92. Maija Isola (1927 - 2001)

Armi Ratia, Marimekkos grundare, var fjorton när hon år 1926 skrev i sin dagbok: "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken". Det visade sig vara ett profetiskt citat, för det är precis vad den samlade finländska formgivningen ville återskänka folket efter det andra världskriget: framtidstro, drömmar och skönhet. Med Alvar Aalto i spetsen hade finländsk arkitektur och formgivning spelat en viktig roll redan under den modernistiska rörelsen på 30-talet. Efter kriget tog utvecklingen fart på nytt och en hel rad unga finländska formgivare gjorde sig ett namn: Kaj Franck, Timo Sarpaneva, Tapio Wirkkala. Alla var de oerhört duktiga. Alla var de män. Samma sak gällde alla stora textil- och klädesföretag. De leddes av män. Med ett enda lysande undantag. 

Marimekko var också en produkt av kriget. Armi Ratia föddes i norra Karelen, som en av två flickor i en syskonskara av fem. De tre bröderna dog i strider mot ryssarna. Och Ratia tvingades fly Karelen efter Sovjetunionens angrepp. 1951 grundade hon textil- och klädesföretaget Marimekko. Det tog lång tid för Marimekko att bli en del av historien om finsk efterkrigsdesign. För Marimekko stack ut. Det var inte som andra modeföretag. Företaget var helt privatägt och tog inte emot någon extern finansiering. Men viktigare var att en kvinna stod i centrum. 

Armi Ratia

Armi Ratia var en imponerande person. Finland har haft sina företagsledare och entreprenörer. Jag tänker på ett par Nokialedare och – ja varför inte – Karl Fazer som grundade konfektyrföretaget Fazer. Men frågan är om inte Ratia var snäppet eller ett par snäpp vassare. Mitt omdöme baserar sig inte bara på hur populärt Marimekko har blivit. Efter att Jackie Kennedy syntes i en Marimekki-klänning vid slutet av 50-talet tog den internationella försäljningen fart. Efter Ratias död 1979 inleddes visserligen en nedgångsperiod, men Marimekkos mönster kom i modet igen vid millennieskiftet. Idag är företaget större och mer populärt än någonsin. Till den grad att märket har blivit synonymt med det moderna och framåtblickande Finland. En tacksam dragkrok för politiker att haka upp sig på, och för kommersiella krafter att exploatera. Marimekkos mönster syns på såväl pennskrin och tekoppar som luftballonger och flygplan.

Nej, mitt omdöme har med personen Armi Ratia att göra. När jag ser fotografier av henne får jag intryck av en person som får saker och ting gjorda. En naturkraft. När Marimekko stod på sin höjd envisades hon med att påstå att hon var den "sämst klädda kvinnan i Helsinki". Hon försökte ödmjukt distansera sig från bilden av en internationell trendsättare. Samtidigt lyckades hon med Marimekko skapa en fristad för kreativa kvinnliga formgivare, där friheten att experimentera var stor. På Marimekko får man göra vad man vill, var den allmänna meningen bland finska formgivare.

Amfora (1949)

Ratia var själv utbildad formgivare, men hennes skicklighet låg främst i att hitta talanger. 1949 fick Ratia syn på mönstret Amfora, av den då tjugotvååriga Maija Isola. Henne ska vi ha, tänkte Ratia. Samarbetet mellan Isola och Marimekko varade i över 38 år. Under den tiden skapade Isola hela 533 olika mönster. Stundtals var relationen mellan Ratia och Isola stormig. En schism ledde till att Isola 1961 flyttade till en egen studio. Men relationen var också produktiv. Ratia var tidig med att förorda geometriska mönster, i en tid när de flesta höll på med blommor. Som en reaktion på Ratias uttalande att hon "hatade blommönster" skapade Isola 1964 Unikko, som är så mycket blommönster ett mönster bara kan bli: rosa och röda vallmoblommor mot en vit bakgrund. Resten av historien är välkänd: Unikko kom att bli Marimekkos mest kända mönster. Ja, en symbol för allt företaget ville vara. 

Unikko (1964)

Att vi valde Isola över Ratia är inte alldeles självklart. Kanske är det alltför lätt att välja det kreativa geniet framför den som skapar förutsättningarna, målskytten framför tränaren som lägger upp taktiken. Å andra sidan är det Isolas mönster som alla älskar och kommer ihåg. 

De är ju så rasande bra. 

Isolas verk brukar delas upp i olika serier, som knyts samman av ett övergripande tema eller idé. En av de tidigaste är Luonto (1957), som består av tjugofyra mönster. Serien inspirerades av konsten att pressa växter. Isola målade inte mönstren, utan tog enskilda växter och exponerade dem mot en vit bakgrund. Sedan användes exponeringen för att tillverka silkscreentryck. Tillvägagångssättet var banbrytande. Resultatet är tja, helt okej. Det är talande för min smak att de mönster från den här serien som jag tycker är bäst är de där Isola har gjort något ytterligare. Där naturen inte bara har gjort ett naket avtryck. Mönster som Humiseva gör ett obehagligt intryck på mig. Det är naturligtvis bara en inbillning, men jag får känslan av att det fortsätter att växa när jag tittar bort. För mycket vindlande och myllrande. För mycket natur. I den mer balanserade Auringonkukka däremot har solrosorna stiliserats och förstorats.

Humiseva (1957)

Efter Luonto följde Ornamentti (1959) och Barokki (1962). Isola reste flitigt och serien Ornamentti är inspirerad av slovakisk folkkonst och Barokki av annan europeisk folkkonst. Marimekkis formgivning befann sig i en ständigt spänning mellan det traditionella och det samtida. I de här två serierna ligger tyngdpunkten på det första benet, snarare än det andra. Isola ville vid den här tidpunkten ta avstånd från den avskalade skandinaviska formgivningen. Vissa mönster i Ornamentti och Barokki tycker jag är spännande och häftiga, andra är åtminstone i mina ögon tunga och överbelastade.

Joonas (1961) däremot pekar fram emot Isolas bästa verk. Isola jobbade helst sittande på golvet, och det är i den ställningen hon oftast syns på fotografier. På knä eller i skräddarställning, mitt uppe i den skapande aktiviteten. Som vilken amerikansk abstrakt expressionist som helst. Det är inte för att bevisa textilkonstens värde jag jämför med målarkonsten, även om textilkonst, av vissa, orättvist har behandlats som en andra gradens konstart. Isola höll även på med oljemåleri och till hennes inspirationskällor hörde såväl Matisse, Picasso och Chagall, som amerikanska expressionister och popkonstnärer. Men vid skapandet av Joonas stod hon upp. Med penseln i handen och till ackompanjemang av musik skapade hon lekfulla asymmetriska mönster, inspirerade av vatten och ljus. De dansades fram.

Joonas (1961)

Melooni (1963)

Serien Arkkitehti (som skapades vid mitten av 60-talet) innehåller Isolas bästa verk. Bakgrundshistorien till Unikko har jag redan redogjort för, men det är värt att påminna sig om hur radikalt mönstret var. Det här var 1964, innan Flower Power, innan Carnaby Street i London och Haight-Ashbury i San Francisco fylldes av blommotiv. Unikko skapades för tusan samma år som Ken Kesey och hans Merry Pranksters åkte runt i USA med sin färgglada buss. Man ska leva i sin egen tid och lite före den, som Isola själv uttryckte saken. Men det är inte bara Unikko som är värd att lyfta fram från Arkkitehti. I serien lyckades Isola förena det geometriska med det organiska, det rigida med det dansanta. Mönster som Kaivo, Paprika, Albatrossi och Melooni är ikoniskt självklara och uppenbarligen gjorda av en formgivare med stort självförtroende. 

I andra mönster är inspirationen från omvärlden tydlig. Jag tänker på de Beatlesinspirerade Lovelovelove och Mansikkavuoret. Omvärlden gör sig även påmind i serien Avaruus (1969). Här är det månlandningen som är en tydlig inspiration. Jag är personligen väldigt förtjust i den här serien, med planeter och stjärnor mot en oändlig rymd. Isolas verk från 60-talet är djärva, lekfulla och framåtblickande, och jag känner ett visst vemod över att stora delar av kulturen de senaste årtiondena har fastnat i pastischer och ironi. Det är lätt att känna saknad över en tid när en ny serie mönster från ett finskt klädesföretag hälsades som en betydande händelse som gav upphov till bedömningar och diskussioner.

Mansikkavuoret (1969) eller Strawberry Fields?

Jag har i den här texten hållit mig till Isolas viktigaste serier och mönster. Marimekko som stilbildande företag peakade på 60-talet, men Isolas kreativitet sinade inte för det. Hon fortsatte att skapa mönster efter mönster. Isola började med tiden samarbeta med sin dotter Kristina och 1987 slutade hon på Marimekko för att koncentrera sig på måleri. Det är fint att Marimekko på nytt blev populärt vid slutet av 90-talet. Och att Isola fick uppleva det. Hon gick bort 2001.

Det finns andra formgivare knutna till Marimekko som är värda er uppmärksamhet. Vuokko Nurmesniemi och Annika Rimala bland andra. Men sammantaget är det nog inte en överdrift att säga att det är Isolas verk som bäst motsvarar Armi Ratias snart hundra år gamla dagboksanteckning. "Det finns endast en plikt – skönheten, endast en verklighet – drömmen, endast en kraft – kärleken".

Nu får ni ursäkta. Jag har några pennskrin och tekoppar att beställa hem.

93. Ivar Aasen (1813-1896)

En klassisk skämtteckning från 1919 visar en hop norrmän i färd med att puckla på varandra. Män och kvinnor har gevär, sopborstar och paraplyer i högsta hugg. Till och med ett par hundar är involverade i bråket. Vad som ser ut att vara en besökande bolsjevik riktar en nyfiken fråga till en man med ett gevär i armarna: "Nå, hvor langt er dere kommet med revolusjonen her i Norge?" Mannen ser sig om och svarar: "Foreløbig slåss vi om hvordan den staves." Norrmän är inget folk som skyggar för konflikter – det vet alla som har tillbringat en längre tid i landet –  men det alla norrmän gemensamt kan enas om, är att språkstriden går före allt annat. Andra frågor får faktiskt vänta ett tag, innan man har bråkat färdigt om hur man ska formulera dem. 

Vad allt bottnar i är språkstriden mellan bokmål och nynorska (nynorsk), en konflikt som går tillbaka till mitten av 1800-talet och som stundtals har varit hätsk. Det är den fortfarande i vissa läger. Många norrmän avskyr nynorsk för att de tvingas lära sig det i skolan, och en Facebook-grupp för avskaffandet av språket har samlat hundratusentals. Andra norrmän skriver medvetet på nynorsk för att de anser det vara det mest genuina norska skriftspråket. Framförallt är det företrädare för olika språkförbund som bråkar. Striderna gäller bland annat den norska språkpolitiken som kostar flera hundratals miljoner kronor varje år, och kravet att NRK (Norges motsvarighet till SVT) ska använda nynorsk i 25 procent av sina program.

Man behöver inte vara bolsjevik för att bli förvånad över bitterheten i dessa strider. När man betraktar den norska språkstriden utifrån är det med en lätt overklighetskänsla. Hur kan nynorskan väcka så mycket ont blod? Hur kan människor engagera sig så mycket i om man ska stava landet "Norge" eller "Noreg". Och – beroende på ens perspektiv – vem ska man skylla på eller höja till skyarna för att det har blivit så här?

Det här med skriftspråk har aldrig varit helt okomplicerat. De tidigaste skriftspråken (till exempel kilskrift) infördes inte för att människor skulle få uttrycka sig hur som helst, utan för att hålla koll på människor och hur mycket de ägde. Skriftspråken underlättade handel och skatteindrivning och var tätt sammanbundna med den tidens styre och samhällsform. Men varje stor uppfinning kan användas på mer än ett sätt. Snart började människor använda samma skriftspråk för att skriva ner upplevelser och berättelser. Och i förlängningen är det skriftspråket vi har att tacka för såväl Gilgamesh, Hjalmar Söderberg som vad nu än det här kan kallas. Varje nytt språk öppnar upp nya möjliga sätt att beskriva eller skildra vår gemensamma mänskliga tillvaro. Det är därför det är så tragiskt när språk, muntliga eller skriftliga, glöms bort eller dör. 

Som ni säkert inser var vi i Norden väldigt sena på bollen. Det första skriftspråket i Norden var urnordiska, och det är nästan helt obegripligt för en modern läsare. Inskriptionerna på Gallehushornen som hittades i Danmark på 1600-talet och som härstammar från 400-talet lyder så här:

Ek HlevagastiR holtijaR horna tawido
Eg/jeg/jag Legjest holtingen gjorde hornet

Vi känner igen "eg", "gjorde" och "horn". De övriga orden är höljda i dunkel, men vi kan ändå utläsa att en man vid namn HlevagastiR vill säga att det var han och inte någon annan som färdigställde hornen. Århundraden efter 400-talet präglades av pest, nödår och krig. Språket förändrade sig radikalt. Om HlevagastiR – uppenbarligen en man stolt över sin hantverksskicklighet – några århundraden senare ville förmedla samma sak, så hade hans inskriptioner sett helt annorlunda ut. 

Gallehushornen.

Med kristendomen kom de latinska bokstäverna, och det skriftspråk som började skrivas på 1000-talet kallas omväxlande för runsvenska, fornisländska, gammelnorsk – eller det mer neutrala norrönska. Norrmännen förde med sig norrönska till Island och alla de isländska sagorna är skrivna på språket. (Norrönska finns bevarat i isländska, vilket gör att dagens islänningar kan läsa de gamla sagorna i original.) På 1200-talet var Norge ett stort och mäktigt rike. Sedan inleddes en nedgångsperiod och från cirka 1400 till 1814 var landet i en (enligt vissa förnedrande) politisk union med Danmark. Under hela den tiden var danska det rådande skriftspråket i landet. Norska dialekter fanns naturligtvis i överflöd, men varje text (oavsett om det handlade om rättsdokument eller blödande kärleksdikter) författades på danska. Det är förhållanden som höll i sig länge. Islänningen Halldór Laxness, som föddes tidigt på 1900-talet, påstod att han lärde sig danska av att läsa Henrik Ibsen. De flesta norska författare, även under den så kallade norska guldåldern, skrev på ett språk som i stora drag såg precis ut som danska!

Under de första decennierna av 1800-talet blåste nationalismens vindar över Europa. Norge fick visserligen en egen konstitution 1814 men tvingades in i en (enligt vissa ännu mer förnedrande) politisk union med Sverige. Men hur markerar man självständighet gentemot en övermakt? Jo, delvis genom att ta makt över språket. På 1840-talet var frågan oerhört central och brännande: skulle man försöka förändra danskan så att den bättre anpassades efter norska förhållanden, eller skulle man hitta på ett eget skriftspråk? Författaren och den kulturella landsfadern Henrik Wergeland var en av dem som menade att danskan borde "förnorskas". Det skedde också. Arbetet med att "förnorska" danskan i Norge kan framförallt knytas till Knud Knudsen, "bokmålets fader". Den andra sidan i debatten, med historikern P.A. Munch i spetsen, menade däremot att danska ska förbli danska och att man borde skapa ett norskt skriftspråk baserat på norska dialekter och norrönska. Många var kallade, men få var utvalda, som det heter, och det blev upp till en lantbrukarson från gården Åsen i Hovdebygda att skapa det första helt norska skriftspråket.

Ivar Aasen var 28 när han 1841 företog sig sin första längre resa, till Bergen på den norska västkusten. Med sig hade han sina språkarbeten och dessutom – som en duktig liten skolpojke – 509 växter ordnade efter Linnés sexualsystem. Redan några år tidigare hade han i texten "Om vort Skriftsprog" formulerat idén om ett "huvudspråk" som inte skulle vara baserat på en enda dialekt, utan på hela landets dialekter. Resan till Bergen blev den utlösande faktorn i Aasens karriär som språkforskare. Han kom i kontakt med rätt personer (som blev imponerade av den självlärde unge mannen) och ansökte om ett resestipendium, som till slut beviljades. Sagt och gjort, han tog sin lusekofta och en ränsel och begav sig iväg. Under åren 1843 till -47 var han nästan konstant på resande fot och lyssnade på olika norska dialekter. Han skrev ner ord, uttryck och ordspråk. Han koncentrerade sig på Vestlandet, där han räknade med att hitta de bästa (det vill säga, minst danskpåverkade) dialekterna. 

Den traditionella bilden av Aasen är att han var en folkskygg särling som högst motvilligt pratade med folk. Det är en bild som okritiskt har levt kvar i litteraturhistorien och senare forskare har velat lyfta fram Aasen som en handlingskraftig man med ett visionärt projekt. Men det är över huvud taget inte lätt att komma Aasen nära. Han förde en omfattande dagbok, men enligt dem som har läst den innehåller den mest torra beskrivningar av vädret och personer han har träffat. Mitt främsta intryck av Aasen är att han var en väldigt ordentlig människa, som inte lämnade mycket utrymme för tillfälligheter. Ni vet, en av dem som håller sig till receptets enda vitlöksklyfta – och är nöjd med det. Allt tyder på att Aasen också var en ytterst ensam människa. Han letade efter en hustru, men förblev ogift trots upprepade raggningsförsök. 1856 skriver Aasen att han har pratat mycket med "damer" och diktat allvarliga verser till dem. Men han tog sig, trots verserna och sin burriga skepparkrans, aldrig så långt som till first base: "Jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang." Ja, vad ska man säga? Inte ens geniala språkforskare hittar alltid kärleken. 

1847 slog sig Aasen ner i Oslo med allt sitt material från resorna och började skriva. 1848 publicerades Det norsk Folkesprogs Grammatik och två år senare Ordbog over det norske Folkesprog. P.A. Munch menade att det var storverk som hela Norge borde vara stolta över. Nu hade Aasen lanserat ett eget språk, landsmålet, ett alternativ till dansk-norskan som var det dominerande skriftspråket i Norge. Landsmålet (som vi idag kallar nynorsk) möttes i början av entusiasm, böckerna sålde bra och den kända författaren Bjørnstjerne Bjørnson satte ner foten genom att säga att han numera skulle skriva på det nya språket. Men det dröjde inte länge innan hyllningskören tystnade. Den känsliga överklassen var orolig över att en övergång till ett språk som baserades på bönders dialekter skulle innebära en kulturell utarmning. Aasen fick ägna mer och mer tid åt att försvara landsmålet, som dessutom visade sig vara krångligt och otympligt att använda. 

Hur gick det sedan? För att göra en lång historia (med otaliga stavningsreformer) kort: bägge språken vann. Bokmål fortsatte att vara den mest populära formen, men nynorsk etablerade sig i områdena runt Vestlandet. Striden mellan bokmål och nynorsk har rasat sedan dess och rasar fortfarande. Eftersom nynorsk främst användes på landsbygden fick striden en prägel av konflikten mellan stad och land. Fram till början på 2000-talet försökte den norska staten medvetet föra samman de bägge språken till ett. Men samnorskan blev ett misslyckande och idag har Norge två skriftspråk som det är fritt att välja mellan. De är likställda i skolorna och all myndighetsinformation ska tillhandahållas på bägge språken. Här hittar vi nog förklaringen till det bittra motståndet till nynorsk. Visst, det kostar staten mycket pengar att bekosta satsningar på nynorskan. Men senast jag kollade var Norges oljefond fortfarande världens största. Nej, förklaringen har nog snarare att göra med att språket har pådyvlats många norrmän uppifrån, trots att det är så få (runt 10 procent) som faktiskt använder det. Precis som i det gamla Mesopotamien är dagens språkpolitik i Norge fortfarande tätt sammankopplat med det politiska styret och samhällsformen. Ett slags maktutövning helt enkelt, även om det handlar om något så behjärtansvärt som att rädda och bevara ett språk. Motståndet mot nynorsk går alltså till viss del att förstå, även om man förmodligen måste ha tragglat sig igenom biologi eller samhällskunskap på två språk i skolan för att verkligen känna oviljan i kroppen. Samtidigt innebär närvaron av nynorskan en rikedom, som kanske inte märks förrän den är borta. Vad man än tycker om de hundratals miljonerna till språksatsningar eller NRK:s programutbud, går det inte att komma runt att språket öppnade upp för nya och helt andra sätt att beskriva, skildra och berätta. 

Nynorskan har sina Gilgamesh.

Det kan komma som en överraskning, men Aasen använde själv aldrig det nyuppfunna språket. Hans språkvetenskapliga böcker, dagböcker och verser skrevs alltså på tidens dansk-norska. Det blev alltså upp till författare som Arne Garborg, Tarjei Vesaas och Olav H. Hauge att plocka upp där Aasen hade avslutat och få nynorskan att leva upp. Mästerverk som diktcykeln Haugtussa (1895) och romanen Fuglane (1957) gör sig särskilt bra i nynorsk språkdräkt. Och så här lyder "Når hausten kjem" ur Hauges diktsamling Dropar i austavind från 1966: 

Når hausten kjem,
når kulden kjem
og kveldane vert myrke,
sit eg ved elden
og hullar min song -
held liv i kvida,
manar fram solminne.

I jämförelsen mellan Hauges dikt och Aasens klagande "jeg faar ikke smage saa meget som et Haandtryk engang" blir några saker tydliga. Notera danskans blöta "smage" och "meget", i jämförelse med nynorskans flitiga användning av "k", en bokstav som stupar vertikalt, likt de norska bergväggarna. Hauges dikt handlar om en person som om hösten nynnar fram soliga minnen. Dikten går att översätta till andra språk utan att det sakliga innehållet går förlorat. Men någonting följer inte riktigt med i översättningen. De nordiska språken är inte likvärdiga, i den meningen att allting går att uttrycka lika bra på de olika språken. Det korthuggna "når hausten kjem" är betydligt bättre än bokmålets "når høsten kommer" och svenskans "när hösten kommer". Samma sak gäller för "sit" istället för "sitter" och "held" istället för "håller". Nynorsk är ett språk som går rakt på sak och – i den mån poesi är detsamma förtätad betydelse – ett språk för poesi och allvarliga verser.

Ivar Aasen är naturligtvis inte i behov av kärleksråd. I nuläget alltså – han är sedan länge död och begraven. Men om jag hade fått viska några ord i örat på en både imponerande och en aning ömkansvärd språkforskare på 1800-talet, så vet jag vilket råd jag hade gett: prova att ragga på nynorsk istället!

94. Linus Torvalds (1969-)

År 1999 sammanställde den amerikanska tidskriften Time en lista över 1900-talets viktigaste personer. Albert Einstein kom etta, tätt följd av Mahatma Gandhi och Franklin D. Roosevelt. I samma veva anordnades också en omröstning där det var fritt fram för tidskriftens läsare att själva rösta fram vem som var århundratets viktigaste – och här på sjuttonde plats, strax efter Winston Churchill, strax före Nelson Mandela, dyker en finlandssvensk vid namn Linus upp. Vad sjutton gör han där?

Linus Torvalds är ingen politisk ledare eller banbrytande vetenskapsman. Hans främsta drivkraft har inte varit ideologier eller visioner, inte ens makt eller pengar. Det har gjorts många och långa försök att förklara varför personer som Churchill och Mandela gjorde som de gjorde. Få av dem går ut på att det bara var för att det var kul. Just for fun är dock titeln på den bok från 2001 där Linus Torvalds tillsammans med journalisten David Diamond berättar om sitt liv. I boken menar Torvalds att det i grund och botten är just det allt handlar om: han har gjort det han tyckte var roligt. Förändra världen är en bisak i sammanhanget.

Men förändra världen har han gjort. Linus Torvalds är skaparen av operativsystemkärnan Linux. Eftersom relativt sett få persondatorer använder Linux som operativsystem har jag (som egentligen inte vet någonting om sådant här, det kan vara lika bra att säga direkt) länge trott att det mest var något för entusiaster. Jag visste inte att Linux utgör basen för Android och därmed är det av alla operativsystem som är installerat på flest antal enheter. Dessutom är systemet det överlägset mest använda för webbservrar och superdatorer. Bilar, tv-apparater, tv-spelskonsoler, smartklockor … en otrolig mängd teknologi vi har omkring oss bygger på Linux. Min smartphone som jag skriver de här orden på – Linux. Webbservrarna som gör att vi kan publicera vår lista – Linux. Linus Torvalds fingeravtryck finns överallt i vår vardag och är djupt inbäddade i hela vårt informationssamhälles blodomlopp, skelett, nervsystem eller vilken fysiologisk liknelse man nu vill dra till med. Linux dyker för fan till och med upp på mitt jobb nu för tiden. (Jag blev arkivarie för att jag tyckte det verkade trevligt att hålla på med gamla papper. Nu måste jag sätta mig in i open source-lösningar för e-arkiv. Livet är grymt.)

Pingvinen Tux är Linux maskot

Uöver detta finns också en annan, minst lika fascinerande aspekt av Linux, nämligen den roll Linus Torvalds operativsystemkärna, och de system som bygger på den, har spelat i rörelsen för öppen källkod. 1984 startade amerikanen Richard Stallman GNU-projektet med målet att utveckla ett komplett och helt fritt operativsystem. (Stallman och hans anhängare talade dock om ”fri programvara” snarare än ”öppen källkod”.) Som en del av projektet tog Stallman också fram ett ”Free Software”-manifest och en licens – GNU General Public License (ofta förkortad GNU GPL) – som innebar att det skulle stå fritt för vem som helst att se, ändra och förbättra källkoden till alla program som använde sig av licensen, med den enda restriktionen att samma frihet sedan i sin tur måste ges till den som använder det ändrade programmet. Stallmans syften var till stor del moraliska och politiska. Proprietär programvara (såsom den från Microsoft, företaget som kom att bli den stora boven i dramat för anhängare av fri programvara) är fel eftersom den begränsar användarnas frihet, kontroll och möjlighet att samarbeta. 

GNU-projektet producerade ett stort antal program, men en pusselbit för ett komplett operativsystem saknades länge – operativsystemkärnan, den innersta delen av ett operativsystem som kommunicerar med hårdvaran och sköter de mest grundläggande processerna. Linux blev den sista byggstenen som behövdes för att kunna bygga fullt fungerande operativsystem under GNU GPL-licensen, dvs. system vars alla beståndsdelar är fria att använda sig av och utveckla vidare. Dessa system (som ofta, lite felaktigt kanske, kallas kort och gott "Linux") har som vi sett blivit oerhört populära och använda, och tack vare den öppna källkoden kan de ständigt förbättras av programmerare världen runt – utvecklandet av Linux har kallats för världens största samarbetsprojekt.

Richard Stallman och Linus Torvalds brukar ses som två motpoler inom rörelsen för öppen källkod och fri programvara – den förre driven av ett moraliskt engagemang för datoranvändares frihet och kontroll; den sistnämnde mer fokuserad på den praktiska sidan av saken (öppen källkod är helt enkelt ett smart sätt att utveckla program). Stallman är en visionär i helskägg (”free software-världens gud” som Torvalds kallat honom”), Torvalds en vanlig kille som gillar att skriva kod. Kanske man kan säga.

Visionär i helskägg

Vanlig kille

Kanske är Linus Torvalds apolitiska hållning en reaktion på den miljö han växte upp i. Som Torvalds själv säger apropå första gången han hörde Richard Stallman tala: ”Jag var intresserad av teknologin, inte politiken – politik var något jag hade fått tillräckligt av hemma.” Låt oss alltså för ett ögonblick skifta fokus till ett område som känns betydligt mera hemmaplan för mig – finlandssvensk släktkuriosa. Linus farfar var Ole Torvalds, en hyfsat uppburen poet, journalist och översättare som dyker upp titt som tätt när man (som jag gjort de senaste ett och ett halvt åren) ägnar tid åt att läsa in sig på finländsk litteratur. Pappa Nils å sin sida är journalist och politiker, sedermera europaparlamentariker och (så sent som 2018) presidentvalskandidat för Svenska folkpartiet. Under Linus barndom var Nils Torvalds emellertid en känd kommunist och det hände att sonen blev retad, ja till och med att föräldrar förbjöd sina barn att leka med honom, på grund av faderns politiska åsikter. Nils Torvalds har själv sagt att Linus därför senare ansträngde sig för att distansera sig från den vänsterretorik han växte upp med.

Linus Torvalds skulle som vi sett hamna i radikalernas famn ändå, men det skedde via en flykt till teknologin. Intresset för datorer kom från morfar som var professor i statistik vid Helsingfors universitet. Tack vare honom hade den unge Torvalds tillgång till dator redan som tolvåring tidigt 80-tal, en tid då datorer var något obekant för de flesta barn. Medan andra grabbar spelade fotboll började Linus programmera. Linux började som ett hobbyprojekt i början av 90-talet, i ett litet rum hemma hos mamma, för att Torvalds ville lära sig mer om hur ett operativsystem fungerade.

Det hela passar fint in i berättelsen om nördens revansch i IT-samhället. En vanlig kille (har det oftast varit) i glasögon som från kammaren leker sig fram till rikedomen och berömmelsen. Det hör på något sätt till storyn att IT-pionjären under uppväxten ska vara ful och sakna social talang – vilket också är det första Linus Torvalds konstaterar om sig själv i inledningen till Just for fun. Resan från tönt till stormrik IT-legend är en vår tids dominerande askunge-historier. Till dess charm hör så klart att flera av de egenskaper som ligger till grund för framgången är just sådana som traditionellt betraktas som något negativt – instängdhet, stillasittande, brist på fysisk kontakt med andra människor.

Själv känner jag mig verkligen ute på hal is när jag skriver om det här. Att vara ful och sakna social talang kan jag relatera till. Att skriva kod till operativsystemkärnor? Nä. Inte ens när jag skrivit om klassisk musik har jag känt mig så hjälplös. Jag är en av förmodligen ganska många människor för vilken modern teknik är en självklarhet, men som inte har en aning om hur det hela egentligen fungerar. Denna grundläggande handfallenhet inför en stor del av den värld jag verkar i ger upphov till en ångest av närmast existentiell karaktär. Ett uttryck för detta är det besinningslösa, irrationella raseri som drabbar mig och många andra vid datorstrul – men också den gnagande otillfredsställelsen över att när allt väl fungerar så har man ingen aning om varför. Det hela upplevs nästan gammaltestamentligt, med informationstekniken som en nyckfull gud som kan ge och ta nåd utan förvarning; och jag i rollen som Job vid tangentbordet.

På motsvarande sätt tänker jag mig att den som faktiskt förstår kan få en euforisk känsla av makt och självförtroende – en känsla jag tycker lyser igenom hos Linus Torvalds. Som när han i sin ungdom sitter och kodar och upptäcker ett programfel med följande enkla resonemang: ”Min kod är alltid felfri. Därför visste jag att felet måste finnas någon annanstans.” Eller när han apropå Bill Gates (de mer radikala öppen källkods-förespråkarnas stora nemesis) kan uttrycka sig på följande sätt: ”Jag är totalt ointresserad av det han är bäst i världen på. Och han är inte intresserad av det som jag kanske är bäst i världen på. Jag skulle inte kunna ge honom råd i affärer och han skulle inte kunna ge mig tekniska råd.”

Det jag egentligen vill komma fram till är att jag inte vet vad Linux gör eller hur det funkar. Linus Torvalds talar i sin bok om att operativsystem kan vara "starka, rena och vackra" – jag vet inte vad det betyder. Men att Linux finns där och spelar en stor roll i våra liv, det förstår jag. Och vem kan inte se det vackra i att skapa något tillsammans? (Framför allt på ett område där det faktiskt verkar funka.)

Om det är rätt eller fel att Linus Torvalds kom så högt på den där Times-listan får någon annan avgöra. Vissa kanske hellre hade sett Richard Stallman – ideologen och visionären i helskägg – på Torvalds placering. Men ibland blir det inte dem vi tänkt oss som står för de största omvälvningarna. Nu råkade det bli den där finlandssvenske nörden i glasögon med programmering som hobby.

Ibland sker väl revolutioner helt enkelt bara för att det är kul.