vad gör det, fortsätter Linnet, det har ju aldrig skadat någons gitarrspel, att ha en snygg röv. 

I ett annat avsnitt av boken jämför Linnet sig själv med Don Juan. Den senare älskade med över tusen kvinnor. Amatör! utbrister Linnet. Hon har älskat med långt fler, och då återstår dessutom att räkna alla män som har fallit för hennes kärlekskonster. Varenda en av kvinnorna har varit "smukke", underbara. De har (och nu återberättar jag ur boken) haft ett gudomligt ljus över sig, som om gudarna har givit dem en särskild förmåga att stråla. Ljuset har fångat Linnets uppmärksamhet och tänt hennes önskan att förena sig med det himmelska. Det är nämligen vad sexualakten är för Anne Linnet, en förening med gudarna. Gudarna är andra själar, andra kroppar. I en annan del av boken skriver Linnet om en trekant hon en gång hade tillsammans med sin lärare, musikkompositören Per Nörgård och en gemensam kvinnlig bekant. Linnet skildrar hur hon och kvinnan masserar och oljar in sig innan de går ner och "tilbyder denne gudindernes gyldne verden til guden". Nörgård har stängt sin flygel "og åpner indgangen til meningen med det jordiske liv, som er det Zeus, der nyder Afrodite og Venus". 

Ja herregud. Avsnittet ovan är till och med pinsamt på danska, och det säger en del. Men det Linnet gör i boken – och har gjort under hela sin karriär – är att skriva in sig i en tradition. Tove Ditlevsen, Kerstin Thorvall, Suzanne Brøgger och Märta Tikkanen är bara några andra exempel på kvinnor som har skrivit öppet och ärligt om intimsfären. Som har återerövrat den kvinnliga blicken och den kvinnliga subjektiviteten. Det är, utan omsvep, oerhört befriande att ta del av. Skämskudden är visserligen framme ganska ofta när man läser Testamentet, men lika bra är det – man behöver den för att fläkta sig med.

Holger Lauman var en skit, men det var med hans band Tears som Anne Linnet tog sina första steg i musikbranschen. Hon gjorde ett par album med dem och på egen hand. Det är album som utmärks av trevlig och lite folkig jazz-pop. På Kvindesind (1977) tog hon sig an Tove Ditlevsens dikter, och tog därmed ett rejält kliv fram mot ett eget uttryckssätt. Kvindesind har ett tydligt narrativ: förälskelse, äktenskap, mannens otrohet och skilsmässa. Det var första gången Linnet sjöng på danska och Linnet, som samtidigt brottades med relationen till Holger Lauman, hittade i Ditlevsens dikter ord och teman som talade till henne. Samma självständighet som drev Linnet i privatlivet gjorde också att hon tog musikaliska risker. Musikscenen i Danmark på 70-talet var oerhört mansdominerat och bandet Shit & Chanel bildades redan 1973 som ett försök att skapa ett helkvinnligt rockband. Bandets största hit var "Smuk og Dejlig", där Linnet sjunger om hur svårt det är att hålla tassarna borta från den hon åtrår. Bandnamnet stötte dock snart på problem. Modeföretaget Chanel var inte helt sålda på att bli sammanblandade med ett danskt folkrockband och, tja, skit. Efter ett domstolsbeslut 1981 bytte bandet namn till Shit & Chalou. Nu spelade det inte så stor roll, eftersom bandet ändå splittrades året därpå. Linnet slutade emellertid inte samarbeta med andra kvinnor. Tillsammans med Sanne Salomonsen och Lis Sørensen hade hon 1980 bildat Anne Linnets Band, som gav ut ett par skivor med allt från softrock till mer dansanta grejer. Under hela 80-talet skördade Linnet enorma framgångar. Här vill jag framförallt lyfta fram Barndomens gade (1986), där hon återkom till Ditlevsens dikter, och Jeg er jo lige her (1988) med dunderhiten "Tusind Stykker", som Björn Afzelius skapade en svensk klassiker av, och "Kærlighedens Farer" och "Forårsdag", vars öppenhjärtiga texter om kärlek och svek etablerade Linnet som en av Danmarks bästa textförfattare. 

Men jag föredrar hennes svarta sida.

Anne Linnet hade under början av 80-talet börjat resa en del. Hon besökte New York och gick på vilda sexklubbar. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig hem in i bandet Marquis de Sade, som skilde sig musikaliskt från vad hon hade gett ut tidigare. Rytmen var hårdare och texterna hade tydliga sadomasochistiska influenser. "Glor på vinduer" och "Nattog" från deras självbetitlade första skiva osar av sex. I den tidigare låten sjunger Anne Linnet om vulkanen som väcks i hennes kropp varje gång hon börjar fantisera. Den är farlig för kropp och själ, men det finns faktiskt inget att göra åt saken, för "vulkaner spørg' jo ikk' om noget, vel?" Lustan bara väller fram. I den senare låten älskar hon på ett nattåg, till ljudet av metall mot metall, djupt i natten, där ingen kan säga vad man inte ska och inte bör göra. Anne Linnet visar sig här vara en äkta elev till Tove Ditlevsen. Ditlevsen tog nämligen avstånd från modernismens sakliga poesi, och såg ingen anledning att "bryta ut i sång om rostiga vattenrör, kloaker eller andra litet poetiska fenomen". På samma sätt ser Linnet ingen anledning att sjunga om nattågens egentligen smala och obekväma sovbritsar, som knappt gör mödan värd att man kryper ihop tätt intill varandra, och som gör att man av sömnbrist vaknar upp med huvudvärk av att tåget står still någonstans utanför Sundsvall. Nej, Linnets texter handlar om de stora sakerna i livet, om kärlek, svek och sex på tåg – och går rakt in i kroppen där det känns som bäst.

Uppföljaren Hvid magi med hiten "Venus" sålde ännu bättre. På "Hils din mor" skickar Linnet med sina älskarinnor ett pro-lesbiskt budskap: hälsa din mor att det är en tjej du är förälskad i och hälsa din far "At vi da ikke hele tiden er begravet i / Hinandens hår og lår". Linnet har aldrig varit intresserad av att bli accepterad genom att förneka den hon är. Efter ett par dåliga erfarenheter lämnade Linnet till slut den sadomasochistiska världen. Det är lätt att föreställa sig att även gungor och piskor blir tråkiga i slutändan. Hennes "svarta period" var över. Men hon provade på det. Hade kul. Och skrev om det. Utan att moralisera i efterhand eller vifta bort det som en omogen "fas".

När jag närmar mig slutet av Testamentet märker jag att jag börjar bli irriterad på den danska stjärnan. Linnet pratar om globalisering och kontaktskapande världen över (vakna upp i Köpenhamn, äta middag i London etc.) utan att i ett enda andetag fundera på om hennes ständiga resande är hållbart för jorden och klimatet. Dessutom undrar man som läsare i vilken mån Linnets självförverkligande har påverkat andra människor i hennes närhet. Det är tydligt att Linnet efter separationen med Holger Lauman började prioritera sig själv. Om man kallar det frigörande eller egoistiskt, ja det kanske har att göra med vem man är och vad man har för erfarenheter. Jag tycker att det är underhållande att läsa om när Linnet åker iväg på en spontan roadtrip bland Danmarks nakenstränder med en tillfällig flamma. Men har man erfarenheter av frånvarande föräldrar är det nog lättare att fundera på hur Linnets barn upplevde uppväxten. Jag säger verkligen inte att de blev nonchalerade, det vet jag ingenting om, men det är lätt att få det intrycket.

Jag kan inte låta bli att tänka att det delvis är tidsandan som talar genom Linnets livsval. Linnets generation drömde om att sova under bar himmel i Paris, eftersom de visste att det alltid fanns en backup plan om allt sket sig. Idag har drömmarna blivit mindre, som en trist konsekvens av att det som Linnets generation tog för givet (att det finns jobb, bostäder och framtid) inte längre är lika självklart. Nog blir jag ibland irriterad på Linnets sätt att vara, och visst förbannar jag världen som gör det så svårt att drömma större, men den kvardröjande känslan efter att ha läst Testamentet, som är lika tjock och omfångsrik som namnet antyder, är en gränslös beundran för Linnets mod och ärlighet. För det krävs en hel skopa av det för att göra det man har lust med. 

Även om detaljerna skiljer sig åt, tror jag att vi alla kan känna igen oss i Anne Linnets livssituation tidigt på 70-talet, innan hon tog klivet ut i världen. När hon plötsligt ställdes inför insikten: livet borde, ja måste vara någonting mer.