98. Jan Erik Vold (1939-)

En av mina favoritdikter går så här:

hva gjør lyset

i bjørketrærne? lyset

ser seg om

Det behövs inte mer. En bild av björkträd och ljus. En fråga. Och så den poetiska touchen: ljuset ser sig om. Det är svårt att säga vad som gör dikten så bra. Men alla som har varit i en björkskog en vacker sommardag vet vad Jan Erik Vold talar om. Jag antar att det är poesins makt: att med språkets hjälp skapa någonting nytt och oväntat; att med några ord och ett par radbrytningar göra ljuset seende. Jag läste dikten för första gången i Olav H. Hauges dagböcker. Så ska det göras! utbrast den barske norrmannen, när han precis hade läst den unge kollegans dikt.

Det är lätt, ja alltför lätt att avfärda Vold som diktare. Det har sina anledningar. Framförallt för att Vold har humor. Av en värld som vill placera allt i fack (där humorister och Stora Diktare tydligen inte kan samsas), riskerar Vold att placeras i humoristfacket. Ja, han är lustig. Ja, han har diktat om tallkottar och vitt bröd. Han har en säregen röst och han har gjort den här typen av uppläsningar:

Men det finns egentligen ingen motsättning. Vold är kul och en utmärkt diktare. 

Tiderna förändras, och poesin med den. Varför är inte helt lätt att veta, men på 60-talet var det som om alla plötsligt ville ta avstånd från 50-talets symbolistiska och metaforrika poesi. Nu var det vardagen som skulle skildras och beskrivas. Ut med överlastade bilder och symbolik, in med vardagsspråk och ett enkelt tilltal. Framträdande poeter i denna våg av nyenkel poesi var i Sverige Göran Palm och Sonja Åkesson – i Norge Jan Erik Vold. I en TV-intervju från 60-talet säger Vold att poeten har kommit ned från sin upphöjda plats och går på samma Karl Johans gate och Oscars gate som andra människor i Oslo. Det har han ju förvisso alltid gjort, men nu syntes det även i dikterna som skrevs. 

Det är inte minst tydligt i Mor Godhjertas glade versjon. Ja från 1968. Diktsamlingen med det krångliga namnet och det karakteristiska gröna omslaget gjorde Vold känd för en bredare läsekrets. Det här var under den stora vänstervågen på 60-talet, och man vill ju gärna tro att människor på gatorna i Oslo gick runt med både Maos lilla röda och Volds tjocka gröna under armen. Fast vad vet jag, förmodligen var det inte samma personer som läste Mao som läste Vold. Den som letar efter marxistiska analyser i diktsamlingen letar nämligen förgäves. Visst, Vold deppade över att Oslos trähus ersattes av betong och bredare vägar, och över att "pengamännen" alltid får som de vill. Men det gjorde väl alla i den så kallade upplysta kulturvärlden. Vold var i grund och botten (hur galet det än låter) mer intresserad av Oslos spårvagnslinjer och Monica Zetterlund, än av den rätta tolkningen av profitkvotens fallande tendens. 

Mor Godhjertas glade versjon. Ja introducerade någonting nytt i norsk poesi: en kamratlig "snakketon" och en hel värld av nya saker att dikta om. Det är i det sammanhanget man ska betrakta Volds famösa dikt om "loffen", det vill säga vitt bröd. Den börjar så här:

Jeg vil holde en tale 

for de tykke og de smale – nej

det vil jeg ikke, jeg vil snakke

om loffen, vår alles venn

Dikten är knappast en av Volds bästa, men den var nödvändig för att peka ut en riktning. Poeten var nu fullständigt fri att välja motivval. Ingenting är för litet eller betydelselöst för att kunna föräras en dikt. Jag drar mig inte för att kalla Mor Godhjertas glade versjon. Ja för ett mästerverk. Diktsamlingen är oerhört rik och spretig, och innehåller några av Volds bästa dikter. Bland andra "Funny", där han förundras över att just han vann den kapplöpning som inleder våra liv. Dikten avslutas med två rader i versaler, där han riktar sig till de spermier som kom second best:

SORRY BRØDRE, DET BLE MEG

JEG FÅR PRØVE Å GJØRE SÅ GODT JEG KAN

Jan Erik Vold har publicerat diktsamlingar i sex olika decennier. Hans senaste kom 2011. Det är imponerande i sig att samma röst och samma slags igenkännbara vardagsfunderingar återkommer i alla. Möjligen kan man säga att Volds samhällsengagemang har blivit allt tydligare med tiden. I diktsamlingarna Elg (1989) och Kalenderdikt (1995) stormar Vold mot invandrarfientlighet och krigshets. Roliga är hans återkommande duster med Oslos stadsstyre. Även om Vold sedan 1978 har bott i Stockholm har det inte hindrat honom från att lägga sig i frågor som engagerar honom. Ja, frågor som nedlagda spårvagnslinjer, konstis på Bislett och liknande. Det är strider där staden hittills har dragit det längsta strået. I en artikel från 2009 sammanfattar han lakoniskt: "Vold – Oslo, 1 – 8".

För några år sedan fick sportjournalisten Erik Niva frågan vilken svensk författare som vet mest om fotboll. Efter en stunds funderande kom Niva fram till att det måste vara han själv – eftersom han också har gett ut böcker och är författare. Frågan från journalisten är rimlig utifrån en svensk kontext, där sport och finkultur inte alltid har gått hand i hand. I Norge är skillnaden inte lika markerad. Kanske har det att göra med att Norge är en betydligt mindre kulturnation. Eller helt enkelt är bättre på sport. Hur det än är med den saken är idrottsintresse inget man hymlar eller smyger med. Det går an för en välrenommerad författare som Dag Solstad att skriva ett gäng böcker om fotbolls-VM och en diktare som Jan Erik Vold att dikta om sitt idrottsintresse. Men från sin skrivarlya i Stockholm har Vold också varit en skarp iakttagare av unken norsk nationalism och det tomma jagandet efter ständigt fler vinster och fler medaljer. I "Landet som led av medaljfeber" ur diktsamlingen IKKE (1993, ett år innan OS i Lillehammer), heter det att varje brakseger gör norrmännen ännu blindare. I nästa andetag skriver han att Sverige tog emot 55 000 flyktingar, Norge bara 2 000. Vold intar här den obekväma positionen som sanningssägare, den som vågar påtala att kejsaren är naken. Det ständiga idrottstjafset i Norge skymmer enligt Vold landets invandrarfientlighet och politiska beslut om att deportera flyktingar. Det är lätt att dra paralleller med samtiden, men frågan om svenskerne har sportsliga framgångar att skylla på lämnar jag öppen för någon annan att svara på. 

Året därpå kom En sirkel is, där Vold diktar om Johan Olav Koss, Oscar Mathisen och finnen Clas Thunberg; och i dikten "Toernes sang" om förlorarna, de eviga tvåorna, "som lär oss något om livet". Diktsamlingen är upplagd som ett 10 000-meterslopp. En dikt för varje varv som åkarna genomför. Tjugofem varv och dikter sammanlagt. Det är verkligen en underbar diktsamling. Vold skriver kärleksfullt om skridskosporten ur en passionerad åskådares perspektiv. Samlingen skrevs till minnet av det norska skridskoförbundets hundraårsjubileum. "Hundra år / och inte en varvtid / gick förlorad." Det är tydligt att Vold är en av dem som följer sporten slaviskt, som håller koll och för statistik. Lika passionerad är han av musik. Med inspiration av amerikanska jazzpoeter samarbetade han redan 1969 med jazzmusikern Jan Garbarek. På Briskeby blues läser Vold upp dikter från Mor Godhjertas glade versjon. Ja till trevliga jazztoner. Nästan tjugo år senare, 1988, samarbetade han med Chet Baker på Blåmann! Blåmann!, där han framför både andras dikter och egna. Vold menar själv att det är höjdpunkten i hans karriär. När en romanförfattare säger att han har skrivit en roman på 700 sidor kan Vold förnöjt replikera: "Jeg har vært i Paris og spelt inn ei skive med Chet Baker."

Namnet Jan Erik Vold var okänt för mig när vi började arbetet med den här listan. Nu vet jag inte hur jag har kunnat undgå den originelle mannen hela mitt vuxna liv. Det märkliga är att hans namn för mig har börjat dyka upp på olika platser, i olika sammanhang. Eftersom jag jobbar på ett bibliotek är det lätt hänt att man slår upp böcker på måfå. Att det är Vold som har skrivit förordet till en utgåva av den norska poeten Gunvor Hofmos dikter är kanske inte så konstigt. Men vid ett annat tillfälle tog jag en titt i Cornelis Vreeswijks samlade texter, och blev överraskad över att upptäcka att Jan Erik Vold står som redaktör. Jag vet att det här kallas confirmation bias eller konfirmeringsbias på svenska, det vill säga att man ser det man har lärt hjärnan att se eller känna igen. Men det blev ändå kusligt när jag upptäckte att Vold vid ett tillfälle bodde i Uppsala och har diktat om den väg (Enköpingsvägen) jag ibland tar på vägen till jobbet. Följer han efter mig, eller är det snarare jag som följer efter honom?

Nåja, Vold har varit en del av kulturlivet sedan 60-talet, och har genom åren hunnit med att skriva en mängd, biografier, antologier och essäer. Det är kanske inte så konstigt att hans namn ofta dyker upp, särskilt inte för någon som försöker läsa in sig på de nordiska grannländerna. Vold är en utmärkt ledsagare till andra poeter och författare. 

Men det är för sina egna dikter han tar plats här. 

För att vara en så snacksalig och produktiv herre, är det förunderligt att han nästan är bäst i det korta formatet. En annan av mina favoritdikter går så här:

Dråpen

henger der

ikke

Inte det – men har den gjort det tidigare? Och var är där i dikten? En hängande droppe är, när man tänker efter, konstant fångad mellan två krafter: tyngdkraften och ytspänningen. När den förra kraften blir för stark faller droppen mot marken. Men det säger dikten ingenting om. Den belyser bara en frånvaro som plötsligt har blivit ytterst meningsbärande. Ett enkelt konstaterande som med hjälp av ett par radbrytningar har blivit en tänkvärd dikt. 

Jag hör en barsk stämma: Så ska det göras!

99. Urho Kekkonen (1900-1986)

"Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen... "

Presidentval i Finland. Året är 1978.

"Kekkonen... Kekkonen... Kekkonen..."

Rösterna räknas upp i direktsändning. Den monotona rösten maler på inför åhörarnas stumma ansikten.

"Kekkonen... Kekkonen..."

President Urho Kekkonen har redan suttit i fyra perioder på posten och de 300 elektorsrösterna hade egentligen inte behövt räknas – alla vet att det kommer bli en femte.

Det är ett klassiskt finskt tv-ögonblick, både underbart och skrämmande. Urho Kekkonen var en gigant som det är svårt att hitta någon motsvarighet till i andra (demokratiska) länder. Tjugofem år är en lång tid med människomått mätt. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av ett liv. Så länge, 1956-1981, satt Kekkonen som president i Finland. Hans karriär i finsk politiks toppskikt var mycket längre än så. Den tog fart redan strax efter krigsstilleståndet med Sovjetunionen 1944, då Finland befann sig i en minst sagt prekär situation. 

*

Ett fritidsnöje jag har är att bläddra i min morfars nästan kompletta samling När var hur. För ett tag sedan satt jag med 1949 års upplaga i knät. Här fanns ett fördjupande avsnitt om Sovjetunionens ökade makt under och efter andra världskriget. Jag hajar till inför kartillustrationen. Ett tjockt, svart streck ska symbolisera "järnridån" (ett uttryck som gjorts känt bara några år tidigare av Winston Churchill), det vill säga den hårt bevakade gränslinje som skilde Västeuropa från det kommunistiska Östeuropa. Polen, Tjeckoslovakien, Östtyskland och övriga länder och regioner man brukar tänka på som "öststater" befinner sig på den högra sidan av strecket. Men så gör även Finland.

Väst och öst enligt När var hur 1949

Det här säger något om den utsatta situation Finland befann sig i strax efter andra världskriget, balanserandes på en knivsegg mellan de två blocken. Under lång tid framåt kom en stor del av finländsk politik att handla om att hålla en god relation till Sovjet. Landet hade i två krig kämpat för att behålla sin självständighet. Man hade knappast råd att göra det i ett tredje. När marskalken och nyblivne presidenten Gustaf Mannerheim skulle utse en ny regering strax efter krigsstilleståndet 1944, blev dess ledarfigurer således två personer som redan hunnit profilera sig som försonligt inställda mot grannen i öst. Statsminister blev Juho Kusti Paasikivi, som kom att ge namnet åt hela denna politiska strategi – "Paasikivi"-linjen. Som sin högra hand fick Paasikivi en man som bara en vecka efter att stilleståndsfördraget undertecknats hade hållit ett radiotal där han uppmanat finnarna att acceptera fördraget och bygga upp förtroliga relationer med "Europas ledande stormakt" – justitieminister Urho Kekkonen. Det är lätt att se symboliken i det hela – Mannerheim, symbolen för Finlands heroiska insatser på slagfältet, på väg ut; Kekkonen, den pragmatiske realpolitikern, på väg in.  Hjältedådens tid som ger vika för fingertoppskänslans. 

Urho Kekkonen kom som justitieminister att få ansvar för att verkställa flera av stilleståndsfördragets svåraste villkor. Bland annat spelade han en stor roll i planerandet av den krigsansvarighetsprocess där den tidigare presidenten Risto Ryti och ett antal andra politiker som haft ledande roller under fortsättningskriget dömdes till fängelse. Kekkonen var också en nyckelfigur i tecknandet av försvarspakten VSB-fördraget med Sovjet 1948 (fördraget "om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd"), som skulle spela en stor roll i Finlands utrikespolitik ända fram till Sovjetunionens upplösning – och drack under den efterföljande festmiddagen vin och konjak med Stalin i Moskva.

Urho Kekkonen uppvisade tidigt en förmåga till goda relationer med ryssarna, vilket skulle visa sig bli nyckeln till hans framgångar i politiken. Redan på 40-talet kunde han genom att knyta kontakt med ledande personer i den sovjetiska kontrollkommission, som skulle överse att Finland levererade krigsskadeståndet som avtalat, få ovärderliga informationskanaler till Moskva. Kekkonen hade den fördelen att han kunde konversera på ryska utan tolk, vilket gjorde att han kunde samtala ensam med sovjetiska statsmän utan att någon annan i den finska ledningen kunde veta exakt vad som hade sagts. Till de allmänt goda relationerna med grannen i öst hörde också att Kekkonen på ett rent personligt plan kom att komma bra överens med inte minst Nikita Chrusjtjov (Sovjetunionens ledare mellan 1953 och 1964). Båda var bondsöner och hade samma humor och smak för starka drycker. Redan under Chrusjtjovs första statsbesök i Finland sommaren 1957 lyckades Kekkonen få in den sovjetiske ledaren i presidentresidensets bastu, där de två sedan tillbringade en hjärtlig kväll under tilltagande berusning.

Kekkonen var nu inte den ende finländske politikern med förtroliga kontakter med sovjetiska tjänstemän. Henrik Meinander skriver i sitt legendariska fjärde band av Finlands historia att man över hela partifältet snart såg till att ha en egen "husryss". En nyttig men också vansklig verksamhet. Föga överraskande spelade nämligen alkoholen en inte obetydlig roll i de finsk-ryska relationerna. När de finländska politikerna träffade sina "husryssar" (som i regel var slipade agenter) hörde det ofta till att ta sig ett glas – och när ett glas blivit flera kunde det ju mycket väl tänkas att någon råkade släppa ur sig lite mer information än vad som var tänkt. Redan från dag ett vid makten hade också Kekkonens egna alkoholvanor kritiserats (bland annat påstods han inför presidentvalet 1956 ha råkat i handgemäng på hotell Kämp i centrala Helsingfors), men vad jag förstår tycks han faktiskt ha haft den i detta sammanhang lyckosamma kombinationen av att sällan neka sig ett glas (vilket, gissar jag, hade fått honom att framstå som en tönt och tråkmåns i ryssarnas ögon), men samtidigt i regel behålla kontrollen över situationen.

Kekkonen och Chrusjtjov trivs tillsammans i en rysk skog 1963

Första gången Urho Kekkonen ställde upp i ett presidentval var 1950. Motståndarna bestod framför allt av de finska socialdemokraterna och samlingspartiet (Finlands motsvarighet till moderaterna), något som sedan skulle gälla under en stor del av Kekkonens tid vid makten. Dessa mer västorienterade partier hade ett slags "vapenbrödraskap" med varandra som gick tillbaka till krigstidens gemensamma uppslutning mot hotet från öst. Nu kritiserade man Kekkonens vänskapliga inställning till ryssen och för hans roll i krigsansvarighetsprocessen. Kekkonens anhängare å andra sidan fanns inte bara i det egna partiet agrarerna (Finlands motsvarighet till centerpartiet), utan också i Sovjet och i de med Kreml lierade inhemska kommunisterna. Socialdemokrater och moderater förenade mot sovjettrogna centerpartister och kommunister? Tja, så fungerade det i Finland på den tiden. 

Denna gång förlorade Kekkonen, men blev strax därefter utsedd som statsminister i en agrarledd regering. Som sådan skulle han bedriva ett på många sätt suspekt spel med Sovjet, som emellertid medförde mycket gott för Finland. Strax efter att han tillträtt som statsminister kunde Kekkonen således underteckna ett ytterst fördelaktigt handelsavtal med Moskva och 1955 bidrog hans goda relation med Chrusjtjov till att Sovjet till sist tillät att Finland blev medlem av FN och Nordiska rådet. Porkalaområdet i närheten av Helsingfors kunde följande år återbördas till Finland efter att ha varit tvångsarrenderat av Sovjet i tolv år. Allt noterades av Kekkonen som skalper att skryta med inför presidentvalet 1956. 

När statsminister Kekkonen den 19 september 1952 kunde kröna ett fantastiskt finskt år (sommar-OS i Helsingfors, Armi Kuuselas seger i Miss Universum) med att i radion konstatera att krigsskadeståndet till Sovjet nu var betalat, framstod Finlands framtid efter många svåra år äntligen som ljus och lovande.

Det gjorde även framtiden för Urho Kekkonens karriär.

*

Presidentvalet 1956 blev dramatiskt, men Urho Kekkonen tog hem segern. Anklagelser om ostyriga alkoholvanor och kvinnoaffärer hade cirkulerat inför valet, men det är inte alltför långsökt att tänka sig att dessa kan ha ökat hans popularitet i det macho-betonade Finland.  KGB-agenterna skrev nöjda rapporter till Moskva, som såg Kekkonen som en garant för att Finland i sin utrikespolitik inte skulle driva för nära västlägret. Valets förlorare talade oroat om ett nära förestående "Kekkoslovakien".

Förhållandet till Sovjet var en oundviklig knäckfråga för varje finsk ledare och det var som tidigare nämnts i just denna fråga Kekkonen visade sitt största mästerskap. Finlands medborgare var av förståeliga skäl rädda för den ryska björnen. Kekkonen umgicks med den i bastun. Hans första period som president skulle tydligt visa att Sovjetunionen inte drog sig för att lägga fingrarna i den finländska inrikespolitiken om det krävdes för att hålla landet på rätt kurs. I slutet av 50-talet uppstod den så kallade "nattfrostkrisen", då Moskva med mer eller mindre förtäckta hot tvingade en misshaglig koalitionsregering mellan samlingspartiet och socialdemokraterna att avgå. Och inför presidentvalet 1962 inträffade "notkrisen", då Urho Kekkonens motståndare Olavi Honka drog tillbaka sin kandidatur efter att Sovjet lämnat en hotfull not som indirekt stödde Kekkonen. Ryssarna vågade helt enkelt inte lita på att den framgångsrika vänskapspolitiken med Sovjet skulle kunna upprätthållas utan Kekkonen vid rodret och det vågade snart inte finländarna heller – nästa val 1968 blev en övertygande seger för Kekkonen.

Notkrisen är också ett bra exempel på Urho Kekkonens förmåga att utnyttja massmedia. Redan tidigt i sin karriär briljerade han som som kvick deltagare i det enormt populära diskussionsprogrammet Miniatyrparlamentet som börjat sändas i radio 1945. När televisionen slog igenom i Finland lyckades han dra nytta även av detta nya medium med sin kraftfulla framtoning och retoriska skicklighet.  När Kekkonen nu mottog beskedet om den hotfulla noten från Sovjet befann han sig på Hawaii av alla ställen. För att demonstrera hur kallt han tog hela situationen bestämde han sig för att lugnt ta ett dopp i Stilla havet inför de församlade journalisterna och fotograferna, innan han bytte om från badbyxorna och anträdde resan hem för förhandlingar med Chrusjtjov i Novosibirsk. En av troligtvis ganska få gånger i världshistorien som bilden av en medelålders man i badbyxor förmått ingjuta förtröstan i en nation.

Kekkonen tar ett dopp i Stilla Havet under notkrisen 1961

Urho Kekkonens maktposition upprätthölls alltså delvis med ur demokratisk synpunkt tveksamma medel – vissa menar på att han själv hade ett finger med i spelet i planerandet av krisen. Hans sätt att styra landet garanterade dock östlig stabilitet, vilket i sin tur gjorde att Finland kunde börja sträcka ut en hand även i västlig riktning och så småningom (efter lite lirkande med Kreml) även ingå förmånliga handelsavtal åt det hållet. För ett land som nyligen kämpat för sin nationella fortlevnad framstod detta trots allt som något positivt. Det hela kom att kallas för "den finländska paradoxen" – ju närmare relationer finnarna hade med öst, desto bättre relationer kunde man också ha med väst. Den finländska paradoxen skulle bli ett återkommande tema i Kekkonens utrikespolitiska retorik. Mer tveksamma bedömare i väst myntade istället begreppet "finlandisering", som en nedsättande (och varnande) term för alltför stora eftergifter åt Moskva. 

Sedan Urho Kekkonen hade säkrat sin maktposition började han från och med andra halvan av 60-talet blicka ut från Finlands gränser och låta landet inte en mer framträdande roll i internationella sammanhang. Höjdpunkten blev när han lyckades utnyttja Finlands status som neutral nation för att driva igenom arrangerandet av den stora Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen (ESSK) i Helsingfors sommaren 1975. För hela världen demonstrerades nu Finlands roll som brobyggare mellan öst och väst. Arrangemanget var verkligen enormt. Aldrig tidigare hade så många statschefer varit samlade på en plats. Allting avlöpte exemplariskt – till och med vädret visade upp sin bästa sida med leende solsken och värmebölja över huvudstaden. Västtysklands Helmut Schmidt talade för första gången personligen med Östtysklands Erich Hoenecker. Kekkonen å sin sida fick tillfälle att hänga med såväl Gerald Ford som Leonid Brezjnev. För första gången erkändes nu av alla parter de europeiska statsgränser som dragits upp efter andra världskriget (viktigast av allt så klart existensen av två tyska stater). Deltagarna kom också överens om grundläggande förpliktelser vad gäller medborgarnas livskvalitet och frihet – i efterhand har man pekat på hur ESSK var en bidragande orsak till att östblockets politiska dissidenter i allt högre grad vågade höja sina röster. Kekkonen själv ansåg att dessa tre sommardagar i Helsingfors utgjorde kulmen av hans karriär. Som ett resultat av konferensen blev han aktuell för Nobels fredspris och ska ha förlorat den avgörande voteringen för 1975 års pris med en enda röst (priset tillföll istället den sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov).

Annars var 70-talet en tid då Urho Kekkonen alltmer började framstå som en föredetting. Kanske kan man se legendariska finska rockbandet Suomen Talvisotas "Kekkonen Rock" (som även finns i svensk version av M.A. Numminen) som symtomatisk för den allmänna uppfattningen – Kekkonen hade blivit en gammal gubbe man kunde driva med. (En alternativ tolkning är förstås att han var en nationalgestalt med så starkt symbolvärde att det gick att utnyttja för provokationer.) Kekkonen hade redan inför sitt omval 1968 deklarerat att han inte skulle stå till förfogande vid 1974 års val. Mycket verkade tala för att hans gamle trotjänare Ahti Karjalainen skulle kliva in som tronföljare. Något i dennes beredvillighet att ta över presidentposten tycks dock ha retat Kekkonen, om det nu var äkta misstro mot Karjalainens förmåga att sköta de känsliga östkontakterna eller bara en instinktiv motvilja mot att plötsligt ha en konkurrent. Presidenten började i det tysta, men snart alltmer öppet, att baktala sin potentiella efterträdare. Snart framgick det att han nog trots allt inte alls motsatte sig tanken på några ytterligare år på posten. Den negativa bilden av Karjalainen spred sig även till Sovjet, där Brezjnev snart krävde att Kekkonen inte skulle hålla fast vid sina tidigare löften om avgång. Till sist fick den sittande presidenten Karjalainen att själv författa en offentlig vädjan om att hans mandat skulle förlängas. Något normalt presidentval ville Kekkonen dock inte ställa upp i den här gången. Det hela skulle istället lösas genom en undantagslag. Den finska riksdagen vågade inte annat än att driva igenom lagen och Urho Kekkonen blev således den ende förutom Mannerheim som valts till statsöverhuvud i Finland utan att ens ha några medtävlare. 

Under andra halvan av 70-talet började sedan den åldrige Urho Kekkonen sammanfatta sin karriär. Trots att han alltså fortsatt var sittande president gav han i bokform ut såväl brevsamlingar och sammanfattningar av sin syn på Finlands utrikespolitik, som en samling favoritaforismer under pseudonym (där påfallande många var hämtade från Machiavelli). Den som trodde att boksläppen var förberedelser för en snar sorti  misstog sig dock. År 1978 valdes han för ytterligare sex år som president. Som konstaterades i inledningen av denna text behövdes ingen undantagslag denna gång. Så gott som samtliga partier slöt upp bakom Kekkonen ändå. Efter så många år vid makten ansåg många att det trots hans ålder (Kekkonen var nu 78 år) var tryggare att tuffa på som tidigare än att leda in Finland på nya spår med en annan president. Flera personer i den finländska politiken var dessutom beroende av Kekkonen för sina egna maktpositioner. 

Presidentens hälsa hade emellertid börjat vackla. Synen blev sämre. Ett gradvis försämrat minne började leda till rykten om tilltagande senilitet. Urkraften i hjärtat av Finlands politiska system började långsamt ge vika. Till sist höll det inte längre. Under en fiskeresa till Island sensommaren 1981 kollapsade Urho Kekkonen. Snart stod det klart att sjukdomen var av bestående karaktär. Statsminister Mauno Koivisto klev in som ställföreträdare och valdes sedan även till president i valet 1982. Kekkonen fick av barmhärtighetsskäl bo kvar i presidentpalatset på Ekhudden, som kom att fungera som ett personligt servicehem fram till hans död 1986. Efter detta omvandlades residenset till museum – senare presidenter har fått bo på annan plats. Socialdemokraten Koivisto kom att leda Finland i mer västlig riktning. En ny epok i landets historia tog vid.

*

Urho Kekkonen var en märklig man. Han styrde Finland som president i tjugofem år och kom väl så nära envåldshärskare man kan göra i en demokrati. Man kan beskylla honom för opportunism och diktatorfasoner (det har många gjort), men man måste nog också erkänna att han spelade en stor roll i att järnridån mellan öst och väst, i Finland mer kom att likna en vanlig, hederlig teaterridå av tyg – fast med en scen på båda sidor och Kekkonen i rollen som dubbelspelande showman. Ideologiska visioner i all ära. Realpolitikens konst kan vara nog så skön.

Under hans tid som president genomgick Finland en enastående ekonomisk utveckling. Flera stora samhällsreformer genomfördes. Välståndet ökade. Välfärden byggdes ut. Folk flyttade till stan. Landet som Kekkonen styrde i början av 80-talet var ett helt annat än det han blivit president för i slutet av 50-talet. De stora och snabba omvälvningarna gör kanske att hans tid som president psykologiskt framstår som ännu längre än vad den faktiskt var.

Därför är det kanske inte så konstigt att Urho Kekkonens begravning utvecklade sig till en manifestation. Inte för något särskilt parti eller ideologi, utan för själva nationen Finland. En offentlig statsbegravning anordnades och hela landets politiska ledning deltog vid jordfästningsceremonin i Helsingfors domkyrka. 

Innerst inne såg de honom kanske fortfarande som den verklige presidenten.

100. Henry Parland (1908-1930)

Henry Parland nedlät sig aldrig till att dricka citronsoda. Det är i alla fall en slutsats man kan dra efter att ha läst ett karaktäristiskt distanserat och humoristiskt prosastycke där den unge diktaren konstaterar att citronsodan representerar den enkla mannen bland mineralvatten. "Man dricker den blott om man vill påpeka att man är obildad", men till skillnad från den högtravande pommacen, vars bubblor har något klumpigt och osäkert över sig, vet citronsodan åtminstone sin plats.

Finlandssvenske Parland var en ung författare verksam under mellankrigstiden som alltså intresserade sig för moderna drycker. I sann ungdomlig anda var han trött på den såsiga föräldragenerationen. Jazzen hade anlänt till Helsingfors, där Parland tillbringade sin sena tonårstid, och i staden fanns redan korta kjolar, flimrande neonskyltar och påträngande reklamaffischer. Moderniteten hade befäst sig huvudstaden. Frustande tåg och tjutande bilar tillhörde vardagen. Hollywoodfilmer vevades på stadens biografer för dem som inte föredrog att trängas på restaurangernas dansgolv. Det här var verkligheten för stadens människor, särskilt den unga delen av befolkningen. Varför skrev ingen dikt om den? Kanske för att poesin sällan velat beblanda sig med det låga, med det materialistiska och det prosaiska. Plocka upp en diktsamling av en 1800-talsromantiker och du hittar melankoliska hyllningar till förruttnelsen och symboliska referenser till antika gudar. Men du får svårare att hitta jämförelser mellan citronsoda och pommac.

Parland var både en särling och en del av ett större sammanhang. Det fanns förstås andra modernistiska lyriker under 1920-talet. Inte minst inom Parlands egen kulturella krets förekom flera originella diktare. Men den estetiska dandyn Parland var något av en udda fågel bland sina djuplodande (hör jag pretentiösa…?) finlandssvenska kolleger. Det var framförallt jagets mysterier som dessa andra nydanande diktare ägnade sig åt, med Edith Södergrans nietzscheanska larger-than-life-poesi i spetsen. In stiger en skrattande Parland, höjer glaset till en skål och ökar volymen på grammofonen.

Jag trodde
det var en människa
men det var hennes kläder
och jag visste ej
att det är samma sak
och att kläder kan vara mycket vackra.

De vida byxornas program:
vi skall vara
mera kläder,
mindre människor,
och själen insydd i uppslagen.

I Parlands dikter betraktas människan på distans, med ironi, och får vi veta något om deras själsdjup eller känsloliv får vi veta det utifrån den moderna tidens ting: gapskrattande lokomotiv och besvikna vinkaraffer kan visserligen säga något om diktarens stämning, men det är som att dessa materialistiska ting är mer värda att tala om, mer besjälade, än människan själv. Och den stelbenta akademin hade han inte mycket till övers för. Han hyllade istället “gatans universitet”:

Herregud
vad jag älskar
gatorna,
skådesfönstren
husväggarnas förvånade blickar
ned
på trottoarernas vimmelkantiga myrstråt.

Det är svårt att avgöra om Parland var djupt misantropisk eller bara en ung person som exalterat omfamnar det moderna livet. Hans hypermodernism kan lätt betraktas som en tidig form av postmodernism: gränserna mellan högt och lågt suddas ut, relativismen finns ständigt närvarande i hans poesi. Det kan ibland leda till viss irritation hos den vuxne läsaren, men samtidigt är det omöjligt att stå emot hans utsökta arrogans och respektlöshet när han avfärdar de stela ramarna för litterära normer:

Gula kväkande grodor
ur var mänskas mun
oförhappandes:

Man kan inte
man bör inte
man får inte
(t.ex. skriva som just nu).

Kan - kvack!
bör - kvack!
får - kvack!
   kvack!

En person som inte tar något på allvar och är respektlös mot allt kan synas vara tom på egna rättesnören och trosuppfattningar. Men Parlands diktning är inte helt utan högre syften – även om han döpte sitt debutverk till just “Idealrealisation” där han menade att vi ytterligare måste sänka prisen på våra ideal – och det framstår som ganska uppenbart att han bakom en nästan poserande ytlighet sökte efter någon hållbar sanning. Detta insåg hans samtida författarkollega och kritiker Rabbe Enckell, men flera andra kritiker var mindre imponerade. Om hans debutverk kunde man läsa saker som: “Fan-så-vågad posörattityd … allt krimskrams och ordbolleri ej är relexionslyrik“, “Det är tom mystik att tro att vi blir elektrifierade, när våra järnvägar bli det” och till och med tidigare nämnda Enckell kunde ibland störa sig på Parlands “ungdomligt nonchalanta fladder kring strumpor och byxor och kjolar och ben.” Hårdast i sin kritik är legendariska finlandssvenska författaren och kritikern Hagar Olsson: “Alla infall äro inte dikt, all nonchalans inte spiritualitet … ett anspråkslöst tidningskåseri bjuder ofta på mera kvickhet, mera elegans och ibland även mera poesi – än denna 'diktsamling' … Varje liten ordkrumbukt upptas som en djupsinnighet, varje slattrig meningslöshet lägges med djupaste allvar under lupen, dissekeras och befinnes vara ett poetiskt fynd.” Parlands egen kommentar till allt detta? Enkel, lakonisk och med ironisk touch – helt i linje med hans diktning: “En bok som enbart får goda recensioner måste antingen vara urtråkig eller helt enkelt dålig.”

Ju mer man läser, desto tydligare blir det att det också lyser igenom en sorts trötthet och melankoli i hans poesi. Han vet att det flamboyanta stadslivet lätt blir ett ytligt och tomt sådant. I en kort dikt frågar han sig om ungdom är en hunger eller en trötthet som dansar. Och kanske känner han att själen trots allt är skild från byxornas uppslag:

Det är inte jag.
Det är en mun som blåser ut rök,
ögon som sett för mycket människor,
en hjärna som jazzar trött.

Stundtals blir Parlands poesi vacker på ett överraskande och nästan oroande sätt, som i dikten om vad som fattas i moderskärleken:

En mor kom till mig:
säg
vad är det som fattas
i min kärlek?
mina barn älska mig ej
som jag dem

Jag sade:
likgiltighet,
litet svalkande likgiltighet
fattas i din kärlek
– då gick hon bort
seende mot jorden.

År 1930 insjuknade Henry Parland i scharlakansfeber och han dog blott 22 år ung, i Litauen dit han blivit skickad av sina föräldrar i ett försök att få lite fason på den bohemiske sonen. Efter sig lämnade han en diktsamling, ett antal opublicerade dikter och en ofullbordad roman. Det är en sorg att han aldrig fick bli riktigt vuxen. Men hans ungdomlighet fortsätter att lysa starkt.