55. Marit Bjørgen (1980-)

Min entusiasm för längdskidåkning har varit väldigt varierande genom åren. Första gången jag verkligen fastnade kan ha varit OS i Nagano 1998. Möjligtvis var det mest en ursäkt för att få sitta uppe framför TV:n sent på natten. Kanske kom det egentliga intresset först senare. Hur som helst associerar jag den första gryende kärleken till längdskidåkningen med sportlovsmys, mellantider och så inte minst de där koskällorna som folk väsnas med på varje längdtävling värd namnet. Tanken på det ljudet kan fortfarande sända vällustrysningar längs min ryggrad. 

Men under rätt långa perioder har intresset också legat nere, framför allt de tio senaste åren. Jag vet inte hur jag ska förklara det. Att tv-rättigheterna till OS köptes upp Discovery kanske. Eller att typ alla längdtävlingar nu för tiden är masstarter där åkarna kör runt och runt i en oändlighet kring en och samma lilla bana. (Den tävling jag följt mest konsekvent det senaste decenniet är Vasaloppet, som har den karaktär av episk resa genom vintrig skog mitt romantiska jag tycker att ett riktigt skidlopp ska ha.) Måhända har det att göra med att jag liksom många andra insett att skidskytte, hur konstruerad tävlingsgren det än är, faktiskt är ganska mycket roligare att titta på. Eller kanske helt enkelt att vintrarna är så dåliga nu för tiden – kom igen liksom, det finns ingen snö, ta av skidorna och spring istället.

Men det kan ju också vara så att det har med norrmännen att göra.

Det går inte att komma ifrån att det gnager lite hos oss svenskar att norrmännen är så förbannat bra på att åka skidor. Vi är också bra, absolut, men inte som Norge. De har ju sådana resurser säger vi. Den oljestinna statsapparaten pumpar in pengar i längdskidåkningen. De använder astmamedicin och läppsalva. De är överlag ett gäng töntiga friskusar som gillar att "gå på tur". Snö har de på vintern också. Det om något måste väl ändå räknas som fusk?

Dåliga förlorare är vi.

Till saken hör att de norska skidåkarna känns så omänskliga. Visst var inte Petter Northug bra i varje tävling, men när han väl drog igång den där spurten, då gick han helt enkelt inte att slå.

Och Marit Bjørgen ska vi inte ens tala om.

*

För att beskriva Marit Bjørgens storhet finns nog ingen annan råd än att börja med siffrorna. Hon är tidernas mest framgångsrika vinterolympier med sina 15 OS-medaljer – 8 guld, 4 silver, 3 brons. Den första från OS i Salt Lake City 2002 (en evighet sedan), den sista från OS i Pyeongchang 2018 (vilket ju känns som helt nyligen). OS i Beijing, vars inledningsceremoni hålls precis samma dag som detta publiceras, blir det första vinter-OS på över 20 år där hon inte deltar. Det kommer kännas tomt. 

Marit Bjørgens VM-facit är lika imponerande: 26 VM-medaljer – 18 guld, 5 silver och 3 brons. Och så har vi antalet individuella segrar i världscupen – 114 stycken, flest någonsin. Då hade hon ändå några relativt svaga år 2006-2009, åtminstone i mästerskapen, då det känns som om det hade kunnat gå bättre. Att hon tagit såväl VM- som OS-guld på både de längsta och kortaste mästerskapsdistanserna säger något om hennes bredd. Att hon efter att ha lagt av 2018 gjorde en comeback som långloppsåkare i bland annat Vasaloppet 2021, 40 år gammal, säger något om vilken övermänniska hon är. (Har jag förstått det rätt ska hon vara med i år igen.)

För att uttrycka det kort: Marit Bjørgen är tidernas bästa längdskidåkare på damsidan. Om Bjørn Dæhlie på sista tiden börjat bli åtminstone lite flåsad i nacken, så är Bjørgen än så länge helt ohotad (trots hyfsad konkurrens genom åren).

Alla känner till Petter Northugs explosiva spurter. Det är inte lika lätt att sätta fingret på Marit Bjørgens storhet som skidåkare. Idéhistorikern Sverker Sörlin gör ett försök i boken Kroppens geni - Marit, Petter och skidåkning som lidelse från 2011:

Björgen vinner inte med hugg. Hon åker bara fortare. /.../ Björgens storhet är berättande, Northugs poetisk. Northug arbetar med ögonblicket. Bokstavligen i klipp. Björgen arbetar med tiden, som en roman som först kan te sig trevande men som sida för sida tränger sig in i läsaren och så småningom uppfyller en fullständigt, eller som en symfoni av Mahler. Då bara sluter man ögonen och låter tårarna komma.

På sitt sätt motsvaras Petter Northugs och Marit Bjørgens olika sätt att vinna av deras skilda personligheter: spelevinken Northug med sina fräcka spurter; den plikttrogna, tålmodiga, snälla och ordentliga Bjørgen med hårt arbete under ett helt lopp. 

Plikttrogenhet och tålamod är egenskaper som hör till landsbygdens traditionella dygder. Och det är också där vi hittar hennes bakgrund. Marit Bjørgen växte, likt otaliga generationer av familjen Bjørgen före henne, upp på gården Bjørga, högt belägen mellan fjället och älven nära den lilla byn Rognes. Hon började träna som 10-åring med en man på orten vid namn Idar Terje Belsvik, en utbildad skidledare som skramlade ihop de få barn som fanns där – Marit och hennes bror Anders, samt Idars egen 12-årige bror Hans Kjetil – och började åka skidor med dem. De tränade flera dagar i veckan. För Marit, en flicka som aldrig kunde sitta still, passade det perfekt. I den närbelägna Troøybacken (idag heter den Bjørgenbacken) tränade man med rullskidor om somrarna. I Rognes många brutalt branta backar sprangs det med stavar. Ibland passade man på att samla ihop får på de omkringliggande gårdarna. Det gav pengar som behövdes till tävlingarna – till bensin, startavgifter och valla. 

Sin första tävling vann Marit Bjørgen när hon var sju. Hon verkar sedan ha vunnit varje tävling hon ställde upp i. (För att citera svenska Wikipedia: "Första gången hon inte vann ett lopp var en gång i Funäsdalen då hon var i 14-15-årsåldern.") Men när den unga Bjørgen fick frågan om att börja på skidgymnasium, så valde hon istället att stanna i Rognes – med sina föräldrar, tränaren Idar och de träningsrutiner hon var van vid. Det var där hon trivdes bäst. När hon som sjuttonåring vann alla distanser på Norgemästerskapen, tillhörde hon den lilla, lilla byklubben Rognes IL – och det har hon fortsatt göra sedan dess. Idag har ingen annan klubb i Norge fler olympiska guld på damsidan. 

Kanske kan vi se Marit Bjørgens framgångar som en seger för den norska landsbygd, som är så mycket mer levande än den svenska. Möjligheten att leva och verka i de små byarna, som en del av framgångsreceptet för den norska skidåkningen. Kanske hänger detta också ihop med varför de norska skidåkarna är så folkkära, ja varför skidåkning är så viktigt för norrmännen. Som Sörlin skriver: "En god och lönsam gård med äkta brukare är den högsta livsform som kan tänkas i det idealtypiska bygde-Norge." Framgångsrika skidåkare med Bjørgens bakgrund förstärker en norsk självbild med djupa historiska rötter. Detta även om sportens karaktär gradvis förändrats från "det enkla gårdsfolkets hävdelseväg" till "en ganska dyr och livsstilsskiljande överklassport i världens rikaste land".

Petter Northug och Marit Bjørgen är hur som helst båda uppvuxna på gårdar på den tröndska landsbygden. Under vinter-OS 2010 i Vancouver såg de tillsammans till att nästan hälften av längdskidsmedaljerna i detta mästerskap togs av landskapet Trøndelag mitt i Norge. Det finns något vackert i det.

 *

Det är ett lite knäckande faktum här i livet att vissa helt enkelt är bättre än andra. Som barn tror man sig vara åtminstone potentiellt bäst på allt. Men som Sverker Sörlin skriver i sin bok: "Vissa människor skapar Gud med stora lungor och särskilda blodkroppar. Ingen vet varför." Det är inte rättvist, men så är det. Detsamma gäller väl när man jämför två olika nationer och deras skicklighet i en viss sport. Som Norges och Sveriges i längdskidåkning.

Innerst inne njuter vi kanske lite av att vara sämre än norrmännen. Av att vara underdogs och slå underifrån. Det gör segrarna, när de väl kommer, mer njutbara. Att bara vinna hela tiden blir trist i längden, tänker vi.

Fast vi gör nog bäst i att inte fråga Marit Bjørgen om det.

56. Peder Severin Krøyer (1851-1909)

Jag har varit på Skagen en gång. Det var (precis som med allt annat i Danmark) någon gång under min barndom. Jag kommer ihåg det som att det var den sommar då jag precis kommit i målbrottet, men kanske minns jag fel. Det som verkligen stannat kvar i minnet från Skagen är sand, blå himmel och hav – allt sammanfattat i bilden av den där lilla sandudden, Danmarks nordspets, gränsen mellan Skagerack och Kattegatt, där turisterna turades om att ta bilder av varandra. Säkert finns det någon bild även av mig när jag står där, med solen i ögonen och håret fladdrande i vinden.

Jag vet inte om de minnesbilder jag ser när jag sluter mina ögon och tänker på Skagen är direkt från platsen eller om de är från VHS-inspelningar av den – troligtvis är det väl en kombination – men hur som helst så badar dem i ljus. Starkt, klart solljus. Mer än något annat så var det kanske just detta ljus som lockade målarna till Skagen. Martinus Rørbye, en fin målare från den danska guldåldern, var förste konstnär på platsen. Men de konstnärer vi framför allt förknippar med Skagen är så klart den gruppering som var där under 1800-talets sista decennier och som brukar benämnas "Skagenmålarna": Anna och Michael Ancher, Viggo Johansen, Christian Krogh och många fler. Bäst och mest berömd av dem alla var Peder Severin Krøyer.

Krøyer har på ett självklart sätt blivit en symbol för Skagenmåleriet. Ingen annan målning fångar platsens treenighet av sand-hav-himmel lika fint som "Sommerdag ved Skagens Sønderstrand", ett verk där Skagen framstår som ett sorglöst, solglittrande paradis. 

Sommerdag ved Skagens Sønderstrand (1884)

Men mitt i sommaridyllen finns också en laddning i kontrasten mellan de nakna, lekande pojkarna i vattnet och den ensamma, svartklädda flickan på stranden. En konkret gestaltning av skillnader i pojkar och flickors livsvillkor – men kanske också en symbolisk bild av spänningen mellan social livsglädje och svartsynt nedstämdhet hos konstnären själv.

*

Det var först sommaren 1882 som Peder Severin Krøyer – över 30 år gammal och redan en ansedd konstnär – för första gången satte sin fot på Skagen. Vid det laget hade redan flera danska målare upptäckt platsen, inte minst paret Michael och Anna Ancher som var bosatta där. Det första verket Krøyer färdigställde på Skagen var "I købmandens bod, når der ikke fiskes". Michael Ancher var inte odelat positiv till att Krøyer klampade in på hans domäner och började konkurrera med motiv liknande hans egna – "det påminner om den rike mannen, som hade många får, men slaktade den fattiges enda lamm" skrev han i ett brev till Krøyer – men tråkigt nog för Anchers del hade konstnärskollegan fått blodad tand. Sommaren därpå ger Krøyer ett snapshot av konstnärstillvaron på Skagen i målningen "Konstnärslunch på Brøndums hotell". Verket är ett exempel på konstnärens nya, mer impressionistiska stil och blev en stor framgång.

"I købmandens bod, når der ikke fiskes" (1882)

Ved frokosten (1883)

Men det är en annan lunchtillställning vi idag mest förknippar Peder Severin Krøyer med. Inspirationen till det som skulle bli "Hip hip hurra!" kom från ett fotografi av en konstnärslunch i paret Anchers trädgård. Målningen tog flera år att färdigställa, delvis eftersom det tog tid för Krøyer att få tag på alla de personer han ville avbilda vid bordet. Idag hänger tavlan på Göteborgs konstmuseum och betraktas som Krøyers kanske allra finaste verk.

Hip hip hurra! (1888)

På myriader olika sätt faller ljuset genom buskar och champagneglas. På nästan lika många sätt yttrar sig glädjen genom festdeltagarnas ansikten. De flesta av de bekanta Skagennamnen är där: Viggo Johansen, Christian Krogh, Michael och Anna Ancher, Krøyer själv så klart – förenade i ett ögonblick av lycka och ljus. Glädjen är i regel något flytande, omöjligt att nagla fast i stunden. Höjdpunkten på en glad fest går oftast att peka ut först i efterhand. Men i "Hip hip hurra!" är denna flyktiga materia för en gångs skull fångad, mer levande än i något fotografi, påminnande oss om att varje ögonblick av glädje är ett ögonblick av nåd.

En som dock inte var med på denna bild var Marie Krøyer, som vid det här laget fortfarande hette Marie Triepcke. Tycket mellan de två uppstod något senare medan Marie var Krøyers elev. 1889 gifte de sig i Augsburg. Den älskade Marie började efter giftermålet förekomma som ett vanligt motiv i konstnärens målningar. Som exempel kan nämnas den vackra "Roser. Haveparti fra Skagen med kunstnerens hustru siddende i en havestol". Mest förknippar man väl henne dock med några fantastiskt fina skildringar av sommarkvällen på Skagen.

Sommeraften på Skagen Sønderstrand (1894), med Anna Ancher och Marie Krøyer

Sommeraften ved Skagen (1892)

Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru (1899)

Inte minst "Sommeraften ved Skagens strand. Kunstneren og hans hustru" (1899) är en underbar målning och en bild som jag mer än de flesta andra har haft många tillfällen att betrakta (en reproduktion av den hänger på väggen i mitt sovrum). Jag har dock alltid tyckt att månskenet, som nog kan sägas vara målningens egentliga huvudperson, ser lite artificiellt, ja nästan påklistrat ut. Det sken Krøyer och hans hustru betraktar och beundrar framstår inte som en integrerad del av den vackra sommarkvällen, utan snarare som ett slags mystisk uppenbarelse av skönhet som sänkt sig från ovan ner till jorden och abrupt hejdat konstnärsparet på deras promenad. Kanske kan målningen därmed ses, inte som en realistisk avbildning av en sommarkväll på Skagen, utan som en symbolisk gestaltning av ljusets och skönhetens förmåga att förbluffa människan. När Krøyer på bilden förundrar sig över månljuset, är det alltså på sätt och vis den mystiska kraften i sitt eget konstnärskap han förundrar sig över – det där som gör att vi drabbas, stannar upp och häpnar inför det vackra. Kanske var det också något liknande han hade upplevt i mötet med Marie.

Kärleken må vara vacker, men den är också brutal. När målningen av paret på Skagens strand färdigställdes 1899 hade deras relation börjat försämras. Krøyer fick allt starkare anfall av depression. År 1902 inledde Marie en relation med den svenske tonsättaren Hugo Alfvén (som ironiskt nog först fick upp ögonen för hennes skönhet genom Krøyers målningar). Några år därefter blev Marie havande med Alfvéns barn och fick slutligen igenom den skilsmässa hon länge hade eftersökt. 

Peder Severin Krøyers tio sista år blev svåra. Han var periodvis intagen på sinnessjukhus (där han enligt vittnesmål ska ha ställt till bekymmer genom att väcka sina medpatienter mitt i natten för att måla deras porträtt). Krøyers sista stora verk blev "Sankt Hansblus på Skagen strand" från 1906.

Sankt Hansblus på Skagen strand (1906)

Återigen är konstnärsvännerna samlade, men den här gången (frestas man att säga) till avsked. Visst är midsommaren en fest, men givet omständigheterna har jag svårt att tolka målningen som något annat än en dramatisk och bitterljuv dödshymn i eld till Skagen.

*

Den 21 november 1909 dog Krøyer, omgiven av bland annat sin dotter Vibeke och paret Ancher. I en nekrolog skrev den store Georg Brandes om sin vän att: "Uppsluppenhetens och nedslagenhetens perioder växlade hos honom." Krøyer tycks verkligen ha varit manodepressiv under stora delar av sitt liv. När han hade sina bra dagar flödade han över av livsglädje och kreativitet. De dåliga dagarna fungerade han inte alls. De sistnämnda tog tyvärr överhanden mot slutet av hans liv – men i hans konst är det livsglädjen som segrar. Genom VHS-kassetters brus och oljemålningars fernissa lever minnet av ljuset, himlen, havet och glädjen vidare.

57. Leif Eriksson (ca 970-1020)

Under en resa till Grönland i slutet av 900-talet förirrade sig en man vid namn Bjarni Herjulfsson på sin färd. Han drev ur kurs västerut och observerade på sin irrfärd tre aldrig tidigare skådade länder, som senare kom att kallas för Helluland, Markland och Vinland. Bjarni verkar ha varit en föga nyfiken person och klev aldrig i land på något av ställena. Men får vi tro Grönlänningarnas saga så var han den förste nordbo som såg Amerika.

När Bjarni till sist lyckades komma till Grönland berättade han om sina fynd, vilket gjorde en man vid namn Erik den röde nyfiken. Erik var mannen som en gång i tiden upptäckt, bebyggt och namngivit Grönland. Hade allt gått som det var tänkt, så hade det varit han som hade lett den nya resa det nu började förberedas för. På väg till skeppet föll emellertid Erik av sin häst och skadade sig. Med en typisk isländsk lakonism konstaterade han: "Det är inte meningen att jag skall finna fler länder än detta vi nu bor i. Längre än hit far vi inte." 

Uppgiften överläts till sonen Leif.

*

Om denne Leif Eriksson och hur han var vet vi egentligen inte mycket. I Grönlänningarnas saga beskrivs han som en "stor och stark man, klok och hovsam på alla sätt". Särskilt mycket mer än så får vi inte veta om hans personlighet. Uppgifterna om vad Leif gjorde är knapphändiga och osäkra. De är till största delen hämtade från två isländska sagor – Grönlänningarnas saga och Erik den rödes saga – precis som andra sådana nedtecknade ett par hundra år efter händelserna de skildrar. Sagorna skiljer sig dessutom åt gällande vem som gjorde vad och när. Båda har dem i alla fall gemensamt att Leif (eller någon i hans besättning) är den som först sätter sin fot på det nya landet. Och just detta, att vara den som är först på en annan kontinent, tycks, närmast vare sig vi vill det eller inte, utöva en magnetisk kraft på oss. Det har rests statyer över Leif Eriksson och i USA firar de "Leif Erikson Day" den 9 oktober varje år. Leif Erikssons namn har överlevt genom århundradena, medan nästan alla av hans samtida nordbor är helt okända för de flesta.

Trots detta är det egentligen inte Leif Eriksson som får mest utrymme i Vinlandssagorna. Enligt Grönlänningarnas saga var det visserligen han som först gav sig av och utforskade länderna som Bjarni tidigare hade sett. Först klev han iland på Helluland (vilket troligen motsvarar dagens Baffin Island). Vid landstigningen konstaterade han, som en markering mot sin mindre äventyrslystne föregångare på platsen, att: "Nu kan man inte säga om oss och detta land som man sade om Bjarni att vi inte gick iland." Därefter gjorde han ett kort besök på Markland (förmodligen någonstans längs Labradorhalvöns kust). På det tredje av de upptäckta landen (gissningsvis på Newfoundland, men därom tvistar de lärde) slog sig Leif och hans mannar slutligen ner och bestämde sig för att tillbringa vintern. Efter att en tysk vid namn Tyrkir hittat vindruvor, döpte Leif landet till Vinland. Med båten full med druvor åkte de sedan hem igen till Grönland framåt våren.

Redogörelsen i Erik den rödes saga är dock mycket knappare. Här nämns Leif Erikssons besök i Nordamerika bara kort och närmast i förbifarten – han kommer dit av misstag på väg till Grönland från Norge och upptäcker såväl vinträd som veteåkrar som sår sig själva (troligtvis ris), men sen får vi inte veta så mycket mer. Det hela liknar Bjarni Herjulfssons irrfärd i Grönlänningarnas saga, med den enda skillnaden att Leif faktiskt går iland. Istället är det i Erik den rödes saga handelsmannen Þorfinn Karlsefni som mer aktivt upptäcker, utforskar och börjar bebygga det nya landet. Efter att ha fått höra om Leif Erikssons slumpmässiga upptäckt anordnar Karlsefni en expedition till Vinland tillsammans med två män vid namn Þorvald (Leifs bror) och Þorvarđ (gift med Leifs dotter Freydis). Expeditionen tycks göra ungefär samma resa längs den amerikanska kusten som Leif gjorde i Grönlänningarnas saga. Vin upptäcks, liksom självsått vete – men också "så mycket fågel att det knappt gick att ta sig fram för alla ägg". 

Efter ett tag stöter Þorfinn Karlsefni och hans mannar på de så kallade "skrälingarna", det vill säga ursprungsbefolkningen på de nordamerikanska landområden som nordborna precis upptäckt. Dessa är "småvuxna fula män med tunt hår på huvudet", som åker i skinnbåtar där de gör märkliga signaler med träbitar. Skrälingarna dyker upp även i Grönlänningarnas saga. I denna saga är det Leifs bror Þorvald som under en ny resa till landet i väst blir först med att stöta på dem. Strid utbryter genast och Þorvald blir själv träffad av en skrälings pil och dör. Efter att ha läst Grönlänningarnas saga förväntar sig således läsaren ett blodbad, men Karlsefni och hans mannar överraskar istället med att välvilligt tolka de kryptiska signalerna som ett fredstecken. Det första mötet stannar vid ömsesidig nyfikenhet och förundran. Skrälingarna och nordborna skiljs åt utan strid. Vid nästa möte är skrälingarna fler, men istället för strid idkas byteshandel. Skrälingarna är intresserade av nordbornas röda tyg, som de byter till sig i utbyte mot skinnfållar och därpå virar runt huvudet. Det hela avlöper fredligt och pågår ända till en av Karlsefnis tjurar råkar skrämma iväg nordbornas nya bekanta. Vid det tredje mötet händer så det oundvikliga – skrälingarna kommer emot Karlsefni och hans mannar skrikandes och svängande sina trän motsols (istället för medsols som vid första mötet). Nordborna svarar med att visa upp en röd sköld istället för en vit sköld. Detta signalspel, kanske världshistoriens första exempel på framgångsrik kommunikation mellan två kulturer på varsin sida av Atlanten, får avsett resultat – strid utbryter. 

I denna strid utmärker sig inte minst Leif Erikssons ruskiga syster Freydis. Hon hånar sina manliga följeslagare för att de flyr och går (trots att hon är gravid) emot skrälingarna, blottar sitt ena bröst och bultar sitt svärd emot det. Åsynen av detta är tillräcklig för att skrämma iväg nordbornas motståndare. Denna Freydis utmärker sig för övrigt även i Grönlänningarnas saga, där hon anordnar en Vinlandsresa tillsammans med två bröder vid namn Helgi och Finnbogi. Väl på plats i Vinland lyckas Freydis med ränker och lögner få bröderna och alla deras mannar dödade. När ingen av hennes egna mannar förmår slå ihjäl fem kvinnor som också hört till brödernas besättning, ber Freydis om en yxa och gör själv slag i saken. Därefter lägger hon beslag på de dödade brödernas skepp och far hem igen. Säga vad man vill om den förfärliga Freydis, men nog gör hon i alla fall ett mer minnesvärt intryck på läsaren än den personlighetslöse brodern Leif.

I sagorna om Vinland finns också stundtals rent fantastiska inslag. Som exempel kan nämnas den så kallade "enfoting" (vad nu det kan tänkas vara) som Þorfinn Karlsefni stöter på efter att ha begett sig vidare på sin expedition efter ovan nämnda strid med skrälingarna. Episoden är mest minnesvärd för den underbara oneliner som Leif Erikssons bror Þorvald yttrar efter att enfotingen skjutit en pil i honom. Þorvald drar ut pilen och säger: "Här finns gott om isterfett. Vi har hittat ett gott land, men vi lär knappast få njuta av det." Kort därefter dör han. 

*

Är det någon på den här listan som är med som en ren symbolfigur, så är det väl Leif Eriksson. Att han satte sin fot på det vi idag kallar för Amerika hade knappast någon konkret, historisk betydelse. Bosättningen där verkar ha blivit kortlivad (även om sporadiska resor till Markland för att hämta timmer och annat kan ha utförts av nordbor i ytterligare ett antal hundra år). Arkeologisk evidens för att nordborna faktiskt befunnit sig i Nordamerika kom först på 60-talet med Helge och Anne Stine Ingstads banbrytande utgrävningar vid L'Anse aux Meadows på Newfoundland. Om det för Leif Eriksson och hans samtida var så mycket häftigare att upptäcka Vinland än Grönland är väl dock tveksamt. Vad visste väl de om New York, Vilda Västern och Den Amerikanska Drömmen? 

På något vis handlar kanske fascinationen över Leif Eriksson om ett slags projicering bakåt i tiden av känslor man egentligen har för Christoffer Columbus – vars bedrift onekligen var historiskt betydande (även om den givetvis kan problematiseras på många sätt). Kort sagt: Columbus upptäckte Amerika och inledde en ny epok i mänsklighetens historia. Men Leif Eriksson var före. Och dessutom nordbo!

Men visst finns det också något i Leif Erikssons gärning som talar till en djupt mänsklig dröm om det ultimata äventyret. Om resan till det okända och utforskandet av vår världs vita fläckar – ja, om en värld där det över huvud taget finns några vita fläckar kvar att tala om. 

Drömmen om att bara ta båten och styra den rätt ut, utanför kartan.