40. Henrik Wergeland (1808-1845)

17 maj 1829. Människor i Christiania (dagens Oslo) har samlats för att uppmärksamma Norges första fria konstitution, som undertecknades på dagen femton år tidigare. Ordningsmakten finns också på plats, redo att arrestera orosmakare. Det gnisslar nämligen i den nyetablerade unionen. Kort bakgrund: det norska Stortinget vill ha mer makt, medan kung Karl XIV Johan vill att norrmännen ska nöja sig med vad de redan har. Oron från svenskt håll är att de upproriska stämningarna ska sprida sig till Sverige. Sedan ett år tillbaka är det därför förbjudet att fira 17 maj, och den svenske ståthållaren Baltzar von Platen har för dagen gett order om att varje person som hurrar till förmån för konstitutionen ska arresteras. Pikant nog har båten Constitutionen anlagt vid Christianias hamn samma morgon och polismännen har svårt att avgöra om hurraropen tillägnas den femton år gamla konstitutionen – eller båten. 

Christianias polisstyrka omfattar vid den här tidpunkten endast åtta man. Man kan ha viss förståelse för att de känner sig trängda. I själva verket är folkmassan varken upprorisk eller våldsam. Men ordningsmakten, med von Platen i spetsen, ser ett tillfälle att statuera ett exempel. Enligt den så kallade "upprorslagen" är det tillåtet att sätta in militären om en folkmassa stör offentligt lugn och vägrar åtlyda uppmaningar om att gå hem. Men innan militären kan sättas in är de civila myndigheterna tvungna att läsa upp bestämmelserna tre gånger. Så sker också. I vilken mån folkmassan hör vad som säger är oklart. Men budskapet möts av tystnad.

Tystnaden bryts bara av ett högljutt gapskratt. Det kommer från den tjugoåriga studenten Henrik Wergeland.

Vad som händer därefter är att militären sätts in för att skingra folkmassan. Övervåldet är väl dokumenterat. De samlade människorna möts av beriden militär med dragna sablar och höjda gevärskolvar. När det var dags att summera tumultet har militären arresterat sex personer och ett 30-tal har skadats. Den unge studenten Wergeland har fått ett sabelslag över ryggen. (Den skadade rocken skickar han senare till myndigheterna, som en uppstudsig symbolhandling och som ett bevis för misshandeln.) Händelsen har gått till historien som Torgslaget 1829 och har blivit lika central i Norges historia som i mytbildningen kring Henrik Wergeland. Den unge studenten var vid tiden en sorts ledare för de unga poeterna i staden, och strax efter händelsen skriver han en pjäs där militären angriper klädesplagg i tron om att det rör sig om upprorsmakare. Budskapet gick inte förlorat för någon: upproret fanns bara i militärens ögon. Med sin skarpa penna blev Wergeland snabbt en av Torgslagets huvudpersoner. Lika god och ärofull som Baltzar von Platen var grym och usel.

Samtida teckning av Torgslaget av Hans E. Reimers. Längst till vänster syns Wergeland i hatt. Den norska konstitutionen ligger utkastad framför hästens hovar.

Egentligen var Torgslaget varken särskilt blodigt eller spektakulärt. Liknande händelser i Sverige eller på den europeiska kontinenten ledde till mycket mer omfattande skador och arresteringar. Moderna historiker har dessutom satt vissa frågetecken vid de nationella stämningarna. Var människor verkligen ute på gatorna för att fira 17 maj, eller hade de helt enkelt samlats (som människor gör) för att nyfiket ta del av vad som skulle kunna hända, nu när alla slags firanden var förbjudna? Men för ett land som mer och mer under 1800-talet motsatte sig unionen med Sverige blev Torgslaget efter hand oerhört symboliskt laddad. Och Wergeland blev frihetshjälten, "syttendemaikongen". (Han blev så förknippad med 17 maj att många fortfarande tror att det var han "som innstifta da'n".) När Bjørnstjerne Bjørnson i ett tal 1881 kallade Wergeland för "nationens störste son" var det en bekräftelse på vad han hade blivit för eftervärlden: en skaldande nationalhjälte.

Det hade han ännu inte hunnit bli, när han som ung student (och förmodligen rätt så berusad) skrattade åt de civila myndigheterna 1829. Men vem var han då, vår unge provokatör? Först och främst var han en person som alltid såg till att placera sig själv där det hände saker. Hans liv kretsade kring studier, men också kring det nöjesliv som fanns i staden, med återkommande krogrundor och lockande kvinnoaffärer. Och så diktade han förstås, en rå och kaotisk ungdomsdiktning, som tilldrog sig kritik från mer noggranna kollegor. Häftigast i kritiken var den jämnåriga Johan Sebastian Welhaven, som med tiden blev hans största rival. Welhaven uppskattade inte Wergelands icke-traditionella diktning och nämnde det i en text. Wergeland svarade och så var "poeternas kamp" igång. Det var en kraftmätning som fördes med fuktade läppar och vässade pennor. Welhaven skrev syrligt om Wergelands oborstade poesi, medan Wergeland gav sig på Welhavens högfärd och pretentioner:

    Welhaven gjorde et vers til jul
    og tror seg Apollons fetter [kusin]
    Så tror seg flyvefisken fugl
    når over sjø den spretter

Mic drop, liksom. Där borde kulturdebatten ha tagit slut. Men den bara växte och de bägge kontrahenterna samlade på sig anhängare. Två läger skapades: "patrioterna" respektive "intelligensen". Wergeland och Welhaven skilde sig nämligen inte bara åt i synen på poesi. De var varandras motsatser, personligt, politiskt och estetiskt. Wergeland och hans anhängare ville nå bönderna med sin romantiska patriotism, "intelligensen" sökte däremot en andlig enhet mellan Norge och Danmark. (Vad nu det innebar.) Från dagens synpunkt var det kanske inte mycket att träta om. Men att det inte var på lek visas av att de rivaliserande grupperna emellanåt råkade i slagsmål med varandra. Om det över huvud taget går att vinna en kulturdebatt kan man säga att Welhaven gick segrande ur striden, åtminstone på kort sikt. Det var först mot slutet av 1800-talet som Wergeland blev en symbol för det demokratiska Norge (trots att han själv inte var demokrat) och senare för det från Sverige fria Norge. 

Är det därför Wergeland är med på den här listan, som en viktig och enande symbol? 

Nåja. Inte bara. Han är också med för sitt enträgna arbete för att avskaffa § 2 i Grunnloven, "judeparagrafen". Paragrafen som hade tillkommit i samband med konstitutionen förbjöd judar att leva och verka i Norge och Wergeland var inte nådig i sin kritik av den:

Jeg troer vor Grundlov bedst paa Jord;

dog ei, at bedst er hvert et Ord.

Saaledes troer jeg for Exempel,

at Hver bør vælge frit sit Tempel.

Man friest være maa i Tro;

thi bør forandres § 2.

Innan en omröstning i Stortinget om paragrafen skickade Wergeland sin diktsamling Jøden till alla stortingsrepresentanter. Men lobbyförsöket misslyckades och det var först efter Wergelands död som den förhatliga paragrafen avskaffades.

Han är också med för sina dikters skull. 1844, inte ens fyrtio år fyllda, blev Wergeland allvarligt sjuk i tuberkulos, men fortsatte att skriva. Det är från den tiden han skrev sina bästa dikter. Jag tänker på "Til Foraaret" och "Til min Gyldenlak", som bägge skrevs samma år som han dog.

Gyldenlak, før Du din Glands har tabt,

da er jeg Det hvoraf Alt er skabt;

ja før Du mister din Krones Guld,

da er jeg Muld.

Idet jeg raaber: med Vindvet op!

mit sidste Blik faar din Gyldentop.

Min Sjel dig kysser, idet forbi

den flyver fri.

Togange jeg kysser din søde Mund.

Dit er det første med Rettens Grund.

Det andet give du, Kjære husk,

min Rosenbusk!

Udsprungen faaer jeg den ei at see;

thi bring mig Hilsen, naar det vil skee;

og siig, jeg ønsker, at paa min Grav

den blomstrer af.

Ja siig, jeg ønsker, at paa mit Bryst

den Rose laa, du fra mig har kyst;

og, Gyldenlak, vær i Dødens Huus

dens Brudeblus!

I dikten möter vi den döende poeten som har accepterat och kommit till ro med sitt öde. Dikten är riktad till en gyllenlack, en blomma som lyser upp många nordiska blomsterängar på våren. Diktaren har inte mycket tid kvar och tror sig inte finnas kvar när blomman väl har blommat ut och mist sin "kronas guld". Men som en sista önskan vill han att gyllenlacken ska växa på hans grav. Olav H. Hauge skriver i en dagboksanteckning: "Wergelands evigt unga poesi! Dessa gyllene jublande soldikter." Det finns en motsägelsefull optimism i Wergelands sista dikter, trots det bittra öde som väntade den unge mannen. De känns därför levande, på ett sätt som gör att de bryter igenom det avstånd (i tid och språk) som skiljer oss från 1840-talets Norge. Tycker jag då.

Men det är klart. Det är som nationell symbol Wergeland är mest känd. Han läses fortfarande i viss mån i Norge, och kommer att leva kvar i det norska kollektiva medvetandet så länge landet firar 17 maj. Det gör honom i viss mån odödlig. Till skillnad från Nordens andra stora nationalskald, Runeberg, är Wergeland en mer fascinerande person i historien. Om det säger något om Finland att deras nationalskald diktade om krig och enkla bönder, så säger det något om Norge att deras motsvarighet rumlade runt på Christianias gator, skrev romantiska dikter och dog en tragisk död. 

Framförallt satt Wergelands hjärta på rätt plats. Han kämpade för judarnas rätt att leva i Norge och han gapskrattade när övermakten i Christiania hotade att sätta in militären mot en fredlig folkmassa. 

 

Kom inte här och bestäm över mig. Det blir inte mer norskt än så.

41. Herman Bang (1857-1912)

Den danske författaren Herman Bang var ute och åkte tåg en dag, när han från sin kupé såg en kvinna i ett fönster. Hon gjorde inget speciellt och ögonblicket kan inte ha varat länge. Men bilden av kvinnan stannade kvar hos honom. Hennes orörliga ansikte, omgivet av blommor och med en tyst resignation i blicken, förföljde honom. Bang var en extravagant man, med erfarenheter av både det ena och det andra – ändå var det denna anspråkslösa lilla bild ur verkligheten som skulle inspirera honom till hans kanske allra främsta verk. Och det säger en hel del om hans författarskap.

Det är först de senaste par åren jag läst något av Herman Bang. Men han har gjort intryck på mig långt tidigare än så. När jag läste kulturvetarprogrammet för länge sedan (herregud, 15 år har det väl gått nu) fastnade jag för en bild på en ung Bang i Bernt Olssons och Ingemar Algulins Litteraturens historia i världen. Jag tyckte han var jävligt snygg och det i kombination med vad som måste ha varit en tilltalande beskrivning av hans litterära gärning, skapade för mig en lyster runt hans namn. Bang blev en sådan där författare man har som en av sina favoriter utan att någonsin ha läst ett ord. När jag så till sist läste Vid vägen (1886) för något år sedan och älskade den, så kom det alltså inte som någon överraskning utan mer som en bekräftelse på något jag redan vetat sedan länge.

Vid vägen är en roman om undertryckta känslor och längtan efter något annat än den kvävande vardagen. Katinka bor vid en järnvägsstation och är gift med ortens stins. Hon älskar honom inte och de har inga barn. En ny godsförvaltare kommer till trakten och Katinka blir förälskad. Men vardagens och konventionernas bojor är för starka. En kärlekshistoria som kunde ha blivit något, blir ingenting. Sällan har en bok med så lite handling varit så berörande. (Skådespelaren Max von Sydow blev så gripen av Vid vägen att han gick i 25 år och längtade efter att få göra en filmversion av den, som till sist blev av 1988. Jag har tyvärr inte sett den.)

Perfekt anpassad till Herman Bangs stillsamt tragiska historier är hans unika stil. Den brukar kallas impressionistisk och det är ett omdöme som har bekräftats av starkast tänkbara auktoritet. Under en kort tid bodde nämligen Claude Monet och Bang på samma pensionat i Norge. Monet skaffade sig en fransk översättning av vad som brukar anses vara författarens andra stora mästerverk, romanen Tine (1889), och sade efter att han hade läst den att den var den enda impressionistiska roman han kände till. Än idag anses Bang som den kanske ende konsekvente impressionisten på litteraturens område. Och visst är det en passande benämning för hans stil, där korta intryck av händelser och samtal flimrar förbi, tillsammans tecknande konturerna av ett litet, levande utsnitt av verkligheten. Samtidigt måste jag säga att Bangs litterära impressionism gör ett helt annat intryck på mig än impressionismen inom målarkonsten. Precis som inom måleriet finns känslan av liv, flöde och rörelse där – men effekten Bangs stil gör på läsaren är snarare besläktad med den som Hemingway uppnår med sin isbergsteknik. Han är en författare som kan konsten att skapa djupt berörande scener med de mest enkla medel. Ett avsnitt där en kvinna dränker sig avslutas till exempel på följande kortfattade sätt: "...Nu var dammen lugn. Dagen kom."  De förbiflimrande intrycken blir bara antydningar om ett enormt känsloliv som bubblar under ytan, men som just genom att bara vara antytt drabbar med så mycket större kraft. Något sådant har jag aldrig upplevt när jag tittat på en målning av Monet eller Renoir.

Tine utspelar sig under mer dramatiska omständigheter än Vid vägen. Handlingen tilldrar sig på den lilla ön Als under det dansk-tyska kriget 1864. (Bang växte själv upp på ön och hade barndomsminnen från kriget.), Det är emellertid inte frontens strider som skildras, utan det monotona slitet, städandet och omplåstrandet i bakgrunden. De förbimarscherande härarna fyller ungefär samma funktion som tågen som passerar järnvägsstationen i Vid vägen. De är påminnelser om det "stora" livet därute, i kontrast mot romanens "lilla" liv. Krigets nationella katastrof blir en vag återklang av den olyckliga kärlekshistoria som står i dess centrum.

Herman Bangs eget liv var också på många sätt tragiskt – däremot var det allt annat än stillsamt. På många sätt utgör det en dramatisk kontrast till den nedtonade, vardagliga miljön i hans främsta verk. Efter att ha kommit till Köpenhamn vid 22 års ålder, gav sig Bang med enorm energi in i tidnings- och kulturvärlden (han skrev som jag förstår det stundtals i fem-sex tidningar samtidigt) och blev snart både berömd och beryktad. Den unge dandyn sågs som en sinnebild för dekadent livsstil och karikerades flitigt i skämtpress och på teaterscener. Debutromanen Haabløse Slægter (1880) fick honom åtalad och dömd för otuktigt skrivsätt. När han var utomlands hände det att han titulerade sig "de Bang" och påstod sig ha stora gods på Jylland. Vart han än kom hade han en benägenhet att ställa till rabalder. Från Preussen blev han utvisad efter att ha skrivit en elak artikel om kejsarfamiljen och deras ständiga lust att fotografera sig. Andra gånger blev han i egenskap av homosexuell förföljd av myndigheterna.

Skillnaderna mellan Herman Bangs liv och verk är alltså i många avseenden stora, men självklart går det också att göra kopplingar mellan de två. Det ligger till exempel nära till hands att koppla Bangs favorittema om oförlöst kärlek, som präglar både Tine och Vid vägen, till hans egen homosexualitet. Det är lätt att föreställa sig att Tine och Katinkas upplevelser av kärlek som inte blir mycket mer än små, små antydningar i det tysta, inte bara är inkännande fantasier, utan också härrör från faktiska erfarenheter och känslor hos författaren själv. Impressionismen blir ur denna synvinkel mer än bara en stil – den blir i sin fragmentariska antydan om det outsagda det mest passande sättet att beskriva känslan av att leva ett liv där kärleken per definition är något förbjudet som man inte får tala om.

Herman Bang förde ett kringflackande liv. Kanske kände han sig aldrig riktigt hemma någonstans. När han dog 1912 var han på väg till San Francisco och Japan. I den lilla staden Ogden i Utah fann man honom död i sin tågkupé. Vilket hastigt, förbiflimrande intryck som blev hans sista finns vad jag vet inte noterat.

42. Jens Peter Jacobsen (1847-1885)

Rainer Maria Rilke är en av de allra största författarna i brytpunkten mellan tämligen traditionell 1800-talsdiktning och påföljande sekels modernism. Österrikaren anses närmast oöverträffad inom den tyskspråkiga diktningen, med ett starkt symboliskt och ofta mystiskt författarskap. Rilke är en av världslitteraturens stora, helt enkelt. Det fanns bara två böcker som denna gåtfulla poet alltid packade ner på sina många resor genom Europa. Den ena var Bibeln. Den andra var Jens Peter Jacobsens roman Niels Lyhne. Rilke fascinerades så till den grad av romanen att han allvarligt övervägde att lära sig danska enbart för att kunna läsa den i original.

Rilke var inte det tidiga 1900-talets enda beundrare av Jacobsen. Än mer namnkunniga storheter som Freud och Kafka läste och fängslades av danskens böcker. Svenske poeten Karl Vennberg menar att Jacobsen borde få göra Søren Kierkegaard och H.C. Andersen sällskap i den lilla illustra skara danska författare vars verk tillhör världslitteraturen.

Två frågor tarvar svar: vem tusan var Jens Peter (J.P.) Jacobsen egentligen och varför var han så bra?

Jacobsen var, om inte främst så i alla fall först, naturvetenskapsman. Mot slutet av 1860-talet studerade han botanik och andra naturvetenskapliga ämnen. Sin allra mest betydande insats inom det naturvetenskapliga fältet var som förmedlare: han var den som förde in Darwins idéer i Danmark genom översättningar av engelsmannens genombrottsverk Om arternas uppkomst. Denna insats kompletterades med akademiska uppsatser på området. En ögonbrynshöjande prestation i sig, kanske, men inte alls varför han är med på den här listan. Däremot är det viktigt att veta att Jacobsen hade den naturvetenskapliga bakgrunden för att förstå hur han tog sig an sin litteratur.

Han var nämligen en naturalist, Jacobsen. Förenklat kan man säga att naturalistisk litteratur var sådan som utgick från naturvetenskapens metoder: karaktärerna gavs vissa fysiska och psykiska förutsättningar, som i mötet med miljön gav upphov till givna förändringar och reaktioner, utifrån naturens obönhörliga orsak-och-verkan-lagar. Vissa naturalister fokuserade i inzoomad detalj på den fysiska världen: smutsen, utseendena, miljön. Andra, som Jacobsen, var mer intresserad av den psykologiska naturalismen. Hur reagerar egentligen vissa typer av människor när de hamnar i vissa omständigheter?

Eller, om vi ska vända oss till Rilkes favoritroman: Hur reagerar den moderna människan när den tappat sina illusioner och sin gudstro, men ändå måste hantera kärlek och död? Vad händer om denna människa till själ och hjärta är idealist och romantiker, men till förnuft och erfarenhet är krass realist? Strukturellt och berättartekniskt är Niels Lyhne rörig och otympligt sammansatt, men det är en kritik lätt att vifta bort: det här handlar inte om det. Det handlar om språkligt undersköna partier och lysande, hjärtskärande, psykologisk realism. Den som är intresserad av kärlek, melankoli, skapande, längtan, resignation, tro, död och filosofi bör någon gång läsa romanen. Som psykolog och människokännare erinrar Jacobsen ibland om Dostojevskij, och som rytmisk språkkonstnär snuddar han ibland vid poeter som Rimbaud. Inte dåligt för en dansk.

Det sägs att Jacobsen hade ett fattigt kärleksliv, att han kanske rent av, med Vennbergs ord, saknade "all konkret erotisk erfarenhet". Det gör skildringarna i hans romaner desto mer häpnadsväckande. Jacobsen skrev bara två romaner, den andra av dessa har jag redan talat om, och den första var Fru Marie Grubbe. I den visar Jacobsen upp en mycket subtil förståelse för kärlekens väsen. Marie Grubbe genomlever flera olika sorters kärleksrelationer, och små impressionistiska situationer i romanerna visar med träffsäkerhet hur mycket han förstår om kärlek, med eller utan egen erfarenhet. (En dansk impressionist som tog stor lärdom av Jacobsen var Herman Bang). Fru Marie Grubbe är också ett utsökt exempel på Jacobsens vetenskapliga noggrannhet. Romanen utspelar sig under 1600-talet och Jacobsen gjorde grundliga kulturhistoriska undersökningar om tiden innan han påbörjade romanen. Även språket skulle vara så realistiskt som möjligt. Exempelvis skriver han i ett brev till den store Georg Brandes att han noga undersökt intet:s utbredning och uttal från den tiden innan han vågade använda ordet i romanen. Brandes var för övrigt en kritiker som älskade Jacobsen, och när den förra höll sina berömda föreläsningar om det moderna genombrottet (en epok som hämtat sitt namn från Brandes essä "Det moderna genombrottets män") framhöll han Jacobsen som en av de allra främsta. 

Om någon tycker att allt det här ändå känns för inaktuellt – om nu kärlek och psykologiska kamper någonsin kan gå ur tiden – ja, då kanske det kan kännas kittlande att istället vända sig till Jacobsens lilla novell "Pesten i Bergamo". Det är alltså inte en novell om coronavirusets utbrott i Europa ungefär 150 år senare, utan en medeltida berättelse om pestens härjningar i den italienska staden. Återigen är det inte de yttre händelserna som Jacobsen intresserar sig mest för, utan de mentala tillstånden. Hur tar sig skräck uttryck i människors liv? Bland annat, visar det sig, i form av grymt självspäkande. 

En riktigt bra litterär text kan fortfarande göra något med oss människor som inget annat riktigt kan. J.P. Jacobsen skrev flera sådana texter. Av den enkla anledningen bör han inte glömmas bort, och av den enkla anledningen bör du ta dig till närmaste bibliotek.