7. Paavo Nurmi (1897-1973)

Det fanns en tid när idrott var en lek. En fritidssysselsättning för gentlemän, ett mandomsprov för gossar eller bara en källa till enkel glädje när man för en gångs skull fick lägga vardagens hårda slit åt sidan. Nog var det viktigt att springa snabbare än granngårdens pojkar, men minuter och sekunder var det ingen som brydde sig om. Idrotten var inte kvantifierad. Ingen sprang med tidtagarur i händerna.

Den finske löparlegenden Paavo Nurmi var på så sätt en av den moderna idrottens pionjärer. Han hade ett mycket analytiskt förhållande till sin löpning, sprang alltid med stoppklocka, och har setts som pionjär för strategin att springa i en jämn takt. Medan andra sprang mot sina motståndare, sprang Nurmi mot sig själv – målet var att finslipa taktik och teknik till dess att motståndarnas insatser skulle vara irrelevanta. Han utvecklade ett systematiskt träningsprogram som sträckte sig över hela året och var en föregångsman för vetenskapligt grundade förberedelser inom idrotten. Detta tillsammans med hans matematiska kunskaper och ingenjörsutbildning gjorde att media gärna karakteriserade honom som något av en mänsklig maskin – ett närmast skrämmande exemplar av den moderna tidens människa.

Paavo Nurmi är så klart den överlägset mest berömde finske långlöparen. Men han var inte ensam. Faktum är att den finländska löpningen under 1900-talets första decennier var något av ett fenomen. Hannes Kolehmainen var mannen som först gjorde "flygande finländare" till ett begrepp. (Uttrycket har senare applicerats inte bara på andra löpare utan också på rallyförare och fotbollsspelare med udda målgester). Kolehmainen bärgade fyra OS-guld under sin karriär, tre i Stockholm 1912 och ett i Antwerpen 1920, på distanser från 5000 m till marathon. Hade inte ett världskrig kommit emellan hade det säkert blivit fler. Kolehmainens främste arvtagare (vid sidan av Nurmi) var Ville Ritola som under 1920-talet bärgade hela åtta olympiska medaljer i långdistanslöpning, varav fem guld. På Paris-OS 1924 tog han fyra guld och två silver vilket fortfarande är rekord i antal olympiska medaljer under ett och samma spel för en friidrottare.

Men ändå kan ingen av dem mäta sig med Paavo Nurmi. För att förklara varför kan jag helt enkelt inte låta bli att rabbla lite siffror:

• Nurmi tog 9 olympiska guld i sin karriär, ett rekord som matchades först på 60-talet och inte slogs förrän 2008 av Michael Phelps. Han är fortfarande delad tvåa på den listan.
• Nurmis rekord på flest olympiska medaljer stod sig också till 60-talet. Där är han delad femma idag.
• Nurmi tog under OS i Paris 1924 fem guld, fortfarande rekord för en friidrottare på ett och samma olympiska spel. Än mer imponerande blir prestationen av att de fem guldmedaljerna togs inom loppet av endast sex dagar.(Efteråt var han besviken över att den finländska ledningen inte lät honom ställa upp på 10 000 m också.)
• Nurmi satte under sin karriär 22 officiella världsrekord på sträckor mellan 1500 m och 20 km.
• Vid en tidpunkt höll han samtidigt världsrekorden på 1500 m, engelsk mil, 3000 m, 5000 m och 10 000 m.
• Under en period sprang han 121 lopp från 800 m och uppåt utan att gå miste om vinsten på ett enda.
• Han förlorade aldrig ett 10 000-meterslopp under hela sin 14-åriga elitkarriär.

Till detta kan läggas att Paavo Nurmi egentligen skulle ha ställt upp även i OS 1932 och då fokuserat på de längre grenarna 10 000 m och marathon, där han hade haft god chans att ta ytterligare medaljer att döma av de osannolika tider han ska ha uppnått på träning. IAAF ifrågasatte emellertid hans amatörstatus och hindrade honom med anledning av detta från att delta. Professionalismen var för 30-talets idrottsvärld ungefär vad doping är för vår. Misstänkta proffs jagades, stängdes av och fördömdes av idrottsetablissemanget. Men många var de idrottsmän som sysslade med det i skymundan och på mer eller mindre raffinerade vis försökte dölja det. I Nurmis fall ska det ha handlat om att han tagit emot pengar för att springa några lopp i Tyskland. Tusentals människor protesterade i Helsingfors mot behandlingen av löparstjärnan. Avstängningen verkar ha skett på lösa grunder och sågs allmänt som ett fult trick av högt uppsatta svenskar i organisationen (en uppfattning det tycks ligga en hel del sanning, om jag förstått saken rätt). Relationen mellan grannländerna försämrades och ledde bland annat till att Finnkampen lades ner mellan 1933 och 1939. (OS i Berlin 1936 blev en liten revansch: Nurmi, nu som tränare för de finska löparna, kunde se sina adepter nå framgångar med sammanlagt sju medaljer varav tre guld.)

Paavo Nurmi hade en stor betydelse för löparsportens utveckling. Många har velat se det som hans förtjänst att löpning blev en av de stora grenarna inom internationell idrott. Publik världen runt fascinerades av Nurmis resultat, ryste över hans maskinella effektivitet och själva faktumet att han var från Finland tycks också ha gett honom ett slags exotisk "appeal". (Ett exempel på det sistnämnda är den amerikanska skådespelerskan Maila Nurmi, känd för att spela karaktären Vampira i bland annat den berömda kult/kalkonfilmen Plan 9 from Outer Space, som påstod att hon var född i Finland som brorsdotter till löparlegenden – något som inte alls var sant, men som man får tänka sig passade in i hennes mystiska, exotiska, lite skrämmande image.)

Paavo Nurmi blev så småningom en viktig förebild för framtida löparstjärnor. Emil Zátopek brukade skrika "Jag är Nurmi! Jag är Nurmi!" när han tränade som barn och Hicham El Guerrouj blev inspirerad till att börja springa efter att ha hört sin farfar berätta historier om Nurmi under barndomen i Marocko.

Givetvis var och är Paavo Nurmi också en ikon i Finland. Han blev tidigt en symbol för den nya, självständiga nationen. Det säger något att historiens främste finländske monumentskulptör Wäinö Aaltonens mest kända verk är en hyllning av Nurmi. Han har förekommit på finländska sedlar och det har satts upp operor om honom – vi har haft högt älskade och beundrade idrottare även i Sverige, men kanske ändå inte någon som kommer upp i nivå med Nurmis betydelse i Finland.

Paavo Nurmi var under hela sitt liv en tillbakadragen och gåtfull karaktär. Man tror inte att han hade några nära vänner och han gjorde sällan framträdanden i media. "Världslig berömmelse och rykte är värt mindre än ett ruttet lingon" sade han på sin ålders höst. Efter karriären öppnade Nurmi en klädbutik i Helsingfors, gav sig in i byggarbranschen och på aktiemarknaden. Med stor framgång även här – arbetarsonen som slutat skolan vid 12 års ålder för att försörja sin familj blev så småningom en av Finlands rikaste män. 

En av få tv-intervjuer Paavo Nurmi gick med på var på hans 70-årsdag, med självaste president Urho Kekkonen som intervjuare. Nurmi konstaterade för presidenten att han tyckte idrott var ett slöseri med tid jämfört med vetenskap och konst. Sex år senare dog han och det anordnades statsbegravning. President Kekkonen höll tal och sade bland annat (i engelsk översättning): "People explore the horizons for a successor. But none comes and none will, for his class is extinguished with him."

Urho Kekkonen hade sett mycket i sitt långa liv – makthavare och politiska kriser som kom och gick – men han visste att en man som Paavo Nurmi skulle varken han eller någon annan få se igen.

8. Roald Amundsen (1872-1928)

Scenen har beskrivits tidigare på listan. Den sjuttonårige Roald Amundsen som bevittnar Fridtjof Nansens triumftåg genom Oslo efter hemkomsten från Grönland 1888 och börjar spinna drömmar om egna storslagna bedrifter. Han var säkerligen inte ensam bland den norska huvudstadens sjuttonåringar om att hysa sådana drömmar. Vi kan föreställa oss att många djärva idéer och fantasier föddes denna festdag i Oslo. Få blev förverkligade. Men Amundsens blev det. Vad krävdes för att gå från dröm till verklighet?

*

Roald Amundsens drömmar om att bli äventyrare hade i själva verket vaknat redan ett par år tidigare, när han som femtonåring läste upptäckaren John Franklins berättelser om sina expeditioner till Arktis.  I sin självbiografi My Life as an Explorer (1927) skulle Amundsen senare skriva att "my career has been a steady progress toward a definite goal since I was fifteen years of age". Sjuttonåringen som såg Fridtjof Nansen firas av Oslos befolkning visste redan vad han ville. För de flesta av oss, hur fascinerade vi än kan vara av upptäcktsresor och äventyr, skulle kanske Franklins redogörelse för hur han under en av sina resor behövde äta upp sina läderskor för att överleva, ha åtminstone en viss avskräckande effekt. Men för Amundsen var det precis tvärtom – i självbiografin hävdar han att det rentav var lidandet Franklin och hans mannar uthärdade under sina expeditioner som lockade honom mest. Tonårsromantisering av lidande är väl kanske i och för sig inte heller något helt ovanligt, men för Amundsen satte sig uppenbarligen denna idé djupare än vad den gör hos de flesta andra människor. I den unge Roalds träning inför (fortfarande mycket eventuella) framtida arktiska äventyr ingick givetvis skidåkning – men också att sova med fönstren öppna på vintern för att härda sig inför kommande prövningar. Amundsens mamma ville emellertid inte att sonen skulle till sjöss och fick honom att lova att han skulle bli läkare istället. Amundsen höll också löftet under hela sin mors livstid – när hon dog var han 21 år gammal och slutade genast på universitetet för att förverkliga sina drömmar om ett liv som äventyrare.

Ett slags generalrepetition inför kommande äventyr blev Roald Amundsen och en jämnårigs försök att korsa bergsplatån mellan Oslo och Bergen – en strapats som redan den höll på att kosta honom livet. Åren 1897-1899 följde han med som styrman på belgaren Adrien de Gerlaches expedition till Antarktis. På grund av flera mindre lyckade val tvingades skeppet med hela besättningen att övervintra på kontinenten, något som inte ingick i expeditionens planer och som ingen någonsin tidigare hade gjort. I tretton långa månader låg expeditionen fångad i den antarktiska isen. Hela besättningen fick skörbjugg och en del tappade förståndet under den långa infrysningen. Enligt Amundsens egen redogörelse fick han själv efter en tid ta över befälet efter att såväl de Gerlache som båtens kapten blivit utslagna av skörbjugg. Den dåligt förberedda övervintringen under minst sagt kärva förhållanden gav Amundsen många lärdomar för framtiden.

Året efter hemkomsten från sin resa med de Gerlache till Antarktis tog Roald Amundsen sin skepparlicens och började förbereda för sin första egna expedition. Målet var att ta sig igenom Nordvästpassagen över Kanada, från Atlanten till Stilla havet. Idolen Fridtjof Nansen hjälpte honom generöst att hitta de rätta kontakterna för att bistå med företaget. Att skaffa fram medel till expeditionen var dock inte det enklaste och avresan 1903 skedde enligt Amundsen i skydd av mörkret och närmast som en flykt från en långivare som hotat stämma äventyraren om han inte fick tillbaka sina pengar.

Färden genom Nordvästpassagen 1903-1906 blev Roald Amundsens första stora bedrift. Ingen hade någonsin tagit sig igenom passagen tidigare. Expeditionen bestod av endast sex män som tog sig fram på den lilla fiskebåten Gjøa. Hela två vintrar tvingades man tillbringa på King William Island där Amundsen under tiden lärde känna de lokala inuiterna av vilka han fick många lärdomar som skulle visa sig komma väl till pass under hans senare äventyr. Den 5 december 1905 kunde han från telegrafstationen i den lilla bosättningen Eagle på gränsen mellan Kanada och USA, meddela att expeditionen hade lyckats. Amundsen och hans kamrater hade blivit de första någonsin att genomfara Nordvästpassagen. 

Fiskebåten Gjøa som tog Roald Amundsen genom Nordvästpassagen. Idag kan den beskådas på Frammuseet i Oslo.

Roald Amundsens nästa projekt skulle bli det som mer än något annat skrev in hans namn i historieböckerna. I en expedition något decennium tidigare hade Fridtjof Nansen tagit sig längre norrut än någon människa tidigare hade gjort genom att med båten Fram frysa fast i och sedan driva med packisen mot Nordpolen (som han emellertid inte lyckades ta sig ända fram till). Nu var det dags för samma Fram att dammas av igen för en resa så långt bort det över huvud taget var möjligt att komma från de platser dit Nansen fört skeppet – Fram skulle ta Roald Amundsen till Sydpolen. I juni 1910 lämnade skeppet Norge för den långa resan till Antarktis. Det var emellertid först under ett stopp på Madeira som besättningen fick reda på var de skulle någonstans. Ursprungligen hade nämligen en expedition till Nordpolen planerats, men när såväl Frederick Cook som Robert Peary hävdade att de tagit sig dit 1909 ändrade Amundsen planen – utan att berätta det för någon. (Huruvida Peary och Cook verkligen hade varit på Nordpolen har diskuterats och betvivlats. För Amundsen stod dock saken klar: "Når en mand som Peary sier han har vært på polen, da har han også vært der.")

Väl framme i Antarktis satte Roald Amundsen upp en bas som han döpte till "Framheim". Oktober 1911 började sedan färden mot Sydpolen. Tre månader senare blev han i spetsen för fem andra män den första människan någonsin att nå jordklotets sydligaste punkt. Det hela gick faktiskt förvånansvärt enkelt. Peter Wessel Zapffe skriver i en minnestext om Amundsen att: "slædereisen blev utført på tre måneder med en elegance så suveræn og med et sådant overskudd i enhver henseende, at hele polarhistorien ikke kan opvise noget liknende". Norrmännen kan som vi vet det här med att åka skidor och av inuiterna hade Amundsen lärt sig både hur man transporterar gods med hjälp av slädhundar och att det bästa sättet att klä sig under dessa förhållanden var med djurpälsar istället för med de tjocka ullkläder som tidigare varit vanliga vid expeditioner av den här typen.

(Som en tragisk parallell till Roald Amundsens segertåg genom Antarktis löper historien om Robert Falcon Scott. Engelsmannen nådde bara någon månad efter Amundsen också Sydpolen, men dog tillsammans med sina kamrater på vägen tillbaka (vilket visar hur oerhört riskfylld en sådan här expedition trots allt var). Scott hade lämnat Storbritannien nästan precis samtidigt som Amundsen lämnade Norge, i likhet med alla andra helt ovetande om norrmannens planer. Inte förrän Scott var i Melbourne för ett av de sista stoppen innan färden mot Antarktis fick han genom ett telegram direkt från Amundsen reda på att denne också var på väg mot Sydpolen. Att Amundsen hunnit före stod klart för Scott först när han kom fram till Sydpolen och såg en norsk flagga vaja där. "Well, it is something to have got here" konstaterade engelsmannen i sin dagbok efter den bittra upptäckten. Ett par månader senare hade han och hela hans grupp frusit ihjäl.)

Roald Amundsen kunde dock återvända med alla mannar (och åtminstone elva av sina slädhundar) i behåll och telegraferade den 7 mars 1912 de glada nyheterna från Hobart på Tasmanien. Som Zapffe påpekar i sin hyllningstext så är det remarkabelt att vare sig denna eller någon annan av Amundsens egna expeditioner kostade några människoliv, något Zapffe menar till stor del kan förklaras med Amundsens personliga egenskaper som expeditionsledare. Som vi sett var förberedelserna allt för Amundsen – som han själv beskriver det så var ju hela hans liv från unga år en enda stor förberedelse inför de stora uppgifterna i polartrakterna. Den minutiöst planerade expeditionen till Sydpolen visar hur förhållandevis enkelt det kunde gå att göra något ingen annan någonsin hade gjort om man bara var förberedd.

Roald Amundsen och hans mannar är framme vid sitt mål. Den norska flaggan vajar på Sydpolen.

År 1918 seglade Roald Amundsen från Norge för att via Nordostpassagen försöka nå Nordpolen på skeppet Maud. Expeditionen pågick i flera år men misslyckades i slutändan med att nå sitt mål. Men det fick inte Amundsen att ge upp. Första världskriget hade blivit det definitiva genombrottet för flyget och norrmannen var inte sen med att utnyttja den tekniska utvecklingen. Den 12 maj 1926 blev han på luftskeppet Norge tillsammans med femton andra män den förste som helt säkert nådde Nordpolen. Amundsen blev alltså troligtvis (tillsammans med kompanjonen Oscar Wisting) den förste att nå såväl Syd- som Nordpolen. Lägger man till att han också var den förste att genomfara Nordvästpassagen så kan vi konstatera att Amundsen var först med att klara tre av de fyra klassiska uppgifterna för en polarfarare. Ett imponerande facit måste man säga. (Den fjärde hade redan avklarats av en annan nordbo, finlandssvensken Adolf Erik Nordenskiöld, som år 1878-1879 hade blivit den förste att ta sig igenom Nordostpassagen.)

Enligt Peter Wessel Zapffe var emellertid flygfarkosternas inträde i polarhistorien början på en ny era, där människans heroiska närkamp mot naturen i allt högre grad blev ett slags tjuv- och rackarspel där naturen skulle övervinnas (eller "narres" som Zapffe uttrycker det) med fiffiga tekniska uppfinningar: "Utfaldet avgjøres ikke så meget i sneskavlen som i laboratoriet." Polarresornas heroiska karaktär tynade allt mer bort, liksom i förlängningen det passionerade intresse hos befolkningen som kunde driva en tredjedel av Oslos befolkning ut på gatorna för att hylla Nansen. Hade en sjuttonårig Amundsen som levt några decennier senare blivit lika exalterad av idén om att flyga till Nordpolen? Zapffe verkar tvivla på den saken och går så långt som att uttrycka det som att Amundsen "solgte sin sjæl til maskinernes dæmon" när han började använda sig av flygfarkosterna. Bedriften att korsa Nordpolen med ett flygskepp hade enligt Zapffe en helt annan karaktär än den att till fots nå Sydpolen. I expeditionen med Fram hade varje steg framåt varit en seger i sig, vilket kan kontrasteras mot Nordpolsresan där uppdragets uppfyllelse blir ett "øde faktum", och den resulterande berömmelsen får en "månekolde glans".

I slutändan skulle också flyget bli Roald Amundsens död. I juni 1928 försvann han under ett flyguppdrag över Barents hav för att rädda luftskeppet Italia. Hans kvarlevor har fortfarande inte hittats. För Zapffe hade Amundsens död en symbolisk karaktär:

Teltet og slæden, de var strenge i sin utvælgelse. Maskinen bærer eller svikter, utan forskjel, stymper og profet, forbryder og samaritan, flyktning og hero.

Efter ett liv av förberedelser som gång på gång möjliggjort för Roald Amundsen att göra det till synes omöjliga, var hans död i slutändan resultatet av en fallerande maskin. Allt som kunde kontrolleras hade Amundsen haft kontroll över. Mänskligt sett var han fulländad som polarfarare – det var bara det att polarresorna tappat sin mänskliga karaktär.

I slutet av sin text frågar sig Zapffe om Roald Amundsens död verkligen kan beskrivas som en tragedi:

Tragedie? En død, ædel av slumpens nåde efter et liv i bekræftelse – eller en alderdom på Svartskog som pièce de resistance i sitt eget museum – i sitt nittiende år kanske ikke engang istand til å motta jubilæets talere?

Enligt Zapffe hade den verkliga tragedin varit om Amundsen behövt vara vittne till det han själv blev banbrytare för – en tid då polarresor kunde genomföras i bekvämlighet, med segerherrar smuttande på cocktails: "Ingen tragedie er værre end den å bli sine bedrifters narr. Høiere og mere raffinert kan ikke dæmonerne hovere." Lägg därtill tragiken att se en sådan man som Amundsen bli fysiskt och psykiskt försvagad av ålderdomen – nä kanske var inte flygkraschen så tragisk ändå.

För var det något Roald Amundsen inte var förberedd för så var det ett liv på åldershem. Döden? Den hade han varit förberedd på sedan han var femton.

9. Niels Bohr (1885-1962)

När dansken Niels Bohr var tio år gammal tog han fram en cykel och började sakta och metodiskt att förstöra den. Det vill säga, han plockade isär den tills han hade en hög av cykelns minsta beståndsdelar framför sig. Oroade vuxna som hade upptäckt vad pojken höll på med försökte stoppa honom men Niels egen far bröt in och uppmanade den utforskande ynglingen att fortsätta. Niels hade nämligen en plan: att sätta ihop cykeln igen, helt på sitt eget sätt, utefter sina egna idéer. Projektet lyckades. De småkillar som satt runt omkring och nyfiket följde det lilla äventyret kunde inte bidra på något sätt, men historien förtäljer att Niels ändå hade lyckats få dem att känna sig delaktiga.

Anekdoter av det här slaget kan kännas så övertydligt symboliska att man undrar hur tillrättalagda de är. Pojken skulle växa upp och bli en av 1900-talets mest berömda fysiker, där förmågan att bryta isär problem i sina beståndsdelar för att sedan, med kreativitet och briljans, sätta ihop delarna till nya fungerande förklaringsmodeller – ja, det skulle komma att definiera honom. Dessutom hade han en förmåga att samla människor runt sig och göra dem delaktiga. Samtidigt finns det inget som säger att anekdoten inte skulle kunna vara sann. Niels hade en mycket stöttande, akademiskt intresserad familj och redan tidigt odlade han en stor nyfikenhet på hur världen fungerade. Fadern var professor i fysiologi, brorsan skulle komma att excellera i den intressanta kombinationen matematik och fotboll, och Niels son skulle senare precis som sin far föräras nobelpriset i fysik. Arv och miljö tycks ha samspelat på bästa sätt när det kom till släkten Bohr.

Vad gäller miljön, är det också värt att säga några ord om den vidare kontexten. I slutet av 1800-talet var den allmänna uppfattningen inom stora delar av vetenskapen att det viktigaste redan var upptäckt. Nu återstod bara att finslipa på detaljerna, att metodiskt lära sig mer och mer om en värld som man på det stora hela hade lyckats förklara och få grepp om. Den klassiska mekaniken hade varit en succé som förklaringsmodell, vare sig man pratade om mindre fenomen här på jorden eller planeternas banor över himlavalvet. Men när vetenskapsmännen började vända blicken inåt, mot mikrokosmos, så framstod inte världen som så förutsägbar och tydlig längre. Mest känd från denna tid är förstås Albert Einstein, som med sin relativitetsteori fick klassiska uppfattningar om tid och rum att ställas på ända (med häpnadsväckande konsekvenser också för makrokosmos), men det fanns flertalet andra forskare som bidrog till den revolution inom framförallt fysiken som ägde rum i början av förra århundradet. Världen öppnade upp sig på nytt och återigen framstod den som genuint märklig, fascinerande, vördnadsbjudande och svårförståelig. 

En av dessa framstående vetenskapsmän var Max Planck, som lade någon sorts grund för kvantmekaniken. Det var med hjälp av hans tankar som Bohr lyckades lösa ett problem som hade gäckat samtidens fysiker. Dansken hade under sina resor till England under en period arbetat med Ernest Rutherford. Rutherford, ansedd som kärnfysikens fader, hade utvecklat en atommodell som i korthet gick ut på att atomen består av en positivt laddad kärna som omges av ett antal kringsurrande elektroner. So far, so good. Men det fanns ett problem: De negativt laddade elektronerna skulle, om den klassiska fysiken stämde, tappa lite energi i takt med att de far runt i atomen, och därmed så sakteliga dras närmare och närmare den starkt positivt laddade kärnan, för att slutligen slukas upp. Atomen skulle kollapsa. Men det sker uppenbarligen inte. Vad höll elektronerna på plats?

Inspirerad av Plancks kvantfysikaliska tankar, skissade Bohr på en lösning. Han menade att elektronerna rör sig i bestämda banor runt atomkärnan och hålls på plats genom den energi banorna besitter. Elektronerna kan "hoppa" mellan dessa olika banor och det är bara då som elektronerna tillsätts eller avger energi. Om de tillsätts energi hoppar de utåt, till en bana längre ifrån atomkärnan, och om de avger energi hoppar de inåt. Teorin kunde förklara tidigare olösta problem. Exempelvis problemet med varför upphettat väte utstrålade fyra olika färgers ljus. Energin som Bohrs elektroner tappar när de hoppar inåt i sina banor avges just i form av ljus och färgerna stämmer överens med vätets olika atombanor. Bohrs modell förklarade därmed både varför atomerna höll samman och varför de kan avge strålning eller ljus. Rent generellt kunde hans teori också förklara varför olika ämnen har olika grundläggande egenskaper.

Om det här verkar lite flummigt och abstrakt, så är jag rädd att det bara är början. Bohrs atommodell är kanske hans allra största egen upptäckt, men han skulle vara djupt inblandad i kvantfysikens utveckling – och kvantfysiken är ingenting om inte flummig och abstrakt. Framgångarna med atomteorin gav Bohr hög status i hemlandet där han tilldelades en professur i teoretisk fysik och gavs möjligheten att grunda ett helt eget institut för forskning. Niels Bohr-institutet, som det senare skulle komma att heta, blev en samlingsplats för briljanta teoretiker som under danskens överseende utvecklade den moderna kvantfysiken. Ett av de genier som knöts till kretsen runt Bohr var tysken Werner Heisenberg. Han formulerade osäkerhetsprincipen, som i korthet går ut på att det är omöjligt att bestämma en atompartikels läge och hastighet samtidigt, eftersom själva observationen påverkar partikeln. Om man mäter var partikeln befinner sig, kommer man inte kunna få grepp om dess hastighet, och vice versa. För övrigt menade Heisenberg att man inte kan säga att de minsta partiklarna ens existerar innan man har observerat dem: "The idea of an objective real world whose smallest parts exist objectively in the same sense as stones or trees exist, independently of whether or not we observe them ... is impossible". Inga konstigheter, som ni märker.

Eller jo, i princip alla tyckte att det var konstigt. Bohrs och Heisenbergs idéer kom att utgöra stommen till det som kallas Köpenhamnstolkningen av kvantfysiken, och den oroade även upphovsmännen själva. Bohr har konstaterat att de som inte chockas när de första gången stöter på kvantfysiken, omöjligen kan ha förstått den. En av 1900-talets mest tongivande teoretiska fysiker, Richard Feynman, inledde en föreläsning om kvantfysik med att konstatera (bara halvt på skämt) att ingen förstod teorin. Man får helt enkelt bara försöka acceptera att naturen tycks kunna fungera på det här sättet, och lägga undan tankarna på hur i hela friden det kan tänkas hänga ihop. Den mänskliga förmågan är uppenbarligen tillräckligt stor för att upptäcka kvantfysiken, men det är en annan fråga om den är tillräckligt stor för att verkligen förstå den.

Jag ska snart sluta prata kvantyfysik (en god anledning till att hålla tyst är att jag absolut inte bottnar i det här, men ska man tro Feynman är jag åtminstone i gott sällskap), men det är värt att nämna en av de mest kontroversiella implikationerna av teorin. Omöjligheten att kunna förutse vad som händer inne i en atom, där det bästa man kan göra är att bestämma sannolikheten för olika utfall, verkar medföra att det råder en fundamental indeterminism i naturen. Inne i naturens innersta kärnor, det vill säga själva atomerna, sker vissa saker lite på slump, utan orsak. Typ så. Detta inslag av indeterminism bekymrade bland annat Bohrs gode vän Einstein. Denne försökte hitta fel i teorin eftersom han var övertygad om att, som han på ett ungefär sa: "Gud spelar inte tärning". Bohr svarade att Einstein inte ska säga åt Gud vad han ska göra. Heisenberg, som var troende, tröstade sig med att åtminstone Herren själv bör ha koll på de subatomära partiklarnas position och att kausalitetstanken därmed fortfarande har giltighet.

Nu lämnar vi det teoretiska. Det var i stor utsträckning vad Niels Bohr själv också tvingades göra, när de världsliga problemen blev alltmer påträngande. Nazisternas maktövertagande ledde som bekant några år senare till andra världskriget, under vilket Danmark blev ockuperat. Samtidigt hade kvantfysiken skapat de teoretiska förutsättningarna för kärnvapenutveckling. Bohr, som på dramatiska sätt flydde ockupationen (och efter samtal med svenske kungen också bidrog till att Sverige blev en fristad åt tusentals danska judar), skulle så småningom bli involverad i amerikanernas framställande av atombomben. Bohr var konstant orolig över hur vapnet kunde användas i onda syften och skrev ett öppet brev till FN där han pläderade för öppenhet mellan nationer i fråga om forskning och kunskaper på kärnvapenområdet. Kanske kan Bohr anklagas för viss naivitet, men inte ondska, och man ska vara medveten om att tyskarna (med Heisenberg som en av de ledande figurerna) själva arbetade intensivt med att framställa egna kärnvapen. Hitler och kärnvapen var en kombination som man av uppenbara skäl ville undvika till varje pris och därför var det viktigt att besegra axelmakterna innan man hann fram till den punkten.

*

Vad har Bohrs insatser lett till, så här med hundra års distans? Det går att peka på många saker. Modern forskning om mediciner och laser bygger i någon mån på hans teorier och utvecklingen av datorer, kärnkraft, mikrovågsugnar och gud vet hur många fler fenomen står i tacksamhetsskuld till Bohr. Nu är inte jag odelat positiv till naturvetenskapliga framsteg, eftersom de ofta utgör grunden för den tekniska utveckling som jag definitivt inte är odelat positiv till. AI, ett teknologiskt övervakningssamhälle, cyniska sociala medier-företag, hela faderullan – det kan skrämma och deprimera mig. Mår vi bättre av det här? Vet vi vad vi håller på med? 

Som svar på detta kan man förstås anföra alla de tusentals sätt som vetenskapliga framsteg har förbättrat människors liv. Men för mig är det ändå något annat som gör att jag tycker om Niels Bohr. Jag kan ofta känna hur det är ytterst få människor idag som är verkligt nyfikna på det mirakel som är vårt universum. Vi flyter med, mår dåligt över våra misslyckade självförverkliganden, och så dör vi. Människor som Bohr utgör ett sorts motmedel, ett bevis på att man kan leva ett liv i storögd fascination istället för trött likgiltighet. Han kan också fungera som medicin mot den tråkiga känslan av att allt är utforskat, av att det inte finns något som kan kännas som magi. Kvantfysikens totala märklighet, att vi människor har så svårt att verkligen förstå den, upplever jag som uppfriskande och upplivande.

Och atombomben hade säkert några jävlar lyckats utveckla ändå.