80. Aleksis Kivi (1834-1872)

När Aleksis Kivi dog – 38 år gammal, försupen och sinnessjuk – var det nog inte många som såg framför sig att han i framtiden skulle betraktas som en finsk nationalikon. Hans roman Sju bröder hade gjort platt fall. Han var ett löfte som kastat bort sin talang. En sorglig parantes i litteraturhistorien. Och ändå hade förhoppningarna på honom varit så stora. Självaste Johan Vilhelm Snellman, fennomanernas store ledarfigur, hade ju sett honom som ett lovande författarämne och samlat in pengar för att stödja den fattige unge mannen. Kivi hade omgivits av intellektuella och förfinade stadsbor som med försiktiga puffar försökt styra den oborstade talangen i rätt riktning – det vill säga, i riktning mot rollen som den finskspråkiga litteraturens banbrytare. Att de lyckades med sin uppgift skulle stå klart först långt efter hans egen död.

Kivi föddes 1834 som Alexis Stenvall, son till en skomakare på den nyländska landsbygden. Han flyttade i tonåren till Helsingfors för att studera och var redan från början en outsider i den lärda miljön. Enligt uppgift från en studentkamrat till Kivi var denne en enstöring, tungsint, orolig och nervös. Han hade dåliga kläder, vanvårdade sitt yttre och ska inte ens ha ägt en kam. Han var en storrökare och stordrickare, men blev berusad redan efter två glas öl. Mer än en gång hamnade han i slagsmål. Han var i ständig brist på pengar och levde under långa perioder endast på bröd och mjölk. Kivi verkar kort sagt ha varit en sådan där person som folk tenderar att hålla på armslängds avstånd i klassrummet. Han kompenserade dock sina brister med att vara kvick och slagfärdig. Och han hade ett gott och generöst hjärta. Trots att rocken var sliten och pengarna få, var han i stånd att ge bort såväl rock som pengar till förbivandrande tiggare. 

Men framför allt var Kivi en litterär talang av stora mått. Redan hans samtid visade stor uppskattning för de många skådespel han skrev, varav Sockenskomakarna idag är det mest kända. Just detta verk tilldelades ett stort litterärt pris från staten, på bekostnad av självaste Runebergs Kungarne på Salamis. Kivi var också en pionjär för finskspråkig lyrik och har skrivit många vackra dikter. Gungan (1866) är en personlig favorit. Så här går första strofen:

Så kom då och gunga med mig,

min flicka med svanevit duk:

som brud på ett bröllop står hela naturen

nu denna pingstaftonskväll.

Svinga dig högre, min gunga,

och fladdra, min gullflickas duk,

genom vår ljumma kväll.

(Översättning Torsten Pettersson.)

De sista raderna ("Svinga dig högre, min gunga ..." osv)  återkommer som ett mantra genom dikten, som utvecklar sig till en allt mer extatisk drömsyn av ett "Livslyckans avlägsna land" dit diktaren och hans älskade ska flyga "på Västvindens vingar". Ändå fram till sista strofen där drömsynen tas ner på jorden igen:

Och kvällen och gryningen möts

och snabbt som en flödande fors 

drar tidens ständiga flodvågor bort mot

Glömskans grånande land. 

Stanna, min gunga, nu ser jag 

min gullflickas kinder blekna

genom vår ljumma kväll.

Det finns något typiskt finskt, ja kanske typiskt nordiskt, över hur vemodet alltid skymtar fram bakom naturens undersköna anlete.

En annan dikt jag fastnat för är Mitt hjärtas sång (1870). Det finns onekligen något både vackert och kusligt över denna vaggvisa om hur barnet skulle ha det mest fridfullt i Dödens rike:

Dödens lund är en lund av frid.

Fjärran lämnas hat och strid,

fjärran den svekfulla världen. 

(Översättning Torsten Pettersson.)

Den som sjunger vaggvisan är en hustru till en av bröderna i Sju bröder, den enda roman Kivi någonsin skrev och det verk hans berömmelse idag framför allt vilar på.

Sju bröder är en underhållande historia om de vilda bröderna i Jukola som när deras föräldrar dör tvingas klara sig själva på gården. Kivi ska vid något tillfälle ha sagt att hans vilja var att "skildra detta vårt folk i all dess storhet och ädelhet, i glädje och sorg, i fattigdom och omutligt tålamod", så att alla skulle älska det lika mycket som han själv gjorde. Och i de sju bröderna skapade Kivi något slags definition av den finska nationalkaraktären: de är tjurskalliga och hårda, temperamentsfulla och självständiga; de super, slåss, jagar björn och ägnar sig åt spelet "slå trissa" (en vad det verkar mycket energikrävande lek som går ut på att med trästockar slå någon form av hjul över en hed eller dylikt). Som det står på baksidan av den utgåva jag läste: "Har man någon gång tvekat om vad finsk sisu är, så gör man det inte efter att ha läst Sju bröder". Kivis födelsesocken Nurmijärvi var en plats som under hans uppväxt var mest känd för sina rövarband som härjade bygden i inte alltför avlägsna tider (en farfars bror till Kivi ska ha varit en på sin tid ökänd rövare). Bröderna i Sju bröder är inga rövare, men nog kan deras flykt från samhällets förpliktelser ha inspirerats av de ännu levande rövarsägner som florerade i Kivis uppväxtmiljö.

Den mustiga berättelsen bjuder på många höjdpunkter, men kanske gillar jag ändå nästan allra mest det vackra, både lyckliga och vemodiga, slutkapitlet, där det berättas om hur det sedan gick för var och en av bröderna i livet. Glädjen över att ha lyckats komma från deras vilda liv till en trygg och ärbar tillvaro som vuxna; men också den lätta sorgen över de äventyr som nu oåterkalleligen gått förlorade. Kapitlet ger ytterligare en dimension till romanen som helhet.

Nu har jag inte läst Sju bröder på originalspråket, men jag får ändå intrycket av att det finns något opolerat, kanske lite naivt, över hans skrivande. Det märks att Kivi inte var en författare skolad i skrivande sedan barnsben, utan en som prövar sig fram på tidigare okänt område, både rent personligen men också i den mening att den finskspråkiga litteraturen i hög grad var något okänt när han började skriva. Jag kan störa mig på detaljer, såsom den formmässigt lite märkliga kombination av roman och drama, där en stor del av texten består av repliker och den löpande texten ibland närmast kan kännas som en utvidgad scenanvisning. Men jag kan också charmas av det vildvuxna och ostyriga; av upptäckarlustan och nyfikenheten på en tidigare okänd värld – den finspråkiga litteraturen. Så sent som 1850, då Kivi var tonåring, utfärdades ett språkmanifest av den ryska övermakten, som förbjöd all litterär utgivning på finska språket, förutom religiös och ekonomisk sådan. Att mot den bakgrunden skriva på den första finskspråkiga romanen var naturligtvis inte bara en litterär utan också en politisk gärning. Efter att fennomanen Snellman 1863 fått kejsaren att utfärda ett nytt språkmanifest, som garanterade att finskan efter en 20 års övergångsperiod skulle uppnå status som officiellt språk i landet tillsammans med svenskan, sågs Kivi som en av de författare som skulle bidra till skapandet av ett användbart finskt skriftspråk. Sju bröder, den första finskspråkiga romanen, skulle bli den viktigaste byggstenen i detta arbete.

Mottagandet av romanen skulle dock bli en enorm missräkning för Kivi, som kanske rentav bidrog till hans slutliga fall ner i depression, sinnessjukdom och död. När Kivi blivit klar med manuskriptet till Sju bröder åkte han in till Helsingfors för att visa det för betydande personer där. Han var dock så berusad att det inte blev något av detta. Kivi var besviken på sig själv och planerade enligt uppgift att skjuta sig vid hemkomsten från huvudstaden. Finska litteratursällskapet, som Kivi lämnat manuskriptet till, dröjde ett halvt år med publiceringen och när romanen väl gavs ut drog man av 100 mark av de 700 som var Kivis honorar, för att betala en språkgranskare att rätta alla påstådda "fel". (Kivis vän Julius Krohn kom att utföra denna uppgift och gav sedan storsint tillbaka de 100 marken till Kivi.) Att Sju bröder över huvud taget blivit publicerad fick Kivi inte reda på förrän han fick ett brev från en vän med krav på att betala in en gammal skuld, nu när han hade fått en summa pengar för sin roman.

Romanen sablades ner av många kritiker, mest berömt av August Ahlqvist, dåtidens enda professor i finska språket och litteraturen, och en betydande auktoritet. Denne hade redan när Kivi fått sina första dikter publicerade sagt att "när man läser hans verk skulle man tro att Finland inte har ett litterärt språk, att finskan har varken grammatik eller regler". Sju bröder ansåg han vara skriven av en galning.  Ahlqvists motvilja mot Kivi framstår nästan som sjuklig. Efter att Kivi dött skrev han följande gravskrift:

Till "diktare" man döpte mig,

Kallade mig en Shakespeare,

Såg i mig en Väinös like:

Men jag var dock intet annat 

Än en klåpare förutan kunnande

Och en galen drinkare allenast.

Vilket slags människa gör en sådan sak? Visserligen ska det väl ses mot bakgrund av vissa Kivi-anhängares försök att försvara författaren genom att hänvisa till hans känsliga själ osv. snarare än att lyfta fram de litterära kvaliteter de själva inte verkar ha haft omdöme och/eller mod att uppfatta. Men ändå.

Det finska partiet ansåg bittert att deras förhoppningar på Kivi hade grusats. I tio år hade man väntat på romanen och Kivi hade under denna period hunnit skriva den tre gånger om. Det finska litteratursällskapet fann det befogat att inleda boken med ett slags försvarsskrift, där man på förhand erkände romanens svagheter. Kivis stjärna föll. Han började se smågubbar och tummelisor. I december 1870 fick han under ett anfall för sig att han hade djävulen själv instängd i en brännvinsflaska  och försökte genom häftiga skakningar göra tillvaron så besvärlig som möjligt för den onde. Våren 1871 skrevs han in på Allmänna sjukhusets patologisk-anatomiska avdelning, och en månad därefter på Lappvikens sinnessjukhus. Han ansågs lida av kronisk depression. Dryckenskap och "sårad författarära" angavs som tänkbara orsaker. Där sjönk han steg för steg allt djupare i sin sinnessjukdom. I början av 1872 överlämnades han i sin broder Alberts vård. Med en käpp spankulerade han runt i omgivningen och tittade in i de gårdar där han visste att det bjöds på kaffe. Han var sliten, smutsig och gjorde allt som oftast ett tokigt intryck. Skolpojkarna i trakten drev med Kivi och kastade hästskit på honom. Han kallades för "den galne magistern" i bygden. 

Nyårsafton 1872 avled han. Vad han dog av vet man inte med säkerhet. Troligtvis var det en lungsjukdom. När han dog trodde han att han befann sig i barndomshemmets vindskammare och var glad över att få dö där.

Det skulle dröja till sekelskiftet innan han i Finland erkändes som en genial författare och så småningom som Finlands andra nationaldiktare (tillsammans med Runeberg). Först 50 år efter hans död började hans böcker säljas med framgång. Idag betraktas Kivi som den finskspråkiga skönlitteraturens pionjär på både romanens, dramatikens och lyrikens område. Det vi uppfattar som typiskt finskt hos senare författare som Arto Paasilinna, Väinö Linna, Eeva Kilpi och Veijo Meri (den sistnämnde författare till den oerhört underhållande biografi som jag baserat stora delar av den här texten på) – grovkornigheten, galghumorn, ett slags illusionslös rakt-på-sak-mentalitet – alltihop tycks kunna spåras tillbaka till den enkle skomakarsonen från Palojoki. Inflytande på andra tidiga litterära banbrytare på finska språket, såsom Juhani Aho och Frans Eemil Sillanpää, är också uppenbart. Sju bröder har genom årens lopp behållit sin status som Den Stora Finska Romanen (ende konkurrent om den titeln är väl Väinö Linnas Okänd soldat).

De många anekdoterna om Kivi säger något om hur viktig myten om människan Aleksis Kivi är i Finland. Kanske är det i själva verket Kivi själv lika mycket som något av hans verk som blivit urtypen för det finska nationalkynnet – med sitt lantliga ursprung, med sitt supande och sin sorg, med sin förening av känslighet och grovkornighet, och (inte minst) med sin humor. Ett folk som väljer att resa monument och införa flaggdagar (Aleksis Kivis födelsedag 10 oktober är den finska litteraturens dag) för en sådan person, måste vara ett folk där underdog-mentaliteten varit en avgörande del av självbilden. I någon grad lever den kanske fortfarande kvar, trots att Finland idag är ett av världens mest välmående och välfungerande länder. Kanske fungerar Aleksis Kivi idag mest som ett slags påminnelse om vilka man en gång var?

En gång när Aleksis Kivi i slutet av sitt liv satt på trappan till broder Alberts stuga ska han ha sagt: "Herrarna kommer nog dragande med lagrar åt mig, men inte hjälper det mot hungern." Och nog fick han lagrar vad det led. Men då var Aleksis Kivi död sedan länge, borta tillsammans med sin hunger, sin sorg, sitt supande och sin oändligt stora kärlek för det finska folket och språket.

81. Peter Wessel Zapffe (1899-1990)

- Vet du hvad for et sted dette er, Peter?
- Ja, far.
- Ja?
- En kirkegaard, far.
- Vet du hvad en kirkegaard er for noget da, Peter?
- Det er der de døde er begravet, far.
- Riktig.

Året är 1905 och en man och hans son är ute på en söndagspromenad. Det är en vacker sommardag, solen skiner och naturen står i full blom. De kommer förbi en kyrkogård. Fadern, Fritz Gottlieb Zapffe, förenar gärna nytta med nöje och ser kyrkogården som en möjlighet till undervisning. Han frågar sin femårige son om han vet vad som händer med de döda, efter begravningen. Det vet sonen inte. Fritz är en nykter man och vill inte slå blå dunster i de små pojkögonen; det är viktigt med en naturlig syn på döden. Därför berättar han för sonen att kroppen består av äggviteämnen och fett som spaltas vid jäsning, lite som en bröddeg, och precis som en bröddeg, förändras också kroppen av jäsningen som påbörjas vid dödens inträde. Inälvorna, huden och hjärnan – alltsammans liksom väller ut, förklarar Fritz, innan det förvandlas till slem. 

Jag tror att den här berättelsen är en nyckel till den Peter Wessel Zapffe kom att bli. Det är i alla fall inte omöjligt att tänka sig att denna skräckupplevelse satte spår i den femåriga pojken. Hela Zapffes barndom var ett enda långt uppror mot faderns stränghet och dominans. Det var ett uppror som kom till sin ändpunkt när Zapffe i tjugoårsåldern, mot faderns vilja, valde att bli författare och filosof istället för att fortsätta sin juristbana. Men som så ofta är fallet blev upproret aldrig fullständigt. Far och son kom att dela samma krassa inställning till livet och allt levande. Zapffe berömde sig om att vara en av dem som "ser". Han menade att han hade ett slags "röntgenblick" med vilken han kunde se världen som den egentligen var. När han pratade med människor hände det att deras personlighet försvann för hans ögon och de blev till skelett eller "anatomiskt-fysiologiske system". För den som har röntgenblick blir andra människor löjliga, motbjudande och likgiltiga. Det här är inte ett recept för den som vill ha hälsosamma relationer till sina medmänniskor eller till sina egna känslor. Zapffe brottades livet igenom med sina begär och sin lust, som i seendets avförtrollande blick naturligtvis blir lika löjlig, motbjudande och likgiltig. "Hvem kan leve", klagade Zapffe, "naar kysset blir til en slemhindeberöring med vedtatt symbolsk betydning". 

En annan nyckel är systern Signes bortgång i tuberkulos. Zapffe var vid tidpunkten tjugosju år gammal och tog systerns bortgång hårt. Hennes lidande kändes så onödig och meningslös. Där och då bestämde sig Zapffe för att inte sätta några liv till världen. Inga fler nya små människor som skulle längta, lida och dö, "det sverger jeg saasandt hjælpe mig Gud den almægtige og alvidende". Inte för att han egentligen trodde på Gud eller någonting bortom det biologiska livet. En anekdot berättar om när den unge Zapffe, redan då en hängiven bergsklättare, en gång klättrade upp i kyrktoppen i hemstaden Tromsø. Efter klättringen förklarade Zapffe muntert: "Nærmare himmelen kommer jeg ikke med kirkens hjelp."

Nej, det var inte så gøy att vara Peter Wessel Zapffe. Faderns stränghet och systerns död var upplevelser som formade honom, och som delvis kan förklara varför Zapffe ofta ställs bredvid Schopenhauer, Lovecraft och Cioran i ett slags pessimismens kanon. Han avskydde verkligen livet. Inte bara sitt eget, utan allas. Eller rättare sagt: livet som sådant.

För att förstå Zapffes livssyn räcker det med att läsa två korta texter. Först "Parabeln om katterna", som är tagen från hans doktorsavhandling Om det tragiska från 1941. Texten är ett tankeexperiment. Ett skepp med katter har gått på grund på en avlägsen ö. Öns enda invånare är en art av lekfulla men oätliga skalbaggar. Men i den mjuka leran vid vattenbrynet upptäcker katterna till slut välsmakande snäckor. Mums, tänker det stora flertalet. Men för vissa av katterna känns det inte särskilt värdigt att gräva i lera istället för att på katters vis smyga sig på och överraska sina byten. Det är bara det senare som i dessa katters mening utgör ett ett värdigt kattliv. En spricka uppstår strax mellan de katter som gräver i leran efter snäckor och de som svälter på land. De snäckätande katterna ser ner på de stolta jägarkatterna och kallar dem för neurotiker och psykopater. Men det är – enligt Zapffe – ett förakt fyllt med självhat, eftersom de inser vad som krävdes för att de skulle få äta sig mätta, nämligen att de avsade sig den värdiga jakten. Jägarkatterna blir i sin tur pessimister, eftersom de inte kan fullgöra sin inneboende potential – och de slutar att föröka sig. Det är uppenbart från texten att Zapffe såg sig själv som en jägarkatt, som avstod från sinnliga njutningar för den större tillfredsställelsen av ett högre och värdigt mål. Zapffe hade ett par längre relationer, men försökte att leva i celibat. Hans enda riktiga last var choklad och jag tror att det säger någonting om hans inställning till livet att han innan han slängde in chokladbiten i munnen tog en lång titt på den, som för att föregripa njutningen.

I "Den siste Messias" från 1933 utvecklar Zapffe sin idé om mänskligheten som en biologisk paradox, ja som ett misstag. Zapffe jämför människan med ett förhistoriskt hjortdjur, den irländska älgen (Megaloceros giganteus), som med evolutionens hjälp utvecklade enormt stora horn. Men just den egenskapen som utgjorde hjortens storhet, de stora hornen, gjorde djuret tungt och klumpigt och bidrog till att arten dog ut. På samma sätt menar Zapffe att människan har förmågor, rationellt tänkande och självmedvetenhet, som gör att hon känner en sorts "kosmisk panik" i förhållande till universums oändlighet. Men vi har ju inte dött ut? Det menar Zapffe beror på att människan har utvecklat strategier för att hålla den kosmiska paniken i schack. Dessa är isolering, förankring, distraktion och sublimering. Isolering är egentligen inte mycket till strategi, den går ut på att helt enkelt låta bli att tänka på saken. Mer intressant är förankring som handlar om att sätta sin tillit till olika trygghetsskapande värdesystem. Barndomen är (förhoppningsvis) stabil och trygg eftersom vi har föräldrar som klappar oss på huvudet och säger att allting kommer att bli bra. Olika livsmål kan också betraktas som ett slags förankring. Vissa människor offrar allt för en karriär, andra för olika rättvisefrågor. Vad gäller distraktion är allt tillåtet så länge det håller den kosmiska paniken borta: film, musik, sex – eller choklad. Sublimering är den mest intressanta av dessa strategier. I sublimeringen omvandlar vi den kosmiska paniken till en konstnärlig skapelse. Zapffe skriver själv att hans essä är ett exempel på en sådan sublimering. Efter att ha gått igenom dessa fyra strategier beskriver Zapffe "den siste Messias", den man som har tagit konsekvenserna av sitt eget tänkande och sin egen vanmakt. Han vänder sig, som en Messias, en frälsare, till hela mänskligheten, med ett radikalt och annorlunda budskap: "vær ufruktbare og la jorden bli stille etter Eder". Mänskligheten har inte dött ut och den kommer förmodligen inte att dö ut, men den bör dö ut.

Snygga men för stora horn.

Det tar tretton minuter – snabbaste vägen – från min mormors hus i Asker, där jag tillbringade många sommarlov, till huset där Zapffe bodde stora delar av sitt liv. Jag minns loven i Norge som fulla av liv. Mormor bredde smörgåsar med krydderost (ett slags mjukost), banan och jordgubbar. Jag och mina syskon sprang nakna i mormors trädgård och vi cyklade till Oslofjorden för att svalka oss i havet. Cyklar man ner för Skytterveien och svänger av vänster och följer Slemmestadsveien mot Hvalstrand, den närmast belägna sandstranden, cyklar man vid ett tillfälle ungefär hundra meter från Zapffes tidigare bostad. Zapffe gillade själv att ta sig runt i Asker på cykel, men kände sig utsatt av den intensiva biltrafiken. Därför cyklade han gärna med småsten i fickorna, ifall han skulle bli överfallen av en bil, beredd att ge sig på bilfönster och glänsande bilkarosser om attackerna inte slutade. Men 1990 hade han cyklat färdigt. Samtidigt som jag tillbringade sommaren i Asker hade Zapffe inte långt kvar att leva. Han dog i oktober det året och är gravlagd på samma kyrkogård (Askers kirke) som min mormor. Kontrasten mellan det lekande barnet och den döende äldre mannen blir extra tydlig eftersom Zapffe avskydde fruktbarheten och det stora kretsloppet. Sin krassa syn på livet behöll han på dödsbädden. Den norske filosofen och gode vännen Arne Næss besökte honom på slutet. Næss satt vid sängkanten, när Zapffe utstötte en suck: "livet är mystiskt". Næss var tvungen att dubbelkolla, hade den gamle nihilisten möjligen ändrat sig på det yttersta? Han lutade sig fram och frågade: "Menar du djupt underligt?" Ja, det gjorde han. Livet blev aldrig något mysterium i positiv mening för Zapffe.  

Jag har nästan svårt att ta Zapffes antinatalism – läran om att reproduktionen har ett negativt värde och att vi därför ska sluta sätta barn till världen – på allvar. Menade han verkligen att mänskligheten frivilligt ska dö ut? Av barmhärtighet? Som råd känns det både omänskligt och utopiskt. Omänskligt eftersom det går emot många människors drömmar om att skaffa barn. Utopiskt eftersom det aldrig kommer att efterlevas. I förlängningen är jag rädd att rådet öppnar upp för eugenisk folkkontroll, även om Zapffe själv var tydlig med att rådet skulle följas på frivillig basis. Nåja, det är antinatalismen hos Zapffe som har fått störst uppmärksamhet, men det är inte den delen av hans tänkande som jag tycker är mest intressant och tankeväckande. 

Det kan tyckas förvånande att Zapffe ägnade så mycket tid åt frågan om ett värdigt liv. Om livet i sig saknar värde, varför ska man då bry sig om hur man lever det? Frågan är kanske felställd. Kanske är det just på grund av att livet saknar värde som det är så viktigt att klura ut vad som utmärker ett liv värt att leva. I sina texter, många skrivna med glimten i ögat, återkommer Zapffe till frågan. Han var till exempel starkt emot användningen av flygmaskinen för att upptäcka nya landområden, eftersom det hindrar människor från heroiska bedrifter. Han hade bara förakt till övers för samtidens "reseboskap" som transporteras över hela jordklotet: "bekvämlighetsnjutare, med tidningen i ena handen och cigaretten i den andra, betalande segerherrar, som ser ut att ha blivit lovade en cocktail." Zapffe skulle utan tvekan förkasta all teknik som bara gör livet mer bekvämt och som inte bidrar till själslig utveckling. Det är ideal som avspeglas i Zapffes egen livsföring. Han gillade att hugga ved, bära in vatten och klättra upp för berg. Det är en livsföring som kan sammanfattas i  Arne Næss utmanande ord: "rikt liv, enkle midler". Men den som tror att Zapffe för den sakens skull var en allvarlig dysterkvist får tänka om. 1942 gav han ut en bok med titeln Vett og uvett, som samlar 49 humoristiska berättelser från Nordnorge. Det stämmer verkligen till eftertanke att Nordens största pessimist också skrev en bok som har kallats för den nordnorska humorbibeln.

Ett kanske överraskande faktum är att Zapffe har fått förnyad aktualitet i och med klimatkrisen. Då är det Zapffe som naturtänkare och ekolog som lyfts fram. Han var en tidig förespråkare för naturvård (eller naturskydd som det tidigare kallades) och var starkt kritisk mot människans (och framförallt norrmännens) giriga jakt efter att profitera på jordens naturresurser. Zapffe slog igenom som författare vid en tid då norsk industri slog rekord efter rekord. Ett par årtionden senare, vid mitten av 1900-talet, upptäcktes enorma oljefyndigheter och miljarderna rullade in i statskassan – samtidigt som miljöskulden ökade i samma takt. Det här är en utveckling som ännu inte har vänts och som inte går ihop med schablonbilden av det naturälskande brödrafolket. 

När elsparkscyklar kläggar igen vår infrastruktur, när nya appar lanseras för att täcka behov vi inte har, och när ny grön teknik lanseras som den enda lösningen för att vända klimatförändringarna, ja då tänker jag på den cyklande norske pessimisten med grus i fickorna. 

82. Peter Wessel Tordenskiold (1690-1720)

På våren 1714 går en norsk kapten verksam i den danska flottan iland vid Torekov, på den svenska kusten. Med sig har han ett par matroser. Det dröjer inte länge innan en trupp svenska dragoner uppenbarar sig. De två matroserna lägger genast benen på ryggen och lämnar sin kapten i sticket. Han ser sig om efter en flyktväg, men tre dragoner skär av hans väg mot vattnet. De uppmanar honom att ge upp och överlämna sin värja. Men när en av dragonerna närmar sig och sträcker fram handen för att ta emot värjan får han ett slag över armen: "Inte den här gången!" ropar den norske kaptenen och störtar sig fram mellan dragonerna, kastar sig i vattnet och simmar ikapp de flyende matroserna med värjan i munnen. Vilken man!

Man får förmoda att de svenska dragonerna återvände hemåt besvikna och modstulna, men kanske även lite stolta över att ha överrumplats av den berömda Peter Wessel Tordenskiold. Nu hade de något att berätta för barnbarnen.

För den här texten har jag tagit hjälp av Oswald Kuylenstiernas bok Tordenskiold: Nordens ryktbaraste sjöhjälte från 1930. Det är en personligt färgad skildring av Tordenskiolds liv, från barndomen i Trondheim till tjänsten som dansk amiral under det stora nordiska kriget. Tordenskiolds bedrifter sammanföll med att den svenska krigsmakten var på dekis efter slaget vid Poltava 1709. Vid den tidpunkten var Tordenskiold en simpel sjökadett. Men han avancerade snabbt i graderna och fick bossa över ett eget skepp redan 1711, som tjugoettåring. I nästan tio år kom han att gäcka de svenska trupperna. Tordenskiold utmärkte sig i kontrast till det övriga danska försvaret. Peter den Store sa skämtsamt att "danskarna buro sig åt med sin flotta som en gammal äkta man mot en ung hustru, han kelar med henne och kysser henne, men något vidare blir det inte av". Underförstått: danskarna är så rädda om sin flotta, att de inte vill riskera några förluster. Tordenskiold gav sig däremot gärna in i strider, och gärna mot större och bättre utrustade skepp. Tordenskiold var ung, snygg och kunde manövrera skeppen bättre än någon annan. När han adlades 1716 valde han namnet Tordenskiold eftersom han som ett tordön, ett åskväder, överraskade och slog ner på sina fiender. 

Kuylenstierna är uppenbart fascinerad av sitt studieobjekt. Han placerar sjöhjälten i sin kader av Stora Män, bredvid Peter den Store och Karl XII. (Den danske kungen Fredrik IV var däremot en feg stackare och får förlita sig på att historiens glömska lägger sig över hans oansenliga bedrifter.) Kuylenstierna bryr sig föga om att Tordenskiold slogs för den danska flottan och därför mot Sverige. Tordenskiold tillhör, skriver han, samma vikingastam som svenskarna och tillhör därför hela Norden. Till råga på allt är Kuylenstierna, likt de flesta män i sin generation, militärt överintresserad. Jag får reda på vad som skiljer linjeskepp från fregatter, skottpråmar från galejor och galärer; och sjöslagen skildras noggrant för den presumtivt lika intresserade läsaren. Över alla strider i boken ligger dessutom en aura av nobless, som konflikter gentlemän emellan. En av Tordenskiolds blodiga strider beskrivs som "ett hårt nappatag med svenskarna". I en passage nämns en annan norsk-dansk sjöman, Christian Jakobsen Drakenberg, vars ryktbarhet främst kommer sig av att han uppnådde den imponerande åldern av 146 år. Kuylenstierna ser ingen anledning att betvivla uppgiften. 

Nej, Kuylenstiernas biografi över Tordenskiold kan inte kallas helt tillförlitlig. Det är ett hyllningsporträtt, ingen historisk avhandling. Men vad spelar det för roll? I Tordenskiolds fall är jag bara delvis intresserad av människan av kött och blod. Lika intressant är myten om Tordenskiold. Redan under sin livstid blev Tordenskiold föremål för ryktbildning och legender spanns kring hans namn. I alla dessa anekdoter om Tordenskiold är det svårt, ja nästintill omöjligt, att särskilja verklighet från dikt.

En gång hamnade Tordenskiold i en strid med en svensk kapare (ett slags legala sjörövare). Efter ett häftigt sjöslag började Tordenskiold få slut på krut. Han skickade då över en av sina trumpetare till fiendesidan med en anhållan om att få låna krut från motståndaren. Denne svarade att han inte hade mer krut än han själv behövde. När bombardemanget stillnade låg de två skeppen så nära varandra att befälhavarna kunde ropa till varandra. Eftersom de bägge hade slut på krut återstod bara att skåla i ett glas vin och hurra. (För att de klarade livhanken, får man förmoda.) För det här tilltaget ställdes Tordenskiold inför krigsrätt – man skålar inte med fienden – men frikändes efter att ha försvarat sig lysande i rätten. 

En av Tordenskiolds starka sidor var att han var ytterst välunderrättad. Han rekognoscerade flitigt och begagnade sig även av svenska spioner. Det gick historier om att Tordenskiold själv klädde ut sig som fiskare och även lyckades ta sig ombord på svenska skepp. Det är med all säkerhet inte sant, säger vän av ordning. Under attacken mot Marstrand 1719 åt Tordenskiold frukost med den svenska befälhavare von Utfall. Han ska då ha låtit samma truppstyrka upprepade gånger passera förbi utanför fönstret, för att ge sken av att den var större än den egentligen var. Inte heller den historien är sann. Sedan har vi den nattliga överrumplingen av Nya Varvet 1719, då Tordenskiold mötte en vaktbåt och på frågan "wer da?" (vem där?) med bullrande röst svarade "Tordenskiold!" och tillade: "Vänd om och hälsa er kommendant från mig och säg, att jag är här för att lära honom att hålla sig vaken!" Om det är sant? Ja, vem vet, men det är en bra historia.

Sant är i alla fall att Tordenskiold var högst delaktig i mytbildningen kring sin egen person. Efter slaget vid Dynekilen (då han överraskade en svensk transportflotta och vann en överlägsen seger) överdrev han de svenska styrkorna i ett brev till sin arbetsgivare Fredrik IV. Och efter den misslyckade attacken mot Strömstad (där Tordenskiold för första gången sårades: en kula i vänstra armen och en annan genom låret), och där hans samlade förluster uppgick till 104 döda och 246 sårade, skrev han till kungen att de svenska förlusterna var tre eller fyra gånger så stora. I verkligheten var de inte ens hälften så stora.

Tordenskiold framstår i dessa anekdoter som något av en pojkhjälte. Precis lika djärv och företagsam som de protagonister som dyker upp i åtskilliga ungdomsromaner. En Biggles på de sju haven. Anekdoterna skvallrar om hur skrämmande han var i det svenska medvetandet. De fungerade säkert också som tröst för de svenska styrkorna: man ville inte gärna bli slagen av en klåpare. Om man överdrev fiendens skicklighet behövde man inte erkänna de egna svagheterna. I juli 1720 slöts slutligen ett fredsfördrag mellan Danmark och Sverige på Frederiksborg. Det stora nordiska kriget var tillända. Tillända var också Tordenskiolds livs bana. Han dog senare samma år i en framprovocerad duell. Det var som om högre makter ville säga att hans liv var oupplösligt förenat med kriget.

Kuylenstiernas bok är högstämd och historiskt tveksam. Den är skriven av en person som förmodligen aldrig har tagit del av ett sjöslag. Hur var det på de där båtarna egentligen? Det var säkert oerhört skitigt och jobbigt om man inte var del av befälsledet. För den största delen av manskapet var tiden på sjön fylld av outhärdlig tristess. Och när man väl var inbegripen i ett slag var risken stor att man dog. Det finns ingenting att romantisera här. Krig utan enormt lidande är en illusion och stornationsdrömmar fåniga.

Men ändå.

Det kanske är för att jag läste Biggles när jag var liten och även närde pojkdrömmar om äventyr på de sju haven. Skattkammarön har format mig.

Istället för att likt Kuylenstierna se Tordenskiold som "den sista vikingen" eller som en representant för det nordiska, tar jag hellre fasta vid att Tordenskiold återkommande gånger tog våghalsiga beslut som bröt mot flottans regler och riktlinjer. Han kastade sig in i faran, han levde på den knivsegg som skiljer segern från misslyckandet. Det var där han trivdes. I grund och botten är det kanske inte mycket som skiljer Tordenskiold från de sjörövare som drog omkring på världshaven. Han hittade bara ett sätt att göra det han ville inom en militärmakt. Han la snärtiga one-liners och dog ung som en förmögen och pensionerad sjöhjälte. En sorts havets rockstjärna, även om Tordenskiold ofint nog överlevde sitt tjugosjunde år med några jordsnurr. Men ingen kunde ju räkna på den tiden.

Jag säger inte att min bild av Tordenskiold är mer sann eller historisk korrekt än Kuylenstiernas. Men den är banne mig så mycket roligare.